063 – 12 13 24 (telefonsvarare) info@foreningengamlaostersund.se

Redigerad av
JANRIK BROMÉ och HEIMER WIKSTRÖM

Amatörteater i Gamla Östersund

Amatörteater är ju inte ett begrepp, som föddes igår. VI få nog gå tillbaka till vår kulturhistorias tidiga år för att finna dess ursprung, och här hemma i gamla Sverige gavs ju mysteriespel och spelades komedior av icke professionella aktörer redan under medeltiden. Sedermera, under franskpåverkade 1700-talet fick vi namnet »sällskapsspektakel», vilket väl mestadels avsåg glada stycken; men numera har detta kuriösa och trevliga uttryck fått vika för den definitivt stadfästa benämningen amatörteater. Vi veta ju hur denna på senare år under inflytande av tidens rationaliseringstendens förlorat sin exklusivt sällskapliga prägel, omhändertagits, utvecklats och organiserats i stort. Man har numera t. o. m. ett teateramatörernas riksförbund i huvudstaden.

I vida, utpräglat religiösa kretsar var man långt före Lewi Petrus färdig att döma allt sysslande med sällskapsspektakel, amatörteater, lika hårt som den yrkesmässiga, d. v. s. såsom syndig flärd. Profetens söner i österland höllo det konstnärliga avbildandet av Allahs skapade varelser för djävulens påfund och svenska puritaner ej bara på väst- och ostkust ansågo detsamma om spelet på tiljan.
Upplysta människor däremot, icke blott i pedagogiska kretsar, ha alltid insett att amatörskådespeleri är både uppfostrande och lärorikt. Det ligger i människonaturen att härma, efterbilda, skapa. Agerandet på scenen är ett av de olika konstnärliga uttrycken för denna drift.
Själva Louis de Geer, skaparen av 1865 års representationsreform, berättar i sina »Minnen» om de sällskapsspektakel han varit med om under sina ungdomsår och betonar hur nyttiga de blevo både för hans estetiska och språkliga utveckling, förmågan att tala sitt modersmål in publico och för hans sätt att föra sig.
Och utan tvivel kan ungdomens sysslande med dylika ting ha sin betydelse i nyss antydda hänseenden, bidraga till stämbildningen, kanske t. o. m. befria de därav anfäktade från mindervärdeskomplex. Åtminstone om det sker under kompetent och intresserad ledning.
Vid skolor och universitet ute i Europa odlar man ju traditionsmässigt sedan sekler med stor omsorg en amatörmässig skolteater. Särskilt i Storbritannien torde det inte vara många, som ej någon gång under sina skol- och högskoleår med intresserade lärare eller män av facket som ledare medverkat inom skolans murar i en pjäs av Shakespeare eller de andra klassikerna. Min generations ungdomar där hemma även i vår goda stad, fick huvudsakligen reda sig själv eller med amatörhjälp, med allt vad detta innebar av friska, ungdomliga initiativ — men också av groteska misstag.
Ty det är här som annars av vikt att arbetet startar i rätt ända, d. v. s., att regissören, även om han är amatör kan sin sak, först fördjupar sig i stycket, tar tid på sig för att i ensamhet skapa sig en totalbild av föreställningen innan man börjar repetera. Teaterföreställningen skall betraktas som ett bygge där sten fogas uppå sten.
Framför allt gäller det att välja en repertoar av värde. Uppgiften blir då intressantare, sysslandet med en människoframställning värd namnet hjälper och bär fram skådespelarnas prestationer medan ett klent stycke med svaga och fabricerade figurer utlämnar amatörernas svagheter.
Det är en för unga sinnen värdefull upplevelse att deltaga i uppbyggandet av en god teateruppvisning, och vad skolungdomen beträffar, fruktbärande även för studierna. Egentligen borde också varje människa åtminstone någon gång i sitt liv unna sig fröjden att göra den erfarenheten. Ty i skådebanan ha vi Adams barn funnit ett instrument att söka oss ner till urgrunden för våra livsvillkor, vår tillvaro.
Fattar amatören sin lek på scenens bräder rätt, utvinner även han därur många spännande äventyr. Teatern avslöjar sig då för
honom som en angelägenhet, ett livsintresse. Utan att kräva alltför mycket av yrkesmässig teknik öppnar den ögon och öron för vad teatern kan vara när den är som bäst.
Allt detta blott anade de ungdomar varom här kommer att bli fråga, men de roade och bildade sig själva, kanske en smula även sin publik; det är redan något. Och nu till ämnet.

Första gången jag som barn hörde talas om sällskapsspektakel gällde det teaterladan nere på nuvarande Grand Hotells mark, där
bl. a. den glade Wille Englund, Axel Lindelius och andra jämnåriga på den tiden torde ha tillhört de ledande figurerna. Mitt första personliga möte med konstarten är nu likt en misslyckad torrplåt, ett minne med skarpa konturer och resten mörker: en offentlig föreställning på godtemplarhusets scen i början på 90-talet, där gymnasieföreningen gav »De Båda Döva», alla teateramatörers bataljhäst förr i världen, med Georg Löwenadler, den blivande veterinären, som pappa Domoiseau. Även doktor Hernbloms adoptivson, gymnasisten Oscar von Sydow, sedermera statsråd, landshövding och riksmarskalk, vilken som studiosus bodde i gamla lasarettets gård väst på sta’n, medverkade i denna uppsluppna, typiskt galliska bagatell.
Årtiondet stora evenemang blev emellertid Topelius’ Prinsessan Törnrosa, där stadens societet man- och kvinngrant gick i elden, som alltid för välgörande ändamål. Fru Lars Lithander, som själv spelade drottningen, och fru Anna Hjelm torde ha hört till de drivande krafterna; de medverkande voro f. ö. löjtnant Jägerhjälm som konungen, postexpeditören Liander, en framstående amatör både på Terpsichores och Thalias domäner, vilken spelade prinsen, vidare Alexander Sundgren, skulptör, målare och aktör i en person, samt här blixtrande fager i en exotisk kökspojkes skepnad och vidare åtskilliga officerare från bägge regementena. Det blev ett stort uppbåd både av vackra kostymer och kvinnlig fägring där, om jag ej missminner mig, fröknarna Eva Skytte som prinsessa och Adéle Myrin samt Hilda Lindström, den både strålande och ståtliga feen Mörköga, hemförde skönhetspris. Löjtnanterna Hilding Ouchterlony och Ivar Broman paraderade i pageroller. Den sistnämnde svimmade ett ögonblick av rörelse. Dubbelt så lång som den lille Alexander och med en uppstoppad mage i proportion till längden uppträdde löjtnant Nettelblatt-Hollstén med sonor bas och klingande västerbottensdialekt i mästerkockens skepnad.
Man befann sig i idyllernas tidsålder, den gamla goda, och Östersund var en idyll så god som någon. Det var de höga frisyrernas och medvurstkamningens, de stora hattarnas och strutsplymernas, de fotsida klänningarnas tid, då damerna i helg och socken dolde sina vrister, visade föga av skuldror och rygg men desto mera av brösten. När den nyss till staden anlände artillerilöjtnanten och fruntimmerskarlen S. A. Duse vid kaffet efter en middag tvinnade sin lilla rödblonda tjusarmustasch och berättade att han varit på sällskapsspektakel och sakkunnigt konstaterat, att fröken Y. i »Prinsessan Snövit» hade stadens mest välskapade kvinnoben, drogo sig herrarna närmare och lyssnade girigt efter detaljer i det sensationella avslöjandet.
Det var också en tid, då smink och make up ännu voro otänkbara såsom hjälpmedel i privatlivet för en kvinna, som ville gälla för anständig.
Hur lockande var det ej då för damerna att någon gång få vända ryggen till vardagen, slänga de otympliga modeskapelser man var tvungen att gå och stå i, klä’ ut sig och med hjälp av de annars förbjudna sminkstängerna, kolet och pudret få förvandla sig till en strålande skönhet eller — skrattretande fulhet!
Och hur lockande för den manliga ungdomen att få med liknande hjälpmedel fly den träliga verkligheten och agera förste älskare,
fiffiga betjänter eller skickligt tilltotade gubbstruttar!
Det var också före filmens, radions och blixtturnéernas tid med månader mellan varje lockande program på teatern, varför man gick man och kvinna ur huse för att se släkt och vänner uppträda, d. v. s. för att ha roligt.
Strax efter sekelskiftet manifesterade sig gymnasisterna på nytt med Aug. Blanches tvåaktslustspel med sång, »Rika Morbror», och nu visade sig ungdomar av min generation, Nisse Mårdén, Ernst Dahlin, John Coldén, den unga Elsa Ferien med sin pappa kyrkoorganisten vid pianot, Anna Widén och andra för första gången på styva linan.
Även den organiserade goodtemplarrörelsen begagnade sig redan under dessa är med god blick för betydelsen av detta slags förströelse vid sina årligen återkommande basarer av amatörspektakel.
Bland de många östersundare, manliga och kvinnliga, som därvid medverkat erinrar jag om köpman Fastborg, hans fru f. Mia Bergstrand, kopparslagarens dotter, som försökt sig vid yrkesteatern; vidare Kalle Svärd, fältskären, vilken briljerade särskilt i betjänt- och kalfaktorsroller. Han var född med en stark komisk ådra och påminde till sitt yttre mycket om den magre komikern Victor Lundberg vid den ranftska aerans Vasateater. Till. de flitiga inom denna verksamhet, särskilt i revyfacket, kom också bokbindaren Hjalmar Lind — ‘Elsa 17 år’ — som dessutom var en habil versifikatör och kuplettförfattare, att höra. Gustaf Berntsson var en prydlig förste älskare med stor scenvana. Den unge Emil Fjällström tog här sina första fjät på den bana, som skulle bli hans. Knut Lindroth hade ju nyligen med bravour visat oss Cyrano de Bergerac och Emil deklamerade på höstkvällarna med Baptistkapellet som bakgrund dennes alexandriner för kvarterets ungdomar medan oktobermånen speglade sig i en kvarhängande droppe under Emils cyranoiskt skulpterade nasus.

