063 – 12 13 24 (telefonsvarare) info@foreningengamlaostersund.se


Redigerad av

JANRIK BROMÉ och HEIMER WIKSTRÖM.

Vid årsmöte med Föreningen Gamla Östersund den 23 oktober 1936 framkastade Föreningens hedersledamot skriftställaren Janrik Brome tanken på utgivandet av en årsskrift till Föreningens ordi­narie möten på årsdagen av stadens grundläggning. Ärsskriften borde innehålla urkunder, som belysa stadens tillkomst och utveck­ling och som icke kunnat beredas utrymme i det av hr Brome ut­givna verket »Östersunds historia», ävensom specialundersökningar och skildringar från företrädesvis äldre skeden i stadens tillvaro, redogörelser för viktigare beslut och händelser inom staden under det sistförflutna året samt annat av intresse för Föreningens med­lemmar och stadens invånare i övrigt.

Vid årsmötet den 23 oktober 1937 lämnade Föreningen bemyn­digande åt styrelsen att utgiva en skrift av ovan antytt slag, var­efter styrelsen tillsatte en redaktionskommitte, bestående av hrr Brome och distriktslantmätaren Heimer Wikström, vilka välvilligt åtogo sig utgivningsarbetet. Resultatet kan nu framläggas för Före­ningens medlemmar. Styrelsen är förvissad om, att denna skrift kommer att mottagas med glädje och att medlemmarna skola finna angeläget, att skriftserien fortsättes i mån av råd och lägenhet.

Styrelsen vill härmed uttala ett varmt tack till redaktionskom­mittens ledamöter såväl för det intresse och den omsorg de ägnat åt utgivningen, som ock för löftet att även framdeles handhava redigeringsarbetet.

På styrelsens vägnar:
Iwan Wikström.

Östersund för hundra år sedan

Kring femtioårsdagen 1836

Östersund kunde den 23 oktober 1836 fira femtioårsdagen av sin tillblivelse. Så vitt känt celebrerades emellertid ej »hedersdagen» på något särskilt sätt. Detta hade väl också sina både rutiga och randiga skäl, som strax skall visas.

För den enskilde individen är femtioårsdagen i de flesta fall märkesstenen, som markerar den del av levnadsvägen, där kulmen är nådd och utvecklingen avstannar. Sedan börjar det, först lång­samt, sedan allt raskare, dala utför. Men för en stad, och därtill en, som är stadd i så snigelaktigt långsam utveckling som Östersund under det första halvseklet av sin tillvaro, är femtio år ingenting att tala om. Staden befann sig då ännu bara i slyngelåren, var att betrakta som en pojke i tonåren, om vars framtid det ännu var omöjligt att sia, en outvecklad bängel i urväxta, illa medfarna klä­der, som likt alla normala och livsdugliga pojkar gjorde odygd och utförde rackarknep och därför tid efter annan erhöll sin väl för­tjänta och säkert hälsosamma avbasning. Olaga utskänkning av brännvin och biribispel under marknaderna, fylleri och andra olag­ligheter, inte bara bland invånarna i gemen utan också, och icke minst, bland dem, som skulle hetas styra och ordna i detta sam­hälle under vardande, allsköns skandalhistorier och tjuvnadsbrott samt försnillningar av omhänderhavda allmänna medel (inte ens kyrkobyggnadskassan undgick åderlåtning på den vägen) och ta­gande av mutor — se där en del av det myckna, som under 1830-talet lades pojken Östersund till last, anklagelser, som han sällan kunde tillbakavisa som obefogade. Avbasningen skedde vid Brunflo häradsrätt i varje särskilt fall, både före och efter den korta tid det år 183o inrättade justitiariet ägde bestånd. Domare, åklagare och nämnd hade det ganska knogigt åren framåt på grund av den massa olika mål, som tillkommo från Östersund, varom mera senare.

En annan omständighet, som skulle ha satt broms på en upp­sluppen festglädje ifall födelsedagsbarnet företagit sig att på ett eller annat sätt fira bemärkelsedagen, var den i ekonomiskt avse­ende prekära situation, som rådde i staden och för övrigt i länet i sin helhet. Betalningsinställelser och fallissemang förekommo i rela­tivt stor utsträckning och talrika lösöreköp noterades i domböckerna vid vartenda ting. Vad sägs om, att själva landshövdingen vid vår­tinget i Brunflo år 184o nödgades låta »till laglikmätig säkerhet» inregistrera en förteckning över lösegendom, som försålts till den icke okände kronobefallningsman Caspolin? Förteckningen upptager till synes rubb och stubb av landshövdingens lösöre med undantag av gängkläderna. Rum för rum går ronden genom residenset med minutiös uppteckning och värdesättning av däri befintliga möbler och prydnadsföremål. Residenset upptager tio rum, nämligen be­tjäntkammaren, sängkammaren, stora och lilla förmaket, matsalen, arbetsrummet, lilla sängkammaren och biblioteket samt i flygeln stora och lilla gästrummet. Alla befintliga möbler upptogos, ända till eldgaffel och tång samt rökbordet i biblioteket med tio pipor av trä. Dessutom ingick i köpet en släde med sele och bjällror, en ridsadel, en kalesch med tre selar och kälkar, kökssaker, glas och porslin enligt särskild förteckning, sängkläder av fjäder och dun till en vikt av 14 lispund 3 skålpund, 5 täcken, »varav ett nytt av vitt sidensarge med taftfoder», en fäll, duktyger och lakan m. m., m. m., alltsammans värderat till i,i 5 5 riksdaler 32 skillingar banko, vartill kom böcker värderade till 450 riksdaler samma mynt. Dess­utom ingick i köpet ett av Lewin Joseph »uthändigat» fordrings­bevis å 633 riksdaler 16 skillingar banko. Allt försåldes till Caspolin för »den nu erhållna jämkade och överenskomna köpesumman 2,843 riksdaler 24 skillingar banko», som kvitterades. Köparen hade lovat att den upptecknade lösegendomen skulle få kvarstå tills vidare i de vanliga rummen, varemot landshövdingen förband sig att å köpe­summan erlägga 6 °/o årlig ränta och »därjämte fullt ansvara för egendomen, om densamma på ett eller annat sätt skulle förkomma». Dock ägde köparen, när han så önskade, avhämta sin egendom. Köpehandlingen är daterad den 23 september 1839.

En stad, där depressionen nått så ända upp i högsta toppen, drar sig för att anställa festligheter, icke minst av hänsyn till därmed förenade kostnader. Dessutom tillkom mycket annat, som höll hu­möret nere. Kyrkobygget hade ännu ej efter långa förberedelser nått längre än till uppförande av själva stommen. På våren hade det i fem år fungerande justitiariatet med ordförande och fyra bisittare genom K. Maj:ts beslut indragits. För att inte tala om att vid riksdagen året förut ånyo väckts förslag om indragning av lands­hövding och särskild länsstyrelse i Östersund. Förslaget avvisades visserligen utan vidare denna gång, men att det ens framkommit var ju ett dåligt tecken för en stad, som ville framåt. Och den dagen staden fyllde femtio år torde invånareantalet näppeligen ha nått många ental över 450 …

Sannerligen, det gavs få anledningar till feststämning i den folk-och penningfattiga lilleputtstaden. Pojken, som så ofta och efter­tryckligt fått smäll för sina odygder och spratt, var filad att få krypa in i sin undangömda vrå och, med sinnet fyllt bade av för­bittring över avbasningarna och kanske ånger över de gärningar, som gett dem berättigande, drömma om en dag i framtiden, »då jag blir stor och råder för mig själv».

Detta skede i stadens historia är emellertid intressant. Det var något som höll på att ske. Man kan i de ofta mindre vackra bilder, som upprullas ur stadens vardags- och helgdagsliv, läsa sig till gång­en av en reningsprocess, som skilde agnarna från vetet och blåste in frisk luft i tilltäppta rum. Genom de razzior, som nu och då före­togos, skedde en nödvändig utrensning av icke önskvärda individer, som sökt upp den lilla fattiga staden i hopp att där kunna fritt utöva sina ljusskygga och lagstridiga hanteringar. Staden höll, kor­tast sagt, på att uppfostra sig själv. Så småningom inträdde också bättre förhållanden i det sakta växande stadssamhället. Pojken växte till både i ålder, visdom och storlek. Den soignerade gentleman, som nu har sina vackra, välvårdade domäner utbredda från As i norr till Torvalla i söder och kastar en van erövrares blick på hela Frösön, har mycket litet gemensamt med den tarvligt klädda, oupp­fostrade pojkslyngel, som för hundra år sedan lekte att han var storkarl vid stadsbäcken och plockade mylta och blåbär borta i Myrans sumpmarker.

Kanske kan det i alla fall intressera nämnda gentleman att se, hur saker och ting kunde te sig ett sekel tidigare i hans tillvaro. I hopp härom ha följande små anteckningar ur rättsförhandlingarna från den tiden tillkommit. Det är visserligen bara en sida av denna tillvaro, som skymtar i dessa anteckningar, och därtill den mörka skuggsidan. För att samhällsbilden skulle bli fullt tydlig borde na­turligtvis även den ljusa sidan framställas. Men häremot resa sig svårigheter, som knappast gå att övervinna. Denna ljusare sida, som säkert var övervägande, kan icke utläsas i domböcker, knappast heller i andra tillgängliga handlingar. De stilla i landet, de laglydiga, plikttrogna medborgarna, eliten av en stads befolkning, bli sällan omnämnda i allmänna handlingar. Deras livsgärning bildar inslag i den väv, som tiden väver, där varje särskild tråd ej tydligt fram­träder, men i alla fall, genom samverkan, ger väven dess större eller mindre hållbarhet och klarare eller dunklare färgsammansättning.

Som sagt, de bilder som i det följande komma att lämnas av Ostersund i slyngelåren, bli ensidiga. Det är bäst att läsa dem med urskiljning och eftertanke. Erinra sig, att mot en eller två under­måliga individer, som skaffade åklagare, domare och nämnd trött­samma mödor och mycken förargelse, kom det nio eller åtta heder­liga, rättskaffens medborgare, som levde sitt stilla liv och omsider gömdes i den vigda jorden på stadens begravningsplatser utan att någonsin ha förbrutit sig mot de lagar och förordningar, efter vilka ett välordnat samhällsliv regleras.

Så lästa, skola, hoppas jag, anteckningarna ur domböckerna från denna tid ge den eventuelle läsaren en liten smula både nöje och behållning.

Marknadsliv

Tre ha av ålder årets stora högtider varit: jul, påsk och pingst, och tre voro Östersunds »högtider»: jämtmarknaden i mars, motsva­rande julen i mäktighet och tillslutning, höstmarknaden, »krötter­martnen» i september och trettondagsmarknaden, den obetydligaste av de tre, i januari. Den sistnämnda ströks ur almanackan redan 1890. De båda andra pågingo ett stycke in på det tjugonde seklet tills även de berövades sin egenskap av frimarknader och därmed även totalt förlorade sin betydelse ur kommersiell och folknöjes-synpunkt.

Dessa marknader satte inte bara sin prägel på stadslivet, med tillströmning av folk från när och fjärran och ett livligt kommer­sande både i stånden och i de anspråkslösa butikerna, utan lämnade också talrika spår efter sig i Brunflo tingslags domböcker. Det var olovlig brännvinshandel och biribispel, slagsmål och småstölder, och att i de dagarna vara stadsfiskal och stå för det hela var nog ingen sinekur. Ordnat polisväsen fanns inte på den tiden det här är fråga om och stadsvakten, som togs ut bland stadens borgare, varvid inte ens prästen ansågs ha laga skäl att slippa undan, gjorde väl inte mycket från eller till, när en samling på några hundra mer eller mindre överförfriskade individer ställde till oväsen och störde idyl­len i den unga staden. Det ställde sig heller inte så lätt att hålla ordning och reda på de från olika delar av landet anlända handels­idkarnas pass och tillståndsbevis eller uppspåra det mot gällande lagar mer eller mindre stridande, som kunde tilldraga sig i kvarte­ren sedan natten brutit in och värden tillåst förstudörren.

Här skola några små stickprov lämnas på dylika marknadsmin­nen omkring och strax efter det år, då staden kunnat fira sitt fem­tioårsjubileum, som visa vad som kunde hända och de svårigheter, som mötte när de olika sakerna skulle redas ut. Det blir en finger-nypa ur en till brädden fylld tunna.

Vid vårtinget 1838 stodo rådman RiAn och fru Eva Selinder från Sundsvall åtalade för olaga handel under trettondagsmarkna­den samma år. Åklagare var stadsfiskal Thun. Anmälan om saken hade gjorts av sockerbagarna J. Vestberg från Sundsvall och P. G. Rosling från Hudiksvall. Handeln gällde konfekt. De båda her­rarna ville med sin anmälan oskadliggöra en besvärlig konkurrent. Vid undersökning av fru Selinders behörighet att avyttra konfekt befanns mycket riktigt att sådan inte fanns. Frun uppgav emellertid, att lagret ägdes av rådman RiAn och att det var för hans räkning hon stod och sålde. På tillfrågan bekräftade rådmannen, att det förhöll sig som frun uppgav. Han trodde sig ha rätt att fritt sälja, emedan det skulle finnas en särskild författning därom att varje inom staden bosatt person hade rättighet att där idka vad handel som helst. De båda sockerbagarna yrkade emellertid att lagret skulle tagas i beslag, emedan de bestämt ansågo att varken Risen eller fru Selinder voro berättigade till sådan handel.

Det blev alltså beslag å i ståndet befintlig konfekt, 4o skålpund diverse sorter, värderade till z6 riksdaler 32 skillingar banko. Så­dana varor kunde emellertid lätt skadas om de skulle av stadsfiska­len förvaras tills behörig rättegång hann anställas. Därför och som Risen var känd som vederhäftig man och på eget ansvar åtog sig hela påföljden, lät fiskalen lagret stanna i dennes förvar.

Vid tinget, där Risen inställt sig både för egen del och som om­bud för fru Selinder, berättade han, att då fru Selinder anlände till staden med konfekten, som hon i brist på marknadsbevis ej kunde sälja i sitt marknadsstånd, avyttrade hon lagret till Risen. Men just som konfekten skulle vägas upp kom stadsfiskalen och lade beslag på alltsammans. Risen hemförde då genast konfekten utan att sälja det minsta, och hela lagret befann sig ännu i hans förvar. Fiskalen åter påstod, att fru Selinder flera dagar efteråt i ståndet sålt kon­fekt för Risens räkning. Detta bestreds av Risen. Fru Selinder hade bara stått och vaktat lagret medan folk anskaffades att frakta det till Risens.

Det blev på fiskalens anhållan uppskov för att sätta honom i stånd att anskaffa bevis. Målet påropades också mycket riktigt på­följande hösteting, jämte fyra andra åklagaremål, men Thun var då för alltid avpolletterad från befattningen som stadsfiskal och hade försummat att tillställa den tillförordnade åklagaren, lands­fiskal Söderberg, de handlingar som rörde målen. De ställdes där­för på framtiden och synas samtliga ha fallit i glömska.

1837 dömdes änkan Grip jämlikt stadgandet i Kungl. förord­ningen av den 19 juni 1835 att för olaglig utminutering av bränn­vin under marknad böta zo riksdaler banko, vilka i brist på medel till deras gäldande förvandlades till två veckors fängelse.

Vid vårtinget 184o dömdes handlanden Elg från Mariestad för hasardspel natten mot den 21 mars 5838 att böta so riksdaler banko. För närvaro vid spelet och lämnad hjälp åt de spelande, ehuru ej själv deltagande i spelet, dömdes notarien Hökerberg efter tre ting att likaledes böta 5o riksdaler banko.

Vid vårtinget 1841 fälldes efter eget erkännande Staffan Påhls­son i Tand att för femkortsspel böta 3 riksdaler 16 skillingar banko, efter åtal av stadsfiskal Sunding.

Under utövningen av sin tjänst var stadsfiskalen stundom ut­satt för personligt våld.

