063 – 12 13 24 (telefonsvarare) info@foreningengamlaostersund.se

 

Företal

 

Enligt planerna skulle föreliggande årsskrift ha blivit ett temanummer om för­ortssamhället Odenslund. Så har det också blivit, ehuru inte i den utsträckning och på det sätt som jag tänkt mig. En orsak är att även annat stoff måst beredas plats, bl. a. en aktuell medlemsförteckning. Det är nu över 10 år sedan en sådan publicerades i årsskriften 1970, och det har ansetts lämpligt att nu, ett stycke in på 1980-talet, införa en ny sådan.

Som synes är det två artiklar som dominerar årsskriften 1981, nämligen en befolkningshistorisk artikel om Odenslund under dess första årtionde, skriven av undertecknad, samt en artikel om Östersunds Mekaniska Verkstad, den enda ansatsen till storindustri i Östersund under äldre tid, författad av Kerstin Wisvall. Den sistnämnda har som förutsättning ett s.k. seminariearbete om nämnda östersundsindustri. Det är med stor tillfredsställelse jag publicerar denna upp­sats, som verkligen tar upp ett viktigt skeende i Östersunds och Odenslunds his­toria.

Det som fattas i temanumret om Odenslund är ”nya” personliga minnen från Odenslund. Den sammanställning av ”gamla” odenslundsminnen, som jag gjort, aktualiserar en insamling av minnen från stadsdelen under senare år, säg 1920-, 1930-, 1940-talen. Det är min förhoppning, att det skall vara möjligt att genomföra något sådant och att dessa minnen, liksom minnen från andra stads­delar i Östersund, skall kunna publiceras i kommande nummer av årsskriften.

Östersund i oktober 1981

Hans Jacobsson

 

Ur Sven Johan Kardells dagbok
VI. Åren 1893 – 1896
Inledning och noter av Hans Jacobsson.

 

Jag har denna gång tagit ett större steg framåt i Sven Johan Kardells dagbok än tidigare, då utdraget som publiceras i innevarande årsskrift omfattar 4 år.

Liksom förut, alltsedan 1888, kan man säga att Kardells liv under dessa år ut­spelade sig på två scener, dels i Stockholm som riksdagsman och politiker, dels i Östersund som lärare, föreningsman m.m. Man kan tala om en tredje scen, näm­ligen den jämtländska fjällvärlden, i vilken K. under en del av somrarna företog fjällvandringar.

När det gäller den politiska scenen vid riksdagen och i huvudstaden, kan man iaktta en stigande aktivitet hos och ett ökande inflytande för K., kulminerande vid partibildningarna 1895 (Folkpartiet) och senare 1900 (Liberala samlingspartiet). Liksom andra liberaler chockades Kardell vid meddelandet om lantmannapar­tiernas (det liberala ”gamla” och det konservativa ”nya”) sammanslagning i bör­jan på år 1895. Sammanslagningen eller återföreningen fick även konsekvenser för centern, det parti som K. tidigare tillhört, och dess roll tedde sig alltmer som slutspelad. Det gällde nu för de till den s.k. liberala klubben anslutna stadsriksdagsmännen liksom för de liberala lantmännen att få till stånd ett nytt parti. Det blev Folkpartiet, som under K:s ivriga medverkan konstituerades i slutet på april 1895.

Någon systematisk framställning av Kardells politiska åskådning och verk­samhet kan i detta sammanhang inte göras. Den intresserade hänvisas till min biografi över Sven Johan Kardell i ÅGÖ 1973. Det bör dock sägas något om riksdagsmannavalen förvalkretsen Östersund-Hudiksvall 1893 och 1896. Inför det förstnämnda valet var K. tveksam, om han åter skulle ställa sig till förfogan­de, inför det sistnämnda var han in i det sista absolut emot ett återval. Orsakerna härtill var flera. Först kom hänsynen till skolan. Praktiskt taget hela vårterminen måste K. vara tjänstledig från sin lektorstjänst och ha vikarie. Vidare blev stock­holmsvistelsen alltför dyr för K. och hans familj, då han, om familjen skulle vara med, måste hyra våning i Stockholm. Därtill kom så att den politiska kampan hårdnade även i K:s valkrets. Se därom citat ur dagboken!

Att Kardells vilja att träda tillbaka inför valet 1896 framkallade så stor oro och bestörtning i vissa liberala kretsar berodde på att någon lämplig ersättningskandidat saknades. Visserligen ställde redaktören för Jämtlandsposten V. Hugo Wickström upp som sådan, men han var ju minst sagt omdiskuterad och ansågs framförallt inte kunna samla erforderliga röster i Hudiksvall, där i så fall protek­tionisten, borgmästare S.J. Sandqvist skulle segra. Då det även fanns en hel del protektionister och högermän i Östersund var ett nederlag för liberalerna hotan­de. Kardell utsattes i detta läge för en systematisk bearbetning för att åter ställa sig till förfogande. När han till sist dagarna före valet gav vika, framkallade detta naturligtvis stor förbittring i motståndarlägret. En brytning mellan K. och Jämt­landsposten med dess redaktör V. Hugo Wickström blev ofrånkomlig. Å andra sidan framstod K. i vissa konservativa kretsar i Östersund som en mindre kon­troversiell politiker än Wickström. Så t.ex. förklarade rektor Hägglund, som av förklarliga skäl (se nedan s. 6!) avskydde W., att K. inte borde känna sig hind­rad av det löfte han givit rektorn att sätta skolan i främsta rummet.

Liksom tidigare har jag i mitt urval starkt favoriserat östersundsanteckningar­na framför stockholmsanteckningarna. Men även när det gäller de förstnämnda har urvalet måst bliva mycket begränsat. Jag har inte, även om det understund­om kan synas så, hållit mig till ett visst slag av anteckningar, t. ex minnesteck­ningar över avlidna, utan försökt få urvalet så allsidigt som möjligt. Speciellt har jag tagit fram sådant, som skulle komma att få betydelse för framtiden, såsom t. ex avgörandet att det nya lasarettet i Östersund skulle byggas på deri gamla lasarettstomten, inte på området vid Lugnet (nuv. I5:s kasernområde), ett, vilket nu står klart, olyckligt beslut.

Beklagligtvis finns det i utdraget ur dagboken detta år liksom tidigare inte möjlighet att mer än antydningsvis beröra Kardells årliga sommarfjällvandring­ar. Särskilt skildringen av den långa vandringen i Hotagsfjällen och angränsande delar av Norge sommaren 1894, en skildring som i dagboken omfattar ett 40-tal tättskrivna sidor, vore värd ett publicerande. K. var ju i viss mån pionjär inom fjällturismen. Att han för sin ålder var mycket spänstig står utom all diskussion. Han hade bl. a. fått träning genom de nära milslånga promenaderna mellan Ös­tersund och biblioteket vid Stocke på Frösön. Den långa fotturen 1894, som fö­retogs i sällskap med kollegan musikdirektör Blomström, föregicks 1893 av en tur till Åre, Duved och Storlien och efterföljdes år 1895 av en färd, delvis tills, med en annan kollega, den i Östersund nyutnämnde adjunkten Finell, till Offer­dal (Almåsaberget), Landösjön och Oldklumpen, som bestegs. Sommaren 1896 var det Ånns, Handöls och Snasarnas tur. Färden till Handöl från Ånns station företogs med ångslupen Vulkan. Den 8/7 bestegs Storsnasens topp efter en vandring på 4 1/2 timma.

1893 1/1 – 33 grader kallt; jag frödde (förfrös) näsan på vägen till posten, men tvättade den genast med snö, hvilket återställde den naturliga färgen.

7/1 – Afslutat arbetet med ordnandet af mitt herbarium. – Valter1* spelat faster Amalia1* det sprattet, att han på hennes dörr fästadt ett tillkännagifvande: ”Här säljes Göteborgs pudrett av bästa slag.” Gumman rysligt ond. – Jan. 16 anlände vi till Stockholm för att bevista riksdagen. Under urtima riksda­gen hade jag förhyrt en våning om tre rum, kök och kökskammare i huset nr 18 Jakobsbergsgatan hos fru Louise Stjernström. Där togo vi nu in.

18/1 — Vår våning är kall, möblerna mycket dammiga, köket dragigt, kökskam­maren obeboelig, klosetten stinkande. Jenny nedslagen, Kristina** förbittrad, hotar flytta. Jag har tagit hem sundhetspolisen.

12/2 Mycken sjuklighet af influensaväder; jag har svår snufva. Ovanligt sträng vinter. –

2/4 Påskdagen. Kort från Mia,2* jämte raljerande verser. Gifvit henne svar på tal. – Promenerat med Jenny och Elin, som var nära att blifva öfverkörd. – Munchenbryggeriet på söder brunnit ner i grunden i morse.

3/4 Underrättelse anländt om falsarier i Sundsvalls enskilda bank i Östersund af kamrer A. Lindeberg.3* Jag^har länge förmodat att det ej skulle gå längre för ho­nom. Men ingalunda hade jag tänkt, att han vore en gemen tjuf. –

4/4 Middagstiden besökt Skansen på Djurgården med Jenny och Elin. Vackert väder. Träffat Artur Hazelius,4* som bl. a. talt om en plan att göra 6 juni till natio­nell högtidsdag. –

3/5 I natt afled i Östersund min gamle kamrat och vän läroverksadjunkten Hel­ge Kökeritz,5) född 1842 i aug. Vi blefvo studenter i Upsala tredjedagpingst 1861 på samma dag och i samma rum. Bland alla, som den periden togo examen, innehade han andra rummet. Han blef sedan e.o. lärare i Vesterås och hösten 1869 adjunkt i Östersund. – Han hade goda gåfvor, men var något bekväm af sig och gick därföre ej så långt, som han borde ha gjordt. – 10/5 Riksdagen afslutats på rikssalen.

12/5 Hemma i Östersund kl 6.20 e.m.

Den 4:e i denna månad afled på Ljusnedals bruk i Herjeådalen brukspatron Wil­liam Farup,6) 69 år gammal. Han var min sidokamrat i riksdagen under förra pe­rioden. Han var af norsk börd och hade en kämpastor gestalt. Han var frisinnad, men väl besvärlig genom sin pratsamhet, hvarigenom han ofta hindrade mig att följa förhandlingarna i kammaren. Jag spelade ofta vira med honom.

11/6 Den liberala pressen önskar mitt återval till riksdagsman. Wickström1* här i staden och Skarstedt i Hudiksvall arbeta för mig. Det konservativa partiet är förbittrat på mig för mitt uppträdande i försvarsfrågan, äfvensom för mitt för­modade votum i norska frågan, hvar jämte min hållning i latinfrågan lägges mig till last. Själf är jag tveksam; det är en dyrbar affär! – Och dessutom min skola! –

27/6 I går afled efter undergången operation i och för aflägsnande af vatten ur lungsäcken slagtaren Sohlberg,7^ en äldre man här i staden. Han var en stillsam och fredlig person, som aldrig gjorde någon för när, så vidt jag vet. –

2/7 Vi ha nu haft många vackra och varma dagar, men en fruktansvärd torka rå­der. –

18/7 Den 12-16 dennes företog jag en utflygt till Åre, Dufved och Storlien. I Åre bodde jag hos Gunnar Erikssons^ i Mörviken son Erik Gunnarsson. Jag be­steg Årehummeln och kom till andra afsatsen på fjället den 12 :te på kvällen. Den 13 :de nådde jag toppen af fjället. Det blåste häftig nordvest och var däruppe alle­nast +1 1/2 gr. C. I turisthyddan på toppen drucko vi kaffe, som serverades för godt pris af en kvinna från Tottens by.

28/8 I går återvaldes jag till riksdagsman för Östersund-Hudiksvall med 219 röster här, 114 i Hudiksvall, mot 71 här, 97 i Hudiksvall för lektor H. Lundqvist därstädes. En häftig agitation har varit i gång mot mig, hufvudsakligen ledd af lektorerna Melén i Hudiksvall och Rosengren här i staden. De ha i synnerhet angripit min liberala hållning i norska frågan och ’svensk eller norsk lösen’ har varit den mot mig hätska Östersunds-Postens paroll i dessa dagar. Stora plakat, rekommenderande mig, anslogos i går här och där i staden. Pojkar, lejda af Ro­sengren, nedrefvo en del af dem.

1/9 Jenny anmält Elin till inträde i flickskolan.

27/9 I morse anlände hit de första artilleristerna, näml. 1/2 batteri från Hernösand. Kasernbyggnaderna äro nu färdiga för två batterier. –

30/9 I dag på morgonen afled i sitt hem på Hornsberg rådmannen här i staden, f.d. färgaren och bankdirektören Anders Petter Fjellman.8) Han föddes här i Ös­tersund 1824 samt miste redan tidigt sin far, som också var färgare; gick sedan en tid i Frösö skola och egnade sig sedan åt faderns yrke. Han samlade en efter våra förhållanden stor förmögenhet. Såsom direktör i Sundsvalls ensk. banks kontor härstädes kom han ofta i tillfälle att göra sig till god man i konkurser.—– F. var naturligtvis konservativ, såvidt han befattade sig med politik; en tid lär han sträfvat efter en plats i första kammaren, men kunde ej komma i fråga såsom protektionist och föga lämplig i öfrigt.

 

 

Han var gästfri, älskade ett godt bord och goda dryckesvaror. – Han var medelstor, mörklagd, rödblommig, trygg till sitt vä­sen, pratsam och tvärsäker. – För Östersunds historia hyste han intresse, hade samlat materialet till en sådan och haft initiativet till uppresande af vården öfver apotekare Perman. –

Redan för flera år sedan lät han på kyrkogården uppföra ett muradt källarvalf till sista boning åt sig och sin familj och får nu flytta in dit. Han efterlemnar enka, född Sahlstedt, en mycket tjock gumma, samt två gifta döttrar.

8/11 Redaktör dr V.H. Wickström (=Krister Swahn) har i dagens nummer af Jämtlandsposten öppnat ett ordentligt fälttåg mot rektor Hägglund, 9) liksom för några år sedan mot lasarettsläkaren Hernblom.10j Han är fruktansvärd då han angriper. – Möjligen hafva, åtminstore förr, lektorerna Rosengren och Fant,11j hvilka hata Hägglund, försett honom med material till angreppen.

En gammal f.d. guldsmed här i staden, Helldahl,12) svåger till nyss aflidne råd­man Fjellman, dog i går, 62 år gammal, barnlös. Han var lång, mager och mäkta förståndig. En son till honom var åren 1869 och 1870 min lärjunge samt dog se­dan som kontorist i London.

11/11 Folk påstår, att det spökar på Hornsberg efter Fjellmans död, äfvensom att denne själf brukar stå och stirra ut genom fönstret i sitt grafvalf öfver till det gent emot belägna Hornsberg. –

1894 (Frånsett januari har S.J. Kardell utförliga skildringar av riksdagsdebatter, utskottssammanträden (lagutskottet) och middagar samt supéer tillsammans med riksdagskamrater under riksdagssejouren jan. – maj 1894, men han ger ock­så en del glimtar från livet i Stockholm, bl. a. tillsammans med hustrun Jenny och dottern Elin, som även detta år följde honom till Stockholm under riksdagsti­den.)

23/4 – Kl 1/2 9 fest på Grand Hotel för Adolf Hedin,13* som i dag fyller 60 år. Omkring 200 deltagare mest riksdagsmän (46) och journalister.

27/4 På aftonen med Jenny och Elin till Djurgården, där vi promenerat i det vackraste vårväder efter Djurgårdsbrunnsvikens strand, hvarpå vi återvände på samma vik med ångslup.

14/5 Kl 3/4 7 i Sundsvall (efter ångbåtsfärd). 7.15 med tåget till Östersund, an­lände dit kl 5.23 e.m.

19/6 Promenerat en stund med Elin i det vackra, varma vädret. Passerat förbi Lugnet, där ett antal artillerister nu äro inhysta, tills den nya flygeln i kaserneta­blissemanget blir färdig. I fjol höst, tror jag, flyttades fattighjonen från Lugnet till den nybyggda fattiggården i Björkbacka (kamrer Ekbergs13* förra ställe).

24/6 Stor godtemplarfest i dag till minne af storlogemötet 1884. Procession ge­nom gatorna af ett par tusen personer med flera fanor samt 2 musikkårer. Tal på torget af pastor Naess; då begynte ett hällregn. Sedan samkväm i Godt. huset, där lektor Bergman14* från Venersborg talade.

25/6 I går afton lär franske presidenten Carnot ha mördats af en italiensk anar­kist Santo. –

(2/7 – 17/7 färd till Hotagen-fjällen och angränsande delar av Norge.)

29/7 Besök af riksdagsman dr David Bergström från Stockholm, som reser om­kring och söker organisera rösträttsrörelsen. –

20/8 På middag hos landshöfdingen kl 5. Hedersgästen var grosshandl. Sten Nordström från Gefle, som sökt intressera oss för anslag af landstinget till en ba­na Orsa – Sveg, som sedan skulle fortsättas till Brunflo och ytterligare till Ström. 31/8 Ett bolag bestående af sjökapten Dedering, kassör Sköld, handl. Dahlin och fröken Hedin har bildats för att fånga ‘Storsjöodjuret*. Man skämtar mycket med dem, men många tror också på historierna. Gyckel i Söndagsnisse!

11/9 I dag kl 12 – 1 invigdes det nya läroverkshuset för flickor. Undervisningen har pågått däri sedan denna termins början. Häradshöfding Geete2* höll invig­ningstalet samt talade rektor Hägglund9* litet religion. Landshöfd. frih. Ericson8* var där, äfvenså styrelsen, stadsfullmäktige, föräldrar och målsmän m. fl. Huset har kostat 660.000 kr.

22/9 Fest hos Sjöbergs1* (Stadshotellet) för landssekr. P.G. Rissler8* (landssekr. 1856-93). Han erhöll ett praktfullt album med porträtt af samtida i Jämtland, däribland äfven af mig. Auditör Ocklind16* höll högtidstalet och öfverlämnade gåfvan. Sedan föredrogs af häradsskrifvare Forsell1‘ verser i den högre stilen, sammanskrifne af prosten Frändén17* i Brunflo. – En betänklig omständighet är, att icke också den 83-årige landskamrer Ekberg,13* som tog afsked för c:a 3 år se­dan och var vid festen närvarande, ihågkommits på något lika sätt. Han blef landskamrer redan 1856 och har utan fråga varit mera kraftfull än den visserligen alltid arbetsduglige och nitiske, men mindre företagsamme Rissler. – 24/9 – Den 19:de i denna månad afreste för fylleri afsatte stadspredikanten härstädes Er. Bodén8) till Amerika. Vi hade insamlat 700 kr åt honom. En besynner­lig, slö, för sina plikter likgiltig man !

27/9 Kl 6 på e.m höll jag föredrag i Östersunds rösträttsförening om den politis­ka rösträttsfrågan inför den svenska riksdagen under de senaste åren. Jag uttala­de mig för min del för 500-kronors-strecket, ehuru, som jag tror, till föga hug­nad för flertalet af de närvarande, som önskade allmän rösträtt.

I dag på aftonen lär lektor Fant11* ha ett sammanträde för att här bilda filial af den s.k. nationalföreningen, detta foster af chauvinistisk enfald.

26/10 Enligt i dag ankommet telegram har till landssekreterare här i länet efter Rissler utnämnts härv. länsnotarien L.Th. Jacobsson18* samt till landskamrer ef­ter Ekberg en Klinghammar från Jönköpings län. –

18/12 Stadsfullmäktigevalet om fredag upprör sinnena. Tjänstemannaförening­ens hänsynslösa uppträdande framkallar energiskt motstånd, i synnerhet dess tilltag att utesluta svåger Olsson1* och sätta lektor Rosengren1* i stället, denne ultrakonservative räfnacke. (Vid valet gick Olsson in med 9.300 röster, graderad röstskala, mot för Rosengren 3.534.)

1895 1/1 Vackert vinterväder, solsken, glittrande snö på träden och fälten; ved­stapeln därute ser så äkta vinterlig ut. –

13/1 (Till Stockholm med Jenny, Elin och Kristina).

10/1 Insatt Elin i Norrmalms högre läroverk för flickor. –

17/1 Det förenade landtmannapartiet sammanträder i afton på Fenix. De libera­la landtmännen äro högst förbittrade, öfverrumplade, som de i går afton blefvo. 20/1 Enl. Dagens Nyheter för i dag afled 19 jan. i Östersund öfverstelöjtn. J.C. Lilliesköld, 19* född 1809. Han var änkling och barnlös. En hög, rak man med raska manér och mycken fryntlighet var han ännu i höstas, då jag sista gång­en träffade honom, vid full vigör.

5/3 Sammanträde med Centern, som nu står inför sin upplösning. Jag var när­varande på anmodan, men finner mig icke i de gamla gossarnas ofördragsamhet och speciellt deras rädsla för stockholmsradikalerne. –

31/3 Kl 2 e.m. sammanträde af den liberala klubben. (En redaktionskommitté på 7 man utsågs för att utarbeta program för ett ”folkparti”.)