Vi smågrabbar hade alltnog hittills fått nöja oss med åskådarens roll, men även vår dag randades. Det var sommaren 1901. Emil Norlander hade just året förut upplevat sitt livs succés med »Den förgyllda lergöken», och hans triumfer lämnade oss ingen ro. Urpremiären för landsorten hade ju presenterats i Östersund av Textorius-Gardts sällskap under livligt deltagande från alla stadens teaterälskare. Odenslundsligans aktade medlemmar, som alla i gemen hade lyckats tämligen skapligt med sin vårtermin och sålunda hade sommaren fri, beslöto att i kostym framföra spridda sångpartier ur den oerhört populära revyn offentligt till hembygdsbefolkningens fromma. Klaviaturen fanns ju I tryck. Ernst Björk, son till den nyligen vid hög ålder avlidne folkskollärare Björk i Stugun, en yngling som var utrustad inte blott med en lysande studiebegåvning utan också med en nedärvd musikalisk talang och gällde för en mycket skicklig pianist, skulle sörja för inövandet av kupletterna. Vi började därmed redan under terminen sedan rektor Hägglund givit oss löfte att hålla till i läroverkets högtidssal med repetitionerna. Bobban Segersten, i framtiden lokförare, som skulle förkroppsliga Koljokke i detta märkliga opus, Rulle Magnusson, Ivar Engström och vi andra agerade och sjöngo nu, så att det ekade högst profant på detta högtidliga rum.
Vid feriernas början ansågo vi oss fullfjädrade med denna del av programmet och började så med talpjäsen. En sådan var nödvändig, ty dels ville vi ge publiken valuta för pengarna, dels hade man ju sin ambition: vi skulle producera oss som dramatiska skådespelare och hade för detta syfte valt en enkel anrättning ur det allbekanta Bibliotek för teatervänner, en enaktare kallad Tre friare och en älskare av signaturen Uller.
Vad rollbesättningen beträffar tycks odenslundsjäntorna på den tiden inte ha varit så värst dramatiskt anlagda, ty vi måste på antikens vis tillgripa manliga framställare av de bägge kvinnliga rollerna, en i varje avdelning.
Lokalen var snart funnen: den löwenadlerska Änge gård, som i andra våningen hade en stor sal passande för dramats pånyttfödelse i Odenslund, och vars sköna väggmålningar erbjödo en lämplig fond till kolingarnas midsommarnattsdröm. Sidokulisser till dessa samt en, lindrigt uttryckt, anspråkslös rumsinteriör för talpjäsen fingo vi låna av Arbetarföreningen. De tre första veckorna i juni blevo arbetssamma, men vi repeterade villigt och glatt, viggade och skramlade ihop pengar till affischtryck och pianohyra. Affischerna uppklistrades i hela Odenslund med utkanter, varvid den frågan uppstod: ska vi våga sätta dom också på rektor Hägglunds grindstolpar? Hugo Englund, en av de medverkande och i egenskap av jordbrukarson Hägglunds favorit, erbjöd sig ta risken. Ernst Björk hade måst resa hem, varför Hugos syster Jenny Englund, numera fru Winnberg, engagerades som kapellmästarinna.
Premiären ägde rum en vacker och varm lördagskväll i månadens slut och blev en framgång utan motstycke. Hela det Odenslund, som mot 50 resp. 35 öre i kontanter lyckats få biljett, vallfärdade denna i samhällets kulturhistoria märkliga kväll till Änge.
Olle Sundqvist var första älskarinna i förpjäsen med 40 till skonummer och en finne på näsan, vilken fettsminsket rent av framhävde i relief; som Fia Jansson i efterspelet var han däremot med nämnda attribut illusorisk.
Applåderna voro ytterst störande och interfolierades av de skrattsalvor, som ett och annat intermezzo utanför ritualen framkallade. Sålunda hade den tjocke källarmästaren i förpjäsen, som för att uppnå önskvärd eloquentia corporis olovandes lagt sig till med en stor gulrutig kudde ur hemmets förråd till uppstoppning, under påklädningens brådska glömt att knäppa overtyren till byxorna, vadan kuddens färgprakt framträdde i rampljuset. Den igenkändes strax av närmaste släkten, och Anna i Börön kungjorde gapskrattande inför fullsatt parkett var den hörde hemma.
Påföljande förmiddag samlades truppens medlemmar i Ängeparken för att diskutera framgången. Vi hade rakat bort överläppens fjun, buro som skådespelare då anstod bredbrättiga filthattar och ströko oss med välbehag om hakan med dess sminkrester, som törhända avsiktligt fått sitta kvar. Vi kände oss inte längre som sjätte- och sjundeklassister utan som sceniska artister och trodde att stadens och bygdens beundrande intresse kretsade kring våra personer. Vi lovade oss, att kvällens och påföljande repriser skulle bli begynnelsen lika. Då kom jobsposten.
I ängehusets nedre våning bodde bryggmästarens familj, och frun väntade en liten. Hon hade blivit mycket störd av oväsendet föregående kväll, och nu hade man utverkat förbud för vidare spektakel.
Vad var att göra? Vi måste ju bl. a. av finansiella skäl för att honorera våra förbindelser driva rörelsen vidare. En ny lokal uppspårades; sedan vi vägrats tillgång till förnämligare togo vi vår tillflykt till en lada strax bortom Katrinelund vid Brunflovägen. Det var en miserabel Thespiskärra, som i form av den englundska flakvagnen, lastad med de deklasserade komedianterna och ett åderförkalkat pianoskrälle (»o, brustna strängars bittra klagan») hasade sig landsvägen fram, dragen av en pålle, som verkade närmast generad över sällskapet.
Den första föreställningen i denna torftiga miljö, med knappast halvt hus och fjärdedels entusiasm, blev också den sista. Ledningen beslöt vid ett omedelbart därefter hållet sammanträde under synnerligen tryckt sinnesstämning att utan uppskov nedlägga rörelsen och skrida till likvidation. Sedan medel för gäldandet av samtliga skulder utom kapellmästarinnans arvode avsatts, återstodo kr. 8: 50. Vi hemställde att hon skulle offra sitt krav på konstens altare, vartill Jenny, dock utan märkbar hänförelse förklarade sig villig. Därpå föreslogs, att sagda belopp skulle ställas till förfogande för sällskapets herrar, att av dem användas efter gottfinnande. Förslaget antogs med acklamation av bemälda herrar, som beslöto utnyttja summan för Intagande av supé med pannbiff på Stadskällaren. De begåvo sig för detta syfte så fort ske kunde samma afton till detta näringsställe, där de inträdde bakvägen. Sålunda slutade odenslundarnes första offentliga teaterföretag. Vid höstterminens början hade rektor ett animerat samtal med truppens f. d. direktör angående affischerna på hans (rektors) grindstolpar.
Gymnasisternas sceniska verksamhetsiver fick nästa gång sitt utlopp vid gymnasieförbundets soaré i läroverkets gymnastiksal hösten 1902, då man slog på stort och spelade Frans Hedbergs treaktslustspel Majorens döttrar, där Calle Lindblom11 ‘) och Oscar Rosenström i titelrollerna, vana till att skåda och med bedårande målbrottsstämmor lade ett hänfört auditorium av lärare, släktingar och vänner för sina maskulint formade fötter. Andra nytillträdande krafter voro studerandena Nils Nilsson från Krängede, kallad Långnisse (numera som bekant i Sundsvall), Ragnar Myrin och Hugo Lundquist. Påföljande höst gjorde vi framgångsrikt om experimentet med ett bizarrt tvåaktslustspel av franskt märke, »Min herre, var god och tag bort Er dotter!» Där debuterade de unga fröknarna Anna Lundholm och Emma Andersson. Wllle Qvarnström var ny i en av de manliga rollerna.

Rektor Hägglund hade ju i allmänhet en förstående inställning till förbundets soaréverksamhet. Däremot kan det sägas, att dåtidens lärare för övrigt förhöllo sig tämligen passiva till skolungdomens teaterföretag. Den gamle franskläraren Putte Lindström torde på sin tid ha hört till undantagen; under den epok, varom här är fråga, var väl blott Alfred Fineli, som själv på sin tid spelat komedi, intresserad, ehuru inte aktivt. Huvudlärarna i modersmålet med litteraturhistoria, som skulle ha varit närmast till det, hördes aldrig av. Men törhända hade de förklarat sig villiga, om lärjungarna tagit första steget och bett dem om råd. Som det nu var är man böjd för att tillviska de lärares skuggor, som till äventyrs stryka kring knutarna på vår gamla skola: »Lite mindre med stryk och lite mera skolteater skulle bestämt inte ha skadat.»
När skolans portar slutit sig bakom oss för alltid var det därför inte slut med teaterspelandet. Folk vill som sagt alltid roas. Nytta och nöje förenades genom att de offentliga amatörspektaklen alltid hade ett eller annat välgörenhetssyfte. En sammanslutning, som i flera år arbetade effektivt och målmedvetet för sådana goda ändamål, var föreningen Tomtarna under ledning av bland andra den energiska fröken Märta Bohlin, föreståndarinna vid telefonverket. Dess årliga bazar i goodtemplarsalongen med uppträdanden på scenen var mycket populär. Föreningen lade alltså an på de därför lämpliga talangerna i hemstaden. Dessa kommo nu att medverka tillsammans allt mer och mer både för nämnda sammanslutning och andra företag, där det gällde att skaffa pengar för något behjärtansvärt syfte.

