063 – 12 13 24 (telefonsvarare) info@foreningengamlaostersund.se

Redigerad av
JANRIK BROMÉ och HEIMER WIKSTRÖM.

Före Östersunds grundläggning

Tre inlägg i diskussionen om en köpings eller stads
anläggande i Jämtland

Under forskningen i riksarkivet sistlidne vinter har jag i serien Topographica påträffat efterföljande trenne aktstycken, som äro av stort intresse och belysande för den diskussion om en köpings eller en stads anläggande i Jämtland, som fördes under 1770-talet.
De tre aktstyckena äro av följande lydelse:

I.
Kort Berättelse om Jämteland.

§ 2

Jemteland innefattar innom sina gräntsor 330 quadrat mil och den bebodda delen, som enkannerligast är belägen omkring Storsjön, består af Sextio quadrat mil.

§ 2

Ehuru betydeliga undantag böra giöras så är dock den rådande jordmon i den bebodda delen antingen kalkjord som intager alla högder och den torra marken, men är dock ymsom med lera eller sand något utblandad eller Bleka som mästadels fins på alla wåta ställen och myror, fast den i andra Landsorter knapt finnes.

§ 3

Desse rådande jordarter äro så beskaffade, at kalkjorden är benägen at bära och drifwa både Råg, Korn och erter. Jag tror nästan at den öfwerträffar all annor jordmon i Länet hwad sades bördighet angår är utan all gensäjelse men fordrar nödig giödsel och wåta den är annars för torkande och mager at kunna ensamt något gifwa: men deremot är kalkjorden högst obenägen at bära gräs. Och bleka, som till utseende liknar en torr krita wisar sig så steril at den ingen slags wäxt allena kan framalstra: der någon matjord öfwertäcker blekan som wäl ofta händer, så är den likwäl altid så utspädd af blekan och förmagrad, at swartmyllan ringa förmån ändå gifwer.

§ 4

Climatet är i anseende till de på Södra, wästra och Norra sidorne beägne Snö fjäll kalt, och för grödan högst äfwentyrligt: händer likwäl, at man i flere år icke märkeligen deraf skadas; man kan dock aldrig wara utan frucktan derföre enär en enda kall natt kan förstöra all säd i Landet. Ergo jordpäron.

§ 5

Ehuru Climatet är sträft och wådeligt synes dock åkerbruket här förtjena största attention och hjelpen: Och det så at medel till Slätternas förbättring utsökes. The äro förr ei mera bärande, än at de gifwa 10 å 16 Ipd tort hö på et Geometriskt tunneland; men går aldrig öfwer 40 a 50 Ipd då likwäl på andra Landsorter, bewis äro at 1 Geometriskt Tunland kan gifwa 1, 2 a 300 lispund. En så ringa Höwäxt föranlåter Landtman at slå alla gröna fläckar, derigenom inskränka betet och såleds wara i then Situation att hwarken ega slått eller bete: Och hwad odrägelig tid och arbete fordras ej at slå och bärga så kring spridda och ohägnade slåtter? Utom hjelp i denna delen, tyckes alt annat föga bidraga till Landets upkomst.
Plöja den torra och litet bärande marken är bästa hjelpen.

§ 6

Så långt om icke längre än Linnespånaden och wäfnaden i Ångermanland, kommit genom upmuntringar och folkets idoghet, tyckes ylle spånaden och wäfnaden i Jemtland kunna bringas, ty på flera ställen underhållas wackra får och i almänhet har Jemtens både hog och färdighet at handtera ullen till finare och gröfre wallmar, at någon liten underwisning upmuntran och tillfälle till Debet skulle snart bringa den slögden i full gång. Linskjötslen wantrifs här både för mindre tjenlig jordmon till linsäde, så wäl som kalkblandningen i wattnet wid rötningen.

§ 7

Sädesprisets ostadighet behöfwer wisserligen motwigt om Landtman skall må wäl. Thet är naturligt på en ort der ymsom ymniga, och ymsom bistra swag år infalla och där tillika till- och afförseln är ganska swag.
Hwaremot intet medel tycks wara säkrare än Josephs råd till Pharao.

§ 8

Båtfart emellan Stor Sjön och Hafwen wid östra eller Wästra wallen, som till Längden kunde wara lika långt, är icke möjelig för dels steniga och långsträckta dels altför höga och strida forsar. I anseende thertill måste alla up- och nedgående waror föras på släde wintertid, hwilka forslor af allmogen giöras emot betalning efter Hållskjuts Taxa, eller ock hämtar och afförde Bonden warorne för egen räkning. Bägge delarne öfwas; men hwilket förmonligare är kan man ei säga, merendels gifwer likwäl Bonden något bättre pris.