2/4 Rektor A. Sundberg20* dog i går, född 1813 var han öfver 81 1/2 år gammal. Han var i lifvet en beskedlig och välvillig man med en något inskränkt fromlande uppfattning af tingen. Såsom lärare i latin var han torftig och svamlande. Såsom rektor var han medelmåttig och utan all verklig värdighet. – Stora utbetalningar, dels för uppehållandet af hans lifförsäkring dels för hans gård, ruinerade honom och förde honom till en balans af 9.000 kr, som betäcktes genom insamling, då han måste lämna ifrån sig kassorna (läroverkets) till mig. I slutet af 1887 afgick han från rektoratet, som då överflyttades på C. A. Hägglund.

7/5 – På f.m. jämte Jämtlandsriksdagsmännen Hugo Tamm, 21* Roman, 22* Bromée,6* Nordin23* och Norberg24* uppvaktat konungen för att utverka hans medverkan för järnvägslinjen Orsa – Sveg. Kungen tycktes dock vara vunnen för linien Orsa – Bollnäs, som är af vikt för Söderhamn ur komersiell synpunkt. Ko­nungen hade synbarligen mycket väl reda på alla de dolda krafter, som satt hela denna sak i rörelse. Han var ytterst vänlig samt slöt med att försäkra Bromée och mig om sin kärlek äfven till det aflägsna Jämtland, i det han räckte mig sin högra hand och Bromée sin vänstra.

13-14/6 Kulna och kalla dagar (hemma i Östersund).

16/6 Vackert väder. Vi ha i dag ätit middag i löfsalen.

4/7-10/7 (Färd och fottur i sällskap med adjunkt Finell25* till Nälden, Offerdal och Almåsaberget. Kardell ensam till Kaxås, Tångeråsen, Landsjön (Rönnöfors) och Olden med bestigning av Oldklumpen. Hem över Kall.)

19/7 Kl 11 med tåget till Nälden och Tullus, där jag gästade hos gamle talman­nen Nils Larsson. ^ – Gubben är kry och minnesgod, något långsam och om­ständlig, men ännu full af lefvande intresse för allmänna frågor. Hans ett år äldre hustru är ännu raskare.

15/8 Vid 4-tiden i dag begrofs härstädes bankkassören i Jämtlands Folkbank Vilh. Sköld, som afled 9:e dennes 33 år gammal. Han hade börjat sin bana i bok­handel, utgaf de senare åren åtskilliga nykterhetsskrifter. Han var en mycket ifrig nykterhetskämpe, absolut nykter och vegetarian. Men alltför ärlig i dessa hänseenden ådrog han sig lungsot och dog.

23/8 I går afled i Stockholm majoren i armén, f ryttmästaren vid Jämtlands hästjägarekår Tell Österman, ^ född 1839 och nu 56 år gammal. Vid afskedstagandet från kåren för 3 år sedan blef han disponent vid St Eriks bryggeri i Stockholm. Han var äfven delägare i Änge bryggeri här vid Östersund.

25/9 Kl 12 i natt dog landshöfdingen frih. John Ericson på residenset i Öster­sund. Född 1834 var han vid sin död 61 år gammal. Hans friherinna dog 1891; han var barnlös. – Han var utan humanistisk underbyggnad, men intelligent och snabbtänkt. Han intresserade sig varmt för detta län och detta i alla möjliga hän­seenden. Han hade ett lifligt lynne, en stark vilja och var t.o.m despotisk. Men hans kraftfulla regemente var en välgörenhet för länet, om ock en skräck för länsmännen, efter Asplunds8) slappa styrelse. – För högre andlig odling hade han emellertid föga sinne; skön konst förstod han sig icke på. Han var länge sjuk af gikt, så att han gick allenast på hälarne; men han dog af kräfta.

7/10 Elin haft sina klasskamrater jämte rektor Hägglunds yngre barn här hem­ma, inalles 15 barn. De små damerna lekte och dansade, medan Jenny spelade. De åto godsaker och superade sedan af hjärtans lust, så att några fick opdt i ma­gen. Gertrud Dalén27) fick kväljningar och kräktes. – Men i alla fall stod glädjen högt i tak.

28/10 I går afled här sjökapten E.A. Hammarström, född 8/11 1844. Född i Sundsvall förde han här på Storsjön Tunadalsbolagets ångbåt Framåt från 1872, då den byggdes, till 1892, då sjuklighet tvang honom att afgå. – Han var i sin krafts dagar en dugande man, stadsfullmäktig i 12 år m.m. Han ägde gård här i staden; vi hyrde af honom ett år. –

14/11 Landshöfding frih. Knut Sparre28) anlände hit i dag med morgontåget.

22/11 Bröllop hos Daléns kl 6 — 1/2 10 e.m. De gifte bort sin dotter Anna med järnvägsläkaren Nils Hamrén29) stationerad vid Vännäs i Västerbotten. 60 gäster bjudna. Trakteringen var enkel: té, några glas vin, glace, punsch och påbredda smörgåsar var allt. Den halft försupne in geniören Per Rissler30) klagade öfver, att med dagens brud gifte sig nr 14 af hans flammor.

1896 1/1 Det nya året börjar med klart och lugnt väder samt 5 graders kyla.

11/1 Sent i går kväll timade här ett tillbud till eldsvåda: det tutade i hornet, klämtade i tornet och två kanonskott lossades. Elden var lös hos gelbgjutare Sefström.31) Lyckligtvis släcktes den snart; i annat fall hade olyckan kunnat blifva stor, då en häftig blåst rådde. –

13/1 Afrest till Stockholm och riksdagen kl 7.25 e.m, öfvernattade i Ånge.

22/1 Val till de ständiga utskotten. Folkpartiets förtroendemän beröfvades alla utskottsplatser. Så petades jag ur lagutskottet, dit jag hört i fem år. – Reaktionen framträder alltmer ohöljt. –

23/3 Partisammankomst (folkpartiets) på Hamburger börs, där Palme och jag grälade med Mankell om anslaget till flottan, hvars vän jag är. –

11/4 Jenny och jag firade vår silfverbröllopsdag på Hamburger börs.

23/4 Hedin13) fyller i dag 62 år. Med anledning stormande hyllningar åt honom vid hans bostad kl 8 – 1/2 10 på kvällen.

24/4 På middag hos bankdirektör Sven Palme32) och hans fru, född von Born, i deras eleganta villa på Djursholm.

1/6 I skrifvelse till mina kommittenter har jag i dag förklarat mig ej kunna mot­taga någon riksdagsmannakandidatur till nästa valperiod. – Det är ej angenämt att vara riksdagsman i detta reaktionära tidevarf. –

3/7 I dag afled af hjärtslag i sitt hem i Tullus det forna bondeståndets siste tal­man, den berömde Nils Larsson, född 1822. Hans politiska och kommunala verksamhet var omfattande och framgångsrik; hans namn är på ett framstående sätt förknippadt med vår historia. — Jag träffade honom för några dagar sedan här i staden i riksbanken; han var då kry. – Han var mycket rik, var en af de största aktieägarna i Sundsvalls ensk. bank, ägde äfven många aktier i Stockholms ångslupsaktiebolag samt i Tullus mejeri. – Han var frisinnad, höll på frihandeln och på en vänskaplig sammanlefnad med norrmännen. Han beundrade Hedin och deltog i festen för honom här i fjol höst. – Han var af medelstorlek med frisk an­siktsfärg och polisonger, ljus, var vänlig och städad, men äfven något afmätt i sitt sätt att vara. – Hans söner, åtminstone de båda äldre, Lars Nilsson i Kälen och Nils Nilsson i Tullus, äro lika konservatifva, som fadern var liberal. –

20/7 Obehagliga dagar. Vid valmötet i torsdags uppsattes jag till kandidat trots mina protester, begärde 8 dagars betänketid. Sedan har både Jämtlandsposten och Östersunds-Posten nedskällt mig, medan Jämtlands Tidning försvarat mig. I dag förnyar jag i tidningarne min afsägelse.

21/9 Landstinget sammanträdde kl 10 f.m. – På e.m. supé hos landshöfd. frih. Sparre.28) Han är en lång, polisongprydd herre med hyggligt utseende, säflig i tal och rörelser. Hans fru är en liten kvinna med borgerligt utseende, enkel i sitt uppträdande.

24/9 Bl. a. afgjordes i dag den länge brännande frågan om, huruvida det nya la­sarettet skall byggas på den gamla lasarettstomten eller vid Lugnet, så, att majo­riteten bestämde sig för den gamla tomten. Jag röstade för Lugnet. –

25/9 I dag beslöt landstinget med 14 röster mot 13 att bevilja 100.000 kr ss bi­drag till järnvägen mellan Orsa och Sveg.

18/11 Det berättas, att f. landskamreraren Karl Håkan Ekberg15) aflidit i natt, 85 år gammal. – Skåning till börden bröt han ända till det sista på sin dialekt. Han var en duglig och nitisk ämbetsman, rask i sitt arbete, frisinnad i religiöst avseen­de; ytterst hjälpsam, i synnerhet mot allt hvad tjänstemän hette. Såsom sparban­kens styrpinne var han t.o.m. understundom föga noga med säkerheterna, då det gällde folk som han ville hjälpa. Därföre led också banken förluster. – Han var mycket häftig men blef lika fort god igen. Stark rökare hade han pipan ständigt i munnen. – Han efterlämnar änka, f. Nordqvist, och flera vuxna barn.

NOTER
till Ur Sven Johan Kardells dagbok VI 1893 – 1897.
1) Se not ÅGÖ 1980!
2) Se not ÅGÖ 1976!
3) Lindeberg, Arvid, f 1845 i Marieby, student i Ösd 1871, bankkamrer.
4) Artur Hazelius, f 1833 d 1901, den berömde skaparen av Nordiska museet o. Skansen.
5) Kökeritz, C.E. Helge, f 13/8 1842 i Västerås, d 3/5 1893, stud i Upps 1861, e.lär i Västerås 1862-69, adjunkt i Ösd 29/9 1869.
6) Se not. ÅGÖ 1979!
7) Sohlberg, Anders, f 1830, slaktare, ägde Prästg. 48.
8) Se not ÅGÖ 1977!
9) Se not ÅGÖ 1978!
10) Se ÄGÖ 1979 s 38 o. not!
11) Fant C.T. Mikael, f 1851 d 1893, stud. i Upps. J870, fil kand 1876, fil dr 1887, lektor i franska i Ösd 1886-95, därefter lektor i Västerås o. Göteborg.
12) Helldahl, Nils Jakob d.y., f 1825 d 1893, efter skolgång i Frösö skola lärde han guldsmedsyrket hos fadern Nils Helldahl d.ä., f 1796 d 1873, o. övertog hans rörelse.
13) Hedin, Sven Adolf, f 1834 d 1905, publicist o. politiker, liberal ledamot av AK fr 1870, den kände s.k. folktribunen, lysande debattör (“braständaren”).
14) Bergman, Johan, f 1864 d 1951, lektor o. professor, antikhistoriker, nykterist.
15) Ekberg, Carl Håkan, f 1811 i Skärby (Skåne) d 1896, landskamrer i Ösd 1846-90, v ordf i Hushålln.sällsk. 1876-86, dir i Sparbanken 1852-88 o. länets brandstodsbolag 1865-96, ägde Sjög. 5, bedrev jordbruk i Björkbacka. Se f.ö. nedan s 10!
16) Ocklind, Olof Emanuel, f 1827 d 1899, auditör, stadsfullm:s ordf 1889-92.
17) Frändén, Pher Olof. f 1823 d 1910, khde i Brunflo 1882-1910.
18) Jacobsson, Lars Theodor d.y., f 1857, landssekr. 1 Ösd 1895-1908, dessförinnan sekr. i landstinget 1888-94, utflyttad till Vänersborg 1908.
19) Lilliesköld, Jacob Clemens, f 1809 d 1895, överstelöjtnant. Systern Caroline, som hade ett förhållande till John Ericsson, gifte sig senare m prof. C.J. Schlyter.
20) Se bl.a. ÅGÖ 1977 s 5!
21)Tamm, Hugo, f 1840 d 1907, godsägare till Fånö, riksdagsman f Jtlds län i FK 1893-1907, ordf. i Statsutskottet.
22) Roman, Julius, f 1837, häradshövdning, riksdagsman för Jtlds län i Fk 1888-96.
23) Nordin, Johan, f 1837, folkskollär. i Hammerdal, riksdagsman i AK 1891-99.
24) Norberg, Per, i Ljusnedal, f 1838 d 1914, riksdagsman i AK 1891-1900.
25) Finell, Bror Alfred, f 1849, stud i Umeå 1868, fil kand i Upps. 1876, adjunkt i Ösd 1893.
26) Se nedan s. 10!
27) Lektor J.E. Dalens yngsta dotter. Se om henne liksom om äldsta dottern Anna i ÅGÖ 1980 s 25 f!
28) Sparre, Knut Ulfson, frih., f 1835 d 1929, först officer sedan järnvägsbyggare, överdir. vid banavd., landshövd. i Jtlds län 1895-1906, led av FK 1899-1902.
29) Hamrén, Nils, f 1861 d 1903, stud. i Ösd 1884, e. prov.läk. i Norsjö.
30) Rissler, Per Albin, f 1862, sonson till provinsialläkaren i Jämtland Pehr Rissler, ingenjör, bosatt i Chicago, USA, i 45 år.
31) Sefström, J.F., fabrikör, inköpte o. 1885 Prästg. 54 och anlade där en mekanisk verkstad.
32) Palme, Sven, f 1854 d 1934, försäkringsman o. politiker (liberal), verkade spec. för Finlands sak. Bland sonsönerna märks prof. Sven Ulrik Palme o. Olof Palme.

 

 

Vattenfabriken i Odenslund

 

I Odenslund fanns inte bara ett brännvinsbränneri, som efterträddes av ett ölbryggeri, utan även en s.k. vattenfabrik, d.v.s. en fabrik för framställning av läs­kedrycker. Den var inhyst i en anspråkslös stuga vid Brunflovägen i den kände odenslundaren N.P. Agerbergs gård.

Om fabriken och verksamheten där intervjuades disponenten N.E. Stavling på Frösön av en reporter från Jämtlands Tidning (intervjun publicerad i JT 24/7 1950). N.E. Stavling var verkmästare och driftschef vid ”Mineralvattenbolaget Lignell, Rundström & Co”. Firman grundades hösten 1898 och ägdes av den mångsidigt verksamme bankdirektören Carl Lignell, disponenten Erik Rund­ström m.fl.

N.E. Stavling: ”Jag var verkmästare under firmans hela tillvaro och fick min utbildning i Hälsingborg och Göteborg. Tillverkningen av mineralvatten och läskedrycker skedde huvudsakligen enligt samma principer då som nu, fastän apparaturen var primitivare. Vattnet till läskedryckerna var vi tvungna att ta än­da från Trefaldighetskällan på Frösön per häst och tunna, och vattnet till vichy- och sodavatten samt apollinaris hämtades från Änge bryggeri på samma sätt. I början hade vi fem hästar som ständigt var i gång.

Så var det ju skillnad på dryckessorterna förr och nu. För 8 öre kunde man få en flaska sockerdricka, vichy- eller sodavatten, medan de nu försvunna limonaderna av olika slag, såsom hallon, smultron och apelsin, betingade 10 öre. Enbärsöl var mycket omtyckt, men priset togs dock av den underbara ”Gulddrop­pen”, som kostade hela 12 öre.

Läskedrycksflaskorna såg på den tiden ut som de gör nu med den skillnaden att man i början använde kork i stället för kapsyler. Läskedryckerna var förr mer kolsyrade än nu, och därför bands korkarna över med ståltråd, vilket skedde för hand. Vidare såldes flaskorna inte i backar som nu utan i korgar.

När det var högsäsong körde vi dygnet runt och då fick vi fram mellan 10.000 och 15.000 flaskor om dagen. Under de mest bråda tiderna kunde det hända att bankdirektör Lignell efter banktid kom och hjälpte till med att lossa glasvagnar och annat tyngre jobb. Att det var åtgång på varan framgår av att det en dag i au­gusti år 1900 såldes över 5.000 flaskor enbart till en ungdomsfest i Ås.”

 

Odenslund fram till 1894
En arbetarförstad och dess befolkning
Av Hans Jacobsson

 

Järnvägens framdragande till Östersund och järnvägstrafikens igångsättande 1879-82 innebar en kraftig befolkningsutveckling för staden. Under 1880-talets fem första år ökade Östersunds befolkning med i medeltal drygt 300 personer per år. En stor del av denna nya befolkning var järnvägspersonal, inte bara sådan som behövdes för järnvägstrafikens omedelbara skötsel, såsom järnvägsbefäl, kontorspersonal, lokförare, konduktörer, stationskarlar osv., utan även den tidvis till ett par hundra uppgående personalen i den till Östersund förlagda järnvägsverkstaden.

En stor del av ”järnvägarna” liksom övriga nyinflyttade bosatte sig efterhand inte i själva staden, utan i det förortssamhälle, som raskt växte upp på Brunflo sockens mark alldeles sydöst om Östersunds stadsbebygda område och som ef­ter några år (1887) fick namnet Odenslund (ibland även stavat Odinslund).

Vad fanns före denna så raskt uppväxande förort? Enligt Odensalasonen verkstadsägaren m.m. I.O. Holmer gick Västra Odensala bys ägor ända in till stadsbebyggelsen öster om landsvägen Östersund-Brunflo. Gränsen markera­des av en fägata med gärdesgård på ömse sidor. Hörntomten på stadens mark i sydost (sett från staden) inköptes av rektor Hägglund, som där byggde två lika utformade trävillor. Marken söder därom, öster om vägen, ända till Ange gård tillhörde den s.k. Per Svens-gården i Odensala. Sterbhuset efter ägaren Per Svensson började sälja tomter, sedan järnvägen framdragits till staden, m.a.o. från år 1880.

Den första tomten från fägatan räknat inköptes av häradshövding J.J. Rosén, förut borgmästare i Östersund, den andra av lantmätare O.L. Cassberg. På tom­terna byggdes de två första villorna i Odenslund.

Bortanför Ängegården låg Per Olof Perssons gård i Hårdänge samt det s.k. Styv-Nisch-torpet vid nuvarande Marielund. På vägens västra sida, d.v.s. ner mot Storsjön, fanns enligt Holmer inte ett enda bostadshus, endast hölador på de vretlotter, som var tilldelade vissa fastigheter i staden. Det var om dessa och andra staden tillhörande vretlotter, som det senare blev en delvis bitter strid. En del av detta vretlottsområde hade inköpts (exproprierats) för att bereda mark för järnvägen med dess bangård, stationsbyggnader och järnvägsverkstäder. Nere vid sjön anlades en såg: Carlsviks ångsåg och ovanför stationsområdet uppbygg­des Östersunds Mekaniska Verkstad, även kallad ”bondverkstaden”, vars histo­ria skildras i en annan artikel i denna årsskrift.

Innan jag går vidare bör det sägas några ord om Ange gård. Den och dess bebyggare finns bl. a. skildrad i ÅGÖ 1948 av odenslundaren Hans Ericsson. Går­den uppfördes på 1840-talet av östersundshandlanden Nils Wikström på en tomt, som ursprungligen var en avsöndring från hemmanet Odensala nr 5. För­utom själva gården anlade Wikström ett brännvinsbränneri, som dock brann ned 1854 men återuppbyggdes. Efter det Ange, sedan Wikström avflyttat till Sundsvall, i 15 år ägts av handlanden i Östersund John Oskar Winnberg och

 

 

dennes son Per Teodor Winnberg, försåldes gården 1872 av Jämtlands läns spar­bank, som måst taga över den vid den senares konkurs, till handlanden och kon­suln i Umeå Lars Glas, som köpte den för svärsonens, ryttmästaren vid Jämt­lands hästjägarekår Tell Östermans räkning. År 1881 bytte Änge gård åter ägare, då egendomen med bränneri inköptes av kronolänsmannen från Torp Hjalmar Löwenadler och dennes hustru Ingeborg Eskilsdotter från Bräcke. I den Löwenadlerska familjens ägo stannade Änge till 1898, då Brunflo kommun övertog gården. Det var under Löwenadlers tid som tegelbruket i Änge anlades. Om­kring sekelskiftet användes Änge gård en tid som tingshus för Östra domsagan.

Det var under herrskapsfamiljerna Österman och Löwenadler som Änge upp­levde sin glansperiod. Gården med sina många hus: huvudbyggnad, bränneri med flygelbyggnad, smedja, tegelbruk, plus en rad andra ekonomibyggnader, kan sägas ha spelat samma roll som föregångare till bebyggelsen i Odenslund som den s.k. sätesgården på Östersunds avradsland för Östersunds stad. Sätes­gården var ingalunda som påståtts en bondgård utan snarare ett ämbetsmannaboställe, åtminstone under tiden strax före Östersunds tillblivelse som stad 1786.