Håkan Larsson i Smedsåsen hade enligt vittnesintyg vid mars­marknaden 5840 inne i Risens hus varit drucken, svurit, och efter det stadsfiskal Sunding gett tillkänna vem han var och å tjänstens vägnar uppmanat Håkan till ett stillsammare uppförande, hade denne kastat honom över ända så att han föll i golvet. Härför döm­des Håkan av häradsrätten vid följande ting att böta för över­fallet av stadsfiskalen 200 daler silvermynt, för dryckenskap 6 riks­daler 32 skillingar banko och för marknadsfridsbrott 3 riksdaler z6 skillingar banko eller tillsammans 78 riksdaler 16 skillingar banko jämte ersättning till vittnena.

Vid vårtinget 1842 stod drängen Hemming Pettersson från Lit anklagad för att vid höstmarknaden året förut ha varit överlastad av starka drycker, fört oljud på gatorna samt sökt uppvigla den närvarande folkhopen och våldföra sig på stadsfiskalen. Hemming erkände fyllan, men nekade för oljudet och uppviglingen. Torparen Berger från Frösön och bonden Olof Ersson från Marieby vittnade emellertid, att han både varit drucken, gått efter gatorna och agerat dalkarl, skrikit och fört oljud och liksom velat göra narr av vakten. I Risens källare hade han blivit hoptystad samt då lovat att vara stilla och gå hem, men i stället följt vakten till Hamrins och där yttrat att han struntade — orden hade egentligen en mustigare for­mulering, som inte anständigtvis kan anföras i tryck — i både fiskal och vakt. Det blev böter: för bruten marknadsfrid 3: 16, första resan fylleri i folksamling 6: 32, för oljud å stadens gator i: 32 samt för smädliga yttranden om fiskal och vakt 3: 16, allt banko, tillsam­mans i s riksdaler samma mynt, vartill kom vittnesersättningen. Det straffade sig att spela dalkarl.

Slagsmålen och oordningarna i övrigt voro i allmänhet av det lindrigare slaget. Man hamrade på varandra med knytnävarna, när sinnet rann på, men härvid stannade det vanligen. Och efteråt drack man väl i de flesta fall en försoningsskål i RiAns eller på stadskäl­laren och skildes som goda vänner. Endast i ett fåtal fall ledde dessa sammanstötningar marknadsfolket emellan till rättegång och bötes­straff.

Men det fanns undantag, då en verklig misshandel förelåg. Ett sådant kom på vårtinget 1841 till behandling inför häradsrätten i Brunflo, på angivelse av bonden Jon Jonsson Ang från Oviken och med stadsfiskal Sunding som åklagare. Instämda voro Jonas Påhls­son från Brunflo och Erik Jonsson yngre från Lockne och ansvar yrkades å dem för det de under trettondagsmarknaden samma år enligt ett av regementsläkaren C. A. Wetterbergh utfärdat intyg illa hanterat Ang, sa att han fått sex större och mindre blånader å huvu­det och tio—tolv smärre skrubbsår, bägge ögonen voro igensvullna och blånade, näsan svullen, inflammerad och betäckt med en mängd skrubbsår. I hjässan hade han ett en och en halv tum långt sticksår. Han klagade över värk och tyngd i huvudet. För närvarande kunde doktorn ej med säkerhet avgöra om misshandeln skulle komma att få menliga följder även för framtiden.

Ängs egen berättelse om förloppet lydde: Sent på aftonen den 16 januari körde han in på traktör Hamrins gård och band hästen vid staketet samt gick in, antagligen för att få en värmande dryck efter sjöresan. Då han kom ut igen var hästen borta. Han gick då ut på gatan för att se vart djuret kunde ha tagit vägen. Där sam­manträffade han med tre för honom okända karlar som han frågade om de sett hästen. Det hade de inte, men trodde, att den gått åt Myran. De togo Ang under armarna och ledde honom till Myran. Där bröto de gärdesgårdsstörar och började slå honom i huvudet utan ringaste anlednling. Därmed höllo de på ända tills folk kom. Ang var då nära avdånad. Ännu drogs han med plågor efter även­tyret, huvudvärk, öronsusning och betydlig matthet efter blodav­loppet.

Helt annorlunda lydde den relation de båda instämda hade om vad som tilldragit sig.

Erik Jonsson berättade, att han kom i sällskap med Jonas och en nu förrymd dräng vid namn Olof Olofsson och gick i sällskap med dem till Hamrins. Ang var där före dem. Han började förebrå Erik, att han »hade horn» och yttrade därtill flera oskickliga till­mälen samt förföljde honom. Då Erik, ledsen och förskräckt, gick med sitt sällskap därifrån, följde Ang efter och gick med dem till Myran. Då de nådde dit gav han Jonas en örfil. »Efter mycket nekande», som det heter i domboken, tillstod Erik, att Jonas och Olof Olofsson i sin tur trakterade Ang med flera örfilar och kas­tade honom i gatan. Själv rörde Erik honom inte. Några tillhyggen användes ej. — Fiskalen jämte flera vittnen tillkommo nu och de tre kamraternas namn skrevos upp. Vid undersökning trodde man sig finna blod på deras rockar, men Erik förklarade frankt, att det bara var snusspott. Ang var själv orsak till slagsmålet genom sin retsamhet mot Erik och örfilen, som han utan rimlig orsak tillde­lade Jonas.

Jonas å sin sida hade ännu en version av förloppet, som varken stämde med kamratens eller den misshandlades utsagor. Sedan Jonas fått örfilen gjorde han intet annat än bad Ang låta bli att slåss. Denne fortsatte emellertid och slog omkull Jonas, som då genast steg upp och gick till sitt kvarter hos snickaren Svensson, utan att ha tillfogat angriparen ringaste skada eller ens gett den örfil Erik nyss talat om. Men Erik och Olof Olofsson stannade kvar, när han avlägsnade sig, och han visste ej om möjligen någon av dem miss­handlat Ang på det sätt som läkareattesten utvisade.

Och nu kommo vittnena med sina berättelser. Tre av dem, näm­ligen kyparen Sture, bondsonen Nils Nilsson från Frösön och en obetitlad person vid namn N. Helldahl voro ute och spatserade den där kvällen. De sågo då tre karlar slå en fjärde, som högt jämrade sig och bad dem sluta. Två av dem upphörde då med misshandeln och gingo uppåt gatan, men den tredje, som troddes vara mannen från Brunflo, stannade kvar och fortfor att slå. Vittnena sprungo då dit, varvid de tre slagskämparna sprungo sin väg, två åt Svens-

sons till, medan den tredje tog nedåt sjön. Vittnena sprungo efter och nådde upp Jonas och Erik. De frågade dem vad de gjort, men fingo intet svar; märkte jämväl att de hade blod på rockarna. Det gick inte ta fel på att det var de, som misshandlat karlen, ty vitt­nena hade dem hela tiden i sikte och det fanns ingen mer ute på gatan. På valplatsen hittades en stor gärdesgårdsstör med blod­märken på.

Jonas och Erik bestredo och Ang vidhöll sina påståenden. Nytt läkareintyg företeddes. Onkel Adam kunde ännu ej avgöra om fram­tida men skulle följa misshandeln. Ang var ännu ej fullt arbetsför, led fortfarande av plågor i huvudet. Natt och år borde utsättas för bestämmande av följderna. Och så blev det uppskov.

Men på hösttinget samma år föll domen. Olof Olofsson hade ej kommit tillrätta. Men Jonas och Erik dömdes mot sitt nekande att för misshandeln böta vardera 34 riksdaler banko och att vem som bäst gälda gitte för sveda och värk, nedsatt arbetsförmåga och läkararvode m. m. ersätta Ang med 2 riksdaler 32 skillingar banko.

De dömda anmälde missnöje med domen, som alltsä gick till högre rätt med okänt resultat.

Småstölder förekommo nu och då. Ärligheten gick sakta men säkert kräftgången. Somliga av de långfingrade individerna blevo dock tagna på bar gärning, och då var naturligtvis utgången given och bevisföringen lätt.

Ett exempel, som visar sanningen av uttrycket, att tillfället gör tjuven:

Ar 1830 blev hästjägaren Lars Back ertappad just då han en dag i marsmarknaden tillgrep en blytacka om 27 marker från handlan­den Backlund från Sundsvall. Snattaren häktades omedelbart sedan det stulna återlämnats, men frigavs sedan mot borgen. Rätten tog saken under behandling efter angivelse av landsfiskalen Cavallin. Back, man av medelmåttig växt och efter utseendet av stark kropps­byggnad, var 24 år gammal, född i tingslaget av bondfolk och an­ställd sedan 6 år i kronans tjänst. Han erkände frivilligt, att han under marknaden den 20 mars, då han stod vid Backlunds köp-mansstånd, såg att en större blytacka nedföll från disken och blev liggande på marken. Back sparkade den oförmärkt åt sidan och under det köpmannen och hans betjänt voro upptagna med att be­tjäna kunder tillgrep han blytackan och ämnade avlägsna sig med den under armen, men ertappades av folket och kvarhölls, måste lämna från sig sitt byte och sattes omedelbart i .häkte. Efter förhör å kansliet lössläpptes han dock mot borgen. Intyg företeddes att han ej förut straffats för brott. Han dömdes att böta blyets tre­dubbla värde med riksdaler 24 skillingar banko samt i Ostersunds kyrka en söndag stånda uppenbar kyrkoplikt. I brist på penning­medel förvandlades böterna till 8 dagars fängelse vid vatten och bröd.

Som välgörande motsats till dessa mörka tavlor kan man ju tänka sig de ljusa, som samtidigt rullades upp och som naturligtvis voro dominerande i stadsbilden under dessa livliga anhopningar av unga och gamla män och kvinnor från när och fjärran: Flickor med tindrande glada ögon och pojkar med de röda toppmössorna käckt på svaj par om par eller i större klungor flanerande efter gatorna under prat och skratt eller njutande kaffe med dopp i de enkla kaffestugorna eller också begapande de underbara sevärdhe­ter, som bjödos i tittskåpen eller panoramorna. Trygga bondgubbar bänkade kring borden i krogarna eller kvarteren, inbegripna i djup­sinniga samtal om häst- och gårdsaffärer, under det de med måtta avsmakade en »besk» eller en rejäl kaffekask. Fryntliga bondmoror i stycke och luva, som i de olika stånden mätte sin talförhet med kroknästa judar och andra smidiga affärsmän från grannstäderna och läto sparade slantar gå till nyttigheter eller grannlåt — mest det förra —. Barn som med gapande munnar och vidgade ögon tittade på alla marknadens härligheter under det pepparkakor och sockerärter knastrade mellan mjölktänderna. Och slutligen stads­borna själva, småmysande över lyckade affärer med de tillfälliga gästerna och tillika smått huvudyra av det ovana stimmandet och trängseln. Se där en ljusare och sannare bild av marknadslivet! Men den finns det ingen beskrivning på. Den får man själv måla ut för sig i fantasien.

Mannen som kom i rövarhänder

På 183o-talet hörde Östersund i domssaker under Brunflo hä­radsrätt och gav domare och nämnd så pass mycket extra arbete med sina brännvinsmål, konkurser, slagsmål och tjuverier att hä­radshövding Montelius, som var domhavande i domsagan, i ett ytt­rande år 1841 — anfört i Bromå stadshistoria — påpekar, »att denna stad — — — har under den tid den hört och ännu hörer under Brunflo häradsrätt, sysselsatt domare och nämnd med långt flera brottmål än hela övriga Brunflo tingslag, som består av mång­faldigt flera individer än staden».

Tingen höllos vid denna tid i Grytan och stadsborna, som där skulle utföra sina saker», hade alltså en dryg bit att färdas, efter en väg, som särskilt på hösten knappast lämpade sig för finåkning. Det var därför nödvändigt att på dessa resor medföra matsäck i vått och torrt, det våta naturligtvis i form av spirituösa drycker, som vid denna tid ännu i det dagliga livet ersatte kaffet. Icke alltid iakttogs behörig måtta när »matsäckens» innehåll avsmakades, vilket ibland hade till följd att en tingsresa kunde få obehagliga följder.

Sålunda blev en traktör Anders Kindlund, som i påropat mål vid vårtinget 1839 uppträdde överlastad och genom oskickligt tal och åthävor vanvördade rätten, dömd att böta för första resan fyl­leri 6 riksdaler 32 skillingar banko och för oskickligt tal och åthä­vor lika summa, som vid befarad brist på tillgång till böternas gäl­dande skulle förvandlas till 8 dagars fängelse vid vatten och bröd och 14 dagars fängelse.

Samma öde träffade en annan östersundsbo, handlanden Elias Stadin, som vid hösttinget 1837 instämts av länsman A. S. Behm å tjänstens vägnar, med yrkande om ansvar för fylleri och störande av tingsfriden nattetid vid vårtinget samma år. Denna rättssak är en hel rövarhistoria, som har sina poänger och därför är värd att lite utförligare referera. Stadin, som ej hade inställt sig när målet påropades, pliktfälldes till 3o skillingar banko och saken uppsköts till vårtinget.

När målet då kom före inlämnade Stadin en längre skrivelse, i vilken han skildrar förloppet vid omstämda tillfälle. Under hem­resan sent på aftonen andra tingsdagen, som han företog ridande, blev han vid grinden efter Håkanstavägen överfallen av rövare. Att han tog denna väg, som ju ledde åt rakt motsatt håll mot staden, hade sina skäl, som han dock ej uppger. ►Rövaren, en okänd person, tog först tyglarna», berättar Stadin, »och då jag försökte återtaga dem, fattade han om min halsduk, som kringvreds. Men spännrem­men brast, varvid angriparen raglade tillbaka och jag fick tillfälle att fly av hästen. Min löst påslängda kappa revs av mig och mössan föll av. Häftigt springande dolde jag mig i första busksnår, och då tystnad uppstod flydde jag vidare. Efter språng över åtskilliga hagar kom jag till tingsstället och bultade på förstuporten, men blev ej insläppt. I denna belägenhet ej tänkande att brott kunde begås, bul­tade jag på domarens kammarfönster för att hos honom söka skydd mot rövarna. Dörren öppnades då av en nämndeman, som förde mig till köket. Jag bad att få tala med domaren eller komma in till honom, men hindrades med våld därifrån och ställdes under tvenne mäns bevakning. — Nog i denna skändliga sak — dock bör härtill läggas, att länsman Behm vid min hemresa dagen efter ett stycke fran tingsstället kom mig till mötes med nämndemännen och avfordrade mig 4 riksdaler banko för vakthållningen under natten. Om jag innehaft dessa tiggarstyvrar skulle jag, uttröttad efter natt-vaket och ett så gruveligt lidande, gärna ha lämnat dem. Men då jag ej kunde erlägga beloppet, tvingades jag att följa tillbaka till tingsstället, där jag dock vägrade att godkänna detta prejeri. Jag hemställer blott om domstolen anser denna inkvisitoriska behandling mot mig fordra, att jag tvärt mot all lag och rätt, berövad min frihet, min häst och mina kläder och behandlad som en brottsling, anklagas, eller om jag har skäl till upprättelse.

För att styrka att han vid detta tillfälle icke varit drucken, hade han skaffat intyg av stadsfiskal P. W. Thun och mönsterskrivare Söderqvist. Enligt Thuns berättelse hade denne och Söderqvist av Stadin bjudits att deltaga i hans aftonmåltid uppe på hans rum, varvid de togo en och en halv sup brännvin vardera, men ej mer. Sedan for Stadin hem och Thun kunde taga på sin salighetsed att han då ej var drucken, men väl förargad över något, Thun visste ej vad. Senare på natten hördes Stadin bulta på förstudörren och sedan ropa utanför häradshövdingens fönster nedanför Thuns rum: »Förlåt mig, herr häradshövding, jag har på min hemresa blivit överfallen och berövad häst, kappa, mössa och halsduk och anhåller om herr häradshövdingens handräckning.» Thun tyckte sig höra häradshövdingen svara: »Gå och väck värdfolket.»
»Söderqvist och jag lågo länge och resonerade», fortsätter Thun. »Länsmännen Behm och Granbom kommo sedan upp till oss. De sade sig tro, att Stadin blivit tokig. Han hade sänt bud med dem att han ville träffa Söderqvist. Denne klädde på sig och gick ned. Vid återkomsten sade han, att Stadin varken var full eller tokig men högst förbittrad över den behandling, han undergått.
Morgonen efteråt hörde jag med särdeles förundran att Stadin bevakats av två personer under natten, alltså varit arresterad, och att bevakarna fått två riksdaler banko vardera.»
Söderqvist lämnade liknande uppgifter. Stadin hade ej varit drucken men upprörd över överfallet och vakthållningen.
Båda intygen beedigades.
Övriga hörda vittnen berättade i huvudsak detsamma. De av länsmännen som vittnen instämda vakterna och tingsprofossen kunde ej heller på ed påstå, att Stadin var drucken, men väl mycket uppbragt och vild, så att han ej kunde styra sig.
Stadin yrkade ansvar å länsmannen för beskyllningen om fylleri och för den olagliga vakthållningen under natten och fordrade ersättning för rättegångskostnaden.
Länsmannen å sin sida begärde uppskov, som beviljades.
Stadin, som vid denna tid — till synes en hård tid för östersundshandlarna — hade råkat på obestånd, blev vid samma ting som mindre vederhäftig skiljd från befattningen som godeman i handlare Hamrins konkurs.