§ 9

Om rum och lägenhet för en Kiöping har jag förut, efter min Lands Höfdinges förordnande yttrat mig så; at Östersund jämte ett Hemman i Wästra Odensala kunde dertill wara lämpeligt eller ock mitt emot på Frössö Landet eller ock på Sundslägdorne i Rödön, men så måste jag widgå at den hittils nyttjade Marcknadsplatsen på Glasätters Bondhemman, som är i granskapet med Posthuset, Scholan, öfwerste Sätet och Regements Fältskjärs Bostället samt nära wid Frössö Kyrka, wore kanskje belägligare i synnerhet om Båthamn wid öfwerste Sätet fick nyttjas: då wore här flere commoditeter samlade än wid något af de förra ställena. Och jag erkänner att jag icke så wäl öfwerlagt saken innan mitt Embetsyttrande måste afgå som nu efteråt; men så har wäl ock så de andre lägenheterna hwar sine serskilte förmoner.
Backen d. 16
Aug. 1775.
Joh. Törnsten.

II.

Enfalldige dock wälmente tankar om det ifrån öster Sjön aflägse liggande Jämtelands uphjelpande till förkåfring uti dess rörelse och näringsfång.
1 :mo. Om en Kiöping eller Handels Plats anläggande.
Till det rum och Ställe wore Frössön, derest en sådan Plats nödwändig, är redan Post Contoir och Triwial Schola inrättat och med Hemmans lägenheter grundat. Härigenom warder Brefwäxlingen befordrat ifrån alla orter och äfwen hwarje wecka af Jemtelands Dragoner och hwart och ett Compagnie och Ordinancer som genom Gustafs och Carlsbergs Kopparwercks enskilte Post. Till denna ö är wattufart af Landets Stora Sjö ifrån alla Socknar som ligga kringom honom belägne, dock will falla swårt, att få Plats till Kiöpingens anläggande och utrymme som ock för Båt hamn, medan fläste hemman ligga för öppen Sjögång och Stenig Strand. Det enda Skatte Hemman härtill belägit uti mitt tycke wore Wästbyn af V* mantahl ägande samfäldt Skog med Posthuset, Regements wäbelens, Regements Fältskjärens och Regements Pastorens Boställen, hwilket dock genom Landtmätare förrättning kunde utbrytas. Detta Wästby hemman ligger hart nära wid Posthuset och finge Båthamn tjenligast i Rödöns Sundet, hwartill är jämn full Landswäg eller ock nedan för ägorne 1/16 mihl.
Elljest öster ut ifrån Frössön wid öster Sunnet och Odensala Brons öfwerfart uppå fasta Landet i Brunflo Sochn är belägit wälborne Herr Härads Höfdingen Jonas von Engeströms Hemman Odensala Sundet, helt nära till Sjön 1 mil ifrån Posthuset uti stora Postwägen belägit och 3 /4 mil ifrån Trivial Scholan, ganska tjenlig till ägor, Skog och marek. Men saknas här älf eller Ström så wäl som wid Wästbyn, hwilket gemenligen sådane Ställen hafwa nödige.
Wid Westbyn befordras Brefwen med sine swar fram och åter alla Postdagar. Wid öster Sundet kan det ei skje för än hwar annan wecka, Så med alla andra förefallande nödige beställningar.
2:0. Transporten ifrån thesse ställen till och Ifrån Sundsvall och Hernösands Sjöfarts Uplagsställe Sålefteå är 19 1/2 mil ifrån Westbyn och 18 1/2 mil Ifrån öster Sundet, både Sommar och winter nyttjas wägen ifrån Sundsvall men endast wintertiden till och ifrån Sålefteå i Ångermanland belägen.
3:0. Wattufart till Sundswall genom Jndahls älfwens utfall i Hafweet är det enda wattudrag ifrån Stor Sjön som gifwes. Men förefaller först ganska strömt och forssigt up genom Lidens och Forss Socknar då ett mächta stort Strömfall möter, Ragunda Forssen kallad, hwilket wäl Söder om fallet kan utgräfwas och fås en annan wattuledning. Men sedermera gifwes åtskilliga mindre fall och Forssiga Stycken i Ragunda Sochn och ifrån Sjön Gesund förbi Stugu Sochn til Lit up till Krokom hwarest Stor Sjön utfaller hela fem milen. Så att utom Slussar och damportar grafwar och kostsamma ränsningar, den aldrig kan blifwa med Fartyg brukbar. Men om Ragunda Forssen blifwer utgräfwen och någre flere ställen ränsade, kan Flottning skje af allehanda Träwirke ifrån åtskilliga ställen och wattufarter som nederfalla uti den stora älfwen. Och tror jag på somlige skogar finnas goda måste Trän.