År 1910 fortsattes amatörteatern av det s.k. »Lille Kallblomska sällskapet», som då uppförde »En trasslig härva» och »Drillens operett» med i den förra ingeniör Sjöberg och fru von der Lancken, född Stolpe, samt i den senare Calle Lindblom, Sjöberg, Anna Widén och hennes blivande man löjtnant R. Claughton-Wallin. Det var landshövdingskan Widén som stod i spetsen för detta, och uppförandena skedde för välgörande ändamål.
Red

Den studentikose Gösta Thalén, redaktionssekreterare vid Östersunds-Posten, uppmuntrade oss genom recensioner, som smickrade den ungdomliga fåfängan men naturligtvis också verkade sporrande. Han, som ju såsom sångare tillhörde Hej Dunkom, en dubbelkvartett, som aldrig var arbetslös och ofta bidrog för syften liknande våra, föreslog, att vi skulle organisera oss. Vi repeterade emellertid gladeligen både i hemmen och på teatern, där det alltid gick synnerligen muntert till. Kanske hände det en eller annan gäng vid premiärerna, att ett eller flera glas punsch på denna förbjudna mark letade sig fram ur den förträfflige Göstas medhavda handväska och inspirerade de ungdomliga aktörerna till ytterligare verve i spelet.
Paul Ferien, vilken än så länge var självskriven kapellmästare och en flink speleman också på det profana området samt på sittande fot kunde komponera melodier till visor, vilkas text han såg för första gången, trivdes även han som fisk i vattnet med ungdomen. Han var en bellmansnatur, sällskapsmänniska och sångare med en rik och brokig, rätt så världslig repertoar, medförd från hans ungdoms nordiska Aten, Härnösand. Det hände understundom, att han i dionysisk yra slog sig ned vid pianot och föredrog strofer, vilka intet gemensamt hade med orgelläktarens koraler och vilka för ett ögonblick drevo damerna med näsdukar för munnen på flykten.
Hittills hade vi hjälpt oss själva med inövandet, då och då biträdda av Fastborg, men snart blev truppen djärvare och uppvaktade genomresande teaterledare. Sålunda lyckades den övertala den fine och blide direktör Alfred Lundberg, som kommit med sin trupp och sin Pariserpojke till staden att bistå oss med att fila bort våra brister i en dansk vaudeville av Eric Bögh. Man gav vidare den lustiga enaktaren »Mottagningstimmen», där Emma Andersson, sedermera fru tullförvaltare Fridolf Kronman, var ett alldeles ovanligt scenvant och lustigt hembiträde, Letty Tjernberg en svartögd och tjusig ingenue, och Långnisse, i en roll på några få repliker, utstyrd och maskerad som Mattis Armfelt väckte en oförställd återseendets glädje I salongen. Talangernas konturer började avteckna sig. En som avsevärt, nu och framdeles bidrog till att göra dessa våra ungdomliga framträdanden lyckade var maskören, den elegante, trivsamme och konstnärligt begåvade barberare P. M. Nilsson. Han var enastående skicklig i att förvandla våra ofullgångna nunor till vad rollerna krävde.

Det kan inte bli tal om att här trötta med att berätta om alla de stycken vi med juvenil och orädd entusiasm försökte oss på, men jag skall ett ögonblick stanna vid några. Gymnasieförbundet behövde pengar, ville anordna en soaré på teatern och kom till oss, dess forna histrioner, som nu lämnat skolan, för bistånd. Man ville att vi skulle spela Johan Jollns treaktskomedi »Min hustru vill ha roligt». Det var en lång och sentimental historia med hjältinnan i välsignade omständigheter, alltsammans sövande efterklang till 1800-talets franska komedi. Rollerna voro över dussinet och stycket självfallet över evne för våra svaga skuldror, men vi gingo gladeligen i elden och såg inte på vad vi kostade på oss. Perukerna hyrdes med minituösa karaktärsbeskrivningar, vilka måste ha mycket roat leverantören, som var ingen mindre än perukmakare Lund i Stockholm, gamla Dramatens maskör. Den manliga huvudrollens innehavare, den blivande pappan alltså, hade sett ett rollporträtt