Vid följande ting hösten 1838 upptogs så målet ånyo. Därvid vittnade brottmålsdomaren C. G. Liljesköld att Stadin var drucken, fört oljud och stört hela huset vid vårtinget 1837. Bonden Per Nilsson från Gärde berättade, att han sent på kvällen andra tingsdagen sett att Stadin, då han red ut från gården, tappade sin mössa. Han skyndade då till och räckte honom mössan, men sedan han satt den på sig, hade han utfarit i ursinne mot vittnet och landbonden Anders Pehrsson i Änge, som också kommit till, och sagt att de ville överfalla och röva honom, med flera ovettiga ord, så att det på tal och åtbörder syntes att han var drucken. Och Anders Pehrsson bekräftade. Han säg Stadin rida omkull på gården och hörde honom vara ovettig mot folket. Han tog på sin ed, att Staden var drucken vid tillfället.

Stadin, som tydligen börjat inse att målet skulle få en för honom ogynnsam utgång, hade avlägsnat sig från tingsstället utan att ha yttrat sig om de sista vittnesmålen, och målet måste därför ännu en gång uppskjutas.

Vid vårtinget 1839 föll äntligen dom i det segslitna målet. Stadin sökte i en längre inlaga gendriva vittnenas utsago att han varit drucken och slutade på följande sätt: »Om jag flyende från min häst och mina kläder, efter att ha på hemresa blivit överfallen, söker skydd, det må vara även på tingsstället, så vädjar jag till varje förnuftig varelse, om det är rimligt att därför betaga mig friheten och behandla mig som arrestant och att försvara detta handlingssätt med att antasta mig för fylleri och störande av tingsfrid. Och då jag känner, att tit. Behm varit allvarligt uppmanad att nedlägga detta mål och jag icke heller hindrat honom därifrån, emedan mina göromål äro av annan beskaffenhet än söka rättegängstillfällen, om än förolämpad, förnyar jag mitt förut mot kronolänsman Behm gjorda påstående och yrkar rättegångskostnad med minst 10 riksdaler banko.»

Denna vältalighet var emellertid förspilld till ingan nytta på rätten, som dömde Stadin att för fylleri å tingsplats, styrkt av vittnen, som ej kunnat jävas, bota 6 riksdaler 32 skillingar banko och i rättegångskostnad erlägga 16 riksdaler 16 skillingar banko.

P. V. Enström.

Ett biblioteksbygge som ej blev av

Som bekant flyttades Frösö trivialskola till Östersund år 1847. Det till skolan av medicine professor Carl Zetterström testamenterade biblioteket blev emellertid kvar i sitt stenhus vid den gamla skolan. Enligt donators bestämmelser skulle nämligen boksamlingen förvaras »i ett passande stenhus, ej långt Ifrån själva skolhuset på ett väl beläget och för eldsvåda minst utsatt ställe». Biblioteket fick således icke inrymmas i ett trähus och det kunde diskuteras, om denna testamentsstatut tillät en flyttning från Frösön. Först år 1912 skedde införandet av den zetterströmska boksamlingen till den vackra byggnad i Östersund, som nu är föremål för olika ombyggnadsplaner.

Att boksamlingen på Frösön efter skolans flyttning ej kunde få den omsorgsfulla vård, som dess skatter krävde, och icke heller komma till den användning, som var donators avsikt och förhoppning, ligger i öppen dag. Men man skulle göra ett stort misstag, om man menade, att 1840- och 1850-talets ledande personer i Östersund saknade förståelse för betydelsen och värdet av detta bibliotek och att de lämnat denna dyrbara samling att förskingras och förstöras. Tvärtom gjordes under 1850-talet flera försök att få biblioteket inflyttat till staden.

Den, som mest arbetade härför och som även erbjöd sig att ställa lokaler till bibliotekets förfogande, var lasarettsläkaren Per Rissler. Denne hade bedrivit medicinska studier och disputerat i Uppsala, när hans landsman Zetterström var lärare i medicin vid universitetet. Utom Risslers allmänna sociala och kulturella intressen kan således en personlig vänskap med donator och ett därav följande ansvar för att dennes tanke på ett »bibliotek för Jämtland» skulle förverkligas varit de skäl, som drev honom till att vidtaga olika åtgärder för att få boksamlingen överförd till Östersund. Rissler hade också varit med om uppförandet av bibliotekshuset på Frösön.

Redan 1851 gjorde Rissler en framställning till domkapitlet i Härnösand, att detta måtte tillåta bibliotekets flyttande till staden för att uppställas i en byggnad, som Rissler ville upplåta för detta ändamål. Konsistorium ansåg sig emellertid Icke kunna besluta något i detta ärende, då den gjorda framställningen åsyftade ändring av en testamentarisk bestämmelse. Domkapitlet synes ha ansett, att en förflyttning överhuvud av Frösö skolas bibliotek vore omöjlig enligt testamentet.

Rissler lät sig emellertid icke avskräckas av denna första motgång. Redan i början av år 1852 gjordes nästa försök och då i en skrivelse till Kungl. Maj:t, undertecknad av läroverkets inspektor kyrkoherden i Hammerdal Jonas östlund, rektor J. Nordquist, läroverkslärarna L. O. Hammargren, L. F. Weinberg, O. J. Weider, Gust. Palén och E. Edling, kontraktsprosten N. Feltström, häradshövdingen C. G. Liljesköld, regementsläkaren P. J. E. Afzelius, apotekaren C. A. Lignell, majoren C. A. Ström, komministern N. S. Edlund, handlanden Oscar Winnberg, stadskassören C. E. Burman, överstelöjtnanten och postinspektören C. A. Charlier, provinsialläkaren Th. Fornander och doktor Per Rissler.
I denna skrivelse, som med tillstyrkan vidarebefordrades av landshövdingen, heter det bl. a.:

Undertecknade, liksom med oss alla upplysningens vänner, djupt beklagande ett utan någons förvållande uppkommet missförhållande, som tillintetgör all välgörande verkan av en testamentarisk disposition, vända oss 1 djupaste underdånighet till Eders Kungl. Maj:t med begäran att ofta nämnda bibliotek mätte fä sin plats, såsom den enda rätta, här i Östersund. Väl har konsistorium i Härnösand avslagit en i samma avsikt gjord ansökan, anseende sig icke kunna befatta sig med frågan så vida den rörer testaments förändring, dock har Zetterströmska testamentet i så måtto redan blivit ändrat, att ovanbemälte bibliotek numera icke är beläget i skolans närmaste grannskap, ej heller till nytta varken för denna eller Jämtland i allmänhet, vilket tydligen är stridande mot testators hela disposition. 

För att nu upphäva den genom Frösö skolas förläggning till Östersund uppkomna motsägelsen emellan professor Zetterströms påtagliga avsikt med donationen av dess boksamling och en de! av ordalydelsen i hans testamente anhålla vi, det täcktes Eders Kungl. Maj:t med den makt Eders Kungl. Maj:t äger att i fall sädana som den nu förevarande förklara eller förändra ett gjort testamente, i nåder tillåta att böckerna i Zetterströmska biblioteket på Frösön måtte få till Östersund förflyttas, och vill jag undertecknad P. Rissler till deras förvarande och uppställande tills vidare och intill dess ett tjänligt bibliotekshus av sten genom medel, som möjligen kunna inflyta dels genom nuvarande byggning på Frösön dels genom enskilda gåvor och bidrag, hinner uppföras, upplåta och inreda en mig tillhörig byggnad av trä.

Det hus, som här avsågs, var säkerligen det gamla lasarettet. År 1827 hade en utdömd byggnad vid Kungsgården flyttats in till staden och tagits i bruk som sjukhus och som fängelse. År 1850 var emellertid en nybyggd lasarettsbyggnad färdig, och doktor Rissler synes ha förvärvat det gamla huset, som låg på en plats invid stranden nedanför det nuvarande lasarettet.

Över den gjorda framställningen infordrade Kungl. Maj:t yttrande från domkapitlet, som visserligen tillstyrkte bibliotekets flyttning men icke kunde förorda dess uppställande i det föreslagna trähuset. Om frösöhuset skulle flyttas, kunde likväl bibliotekets placering i det Risslerska huset under rivnings- och uppbyggningstiden förordas.

Kungl. Maj:t bestämde den 26 maj 1852, att biblioteket visserligen finge flyttas men endast under förutsättning att ett stenhus, till läge och beskaffenhet jämngott med det på Frösön, funnes i staden för boksamlingen.

Härmed voro principfrågorna avgjorda: biblioteket kunde flyttas men finge icke inrymmas i ett trähus. Doktor Risslers erbjudande av lokaler i det gamla lasarettshuset hade således icke längre någon betydelse och för frågans lösning måste man anskaffa medel till uppförande av ett bibliotekshus i staden.

Det dröjde icke heller länge förrän ett försök i den vägen gjordes. I början av år 1854 gjordes en förnyad framställning till Kungl. Maj:t.

Denna var av följande lydelse:

Stormäktigste Allernädigste Konung!

Hos Eders Kongl. Maj:t wåga undertecknade i djupaste underdånighet anhälla om afhjelpandet af ett behof för denna provins, hvilket. ehuru icke omedelbarligen rörande dess materiella förkofran, likwäl med rätta torde böra anses tillhöra ett af dess vigtigaste intressen.

I denna öfwertygelse framställde för tvänne är sedan hos Eders Kongl. Maj:t härwarande Elementarskolas Inspektor, Rektor och öfriga Lärare samt åtskilliga andre ortens innewånare en underdånig anhållan om Nådigt tillstånd att ifrån Frösön till Östersunds stad få förflytta det af framledne Professorn m. m. Doktor C. Zetterström till Frösö Trivialskola donerade Bibliothek, hwilket vid nämnde Skolas reorganisation och dermed samtidiga flyttning till Östersund pä förstnämnda ställe qvarlemnades och sedan dess, såsom frän Lärowcrket afsöndradt, warit hwarken detsamma eller provinsen i öfrigt till åsyftad nytta. Å denna underdåniga ansökning täcktes Eders Kongl. Maj:t af det högst vigtiga skäl, att endast en byggnad af träd kunde till Bibliothekets inrymmande erbjudas, men afledne Professor Zetterström i sitt testamentariska förordnande uttryckligen föreskrifvit, att det skulle i ett stenhus förwaras, blott så vida skänka Nådigt bifall, att ifrågawarande Bibliothek wäl finge till Östersund förflyttas, men först då, när ett med det på Frösön inrättade Bibliothekshus till läge och beskaffenhet jemngodt stenhus, derstädes blifvit för enahanda ändamål anskaffadt. Med anledning af detta Eders Kongl. Maj:ts Nådiga Beslut af den 26:te Maj 1852, och dä det beklagliga missförhållande ännu eger rum, att den högst wärderlka boksamlingen, förwarad i det 3U mil frän staden belägna Bibliothekshuset på Frösön, hwarken af Lärowerket eller Allmänheten kan begagnas; än mindre åtnjuta den värd, som dess framtida bestånd ovillkorligen fordrar, så wåga undertecknade i djupaste underdånighet anhålla, det täcktes Eders Kongl. Maj:t hos Rikets nu församlade Höglofl. Ständer i Nåder föreslå och tillstyrka ett statsanslag af 8285 R:dr 16 s. B:ko till uppförande af ett nytt Bibliothekshus här i staden enligt i underdånighet bifogad ritning jemte kostnadsförslag. Såsom garanti för bemälde byggnads uppförande inom twänne år efter anslagets bewiljande bifogas här hos i underdånighet en af Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafwande i detta Län godkänd borgen, att, om nämnda summa i mån af arbetets fortskridande crhålles, något ytterligare anslag för samma ändamål icke kommer att i framtiden erfordras.

Då kostnaden för det nuvarande bibliothekshusets uppförande, uppgående till en summa af 7706 R:dr B:ko, utan statens mellankomst bestriddes, nemligen med ett års för ändamålet af Eders Kongl. Maj:t Nådigst anslagne inkomster af trenne stiftets pastoratet, uppgående till 2705 R:dr samt genom frivilliga gåfwor inom provinsen samlade 3,959 R:dr, hwartill slutligen till husets fullbordande framledne Professor Zetterström sjelf tillsköt 1,044; sä är det lätt att inse, det en ny insamling inom den fattiga orten för ett Bibliothekshus’ uppförande i Östersund skulle vinna ringa, om nägon framgång. Och när dertill kommer, att Stiftets Byggnadskassa, som knappt egt medel till det nya Elementarskolehusets uppförande, helt och hållet saknar för ifrågawarande ändamål användbara tillgångar, så synes ingen annan utväg till ändamålets vinnande återstå, än att det nya bibliothekshus, som genom Skolans af Eders Kongl. Maj:t i Nåder tillåtna flyttning blifvit härstädes erforderligt, pä Statens bekostnad uppföres. Denna statsutgift bör ock till nägon del förminskas, om, såsom undertecknade våga i underdånighet föreslå, den gamla bibliotheksbyggnaden på Frösön, belägen i närheten af Frösö läger, af Eders Kongl. Maj:t användes till Kruthus eller till uppfyllande af något annat behof för Eders Kongl. Maj:ts Häst- och Fältjägarecorpser härstädes.

Härwid torde det icke wara öfwerflödigt tillägga, att framledne Professor Zetter

 

ström af nitälskan och omtanka för sin stiftelses framtida bestånd och förkofran i Hernösands Consistorii wård öfwerlämnat till Bibliotheket skänkte 2000 R:dr B:ko och sex aktier i Upsala Gille, hvaraf ärligen upplöpande ränta och utdelning, enligt testamentets föreskrift användes till uppköp af tid efter annan på Modersmålet utkommande wetenskapliga och andra wärderika arbeten. Äfwen denna dyrbara förmon skulle för ortens Lärowerk och kunskapsälskande invånare blifwa af ringa värde, om det ärligen växande, redan omkring 11000 volumer innehållande Bibliotheket framgent förblefwe i saknad af nödig wård och pä tjenligt ställe beläget förwaringsrum.

Genomträngde af den lifliga förhoppning, att Eders Kongl. Maj:t, som i Nåder skänkt denna aflägsna och i sä många afseenden vanlottade landsort ett utvidgadt Lärowerk, hwilket snart i 7 är på ett gagnande sätt varit verksamt och uti ett under denna korta tidrymd fördubbladt antal af lärjungar gifwit ett säkert bewis sä wäl om dess behöflighet som om ett städse ökadt förtroende, med samma Nådiga hägn täckes omfatta en inrättning, som för den förras förkofran och innewånarnes intellektuella odling i allmänhet måste wara af oberäknelig nytta, anhålla undertecknade i djupaste underdånighet att till Eders Kongl. Maj:ts Nådiga behjertande och Wisa förfogande få öfwerlemna denna vår underdåniga ansökan, som är undertecknad af fä, men med uppriktiga välönskningar för dess framgång understödd af alla rättänkande Jemtlands invånare.

Med djupaste undersätlig vördnad, trohet och nit framhärda
Stormäktigste Allernådigste Konung!
Eders Kongl. Maj:ts allerunderdänigste tjenare och undersåter.

Östersund den 14 Januari 1854.