Det stora huset på Änge omgavs av planteringar med gångar och bersåer. Trä­den var mest björk men även granar, popplar och syrener. En bassäng med springvatten fanns framför huset. Man får väl nämna den långa vackra allén, som från Brunflovägen ledde upp till gården i nivå med nuv. Skolgatan.

Enligt Isak O. Holmer ville Löwenadlers svåger Per Edling i Bräcke sälja Änge till honom. I stället köpte han och hans bröder, Otto och Julius Holmer, Marielund, som förut ägts av handlanden Robert Fresk och som fått namnet Marielund av dennes hustru Maria. Katrinelund, en annan gård i denna trakt av Odensala, har sitt namn efter bröderna Holmers mor: Anna Katarina Holmer, gift med hemmansägaren, sågverks- och verkstadsägaren m.m. Nils Petter Hol­mer.

I och för sig borde det staden Östersund år 1786 tilldelade området (donationsjorden), utgörande ca 150 tunnland (o. 75 hektar), av vilka huvudparten (128 tunnland) utgjordes av det s.k. avradslandet Östersunds mark, ha räckt till för en utbyggnad av staden närmast öster ut, men då som redan nämnts bangår­den med tillhörande byggnader och arbetsplatser förlädes på stadens sydvästli­gaste vretlottsmark invid Storsjön, var det naturligt, att den Västra Odensala by tillhöriga marken, som delvis sträckte sig fram mot staden som en kil öster om landsvägen (Brunflovägen), skulle tagas i anspråk.

För att få ett begrepp om förorterna Odenslunds och det angränsande nedan­för järnvägen belägna Odensviks framväxt har jag undersökt inflyttningen till Brunflo socken i slutet på 1870-talet och början på 1880-talet och speciellt in­flyttningen till Odensala by.

Åren 1878-81 har Brunflo ett inflyttningsöverskott på ca 40 personer per år, medan socknen tidigare vissa år hade inflyttningsunderskott. Orsaken till den ökade inflyttningen är givetvis, att järnvägen kom att gå genom socknen och att Brunflo fick station. Redan i december 1879 inflyttade t.ex. 3 banvakter och i april ytterligare 4 med ev. familjer. År 1882 går emellertid Brunflos inflyttnings­överskott ner till nära noll, men det har sin förklaring i en ovanligt stor utflytt­ning till Amerika (USA) detta år: 94 personer. År 1883, då det också var en viss utflyttning till Amerika, är inflyttningsöverskottet i stigande för att öka kraftigt år 1884, då det är 112 personer.

Redan 1882 och ännu mera 1883 har Odensala by proportionsvis haft ett stör­re inflyttningsöverskott än socknen i övrigt (10 resp. 23 pers.), och 1884 uppnås i Odensala det mycket höga inflyttningsöverskottet 95 personer och 1885 slås rekord med 123 personer. Om man tar bort inflyttningen till Odensala detta sistnämnda år, skulle Brunflo i övrigt haft inflyttningsunderskott.

Som redan påpekats uppvisade Östersund stora plussiffror beträffande netto­inflyttningen under motsvarande år i slutet på 1870-talet och början på 1880-talet: 1878: +104, 1879: +116,1880: +214, 1881: +145,1882: +313,1883: +235, 1884: +79 och 1885: +435. Det sistnämnda inflyttningsöverskottet är närmast fantastiskt, drygt 10 % av stadens dåvarande befolkning (1884:4.181 personer). Om man räknar till Odensala-överskottet (123 pers.) + ett födelseöverskott på 99 pers., kommer man upp i en befolkningsökning för hela tätortsområdet på uppåt 700 personer, om man nämligen även räknar med ev. inflyttning till det andra förortsområdet: Hornsberg på Frösön.

En så exceptionell befolkningsökning som Östersundsområdet uppvisade un­der år 1885 kunde naturligtvis inte bli bestående, utan det var naturligt att det kom ett bakslag. Det gäller både staden och förortsområdet i Odensala (från 1887 benämnt Odenslund). Åren 1886, 1887 och 1888 uppvisar Odenslund än­nu plussiffror när det gäller nettoflyttningen: resp. +28, +54 och +7, men sta­den har minussiffra 1886:—33 och i jämförelse med de närmast föregående åren svaga plussiffror 1887 och 1888: +16. Åren 1889-91 har både Odenslund och Östersund inflyttningsunderskott (utflyttningsöverskott): resp. -57, —4, -12 och -44, -37, -60. Tack vare födelseöverskott resulterade flyttningsöverskotten dock inte i någon befolkningsminskning, frånsett möjligen i Odenslund 1889. För de återstående åren fram t.o.m. 1894 är det överskottssiffror för Odenslund, dock inte så stora: +11, +14, +21, medan det för staden efter över­skott 1892 och 1893 på +21 och +79 blev ett kraftigt underskott 1894: -165, vilket resulterade i en befolkningsminskning på -95, den första sedan 1870.

Det finns givetvis flera förklaringar till siffrorna ovan, både när det gäller Ös­tersund och Odenslund. Så länge inte en detaljundersökning av inflyttningen gjorts, är det dock svårt att med någon säkerhet uttala sig om orsakerna. En de­mografisk (befolkningsbeskrivande) undersökning av befolkningsutvecklingen i Östersund, speciellt under slutet av 1800-talet, då stadens befolkning ca åtta- dubblades, ett absolut rekord bland rikets dåvarande städer, är i högsta grad önskvärd men naturligtvis inte gjord i en handvändning. En sådan undersökning bör omfatta även förorterna Odenslund och Hornsberg.

Tack vare förekomsten i Landsarkivet i Östersund av ett s.k. supplement till Brunflo församlings husförhörsprotokoll, omfattande tiden 1885-1894 (alltså 10 år) och tydligen avseende den icke-jordbrukande befolkningen inom ett om­råde närmast motsvarande det som senare fr.o.m. 1900 blev Odenslunds municipalsamhälle, har det blivit möjligt för mig att göra åtminstone en preliminär demografisk undersökning av Odenslunds befolkning under ifrågavarande år. En specialist på demografisk historia kanske skulle ha använt andra metoder och därigenom nått delvis andra resultat. Redovisningen av mina resultat har jag för­sökt göra så lättillgänglig som möjligt.

Det som gör husförhörsprotokollen så tacksamma att arbeta med är bl.a., att i dem är samlat ett stort demografiskt material, förutom namn, inte bara på famil­jeöverhuvudet, i de flesta fall en man, utan även på hustru och barn, liksom na­turligtvis på ensamstående personer, födelsedata och födelseort för samtliga nämnda, uppgifter om civilstånd, t. ex. änkor, samt om tid för inflyttning och ev. utflyttning. Dessutom noteras i vissa fall data för giftermål och för dödsfall. Till det ovanstående kommer så mera direkta husförhörsuppgifter, såsom ett slags betyg om kristendomskunskap, läskunnighet osv. samt förteckning över nattvardsbesök. Frånsett betyg i kristendomskunskap saknas i allmänhet sådana anteckningar i den undersökta husförhörsboken från Odensala.

Innan jag går in på de demografiska uppgifter man kan få ut ur Odensalalängden, vill lag ta upp frågan om i vad mån längden är representativ för befolkning­en i området, d.v.s. om den tar upp alla eller nästan alla i området boende perso­ner. Om man frånser ev. ej kyrkoskrivna personer, säsongarbetare, ”lösdrivare” etc., har jag genom stickprovsundersökningar i annat kyrkoboksmaterial för Brunflo kommit fram till en representativitet på uppåt 90 %. Det gäller då perso­ner boende i Odenslund (i fortsättningen betecknas området med detta namn, även om det inte helt sammanfaller med det senare municipalsamhället O.) åren 1885-1894. På pärmen till husförhörsboken står det 1884-1894, men det är fullt klart att anteckningarna avser förhållanden från början av år 1885. En del perso­ner som inflyttat till samhället 1884, 1883 och i något fall 1882 finns med i mate­rialet. De som inflyttat under sistnämnda år men utflyttat före 1885 års ingång, är naturligtvis inte med. Då utflyttningen, vilket jag kommer att redovisa nedan, var stor, innebar det, att många som flyttade in i slutet på perioden, t. ex. 1893 och 1894, redan 1895 lämnat samhället.

Den redovisade populationen (befolkningen) i husförhörsboken uppgår till 1.183 personer.

Av populationen utgörs 323 av yrkesverksamma män, 57 av yrkesverksamma kvinnor (huvudsakligen s.k. arbetskvinnor och pigor, men även några andra, såsom en hushållerska, en kassörska, en sömmerska), 242 hustrur, 542 barn, var­av 268 pojkar och 274 flickor, vartill kommer 10 änkor, 4 vuxna systrar samt 5 studerande (ynglingar) utan angivna föräldrar.

Om man så vill, kan man dela upp de 323 yrkesverksamma männen på social­grupper. Då finner man, att socialgrupp 1 (de som i äldre tid ofta kallades stånd­spersoner) endast utgörs av 13 personer: 8 officerare, 1 seminarierektor, 1 vete­rinär, 1 jägmästare och 2 lantmätare. Socialgrupp 2 (tjänstemän, verkmästare etc.) är också svagt representerad: 28 personer, varav de flesta järnvägsbokhållare (kontorsskrivare): 12 pers. Till denna grupp har jag också räknat 9 handlande och 1 disponent, då det torde vara fråga om småhandlare. Inalles omfattar alltså socialgrupp 2: 33 pers.

Den stora massan odenslundare tillhör ovedersägligen socialgrupp 3, där man dock kan iaktta olika skikt. Vi har först ett skikt, som jag skulle vilja beteckna som ”säkra järnvägare” (antal inom parentes): lokförare (10), lokeldare (15) lokputsare (7), vagnssmörjare (9), konduktör (1), pumpare (1), stationskarlar (6), banvakter (2) samt ”järnvägsarbetare” (6), inalles 64. Så har vi den stora mäng­den arbetare rätt och slätt: 96 personer. Av dessa måste många ävenledes ha varit anställda vid järnvägen, nämligen i järnvägsverkstäderna. Att även de 9 arbeta­re, som uppgivit sitt yrke som verkstadsarbetare, liksom de 15 som kallar sig ma­skinarbetare, arbetat i ovannämnda verkstäder eller i den s.k. bondverkstaden (se ovan!) är klart. Det är även tydligt att många hantverkare måste räknas till de verkstadsanställda. Det gäller främst: filare (8), snickare (21), plåtslagare (4), målare (5), svarvare (3), gjutare (1), inalles 42. Vad snickarna beträffar anges ofta inom parentes, att de är arbetare. Sannolikt fanns dock några snickare med själv­ständig rörelse i Odenslund.

Såsom egentliga, självständiga hantverkare får man väl räkna: skräddare (4), bagare (2), smeder (3), skomakare (2), kakelugnsmakare (2), urmakare (1), kop­parslagare (1), inalles 15. – En restgrupp utgöres av 3 eldare och 1 maskinist.

Tillhöriga arbetarklassen i vid mening är väl även: 5 fältjägare (hästjägare), 3 torpare och 4 drängar, alltså 13 personer.

Räknar jag samman alla tillhöriga socialgrupp 3 kommer jag till ett antal av 258 personer (i det närmaste 80 %). I sanning Odenslund var under den tid under­sökningen gäller ett minst sagt utpräglat arbetarsamhälle, detta så mycket mer som man till ovanstående antal måste lägga 54 arbetskvinnor resp. pigor för att inte tala om alla hustrur och barn.

Om någon skulle finna att siffrorna ovan inte stämmer med talet 323, vill jag påpeka, att det finns en restgrupp på 19 pers., bestående av bl.a. gårdsägare och obetecknade.

Varifrån kom nu alla dessa inflyttande odenslundare, för det är ju klart att de är inflyttare till nära 100 procent. Ja, går man till inflyttningslängderna får man uppgift på att de till ca 50 procent inflyttat från Östersund, men att därav dra slutsatsen att de skulle vara östersundare (födda i Östersund), inser ju var och en att det är galet. Jag har i själva verket bland de yrkesverksamma endast funnit 6 personer födda i Östersund. Därtill kommer 4 hustrur födda där. För att få fram de nyblivna odenslundarnas verkliga hemort (födelseort) måste jag bifoga ned­anstående ganska omfattande tabell.

 

 

En titt på tabellen ger vid handen, att, näst Jämtlands län, Värmland bidragit med de flesta invandrarna till Odenslund. Det är inte oväntat. Det var huvud­sakligen från Värmland och Dalarna som den stora svärmen av invandrare kom till de mellannorrländska sågverksdistrikten. Enligt G. Sundbärg tillhörde dessa landskap det västra demografiska huvudområdet i Sverige, kännetecknat av bl. a. hög nativitet.

Mälardalslänen (inklusive Stockholms län) är som synes dåligt företrädda. Detsamma gäller Skånelänen liksom i ännu högre grad den egentliga västkusten, alltså Hallands och Göteborgs- och Bohus län. Däremot är det övriga Götaland (frånsett Blekinge och Gotland) väl företrätt, i synnerhet Skaraborgs, Östergöt­lands-, Kronobergs- och Älvsborgs län. I västra Svealand har, förutom Värm­land, Örebro och Kopparbergs län höga siffror.

Man skulle kanske ha väntat sig fler invandrare till Odenslund från Jämtlands läns grannlän: Gävleborgs och Västernorrlands län. Att Västerbottens och Norrbottens län nästan lyser med sin frånvaro är inte förvånande, då dessa län under ifrågavarande tid absolut inte var utvandringslän.

Det län som bidragit med de flesta inflyttarna till Odenslund är naturligt nog Jämtlands län, men man skulle ha väntat sig betydligt fler än de drygt 19 procen­ten för yrkesverksamma och 31 procent för hustrur. Majoriteten av Odenslunds inflyttade befolkning var sörlänningar och man kunde ingalunda allmänt göra sig förstådd på jämtska i samhället.

Intressant är, som framgår av tabellen, att hustrurnas s.k. födelseortsfält är tydligt annorlunda än de förvärvsarbetandes, i de flesta fall männens. Procentu­ellt är jämtländskorna och västernorrländskorna betydligt fler än de manliga jämtlänningarna och västernorrlänningarna. Det var så att många män utvandra­de ogifta och gifte sig på sin väg uppåt landet.

I tabellen redovisas inte barnens hemortslän. I en barnkull kan nästan alla barn vara födda på olika orter och deras födelseorter visar hur familjen flyttat.

De allra flesta inflyttarna till Odenslund är landsortsbor. Endast 90 (14,6 %) kommer från städer. Frånsett stockholmare och östersundare är antalet motalabor anmärkningsvärt, då (frånsett barn) 8 pers. inflyttat från Motala. I övrigt uppvisar det dryga 30-talet städer endast 1-3 inflyttade vardera.

Odenslunds befolkning i slutet på 1880-talet och början av 1890-talet var en ung sådan. Nära hälften utgjordes av barn och bland de vuxna (från 20 år och uppåt) var de yngre årsklasserna klart övervägande representerade. De äldre var få: födda tidigare än 1841 var endast 32 män och 22 kvinnor. De verkliga åldring­arna var ännu färre. Vid inflyttningen var endast 10 män och 6 kvinnor över 60 år. Den äldste mannen var 72 år, den äldsta kvinnan 77 år.

De yngsta vuxna, de födda 1861—70, utgjordes av 96 män och 125 kvinnor. I gruppen födda 1851-60 fanns 125 män och 79 kvinnor samt i gruppen födda 1841-50 59 män och 27 kvinnor.

Vid inflyttningen utgjordes halva antalet vuxna män (över 20 år) av sådana som var 31 år eller yngre och de motsvarande kvinnorna av sådana som var 29 år eller yngre. Kvinnorna som grupp var alltså genomgående något yngre än män­nen.

Med hänsyn till att befolkningen i Odenslund var så ung, skulle man vänta sig höga födelsetal. Antalet i samhället 1885-94 födda barn var 170, vilket inte blir någon särskilt hög promillesiffra uträknad på hela befolkningen. En förklaring är, att många inflyttare, vilket framgår nedan, inte stannade så länge, att de kun­de få tid att föda mer än på sin höjd ett barn i Odenslund.

Antalet stora barnfamiljer är ävenledes begränsat. Jag har fått fram följande tal beträffande familjestorleken: familjer med 1 barn: 55, 2 barn: 60, 3 barn: 36, 4 barn: 37, 5 barn: 12, 6 barn: 3, 7 barn: 3 och 8 barn: 1. Antalet ogifta är 130 personer. Om man närmare undersöker 1- och 2-barnslamiljerna, finner man att föräldrarna i många fall är unga, födda på 1860-talet, och att de alltså sannolikt i flertalet fall torde kunna komma att få flera barn.

Mortaliteten (dödstalet) i Odenslund var under den tid det gäller minst sagt låg. Jag har räknat till endast 26 avlidna: 12 män, 7 kvinnor och 7 barn. Bland männen var 4: 60 år eller mer, bland kvinnorna 1 över 60 år (80 år). Av barnen var 4 pojkar och 3 flickor. Spädbarnsdödligheten ingår inte i detta antal.

När det gäller frågan om hur lång tid de inflyttade stannat i Odenslund, har ut­räkningen berett mig åtskillig möda och de redovisade resultaten är ganska osäk­ra, främst beroende på att de i husförhörsboken redovisade såväl inflyttnings- som utflyttningsdata sannolikt i många fall inte stämmer med data för den verk­liga in- resp. utflyttningen. Jag har funnit att påfallande många både in- och ut­flyttat i november, vilket väl hör samman med att mantalsskrivningen ägde rum då. För att konstatera om rörligheten (flyttningsbenägenheten) inom Odenslunds befolkning var stor eller låg tror jag dock att de framräknade talen räcker som bevismaterial.

Ett år eller kortare tid stannade i Odenslund 122 pers., varav 56 förvärvsarbe­tande (21 med familj o. 35 ensamstående). Motsvarande tal för dem som stannat 2 år eller kortare tid (men inte 1 år) är 130, varav 42 förvärvsarbetande (29 med familj o. 13 ensamstående), för dem som stannat 3 år etc.: 63, 24 (16+8), 4 år etc.: 64, 18 (13 + 5) samt för dem som stannat 5 år etc.: 59,15 (13+2). Utöver 5 år har sammanlagt 84 personer stannat, varav 25 yrkesverksamma (18 med familj, i flera fall stora familjer, men endast 7 ensamstående). Det sammanlagda antalet utflyttade under 1 O-årsperioden är 522, varav 70 ensamstående. Flyttningsprocenten är alltså så hög som nära 45 %, för ensamstående drygt 50 %.

Om man frånräknar de 522 utflyttade samt 26 avlidna, skulle Odenslunds kvarvarande befolkning 1894 utgöra 635 personer, varav 176 vuxna män, 161 vuxna kvinnor samt 298 barn (140 pojkar o. 158 flickor). Av kvinnorna var 132 gifta, 25 ogifta samt 4 änkor.

Det kan vara på tiden att försöka sig på en förklaring till flyttningsrörelserna till och från Odenslund. Den exceptionellt starka inflyttningen till Östersund i början på 1880-talet har givetvis förorsakat stor bostadsbrist i staden, ytterligare skärpt genom branden i stadsdelen ”Myran” natten mot den 31 augusti 1884, då 4 kvarter med 20 boningshus lades i aska. Bostadsbyggandet, ehuru förhållande­vis mycket stort, liksom den planerade marken i staden har inte räckt till, så att en del som velat skaffa sig bostäder måst söka sig utanför stadens gränser. Att Odenslundsområdet därvid i första hand kom att exploateras är närmast själv­klart med hänsyn till läget. Det var väl också så att tomterna var billigare i detta område och byggnadsbestämmelserna mindre restriktiva. När så byggnadsverk­samheten i staden någorlunda kommit ifatt inflyttningen och man bl.a. börjat bygga stenhus där, och när nya stadsplaner möjliggjort en utbyggnad av staden närmast öster ut, har en viss återflyttning till staden från Odenslund ägt rum, vil­ket i sin tur berett plats för nya inflyttare till denna tätort. Från o. år 1890 får man räkna med att flyttningen mellan Östersund och Odenslund till stor del är en in­tern flyttning inom samma tätortsområde.

Till sist vill jag ta upp en del individuella fall av inflyttning till Odenslund. Så mycket kött på benen kan jag dock inte heller i dessa fall få till, utan måste hu­vudsakligen nöja mig med namn och data.