i Varia av de Wahl som Paul Lange och skrev, att ett sådant skägg ville han ha. Han fick det också. Hjältinnan spelades av Elsa Ferien, en rikt begåvad och frank flicka, som tycktes ha fått teatern i blodet. Hon ställde till regissören, som var undertecknad, frågan om hennes omständigheter skulle markeras i klädseln. Jag ansåg, att eftersom vi var amatörer fick man överse med om det inte märktes.
Det var som antytts ett stort uppbåd på scenen (se G. ö:s fotografiska arkiv). Jag erinrar mig utom Elsa, Emma Andersson, Hedda Borggren, Sigrid Westberg, »Riggi» Kahn, Millan Widmark samt bland herrarna Långnisse och Ossian Ericsson, son till Rödö-prästen. Han spelade kraschanerad president i något av rikskollegierna, ty man rörde sig i den högre stockholmssocieteten. Vidare deltogo Sverker Bergström, Magnus Winberg, Erik Björnsson från Kälarne, Anders Sandin, ragundaeskulapen, Diden Cappelen-Smith m. fl.
Man kunde ha trott, att detta experiment skulle förlösa det fulltaliga auditoriet med icke avsedda utbrott av munterhet, men så skedde ej. Och själva tyckte vi efter spektaklets slut vid den allmänna smörgåsen med dans på scenen, att vi varit riktigt bra. Men Gösta Thalén frågade hjältinnan, när han bjöd upp till en vals, om han vågade med hänsyn till omständigheterna.
Åtskilliga deltagare i detta kraftprov på alltför späda axlar skingrades förstås i rikets olika väderstreck, men kärnan stannade kvar beredd till nya vågspel. De ville nu åter producera sig i den uppsluppna genren med kupletter och allt. Här skulle spelas »Ett resande teatersällskap»!
VI hade tidigare, en del beväringar vid dåvarande I 23, börjat repetera stycket med Emil Fjellström som Öländer ute i dragonernas gamla gymnastikhus under löjtnant Wolter Langéens intresserade ledning. För en av de talrika andraplansrollerna hade man räknat med Bertil Carlsson, överkonduktörens son. Även denne hade inträtt i sinnevärlden utrustad med ett häpnadsväckande sinne för livsens komik. Hans generation av jämnåriga, och andra med, minnas honom med tacksamhet. Nu var han beväringskompaniernas rolighetsminister och clown nr 1; Fjellström var god tvåa.
Det var enligt trovärdiga personer B. C, som sedan kung Oscar efter Oscarsbrons invigning satt sitt namnskiffer i vitkrita att inhuggas på den därför avsedda järnskivan, smög sig dit osedd och skrev sitt förnamn inunder.
Beredelserna för detta lovvärda företag till frösöbeväringens gamman fick ett brått slut den 7 juni 1905 på eftermiddagen, då larmsignaler kallade vårt regemente till ett mera spännande drama.
Det svenska lejonet återvände emellertid helbrägda till sin avbrutna sekelsömn och östersundarna till »den högsta av alla konster ». Nu blevo gamla habituéer intresserade av vår tilltagsenhet. Axel Lindelius åtog sig sysslan som regissör. Den jovialiske humoristen Wille Englund, lika erfaren beträffande det blancheska lustspelets karaktärsgalleri som framgångsrik inom bryggerinäringen, skulle också bidraga bl. a. med pilsner och smörgåsar vid repetitionerna. Alexander Sundgren ryckte till vårt bistånd som maskör. Riksbankskassören Erik Augustin, en kultiverad amatörmusiker, engagerades som kapellmästare och för sufflörluckan förvärvades från och med nu Rulle Magnusson.
Pjäsen, vars andra akt ju till och med hade rönt äran att tagas med i en antologi för gymnasierna, är ju, trots lånet av franska idéer, genuint svensk med sådana poänger, som även intelligenta amatörer under skicklig ledning kunna rå på, blott de lärt sin utanläxa och sina kupletter.
Den formade sig också till ett spralligt upptåg under tre kvällar till ortsbornas förnöjelse. Åtskilliga nya krafter framträdde, bl. a. Edvin Karlsson, som den skelettmagre alkoholisten och skådespelaren Öländer. Edvin var son till grosshandlare K. Axel Karlsson och en talang med otvivelaktiga dramatiska anlag och stor sånglig och musikalisk begåvning samt humor. Hans öde avgjordes en morgon när han satt i läroverkets femte klass, då rektor Hägglund anmärkte på att hans skodon voro oborstade. Edvin förklarade, att pigan inte hunnit. »Pigan?» inföll C. A. H. »Du ska borsta dina skodon själv, hälsa du pappa de’.» Med detta besked gick ynglingen till sin fader; denne kände sig kränkt I sin målsmannavärdighet och gav sonen fritt val att sluta skolan om han ville — en av dessa faderliga dårskaper, som få lång räckvidd. Ty Edvin accepterade långt ifrån ogärna och tillbragte de närmaste åren omväxlande med arbete vid Sahlströmska fabriken och medverkan vid amatörteatern i fädernestaden. När pappa Karl Axel, som hade gott hjärta och pengar men saknade psykologiskt sinne, sade sig vilja kosta på honom sångutbildning i Stockholm om sonen bleve godtemplare, avböjde denne tyvärr och föredrog sedermera en vansklig existens i Amerika.
Vidare debuterade i denna ensemble revisorn Nisse Groth i Riksbanken vilken gjorde källarmästaren i Vimmerby och föredrog sina små sångpartier med stor elegans. Andra nytillkomna voro lantmäteriauskultanterna Arthur Westman och Elias Tjäder samt allas vår Kalle Kjellberg, den där som andra aktens överstepräst i oklanderligt badlakan gjorde ett oförglömligt intryck.
Bland Vestas prästinnor i vita fotsida dok ihågkommer jag Gerda Lignell, Olga Olson, gift Juhlin, Sigrid Westberg, Gerda Carlsson, Göta Hallberg m. fl. Sundgren ledde statisterna som här voro många, ty det förekom ju en talrik publik även på scenen.
Ryktet om våra segrar på skådebanan hade nu spritt sig till Ånge, där stationsinspektoren Edström och andra inbjöd oss att komma ned och ge en repris. VI tackade ja och foro, ett sällskap på 14 personer »utom gubbar, kvinnor och barn.»
Det blev en munter episod med mycken gästfrihet och en festföreställning i Improvisationens tecken på ett scenutrymme som var ungefär fjärdedelen av det här hemma. Vestas prästinnor i andra akten måste nöja sig med ett altare bestående av en nödtorftigt camouflerad kommod, som i spelivern slogs omkull, så att dörren gick upp och ut på scenen rullade den obligatoriska innermöbeln, lyckligtvis tom. Öländer rev upp sin rutiga byxbak på en spik i kulissen och måste hela tiden spela med front mot publiken.
I ett fall påminde vi om yrkessällskapen — krafterna kommo och gingo. Nu på vintern 1907, fingo vi en primadonna av facket, fru Signe Falck, som rest i den anekdotomspunne Emil Strömbergs sällskap och nyligen gift in sig i jägeristaten där uppe. Hon var en dam med strålande gemyt, utan hämningar och föredrog kupletter con amore. Fru Signe debuterade i vår trupp vid en galaföreställning för Röda Korset, där vi uppförde ett tvåaktssångspel »Mjuka tjänare!» med en av arrangörerna, kapten Wannberg, vid pianot. Undertecknad fick nöjet att spela emot fru Signe, och jag får erkänna att hon verkade inspirerande. Annars var Tua Byström, dotter till grosshandlare O. Ä. Byström, kvällens skönhetsdrottning och löjtnant Torsten Wahlén vid artilleriet hennes eldige motspelare.
Fru Falck entusiasmerade östersundsamatörerna till nya experiment. Nu dög ej längre de gamla tryckta teaterstyckena. VI ville försöka oss på den aktuella Stockholms-repertoaren. En av oss reste ned till Gamla Dramaten och lånade av själve Gustaf Fredrikson, som då var dess chef, ett spanskt tvåaktslustspel, Socorros inackorderingar, som blivit ett publikstycke både där och i landsorten, för vilken rättsinnehavaren uppgavs vara direktör Albin Lawén, tidigare kompanjon just med vår fru Signes förre chef, Mille Strömberg. Lawéns tillåtelse begärdes och han gav sin välsignelse. Stycket är så befängt, att även repeterandet måste bli skojfriskt. Nya medverkande hade trätt till. Utom fru Falck i titelrollen medverkade bl. a. fru lantbruksingenjören Holmström, fröken Gerda Cederberg, löjtnant Sune Kleingardt, Holmström, länsnotarie Ragnar Lothigius, Fridolf Kronman samt, såsom ett av barnen I huset, 10-årige Svante Fleetwood. Medan repetitionerna pågick, reste Emil Strömbergs sällskap genom Östersund och det var naturligt, att fru Falck omnämnde vårt förehavande för denne. Han sade ingenting då, men någon vecka senare, fyra dagar före vår premiär, kom ett lakoniskt telegram från Strömberg i Stockholm, där det hette:
»Uppföranderätten till Socorro tillhör mig». Det blev oro i lägret; med hänsyn till det behjärtansvärda syftet, Pauvres Hontcux, vädjades skriftligen till Strömbergs goda hjärta, men denne behagade ej svara. Telefon anlitades med en överförande förmedlare i Stockholm, ty S. hade blott allmänna telefon, hette det. Förmedlaren uppgav, att S. sade sig vara sjuk men skulle fundera och sedan ge besked.
I sista minuten, sedan vi ställt oss beredda att inställa spektaklet, kom ett telegramsvar: »Mot 100 kronor, välgörenheten på min sida, Strömberg.» Detta var mycket pengar på en tid, då 300 ansågs som ett vackert netto på en föreställning. Arrangören, kapten Bror Billman, hade emellertid blott att punga ut. Men historien tjänade som »moralisk» reklam och slutresultatet blev vackert — även pekuniärt sett.
Vår kära primadonnas sejour i Östersund blev tyvärr ej varaktig. Ehuru ingalunda skön hade hon en ungdomlig charm, som i förening med hennes talanger — hon spelade och sjöng även till luta — tilldrog sig ungherrarnas intresserade uppmärksamhet. Hennes bohémenatur kunde ej heller finna sig i det sociala och äktenskapliga tvåspannet — en vacker dag, eller rättare natt, hoppade hon över skaklarna. Efter diverse irrfärder förenade den vilseförda och den äventyrlige teaterdirektören Anton Gambetta Salmson sina öden. Därigenom kom hon att ånyo yrkesmässigt släpas in på de bräder, som någon spekulativ ande påstått föreställa världen.

I tidens fullbordan, närmare bestämt vintern 1907 hade våra unga histrioner följt Gösta Thaléns råd och etablerat en låt vara löst sammanfogad organisation, Östersunds Teateramatörförbund. Det kom allt flitigare till användning, ja, det var ingen ände på engagemangen, även vid soaréer utanför teatern, där man nöjde sig med kupletter och musikaliska divertissemang.
Sålunda gavs på Stadshotellet en soaré eller Uberbrettl, som modenamnet löd, där teaterns egna krafter levererat dagkupletter. Dessa rörde sig om lokala händelser och personer. Redaktör V. Hugo Wickström var alltid ett tacksamt föremål för vår satir. Nu hade han som riksdagsman i en stockholmskorrespondens till sin tidning beklagat sig över de svenska herrarnas i allmänhet och stockholmarnas i synnerhet synnerliga fulhet. Han var ju inom parentes sagt ingen aktiv beundrare av det svaga könet heller. Därför hette det i en kuplett på bekant melodi ur operetten Boccaccio om den gode Christer Swahn, som även gjort sig skyldig till en filosofisk komedi, kallad »Trasmattan»:

»Trasmattsfilosofen Christer uppå Stockholms gator gick för att tadla männens brister uti skönhet, växt och skick. Inga vackra karlar mera utom jag men knappast flera…» o. s. v.