Denna skrivelse var undertecknad av följande personer: landshövding Dahlström, biskop Bergman, inspector scholx Edwall, rektor Hammargren, lärarna Weinberg, Weidler, Backman, Dalen, Grenholm och Nordberg, prosten Feltström, överstelöjtnanterna Charlier och Ström, landssekreterare Thomée, landskamrer Ekberg, major Adlersparre, stadspredikant Eurén, lantmätare Albin, lasarettsläkare Rissler, regementsläkare Afzelius, provinsialläkare Grenholm, ryttmästare Schröder, kaptenerna af Bierkén, von Törne och Hjärne, apotekare Lignell samt handlandena Winnberg, Wikström och Perman.

Den i skrivelsen nämnda ritningen är här avbildad. Den är uppgjord av A. M. Svensson, som varit byggmästare vid residensbygget några år tidigare. Ritningen godkändes av överintendentsämbetet den 4 april 1854. Den visar oss ett hus, som i storlek och stil liknade bibliothekshuset på Frösön. Den i skrivelsen omtalade borgen var ställd av rektor Hammargren, lasarettsläkaren Rissler, apotekaren Lignell, handlanden Winnberg och handlande E. C. Perman.

Den möjlighet, som fanns att genom försäljning av det gamla huset på Frösön nedbringa anslagsbehovet, prövades av Kungl. Maj:t. Krigskollegium lämnade emellertid underdånigst svar, att det ej fanns användning av huset för militärt ändamål. Huset värderades då och planer för dess flyttande till staden uppgjordes. Landshövding Dahlström fann emellertid, att husets nedrivande och materialiernas överförande till staden skulle ställa sig dyrare än inköpandet av nytt liknande material i staden.

Biskop Bergman däremot var av en annan mening; han förklarade i en skrivelse till statsrådet Reuterdal bl. a., att det var hans fullkomliga övertygelse, »att nämnda byggnad icke kan bättre tillgodogöras än om den nedrives och materialierna transporteras till Östersund att användas till uppförande av den nya. Jag stöder detta mitt förslag på tvenne viktiga skäl: 1) att den gamla byggnaden är uppförd av huggen sten, ett dyrbart byggnadsmaterial, som Icke genom rivning skadas, men som där på stället numera saknar allt värde. 2) att transportkostnaden av lokala förhållanden sä mycket som möjligt lättas, enär marken ifrån byggnadens nuvarande plats intill den kort därifrån belägna stranden av Storsjön har en betydlig och jämn sluttning och transporten till den vid motsatta stranden belägna Östersunds stad sedermera kan på nämnda sjö bekvämligen ske, antingen under sommaren eller vintern, helst avståndet icke utgör 3 Ai mil. I anledning av dessa förhållanden, vilka blivit konstaterade av prosten östlund, som vistades på Frösön i egenskap av vice rektor vid skolan därstädes, då ifrågavarande gamla byggnad uppfördes, förstår jag sannerligen icke, huru det kan sägas, såsom landshövding Dahlström i sin skrivelse yttrat, att ‘byggnadens nedtagande och materialiernas transporterande till Östersund sannolikt skulle medföra en kostnad, nära uppgående till materialiernas fulla värde’.»

De olika försöken att på billigaste sätt lösa byggnadsfrågan misslyckades likväl. Kungl. Maj:t resolverade den 3 juli 1854: »Vid underdånig föredragning härav hava vi, i betraktande därav, att statens tillgångar äro för flerfaldiga andra ändamål vid innevarande, redan långt framskridna riksdag starkt tagna i anspråk, ej funnit skäl att till rikets ständer uti ifrågavarande ämne nådig proposition avlåta.» Vi må livligt beklaga, att ej Jämtlands bibliotek kom att överföras till Östersund redan på 1850-talet, men kunna vi även beklaga, att tanken på flyttningen av det vackra bibliotekshuset på Frösön ej förverkligades?

R. Swedlund.

Anm. De olika framställningarna till konsistorium och Kungl. Maj:t och därav föranledda remisser finnas i Ecklesiastikdepartementsakterna 26/s 1852 och V? 1854 i Riksarkivet. Kungl. Maj:ts beslut finnas bl. kungl. brev i länsstyrelsens arkiv, liksom den avbildade ritningen, i länsarkivet. Om lasarettsbyggnaden m. m. se Bromé: »Östersunds historia» och Odelberg: »Några blad ur Östersunds lasaretts historia». Om bibliotekshuset på Frösön se Hasselberg: »Bibliotekshuset på Frösön».

Två reseskildringar från 1830 talets Östersund

Sommaren 1834 reste skriftställaren och läkaren Jon Engström från Kalmar genom stora delar av Norrland, Tröndelagen och Dalarna. Han var en högst originell man, vida känd i södra Sverige under namnet »Trädoktorn». Född i Fliseryd, Kalmar län, 1794 blev han 1818 med. lic. och kir. magister i Lund, tjänstgjorde under åren 1818—1825 som bataljonsläkare vid Värmlands regemente men ägnade sig sedermera åt litterära sysselsättningar och en omfattande affärsverksamhet i sydöstra Sverige, huvudsakligen på träindustriens område. År 1841 startade han i sin hemstad tidningen »Barometern» och utgav reseskildringar samt en hel del andra litterära alster. På resan genom Norrland sommaren och hösten 1834 kom han till Östersund sista dagen i augusti och skildrar i sin bok »Resa genom Södra Lappland, Jemtland, Trondhem och Dalarne år 1834» intrycken av den lilla, då 50-åriga staden på följande originella sätt:

Den 3i:ste Augusti anlände jag till Östersund, och varseblef strax utanföre staden tydliga spår af dess ungdom; ty brända stubbar, efter svedjelanden, stodo allestädes qvar uppå åkrar och gräslindor. — Den första man, som i egenskap af borgare inflyttade i den nya staden, för nära 50 år sedan, den såg jag nu, som mer än 70 års gubbe, välklädd och rask, med egen hand omlaga en söndrig bro på den gräsbeväxta gatan; men detta var en Jemtlänning »af gamla stammen».

Östersund är ännu en ringa småstad, bestående till det mesta af mindre boningar, hvilka till en stor del blifvit hoplappade af gamla trähus. Torget är fyrkantigt, men icke stenlagdt. Gatorna voro reguljert anlagda, men de flesta saknade ännu stensättning. — Hela folkmängden ej fullt 500 personer.

Östersund är således jämförligt med Trosa, — och det vill icke säga mycket. Man vet att Leufsta jernbruk, i Upland, är 13 gånge, högre uppskattadt än Jemtlands enda stad, som är Landshöfdingens residens. — Staden ligger på östliga stranden af Storsjön, gent emot Frösön. Deremellan går ett mindre sund, hvaröfver en vacker bro är uppbyggd. Wid dess västra ända står en runsten, hvarå man läser: att »Austmodher Gudfasts son lät resa stenen och anrätta bron, samt kristna Jemtland.» Då okynnet, tanklösheten eller egennyttan å andra orter alltför ofta synes förstöra forntidens minnesmärken, har man deremot härstädes låtit uppresa och ihopsätta den brutna stenen, som tydligt vittnar om Jemtlands äldre befolkning.

Östersunds obetydlighet, såsom stad, låter sig lätt förklara, dels af dess ungdom, dels ock deraf att Jemtlänningarne af ålder haft sin mesta handel, som består i trävaror, på Sundsvall, i hvars närhet både Ljungan och Indalselfven utlöpa. — Med trähandeln kan Östersund ej nånsin komma att egentligen befatta sig, emedan alla de större skogarna ligga i öster om staden, närmare åt Norrland; och som folket i Jemtland flottar sitt virke på de nyssnämnda strömmarne till kusten så ligger det i sakens natur att Sundsvall måste bli Jemtlänningarnes förnämsta handels-stad! Men deraf behöfde ej Östersunds obetydlighet bli en följd, i fall man ej häri, som i mycket annat, vore sjelf skulden till det öfverklagade onda; ty man har gjort och gör Östersund för litet till Residens-stad, hvilket den likväl hufvudsakligast borde vara. Man har t. ex. förlagt Jemtlands enda lärdoms-skola till Frösön, och der helt nyligen uppbyggt en vacker Bibliotheksbyggnad, som, i fall den blifvit placerad i Östersund, skulle ha varit en prydnad för staden. Sammaledes skolan och skolstaten, om de varit der.

Då man ifrar mot tidens splittringsanda så borde man ej sjelf förfara så idéstridigt och inkonseqvent som här skedt; ty som det låter sig förmoda och hoppas att också Jemtland en gång skall behöfva och erhålla ett högre läroverk, ett Gymnasium med Biskop (naturligtvis) och Lektorer, så frågas skall då skolan bli qvar på Frösön och Gymnasiet byggas i Östersund? — Eller, om hela Skolstaten förlägges till Frösön, hvarföre har man då placerat Länsstyrelsen i staden, och ej likaså gerna förlagt antingen båda delarna i Östersund, eller ock Jemtlands Residens och blifvande Biskopssäte, med stad och allt, på den undersköna höjden, å Frösön, hvarest kyrkan och skolan nu äro belägna?!

Då vi ej endast bör utan ock måste antaga Religionen såsom allt vetandes rätta grund och Politikens samt allt vårt görandes bästa stödjepunkt, så är det också desto mera obetänksamt att så der symboliskt åtskilja den inre och yttre verldens representanter (Läro och Landshöfdinge-Embetet,) som den ytliga fåvitskheten just deraf får och tar sig anledning att på sitt vis »resonera» d. v. s. sofistera öfver »alltings osammanhang». — Om äfven detta just icke kan vara så särdeles farligt, så är det åtminstone ej nyttigt, allraminst för framtiden; ty Provins-styrelsens nödiga centralkraft blir visst icke ökad av splittringen, som, då den, i form eller anda, en gång blifvit qvasi-officielt sanktionerad, ej underlåter att, förr eller senare, visa sin retroaktiva verkan.

Det är trefligt att få betrakta alltig såsom ett mer eller mindre fulländat konstverk, såsom en lefvande organism, i hvilken det finnes ett hjerta, ett centrum för lifvet, en grundidé; och ett land deri allting vore principlöst utströdt här och där, utan både inre och yttre sammanhang, det vore ett själlöst aggregat, som blott af slumpen kunde hoppas ett tillfälligt bestånd och ringa förkofran. — Detta är ej den sanna liberalismens idé; ty den älskar väl frihet, men derjemte äfven system och ordning i allt, emedan den vet att oordning och planlöshet medföra olag och laglöshet, samt våld och förtryck, vare sig i rojalismens eller liberalismens namn; lika mycket; ty namnet blir endast ett svepskäl för våldet. — Mig synes det derföre vara bättre att uraktlåta en myckenhet nya skapelser än att bilda missfoster, sådana som flere af våra jordbrukande småstäder, der hvarken handel eller näringarna komma fort.

De flesta af våra Svenska städer äro både för små och för många och deras innevånare äro i allmänhet för okunniga och för fattiga att kunna bedrifva stadsmannarörelsen så som sig bör. Derföre bli de föraktade af både noblessen och allmogen, som ha det gemensamt att vilja begabba de parvenyer, (och en parveny är Östersund), som ej äro både andligen och lekamligen starka nog att kunna med sann duglighet sätta sig i respekt. Då alla samhällsklassers inbördes aktning och sammanhang är ett nödvändigt beting för det hela, såsom stat, så är det ej välbetänkt att, då en residensstad är nödvändig, (såsom Östersund var), anordna den så att den och dess Innevånare måste bli nollor utan kraft, och följaktligen utan anseende af hopen, vare sig den bättre eller sämre. Pöbeln har alltid lust att bele och nedsmutsa allting som ej kan hälla sig utom dess skotthåll, och den makt som ej kan vara någorlunda stor bland de små, och ej vill vara enig och konseqvent, den söndras både Inom och utom sig, och varder förödd. — Så är det på god väg i Jemtland, där stadsbo’n är åkerbrukare och bonden köpman.

Jag vill icke tala om Jemtlänningarnes häst- och kreaturshandel, ty för så vidt den är inhemsk böra de få gå i frid; men det är högst obilligt och äfven orätt att bönder då skattefritt idka mångfaldig kramhandel m. m., ty derigenom förnärmas Östersunds borgerskap som likväl måste skatta för sin rörelse. — Jag är så långt ifrån att härmed vilja försvara ett skråsystem att jag tvärtom yrkar frihet för hvar och en att vara köpman i år och bonde för nästa år, vara skräddare eller skomakare alltsom det synes honom bäst, blott icke laglöst, utan för motsvarande afgäld till staten för den rörelse han drifver; ty om så sker skall missförhållandet upphöra sjelfmant, och bonde och borgare skola hvar i sin stad hufvudsakligast sköta sitt yrke. Nu deremot resa Jemtlands bönder till Trondhem och uppköpa kramvaror och spirituösa, hvarmed sedan idkas bod och krogrörelse på landet.

Under min resa genom provinsen kom jag, bland andra, till en sådan bonde, hvilken bebodde ett stort och vackert tvåvåningshus, med dubbla fönster-rader på långsidan, sex stora rutor i hvarje fönster, (liksom i Norrland,) och dubeldörrar, om jag rätt minnes till både förstugan och salen. I detta rum, som var både rymligt och prydligt, gick herr landtpatronen helt gravitetiskt och rökte sin pipa, under hvarjehanda resonnemanger med en annan sambroder I yrket, hvilken nu var på visit »hos kamraten». Här sprakades om Sverige och Norge, om riksdag och krigsdagar, (de flydda, nemligen) om kurs och konkurs, o. s. v. och det var både sans och förstånd i böndernas tal. Jag kan ock ej säga att hos dem var någon odräglig högfärd, utan ett jämt och sjelfständigt väsen. Der fjeskades hvarken för mig eller min reskamrat, som här införde mig; men ingen af oss hade skäl att klaga öfver brist på höflighet och välfägnad; ty der gafs kaffe i snygg servis, och bjöds toddy eller punsch, hvilket jag likväl undbad mig. — Husets inre möblering samt folkets hvardagsdrägter och lefnads-sätt vittnade I allting om välmåga och mer än vanligt bondvett, så väl hos den manliga personalen som qvinnorna.

Jag återkommer till mitt förra yttrande: att dessa och flere dylika personer må gerna fritt idka handel eller hvad annan rörelse som helst enligt vederbörlig tillåtelse och taxering, men ej annorlunda. Jag hörde ock mången i Östersund som klagade öfver ofoget här, liksom jag förut, i Skellefteå, hört samma jeremlader åtföljde af påståender om det saliggörande prohibitiv-systemet, hvilket jag ej kunnat finna behöfligt eller nyttigt.

Man föreger väl att allmogen af dessa bondköpmän lockas till att handla, och se’n pockas till att betala, och Gud vet inte alt hvad ondt som säges följa med den fria handeln och industrien. Men om den icke förvandlas till sjelfsvåld, utan begränsas af förnuftsenliga lagar, så är det lika så orimligt att en fri handel och industri kunde skada ett land och dess folk, kollektift sagdt, som att det svallande hafvet ej skulle nivellera sig sjelf. — Näst vattnet är ock handeln den bästa nivellör som jag känner, ty den handelsrörelse som icke bär sig upphör af sig sjelf; och den narr som köper bjäfs för sitt sista brödstycke må gerna dö utaf svält som en annan af Indigestion. Att värna en hop tanklösa dårar genom förbud, dertill förslå ej all verldens både lefvande och döda prohibitiv-författningar, hvilka samt och synnerligen äro och förblifva särdeles onyttiga i alla de landskaper som gränsa till Norge. — Ändamålsenligare torde det vara att lämpa de Svenska tullförfattningarne efter de Norrska, som äro bättre och billigare. —

I juli månad året därpå, d. v. s. 1835, kom en annan publicist på besök i Östersund, nämligen dåvarande medarbetaren och delägaren i Dagligt Allehanda, kanslisten i Generaltullstyrelsen Nils Arfwidsson. Han var en på sin tid betydande publicist och skönlitterär författare, född i Göteborg 1802, död i Stockholm 1880. I sin bok »Norr och Söder. Strödda anteckningar under resor mellan Avasaxa och Vesuven åren 1835 —1839» (Sthlm 1842, 43) berättar han från sitt besök I Östersund följande:

Östersund, belägen vid stranden af Storsjön, är en liten och reguliert anlagd stad, som med tiden kan få rätt vackra gator. För närvarande lärer man väl knapt kunna ge detta namn åt de räta, halfbebyggda, ostenlagda sträckor, som likväl så kallas, emedan de något måste heta. På det stora, qvadratformiga torget frodas gräset i ostörd ro. Med afseende på det högst ofullständiga skick, såsom stad, hvari Östersund sig ännu befinner, torde dock ingen dylik fläck, i vårt land, ega ett så stort antal hus, som vittna om välmoga och liflig rörelse. Att de likväl alla äro af träd torde knapt behöfva tilläggas. Kyrkan är säkerligen det enfaldigaste stadstempel i riket, och jag har sett många hyggligare och bättre byggda hölador. Landshöfdingens residence är ett prydligt och väl hvitmenadt hus.