I husförhörsmaterialet kan man iakttaga en del fall av grupp- eller familjeflyttning, som inte bara gäller familj med hustru och minderåriga barn. En familj med vuxna barn, som närmast från Östersund inflyttade i jan. 1885, var familjen Juhlin. Fadern, arbetaren Carl Johan Juhlin var född 1728 i Svenneryd (Örebro län), medan modern Lovisa Albertina Holmqvist, f. 1834, var från Västra Ving­åker i Sörmlands  län. Samtidigt med föräldrarna inflyttade deras vuxna söner: Gustaf Emil och Johan Gottfrid, den förre född 1859, den senare 1862, båda i Svenneryd. En 18-årig son, Per Adolf, föddes 1866 i Hallsberg. Samma födelse­ort hade en 15-årig dotter: Edla Sabina. Man kan alltså förutsätta att familjen en tid bott i Hallsberg.

 

Cassbergska gården, senare N. P. Agerbergs gård, Brunflovägen 3.

 

Makarna Juhlin stannade i Odenslund till i slutet på juli 1887 för att sedan flyt­ta tillbaka till Östersund. Då hade redan Johan Gottfrid och Per Adolf givit sig i väg till Stockholm, resp. i febr. 1886 o. april 1887. Edla Sabina flyttade i febr. 1890 till Undersåker, och Gustaf Emil, som stannade längst, i juni 1891 till Sundsvall. Efter en relativt kortvarig Odenslundsvistelse var alltså familjen splittrad på fyra olika orter.

Tre syskon Nydell flyttade från Lerbäck i Örebro län till Odenslund i april 1885. Den äldste: arbetaren Carl Johan Nydell var född i Hallsberg 1860, hans bror: Gustaf Adolf ävenledes i Hallsberg men 1864. Systern Clara Augusta föd­des i Lerbäck 1869. Efter 4 år i Odenslund tog alla tre i april 1889 ut flyttningsbetyg för att fara till Amerika.

En familj, som till skillnad från de ovan nämnda, blev Odenslund trogen, är lokföraren August Magnussons. Han var värmlänning och född i Kil 1852. Hus­trun, Lovisa Hjort, var född i Lagga (Stockholms län) 1861. Senare inflyttade även August Magnussons far, f. pumparen Anders Magnusson, också han född i Kil, men han kom närmast från Falun. Han avled efter ett knappt år i Odenslund i april 1891, 73 år gammal. En syster till August Magnusson, Mathilda Christi­na, född i Stora Skedvi i Kopparbergs län 1862, åtföljde fadern. Bland August Magnussons och hans hustrus i husförhörslängden förtecknade 4 barn återfinns bl.a. Edvin Valdemar, född i Brunflo 19/12 1888. Det är ÖP:s på sin tid mycket kände huvudredaktör Edvin (Effe) Magnusson, som tog studenten i Östersund 1910.

 

 

I en tablå över de ledande männen i Odenslunds municipalstyrelse 1900-1918 har jag funnit några, som enligt husförhörslängden inflyttat redan i slutet på 1880-talet eller i början på 1890-talet. En av de mest kända odenslundarna var gårdsägaren Per Eriksson, inflyttad från Kyrkås 1894, där han var född 1859. Under en följd av år var Per Eriksson först municipalstämmans vice ordförande 1901-09 och sedan dess ordförande 1910-14 såsom efterträdare till häradshöv­ding Thomson. Han var även ledamot av municipalnämnden. Per Erikssons gård låg i hörnet av nuv. Stuguvägen och Skolgatan och finns avbildad bl. a. i års­skriften 1946 s. 8. Även hustrun, Anna Hansdotter, f. 1855, var från Kyrkås. En son till dem var redaktör Hans Ericsson, född i Kyrkås 1887, student i Öster­sund 1908. Det är han som skrivit om Odenslund i årsskrifterna 1946, 1948 och 1949.

En annan odenslundsk kommunalman var gårdsägaren och handlanden Erik August Andersson. Åren 1904—07 var han municipalnämndens ordförande och tillika samhällets ordningsman, förordnad av KB, senare 1908-13 nämndens vi­ce ordf. Han ägde fastigheten Brunflogatan 7 och var även enligt den minnesgo­de odenslundaren Thure Ströberg föreståndare för Odenslunds pantlånekontor. Både han och hans hustru var födda i Lockne 1861 resp. 1868.

Hälsovårdsnämndens ordförande, förordnad av KB 1904-11, var lokföraren och gårdsägaren Nils August Kjellberg, född i Kristianstad 1850, inflyttad 1889.

Hustrun, Blenda Persdotter, var från Kronobergs län (Stenbrohult) och född 1859. För dem står 4 söner antecknade, varav 2 födda i Brunflo. En son, Carl Kjellberg, född 1883, tog studenten i Östersund 1908. Kjellberg ägde fastigheten Järnvägsgatan 7 (Regementsgatan 33). Efter faderns död 1937 övertogs fastighe­ten av sonen, lokföraren och konstnären Per Erik Kjellberg (1888-1959). Huset är nu rivet och på tomten återfinns den nuv. Odenslundskyrkan.

Grundläggaren Carl Englund, av vilken Grundläggargränd uppkallats, nämns i husförhörslängden som gårdsägare men tycks inte under ifrågavarande tid varit skriven i Odenslund (Brunflo). Under municipalsamhällets första tid spelade han stor roll bl.a. som municipalnämndens ordförande och samhällets ordningsman 1901—03 liksom som den förste ordföranden i hälsovårdsnämn­den.

Jag har nämnt några odenslundsstudenter ovan. Fram till år 1920 har jag räk­nat till ett 40-tal odenslundspojkar, som tog studenten vid Östersunds läroverk. Ytterligare några exempel från tidigare år: Två söner, som avlade studentex­amen, hade lokföraren Anders Jönsson, född i Ljungby, Malmöhus län: Gott­frid, född i Malmöl882, student 1900, o. Alfred, född i Odenslund 1889, stu­dent 1907. Den förre skall liksom så många andra odenslundspojkar, studenter eller inte, ha gått in vid järnvägen, den senare blev en på sin tid känd tidningsnamn under sitt nytagna namn Öste. – Son till en filare Johan Alfred Eliasson från Jörlanda i Bohuslän var Oscar Emanuel Eliasson, f. 1887 i Odenslund, student 1907 och enligt uppgift senare trafikinspektör i Östersund. – Son till en vanlig arbetare i Odenslund C. A. Jönsson var Carl Jönsson, f. 1880 i Oden­slund, student 1909. Han är den kände konstnären Carl Örbo.

Det fanns givetvis även studenter, som tillhörde de s.k. herrskapsfamiljerna i Odenslund. Ryttmästaren Tell Österman, som sedan han 1881 sålt Ange gård, flyttat till Östersund, och som återkom med sin familj för en tvåårig vistelse i Odenslund från 1889 till 1891, då han flyttade till Stockholm, hade två söner som studerade vid Östersunds läroverk. Den äldste, Oskar Fredrik, född i Odenslund 1874, blev student i maj 1892. Han ägnade sig liksom fadern åt mili­täryrket och avancerade till generalfälttygmästare. Den yngre sonen, Sven Jus­tus Christoffer, avled i dec. 1890. Om honom skriver S.J. Kardell i sin dagbok: ”Han var flitig, välartad och begåfvad med ett fördelaktigt yttre.”

Patron Hj. Löwenadler, som övertog Änge gård, efter Österman, hade två sö­ner, som tog studenten: Wilhelm, f. i Bräcke 1868, student 1886, och Georg, född i Torp 1875, student 1897. Den förre, som blev jurist och var gift med en skådespelerska, torde vara far till den kände skådespelaren Holger Löwenadler.

En major Johan August Sandler, född på Djurö i Stockholms skärgård 1836 och gift med Betty Charlotta Wästfäldt, född 1847 i Sunne i Jämtland, hade en son, som tog studenten: John Henning, född 1879, student 1898. Han blev pro­vinsialläkare. Majorskan Sandler skall länge som änka bott kvar i Odenslund.

Under sin tid som elev vid Östersunds läroverk på 1920-talet till studentexa­men 1931 var sedermera prov.läk. i Fåker och Brunflo. senare länsläkaren i Uppsala Olof Sandler, f. 1911, inackorderad hos sin farmor i Odenslund. Olof Sandler var son till en bror till ovan nämnde John Henning: Axel Einar, f. 1876, 1 :e stat. skriv, vid SJ. (Om släkten Sandler och spec. om dr Olof Sandler, se Hackås-Nisses (Albert Nilssons) senaste bok: ”Jämtländsk brytningstid”.

 

 

År 1893 flyttade seminarierektor Nils Peter Westlinder med familj från Öster­sund till Odenslund. Han var från Njurunda, född där 1842. Hustrun Brita Margreta Gissler var född i Ragunda 1845. Sonen, Nils Lennart, född i Öster­sund 1884, tog studenten 1904. Han blev järnvägare, 1 :e stationsskrivare i Öre­bro. Hans stora intresse för Östersunds historia liksom för Föreningen Gamla Östersund resulterade i artiklar och föredrag om bl. a. lärarna vid Östersunds lä­roverk. Utom Nils Lennart hade Westlinders enligt husförhörsboken en yngre son Georg Daniel, född 1887, samt två döttrar, Karin, gift med trafikinspektör Fredrik Johansson, Östersund, samt Anna, lärarinna.

En annan känd odenslundsfamilj, som fastän den inflyttat före 1894, inte är antecknad i husförhörslängden, var häradshövding Johan August Thomson med hustru och barn. Under municipiets första tid var han municipalstämmans ordförande (1900-09).

Johan August Thomson var född i Lokrume (Gotland) 20/8 1849. Efter stu­dentexamen i Visby och juridiska studier i Uppsala samt en del förordnanden på andra platser kom han till Östersund 1877 såsom t.f. domhavande i Jämtlands östra domsaga (som ersättare för den sjuklige och ålderstigne häradshövdingen Johan Gunno Hasselberg). Efter Hasselbergs död (19/2 1886) blev han ordinarie domare i domsagan. Den 11/8 1887 gifte han sig med en dotter till Hasselberg Thora Josefina, f. 11/8 1861. Med henne fick han 5 söner: Harald Gunno, f. 1888, Walter Thomas Johan, f. 1892, Thore Samuel, f. 1894, Helge Emanuel, f. 1897 och Bengt Halvar, f. 1901. Harald, Thore, Helge och Bengt tog alla stu­denten vid Östersunds läroverk. Den förste var en kort tid rådman i Östersund, till sin tidiga död 1921.

Häradshövding Thomson efterträdde häradshövdingen i norra domsagan J.J. Rosén såsom ägare av fastigheten (villan) Brunflovägen nr 1, kallad Tomtebo.

 

Östersunds Mekaniska Verkstad 1876- 1936
av Kerstin Wisvall

Östersund hade vid mitten av 1870-talet endast sju mindre industrianlägg­ningar med sammanlagt 18 arbetare. Nyanläggningar försvårades bl. a. av att lämplig tomtmark ej fanns avsatt inom stadsplanen. Utanför det planlagda om­rådet var det förbud för industriella anläggningar enligt stadsfullmäktiges tolk­ning av en punkt i stadens fundationsbrev. Under 1870-talet avslogs därför flera ansökningar om inköp av fabrikstomter. Härigenom hindrades utan tvivel den industriella utvecklingen. Först år 1886 anhöll stadsfullmäktige hos Kungl. Maj :t om ändring av fundationsbrevets bestämmelser, så att industrier skulle få anläggas utanför det stadsplanerade området. År 1889 bifölls denna framställ­ning, men samtidigt förklarade Kungl. Maj:t att punkten i fundationsbrevet ej avsåg fabriksanläggningar, utan den skulle förhindra att jorden användes till åkerbruk i stället för till husbehovsodling och som betesmark.

En annan orsak till att det fanns så få industrier i och omkring Östersund var de dåliga kommunikationerna. Alla transporter måste ske landvägen med om­lastning till båt över större sjöar. En smalspårig privat järnväg, till vilken både Jämtlands läns landsting och Östersunds stad satsat pengar, hade dock byggts mellan Sundsvall och Torpshammar och var klar 1874.

Den mellannorländska tvärbanan från Torpshammar över Östersund till Trondheim påbörjades 1876 och var färdig till Östersund år 1879, vilket skulle betyda mycket för stadens vidare utveckling. Redan flera år innan järnvägen var klar, började man planera för att utnyttja den, bl.a. kunde jämtarna nu starta egen industriell verksamhet i större skala. För Östersunds del tillkom år 1875 Carlsviks sågverk omedelbart söder om staden, där lokstallarna nu ligger.

Några framsynta personer började även planera för en mekanisk verkstad med gjuteri i Östersund. Där skulle maskiner m.m. kunna tillverkas för den blivande jämtländska industrin och även reparationer utföras. I samarbete med Hudiks­valls Mekaniska Verkstads AB bildades Östersunds Mekaniska Verkstads AB år 1876.

Bland de personer som bildade bolaget var ordföranden i Östersunds Han­delsförening, diversehandlaren E.C. Perman, lanträntmästaren Ernst Forssell, kommissionslantmätaren W. Härnqvist, häradsskrivaren P. U. Nilsson samt lantbrukaren m.m. N. P. Holmer.

Med hänsyn till Holmers blivande betydelse för verkstaden finns anledning att något utförligare beröra hans person. Han ägde och drev ett jordbruk i Odensala, sedermera den s.k. Stadsgården. I jordbruksarbetet deltog han själv dock mycket litet. Hans tid gick åt till att sköta ganska vidlyftiga skogs- och trävaruaffärer, bl. a. hade han stora skogsavverkningar och ägde en fjärdedel av Kvitsle sågverk med hyvleri och snickerifabrik. Holmer satt dessutom i styrel­sen för Folkbanken och Sparbanken, i hushållningssällskapets förvaltningsut­skott m.m.

Den 18 oktober 1876 antogs bolagsordningen för Östersunds Mekaniska Verkstads AB. Ingenjören Alfred Wennerström, som utsågs till disponent och verkstadschef, fick i uppdrag ”att å Högvederbörlig ort söka verkställelse å det uppgjorda och av stämman antagna förslag till Bolagsordning. ” Den 9 december 1876 biföll Kungl. Maj :t denna ansökan. Aktiekapitalet skulle vara minst sextio­tusen och högst tvåhundratusen kronor.

Man lyckades skaffa en tomt på de söder om staden belägna vretarna där Bil­bolaget nu ligger, och Alfred Wennerström skötte verkstadsbyggnadernas pla­nering och uppförande. Så här skriver N.P. Holmers son, Isak Holmer, som se­nare kom att äga verkstaden, om verkstadsbygget: ”Att Wennerström ej var rät­ta mannen framgår av den huvudlösa plan enligt vilken verkstäder och gjuteri uppfördes: mörka, olustiga, kalla. Byggnaderna voro uppförda av stolpar, brädfodrade ut- och invändigt och med sågspånsfyllning, inga innanfönster, en korsformig byggnad inrymmande alla verkstäderna och sålunda ej ett fönster på ena sidan. ”

Förhållandena för verkstadsdriften var även i övrigt svåra. Här kan särskilt nämnas de besvärliga transporterna av de stora mängderna tackjärn och koks som erfordrades. Koksen levererades på den tiden från England och kom med ångbåt eller segelfartyg till Sundsvall, där omlastning skedde till den smalspåriga järnvägen Sundsvall – Torpshammar. Därifrån gick transporten vidare med foror och båt till Östersund. Transportkostnaderna blev naturligtvis höga och bo­laget hade svårigheter att hävda sig i konkurrensen från mekaniska verkstäder med ungefär samma tillverkning i kuststäderna Sundsvall, Hudiksvall och Här­nösand. Ar 1885 köpte Statens Järnvägar den smalspåriga banan Sundsvall – Torpshammar, breddade den och infogade den i statsbanenätet.

Drivkraften vid verkstaden utgjordes av en 8 hästkrafters ångmaskin, som el­dades med ribb från Kvitsle sågverk. Den första tiden producerades årligen cirka 15 kg gjutgods, 13.000 kg metallarbeten och 2.000 kg smidesarbeten, till ett värde av 34.000 kronor, och arbetsstyrkan var som störst 22 man. Verksamhe­ten var dock förlustbringande och konkursansökan inlämnades redan den 12 juli 1880. Skulderna uppgick då till kronor 45.881:35 och tillgångarna till kronor 42.590.

År 1881 ägde exekutiv auktion rum på hela anläggningen med maskiner. N.P. Holmer försökte skydda en inteckning i verkstaden och följde med i ropen till 25.500 kronor. Ingen bjöd över och plötsligt stod han där som ägare till hela verkstadsanläggningen.

Nu börjar en ny fas i verkstadens historia, men inte heller den skulle bli sär­skilt lyckosam.

Holmer hade ingen erfarenhet av verkstadsdrift och behövde därför en kunnig medarbetare. Han trodde sig ha funnit detta i byggmästaren O.J. Sundqvist, en i Östersund välkänd person. Med denne ingick han kompanjonskap och Sund­qvist blev disponent vid verkstaden och skulle sköta driften. Rörelsen gick dock även i fortsättningen med förlust, och åren 1881-1884 kostade den Holmer ca 75.000 kronor. Kompanjonskapet upphörde fr.o.m. år 1885, varefter Holmer fortsatte driften ensam.

1882-1883 var antalet arbetare 31 och sjönk under Sundqvists sista år till 22. Under Holmers första år ensam ökade produktionen av gjutgods från 42.000 kg till 126.000 kg med oförändrat antal arbetare. Förutom gjutgods levererades un­der dessa år sågramar och turbiner, bl. a. till Vaplan och Odensala husbehovssåg. På den tiden hade arbetarna en lön på omkring 23 öre i timmen, vilket med tolv timmars arbetsdag blev en årslön på cirka 700 kronor.

 

 

Åren 1885-1893, dåN.P Holmer ensam drev verkstaden, tillverkades bl.a. 32 turbiner, 13 sågramar, 2 kättingkantverk och 9 balanskapsågar. Under denna tid gjordes en del investeringar bl. a. i maskiner. Man anställde också en kunnig verkmästare, Anders Larsson Lundin, som varit anställd vid Sunds Bruks verk­stad och slip i nio år och där skaffat sig branschvana.

Sågverken, som var kunder hos verkstaden, hade ökat i antal i hela Norrland. I Jämtland fanns år 1880 6 stycken och år 1890 28 stycken. Isak Holmer uppger att hans far ständigt beklagade sig över att rörelsen var förlustbringande. Som­maren 1893 var den ekonomiska situationen krisartad och det fanns inte ens pengar till avlöning åt arbetarna till midsommar. Holmer hade försökt få ett lån i Folkbanken, men detta hade ej beviljats. Sonen ingrep då och ordnade så att ar­betarna i sista stund fick sin avlöning.

Denne företog en provisorisk granskning av verkstadens böcker och fann då att den årliga förlusten uppgick till ca 6.000 kronor. N.P. Holmer hade försökt finna köpare eller arrendatorer av verkstaden men ej lyckats. Han ville dock inte stoppa driften, då arbetarna härigenom skulle bli arbetslösa. Han önskade nu att sonen skulle hjälpa honom att få ordning på bolaget. Isak Holmer, som själv ej hade någon erfarenhet av verkstadsrörelse, beslöt att försöka få verkstaden j)å fötter och på så sätt rädda fadern från ruin.

Isak Holmer hade gått i Östersunds läroverk t.o.m. klass 6 och sedan genom­gått Ope lantmannaskola, där även undervisning gavs i skogsvård. Därefter hjälpte han fadern med skötseln av Odensala gård, deltog i timmertumningar, skogstaxeringar, verkställde avräkningar med avverkare och timmerköpare samt skötte all bokföring. För att komplettera sina kunskaper genomgick han Sund­svalls Handelsinstitut och fick därefter anställning vid kolonialvaruimportfirman Knaust & Larsson i Sundsvall, där han avancerade till försäljningschef. För att i någon mån sätta sig in i sågverksmaskinernas arbete gjorde han turer till såg­verken i Sundsvallstrakten. Han praktiserade även under en kort tid på Mobergs Gjuteri och Mekaniska Verkstads kontor i Stockholm. Sålunda rustad begav han sig till Östersund för att den 1 september 1893 tillträda befattningen som dispo­nent vid verkstaden.

Hans uppgift i Östersund blev besvärlig i många avseenden. Det lilla verk- stadskontoret var trångt, mörkt och fuktigt. Verkmästare Lundin, som han måste lita till och som var kunnig i sitt yrke, var alkoholiserad och misskötte sitt arbete, men det värsta bekymret var att verkstadens affärer var i ett bedrövligt tillstånd. Leverantören av koks och tackjärn, firman Andersson & Lindberg i Stockholm, hade stoppat all kredit och deras ombud i Östersund lämnade bara ut så mycket material som behövdes för varje gjutning och endast mot kontant betalning.