En del annat gott folk och institutioner fick också sina fiskar varma.
Någon tid senare på efterjulsvintern ringde landshövdingskan  Ellen Widén och bad oss medverka vid en soaré på Standard för
tre unga konstnärer August Berg, Ante Karlsson och Helmer Masolle, som nyss kommit till sta’n för en utställning men ännu ingenting sålt och uppgåvos vara i stort behov av ekonomiskt stöd. Vi gick gladeligen i elden, förbundet med en halvfärdig liten enaktskomedi: »En kopp té», där fru överstelöjtnant Visen Kihlstedt spelade den kvinnliga huvudrollen och löjtnant Otto Schiöler förste älskare, men sufflören, Ragnar Lothigius, gjorde den största lyckan; vidare framträdde kapten Ludde Malm i ett parodiskt flöjtsolo, en monolog berömd genom den store franske skådespelaren Coquelin den äldre — ett par andra roliga nummer Icke att förglömma. Hotelledningen var generös, publiken fulltalig och förtjust  och pengarna strömmade in. När vi efter mer eller mindre väl förrättat värv passerade våningen inunder och kastade en blick genom glasdörren in i stora matsalen, sågo vi de nödlidande målarna bänkade vid ett rikligt dukat bord och Masolle i färd med att sakkunnigt hantera en rödkapslad helbutelj, vilken på detta avstånd såg ut att innehålla Chambertin. Vi fick oss där vi stod kvällens första gapskratt för egen räkning.
Nyssnämnda lilla stycke, En kopp té, uppfördes sedan på teatern, varvid Schiöler på premiären vid sin entré stopplade i en matta och stupade raklång på golvet. Inbjudna mannar från A 4, hans eget regemente, applåderade tacksamt.
Residensets outtröttliga värdinna landshövdingskan ställde sig vidare i spetsen för en stor kostymbazar på teatersalongen, där såväl dräkter som dekorationer gingo I empirestll. Sundgren stod för en fin och stiltrogen dekor. På scenen gavs en dramatisering av Anna-Maria Lenngrens Grevinnans besök med fru Ingeborg Björkbom f. Grahn, av sundsvallssläkten, som grevinnan och fru Alma v. Schoting, klippt och skuren för burleska roller, som prostinnan.
Man bjöd också på en napoleontablå med fröken Myrin som en parant Marie-Lousie.
Landshövdingskan, som ju var rik på initiativ och hade en god blick även för amatörteaterns nytta ur olika synpunkter, bildade också en dramatisk fransk cirkel. Familjerna Widén och Malm hade engagerat en fransyska som guvernant, en madame du Bruilly, av Lothigius på grund av hennes mycket livliga väsen kallad madame du Bruit, vilken ansågs lämplig att leda cirkeln. Vi nådde fram till en premiär, de Mussets bekanta treaktskomedi »Il faut qu’une porte soit ouverte ou fermée». Fröken Elsa v. Stapelmohr spelade den kvinnliga huvudrollen. En inbjuden skara av mer eller mindre franskkunniga bildade publik. Premiären var så tillvida ofullgången som pjäsens älskare knäföllo med ena handen på hjärtat och i den andra höllo pjäshäftet, men annars var allt som det skulle.
Och vi voro en måndagseftermiddag i färd med en andra pjäs, där, bland andra, fru Ellen Duse f. Dahlén från Sundsvall, agerade, när ett Intermezzo inträffade. Vid repetitionerna hade förståndigt nog endast bjudits på té som förfriskning. Även denna afton öppnades vid 1/2 8-tiden dörrarna till angränsande rum, där tebordet stod. Den ostyrige löjtnant Gustaf Edwall, något indisponerad efter veckoslutets ansträngningar, upphov då sin starka stämma och utropade: »Fy tusan, ska’ de’ bli teblask nu igen, då går jag på Sällskape’ o äter». Bakom honom stod emellertid landshövdingskan. Nästa vecka förspordes det att cirkeln upphört.
Men låt oss återgå till förbundets ordinarie bestyr. Jag gör e kronologisk volt och skummar först av den sista epoken i förbundets verksamhet, 1909. Det bästa den då åstadkom var dala-vaude-villen »Korpkirsti» av Frans Hedberg. Den krävde nya sångkrafter och sådana funnos. Fru Dagmar Kuylenstierna, gift med flottningsinspektören och sångaren Edgar K., hade kommit till sta’n från det musikdramatiskt mycket livaktiga Örebro, där hon medverkat I både operett och opera, och fick titelrollen. Emot henne spelade kapten Ebbe Mareks von Wiirtemberg, vilken visserligen enligt Dagmar hade is i magen som älskare betraktad men sjöng bra. Kalle Lindblom, son och bror till källarråd, nu vorden löjtnant, gjorde en mycket rolig luffarefigur. Vidare framträdde fruarna Anna Hjelm och Visen Kihlstedt, hennes fagra dotter Gunhild, bokhandlare Axel Jonsson, lantmätare Oskar Larsson, löjtnant Sture Appelberg m. fl. Ragnar Lothigius ledde danserna med dåvarande kontorsskrivare Magnus Arell vid S. J. och andra skickliga folkdansare till sitt förfogande. Daladräkterna voro från en stockholmsateljé och den dekorativa Inramningen, fäbodvall med fond, av Sven Lindborg. Föreställningarna uppskattades livligt av östersundspubliken och allt avlöpte väl, om man undantar att en förlovning utanför scenen blev följden, nämligen mellan fröken Kihlstedt och Appelberg.
Östersundsamatörernas största kraftprov under sin senare verksamhet blev emellertid »Charleys tant», året före »Korpkirsti», d. v. s. 1908. Vad man än kunde förebrå oss, inte var det brist på företagsamhet eller underskattning av den egna förmågan. Framgången med Socorro hade aldrig lämnat oss någon ro, och sedan vi sett Charleys tant spelas av Rönnbladska sällskapet, kunde vi inte hålla oss längre. Många av de ärade åhörarna ha säkert sett detta opus och veta, att det är gudomligt roligt och mycket oskyldigt. Farsen är ju världsberömd, har spelats över hela jordklotet samt filmats flera gånger och gjorde författaren, Brandon Thomas, som var klok nog att aldrig skriva något mera, till miljonär.
Pjäsen utlånades av den mäktige Albert Ranft. Han tillät oss nämligen i egen hög person att förfoga över Sv. Teaterns scenexemplar och låta oss avskriva detta för hand, som brukligt var. Avskriften kostade 50 kronor. Repetitionerna startade på våren 1907, men först på senhösten, sedan den genomresande teaterdirektören Carl Deurell givit oss en välvillig och välbehövlig avfilning med instruktioner, togo de verkligen fart. Alla hade en het tid, rekvisitan inte minst, ty regissören, Axel Lindelius krävde en vacker uppsättning, även om man givetvis inte kunde fånga den engelska collegeatmosfären. Sufflören kände vid detta laget dialogen bättre än vi andra.
Den 15 februari 1908 var det premiär på den berömda farsen. Styckets unga damer spelades av numera mycket rutinerade fröknarna Emma Andersson och Elsa Ferien samt fröken Hildur Pettersson från Pilgrimstad, sedermera gift med jägmästare Hugo Mattson.

Fru Björkbom var den riktiga Charleys tant och undertecknad den falska i en autentisk moaréklänning, tillhörande fru Wikander, samt underliggande agremanger, ej fullt så äkta. Som de förälskade studenterna i riktiga Oxford caps sprattlade Hugo Mattsson och Fridolf Kronman; Arthur Westman figurerade som översten och Kalle Kjellberg såsom den fruntimmersgalne gubben Spettigue. Fröken Hildur Anländer av Mjellefamiljen var en mycket söt och rapp kammarsnärta och läroverksadjunkten Gugge Retz rolig som betjänten.
Föreställningarna lockade fullsatta hus, ty stycket var ju som sagt ryktbart. Till sista kvällens föreställning hade bägge regementenas manskap inbjudits i den omfattning utrymmet tillät.
I tredje och sista aktens interiör stod mellan de bägge fonddörrarna en upplånad magnifik rococobyrå och på byrån stora brinnande silverljusstakar. En av de sista scenerna gick just av stapeln i en soffa till höger på scenen, där Donna Lucia (fru Björkman) samt översten och den ännu förklädde studenten, lord Bobberley, sitta och hålla en inbördes palaver, som bebådar händelsernas upplösning.
Mitt uppe i denna hörde jag plötsligt sufflören ropa mitt namn från sin lucka. Jag tittade ner på honom och såg hur han pekade mot fonden. Jag följde fingervisningen och upptäckte att den högra kandelaberns låga hade satt eld på en av teaterns buketter av uråldriga och snustorra pappersrosor, och lågorna slickade redan uppefter en vit, florstunn gardin, som hängde över dörren och sträckte sig mot suffiterna. Det var en sekunds verk att rusa dit och krama buketten mellan nävarna. Allt gick bra och spelet fortsatte; ett par minuter senare hade Arthur och jag vår sortle. När vi kommo ut stod Lindelius bakom dörren likblek och frågade: »Hur gick de’, hur gick de’?» Jo, det hade gått bra. Men det otroliga var att ingen annan än han bland åskådarna tycktes ha märkt något — och det var nog tur. Jag säger emellertid inte för mycket, då jag påstår, att vår bortgångne vän Rulle Magnusson den gången genom sin sedvanliga vaksamhet räddade östersundsborna från en ordentlig brasa.
Nu låter jag erinran om detta lilla tillbud till tragedi mitt i farsen bli avslutningen på ett anspråkslöst kåseri om amatörteater i gamla Östersund. Några av östersundarna fingo ju strax därpå, sommaren 1908, bestiga högre koturner och medverka vid urpremiären av Arnljots första akt under författaren-kompositörens egen ledning och med dekorationer av Sundgren. Men det är, som Kipling sade, en annan historia.

L e n n a r t  W e st l i n d e r

Ur Östersunds stadsarkiv

I årsskriften 1939 (sid. 41—51) finnes en av numera landsarkivarien R. Swedlund upprättad redogörelse för Östersunds stadsarkiv åren 1786—1858.
Av handlingarna i detta arkiv komma de viktigaste och mest intressanta att återgivas i årsskriften, och början göres här med det första av borgerskapets jämte stadens invånares protokoll:
1795. Oktober 19: Första sammankomst varöver prot. hållits i Östersund 19 oktober 1795 och föredrogs följande ämnen av Sam. Perman.
1 :mo Landsh. högvälborne baron Bunges kommunikation uppå lantm. Törnstens ansökan om ersättning för avfattningen av lotterna. Bifölls samfällt. Enligt uppsatt formulär vid pag
2:do Östersunds innevånare begärde närmare upplysning och förklaring på landshövding Bunges resolutlon av 15 september 1794 2:dra artikeln vilken ålägger innehavare av arrenderade tomter och lotter, att ingen betalning njuta för gjorda uppodlingar.
Bifölls samfällt. Enligt uppsatt formulär med gemensam deltagning i kostnaden till karta så väl som lösen . . . efter räkning.
3:tio En klassifikation vid pag upprättande och vidmakthållande att nykomna borgare skola betala något… då de intagas i samhället eller avlägga borgareeden.
4:to Projekterades att alla stadens handlingar skola författas in 2:plo registreras, vartill medel anslås. Bifalles enhälligt att 2 böcker skola inrättas försedda med 3 böcker fint papper i varje upptagne till R.2.9 sk. 4 med inbindning häftas och lika mycket för skrivning och Perman besörjandc därom. N.B.2 böcker koncept häftat efter samma arvode. Lönen betalas av stadskassan.
5:to Kartans betalande. Bifölls enhälligt att av stadskassan få betalning enligt specificerad räkning.
6:to De som icke betalt för arbetet vid kyrkans reparation påmindes nämlig: Meijerberg, Sjödin, Tegenborg, Norman ock kyrkoräkningen genomses samt väljes kyrkovärd. Bifölls att hr färgaren Nordlund blev förordnad kyrkvärd men kyrkoräkningen kunde intet företagas och avgöras i brist av upplysning.