Den intressantaste byggnaden i staden är Länshäktet, icke i yttre men inre måtto. Förf:n har I följe af tillfälliga förhållanden, haft lägenhet att besöka rätt mänga sådana lastens och olyckans boningar, i serskildte delar af riket. Sällan har han sett dem vårdade på ett för Läns-Styrelsen så hedrande sätt som här. Ljusa och fullkomligt snygga, försedda med en fånges nödtorft i oklanderligt skick, kunna Östersunds länshäktes celler, som vi tro, tagas till mönster för dylika i allmänhet. Fången har på väggen af sitt rum anslagen matordningen för veckan. Han vet hvad han eger rätt att få och hurudant det skall vara. Att döma utaf qvarlefvor af en middagsmåltid sådana Förf:n såg dem hos en af fångarna, tycktes, äfven i detta hänseende, Styrelsens omsorger sträcka sig så långt man billigtvis kunde begära.

En bekantskap af eget, hemskt och för Förf:n fullkomligt nytt slag, gjorde han vid detta besök. Det var en lifdömd fånges, hvars nådeansökning icke blifvit bifallen, och hvars halshuggningsdag redan, till följe af Prestens förklaring om fulländad religiös beredelse, var formligen utsatt.

Victor Hugos »le dernier jour d’un condamné» rann Förfin i hågen vid inträdet i det lilla, väl upplysta rummet. Svårligen skulle han bjuda till att beskrifva den känsla hvarmed han beträdde tröskeln. Han stod för första gången i sin lifstid framför ett lefvande väsen, af samma slägte som han sjelf, hvars ögon mötte hans, hvars röst besvarade hans, hvars hals satt lika fast på skullrorne, som hans — och han kunde på dag och timma beräkna då denna hals skulle skiljas från kroppen, då dessa ögon krampaktigt skulle stirra och förvridas i dödsminutens ångest, då denna hand som han höll i sin, skulle, lika frisk och senfull som nu, ryckas af dödskampens sprittningar! — Sannerligen, det var ett ohyggligt ögonblick! — Naturligtvis sökte han göra våld på sig, att ej för den olycklige förråda den sinnesstämning hans åsyn uppväckt, och gaf derföre sitt väsen och sitt samtal allt det lugn han förmådde.

Mången läsare torde vara lika begärlig, som Förfin var det sjelf, att erfara något om dens sinnesförfattning, röst, åthäfvor, sätt att tala och tänka, som, med samvetet belastadt af ett gräsligt brott — mord på egen hustru begånget under särdeles besvärande omständigheter — bestämdt kände den ej aflägsna dag och stund då han, våldsamt ryckt ur de lefvandes antal, skulle framträda Inför sin Högsta Domare. Man söker Hjelten i bataljvinnarens blick, poesin i skaldens väsende, det stora, det öfverraskande, det förfärliga, i händelser och förhållanden, hvilkas utveckling och följder nödvändigt synas hänvisa till ett så beskaffadt upphof. — Man bedrar sig. Skickeisen gör narr af oss häri, som i mycket annat.

Delinqventen satt, vid vårt inträde i rummet, vid fenstret och läste i en andelig bok; — hvarje cell är försedd med en eller flere sådane och dess invånare få sina ordentliga läxor; han steg upp och närmade sig höfligt. Hans blick var ej nedslagen, den var ej heller upplyftad, och i allmänhet uttryckte hans anletsdrag själslugn, men det var den döda känslans, icke den stilla, dock medvetna resignationens. Jag tilltalade honom, och han svarade rätt och bestämdt, men med ett beständigt småleende, deri skälmen stack fram under fånen. Han var det första, och det förfärliga ögonblick, som förestod honom, hade gjort honom till det senare. Hans själs fibrer hade förlorat sin spänstighet och förnuftet förrättade numera blott mechaniskt hos honom sina rent praktiska functioner. Så och icke annorlunda syntes åtminstone mig hans väsen. Då jag, vid bortgåendet, efter den för tillfället lämpligaste afskedshälsning jag — djupt skakad som jag var — förmådde uppfinna, tryckte hans hand, besvarade han, bugande, och med alltid samma småleende tryckningen. Hans hand darrade icke, blott den lagom afmätta klämningen af en machin och hans blick var, som ville han fråga mig: regnar det ute? eller något dylikt. Ett på en gång förfärligare och vidrigare ögonblick har jag sällan upplefvat.

Staden är blott genom ett smalt sund skiljd från den vidtbekanta Frösön. Förr var här en färja för öfverfarten — i ännu äldre tider, likasom nu, en bro. En bastant och till utseendet temligen hygglig träbro, hvars längd är ganska ansenlig, bildar för närvarande communicationen och anses, icke orätt, för stadens största märkvärdighet.

Den här nämnde fången var förre torparen Per Engvall från Gärde i Brunflo, som den 12 december 1834 mördat sin hustru Ingeborg Olofsdotter genom att strypa henne. Den 3 februari 1835 dömdes han av häradsrätten till döden, vilken dom fastställdes av konung Karl Johan den 30 juni 1835. Den 2 sept. samma år blev dödsdomen över Engvall verkställd i Brunflo.
J. Bé

Ångaren Jemtlands tillkomst
Inbjudningen till aktieteckning 1845

Landshövding A. P. Sandström (1847 adlad Sandströmer), som 1843 blev styresman för det jämtländska länet, var en utomordentligt driftig och Initiativrik man. Hans 6-åriga verksamhet i länet blev också av största betydelse för staden och länet. Bland hans många initiativ må i detta sammanhang nämnas tillkomsten av ångbåtstrafik på Storsjön. Den 13 augusti 1845 utfärdade han i detta syfte efterföljande vädjan om aktieteckning i ett planerat bolag:

Då lättade kommunikationer utgöra ett hufvudsakligt villkor för industriens och rörelsens befordran samt det således onekligen skulle för Provinsen Jemtland i allmänhet och serskildt för Östersunds Stad vara af serdeles vigt om Storsjön blefve till sjöfart begagnad, men sådant hittills icke varit förhållandet, hvartill orsaken hufvudsakligen torde vara att söka deri, att den starka och ofta hastigt påkommande blåsten gör segling derstädes svår och äfventyrlig, samt fortskaffning med rodd mycket besvärlig, har uppmärksamheten blifvit fästad å de stora fördelar, som skulle kunna beredas genom anskaffande af en Ångbåt, hvilken kunde begagnas Icke allenast till transporterande af passagerare och sådane varor, som kunde dera intagas, utan ock till bogsering af timmerflottor jemte pråmar, hvarå ved, bräder, kalk och andra byggnadsmaterialier inlastades.

Enligt hvad sakkunnig person, på grund af honom meddelade upplysningar, uppgifvit, borde en med halfdäck försedd ängbåt om 10 hästar kraft vara tillräcklig för att besörja de frakter, som här ifrågakomma, och machinen dertill skulle kunna erhållas för 4,500 Riksdaler Banco.

Då sjelfva fartyget på sätt nämndt är endast borde vara däckadt i fören men öppet i aktern, som inreddes med bänkar för passagerare, och i öfrigt begagnades till intagande af fraktgods samt försåges med ett på stöttor hvilande löst tak af tältduk eller jernplåtar, blefve detsamma icke serdeles kostsamt, och kunde lätt byggas på sådant ställe vid Storsjöns strand, der Materiallerna erhöllos för bästa pris. Det bör således med skäl kunna beräknas att fartyget, fullfärdigt med machin, Icke skulle kosta mera än 6,666 Rdr. 32 skill. Banco.

Någon tillförlitlig beräkning öfver kostnaden för underhållet kan väl icke nu uppgöras; men då den betydligaste delen utgår för ved, och konsumtionen deraf för ifrågawarande fartyg icke bör utgöra mera än högst i V« famn dagligen, som vid de aflägsnare stränderna kan erhållas för ett ringa pris i jemförelse med hvad Ångfartyg på andra ställen måste erlägga, visar det sig redan häraf, att kostnaden icke bör blifva större, än att fraktförtjensten med säkerhet bör betäcka densamma jemte skälig utdelning å Aktiecapitalet. Och synes ensamt forssling af ved till Östersunds Stad kunna lemna en betydlig och säker årlig inkomst.

Då vid hvarje nytt företag största svårigheten möter att i början och Innan allmänheten blifvit dervid vand, erhålla nödig förtjenst, bör det icke förbises, att perioden nu är den mest gynnade för det ifrågavarande företaget, som på lång tid torde vara att förvänta, I anseende till de betydliga frakter, som under de nästföljande åren äro att påräkna genom transporterande af tegel och andra materialier för de flera och stora byggnader, som uti Östersunds Stad förestå.

I förhoppning att ett för Länets ekonomiska förkofran så vigtigt företag, hvarigenom äfven för många hemmansegare vid Storsjöns stränder bereddes hittills saknadt tillfälle till afsättning, skall röna det deltagande, att ett aktiebolag för dess tillvägabringande kan bildas, Inbjudas härmed alla, som för dess befrämjande äro intresserade, till teckning för delaktighet uti ett dylikt Bolag, hvarvid hvarje Aktie beräknas till 100 Riksdaler Banco, och halfva aktier jemwäl kunna erhållas af dem som sådane åstunda: Och skall, om tillräckligt antal aktier varda tecknadt, sammanträde med aktieegarne blifva utsatt under nu instundande höstmarknad härstädes, för öfverläggning om de åtgärder, som för verkställigheten bör vidtagas, då det bör blifva möjligt, att redan nästa år få fartyget i gång, hvilket ock vore af nöden, om Bolaget skall tillgodonjuta den fraktförtjenst, hvartill de tillämnade byggnaderna föranleda. Östersund den 30 augusti 1845.

A. P. Sandström.

Denna inbjudan till aktieteckning förklingade icke ohörd. Vid den konstituerande bolagsstämman, som hölls I Östersund den 4 mars 1846, hade följande personer tecknat aktier, nämligen:

Hela aktier Halva aktier

Hemming Nilsson i Bergom

1

Nils Nilsson i Rehn och Erik Pärsson i Nygård

1

O. M. Håflin

1

A. Dederius

1

Olaus Lithander

1

Lars Pärsson i Landwerk

1

Nils Johansson i Wejmon

1

Erik Larsson i Röde

1
Nils Nilsson i Kälen och Pär Nilsson i Faxelfven 1

J. O. Ytterbom

1

H. Larsson och Mäns Pärsson i Trusta

1

J. O. Holmbäck

1

Erik Nilsson i Tomte och Carl Hemmingsson i Nyland

1

C. G. Weinberg

1

M. Wikström

1

D. Andersson

1

Gustafvus Risen

1

J. A. Albin

1

C. G. Liljesköld

1

P. Bökén, egenhändigt

1

P. G. af Bjerkén och C. C. Aspgren

1

C. Armfeldt

2

Intressenterne i Gustafs och Carlbergs kopparwerk

4

Eric Ytterbom

1

Jonas Persson och Hemming Persson i Kroksgärd

1

Nils Larsson i Tullus

1

Olof Larsson och Lars Larsson i Häste

1

Nils Nilsson i Hufvulsviken och Anders Andersson i Hägra

1

M. Öberg i Rödön och Johan Larsson i Silje

1

Erik Olsson, yngre i Kälen

1

Olof Larsson i Tullus och Jonas Nilsson i Faxelfven

1

Olof Larsson i Utgärd och Carl Carlsson i Dvärsätt

1

B. M. Freere

1

A. P. Sandström

3

N. Wikström

3

C. A. Lignell

2

C. Hofverberg

1

E. C. Perman

1

N. W. Granbom

1

C. A. Wetterberg

1

C. E. Burman

1

C. O. Granbom

1

N. M. Fastborg

1

C. A. Wikström

1

C. O. Pettersson

1

Jac. Andersson

1

V. Söderberg

1

Phål Andersson i Sanne och Jöns Ersson i Billsta

1

v. Pastor Liljesköld och Länsman P. Nilsson i Hallen

1

P. Wikström jr

2

C. E. Hierzell

1

Gustaf W. Pettersson

1

Häradshöfding Stridsberg

2

Stadens äldre byggnads- och brandordningar

De första av k. m:t fastställda byggnads- och brandordningarna för Östersund datera sig från slutet av 1830-talet. Redan år 1808 uppgjordes emellertid förslag till dylika reglementen, men det synes som om dessa, varav koncept förvaras i stadens arkiv, aldrig blevo av k. m:t godkända. Att de dock, åtminstone i viss utsträckning, under mänga år varit bestämmande för såväl byggnadsverksamheten som brandskyddet synes framgå av en del spridda akter i stadens arkiv. Under alla förhållanden äro dessa äldre byggnads- och brandordningar av mycket stort intresse, varför vi här avtrycka med bibehållande av akternas ortografi såväl förslagen från är 1808 som de år 1839 av k. m:t fastställda byggnads- och brandordningarna för staden:

Byggnadsordningen 1808

§1

Staden är nyss anlagd, äger Geometrisk Plankarta, som utstakar Rådstuga, kyrk Tomt, ock Begrafningsplats, 2:ne Torg jemte tillräckligt räta ock breda Gator, ock 3 :ne Tomter med kryddgårdar uti hvarje quarter, där äfven finnes uptagen den igenom staden rinnande bäck, derföre kan ingen däruti väga göra minsta förändring vid härdaste ansvar, icke ens Trappan som räcker utåt gatan längre än öfver rännsten.

2 §

Ej må byggnad anställas, det vare sig till Vånings- eller Uthus, innan hos Ordförande anmälan därom blifvit gjord, Ritning ingifven ock Borgerskapet efter föregängen besigtning lof dertil i Laga ordning med delt.

3 §

Torg ock Gator böra alla Bygnader gifvas et prydligt utseende ock upföras helst af Sten, Lera eller Träd, efter det nyligen vid tagna Mur- ock Byggningssätt. Trädhus bör, hvad utseendet beträffar, icke med röd utan hälst Gul eller Ljus färg öfverstrykas ock icke göras högre än 2:ne våningar. Til säkerhet för Eldsvådor skall iagttagas: at alla Eldstäder, samt skorstens Rör ock Pipor, så uti nedra som öfra våningarna, upföras pä Sten grund, Hvalv och Murning, jemte det dem gifves den vidd att sötare obehindrat kunna framkomma, men för ingen del lämnas at vila på bjelkar ock bräväggar; vidare skola midt för alla Eldstäder Trädväggarna borthuggas, ock murar i stället updragas, hvarförutan Spislar ock kakelugnar böra i murade nischer ställas, ock må för öfvrigt, så väl i Sten som Trädhus, Bielkar eller annat träd icke läggas närmare sjelfva Eldstäderna än i Vs foht. Vid anlägningen af sådana värkstäder ock Handteringar, som fodra mycken eldning, bör Ordförande ock de Äldsta efter beskaffenheten före skrifva sådant byggnads sätt, att all möijlig säkerhet för Eldsvåda må kunna vinnas ock Staden för något äfventyr blottställas. Nära intill gator, må hvarken Ladugårds- eller afträdeshus upföras, utan böra de längre in på egen Tomt anläggas, men likväl icke sä nära intil andra Grannars Tomtlinjer, at de däraf besväras.

4 §

Ordförande ock Äldsta bör hälla noga tilsyn att hvad i föregående § är stadgadt ofelbart följes ock iagttages, ock skall den Husägare, som sådant underlåter vara till Rdr 10 böter förfallen ock vid kännas den kostnad till rifning ock ändring åtgår; äfvensom Mur- och Byggmästare, som låta nytja sig, att någon murning ock Byggnad annorlunda värkställa, skola till enahanda böter vara förfallna.