Situationen verkade ohållbar, men Holmer gav inte upp. Att fortsätta med den gamla firman var dock omöjligt. För att få ordning på det hela övertog han i oktober 1893 verkstaden med tillgångar och skulder mot ett belopp av 25.000 kr, som han lyckades ordna mot inteckningar. Dessutom skaffade han ett kreditiv på 5.000 kr att användas som rörelsekapital. Verkstadens tidigare huvudleveran­törer lovade honom nu begärda krediter och han fick fritt förfoga över firman Andersson & Lindbergs tidigare leveranser av koks och tackjärn, som var lagra­de i ett magasin intill verkstaden.

Bristen på rörelsekapital var emellertid mycket besvärande och att hålla verk­staden flytande var ett stort problem. Holmer skriver själv att han ofta inte visste varifrån han skulle ta pengarna till arbetarnas avlöning var fjortonde dag. Han skötte ensam allt kontorsarbete, tidtagning, avlöningslistor och bokföring. Han lade upp ett nytt bokföringssystem som i hög grad underlättade arbetet. På detta sätt skaffade han sig intim kännedom om allt och kunde upptäcka de brister, som gjort att verkstaden tidigare gått med förlust.

Den gammalmodiga ångmaskinen, som eldades med ribb, var svag och svår att få upp trycket i. Ribben var ofta sur och då var det behövliga ångtrycket svårt att hålla, vilket medförde minskad produktion. De kalla och opraktiska lokaler­na gjorde också att det var svårt att få gjutare att stanna någon längre tid. Luffan­de gjutare kom och stannade ibland endast några veckor, innan de gav sig iväg igen.

Verkstaden hade tidigare debiterat sina kunder dubbla timpenningen på allt arbete. Det man på så sätt fick in skulle täcka avlöning till all personal, till inves­teringar, underhåll och omkostnader. Holmer insåg att denna debitering var helt felaktig och att den bidragit till att verkstaden ständigt varit förlustbringande. Han höjde därför debiteringen till tre gånger arbetslönen. Enda möjligheten till vinstgivande rörelse var att öka produktionen och modernisera verkstäderna och på så sätt göra företaget konkurrenskraftigt. Till en början saknades dock kapital härtill.

Holmer lyckades genom stor personlig insats skaffa verkstaden fördelaktiga order i konkurrens med andra gjuterier, bl. a. i samband med att det drogs vat­ten- och avloppsledningar för Östersunds stad. Andra större leveranser som han lyckades få för verkstadens räkning var ångrör till Järpens sulfitfabrik och turbi­ner och andra sågverksmaskiner till Torpshammars järnbruk, som höll på att bygga ett sliperi och ett mindre sågverk.

Ett norskt konsortium hade börjat bygga en sulfitfabrik i Essvik. Holmer res­te dit och underhandlade om en del gjutgods och fick order på alla gjutna föns­terbågar till den stora fabriken.

Statens Järnvägars reparationsverkstäder, som låg granne med verkstaden, be­ställde en hel del gjutgods. En mängd gods levererades även till den sulfitfabrik, som börjat byggas i Hissmofors.

Alla dessa gjutgodsorder och ökat behov av gods för den egna tillverkningen nödvändiggjorde en utökning av gjuteriet. Då ekonomin så småningom blev bättre, var det möjligt, att år 1895 bygga ut gjuteriet till dubbel kapacitet och även göra en del andra förbättringar.

Holmer hade dock fortfarande problem med arbetsledningen. Ar 1896 avled verkmästare Lundin och som ny verkmästare anställdes filaren J.T.P. Sund­ström, vilken, efter vad Holmer skriver, var ”vaken och intelligent, skötte sin syssla bra, men ej var någon boren arbetsledare. ” Samma år anställdes också en konstruktör av sågverksmaskiner, ingenjör Löwing. Denne kom från Arbrå Mekaniska Verkstad. Han fick lägga upp ritningar på såväl hel- som halvstativramar av en enklare, lättare konstruktion för s.k. husbehovssågverk. Av dessa och av andra ramar levererades under åren fram till 1903 åtskilliga, både inom Sverige och till kunder i Norge, Finland och Holland.

Löwing ritade även axialturbiner av enklare konstruktion som ställde sig billi­ga att tillverka och med vilka man kunde ta upp konkurrensen med bl.a. Finns­hyttans bruk. Modeller till alla dessa maskiner utfördes i modellverkstaden, som 1896 fick ljusa, varma lokaler i en nybyggnad ca 35 m från huvudbyggnaden. Även snickeriverkstaden var inrymd där. Driften av maskinerna överfördes från verkstaden med en linledning.

Man fick fler och fler förfrågningar på snickerimaskiner, även från utlandet och därför anställdes en konstruktör av sådana, ingenjör Spetz, som gjorde rit­ningar och modeller på bl. a. rikt- och planhyvlar. Efterfrågan på cirkelsågverk ökade. Småländska verkstäder var specialister på dessa, men eftersom bänkens längd var ända upp till 18 m, var det besvärligt och dyrbart att frakta dem till Norrland. Man började därför tillverka bänkarna på sågningsplatsen och köpte endast beslagen, d.v.s. spindel-, driv- och matarverk, kuggstänger och rullar. Holmer lät konstruera två olika storlekar av beslag och han uppger att verksta­den under åren 1893 – 1903 levererade 62 st till sågverk runtom i Norrland.

Verkstaden var nu ganska väl rustad med modeller på sågverksmaskiner och Holmer lyckades vidga marknaden mer och mer. Han skaffade representanter för firmans maskiner bl. a. i Rotterdam och i dåvarande Kristiania. Avsevärda le­veranser gick även till Finland, särskilt av maskiner till husbehovssågverken.

I samband med den utökade tillverkningen kompletterades maskinparken.

Flera jämtlänningar bidrog med nya maskiner och förbättringar av gamla, bl.a. hade bonden Anders Ivarsson i Fåker uppfunnit en del nya anordningar för självrensande tröskverk. Holmer köpte patent och tillverkningsrätt av honom och sålde sedan tröskverk av denna typ för 550 kr per styck. Ar 1898 såldes t. ex. 15 st. Ett provtröskverk var med vid lantbruksutställningar i Eskilstuna och Lund, men något pris fick man icke. Någon större förtjänst på denna tillverk­ning blev det inte, men Östersunds Mekaniska Verkstad och namnet Holmer blev mer och mer känt. Inom rörledningsbranschen blev verkstaden den ledande i Östersund och Holmer berättar att han hade en hel stab av rörmokare på lands­bygden, vilka erhöll provision på sina order.

Tack vare Holmers skicklighet och framsynthet gick rörelsen framåt, de för­sta åren utan större vinst, men så småningom med allt bättre och bättre resultat. Han reste mycket för firmans räkning, både inom och utom landet och passade då på att se på andra verkstäders organisation, maskiner och metoder och han studerade även in- och utländska facktidskrifter för att hålla sig å jour med alla nyheter.

Den erfarenhet han skaffade sig kom väl till pass, när den mekaniska verksta­den och smedjan byggdes om och moderniserades år 1900. Ångkraften slopades och elkraft och elbelysning infördes i alla verkstäderna. Vidare anskaffades en serie nya, moderna arbetsmaskiner. Resultatet blev en efter dåtidens krav mo­dern och effektiv verkstad. Dagen efter invigningen stod följande att läsa i Östersunds-Posten. ”Storartad är den utveckling som Östersunds mekaniska verk­stad tagit under loppet af de få år som denna från början försummade affär stått under sin nye egares ingeniör 1.0. Holmers ledning. Verksstaden har under hösten genomgått en genomgripande om- och tillbyggnad och ter sig nu som ett med moderna arbetsmaskiner, gjuteri, smedja, snickareverkstad och stor, skick­lig arbetsstyrka försedt verkstadsetablissement egnadt att tillfredsställa icke blott ortens behof utan äfven rikta sin produktion på försäljning på annat håll, som t. ex. Finland och Ryssland . . .

Etablissementet bar i sin helhet prägeln af att stå under en praktisk, rastlöst verksam och för dess utveckling intresserad man, som förstår både sin och arbetarnes sak och så godt som ensam löst den vanskliga uppgiften att skapa ett styc­ke storindustri inom vårt lilla samhälle. ”

Verkstaden hade vid denna tidpunkt mellan 50 och 60 arbetare. Tillverkning­en bestod av — enligt ett cirkulär som Holmer skickade ut – ramsågar, kantverk, balanskapsågar, klyvsågar, cirkelsågar, timmeruppfordringar, trähyvlar, trans­missioner, sågspånsledningar, sågspånsugnar, planhyvlar.

Bland märkligare leveranser under denna tid kan nämnas en timmerhäst till Trävaru AB Petschoras sågverk på Fiskarhalvön vid Norra Ishavet. Den sändes med tåg till Trondheim och därifrån med ångare till sågverket.

Fördelarna med en specialtillverkning och export samtidigt med reparationer framträdde mer och mer. Man kunde tillverka specialiteterna och lagra dessa och var på så sätt oberoende av tillfälliga ortsbetingade orderminskningar på repara­tioner.

Framtiden såg ljus och lovande ut. Holmer hade med otrolig möda upparbetat rörelsen, som nu gav ett bra årligt netto, de nya lokalerna hade uppförts till bil­ligt pris och skulder och räntekostnader var låga. Men, så inträffade något som satte stopp för den lyckosamma utvecklingen.

Tidigt på morgonen den 22 januari 1903 utbröt eld i verkstaden, brandkåren kunde inte hejda elden utan verkstaden brann ned till grunden. Magasins- och modellbodslängan kunde dock räddas. Östersunds-Posten skriver samma dag:

”Stor eldsvåda. Östersunds Mekaniska Verkstad lagd i aska…. Vid halv-tvåtiden återstod av verkstaden endast en rykande ruinhög. Under eftersläckningen framdrogs ur de kolnande högarna en del ritningar och papper, men det mesta hade slukats av elden. Sålunda blevo alla böcker och de flesta ritningarna från de senaste 15 åren lågornas rov-en oersättlig förlust. Endast de i kassaskåpet förva­rade böckerna för de sista två åren samt inventarieförteckningen jämte några hundra kronor i penningar hade elden icke förmått tillintetgöra …. Så snart brandförsäkringen är ordnad, skall fabriken återuppbyggas efter moderna mönster samt bli större än den gamla. En del nya förbättringar komma att därvid vidtagas enligt vad vi inhämtat. En provisorisk verkstad kommer att i dagarna uppföras och arbetet skall så snart sig göra låter återupptagas. ”

Förlusterna på grund av branden blev betydande, då både maskiner och bygg­nader var lågt försäkrade. Holmer skriver: ”Mina förluster representerade, kan jag säga, en förmögenhet och frukterna av 10 års intensivt arbete.”

Han inköpte omgående granntomten, på vilken fanns en tom byggnad och i denna började redan den 26 januari inredning och maskinuppsättning. Nytt kontor hade anskaffats redan dagen efter branden. Ett nytt provisoriskt gjuteri uppfördes på den gamla platsen och i mitten av februari ägde första gjutningen rum.

Alla order utfördes utan större försening och nya order mottogs och leverera­des. Två konstruktörer anställdes för att utarbeta ritningar i stället för dem som förstörts genom branden.

När produktionen åter var i gång i de provisoriska lokalerna började Holmer utarbeta planer för ny verkstad och nytt gjuteri. För att finansiera nybyggnader­na måste han kunna göra nya inteckningar i de tomter, s.k. vretlotter, som han ägde och hade lagfart på, men då uppstod svårigheter. Med stöd av fundationsbrevet för Östersunds stad hade staden i slutet av år 1901 stämt alla tomt- och vretägare angående äganderätten till jorden och yrkat att lotterna skulle återläm­nas till staden. En provrättegång – som vanns av staden – hade väckts och därefter hade rättegångarna förklarats vilande. Holmer ansökte nu hos stadsfullmäktige om att rättegången mot honom beträffande verkstadstomterna skulle återkallas och att han skulle tillerkännas full äganderätt till desamma. Stadsfullmäktige av­slog hans ansökan.

Holmer blev ”blixt förbannad” och var övertygad om att han motarbetades av bl. a. folkskoleinspektör Jonas Kjellin, som var ledamot av stadsfullmäktige. Han bestämde sig omgående för att flytta sin verksamhet till en ort mer intresse­rad av industrianläggningar. En häftig polemik för och emot Holmer och Öster­sunds Mekaniska Verkstad utbröt i Östersunds-Posten. I denna deltog under signaturen Östman från Östersund redaktören för ÖP och stadsfullmäktigele­damoten Agaton Burman. Han försvarade stadsfullmäktiges handlande och an­såg, att de inte hade något ansvar för den mekaniska verkstaden och icke kunde göra något undantag för en enskild vretjordägare. Vidare påstod B., att Holmers ekonomiska situation var sådan, att han skulle kunna återuppbygga verkstaden utan ytterligare inteckningar i vretjorden. Han betvivlade även Holmers möjlig­heter att flytta verkstadsrörelsen till någon annan ort.

 

 

I ett temperamentsfullt inlägg gick Holmer i svaromål. Han beskyllde stads­fullmäktige för bristande framsynthet och för förhalande av ärendet. Han påpe­kade, att staden genom verkstaden tillfördes betydande belopp, att rörelsen sys­selsatte närmare tvåhundra personer och att den bl. a. bidrog till att öka affärs­männens omsättning.

Under tiden denna polemik pågick hade Holmer bestämt sig för att flytta sin rörelse till Nynäshamn, som hade goda förbindelser med Stockholm och en så gott som isfri hamn. Han köpte en fabrikstomt och fick löfte om betydande för­måner av de styrande på denna ort, t.ex. framdragning av järnvägsspår till det nya fabriksområdet.

Redaktör Burman insåg så småningom, att Holmer menade allvar med sitt hot om att flytta och erbjöd sig att försöka övertala stadsfullmäktige att ändra sitt be­slut.

Stadsfullmäktige biföll Burmans motion om att återkalla talan mot Holmer och tillerkänna denne äganderätt till vretarna. Holmer hade emellertid då bundit sig så fast vid etableringen i Nynäshamn, att han ej kunde ändra sitt beslut om flyttning. I början av år 1905 sålde han verkstaden till ett nybildat aktiebolag, som skulle driva rörelsen vidare som AB Östersunds Mekaniska Verkstad.

Driften fortsattes med J.P. Hård som disponent. Man lyckades också intresse­ra en känd konstruktör av hyvlerimaskiner, ingenjör August Westman, för verkstaden i Östersund. Westman köpte även Holmers samtliga aktier i det nya bolaget.

En ny verkstadsbyggnad uppfördes år 1907. Den försågs med taktravers och moderna arbetsmaskiner. Denna byggnad har genomgått skiftande öden genom åren efter det att verkstaden lagts ned år 1928. En tid fanns där en inomhusskridskobana, under beredskapsåren användes den som bageri och i den har nu­mera Bilbolaget sina lokaler.

År 1911 ändrades bolagets namn till Aug. Westmans Verkstads AB. West­man, som tidigare varit anställd hos Bolinders, övertog nu ledningen för Östersundsverkstaden och konkurrerade framgångsrikt med sina tidigare arbetsgiva­re.

Åren 1911-1912 blev mycket lönsamma förverkstaden. Den sysselsatte 85 ar­betare och omsättningen var år 1911 285.982 kronor med en vinst av 24.575 kronor.

August Westman avled 1912, endast 45 år gammal. Hans aktier såldes till ing­enjören Axel Hellberg, advokaten Karl Ekberg och disponenten M. Pettersson. Hellberg blev verkställande direktör för bolaget. Efter första världskrigets ut­brott år 1914 blev det mycket stor efterfrågan på framförallt verktygsmaskiner och priserna steg bortåt 500 %. Det blev under de följande åren en enorm hausse på aktiemarknaden.

År 1917 såldes aktiemajoriteten och bolaget till det samma år bildade AB Svenska Maskinverken. Styrelsen för Aug. Westmans Verkstads AB, som, en­ligt Isak Holmer, köpt aktierna billigt av änkefru Westman, gjorde en lysande affär. Maskinverken köpte upp ett stort antal verkstäder och redovisar för år 1917 en nettovinst för samtliga på 2 millioner kronor. Redan år 1919 hade vins­ten vänts i en förlust på över 300.000 kronor och år 1921 försattes det stora före­taget i konkurs.Östersundsverkstaden återköptes av de förutvarande ägarna, som nu bildade Östersunds Verkstads AB med följande aktietecknare:

Magnus Pettersson, Karl Ekberg, Axel Hellberg, J.P. Hård, Erik Karlsson och M. Breijer. Det sammanlagda aktiekapitalet var 200.000 kronor. Under den svå­ra depression som rådde under 1920-talet blev dock varje år förlustbringande. Den sammanlagda förlusten under de följande tio åren var 246.554 kronor. År 1925 sänktes aktiekapitalet med 50 % och år 1927 övergick samtliga aktier i Upplandsbankens ägo.

Driften lades i huvudsak ned år 1928 och inneliggande lager avvecklades.

Under en kortare tid fortsattes driften i mindre skala av några av arbetarna, bl.a. svarvare Löfgren och gjutare Nyström.

I mars 1933 bad Upplandsbanken Isak Holmer om hjälp med försäljning av bolagets alla maskiner och övriga inventarier. Holmer lyckades på kort tid sälja alltsammans för 40.000 kronor.

Likvidationen av Östersunds Verkstads AB var avslutad den 26 oktober 1936 och därmed var också verkstadens historia för all framtid slut.

Källor: Isak Holmer, Några glimtar ur Östersunds Mekaniska Verkstads historia.
Stadsfullmäktigeprotokoll
Landsarkivet (Landshövdingeberättelserna, konkurshandlingar)
Östersunds-Posten

 

Ditt och datt från det gamla Odenslund

 

Hurudan var bebyggelsen i det gamla förortssamhället Odenslund? Ja, den torde kunna karakteriseras med orden ”från villa till kåk”. Någon slum var det inte fråga om men inte heller, med några undantag, högreståndsbebyggelse. Det var genomgående trähusbebyggelse i en eller två, i några fall tre våningar. Husen låg inte alltid men ofta intill gatorna. Runt om eller på baksidorna fanns mer eller mindre stora trädgårdar. Av allt att döma var det, i varje fall sedan träden vuxit upp, ett lummigt samhälle.

Gatorna i Odenslund är värda ett särskilt omnämnande. När bebyggelsen ne­re ifrån Brunflovägen alltmer sträckte sig uppåt (österut) tillkom en rad ”tvärga­tor”, som väl till en början var ett slags gångstråk ner mot Brunflovägen och över densamma ner mot många odenslundares arbetsplatser: järnvägen, järnvägsverkstaden och den s.k. bondverkstaden (Östersunds mekaniska verkstad).

I maj 1900 fick gatorna ”officiella” namn. Tvärgatan längst i norr fick som gräns mot Östersund namnet Gränsgatan (senare Odenslundsvägen, nu Stuguvägen). Så kom Järnvägsgatan, Hantverksgatan, Ängegatan, Tingsgatan, Brygga­regatan och senare som gränsgatan i söder Frejagatan. Namnen är lättförklarli­ga, men det kanske ändå kan sägas något om hur de kan tänkas ha tillkommit. Järnvägsgatan går ju inte förbi järnvägen eller järnvägsstationen utan torde enligt Iwan Wikström ha fått sitt namn, därför att ovanligt många järnvägare bodde där, liksom Hantverksgatan kallades så därför att en hel del hantverkare hade slagit sig ned där. De tre följande gatorna har samband med Ängegården, som en tid var tingshus och där det fanns ett bryggeri. Frejagatan kan måhända förklaras med att sedan Brunflovägen officiellt fått namnet Odengatan, ett namn som inte slog igenom, även någon annan fornnordisk gud eller gudinna ansågs böra vara representerad bland Odenslunds gatunamn.

Så småningom tillkom andra ”längsgående” gator än Brunflovägen/Odengatan, nämligen nuv. Allégatan och Skolgatan. Den förra gatan hette först Södra Nygatan som fortsättning på den Nygata i staden, som nu heter Regementsgatan, och Skolgatan har givetvis fått sitt namn efter Odenslunds skola, som ju än­nu ligger vid gatan.

Det gamla Odenslunds ”gatunät” motsvarar inte helt det nuvarande inom samma område. Så har Järnvägsgatan försvunnit, eller rättare sagt den del som finns kvar har bytt namn till Grundläggargränd, efter de fyra stenhuggare eller grundläggare som var bland de första bebyggarna i Odenslund, nämligen Carl Englund, Adolf Kilander, C.P. Pettersson och Nils Hansson. Bryggaregatan har fått namnet Ringvägen med tanke på att den skulle fortsätta i en ring runt en stor del av Odenslund och Östersund men det blev som bekant inte så mycket av ”ringen”. Bryggargatsnamnet finns kvar i Bryggargränd.

Som redan antytts var Odenslunds gator till att börja med knappast värda att kallas gator, försedda som de var med diken på ömse sidor. Emellertid rensades dikena upp och överbyggdes med ett slags trätrottoarer eller ”landgångar”.