Protokoll hållet i sammankomst den 30 sept. 1796 av Sam. Perman.

1) (överstruken.)
2) Rangerades bänkdelningen emot förledit år. Avgjordes.
3) Inkasserades hushyra för de bortarrenderade rum uti sätesbyggnlngen av färgaren Nordlund, hattmakaren Tegenborg och pistolsmed Norman.
4) Betalar nykomna borgare enl. klassifikation följande voro: Tegenborg, Norman, Hedlund, Bergström, Moberg, Nordlund, Stadling, Sandberg efter 2:dra klassen. Wängman, Näsborg, Medéen efter 3:dje klass
5) Betalas kartan med R.6.34.5. Betalt till Sam. Perman genom influtna medel av klassifikation. Annoterad i nya boken.
6) (överstruken.)
7) (överstruken.)
8) Ny påminnelse till landshövding Bunge om förklaring om avfattning för arrenderade tomter då resolverades att påminna genom säker man.
9) Påminnelse över ansökning till klocka. Resolverades att påminna genom säker man.
10) Överenskoms att meddela lotter till de mest behövande utav dem som hava flera på auktion inropade. Bifölls.
11) Projekterades (talet?) på tomter, lotter och kålhagar, som höra en var till.
12) (överstruken.)
13) (överstruken.)
14) Lantm. Burmans fordran för rålinjen enligt räkning R.2.sk.6 rst bifölls till betalning.

Protokoll hållet i sammankomst 1 maj 1797 av Sam. Perman.
1) Inkasserades hushyra av färgaren Nils Nordlund för 2 Vi förflutna år han bodde i sätesbyggningen allt ifrån 1794 till 21 mars 1797 efter R. 3—10 sk. för året R. 8.16 även för pistolsmeden Norman för 1 år efter avtal. R. 2.
2) Inbetalar de återstående av klassifikationerna till stadskassan enligt räkningar som följer, kopparslagaren Sandberg 2 klass R. 1.24 sk., pistolsmeden Norman 2 klass R. 1. 24 sk., garvaren Näsberg 3:dje klass R. 1., skärsliparen Wänggman 3:dje klass R. 1., kakelugnsmakaren Hedlund 2:dra klass R. 1.24, urmakaren Er. Nordlund 2 klass Rdr. 1.24 sk., järnhandlaren Medéen 3:dje klass Rd. 1.
3) Genomses kyrkräkning från stadens fundation till närvarande av Thörnstedt.
4) Alla övriga stadens angelägenheter av debet och kredit genomses, granskas till betalning av Thörnstedt.
5) Kyrkovärd Nils Nordlund erbjudes att vidare till dato avlämna influtna kyrkmedel till betalande av inrättade kyrkoprydnad med mera.
6) Granskas huruvida en billig betalning av färgaren Nordlund för ett litet kvarnhus och även av garvaren Telberg för stolphärberget kan fordras till stadskassan för nämnda hus 1 st. gammalt stall och färghus.
7) Överenskoms huru utväg till häst för stadsprästen så ofta turen faller på oss skall tagas.
8) Ersättning till dem som efter utbytet måste av Odensala boarne lösa sig lotter och voro följande: kopparslagaren Svedberg Rdr. 2.16 och garvaren Telberg Rdr. 2. Summa Rdr. 4.16 sk.
9) Om ej färgeriet och kvarnen bör ersätta staden någon avgift årligen för dess förmåner och för badstugan litet i proportion, förbigicks denna gång.
10) Påminner dem som inropat tomter att de må stängas till förbättring eller lämnas andra mot dessa villkor. Resolverade.
11) Erinras om nödvändigheten att enhälligt avrödja de förnämsta gator till bruk och nyttjande vid nu infallande mönstring då hr landshövdingen säkert tar staden i ögonsikte. Resolverades att Lång- och Tvärgatan skulle upptagas och början sker (nu?) måndag kl. 4 efter middagen . . .
12) Tillsäges järnkrämaren Medéen att så framt han vill åtnjuta borgerlig rättighet, måste han uppfylla sina skyldigheter likt alla övriga ledamöter med klassifikations erläggande. Resolveras skulle tillsäga honom uti 2:ne vittnens närvaro.
13) Apotekare Permans räkning granskas för utgivna så väl som uppburna kontanter till dato. Resolverades utom lantmätarearvodet
Rdr. 1.21.6.
14) Alla övriga fordringar till stadens förmån och nytta granskas och betalas
15) Väljes ordförande såväl som stadskassör.
16) Meddelar lotter efter för överenskommelse till de mest behövande.
Verkställdes.
17) Om ej det vore billigt att kyrkvärden finge nyttja lott och kålhagar till kyrktomten, stadsprästens tillök.
18) En inlagas uppsättande till kungl. landshövd.ämbetet då det i sommar ankommer varuti alla de besvär uppsättas som gjort (tynga?) eller hindrar vår framtida välgång, såsom marknaderna, ersättning för kartan m. m. Tillstånd att få behålla sätesbyggning till kyrka och så kyrkogård, posthus, ny klocka, att få auktionsmedlen till stadskassan mot borgen . . . därtill väljes fullmäktig och glves fullmakt. Resolverad.
Väljes kyrkovärd. Resolverades att Nordlund tillsattes.

Kvartersmän och nattpatruller i Östersund vid 1800-talets mitt

Till Municipalstyrelsen i Östersund.
I överensstämmelse med municipalstyrelsens därom gjorda begäran samt stadens invånares, uti allmänna sammanträden den 11 maj och den 14 november 1843, godkända förslag har Konungens Befallningshavande prövat skäligt fastställa följande

Instruktion för kvartersmännen i Östersund.

Kvartersmännen åligga var inom sin rote av staden följande skyldigheter:

1. att, genom efterseende i husen göra sig noga underrättade därom, att vid alla tillfällen men synnerligen när storm inträffar elden handhaves med yttersta försiktighet, som att där annorledes sker, sådant genast anmäla och rättelse befordra.
2. att hålla hand däröver, att efter inträffat snöfall och yrväder gatorna renskottas från snö samt att gropar å dem jämnas och uthuggas, så att varje gata till minst två tredjedelar av dess bredd må vara farbar, ävensom att all överflödig snö å allmänna platser varder därifrån bortförd utav den som snöplogningen inom staden sig åtagit,
3. att tillse, icke allenast att gatorna ordentligen rengöras, under vårtiden två till tre gånger i veckan om behovet det fordrar och under sommaren minst en gång i varje vecka, utan även att, efter skedd rengöring inga högar av orenlighet på gatorna kvarlämnas.
4. att vaka däröver, att brandsynens föreskrifter om reparationer å tak och eldstäder i behörig tid bliva verkställda samt att gator, vägar och broar iståndsättas och förbättras, som vid skeende syn varder förordnat; börande i följd härav kvartersmännen vid såväl brandsyn som väg- och gatusyner vara tillstädes.
5. att trätor, slagsmål, otidigt krogsittande samt kringstrykande på gatorna i möjligaste måtto hindra och förekomma.
6. att, i händelse kringvandrande eller andra obehöriga personer inom roten sig uppehålla, därom genast till stadsfiskalen göra anmälan.
7. att tidigt före varje husförhör och mantalsskrivning efterforska, huruvida inom roten finnas försvarslösa personer, för att i detta hänseende vid nämnda förrättningar, vilka kvartersmännen alltid skola personligen bevista, kunna alla nödiga upplysningar meddela.
8. att icke allenast, efter det på tillsägelse av branddirektörerna eller stadsfiskalen, nattpatrull blivit av kvartersmästarna uppbådad, själva på det bestämda klockslaget för patrullens inställelse hos branddirektören sig därstädes infinna, för att tillse huruvida kallelsen blivit åtlydd eller opålitliga personer utskickade, utan även, sedan patrullbrickorna blivit påföljande morgon återställda, därom vederbörande skola tillsägas, genast föranstalta om deras avlämnande till de gårdsägare, som äro näst i tur till nattpatrull, så att dessa må vara beredda, att på sedermera skeende kallelse, denna deras skyldighet fullgöra.
9. att vad utom här ovan blivit stadgat, icke allenast åtlyda de föreskrifter, som vid förefallande tillfällen särskilt kunna meddelas, utan ock för övrigt ställa sig till efterrättelse innehållet av den för staden fastställda byggnads- och brandordningen samt angiva de överträdelser emot densamma som i ett eller annat avseende kunna äga rum. Börande i övrigt kvartersmännen alltid söka befrämja god ordning och hägn inom rotarna och, om detta ändamål ej vinnes genom deras vänliga och allvarliga tillsägelser, dem envar bör med aktning och hörsamhet emottaga och åtlyda, de därom ofördröjligen göra anmälan hos stadsfiskalen, så att de felaktige genast mage till ansvar kunna befordras; vilket, ävensom att någon ändring uti övriga vederbörandes åligganden ej må anses vara härigenom stadgad, Konungens Befallningshavande vill till municipalstyrelsen och Östersunds stads invånares kännedom och efterrättelse meddela. Östersund å landskansliet den 15 april 1844.