5 §

Till större Byggnader böra skriftliga contracter med Bygg- och Mur Mästare författas ock af Ordföranden ock de äldsta stadfästas, hvilka sedermera tilhåller dem att deras arbeten enligt Contracterna bådde rätt och skyndsamt värkställa, ock äger i sådan afseende föreskrifva vlten ock skall den, som i arbetet befinnes lätjefull och värdslös, därifrån vräkas ock efter bepröfvande ärsätta skadan han ägaren tillskyndat. Pä lika sätt böra, Snickare, Kakelugns makare m. fl. Handtvärkare af vederbörande til hållas att på utsatta tider hafva sina arbeten färdiga ock dervid behörig noggrannhet iagttaga, så att ordhållighet ock redlighet må hos stadens Handtvärkare befordras, Vidare skall vederbörandes vårdnad därå ligga, att Tomterna icke sä tätt med Hus bebyggas, at, vid timande Eldsvåda utrymme til släckning saknas.

7 §

Vederbörandes synnerliga åliggande skall vara, til ofelbar värkställighet befodra, alt, hvad de ärliga Brandsynerna, enligt den nu inrättade Brand Ordningen utstakar, eller eljest, til före kommande af Eldsvådor kunna förordnas, ock i fall de för hvarje Hus föreskrifvna ändringar ock förbätringar icke av Ägaren genast fullgöras, då föranstalta, att inom viss förelagd tid af Bygg- ock Murmästaren värkställas, ock kostnaden hos ägaren utmätas. Pä lika sätt bör ock felande Brand Redskap anskaffas, när Husägaren sådant underlåter, ock Hus, som för vådlig beskaffenhet och ålder utdömas för lego rifvas, när Ägaren innom förelagde tiden sådant eij fullbordat, så at staden ifrån däraf upkommande äfventyr må befrias.

8 §

På ömse sidor om den genom staden rinnande bäck bör Plankvirke eller Sten Murar upresas hela Bäcken uppgenom, Stränderna jemnas, med träd planteras, ock ytterst må med nödiga, prydliga Barriärer för ses. Nederst vid sjön, där Stadens bebyggda Tomter sluta, skola ställen utses för Garvare, Sämskmakare, Färgare ock flera sädana Handtvärkare, att skölja sina tillvärkningar, ock skall i allmänhet vederbörande noga tilse, at vattnet i bäcken hvarifrän Stadens invånare måste hämta sina hushäls behof, i möjligaste måtto befrias frän orena tilblandningar, ock mä derföre hvarken Ladugårds- eller afträdes hus nära bäcken anläggas, ock skola de som redan finnas, bort skaffas.

9 §

Rennstenar ock nödvändiga aflops Trummor skola altid hällas i godt ständ ock förbätras sä ofta det kan tarfvas. Skulle i afseende til markens läge, rensten eller avlopsrenneln nödvändigt behöfvas, löpa genom någons tomt, må ägaren det icke hindra utan den sä underhälla, at vattnets aflopp icke hämmas. Vederbörande skall åligga at öfver alt detta hålla waksam tilsyn ock i sådant afseende genom vissa af sina Ledamöter 2:ne gånger om året, i Maij ock September månader hälla besigtnlng och Husägarna viss tid före lägga, innom hvilken det bristfälliga bör botas, ock i händelse af underlätenhet, låta det för lego värkställas ock betalningen genast utmäta. Pä lika sätt skall ock med Stadens vägar förfaras, sä att de altid hällas i fullkomligt ständ; Om vederbörande uti staden efter låta häruti, mä krono Betjeningen at genom närmast intilligande allmoge låta vägarna grusas och bätras, hvarför betalningen genom Kronofogden hos Ordföranden ock de äldsta utmätes, som sedan bäst de gitta, äga att äterfodra af Stadens Innevånare. På samma sätt skall ock med Snö plogning eller Snöskätning för hällas.

10 §

Stadens publica hus ock Byggnader skola genom vederbörandes försorg alt ständigt i godt stånd hällas, ock efter behof repareras ock bättras. Då ny byggnad tarfvas, böra ritningar författas ock till Kongl. Matjs: nådiga öfverseende ock fastställelse förut til Höga Lands Höfdingen i under dånighet insändas.

11 §

Alla tvister om Börd ock Tomters gräntser ock Utmäl böra hos vällovl. Härads Rätten anmälas ock lagligen afdömas, men frågor om sjelfva Byggnaderna ock hvad eljest till Stadens nytta ock prydnad lända, böra på sätt lagen uti 29 Capitlet Byggninga Balken föreskrifver, först af vederbörande i Staden ock sedan hos Höga Landshöfdingen afgöras.

12 §

De, som bygdt Mangärds Hus å annat ställe af sin undfångna Tomt än den Grund ritningen tydeligen utstakar; bör lika fult bygga ä rätta stället innom 2:ne åhr. Men mä det redan upförda Hus jemvel bibehållas til bruk och nyttjande.

13 §

Alla som ännu icke upfört Hus byggnad å egen eller andras Tomt, skall sådant ofelbart värkställa innom 2:ne åhr, vid det ansvar Höga Landshöfdingeembetets Befallning tydellgen dicterar.
(Den 30 maj 1808.)

Brandordningen 1808

1 §

Hvarje Gärdsägare är nu försedd med Handspruta, en Yxa, en Såå, ett vattn ämbar, en båts hake, en Stege, som å gården står på ett lägligt ställe emot Takfoten uprest, som icke oftare brukas än vid yppad Eldsvåda, dessa persedlar namnes med Brandredskap, alla desse Brandredskap böra vara märkte med ägarens namn och gårdens nummer till undvikande af misstag, hvarföre ägaren annars skyller sig sjelf. Utom förenämnde, finnes z:ne stora Brand Hakar på Fånghuset, för öfra Hälften af Staden, och 2:ne dylika, hakar för nedra Hälften.

2 §

Årligen utses 2:ne Borgesmän at vara Brandupsyningsmän, den ena för öfra Hälften; och den andra för nedra Hälften af Staden, hvars Sy sia består i at noga tilse det Brand redskapen äro i godt stånd och skorstenarnas sotande värkställes minst 2:ne gånger årligen, neml. Maij och September månader.

3 §

Til Handt Langare vid dän nyligen ärhållne Sprutan, äro utsedda åtta man, nemligen 4:ra vid pumpen, fyra vid slangen, utom Ordförande, som styrer Sprutan eller anförtror den åt någon annan, då hans eftersyn fordras å annat ställe. Sä länge ingen Lön, kan tillslås för Handtlangning, tjenar Gärdsägarne at efter tour värkställa det.

4 §

Alla inom Staden befintliga Hästar mage nyttjas wid Eldsvåda, med vattnets forslande till Sprutan, m. m. emot billig ärsättning, lika beräknad på hvarje Gärds Tomt, Men om tredskande skulle upstå, tages Hästen med våld och böte tillika den trädskande 10 Rdr.

5 §

De allmänna Brand redskapen skola aldrig, sedan de vid något tillfälle blifvit brukade, insättas obesigtigade, utan  genast vid answar lagas och i godt stånd sättas, i fall de någon skada tagit.

6 §

Höst och vår wärkställes Brand syn af Ordföranden med en Murmästare och Timmerman, härvid annoteres alt som bör rättas och hvad bristfälligt finnes till Tak eller Murar genast förbättra eller straxt nedrifvas, likasom ägaren på tillsägelse straxt bör borttaga eller afflytta förfallne Byggnader. I annor Händelse anmäles sådant hos wällofl. Härads Rätten sä länge ej Magistrat finnes till utdömande och wärkställighet.

7 §

Stadens brunnar böra noga efterses och widmagthållas om vlntren wissa wakar öppna hållas, i de allmänna Länningarne, hvilka dageligen böra efter ses.

8 §

De, som hafwa hästar, vattn kärror eller drögar, och icke äro faran närmast skola wid första tillsägelse vara färdiga att köra vattn, vid lika bot som förr sagdt är, och på det vattnkörandet må gå ordenteligen; skola altid, när Eldsvåda är, några Stadens invånare blifwa posterade att påskynda wattn körandet, och tilse att wattn körarne i fram- och äter färden hälla rätt efter hvarandra, på det Gatorna af oredigt körande ej må tillstengas.

9 §

Til alla brunnar i Gärdarne bör wara öppen tillgång när faran är ä färde, at Tunnor och kar, mä med vattn fyllas, hindrar någon brunsägare vattn hämtning då, bote Rdr 5, och må lika fullt motståndet undanröjas på hvad sätt det bäst skje kan.

10 §

Wid infallande Stormväder böra 2:ne Stadens Inwånare efter tour besöka alla gärdar, och efter se Elden, samt warna att därmed försigtigt förfares, nedlägga stående Ved Brasor; Och de, som ej genast låta rätta sig, bör brasan utsläckas med vattn, om billighet icke gäller.

11 §

Så snart Staden hinner befolkas bör Branvakt inrättas, som vid timad Eldsvåda genast tillsäger sådant hos Ordföranden och Brand Upsyningsmännen, hvars skyldighet blifwer at låta Brandwakten genast med trumslag kring hela staden kungöra olyckan. Jämte dessa bör en eller 2:ne Stadens Innevånare efter tour alla aftnar, frän kl. 10 till fyra om morgonen då och då om natten utgå; att efterse Brandvakten, att de sin skyldighet upfylla, som ock tillse, att Ljus och äfvensom Eldning den tiden om natten där sjuklighet icke gjör sådant nödvändigt, äro släckta, samt förekomma alt oväsende, som kan i Husen el. på gatorna yppa sig, den felande vid Laglig Domstol utan skonsmål framdraga till laga näpst.

12 §

Den, som pä något ställe i ett hus förmärker ovanlig rök, eller Os, gnistror, lysande eller annat tecken till Eldsvåda, den skall det på samma stund folket i huset, häldst Husbonde eller matmoder tillkännagifwa, Den det försummar och eld upkommer, pligte med böter, fängelse vid vattn och bröd, spö eller ris slitande, efter sakens beskaffenhet. Sä snart någon förmärker sig hafwa Eld lös i huset, skall han det genast i tid gifwa Grannarna till känna, och De för Ordföranden, at Larm Trumman genast må tillkännagifwa olyckan. Den det efter sätter och döljer så länge, att elden öfver handen tager, pligte som förut sagt är. Alla grannar som icke sjelfva äro i sådan fara at de behöfwa alt sitt folk hemma hos sig, böra på första ögonblick, som de förnummit elden vara hos Grannen upkommen, löpa til med vattn Embär, såar, Hand sprutor, Yxor, och hvad annan tjenlig Brand Redskap de i hastighet kunna hafwa wid handen och åstadkomma, görandes all möjlig flit att kunna quäfva ock släcka Elden; Hwarwid de dock hafwa at se sig noga före, at icke genom oförsigtigt tillrasande, de göra äganden någon skada, som kunnat undwikas, eller äro husfolket och hvarandra till mehn ock hinder. Slutes i ett hus, där elden är lös, dörren til, så att de, som skola släcka, icke slippa inn, utan Elden lämnas magt, må dörren eller porten uppslås, och den, som tilslutit pligte Rdr 10. Quinfolk ock alle de som icke nödvändigt måste för någon ordsak vara vid Elden, skola icke löpa ur sina hus, utan dem ackta, i widrigt fall skola de med allvarsam näpst varda ansedde. De som bo i nejden av elden varnas att, därnäst nöden det icke ännu oundgängligen kräfwer, se sig för sigteligen före, och icke med bortrifwande ock otidig flyttning göra sig sjelfwe skada och igenfylla gatan för dem, som köra vattn ock släcka. Men at lägga ned och packa in samt gifwa ackt på elden, och wara i god beredskap, fordrar försigtigheten.

Kunna flyttningssakerne bortskaffas igenom andra vägar och gator, än dem där körarna komma at fara och där folket skall arbeta med elden, så måste sådant ändteligen skje. Men är belägenheten icke sådan, så måste man tilse att kunna sända dem, som flytta, så mycket bärare, hjelp att de med kärror och wägnar, ej behöfwa just stanna i största trängseln; kan icke det skje, sä skola de som köra, vela, at när de fara från Elden, altid hälla samma rad som tomma wattn tunnorna; men när de skola framåt elden, följa med de fyllda Tunnorna.

13 §

Spruthus är inrättad wid kyrkan, där Trumman äfwen förwaras, förses med 3=ne Nycklar, En Ordföranden, En för hvardera Brand upsyningsmännen, för att så mycket snarare vara till hands.
(Den 5 okt. 1808.)

På borgerskapets vägnar är denna brandordning undertecknad av Samuel Perman, Johan Nessör, J. Fr. Rosenlund, Johan Thellberg, Eric Nordlund, Petter Holmberg, Olof Oldberg och Anders Hallsten.

Byggnadsordningen 1839

Kongl. Maj:ts Nådiga Byggnads Ordning för Staden Östersund. Gifven Stockholms Slott den 29 April 1839.

Kongl. Maj:t har i Nåder låtit Sig föredragas det i detta ämne inkomne underdåniga Förslag och efter granskning deraf, i Nåder godt funnit att för Staden Östersund fastställa följande

Byggnads Ordning:

§ 1

Ingen byggnad, vare sig bonings- eller uthus, mä Inom Staden företagas, innan Municipal Styrelsen, på vederbörandes anmälan, anställt beslgtning på stället och dertill lof gifvit.

§ 2

Boningshus af träd få ej upföras högre än två våningar med så hög vind att boningsrum ä bägge ändar må kunna inredas. Uthus af träd få icke byggas högre än en våning och ej upföras vid större gator.

§ 3

Med boningshus af träd fä ej sammanbyggas stall, fähus eller foderlada, liksom det ock skall vara förbudet, att till förvarande af hö eller halmfoder inreda vindar öfver boningshus; skolande vindar, så öfver bonings- som uthus, för att vid behof kunna hällas ljusa, erhålla tillräckligt antal fenster eller gluggar, hvilka sednare dock alltid böra vara med lucka försedde.

§ 4

Alla nybyggnader böra täckas, om icke med skiffer plåtar eller tegel, åtminstone med goda bräder eller spån, hvilka pålagde öfverstrykes med stark vitriol och röd färg, eller annat icke eldfarligt ämne; men tak af halm, näfver och torf eller andre eldfarlige ämnen vare aldeles förbjudne.

§ 5

Den, eller de, som i Staden äga antingen hus eller tak af sådan beskaffenhet att dylika hädanefter icke fä upföras, må icke, änskönt det medgifves att under tiden huset eller taket nyttja och bibehålla, dera företaga andre eller större förbättringar och reparationer än oundgängligen fordras kunna för husets beboende och bruk.

§ 6.

I boningshus af hvad byggnadsämne som helst, skola eldstäder, skorstenspipor och rör upföras på stengrund, skiljda frän timmer och trädvirke, hvaraf följer: att de icke må stödjas emot, eller lemnas hvilande på Bjelkar eller trädväggar; att pipa eller eldrör icke må dragas ut genom trädvägg, att der bakugn, kökseller brännugn, eller spisel uppföres, timmerväggen icke må lemnas till större eller mindre del qvarsittande bakom muren, utan aldeles borttagas; samt att kakelugnar ställas i murade Nicher med stcnplaner eller jernplätar framföre.

§ 7

Wid upförande af eldstad eller ugn på sädane ställen, der, i och för handtverk eller näring, mycken, jemn och stark eldning fordras, skola murarna göras tjocka, grofva och fasta, ställas frie och tillgänglige på alla sidor, med yttersta sorgfällighet kalkslås samt förses med underliggande jernhällor eller muradt golf af tegel.

§ 8

Alla Skorstenar skola vara vida och för sotares obehindrade framkomst rymlige och upföras antingen igenom takåsen eller så nära intill densamma som möjligt är, och icke vid takfoten, ofvan tak skola de muras tillräckligt höga, så att gnistor ej må nedfalla på angränsande lägre hus eller tak; och om hinder häremot skulle möta, eller fara ändock visa sig öfverhvälfvas eller förses med rörlig huf.