Vintertid erbjöd tvärgatornas mitt utmärkta kälkbackar. Inte minst var den nu försvunna Järnvägsgatan enligt red. Hans Ericsson ett kälkbackseldorado för skolpojkarna på eftermiddagarna sedan skolorna slutat. ”Under vilda skrän”, som ”kunde skrämma livet ur både folk och fä kom de farande nedför gatan på bl. a. någon av grundläggare Englunds stora höslädar.

Enligt samme Hans Ericsson fanns det kring sekelskiftet ”gott om pojkar vid Järnvägsgatan”. – ”Överst uppe i backen fanns det utom Hans Ericsson och hans två bröder – Pelle och Julius-fyra Blomkvistar, nämligen Axel, Gösta, Ture och Pelle. Sen kom Lennart och Georg Westlinder, därefter Kalle, Ecke, Nisse och Torsten Kjellberg. Vidare Manne Hagström samt längst ner Hugo, Valter och Ecke Englund samt Ivar Engström. ” De ovan uppräknade bodde vid gatans nor­ra sida. På södra sidan bodde bl.a ”Kalle och Gustaf Kilander och längst nere vid Brunflovägen Rulle, Hugo och Effe Magnusson samt Samuel Lind”.

Om man vill ha ytterligare belysning av pojklivet i Odenslund, kan man gå till Lennart Westlinders Skolminnen. Ett omtyckt s.k. nöje var tydligen att spänna tråd ”med fräsande telegrafer, ett slags fyrverkeripjäser” över Brunflovägen ”i skydd av vårkvällarnas dunkel”, så att ölutkörarens häst från Änge bryggeri rå­kade i sken eller bondgubbarnas ”pållar på hemväg från Gregoriemarknaden sti­mulerades till alltför stor livlighet. ”

Odenslundspojkarnas sommareldorado var naturligtvis Lillsjön. Lennart Westlinder skildrar vältaligt hur ”där bortom stodo skogarna kring sjön, höga, orörda, mystiska med fågelliv, bärrikedom och naturgrottor passande för india­ner och vita.” – ”1 sjön fanns gula näckrosor, abborre, snorgärs, blindsill samt märkligt nog en och annan forell. ”

Fastän det är fråga om en något senare tid (1920-talet) kan även något av det som Åke Strömqvist berättar om gamla Odenslund återges i detta sammanhang. Det ursprungliga Odenslundsområdet (begränsat i norr av Gränsgatan/Odenslundsvägen, i öster av nuv. Odensalagatan och i söder av Frej agatan, där Ström­qvist bodde) omfattade även Lövbergaområdet samt utökades 1905 med
Hårdänge, Furutorp, och Katrinelund samt 1911 med Tottänge. I utkanterna fanns några ännu på 1920-talet fungerande jordbruk, t.ex. Olssons i Furutorp. Han hade bl.a. slåttern på ”Olssons kulle,” strax öster om Skolgatan. Grannar till Olsson i Furutorp var ”Ol Persa” och ”Kal Kallsa” i Odensäng, den senare på sin tid känd kreatursuppfödare.

Sällskapligheten i Odenslund, inte bara bland skolpojkarna på fotbollsplanen utan även familjerna emellan, var stor. ”Vad många sommarkvällar grannarna över till varandra och drack kaffe på gräsmattan eller i syrenbersån i all en­kelhet”.

Vintertid blev skidåkningen allt populärare. Vanligt var att ”åka från Skolga­tan över gärdena, där bl. a. Parkskolan nu ligger, och genom Björkbackaparken upp till Café Solhem. Detta kafé låg några 100 meter ovanför Blomgrens gård. Där var start och mål för allehanda skidtävlingar, men intressantast för oss små­pojkar var det självspelande pianot inne i kaféet”.

Skid- och kälkbacke, om än en något kort sådan, var ”dassbacken”, som sträckte sig från gamla Änge gårds imponerande dasslänga ner till nuv. Alléga­tan.

Odenslunds relativt korta tid (17 år) som municipalsamhälle finns skildrad i en i annat sammahang nämnd uppsats av red. Hans Ericsson 1946, varför jag inte går närmare in på municipalstyrelsen här. I det föregående har en del funktionä­rer inom denna styrelse behandlats. En person som inte kan förbigås är gårdsägaren och trävaruhandlaren Nils Petter Agerberg, född i Sörbyn, Ås 5/2 1864, död 21/1 1958. År 1900 flyttade Agerberg med familj till Odenslund, där han in­köpte fastigheten Brunflovägen 3 (f.d. Cassbergska villan). Åren 1908-11 var Agerberg ordförande i municipalnämnen och tillika samhällets ordningsman. Senare var han ledamot av nämnden och från 1918 till 1926 såsom ledamot av Östersunds stadsfullmäktige en energisk företrädare för Odenslund i denna kommunala församling. Åtminstone under en viss tid hade Agerberg rykte om sig att vara ”Odenslunds borgmästare” och han hade nästan lika stor omsorg om och uppsikt över sina odenslundare som Samuel Perman på sin tid när det gällde Östersunds invånare.

Agerberg tillhörde bl. a. dem som ville ha torghandel i Odenslund (på tis- och fredagar för att inte kollidera med stadens torghandel på ons- och lördagar). Första torgdagen hölls 11/10 1901 i Ängeparken, där det då såldes ved, hö, fisk, kött, ost och mjölk m.m. Agerberg köpte mjölk från Dvärsätts mejeri och sålde litervis. Torghandeln i Odenslund blev dock bestående endast 3 år.

I ovannämnda artikel av Hans Ericsson har även Odenslunds inkorporering med Östersund något berörts. Det är märkligt att de första trevande förslagen till inkorporering togs så tidigt som i sept. 1900, alltså alldeles efter municipalsamhällets bildande. Efter många om och men hade den kommitté som tillsatts för ändamålet fått till stånd en utredning, tryckt 1911.

I utredningen, som tycks vara synnerligen ambitiöst gjord, väges som det är vanligt vid alla fusioner för- och nackdelar mot varandra. Fördelarna för Öster­sund och även Odenslund var betydande, medan däremot nackdelarna överväg­de för Brunflo, som ju skulle förlora en stor del av sina skatteinkomster, då hu­vuddelen av dessa, i varje fall när det gällde inkomst av tjänst, kom från Oden­slund. Det var f.ö. inte bara själva municipalsamhället som skulle inkorporeras utan även Västra och Östra Odensala byar samt Gräfsåsen. (En reservation, un­dertecknad av C.J. von Essen, enligt vilken endast Odenslund plus vissa angrän­sande områden av Västra Odensala skulle avträdas, vann lyckligt nog för staden inte gehör.)

Naturligtvis ville företrädarna för Brunflo ha ersättning för vad socknen in­vesterat i Odenslund resp. Odensala, det gällde Änge gård, en tid tingshus, köpt 1898, folkskolan med tomt, sjukstugan med tomt, fattiggården (belägen i Oden­sala), begravningsplatsen (i närheten av artilleriets s.k. körfält) samt en del tom­ter i övrigt. ”Köpesumman” för alltsammans beräknades 1911 till 30.500 kr.

Att det slutgiltiga avgörandet drog ut på tiden berodde, förutom byråkratiska hinder, som sagt på Brunflos motstånd. När beslutet till sist 1917 skulle tas i socknen uppbådades de röstberättigade odenslundarna till nära 100 procent. (Thure Ströberg har berättat, att han som ung pojke skickades omkring med bud till alla hus runt om i samhället.) För att så många odenslundare som möjligt skulle kunna deltaga i sockenstämmebeslutet i Brunflo kyrkby, hyrde man ett extratåg.

Vid tidigare tillfällen hade det hänt, att då man använde ordinarie tågförbin­delser, bondgubbarna i Brunflo talat så länge på stämman, att odenslundarna in­te kunnat stanna kvar för att deltaga i omröstningen. I något fall hade man enligt Ströberg missat tåget och fått gå hem.

Den 1 jan. 1918 var det så slut med Odenslunds självständighet. Märkvärdigt nog skedde övergången till staden utan större festligheter.

 

 

En kort presentation av
Nils Magnus Fastborg
Av Torsten Fastborg

 

Nils Magnus Fastborg, född i Skåne 5/3 1800, död 23/11 1892, var utbildad skräddare till yrket när han 1824 kom till Östersund tillsammans med överste Johan Fredrik Boij. (Boij, född 1768, deltog i pommerska, finska och norska krigen 1805-14, adlad 1818, chef för Jämtlands regemente 1824-44, v. landshöv­ding några månader under åren 1825-27, generalmajor o. generallöjtnant, död i Linköping 1861).

Den 1/4 1825 blev Fastborg mönsterskrivare(= en civilmilitär befattning ex­empelvis inom reg. staben) vid Jämtlands fältjägarregemente på Frösön och kvarstod som sådan till utgången av år 1847 och hade fanjunkares rang.

Fastborg var synnerligen driftig och arbetsam samt hade ”många järn i elden”. Han drev omfattande affärer med gårdar och annat i staden under en följd av år. Han ägde bl. a. en fastighet på Köpmangatan i kvarteret Onkel Adam, där lands­staten nu är belägen. Fastborg drev efter dåtida förhållanden en omfattande skrädderirörelse (bl. a. militärskrädderi) med 5-6 anställda gesäller. Han var en tid (1858-60) ordförande för Östersunds Fabriks- och Hantverksförening.

”Moster Sara” Fahlström f. 1807 (svägerska till Fastborg och dotter till hatt­makaren m.m. Siggert Fahlström) drev vid tiden omkring 1850 en privat små­barnsskola i en Fastborg tillhörande fastighet på Köpmangatan i Östersund. Skollokalen var förlagd i en liten stuga som gick under namnet ”Fastborgs lillbyggning”. Detta för att skilja den ifrån en större manbyggning på samma tomt. ”Moster Sara” var ytterst älskvärd och välvillig och mindes alltid av eleverna med aktning och tacksamhet. Hon var ju moster till Fastborgs barn, men kom att i dagligt tal kallas för ”Moster Sara” av ”hela staden”. Sin skolverksamhet började hon redan på 1820-talet.

En av Fastborgs gårdar var f.ö. en gåva till honom från hans svåger rådman Bi­berg. Efter sin avgång 1847 från tjänsten vid regementet blev Fastborg ägare, re­dare och befälhavare på fartyget ”Jämtland”, som var den första ångbåten på Storsjön. Han övertog ”Jämtland” sedan rörelsen fått ekonomiska svårigheter. På 1840-talet var han entreprenör för brobygget över Östersundet (mellan Frösön och Östersund).

Fastborg var en av de allra första som hade torghandel på torget i Östersund där han sålde viktualier (matvaror). Den första torgdagen i Östersund hölls den 13/9 1843. Torgdagar hölls onsdagar och lördagar (efter förslag av överste Boij).

År 1862 köp te Fastborg jordbruket Mjäla 1:2 på Rödön, som han gav 5.000 rdr riksmynt för. Han bosatte sig där och drev jordbruket i många år, varvid han bl.a. uppfödde svin i rätt stor omfattning. Han blev änkeman 1872 samt gifte om sig då han var 75 år gammal. På äldre dagar for han ofta i sin åkvagn tillsammans med sin hustru till kyrkan eller annorstädes och hade då alltid sin svarta och väl­vårdade häst ”Fritjof” som dragare på färdvägarna. Även vid mycket hög ålder hade Fastborg en del fastighetsaffärer bl. a. tillsammans med sin måg kyrkoherde Bergman i Oviken.

Fastborg sålde gården på Rödön så småningom. Han fick bra betalt och därtill ett gott födoråd. Han behöll emellertid sin trotjänare ”Fritjof”. Sedan fastighe­ten bytt ägare, flyttade Fastborg i mitten av 1800-talet till sitt nybyggda hem i Valla i Ytterån och då var även ”Fritjof” med.

”Fritjof” fick bevisa sin husbonde den sista tjänsten genom att draga hans stoft till kyrkogården och den sista vilan. Fastborg dog 1892, över 92 år gammal efter en rik och omväxlande levnad och efterlämnande minnet av en ovanligt färgstark och utåtriktad människa.

 

Årsmötet 1980

 

”Som vanligt”, stod det att läsa i Länstidningen, ”var det ett värdigt och anslåen­de evenemang, när Föreningen Gamla Östersund sammanträdde på stadens fö­delsedag den 23 oktober. ” Något över 160 medlemmar hade samlats och 21 nya medlemmar kunde hälsas välkomna.

Vid parentationen över de under året avlidna 20 medlemmarna framhölls sär­skilt tre, som på olika sätt spelat en roll i föreningen och staden, nämligen heder­sledamoten, f. distriktslantmätaren Heimer Wikström, som i 23 år varit årsskrif­tens redaktör, konsul Ragnar Ohlson, i 50 år stadens allt i allo, när det gällde kultur- och turistliv och alltid en ivrig främjare av föreningens verksamhet, och 1:e hälsovårdsinspektör Olle Wikén, en av de trognaste och hjälpvilligaste med­lemmarna, verksam för föreningen in i det sista.

Sedan årsberättelsen (publicerad nedan) upplästs av t.f. sekr. Bengt Pålstam, omnämnde ordf. Lennart Edström en del av de gåvor, som 45 givare under det förflutna verksamhetsåret tillställt föreningen. Bland gåvorna fanns t.ex. tre gästböcker, skänkta av konstnär Vidar Bäckman, från Burgmans konstsalong i Östersund åren 1948-51, försedda med synnerligen intressanta teckningar av bl.a. konstnären Erik Godin. Fru Maj Höglund hade bl. a. begåvat föreningen med ett ex. av det berömda minnesbladet från 100-årsjubileet 1886. Ett histo­riskt intressant material borde den Dagsverksbok för snickaren O.P. Lindqvist, som skänkts av f. förbundskassören John Lindqvist, Stockholm, erbjuda. Max Petersen, Berkeley, USA, Elin Kardells i sept. 1980 avlidne make, liksom heder­sledamoten f. rektor Anton Svensson hade skänkt värdefulla tavlor, den förre sådana utförda av Sven Johan Kardells syster Maria Kardell, den senare karika­tyrer av bl. a. lärare vid Östersunds läroverk, gjorda av Torgil Saether. Genom fotografier, skänkta av f. järnhandlaren Gustaf Kjellman, presenteras olika av­delningar i den gamla Lundholmska järnaffären.

Så var det då tid för val. Det bör då först omtalas, att det blev ordförandeskifte i föreningen. I ett synnerligen väl utformat anförande framställde kanslichef Lennart Edström de skäl, som låg bakom hans beslut att avsäga sig ordförandes­kapet. Dels ansåg han att han gjort nog för föreningen: mer än 20 år som styrel­seledamot, därav 15 år som sekreterare, 3 år som v. ordf. och senast 5 år som ordf., dels menade han, att det var synnerligen viktigt, att styrelsen föryngrades och att nya friska krafter fick komma till. Lennart Edströms avsägelse beviljades och i hans ställe valdes rådman Lars Herlitz, hittillsvarande v. ordf., till för­eningens ordförande och nye ledare. Det kändes, sade Lars Herlitz, som han bli­vit en mogen man, då han nu efter 23 års medlemskap blev ordförande i För­eningen Gamla Östersund.

Lennart Edström avtackades i varma ordalag av den nye ordföranden med på­minnelse om det tunga lass han dragit, bl.a. då det gällt att ordna utställningar, då Lennart Edström även bidragit med praktiskt arbete ”med hammare, spik och häftstift”, men framför allt påminde Herlitz om det förnämliga och kamrat­liga sätt på vilket Edström lett styrelsens och föreningens arbete. I sitt svarstal sade sig Edström vara tacksam för att till en början ha fått arbeta i styrelsen under två så legendariska ordförande som borgmästarna Iwan Wikström och Åke Jansler och att hans huvudintresse som ordförande hade varit att öppna portarna bredare för stadsmuseet.

 

Vid årsmötet 1980: Avgående ordf. Lennart Edström, nye ordf. Lars Heurlitz.

 

När det gällde resten av styrelsen blev det dels omval dels nyval. Omvalda blev skattmästaren Sven Ivar Nordin, intendenten Nils Uhlin, redaktören Hans Ja­cobsson samt Bengt Pålstam och Lennart Westerberg. Ny sekr. o. styr.led. blev major Sven-Erik Tornving. Då genom bl. a. styr.suppl. Bengt Sehlstedts av­gång endast klubbmästaren Gunnar Nilsson kvarstod bland suppleanterna, val­des kamrer Arne Eskilsson och optiker Olof Orvegård till nya suppleanter i sty­relsen.

Revisorerna Åke Andersson och Stig Nillbrand liksom rev.suppl. Kjell Wahlström omvaldes.

Ordet överlämnades så till en av föreningens äldste, den 89-årige hedersleda­moten arkitekt Robert Berghagen, Stockholm, som talade över ämnet: ”Öster­sund som utställningsstad och funderingar kring 200-årsdagen. ”

Talaren sade inledningsvis att om han kunde sätta på sig de fotskydd som H.C. Andersen berättar om i ”Lyckans galoscher”, så skulle han fara i väg och uppleva det tidiga 1800-talets Östersund. Hur såg där ut? Han hänvisade till den tyske professorn Ernst Moritz Arndts bok ”Resa genom Sverige 1804”, där det berättas om hans besök i Jämtland och i den yngsta staden Östersund. Den lik­nade en by varest överallt på torg, gator och gårdar funnes trädstubbar. Den ge­ometriska stadsplanen var föga anpassad till den mot sjön starkt lutande terräng­en. Gränderna var säkert svårtrafikerade redan då, men ingenting mot dagens trafikproblem.

I alla fall ”knallade” staden vidare framåt i tiden och fick uppleva sin 100-årsdag 1886. Trots bekymmersamma tider blev det ett jubileumsfirande med hög­tidlig gudstjänst i kyrkan, varefter man tågade i procession till Stora torget, där festligheter ägde rum i en för tillfället uppförd paviljong. På kvällen gavs stor fest på det nybyggda Järnvägshotellet till ett pris av 5 kr per par. För jubileumsfirandet anslog staden 300 kr, men skänkte samtidigt 200 kr att delas ut bland nödli­dande.

Hur tänkte man sig 1886 Östersund om ytterligare 100 år? Det får man en fö­reställning om genom att läsa Jämtlands Tidnings jubileumsnummer: Träbron till Frösön var ersatt av en bred stenbro, spårvagnar trafikerade breda avenyer, staden var omgiven av en mångfald villor och sommarslott, och så hade den kon­serthus och flera teatrar samt ej mindre än 30 tidningar.

Staden utvecklade sig hastigt. Vid järnvägens tillkomst 1880 fanns 2.850 inne­vånare, vilken siffra 20 år senare, år 1900, stigit till 6.800. Utvecklingen drev tydligen fram den första utställningen, som ägde rum 1905 och ordnades i det kvarter där Rådhuset nu ligger och i gamla läroverket. Utställningen, i vilken stadens Hantverksförening spelade en betydande roll, var mycket besökt och fick ett mycket gott mottagande. Det torde ha varit sista gången då unionsflag­gan i någon myckenhet vajade över Östersund.

Omkring 1900 bildades Jämtlands läns Ungdomsförbund, en mycket aktiv institution för ideell verksamhet, framför allt inriktad på hembygd och nykter­het. Dess förnämsta satsning blev Hembygdsveckan 1908 med en lång rad före­läsningar och som slutpunkt uruppförandet av första akten ur Peterson-Bergers Arnljot, vilket ägde rum uppe på Frösöhöjden.

Till hembygdsveckan hörde även Östersunds första konstutställning. Jämt­land hade få konstnärer den tiden, och för att ge utställningen en större omfatt­ning hade även stadens amatörmålare inbjudits, bland dem målarmästare Anton Anderzon, som visade bilder, vilka på ett topografiskt riktigt sätt återgav tidens Östersund.

Kulturveckan 1908 tycks nu vara helt bortglömd men den blev en kulturell väckarklocka, som fick det jämtländska kulturlivet att klinga. Jämtslöjd tog form, under ledning av landshövdingskan Ellen Widén. Bohags- och kyrkoinventeringar verkställdes, resultatet visades på en stor Kyrkoutställning 1911, omfat­tande 700 kyrkliga föremål, bland dem den nyupptäckta Överhogdalstapeten.

Den 2 juli 1920 öppnades Hushållningssällskapets Jubileumsutställning i Ös­tersund. Den var stort anlagd med många hallar, bland dem en vacker konsthall. I samband med utställningen fanns också en stor lantbruksutställning med över 700 djur. Då en särskild artikel i årsskrifen 1980 ägnats utställningen 1920, gick talaren i övrigt inte närmare in på den.

I fortsättningen nämnde Robert Berghagen Hantverksveckan 1927, som i stort sett var ordnad i samma miljö som utställningen 1905. Hantverksförening­en presenterade först sin egen utställning i historisk framställning, varefter 55 av stadens mästare och några småindustrier visade sina alster.