C a r l  P r i n t z e n s k ö l d .      / C. G. Weinberg.

Instruction för nattpatrull, gifwen å Östersunds Lands-Cancelli  den 25 Februari 1852

§ 1. Nattpatrullering börjar kl. 9, hwarförinnan Patrull anmäler sig hos wederbörande Quartersman, på det denne må kunna meddela serskildte ordres om hwad af Patrull bör iakttagas, der Quartersman skulle finna sådant nödigt. Under wanliga förhållanden fortgår patrulleringen till kl. 4 på morgonen.
§ 2. Patrull åligger att utan uppehåll besöka stadens alla delar och derwid sorgfälligt söka utforska om nägon anledning till eldswåda förefinnes, i hwilket fall gårdsfolket derom genast underrättas. Har eldswäda någonstädes redan inträffat, göres genast av Patrullen derom anmälan hos Ordningsmannen i staden, Branddirektörerne och Stadsfiskalen, äfwensom Patrullen skyndsamt föranstaltar om trumning å stadens gator och klämtning i kyrktornet.
§ 3. Skulle Patrull förmärka owarsam eldning, bör den göra lämplig erinran om upphörande dermed och om något afseende dera icke fästes låter elden släcka. Wägras patrull inträde i hus, sedan den gifwit sig tillkänna och anledningen till besöket, bör i det fall fara synes å färde, anmälan genast göras hos de i 2:dra punkten omförmälde personer, men eljest dagen derpå hos Stadsfiskalen, likasom, om anledning förekommer till förmodan, att uppgjord eld eller brinnande ljus lemnats utan vård, patrullen har att derom göra sig närmare underrättad och tillse att elden warder släckt.
§ 4. Förmärkes stölder eller oordningar wara å bane, böra de så widt möjligt är förhindras och anmälan ofördröjligen hos Stadens Polis göras.
§ 5. En gång hwarje timma, som patrullering fortgår, bör patrullen, hwilken det wid laga påföljd åligger att gå stilla och fredligt tillwäga, undersöka, huruwida Brandwakten fullgör sina skyldigheter och derwid förskaffa sig upplysning om Brandwakten något anmärkningsvärt Iakttagit.
§ 6. Patrullskyldig utgör helst sjelf patrullering, men må i sitt ställe sätta annan nykter ordentlig och wälfrejdad person, dock ej okänd eller yngre än 15 år. Försummar sig eller alldeles uteblifwer den, som är i ordning att patrull utgöra eller ställer annan person i sitt ställe som icke är så qwalificerad som nyss finnes omförmäldt, bote 1 Rdr 32 sk. Bco till stadens fattigkassa och ersätter kostnaden för den person, som i stället leges. Efter slutad patrullering aflemnar patrullkarl genast påföljande morgon patrullbricka till den som är näst i ordningen att nattpatrull utgöra.
Dag som ofwan.
Jac. Axel Dahlström
/ ]. Thomée.

Nattpatrull 1895
19 sept. Sadelmakar Hermansson och Målar Edlund;
20 » Snickar Lindberg och Jöns Ersson;
21 » Lektor Hammargren och Sadelmakar Hägglund;
22 » Häradshöfding Liljesköld och Löjtnant Edelswärd;
23 » Kapten Behm och Glasmästar Forssman;
24 » Enkan M. Pehrsdotter och Ingen. Jacobsson;
25 » Handl. Moberg och Olof Sköld.

NITISK I TJÄNSTEN
I anknytning till de ovan återgivna förordningarna lämnas här en liten tidsbild från det gamla Östersund.
Natten mellan den 27 och 28 mars 1877 brann traktör P. O. Jonssons gård ned till grunden, båda husen, det ena nybyggt (Prästgatan 23, gården n:r 1 i kvarteret Traktören). Nattvakt var skomakare Wikander som, trots att lågorna slogo ut från de brinnande byggnaderna, lugnt stod och ropade: »Klockan är ett slagen. Gud bevare för eld och fara». Kramhandlare Nils Åström kom just då förbi från någon sen fest och skrek åt Wikander: »Ser du inte att det brinner? Ska du stå och ropa då!» Varpå Wikander svarade: »Je ske fullgära pleckta mi först.»
(Om verkningarna av denna eldsvåda och om vargfaran för nattpatrullerna kan man läsa i Östersunds historia II, s. 155, och I, s. 293.)

Östersund i svensk skämtpress

Humorn är en gudagåva, varav jämtarna tillskansat sig en god portion. Anledningarna härtill kunna vara mångahanda. Ett är dock visst. Landskapets natur och dess invånares levnadsförhållanden genom tiderna har en stor skuld till att så är fallet. Underligt vore det om detta ljusa inslag i en eljest allvarlig och fast livsåskådning skulle hava isolerats och ej strålat ut över land och rike. Så har också skett. Om man kastar en blick i vårt lands förr så frodiga skämtpress såsom Strix, Puck och Söndags-Nisse m. fl., finner man att redaktionerna hämtat och öst flitigt ur den jämtländska humorkällans rika och friska flöden. Ett notvarp frän början av 1900-talet, enkannerligen ur den förnäma och på sin tid mycket älskade och fruktade Strix kan ha sitt intresse för de östersundare, som ännu icke helt gett sig tidens surmulenhet och jäkt i våld utan vetat behålla glimten i ögat, när de skådat ut över eländet och tristessen.
Åt den pastorala burlesken gjorde han följande tillägnanden:

Pål Persson besökte vid marknaden i Östersund för första gången i sitt lif en rakstuga.
Barberaren hade tvålat in honom och började raka raskt.
Pål Persson: — Fär inf så fort, ja’ hinn’ inf följ me’ mä tonga.

Jämtlandsbonden, som blir presenterad för en liten östersundsfröken: — Kors, så fin mamsell ä om händrom!
Fröken: — Ja, det är för jag alltid har handskar.
— Nä-äj, det ska ho int försök inbill meg. Je som i all min dar ha bruke skinnkalsonger å ändå ä je som en rasp om bena.
Det svarta i flickans ansikte markerar rödt = rodnad.

 

Albert Engström, Strix grundläggare och mångårige redaktör, såg skarpt och realistiskt på tillvaron men i hjärtat dväljdes barmhärtighet och människokärlek, med vars hjälp han retuscherade intrycken. På taktfast hexameter och med oöverträffad karikatyr rosade och risade han exempelvis dåtida riksdagsmän:

Tycker Ni ej Herr Widén, att våren ger sig tillkänna?
Tycker Ni ej att det flyger och far i leder och kotor?
Vindarne susa med ljummare flackt och molnena flyga
ulligt hvita under det blå. Vi andas med lungor
efter att sorgligt ha dragit oss fram med porer och gälar.
Känner Ni icke vildens instinkt? Nog ville Ni rusa
fram som ränsande vind och sopa i Augiastallet
där Ni sitter i bänk? Men Ni kanske är för försiktig,
ty det damm som rörs upp, slår in i fäjarens näsa,
döljande för Er späjande blick hvar fienden sitter.
Ack Herr Widén, Er karrjär har löpt patenterade vägar.
Hofrättsexamen, auditör vid Sörmlands re’mente,
Rådman i Nyköpings stad och slutligen pamp i dess sparbank,
tills Ni blef landssekter. Cå lade sig Trosa och Strängnäs,
Torshälla, Mariefred och Nyköping för Era fötter.
och Ni blef riksdagsman och så småningom kom Ni i utskott,
är icke vägen jämn? Som en stilla flod utaf sirap
flyter, så gick Ni Er stakade väg tills Ni slutligt blef statsråd.
Sedan sänkte Ni Er till en landssekreterares villkor.
Ock ifrån landssekter Ni steg till höfding i Jämtland.
Men hvar är vilden i Er? Hvar hör jag Ert skrällande härskri?
A. E.

Om dåtida teaterförhållandens besvärligheter slutligen följande teckning och historia, vilken ger mera en långa och många memoarer:

Säkert är att framtida forskare komma att ur den skämtpress, som nu så starkt sinat, finna värdefulla bidrag till tidsskildringar från 1900-talet och tidigare. Det senare 1900-talets bidrag torde bliva sämre så väl kvantitativt som kvalitativt.
T a jo.