§ 9

Wäderqwarnar med de flere sådane byggnader, som fordra serskildt hög resning och följaktligen, vid timad olycka, lätt kringsprida eld, få icke upföras vid de trängre gatorne eller inom tätt hopbyggde qvarter.

§ 10

Inrättningar af synnerligen eldfarlig beskaffenhet, såsom rökbadstugor, deruti malt och lin torkas och matvaror rökas, må icke byggas inom Stadens Stakett; likaledes böra ock, derest sådant någonsin skulle komma i fråga, Ull och bomulls spinnerier, Werk, som drifvas med Ångmaschiner, Oljeslagerier, Såpsjuderier, Trankokerier, Smältugnar, Qwarnar, Mälterier och Brännerier anläggas, antingen utom sjelfva Staden eller ock på platser, som ligga öppet och fritt eller som åtminstone äro genom afstånd skiljde frän Stadens tätare bebygde delar, hvilket stadgande äfven gäller i afseende pä Kakelugnsmakares, Klockgjutares, Smeders med flere Handtverkares verkstäder, som fordra stark och jemn eldning samt om Bagerier, Bryggerier och Färgerier.

§ 11

Plank, eller hus, inom Staden må icke till deras bevarande från röta, strykas med kokt tjära, utan i stället med rödfärg, blandad med andra ljusare färger.

§ 12

Uplag af Beck och Tjära med flere sådane lätt antändbare ämnen, som vanligen ligga under bar himmel, må ej vara tillätet invid bebyggda tomter eller på andra derifrån afskiljda ställen; helst utom Staden eller vid Sjötorget.

§ 13

Skulle ett inom Staden redan upbygdt hus hafva eldstad, skorsten, rör eller pipa af arman beskaffenhet än här ofvanföre skrifvet står och vid skeende brandsyn finnes genom sin felagtiga egenskap, vara i ett eller annat afseende eldfarlig, bör det felagtiga utdömas och Ordningsmannen sedermera hålla hand deröfver, att ombyggnad inom viss utsatt kort tid verkställes. Hvilket vederbörande till underdånig efterrättelse länder. Datum ut supra

Under Hans Maj:ts

Wår Aller Nådlgste Konungs och Herres frånvaro.

Dess tillförordnade Regering:

O S C A R.

N. A. Stierneld.     E. R. Adelswärd.

G. F. Åkerhielm. •  Alb. Ihre.

I N. Wallenstéen.

Brandordningen 1839

Kongl. Maj:ts Nådiga Brand Ordning för Staden Östersund: Gifven
Stockholms Slott den 29 April 1839.

Kongl. Maj;t har i Nåder låtit sig föredragas det i detta ämne inkomne underdåniga förslag och, efter granskning deraf i Nåder godtfunnit att för Staden Östersund fastställa följande:

Brand Ordning.

§ 1

Hvar och en af Stadens invånare åligger så varsamt och försiktigt handtera eld, att på hvarken ett eller annat sätt våda upkomma kan; i följd hvaraf ingen tillätes gå bort ur hus eller rum och öfvergifva lågande eld eller brinnande ljus, än mindre öfverlemna sig ät sömnen, innan nyttjad eld utsläckt är, eller ljus, om det vidare skulle behöfvas, blifvit ställdt i ett med vatten lämpligt uppfylldt kärl.

§ 2

Att bära ljusbloss eller fackla eller att röka tobak ute på gata och gränd eller inom sin gård i stall, lada eller uthus, magaziner eller vindar eller hvarhelst eldfarliga ämnen förvaras vare förbudet; likaledes att, utan erhållet vederbörligt tillstånd, inom stadens Stakett aflossa kanoner eller handgevär eller kasta raketer och svärmare.

§ 3

Ingen må för Båtars tjärande eller mindre nödvändiga behof, under bar himmel uptända och underhälla eld på andra ställen än ä stranden emellan Kurhuset och Östersunds Bron, icke eller derstedes under stark storm och blåsväder, sommartiden eller när långvarig torka inträffar.

§ 4

De, som i och för sin handtering eller sine hushälls sysslor behöfva stark eldning i ugn och eldstad, skola, såvidt möjligt är, undvika att nattetid densamma fortsätta, och framför allt, vid sådane tillfällen, då blåsväder och storm eller stark värme och torka inträffa, om icke dermed alldeles uphöra, åtminstone deruti göra inskränkning.

§ 5

Lin eller Hampa må icke inom boningshus torkas eller beredas ej eller häcklas vid eldsljus; likasom ock förråder af hö eller halmfoder icke må upläggas på vindar, öfver eller inom rum i boningshus, hvilket förbud äfven gäller maltberedning och torkning inom slika hus.

§ 6

Uplag av sädane ämnen, hvilka lätt fatta eld, såsom Bäck, Tjära, Terpentin, Trän, Svafvel, Salpeter, Stenkol, Näfver och annat dylikt, må icke göras på vindar öfver boningshus eller uti eller nära intill eldrum, utan böra sådane ämnen förvaras antingen i hvälfvda Källare eller särskilda packbodar eller på sätt i 12 § af Byggnads Ordningen stadgadt är; Varande dem, som med slika varor drifva handel, icke tillätet att frän förvaringsrummet till handelsboden för hvarje gång hämta mera än en tunna eller fat af de förstnämnde och ½ Lispund af de öfriga eller med dem lika beskaffade varor; kommande i afseende på krut, att tjena till noggrann efterlefnad hvad om dess förvarande, handterande och försäljning uti Kongl. Förordningen den 3 Juli 1730 är vordet stadgadt.

§ 7

Ehuru i Staden finnas mänga Brunnar, skola likväl vintertiden nödigt antal Brandvakar ä intill Staden gränsande Storsjön pä Stadens bekostnad hållas öppna, så att vid timande eldsvådor erforderlig och tillräcklig vattentillgång ej må saknas; och skall hvar och en husägare, hvars gärdar icke gränsa intill vattudrag eller äro försedde med egen brunn, ständigt, i, synnerhet under stark torka eller när stark blåst inträffar, hafva ett med vatten fyllde kar stående och i köket om nätterne minst ett ämbar vatten att tillgå.

§ 8

Hvarje gårdsägare utan undantag skall vara försedd med följande brandredskap:

Handspruta helst af koppar eller jernbleck, men i brist derpå af träd med jernringar;
Brandstege, afpassad efter husets höjd;
Brandhake;
Yxa;
Wattenså med stång;
Ämbare med Grepe; och
Handlyckta.

Är gården vidsträckt och innefattar mänga hus eller är huset högre än tvänne våningar, bör ägaren hafva dubbelt antal av nyssnämnde Brandredskap.

§ 9

Stadens Kyrka, Landshöfdinge Residenset, Fabriker, om sädane komma att i Staden anläggas, och andre blifvande inrättningar böra vara försedda med egna brandredskap, afpassade efter husets och inrättningens storlek och beskaffenhet och bestående helst af mindre eller större Slang sprutor med tillbehör.

§ 10

Staden, som för närvarande äger En större och En mindre Slangspruta med tillbehör, skall vara förpligtad att på allmän bekostnad hädanefter desamme i fullgodt och brukbart stånd ständigt underhålla tillika med ett Brandsegel med tillbehör, Tvänne Vattenkar med släpor, En större Brandstege, En mindre dito, En större Brandhake, En mindre dito, Tvänne slipade yxor, En jernstör, En Isbill, Tvänne jernskyfflar, Trenne släckviskor eller Svabbar, En större Handlyckta och En Redskapssäck med alla tillbehör för sprutornes skyndsamma lagning i fall de skulle gä sönder under nyttjandet.

§ I I

Sotning skall verkställas i alla Skorstenar och pipor minst en gäng om året i dem, som höra till Kakelugnar, en gång hvar tredje månad i dem, som leda till spisel eller kök, och en gång i hvarje månad i dem, som tillhöra Eldstad i Wärdshus, eller hos Bryggare och Bagare, och de flere, som öfva stark eldning.

§ 12

Staden skall på allmän bekostnad hålla tillräckligt antal Brandvakter, som nattetid vaka och anmärka när brand och stark rök, gnistor eller andra tecken till våda visa sig, utforska rätta orsaken och, när verklig fara är förhanden, utan tidsutdrägt med anskri och eldrop samt klappande ä portar och luckor väcka ej mindre de i huset och granskapet boende än dem, som vid slika tillfällen skola föra befälet.

§ 13

Utom en Larmtrumma, som å tjenligt ställe förvaras, för att dermed gifva Stadens invånare eldens utbrott tillkänna, skall, å Stadens bekostnad, en Kanon anskaffas och å Stadens Torg placeras, på det att, när så nödigt finnes, larmskott må aflossas.

§ 14

Efter föregående Kungörelser skall, genom Ordningsmannens försorg, Brandsyner inom Staden hållas Wär- och Höstetiden hvarje är med biträde af tillkallade Murmästare, Byggmästare eller Timmermän, Kakelugnsmakare och Sotare eller den som sotningen inom Staden ombesörjer. Wid den förra af synerne efterses, så väl i allmänhet huruvida Byggnads- och Brand Ordningens föreskrifter i de delar, hvilka kunna komma i fråga, äro noggrannt upfyllde, som i synnerhet: 1:0 Förhållandet med alla inom hvarje Tomt och Gård befintlige hus, dervid, om uptäckas skulle antingen att byggnader eller tak af otillåten beskaffenhet äro upförde, eller ock att byggnader finnas, som orsaka trängsel och dermed förenad våda eller deraf granne kan lida mehn och olägenhet, nödige föreskrifter till rättelse lämnas. 2:0 Bristfälligheter ä sjelfva husen till tak, väggar, inredning m. m., hvarvid om hus eller byggnad finnes så bofälligt, att dess bibehållande anses farligt, detsamma utdömmes. 3:0 Eldstäders, Eldrörs, murars och Skorstenars beskaffenhet; börande derest då förmärkes att dessa antingen vid första anläggningen felaktigt inrättade eller sedermera vårdslöst underhållne blifvit, så att våda visar sig, den nödige förändringen eller förbättringen i slikt fall utstakas: 4:0 Brandredskapens antal och beskaffenhet, hvarvid om anskaffande af det felande och lagning af det bristfälliga förordnas; 5:0 Vattentillgången med allt hvad dertill hörer; och 6:0 Efterlefnaden af föreskrifterne om eldfarliga ämnens och varors inhysande på vindar och nära eldstäder, samt i sammanhang dermed, huruvida vedstaplar eller gammalt virke och högar af stickor, ris, hyvelspån eller kohl finnas samlade och på vådligt sätt under öppen himmel inom gårdarne liggande, i hvilket fall om deras bortskaffande förordnas; Vid den sednare Brandsynen, höstetiden, utforskas om allt hvad som blifvit föreskrifvet, gått i verkställighet eller i vidrigt fall fogas anstalt att sådant skyndsamt sker på gärdsägarens bekostnad. Vid Brandsynerna må föreläggas viten för föreskrifternes efterlefnad, dock icke högre än Tio Riksdaler Banco, hvilka, om någon därtill fälles, kommer att tillfalla Stadens fattiga.

§ 15

Den eller de, som öfverträda föreskrifterne i 1 :sta och 2:dra §§ vare förfallen till ett vite af Tre Riksdaler sexton skillingar Banco, som tillfaller Stadens Fattige.

§ 16

Wid upkommande vädeld föres högsta befälet af Landshöfdingen i Länet, då han är i Staden, eller i hans frånvaro af Ordningsmannen. Är Ordningsmannen frånvarande föres befälet af den, som Stadens Municipal Styrelse dertill utsett; Åliggande det Stadens Waktmästare att vid elden sig genast inställa hos Befälhafvaren, till afbidande och verkställande av hans ordres.

§ 17

Hvarje spruta, som af Staden underhälles, skall handteras och föras af en dertill vald, rask, rådig och oförtruten man, hvilken sommartiden, en gång i hvar annan månad, inöfvar Stadens arbetsföra invånare af mankönet i sprutornes ändamålsenliga användande och anvisar hvar och en dess plats och de göromål honom tillhöra. De sålunda valda Sprutmästare skola jämväl hafva ständig upsikl och värd ä bägge Sprutorna, Brandsegel och all annan i Spruthuset varande Brandredskap, hvarå särskildt inventarium bör hållas, samt tillse att alla vid sprutornes begagnande märkbara fel och bristfälligheter varda ofördröjligen bättrade och reparerade av Stadens Smeder, Sadelmakare och Skomakare m. fl., hvilka, vid En Riksdaler sexton skillingars, Stadens fattige tillfallande, vite, icke må vägra att emot skälig betalning genast verkställa det arbete, som anses nödigt och som till deras handtverk hörer. Likaledes skola ock Brandmästarne hafva upseende öfver Stadens brandvakt och hålla noga hand deröfver, att denna wakthållning med vaksamhet ordentligen förrättas samt när de finna någon försummelse, den eller dem, som dermed beträdas, tilltala och befordra till laga ansvar efter försummelsens beskaffenhet.

§ 18

Enligt hvad i Kongl. Maj:ts Nådiga Cirkulair-Bref den i October 1828 är föreskrifvet, åligger det Staden att alltid 1 beredskap hafva ett efter antalet och beskaffenheten av Stadens Sprutor lämpadt förråd af det så kallade von Akenska eldsläckningsämnet, för att vid upkommande eldsvåda användas.

S 19

När Eldsvåda upkommer nattetid åligger det ej mindre dem, som bo i nejden af samma gata, än ock dem, som bo vid sådane ställen, der vattnet hämtas eller föres till släckningen, uthänga lycktor med itändt ljus eller lampa eller sätta ljus i fensterna, så att hvar och en, som på ett eller annat sätt i ock för elden sysselsatt är, må vara i tillfälle sina åligganden fullgöra.

§ 20

I afseende på Eldens släckning och hvad dervid iakttagas bör, äger Stadens Styrelse att, efter Borgerskapets hörande häröfver, föreskrifva de åtgärder, hvartill omständigheterne kunna föranleda.

§ 21

När vid en eldsvåda högsta närvarande Befälhafvaren, till förekommande af eldens vidare utbredande, nödigt finner helt och hållit eller till viss del nedrifva ett eller flere hus eller byggnader, som stå i vägen, må ägaren det icke vägra eller hindra, men skall deremot vara berättigad att åtnjuta full ersättning för det rifnas värde, antingen av det Assuranceverk der byggnaden varit försäkrad, eller, i händelse den icke försäkring innehaft, af Stads Cassan eller av Stadens öfrige från Brandskada befriade innevånare. — Hvilket vederbörande till underdånig efterrättelse länder. Datum ut supra

(Sigill.)

Under Hans Maj:ts, Wär Allernådigste Konungs och Herres frånvaro

Dess Tillförordnade Regering

O S C A R .

N. A. Stierneld. E. R. Adelswärd.

G. F. Akerhielm. A. E. Ihre.

N. T. Wallenstéen.

Kommunala och kyrkliga ärenden

1/7 1937—30/6 1938.

Kommunala ärenden

Av stadsfullmäktige i Östersund under tiden 1 juli 1937—30 juni 1938 fattade beslut av mera allmän betydelse:

1937 sept. 21. Motion om införande av systemet med jourhavande läkare avslogs. Till Jämtland-Härjedalens Idrottsförbund upplätes på 25 års tid från och med den 15 augusti 1939 mark till idrottsplats. Luftskyddsnämnd tillsättes för första gången.

1937 nov. 16. Stadsfullmäktige godkänna avtal med delägarna i Indalsälvens vattenregleringsföretag angående Storsjöns första reglering. Stadsfullmäktige godkänna förslag om markförsäljning till statens järnvägar för uppförande av omformarstation i anledning av den förestående elektrifieringen av banan Bräcke—Östersund.