Bland senare utställningar stannade talaren vid den stora Jubileumsutställ­ningen 1945 till 300-årsminnet av att Jämtland och Härjedalen blev svenska pro­vinser. Denna utställning visade utvecklingen från ”Urtid” till ”Nutid”, vartill knöts avdelningar om ”Jord och skog”, ”Vattenkraft”, ”Kommunikationer”, ”Turistväsen” och om ”Östersunds stad”. Dessutom visades i läroverket ”Jämt­land i konsten”. Utställningen, som invigdes av dåvarande Kronprins Gustaf Adolf, pågick en månad och var mycket besökt.

Andra världskriget gjorde slut på utställningar av vedertaget slag. Man har i stället övergått till varumässor av typ Expo Norr, visningar som skapar kontak­ter på ett billigare sätt.

Av stadens egna museer har Länsmuseet sedan flera år väntat på en utbyggnad och modernisering, särskilt sedan nästan en tredjedel av visningssalarna gjorts om till tjänsterum, varigenom visningsmöjligheterna blivit sämre.

Konstmuseet, en gång för länge sedan berömt i konsthistorien, har numera lagts i malpåse, och Berghagen frågade, om man har rätt at göra så med en 65 år gammal institution.

År 1936 firades stadens 150-åriga tillvaro med bl. a. utgivandet av Östersunds historia i två band. Den första delen omfattade stadshistorien under tiden 1786-1862, men i del II, från nämnda tid fram till 1930-talet, tappade man bort det historiska greppet. Delen omfattar huvudsakligen en redogörelse för 1930- talets aktuella förhållanden inom förvaltningen samt över huvud taget
institutionshistoria. Den mycket betydelsefulla utveckling som ägde rum i Öster­sund från järnvägens tillkomst fram till första världskriget, 1880-1915, är helt förbigången, en period som kanske är den intressantaste i stadens historia. Sta­den fick ett nytt ansikte, uppkommet genom den starkt ökade invandringen, vil­ket fick uttryck i stadsplan och bebyggelse. Detta är helt förbigånget av stadshistoriens redaktör.

Ännu på 1920- och 1930-talen fanns personer i livet som upplevt denna period och kunnat berätta om den i 1936 års stadshistoria. Med andra ord är det i hög grad önskvärt, att dessa och andra försummelser repareras i en ny stadshistoria, och det vore ett mål att ställa upp inför 200-årsjubileet 1986.

Som framgår av referatet ovan var det ett synnerligen innehållsrikt och tan­keväckande föredrag, och det mottogs också med stort intresse av de församla­de, vilkas tacksamhet formulerades i ord av den nye ordföranden Lars Herlitz. Att vid så hög ålder kunna prestera ett så till sinnet ungdomligt och framtidsinriktat föredrag som Robert Berghagen gjort är något enastående.

Efter föredraget begav sig ett 100-tal av föreningens medlemmar till Temperance, där den sedvanliga supén var dukad. Vid kaffet avbröts snacket man och man emellan av direktör Carl Hållstedt, Frösön, som åtagit sig att kåsera över ämnat: ”Glimtar från det glada 30-talet”.

Kåsören sade sig ha varit med om att dra karusell på Nytorget, som då var nö­jescentrum, i varje fall under marknadsdagarna. Den sista cirkusen som slog upp sitt tält på detta torg var cirkus Strassburg.

Vidare mindes Hållstedt danskvällar: på Sandvika, i Krokom och på Hov. Till den första platsen tog man sig i kopplade pråmar efter ångbåt. Sven Wallin bad Hållstedt trumma i sin orkester. Annars var den mest kända orkestern Fred­mans. På Runeborg dansades på en utedansbana. På promenaden hem kunde det hända, att vi gick på ”bågen” på Oscarsbron, innan vi släntrade ner genom Bad­husparken. – Och klippningen kostade kr 3:50!

Det var revyernas förlovade tid med främst Ernst och Tutta Rolf. På Radio Östersund-Motala uppträdde den snart riksbekanta trion ”Sov i ro”. Carl Hålls­tedt slutade med ett uttalande av sin dotter: ”Ni måste ha haft roligt!”

 

Årsberättelse

 

Styrelsen för Föreningen Gamla Östersund får härmed avgiva följande redogö­relse för verksamhetsåret 1979-1980.

Styrelsen har under året haft följande sammansättning:
Lennart Edström, ordförande
Lars Herlitz, v. ordförande
Sven Ivar Nordin, skattmästare
Nils Uhlin, intendent
Hans Jacobsson, redaktör
Bengt Pålstam, v. sekreterare
Lennart Westerberg, bitr. redaktör

Suppleanter:
Hans.Engman, sekreterare t.o.m. 31/5. Utflyttat till Täby.
Gunnar Nilsson, klubbmästare
Bengt Sehlstedt

Revisorer:
Åke Andersson
Stig Nillbrand

Revisorssuppleanter:
Hadar Dahllöw
Kjell Wahlström

Med hänsyn till uppkommen vakans på sekreterareposten har Sven Erik Tornving vidtalats att fr.o.m. den 1 september fungera såsom bitr. sekreterare.

Styrelsen har under verksamhetsåret hållit sju protokollförda sammanträden. Härutöver har ett flertal informella arbetssammanträden avhållits.

Föreningens årsmöte hölls traditionsenligt på stadens födelsedag den 23 okto­ber i f.d. stadsfullmäktigesalen i Rådhuset. Årsmötet bevistades av 160 medlem­mar. Efter mötesförhandlingarna talade landsarkivarien Lars Rumar över ämnet ” Hembygdsforskning”. Vid den efterföljande gemensamma supén på Temperance, som samlat 103 deltagare, kåserade Walter Fridlund om Östersund vid krigsutbrottet 1939.

I anslutning till årsmötet visades i stadsmuséet under två dagar de gåvor för­eningen erhållit under verksamhetsåret 1978/1979.

Under tiden 16-31 augusti ordnade föreningen i samverkan med Östersunds garnison och tidningen Östersunds-Posten en minnesutställning i Konstklub­bens lokaler i Ahlbergshallen med fotomontage och materiel från beredskaps­åren 1939-1945. Utställningen, som givits namnet ”Beredskapsminnen”, väckte ett glädjande intresse hos allmänheten och besöktes av mer än 800 personer.

Stadsmuséet har 23 juni-28 augusti dagligen hållits öppet för allmänheten och under övrig del av året har besök bl. a. av skolor kunnat ordnas efter överen­skommels med intendenten. Antalet besökande kan med ledning av förd be­söksstatistik och besöksliggare uppskattas till 1.500.

Härtill skall läggas antalet besökare på minnesutställningen, varmed ca 2.300 kan beräknas ha uppmärksammat föreningens utåtriktade utställningsverksamhet. Resultatet av denna del av föreningens verksamhet bedömer styrelsen som mycket tillfredsställande, men ställer å andra sidan större anspråk på engage­mang från föreningens medlemmar som medhjälpare vid vakthållning m.m. un­der tiden för muséets öppethållande. Styrelsen vill i anslutning härtill framföra sitt tack inte bara till de enskilda medlemmar, som ställt tid och krafter till förfo­gande, utan även till kommunstyrelsen och till Jämtlands läns Museum för det stöd, som föreningen på olika sätt åtnjutit under det gångna året.

I enlighet med föregående årsmötes uppdrag har styrelsen översänt en skrivel­se till Östersunds kommun med föreningens förslag om att inför Östersunds 200-årsjubileum en tredje del av Östersunds historia måtte utges, som för fram historiebeskrivningen till nutid, samt att dessutom i den gamla staden återinföra skyltningen med kvartersnamn.

I syfte att i stadsmuséet ytterligare söka åskådliggöra förändringarna i stads­bilden har styrelsen låtit anskaffa en projektionsapparat med karusellkassett för diabilder ävensom en kassettbandspelare. Därmed skall under muséets öppetti­der kunna visas ett non-stop-program med beledsagande text. I den första bild­serien planeras ett urval ur den samling diabilder på fastigheter och miljöer an­vändas, som föreningen på sin tid erhöll som gåva av framlidne arkitekten Gösta Rollin och rektor Anton Svensson.

Under juli-september har i samråd med kommunens kulturnämnd och hem­bygdsföreningarnas samrådsorgan stadsmuséets lokaler hållits öppna vissa tors­dagskvällar, varvid inom kommunen verksamma hembygdsföreningar givits tillfälle att under eget programansvar visa något av den verksamhet och bygd, som den enskilda föreningen företräder. Besökssiffrorna vid dessa kvällar har dock tyvärr varit relativt låga – i genomsnitt 25 å 30 – möjligen beroende av att reklamen kring arrangemangen ej varit tillräcklig.

Styrelsen har trätt i förberedande förhandlingar med Domus Varuhus och Gustavsbergs Porslinsfabrik om utgivande av en serie minnestallrikar med äldre stadsmotiv. Preliminärt sker den första utgivningen 1981 och fortsätter därefter med en ny tallrik varje år t.o.m. 1986. Utgivningen beräknas kunna ske i anslut­ning till datot för stadens grundläggningsdag, d.v.s. den 23 oktober.

Liksom tidigare år har intendenten i betydande utsträckning tillhandahållit bildmaterial och lämnat uppgifter ur föreningens samlingar till myndigheter, in­stitutioner, företag och enskilda personer. Redan i fjolårets årsberättelse kunde anmälas den ökade omfattning, som denna del av verksamheten tager och som kan ses som ett glädjande bevis på ökad kännedom om föreningen och dess re­surser. Under detta verksamhetsår har denna trend varit mer uttalad än tidigare och föreningen har därmed kunnat bidraga med underlag och material till exem­pelvis Östersunds Byggmästarförenings jubileumsutställning och dess 50-årsskrift, Medicinska klinikens 50-årsjubileum, Svenska Kommunalarbetareför­bundets 70-årsjubileum, Länsmuséets utställning ”Offentlig konst”, Öster­sunds kommun vid Expo Norr, Jämtlands Gilles 100-årsskrift m.fl.

Bilder med äldre stadsmotiv har dessutom tillhandahållits Landstinget, som låtit framställa förstoringar för väggprydnader i Hälsocentralens nya lokaler, Bi­blioteksgatan 12 B. Härutöver kan också nämnas bildmaterial till bokutgåvor, tidningsartiklar, årsböcker m.m. Styrelsen vill i detta sammanhang framhålla det goda samförstånd och mycket fina samarbete, som etablerats med länsmuséets fotoavdelning ifråga om förstoring och montage av nyreproducerade bilder. Under verksamhetsåret erhållna gåvor redovisas i särskild bilaga.

Under det gångna verksamhetsåret har rivningslov begärts för bl.a. följande fastigheter:

Skjutbanan 1         Köpmangatan 55

Kronofogden 6     Köpmangatan 7

Föreningen har låtit fotografera dessa fastigheter i den mån de inte tidigare funnits i föreningens fotografiska samlingar. Föreningens fyrtiotredje årsskrift utdelas vid årsmötet.

På Samuel Permans grav har denna dag nedlagts blommor.

Under tiden 1 oktober 1979-30 september 1980 har följande medlemmar avli­dit:

26 okt 1979          Byråchef Arne Arnegren, Stockholm
1 nov                   Direktör Sigfrid Johansson, Östersund
5 nov                   Löjtnant Sigfrid Hedlund, Frösön
7 nov                   Kontorist John Nordlöf, Östersund
7 nov                   Guldsmed Lennart Rådström, Frösön
17 nov                  f. Distriktschef Carl Dahlberg, Östersund
22 nov                  Köpman Gösta Berg, Östersund
19 dec                  Åkeriägare Karl Nilsson, Östersund
24 jan 1980          Direktör Jan Lundvall, Östersund
27 febr                  f. 1 :e Inspektör Isak Edgar, Eskilstuna
2 mars                 Distr.lantmät. Heimer Wikström, Östersund
5 april                  Direktör Eric Hellgren, Östersund
12 april                 Konsul Ragnar Ohlson, Östersund
24 maj                  Posttjänsteman Svante Hammarstedt, Östersund
5 juli                    Överläkare Göran Gezelius, Östersund
17 juli                   Fotograf Stig Hall, Östersund
4 aug                  Köpman Rune Hellgren, Östersund
12 aug                 Köpman Axel Thunell, Stockholm
27 aug                 f. 1 :e Hälsovårdsinsp. Olle Wikén, Östersund

Vid föregående årsmöte invaldes 25 nya medlemmar i föreningen. Föreningen har den 1 oktober 1980 470 medlemmar.

Beträffande föreningens ekonomiska ställning och räkenskaper hänvisas till revisionsberättelsen.

Östersund den 23 oktober 1980
Lennart Edström   NilsUhlin    Bengt Pålstam

 

FÖRTECKNING
över influtna gåvor 1979-1980

 

På grund av att en fullständig förteckning skulle uppta alltför många av årsskriftens sidor har ett sammandrag måst göras i likhet med föregående år.

Affärstryckeriet, Östersund: Diverse program.

Stig Andersson, Östersund: 2 fraktsedlar (från ångfartyget Carl XV).

Barbro Bergholtz, Östersund: 3 foto (bl.a. fr. Gasverket), del II av ”Vem är det”, ÖP:s veckoserie 1923, bordsvisor etc.

Olle Björk, Östersund: Färglitografi (av Temperance).

Nea Bristulf, Östersund: 9 böcker (bl. a. av V. Hugo Wickström) samt 1 ex. Allers Familje­journal 1897.

Vidar Bäckman, Östersund: 3 gästböcker från Burgmans konstsalong 1948-51.

Kerstin o. Bertil Edlingy Östersund: Jämtlands län i porträtt och bild 1937.

Oskar Eliasson, Östersund: 2 foto (poliskonstaplar o. droskbilar).

Nils Faxälv, Östersund: 1 foto (ångfartyget Nälden o. 1900) + inbjudningskort till residen­set.

Roland Ferm, Östersund: Mössmärke till polisuniform o. 1900.

Carl Hällstedt, Frösön: 25 foto (från F4 på 1940-talet) + minnesskrift.

Maj Höglund, Östersund: 7 foto (bl.a. Norra och Västra skolan, Frösöbron före 1897) + Jämtlandspostens minnesblad 1886.

Ada Johansson, Östersund: 3 foto (bl. a. 1919 års studenter) + 32 ex. av Gamla Östersunds årsskrift.

Pelle Johansson, Östersund: 1 foto (Östersunds Utskänkningsbolags första lastbil).

Jämtlandskraft AB, Östersund: Pärm om 25 foto från kvarteret Getingen.

Sven Lenberg, Sundsvall: Reklamblad för Expressbyrån i Östersund.

Johan Lindquist, Stockholm: 23 foto fr. Östersund o. Frösön + Dagsverksbok förd av snic­kare O.P. Lindquist i Östersund 1898-1932 m.m.

Anders Lundvall, Östersund: 1 foto (1920 års studenters 60-årsjubileum) + div. inbjud­ningskort, program, räkningar o. tidningsurklipp.

Bojan Melin, Östersund: 40 foto från maken Carl Melins samlingar.

Sune Mårdberg, Östersund: Transformator.

Bertil Nilsson, Frösön: 40 teaterprogram.

Kerstin Nilsson, Östersund: 2 foto + kungörelse från 1837 rör. skjutsstation.

Psyche Nyström, Östersund: 50 teaterprogram.

Firma Ost o. Vilt, Östersund: 1 foto (interiör av butiken Kyrkg. 21, 1920).

Gunnar Otterfalk, Östersund: 1 foto (hästekipage fr. P. A. Perssons åkeri o. 1920).

Joel Persson, Östersund: Fotostatkopia av Arbetskontrakt 1887 för mureriarbetet vid byg­get av Grand Hotel i Östersund.

Max Petersen, Berkeley, USA: 4 st. akvareller av Maria Kardell – 1 foto (Jenny o. Elin Kardell 1918).

Edvin Porad, Obbola: Harry Södermans bok ”Inte bara brott”.

Elis Sundström, Målsta: 1 ex. av givarens skrift ”Föreningen Godscentralen – ett servicefö­retag i det jämtländska näringslivets tjänst”.

Paul Sahlin, Ås: 4 av givaren utförda teckningar (”Östersundsgubbar” o. östersundsmotiv).

Anton Svensson, Östersund: 4 tuschteckningar utförda av Torger Saether (lärarna Karl Ljungstedt, Erik Vennberg o. Olof Löwing samt östersundsoriginalet Erik Olov).

Wargentinskolans elevkår: Wargentins årsbok, 2 79/80.

Heimer Wigen, Frösön: Lagfartsbevis 1889 (nuv. Kyrkg. 48) + Salubrev 1908 rör. försälj­ning av Jämtlandsposten plus tryckeri till Gösta Thalén m.fl.

Heimer Wikström, Frösön: Motbok å Sparkasseräkning hos Jämtlands Folkbank för sång­sällskapet Hej Dunkom, Östersund.

Tore Åslund, Östersund: Porträttrelief av givarens fader grosshandl. Petter Åslund 4- betygsbok, avgångsbetyg 1892, militär inskrivningsbok samt körkort för densamme.

Folke Österberg, Östersund: Nr 1 av Boulevardtidningen ”Kvasten” (5 sept. 1925; red.: Gösta Erlandson, ”Persiflo”).

Östersunds kommun: Ljudupptagningsapparatur, använd hos Rådhusrätten i Östersund på 1950-talet.

Allan Östlund AB, Östersund: 30 ark dekorationskartong m.m.

Astri Kjellman, Östersund: 4 foto (Östersundsmotiv 1920).

Gustaf Kjellman, Frösön: 15 foto (interiörer från Lundholms järnhandel 1955) 4- ”Minnestavla”, minnesskrift 1880-1955 o. försäljningskatalog från samma järnhandel.

Jämtlands Gille, Östersund: Sällskapets Jubileumsskrift vid 100-årsjubileet 1980.

Åke Wisvall, Östersund: Redogörelse för Kungl. Norrlands Artilleriregementes Museum.

Allan Särenholm, Östersund: Utlåtande (1911) om införlivande med Östersunds stad av Odenslunds municipalsamhälle etc. Instruktion för Ordningsmännen uti Jemtlands län, utfärdad av Lands-Cancelliet 1843.

 

 

NYA MEDLEMMAR I FÖRENINGEN DEN 23 OKT. 1980

 

Sjukhusassistent Leif Andersson Köpman Staffan Nilsson

Adjunkt Bengt Andersson
Kommunalarbetare Sven Nordling
Kriminalinspektör Oskar Eliasson
Arbetsledare Håkan Olsson
Taxiägare Lennart Fastesson
Tekniker John Råbock
Frisörmästare Per Gillberg
Leg. optiker Sven Selander
Ingenjör Harry Gunn
Ridlärare Birger Wenner
Representant Olle Hägglöf
Köpman Carl-Gustav Wikström
Överreparatör Emil Löthgrén
Byggnadsingenjör Svante Wikström
Riksbanksdirektör Karl Olov Marklund
Prost Sven Wikström
Länslantmätare Bengt Medin
Lokförare Harry Österholm
Assistent Gustaf Myrström

 

AVLIDNA MEDLEMMAR

 

1980 3.10 Bilmekaniker Gustaf Öberg
4.12 Riksbanksvaktmästare Magnus Nilsson
17.12 Kamrer Lennart Staaff
28.12 Överförmyndare Ragnvald Modigh
1981   1.1 Arkivarbetare Sture Bergholm
7.1 Överläkare lan Lundholm
3.2 Frisörmästare Olle Lund
5.3 Skolvaktmästare Folke Viberg
27.4 Distriktsåklagare Anders Jönsson
31.5 Köpman Fritz Pettersson
21.6 Förvaltare Oskar Ericsson
5.7 Kassör Nils Andersson

 

ANTAL MEDLEMMAR I FÖRENINGEN

 

Antal medlemmar i föreningen före årsmötet 1980……….. 468
Nyinvalda medlemmar den 23 okt. 1980………………………. 21
……………………………………………………………………………….489

Avlidna medlemmar…………………………………………………… 11
………………………………………………………………………………478

Därav 6 hedersledamöter, 5 ständiga medlemmar, 447 betalande medlemmar, 20 passiva medlemmar.

 

Förteckning över ledamöter
i Föreningen Gamla Östersund 23 oktober 1980
(Bostadsort anges endast för ledamöter bosatta utanför Östersunds kommun.)