Kommunala ärenden
1/7 1946—30/6 1947

Stadsfullmäktige i Östersund hava under tiden 1/7 1946—30/6 1947 fattat följande beslut av mera allmänt intresse:

1946 sept. 17. att staden skall tillsammans med H. S. B. i Östersund bilda en stiftelse för uppförande av hyreshus i kvarteret Hjorten,
att anslå 6 000 kr. till vissa kostnader i samband med utförandet av monumentalmålning i Högre allmänna läroverkets trapphall,
att staden skall utan vederlag överlåta tomten n:r 9 i kvarteret Myggan till Jämtlands läns landsting för möjliggörandet av Storsjölidens utbyggnad,
att antaga ny brandordning för staden,
att tillerkänna stadens befattningshavare provisoriskt lönetillägg under tiden 1/7 1946—30/6 1947,
1946 okt. 22. att i princip uttala sig för inrättandet av en teknisk linje vid Östersunds Praktiska Mellanskola när en nybyggnad för skolan kommer till stånd, men att en noggrann ekonomisk utredning angående kostnaderna skall framläggas innan stadsfullmäktige tager definitiv ståndpunkt till förslaget,
att hos Kungl. Kammarkollegium ansöka om Lugnviks samhälles inkorporering med staden för att inom stadens område kunna skapa erforderligt utrymme för industri, hantverk o. d.,
1946 dec. 17. att fr. o. m. 1/1 1947 dels inrätta en kriminalöverkonstapelsbefattning vid stadens kriminalavdelning, dels successivt omändra inspektionskonstapelsbefattningarna till överkonstapelsbefattningar,
att till A.-B. Taxiflyg utarrendera ett markområde vid Göviken där en hangar skulle uppföras,
att uttala sig för att stadsarkitekten H. Nordlunds av stadsfullmäktige tidigare godkända förslag till tillbyggnad av rådhuset med två flyglar skulle utföras med användande av rött fasadtegel och icke med gult tegel, som arkitekten och byggnadskommittén föreslagit, vilket uttalande gjordes med 18 röster mot 12,
1947 jan.  3. att upplåta kvarteret Laxen för uppförande av nybyggnad för Praktiska Mellanskolan,
1947 jan.  21. att uppskjuta byggandet av en flygel till rådhuset samt
att uppdraga åt byggnadskommittén att utreda möjligheterna att i stället bygga ett kanslihus å tomter i kvarteret Kokboken eller i annat lämpligt kvarter,
att lärlings- och yrkesskolornas hela undervisning skall förläggas till det planerade skolhuset i kvarteret Laxen (principbeslut),
1947 feb.  18. att gatunamnet Småstugevägen skulle ersättas av namnet Vattugatan,
1947 mars  18. att i avvaktan på nämndhusfrågans lösning bordlägga föreningen Gamla Östersunds av herr Clarin m. fl. som egen motion upptagna framställning, att rådhusets norra flygel skulle upplåtas för ett Östersunds stads museum, när förhållandena det medgåve,
att anlita en auktoriserad revisor att biträda de kommunvalda revisorerna,
1947 maj  20. att anslå medel för vissa omändringsarbeten inom teaterhuset,
att allmänna medel ej må till någon del användas för bestridande av kostnader för servering av rusdrycker vid offentliga fester, där staden utövar värdskapet,
att inrätta ytterligare sex ordinarie poliskonstapelsbefattningar vid stadens poliskår,
att bifalla drätselkammarens förslag dels om införandet av systemet med s. k. dammfri soptömning dels ock att soptransporterna skulle utföras av stadens renhållningsverk i egen regi,
1947 juni  17. att reservera kvarteret Ålen för kyrkoförsamlingens byggnadsbehov, samt
att anslå medel till ordnandet av barnbad i Önsjön.

 

Kyrkliga ärenden
av mera allmänt intresse förekommo icke hos kyrkofullmäktige under ifrågavarande tid.

 

Årsberättelse

Till Föreningen Gamla Östersund.

Styrelsen för Föreningen Gamla Östersund får härmed avgiva berättelse för verksamhetsåret 23/10 1945—23/10 1946.

Även i år har styrelsen glädjen notera ett antal gåvor till föreningens samlingar. Sålunda har skänkts av
Major Bengt Kjellman och löjtnant Chr. Wigen: »Blad ur Norrlandsartilleriets historia.»
Östersunds-Posten: 22 st. fotografier av kända östersundsbor samt ett stort antal pressfotografier.
f. Tågmästaren Axel Lundström: 1 st. fotografi av Frösöbron på 1880- talet samt 1 urmakarelupp, som tillhört hans fader.
Arkitekt Sten Dahlén: 25 st. skisser av arkitekt Melander från Östersund på 1860-talet.
Major Ragnar Grseve: 1 st. fotografi av A. 4:s musikkår till häst. Fattigvårdsassistent S. Kindgren: Ett antal fotografier från Märta
Nilsson av östersundsbor.
Gårdsägare N. P. Agerberg: 1 st. fotografi av Jämtlands Fältjägarregementes officerskår på överste Skyttes tid, brandordning och brand- rulla för Odenslund 1914 och »Hyllningskväde till H. Aronsson».
Löjtnant Chr. Wigen: »85 år i tjänst hos tiden. Edv. Bengtssons uraffärs jubileum.»
Grosshandlare Olle Gunnarssons sterbhus: 1 st. fotografi av lärare och elever vid Östersunds Praktiska skola.
Vid årsmötet 1945 överlämnade en medlem, som önskar vara okänd, till hugfästande av hans föräldrars minne såsom gåva ett belopp av 500 kronor att användas för det ändamål föreningen beslutar.
Band 7 av porträtt och personalia över föreningens medlemmar föreligger färdigt till detta årsmöte.
Föreningens årsskrift utdelas vid årsmötet, fortfarande redigerad av Janrik Bromé och Heimer Wikström.
På Samuel Permans grav har i dag i sedvanlig ordning nedlagts en krans.
Av föreningens medlemmar hava under året avlidit köpman Hemming Pettersson, byggmästare E. A. Bylund, förrådsintendent R. Mag- nusson, kontorist (vid S. J.) G. A. Edlund, direktör O. B. Lindblom samt f. d. stadsingenjören Adolf Kjellin.

16 nya medlemmar hava invalts sedan förra årsmötet. Medlemsantalet utgör nu 283.

Styrelsen har under året utgjorts av borgmästaren Iwan Wikström, överlantmätaren F. C. R. Langéen, bankdirektörerna Carl Lignell och O. Smith, direktören Fr. Borggren, grosshandlaren Anders Lundvall och advokaten D. Cappelen-Smith. I tur att avgå ur styrelsen äro herrar Carl Lignell och Oscar Smith.

Beträffande föreningens ekonomiska ställning och räkenskaperna i övrigt hänvisas till revisionsberättelsen.
Östersund den 23 oktober 1946.

IWAN WIKSTRÖM
/ D. Cappelen-Smith.

 

Revisionsberättelse

Undertecknade, utsedda att granska räkenskaperna för Föreningen Gamla Östersund för tiden 23 okt. 1945—23 okt. 1946 få härmed efter fullgjort uppdrag avgiva följande berättelse:

23/10 1945. Tillgodohavande i bank och obligationer…………………19 241:06

Inkomster
Medlamsavgifter 1 230:-
Okänd givare 500:-
Räntor 559:18
Utl. av redogöraren 2:01 2 291:19
Utgifter
Annonser, blanketter, årsskriften 688:88
Blommor och Blomsterfonden å avlidna medlemmars bårar 40:-
Årsmötet div. kostnader 80:75
Diverse kostnader, inkasso 95:50
Samlingar och underhåll 189:-
Porton 12:50
Pensioner till fru Aina Nordin, fru Ida och Erik Wikström 300:-
Redogöraren uti. och återbetalt 25:38 1 432:01
Inkomster utöver utgifter 859:18 859:18
Summa tillgångar 20 100:24

Tillgångarna äro placerade kr. 17 718: 93 i Jämtlands läns Sparbank å sparkasseräkning och i Jämtlands Folkbank kr. 881: 31 å sparkasseräkning, samt 1 500: — kr. å i statsskuldboken inskrivna obligationer.
Då anledning till anmärkning icke förefinnes, få vi tillstyrka ansvarsfrihet för den tid revisionen omfattar.
Östersund den 23 oktober 1946.

W. ÖRNBERG      G. ANDERSSON

 

Nya medlemmar i Föreningen Gamla Östersund den 23 okt. 1946

Möbelhandlare Gust. Abrahamsson
Direktör Gustaf Kjellman
Jägmästare Ragnar Berglund
f. d. Järnvägstjänsteman Harry Lif
Byråassistent Nils Durling
f. d. Jägmästare Ragnar Lindahl
Löjtnant Erik Edbom
Fanjunkare Karl Nordin
Ombudsman Gunno Gunnarsson
Redaktör Olof Orrheim
Köpman M. A. Hellgren
Överstelöjtnant J. Pousette
Ingenjör H. Juhlin
Pappershandlare Jean Svensson
Konduktör Axel Karlsson
Orvar Thuresson

Avlidna medlemmar i Föreningen Gamla Östersund

f. d. Styckjunkaren Victor Nohlman 28/12 1946
Trafikinspektör Magnus Arell 10/6 1947
Distriktslantmätare Gereon Larsson14/1 1947
f. d. Målarmästaren Axel Skyttberg 12/6 1947
Grosshandlaren Julius Pettersson 8/4 1947
f. d. Postkontrollör Per Borgström 3/10 1947

Antal medlemmar i föreningen

Antal medlemmar den 23/10 1946 267
Nya medlemmar den 23/10 1946 16
283
Avlidna under tiden 23/10 1946—6/10 1947 6
Summa medlemmar den 23/10 1947 277

 

Föreningens funktionärer 1946—1947

Ordförande:
v. Ordförande:
Sekreterare:
Skattmästare:
Intendent:
Bitr. intendent:
Borgmästare Iwan Wikström Överlantmätare F. C. R. Langéen Advokat D. Cappelen-Smith
Direktör Oscar Smith
f. d. Bankdirektör Carl Lignell
Kassör Albin Johansson
Civilingenjör Fr. Borggren
Grosshandlare And. Lundvall
Styrelsesuppleanter: Chefredaktör Edvin Magnusson
Disponent Einar Winström
Kassör Albin Johansson
Revisorer: Bankkamrer Wald. Myrin
Bankkamrer G. Andersson
Revisorssuppleanter: f. d. Bankkassör V. Örnberg
Major Rolf Kjellin