1937 dec. 21. Beslöts att stadsarkitekt skulle anställas från och med den 1 oktober 1938. Anslag beviljades för uppgörande av förslag till nytt gymnastikhus vid Östersunds högre allmänna läroverk. Principbeslut om uppförande av ett bostadshus av sten om 8 lägenheter för mindre bemedlade barnrika familjer och om kostnadsfritt upplåtande för ändamålet av tomterna n:ris 2 och 3 i kvarteret Gersen å stadsdelen Söder. Beslut om förlängning av ärliga lästiden vid stadens folkskolor, varigenom fr. o. m. 1 juli 1938 den årliga lästiden skulle utgöra 39 veckor, fördelade med 17 veckor under höstterminen och 22 veckor under vårterminen. Beslöts att själva behandlingen med cyanväte i stadens anstalt å Lägden skulle bliva kostnadsfri för allmänheten. Beviljades för första gången anslag till arbetsförmedling ät ungdom och rådgivning vid yrkesval.

1938 jan. 18. Beslöts att visst utanför stadsplanen beläget område omfattande bl. a. västra Odensala by, Odenskog, Marielund, Lillänge, Solliden, Björkbacka, Karlslund, Lägden, Lövlunda, Fornbyn Jamtli samt stadens hamn- och järnvägsområden skulle i avseende å den allmänna hälsovården betraktas såsom planlagt område. I samband härmed godkändes förslag till ändrad lydelse av matvarustadgan.

1938 mars 15. Stadsfullmäktige beslöto att i princip uttala sig för att ensamrätten till utskänkning av pilsnerdricka utan samband med servering av mat inom Östersunds stad skulle upplåtas till ett för ändamålet särskilt bildat aktiebolag i och för erhållande av en bättre skötsel av pilsnerutskänkningen. Beslöts teckna aktier för 40,000 kronor i det bolag, som komme att bildas för förhyrning och drivande av hotell I kvarteret Handelsmannen härstädes.

1938 april 19. Beslöts omändra stadens varumagasin vid Bangårdsgatan till förråds- och verkstadslokaler samt garage för stadens eget behov.

1938 maj 17. Beslöts att de frän år 1915 1 staden utgående W. C.-avgifterna skulle upphöra att utgå frän och med 1939. Beviljades för första gången Östersunds Husmodersförening anslag för den av föreningen bedrivna hemsysterverksamheten.

1938 juni 21. Förslag till avtal med Hornsbergs municipalsamhälle rörande övertagande av brandväsendet därstädes godkänt.

Kyrkliga ärenden

1937 okt. 29 Meddelade kyrkorådet, att kyrkoförsamlingen fått mottaga av okänd givare 4,100 kr. till mellanklockan och av fröken Amanda Sandberg kr. 5,000:— till lilla klockan (testamente). Beslöts anskaffa 12 st. trädgårdssoffor för församlingens begravningsplatser. Beslöts anslå kr. 300: — för 193S till utgivande av ett församlingsblad för befrämjande av församlingsliv och församlingsarbete. Beslöts att ett belopp ä kr. 27,185:—, upptaget för annuiteter och ränta å lån för 1937 men som ej kommit till användning, skulle fonderas för den nya kyrkobyggnaden. Staten för 1938 fastställdes med en utdebitering av (kr. 94,341: 50 + 14,097:— i avkortningsmedel) = 108,438; 50 med 63 öre per inkomsthundra.

1937 dec. 1 Uttalade sig kyrkofullmäktige för, att kyrkobyggnadskommitten efter beprövande finge antaga nu föreliggande entreprenadanbud för uppförande av ny kyrka: huvudentreprenad, värme- och elektriska installationer, ehuru en verkställd omräkning av beräknad kostnad för bygget visat en stegring, för närvarande beräknad till 102,000 kr.

1938 febr. 22 Beslöts Införa nya psalmboken fr. o. m. fastlagssöndagen 1938.

1938 maj 16 Antogos »Bestämmelser för Östersunds församlings begravningsplatser » med ny organisationsform för anställd personal. Beslöts reparation och ommålning av gravkapellen på Norra och östra begravningsplatserna. Anslogs ett belopp av 100 kr. i månaden fr. o. m. april 1938 att ställas till pastors förfogande för anställande av skrivbiträde å pastorsexpeditionen.

Föreningens funktionärer
1937—1938

Ordförande:

Borgmästare Iwan Wikström.

v. Ordförande:

överlantmätare F. C. R. Langéen.

Sekreterare:

Advokat D. Cappelen-Smith.

v. Sekreterare:

f. d Landsfiskal Lars G. Uhlin.

Skattmästare:

Direktör Oscar Smith.

Intendent:

f. d. Bankdirektör Carl Lignell.

Klubbmästare:

Civilingenjör Fr. Borggren.

Styrelsesuppleanter:

Fil. d:r Gr. Lindqvist.
f. d. Bankkassör Axel Lindelius.
Grosshandlare And. Lundvall.

Revisorer:

Bankkamrer Wald. Myrin.
Bankkamrer G. Andersson.

Revisorssuppleanter:

f. d. Stadsingenjör Ad. Kjellin.
f. d. Bankkassör W. örnberg.

 

Förteckning över ledamöter
i Föreningen Gamla Östersund år 1938

Hedersledamöter:
F. d. häradsskrivaren E. E. Liven, Östersund
Skriftställaren Janrik Bromé, Frösön, Östersund

Ledamöter:

Agerberg, N. P., gårdsägare

Agerberg John, överläkare

Andersson, Axel, f. d. landskamrer

Andersson, G., bankkamrer

Andersson, G., lokförare

Andersson, Helmer, landskontorist

Annér, Wilh., chefredaktör

Arbman, Ragnar E. G., rektor

Arentsson, Oscar, verkmästare

Backman N. O., sotaremästare

Berghagen, Robert, arkitekt, Stockholm

Bergstrand, W. E., kopparslagare

Blllengren, C. G., skräddaremästarc

Bolander, G. R., plätslagaremästare

Boman, Hj. O. G., löjtnant

Borelius, G., lokförare

Borggren, Fr., kapten, civilingenjör

Borgström, P., postkontrollör

Branden, And., köpman

Branden, Ingemar, bankkamrer

Branden, Per, direktör

Brandt-Lundin, C, major

Bylund, E. A., byggmästare

Bäckman, A., lokförare

Carlsson-Cobdal, J. F., byggmästare

Cederberg, David, rektor

Cederberg, Enoch, direktör

Clarin, C. R., tapetserare

Collin, Ivan, banktjänsteman

Daneli, Josef, läroverksadjunkt

Edlund, G. A., järnvägskontorist

Edström, O., distriktslantmätare

Eliasson, Oscar, stationsskrivare

Englund, Gunnar, ingenjör

Ericsson, E. Leon., köpman

Ericsson, G. Torkel, major. Boden

Ericsson, Hans, redaktör

Fahlander, H., f. d. läroverksadjunkt

Festin, E., länsantikvarie

Floden, Sv., kapten

Forsgren, N., major, Falun

Franzon, A. G, poliskommissaric

Friman, J. O., bokbindare

Geijer, G. A., överstelöjtnant

Genberg, E. Chr., löjtnant

Gustafsson, Gillls, tandläkare

Gardin, G., överstelöjtnant, Barkarby

Hagblom, E. A., direktör

Hallin, A. G., tägmästare

Hallqvist, Erik, pappershandlare

Hamrell, Erik, landskanslist

Hedenmark, P., kronokassör, häradsskrivare

Hedberg, Henning, kamrer

Herlitz, Erl., direktör

Hellgren, Erik, köpman

Hermansson, Carl, grosshandlare

Horneij, C. E., fastighetsförvaltare

Härd, j . P., direktör

Ivarsson, Ivar, 1:ste järnvägsbokhållare

Jacobsson, C. A. T., f. d. lokreparatör

Johanson, Fredrik, f. d. trafikinspektör

Johansson, Albin, kassör

Jonsson, John, journalist

Jonsson, L. O., möbclhandlarc

Karlsson, J. G., grosshandlare

Karlsson, Karl-Erik, direktör

Kilander, G., titte järnvägsbokhällare

Jacobsson, C. A. T., f. d. lokreparatör

Johanson, Fredrik, f. d. trafikinspektör

Johansson, Albin, kassör

Jonsson, John, journalist

Jonsson, L. O., möbclhandlarc

Karlsson, J. G., grosshandlare

Karlsson, Karl-Erik, direktör

Kilander, G., 1:ste järnvägsbokhållare

Kjellberg, Carl, järnvägsbokhållare

Kjellin, Ad., f. d. stadsingenjör

Kjellin, Rolf, löjtnant

Kjellman, Bengt, major

Langéen, F. C. R., överlantmätare

Langéen, Sten, löjtnant

Langéen, W., kapten

Larsson, Gereon, distriktslantmätare

Leijonhufvud, E. O. K:son, friherre,f. d. häradshövding, Stockholm

Lekänder, Gunnar, landskamrer

Lignell, A., ombudsman, Sundsvall

Lignell, C, f. d. bankdirektör

Liljeqvist, J. E., skräddaremästare

Lind, Joel, länsassessor, Härnösand

Lindblom, O. B., direktör

Lindelius, Axel, f. d. bankkassör

Linderholm, G., bokbindare

Lindqvist, Gregor, fil. d:r

Lund, C. G., löjtnant

Lundholm, E. Gust., järnhandlare, Strömsund

Lundholm, G, riksbanksdirektör

Lundström, Ax., konduktör

Lundvall, And., grosshandlare

Lönnborg, Er., f. d. stadskamrer

Magnusson, E., chefredaktör

Magnusson, Magnus, löjtnant

Magnusson, O., verkmästare

Magnusson, R., 1 :ste bokhållare, Luleå

Mattsson, Ante, direktör, överbyn, Brunflo

Medin, Waldemar, banktjänsteman

Moberg, C. E., f. d. stadsläkare, Uppsala.

Moberg, M. A., målaremästare

Morén, David, drätseldirektör

Myrin, W., bankkamrer

Månsson, K. M., direktör

Neuman, Karl, köpman

Nilsson, N., kamrer

Nilsson, Olof, banktjänsteman

Nilsson, P. G. O., bankkamrer

Nisser, Thorsten, köpman

Nordin, P. M., löjtnant

Näslund, O. J., f. d. flottningschef

Oden, Ake, länsnotarie

Olsson, John, 1 :ste posliljon

Österman, O., generalfälttygmästare, Stockholm

Otterström, S. L., fabrikör

Ouchterlony, Herb., jägmästare

Pettersson-Bosson, Ernst E., köpman

Pettersson, N. J., gårdsägare

Pettersson, P., kamrer

Reithner, John, exekutionsbiträde

Rissler, Sven, tandläkare

Rohdén, Sven, stationsskrivare

Rosberg, Axel, direktör

Rosendahl, J., tandläkare

Scharln, Robert, hamnfogde

Schoting, S. von, major

Sellström, P. M., direktör, Stockholm

Sjöberg, Adolf, advokat

Sköld, Robert, jägmästare

Smith, D. Cappelen, advokat

Smith, Fredr., köpman

Smith, O., direktör

Strokirk, Hans, major, Stockholm

Sundgren, Alex., järnvägsbokhällare

Sundqvist, Nils, häradsskrivare

Suwe, Fritiof, distriktslantmätare

Suwe, Gust., tandläkare

Svensson, Carl, direktör, Stockholm

Svensson, Gösta, distriktslantmätare

Svensson, Knut, målarmästare

Svensson, Paul, köpman

Svensson, G. A., kapten

Swanberg, H., registrator

Särenholm, I. A., postexpeditör

Söderberg, Ruben, landskanslist

Uhlin, Lars G, f. d. landsfiskal

Wahlberg, Sigfr., l:ste stationsskrivare

Welin, Einar, grosshandlare

Widell, Hj., f. d. provinsialläkare

Wikström, Axel, grosshandlare

Wikström, Iwan, borgmästare

Wikström, H., distriktslantmätare

Winnberg, Edg., tägmästare

Winström, Einar, disponent

Wörlund, W., drätselkamrer

Ågren, Gustaf, köpman

Äslund, P., köpman

Åström, Carl, köpman

Öhrling, Erik, banktjänsteman

öijmark, Carl, distriktslantmätare

örnberg, W., kassör

Östlund, Olof, löjtnant

 

Sedan föregående årsmöte avlidna ledamöter:

Boktryckaren Axel F. Berndtsson, Östersund, död 11/2 1938
F. fanjunkaren K. F. Johansson, Östersund, död 5/7 1938
Dekorationsmålaren Fritz Källgren, Östersund, död 13/11 1937
Fabrikören Gustaf Sandberg, Halmstad, död 2/12 1937
Målarmästaren C. O. Ward, Östersund, död 15/6 1938

 

Stadgar

Antagna å konstituerande möte den 23 oktober 1923.
Med ändring av § 2 den 23 oktober 1930.

§ 1

Föreningens uppgift är att sammanföra för Östersunds stads väl intresserade personer, vilka vilja värda och bevara stadens ur historisk, topografisk, konstnärlig eller kulturell synpunkt värdefulla minnen och egendomligheter, samt verka för att historiska och konstnärliga krav tillgodoses vid stadens omdaning och utveckling. I detta syfte vill föreningen samla bidrag till Östersunds historia i vidsträcktaste mening samt i skrift och bild återgiva desamma, uppliva minnet av märkligare tilldragelser och personligheter, bidraga till stadens förskönande
o. s. v

§ 2

Till medlem av föreningen kan kallas varje välfrejdad man, som uppnått 30 års ålder, gillar föreningens syften och antingen är född inom Östersund eller under minst 25 är varit där bosatt och visat intresse för stadens eller föreningens bästa.
Medlem inväljes av styrelsen på förslag av någon föreningens ledamot.
Till hedersledamot kan den kallas, som på ett utomordentligt sätt främjat föreningens syfte. Hedersledamot utses av föreningen på förslag av styrelsen.

§ 3

Medlemsavgift kan erläggas endera med 5 kronor årligen, 25 kronor årligen i fem år eller 100 kronor en gång för alla. De två senare slagen av avgift tillföras en fond, av vilken utan föreningens medgivande endast räntan får användas.
Hedersledamot erlägger ingen avgift.

§ 4

Föreningen sammankommer till ordinarie sammanträde årligen å stadens grundläggningsdag den 23 oktober. Till extra sammanträde kallas föreningen så ofta styrelsen därtill finner anledning eller om tio medlemmar skriftligen därom anhålla för avgörande av bestämt angivna ärenden. Kallelse till sammanträde utfärdas av styrelsen genom annons i någon stadens tidning.
Vid ordinarie sammanträde skall till behandling förekomma:
styrelse- och revisionsberättelse samt i samband härmed stående fråga om ansvarsfrihet;
val av föreningens ordförande;
val av 6 styrelseledamöter och 3 suppleanter;
val av 2 revisorer och 2 suppleanter.
Val verkställas, då omröstning begäres, med slutna sedlar. Vid lika röstetal skilje lotten Om för fattande av beslut omröstning är erforderlig, skall den verkställas öppet. Vid lika röstetal gäller såsom föreningens beslut den mening, som ordföranden biträder.

§ 5

Föreningens angelägenheter handhavas av en styrelse, bestående av föreningens ordförande och 6 andra ledamöter med 3 suppleanter. Styrelsen väljer inom sig vice ordförande, sekreterare, skattmästare och inom eller utom sig klubbmästare. Av styrelsens ledamöter omväljas två ledamöter varje är för en tid av 3 år, de 2 första åren efter lottning. Avgående ledamot eller suppleant kan omväljas. Styrelsen sammanträder på ordförandens kallelse. Vid dess sammanträden föras protokoll och skola minst 5 ledamöter vara närvarande för att fattade beslut skola vara giltiga.

§ 6

Föreningens räkenskaper, som skola föras för tiden 1 sept. t. o. m. 31 aug. påföljande år, skola vara avslutade och överlämnade till revisorerna senast den 30 sept
Revisorerna skola efter verkställd granskning till styrelsen överlämna räkenskaperna jämte sin berättelse senast den 15 okt.

§ 7

Förslag till ändring av stadgarna skall behandlas på tvenne sammanträden, varav ett ordinarie, och anses icke antaget med mindre än vid båda sammanträdena likartade beslut blivit fattade. Dylikt förslag skall för att komma under föreningens omprövning inlämnas skriftligt till styrelsen minst en månad före det sammanträde, vid vilket det önskas upptaget till behandling.

§ 8

Om föreningen upplöses skola föreningens tillgångar överlämnas till föreningen Heimbygda eller till Stadsfullmäktige i Östersund att användas för ändamål som § 1 stadgar.