 

Hedersledamöter:
Berghagen, Robert, arkitekt, SAR Stockholm
Edström, Lennart, kanslichef
Jansler, Åke, borgmästare
Lindhammmar, Erland, överste
Lundvall, Anders, direktör
Svensson, Anton, rektor

Ledamöter:
Abrahamsson, Gustaf, köpman
Alftrén, Bertil, bankkamrer, Stavre
Alftrén, Hans, kamrer
Almerud, Bertil, länsarkitekt
Alström, Alfred, kamrer
Alström, Erik, vattenrättsingenjör, Växjö
Andersson, Bengt, adjunkt
Andersson, Bengt, fögderidirektör
Andersson, Egon, avdelningschef, Södertälje
Andersson, Gunnar, revisor
Andersson, Gustaf, direktör
Andersson, Gösta, ingenjör, Nälden
Andersson, Håkan, kamrer
Andersson, Leif, sjukhusassistent
Andersson, Nils, kassör
Andersson, Ragnar, maskinchef
Andersson, Valle, källarmästare, Stockholm
Andersson, Åke, bankkamrer, Kiruna
Andersson, Åke, kassör
Anse, Hans, ingenjör, Linköping
Arnstål, Tage, köpman
Aronsson, Aron, läroverksadjunkt
Berger, Alf, tandläkare
Bergfors, J. O., fältläkare
Berggren, Krister, aukt. revisor
Berghagen, Nils, odont. doktor, Johannneshov
Bergholm, Sture, arkivarbetare
Berglund, Sven, sekreterare
Berndtsson, Bo, köpman
Berndtsson, Olle, boktryckare
Billengren, Victor, direktör, Danderyd
Bjermqvist, Gösta, prost
Björk, Olle, målarmästare
Björås, Per, revisor
Bohman, Ossian, avdelningsdirektör, Solna
Bohman, Per, sjukhusdirektör, Mölndal
Bohman, Ragnar, försäkringsman
Bolander, Erland, plåtslagarmästare
Bolander, Gunnar,köpman
Boman, Stig, försäkringsinspektör
Bostrand, Bo, major, Skara
Bostrand, Gottfrid, förrådsförvaltare
Boström, Knut, möbelhandlande
Bovidsson, Thure, direktör
Brant-Lundin, Christer, byrådirektör, Täby
Brant-Lundin, Lennart, överste
Brinkman, Carl, bankdirektör
Brolén, Sture, läkare
Bruno, Björn, lektor
Burman, Erik, läroverksadjunkt, Norrala
Bäckman, Karl, verkmästare
Cappelen-Smith, Ulf, överste Helsingborg
Carlsson, Bengt, åkeriägare
Carlsson, Lars, åkeriägare
Carlsson, Per Erik, fabrikör
Carlsson, Tage, kyltekniker
Carlsson, Torsten, jägmästare
Carlsson, Torsten, kanslichef
Cronheden, Jon, förrådsmästare
Dahl, Eric, köpman
Dahl, Rune, tandläkare
Dahl, Sven, tandläkare
Dahlberg, Benkt, direktör, Växjö
Dahlberg, Didirik, byrådirektör, Oskar-Fredriksborg
Dahlberg, Nils, apotekare
Dahlbäck, Åke, direktör, Leksand
Dahlin, Arne, glasmästare
Dahllöw, Hadar, fastighetsassistent
Dannevall, Sigurd, posttjänsteman,
Doll, Sune, bankdirektör, Lidingö
Dovner, Carl-Olov, byggnadsingenjör SBR
Ebenhard, Rune, byråchef
Edenbo, Thorsten, konditor
Edling, Bertil, uppbördsdirektör
Edström, Bengt, annonschef, Spånga
Ekevärn, Gunnar, generaldirektör, Vällingby
Eklund, Allan, lokförare
Eklund, Leon, lokförare
Eklund, Rune, lokförare
Ekman, Tage, verkmästare
Ekström, Anton, linjemästare Norrtälje
Eliasson, Jan, förrådsmästare
Eliasson, Oskar, kriminalinspektör
Engman, Hans, polisassistent, Spånga
Engström, Erik, grosshandlare, Härnösand
Eriksson, Anders, tekniker
Ericsson, Bengt, bankdirektör
Eriksson, Evert, landstingsråd
Ericsson, Gunnar, ämneslärare
Eriksson, Gunnar, affärsbiträde
Ericsson, Henning, butikschef
Ericson, Lars, bankkamrer, Uppsala
Eriksson, Nils, musiklärare
Eriksson, Nils Emil, skogsförvaltare
Ericsson, Oscar, förvaltare, Johanneshov
Ericsson, Pontus, köpman
Ericson, Sven-Erik, vägdirektör, Mariestad
Eriksson, Åke, kronokommissarie
Eskilsson, Arne, kamrer
Espmark, Erik, tandläkare
Fastborg, Gunnar, prost, Vindeln
Fastborg, Torsten, disponent, Sundsvall
Fastesson, Lennart, taxiägare
Ferm, Roland, glasmästare
Flodin, Kjell, verkmästare
Folestad, John Eric, tandläkare
Folestad, Thor Björn, läroverksadjunkt
Forsberg, Gunnar, 1 :e polisassistent
Forsberg, Ragnar, köpman
Forslund, Martin, ombudsman
Fredman, Bengt, överstelöjtnant Strängnäs
Fredriksson, Bo, poliskommissarie
Fredriksson, Gustaf M., rådhusvaktmäst.
Fredriksson, Sören, kamrer
Fridlund, Walter, redaktör
Friman, Gösta, bokbindare
Friman, Torsten, kriminalkommissarie
Frisk, Edvin, direktör
Gidén, Nils, kommunaltjänsteman
Gillberg, Per, frisörmästare
Gladh, Gustaf, expeditionsförman
Grahn, Eric, hälsovårdsassistent
Granberg, Eugen, förvaltare, Solna
Grinde, Axel, köpman
Grinde, Konrad, skolassistent
Gulle, Bengt, direktör
Gunn, Harry, ingenjör
Gustafsson, Arne, kamrer
Gustafsson, Ernst, köpman
Gustafsson, Stig, frisörmästare
Gardin, Olof, polismästare, Nyköping
Gardin, Oscar, Jönköping
Haase, Christer, major
Hagsäter, Bror, möbelhandlare
Halén, Ruben, häradsskrivare
Hallberg, Erik, köpman
Hallberg, Lars, representant
Hallberg, Olle, köpmän
Hallen, Lennart, avdelningschef
Halling, Arvid, fotograf
Hallström, Per, redaktör
Halvarsson, Bengt, köpman
Halvarsson, Gösta, överpostiljon
Hammar, Bo, installatör
Hammarstedt, R., 1 :e byråsekreterarare
Hansson, Bernhard, bankdirektör
Hansson, Bernhard, representant
Hansson, Bertil, kylmontör
Hansson, Gunnar, tandtekniker
Hansson, Verner, kommunalarbetare
Hedemark, Hans, advokat
Hedin, Örgen, fögderidirektör, Handen
Hedlund, Axel, kapten
Hedlund, Åke, förvaltningschef, Gävle
Helgesson, Helge, köpman
Hellerot, Gunnar, bankdirektör, Sundsvall
Hellgren, Ulf, direktör
Hellgren, Örjan, arkitekt SAR
Hemlin, Erik, förrådsförvaltare
Hemmingsson, Hemming, köpman
Hemmingsson, Herbert, 1:e flygtekniker
Hemmingsson, Olle, direktör
Herlitz, Hans, kammarrättsråd, Sundsvall
Herlitz, Lars, chefsrådman
Herlitz, Nils, disponent
Hermansson, Herman, köpman
Hermansson, Ingvar, gymnasieadjunkt
Heurling, Bror, bokhandlare
Holter, Ove, direktör, Åkersberga
Horneij, Erik, drätselbokhållare
Håkansson, Elof, banktjänsteman
Håkansson, Nils Erik, järnvägstjänsteman
Hållstedt, Carl, direktör
Hägerström, Ragnar, ombudsman
Hägglöf, Olle, representant
Hallbom, Sven-Gösta, civilingenjör
Högberg, Thure, försäljningschef
Ingmansson, Bengt, försäkringsdirektör, Linköping
Iverstedt, John, kommunaltjänsteman
Jacobsson, Harald, direktör
Jacobsson, Hans, läroverksadjunkt
Jacobsson, Ragnar, revisionsdirektör
Jansler, Sven Bertil, arkitekt SAR, Järna
Jansson, Kurt, affärsbiträde
Jansson, Sven, pappershandlare
Jernberg, Arne, kapten, Svenstavik
Johandy, Curt, köpman
Johansson, A. G., förvaltare
Johansson, Axel, järnhandelsmedhjälpare
Johansson, Bertram, maskinreparatör
Johansson, Karl-Erik, direktör
Johansson, Nils H., glasmästare
Johansson, Pelle, konstnär
Johansson, Ragnar, bokbindarmästare
Jonasson, SvenR., kamrer
Jonsson, Lars, boktryckare, Ås
Jonsson, Thord, kontrollingenjör
Josefsson, Alf, byrådirektör
Junehag, Helge, lackeringsmästare
Jägerhem, Eric, maskinförman
Jönsson, Anders, distriktsåklagare
Jönsson, Tage, revisor
Kallin, Tycho, 1 :e trafikbiträde
Karlsson, Erik, grosshandlare
Karlsson, Ernst, exekutor
Kjelldén, Kjell, inspektör
Kjellin, Helge, kamrer, Kungsängen
Kjellman, Lennart, överstelöjtnant
Konow, Anders, kronofogde
Kyhlstedt, Bengt, direktör, Täby
Kyhlstedt, Sven, direktör, Helsingborg
Kylsberg, Christer, gymnastikdirektör, Täby
Kylsberg, Sven, överstelöjtnant
Kåbjörn, John, kamrer, Göteborg
Lago, Bengt, brandman
Lalander, Per, köpman
Langéen, Carl Fredrik, överstelöjtnant Kristianstad
Langéen, Gustaf, överstelöjtnant, Hässleholm
Langéen, Sten, överste, Solna
Larsson, Algot, åkeriägare
Larsson, Eric, stensättare
Larsson, Håkan, guldsmed
Larsson, Ivar, byggnadssnickare
Larsson, Lars, bankkamrer
Larsson, Per, guldsmed
Leander, Gösta, helandskanslist
Leander, Ivan, biografföreståndare
Lenberg, Sven, tjänsteman
Lenné, Sven, ingenjör, Täby
Levin, Knut, köpman
Lidin, Oscar, ingenjör
Lignell, Anders, civilingenjör, Västerås
Lignell, Karl, överingenjör, Stockholm
Lindahl, Carl-Georg, rådman, Sundsvall
Lindahl, Sten, överstelöjtnant
Lindblom, Torsten, köpman
Lindelöw, Carl Göran, rådman
Lindevall, Gösta, disponent
Lindgren, Erik, komminister
Lindgren, Thore, glasmästare
Lindgren, Torsten, avdelningsdirektör, Umeå
Lindqvist, Joh. Olof, förbundskassör, Stockholm
Lindkvist, Sten, föreståndare
Lindqvist, Wilhelm, 1 ;e reparatör
Lindman, G., järnvägstjänsteman
Ljungqvist, Gösta, direktör, Helsingborg
Lund, Bengt
Lund, Karl-Erik, studierektor
Lund, Olle, frisörmästare
Lundberg, Iwan, avdelningsdirektör
Lundemo, Reumert, taxeringsintendent
Lundgren, Nils H., frisörmästare
Lundholm, L, med doktor, Norrköping
Lundin, Erik, vägdirektör
Lögdberg, Gunnar, köpman
Löthgren, Emil, teletjänsteman
Maaten, van der, Jan, 1 :e byråingenjör
Magnusson, Bengt, redaktör
Magnusson, Sven, försäljningschef, Sundsvall
Malmliden, Lennart, ingenjör
Marklund, Karl Olov, riksbanksdirektör
Mattsson, Nils, kamrer
Medin, Bengt, länslantmätare
Moberg, Karl, överstelöjtnant
Moberg, Thure, bankkamrer
Modigh, Ragnar, kassör
Modigh, Sven, trafikförman
Modin, Fredrik, möbelsnickare
Modin, Sven, distriktsåklagare, Visby
Mohlander, Paul, försäljningschef
Mosten, Carl, fastighetsägare
Mosten, Carl-Eric, köpman
Myrström, Gustaf, assistent
Månsson, Kåre, advokat
Månsson, Stig Arne, taxeringsintendent
Mårdberg, Sune, expeditionsförman
Mårtensson, Erik, köpman
Nehrer, Evert, föreståndare
Nilestam, Knut, driftschef
Nillbrand, Stig, bankdirektör
Nillgärd, Holger, kyrkogårdsförest.
Nilsson, Bertil, läroverksadjunkt
Nilsson, Bror P., köpman
Nilsson, Erik, disponent, Kramfors
Nilsson, Ernst, åkeriägare
Nilsson, Gunnar, resebyråchef
Nilsson, Gösta,byrådirektör, Sundsvall
Nilsson, Magnus, kyrkvärd
Nilsson, Nils, bankkassör
Nilsson, Nils, 1 :e kanslisekreterare
Nilsson, Olof, bankkamrer
Nilsson, Staffan, köpman
Nilsson, Sven Olof, 1 :e byråsekreterare
Nilsson, Örjan, köpman
Nohlman, Nils, distriktsåklagare, Uppsala
Nord, Edvard, typograf
Nordin, Sven-Ivar, bankdirektör
Nordling, Sven, kommunalarbetare
Nordstedt, Lennart, överpostiljon
Norén, Eric, köpman
Norén, Thure, komminister emer.
Nossbrandt, Kjell, Ingenjör
Notfors, Daniel, 1 :e taxeringsintendent
Nylin, Klas-Gustaf, civiljägmästare
Nystedt, Lars, direktör
Nässén, Ante, tandläkare
Nässén, Nisse, tandläkare
Näsström, Arne, byggmästare
Näsström, Christer, apotekare
Odelberg, Axel, med doktor, Stockholm
Oden, Åke, kanslichef, Sollentuna
Olausson, Carl, köpman
Ollberg, Bengt, tekniker
Olsson, Artur, förvaltare, Gävle
Olsson, Hans, disponent
Olsson, Håkan, arbetsledare
Olsson, Olof T., köpman
Olsson, Per-Olof, fabrikör
Olsson, Ulf, verkstadsägare
Orrje, Gunnar, kamrer, Stockholm
Orvegård, Olof, leg. optiker
Orvegård, Rolf, ingenjör
Otterfalk, Gunnar, disponent
Owén, A., musikfanjunkare
Pagels, Olle, bokhandlare
Paulson, Nils, avdelningschef
Permansson, Erik, kontorist
Persson, Carl Albert, l:e verkmästare
Persson, Christer, civilingenjör
Persson, Gunnar, köpman
Persson, Gustaf, direktör, Sundsvall
Persson, Joel, byggmästare
Persson, Karl-Axel, köpman
Persson, Olle, köpman
Persson, Sven O., köpman
Persson, Rolferik, ekonomichef
Pettersson, Fritz, köpman
Pettersson, Kjell, bankdirektör
Prag, Sven, överläkare
Pålstam, Bengt, tandläkare
Pålstam, Hubert, disponent
Rahm, Bertil, ingenjör
Ramstedt, Stig, överstelöjtnant
Renström, G. W., entreprenör
Rentzhog, Sven, landsantikvarie, Ås
Rickheden, Åke, ingenjör, Enköping
Rimmö, Ola, ingenjör
Ring, Anders, stationsförman
Ringström, Erik, åkare
Rissler, Sven, tandläkare, Vallentuna
Rosenius, Olof, stadsingenjör
Rydell, Olle, direktör
Rydqvist, Harry, drätseldirektör, Höök
Råbock, John, teletekniker
Saether, Harald, köpman
Samuelsson, Helge, köpman
Sand, Erik, ekonomidirektör, Stockholm
Sandberg, Bengt, källarmästare
Sandberg, Karl, kamrer
Sandberg, Kall, fabrikör, Hackas
Sandberg, Petrus, entreprenör
Sandberg, Ruben, åkare
Schmidt, Eric, köpman. Matfors
Sehlstedt, Bengt, stabskonsulent
Sehlstedt, Bertil, järnvägstjänsteman
Sehlstedt, Carl, 1 :e kansliskrivare
Selander, Bengt, advokat
Selander, Gustaf, advokat
Selander, Sven, leg. optiker
Sjöberg, Erik, kapten
Sjöblom, K. G., tandläkare
Sjödin, Herbert, ämneslärare
Sjöström, Rune, köpman
Skyttberg, Roland, föreståndare
Smith, Oscar, direktör
Solberger, Holger, distriktschef
Staaff, Lennart, kamrer
Stigenius, Göran, civilingenjör
Stenberg, Folke
Ströberg, Ture, verktygsarbetare
Strömqvist, Åke, frisörmästare
Sundberg, Holger, affärsbiträde
Sundgren, Torbjörn, 1 :e reparatör
Sundqvist, Axel, tågmästare
Sundstam, Rolf, övertillsynsman
Sundström, Elis, direktör
Sundström, Lennart, byrådirektör
Suwe, Gunnar, arkitekt SAR
Suwe, Karl-Axel, arkitekt SAR
Swedberg, Carl, hovkörsnär
Swedberg, Lars, disponent, Sundsvall
Swendung, Per, guldsmed
Svensson, Anders, glasmästare
Svensson, Bror, köpman
Svensson, Jean, pappershandlare
Svensson, Lennart, förrådsman
Swensson, Olof, arkitekt
Svensson, Rolf
Swensson, Sigward, tandtekniker
Svensson, Sven-Ake, 1 :e byråinspektör
Sällström, Sven-Olof, flygtekniker
Särenholm, Allan, expeditionsvakt
Söderberg, Carl G., sadelmakare
Söderqvist, Allan, kapten
Thunell, Gunnar, apotekare, Ystad
Thurfjell, Wilhelm, leg. läkare
Tornving, Sven-Erik, major
Trehn, Rolf, jägmästare
Törner, Lennart, köpman
Uddegård, Karl-Erik, bankkamrer
Uhlin, Nils, häradsskrivare
Wadman, Gustav, teleingenjör
Wadman, John, köpman
Wahlfeldt, B. G., 1 :etygverkmästare
Wahlström, Kjell, kamrer
Wallin, Rune, stationsmästare, Krokom
Wallin, Sven, konsul, Stockholm
Wallskog, Eric, köpman
Walltin, Gusten, fastighetsägare
Ward, Gunnar, ombudsman, Örebro
Weinhagen, Allan, rektor
Veländer, Örjan, yrkeslärare
Wenner, Birger, ridlärare
Wenner, Lennarth, byrådirektör
Vestberg, Ingemar, kapten
Westerberg, Lennart, major
Westlinder, Karl Erik, industritjänsteman, Malmö
Westman, Odd, verkmästare
Westvall, Erik, köpman
Westvall, John, köpman
Wiberg, Folke, vaktmästare
Victor, Bo, advokat
Widell, Bo, överstelöjtnant
Widell, Sven, major
Wigen, Heimer, boktryckare
Wigen, John, direktör
Wigen, Staffan, faktor
Wiklander, Svante, köpman
Wiklund, Ingvar, 1 :e byråsekreterare
Wikström, Carl-Gustaf, köpman
Wikström, Gunnar, förrådsman
Wikström, Rolf, frisörmästare
Wikström, Svante, byggnadsingenjör
Wikström, Sven, prost
Wisvall, Åke, överste
Wångrell, Bertil, direktör
Åberg, Rune, annonschef
Ängman, Bengt, jur. kand.
Åsgårdh, Hans, klädeshandlare
Åslund, Tore, grosshandlare
Ängesgård, Karl, distriktschef
Öberg, Einar, prost
Ögren, Per, kassör
Örbo, Holger, köpman
Örnberg, Bertil, köpman
Örnberg, Erik, ingenjör
Österberg, Folke, byggmästare
Österberg, G. F., posttjänsteman
Österholm, Harry, lokförare
Österholm, Roland, kassör
Östlund, Nils, överste, Enköping
Östlund, Rolf, köpman
Östlund, Sten, köpman

 

FÖRENINGENS FUNKTIONÄRER 1980-1981

Ordförande: Chefsrådman Lars Herlitz
V. ordförande: Tandläkare Bengt Pålstam
Sekreterare: Major Sven-Erik Tornving
Skattmästare: Bankdirektör Sven-Ivar Nordin
Intendent: Häradsskrivare Nils Uhlin
Redaktör: Läroverksadjunkt Hans Jacobsson
Klubbmästare: Resebyråföreståndare Gunnar Nilsson
Övr.styr.led: Major Lennart Westerberg
(styr.suppl) Kamrer Arne Eskilsson
Leg. optiker Olof Orvegård
Revisorer: Kamrer Åke Andersson
Bankdirektör Stig Nillbrand
Rev.suppl: Fastighetsassistent Hadar Dahllöv
Kamrer Kjell Wahlström

 

MEDDELANDEN

Av föreningens äldre årsskrifter (1938-1980) finns det med undantag av någon årgång begränsade upplagor kvar. Förfrågan om och ev. rekvisition av dessa, liksom av Iwan Wikströms skrift “Ortnamn i Östersund” och häftet “Då järnvägen kom till Östersund”, utgivet 1979, kan göras på föreningens expedition,

Stadsmuseet, Rådhusg. 42, Östersund, tel 063 – 12 13 24. Intendenten Nils Uhlin träffas på exp. i regel måndagar