Wattudraget ifrån Brunflo Wiken till Räfsunds Sjön genom Gimän till Stora älfwen och Södra dalen uti medelpad utfallande genom niurunda Sochn i Hafwet Söder om Sundsvall, äger ei annan beskaffenhet: än at emellan Stor Sjön och Lockne är endast en knapp i U mihl, som kan utgräfwas och med slusar giöras farbar och derifrån börjar wattudraget ifrån Lockne Sjön i Bodsjö Sjön, ifrån Bodsjö i Räfsunds Sjön utur Räfsund Sjön får dess utlopp, namn af Gimån och rinner genom åtskilliga små Sjöar genom Gimdalen kallad, fram uti Tårp Sochn neder i Södra medelpads ådahl. hurudan beskaffenhet wattufarten är i Gimeån och dess långa sträcka som lärer innehålla emellan 7 a 8 milar är mig obekant, men som på denne wattuled ei finnes mer än Ett nybygge af 3 å 4 hus håll, så synes wara mindre möjeligit att detta wattudrag kan en gång blifwa Flottbart.
Anledning till Högwälbemälte Herr Baron och Landshöfding Öhrnskiölds Charta teckning till wattudrag å denne sidan är detta. Att Gustaf och Carlsbergs Kopparwärk för sin dryga Kopparforssell Sommartiden har sökt få någon Sjöfart för sin koppar ifrån Stor Sjön förbi Brunflo Sochn in uti Räfsunds Sjön, ock kommit på den Speculation at kiöra sin koppar X U mil ifrån Brunflo Stor Sjö wik till Lockne Sjön, nyttja den 1 Vi mihl och så åter forsla den utur lockne Sjön öfwer land V» mihl till Räfsund Sjön, nedan älfwen emellan Lokne och Bodsjön äfwen älfwen emellan Lockne och Bodsjön äfwen älfwen emellan Bodsjö Sjön och Räfsunds är obrukbar: men som samma halfwa mil är till kjärrwäg icke än bygd, och fordrar tämmelig dryg kostnad, så är thet ogjort och wet ei när det kan skje.
Hela förmon derwid att emellan Brunflo Sjön och Räfsunds Sjö är 2 1/4 mihl, hwaraf fånge nyttjas 1 1/2 mihl Sjöwäg och genom 2:ne Omkastningar 3/4 mihl Landswäg. Och att Landswägen är swår och backug och Jnwånarne tröga och swaga att giöra forsslor.
4:0. Warorne för Jemtclands Jnwånare är i Salt, Tobak, Strömming, Hampa, klädes wahror och kryddkrämare Sorter. Samt uti misswäxtår Spannemål.
5:0. Handelssättel, skall wara hederligt upricktigt och billigt. Efter Södra Handels Städers Stadsmaner. Skjer det ej så komma de aldrig fort med sin afsättning. Nationens smak är sådan at de för någre kopparrunstyckens fördel icke ackta at wåga 20. 30. 40. till 50 milars wäg och kostnad.
6:0. många handlande kunna ej nära sig.
7:0. Af orten wore för köpman att återfå, Smör Talg och Fogel så ock något Skinwahror men blifwer Lidens och Jndahls älf Flottbar ifrån Krokom utföre åt Ragunda, så kommer ock Träwirks Handelen at tänkas på.
8:0. Nyttigast synes derföre om någon Stadsmanna Handel blifwer Inrättat, at de förbinda sig med Compagnioner uti Hernösand och Sundsvald, therigenom alla deras wahror skola gå.
9:0. Handwärkerier wid Kjöpingens anläggning, kommer at niuta stort förfång af de Handtwärkerier som tillförene i Landet här har fästat sig dels med Höga Konungens Befallningshafwandens tillstånd dels under Regementets förswar och dels af Allmogen sjelf öfwas.
Huru nu Landt Handelen och den öfwerflödiga Norska Handelen skall dämpas och Styrads är en sak som kommer på Höga öfwerhetens höga åtgjärd.
I:mo Den Norska, till Sill, Tårsk och Tårfisk, samt hästar är för orten samt Fahlu Bergslag i synnerhet hwad hästar angår nödig. Men alt annat, som ock är Contraband bör aldeles om möjeligt wore utrotas och dämpas. Borde och ställas på den fot, at Jemten som har dryg och tung resa till Norrige, alt som wäderleken infaller; aldrig må få föra sina Norrska wahror länger än in uti Landet och besynnerligen till sine twänne Frössö marknader hwarest möte bör skje, Af Ångerman Medelpad-Boer, Hälsingar och Dahlkarlar at sine wahror hitföra och Norrske Flskwahror med Hästar sig tillhandla. Om detta winnes kan norrska Handelen tjena och gagna Jemten, men at föra i last Sill af 2 Tunn:r först ifrån Norje och sedan flancka kring till andra orter 20, 30 a 40 milar hela winteren det försätter hans hela hushållning i Lägerwall.
Till Norrska Handelen har man förfarit, att ungefärligen wist af wåra waror härifrån behöfwes, men kommer mera och handelen och öfwerfårslen blifwer större faler warorne i wanpris 100. 120 Skpd Stångjern 45 a 50000: al:r Hälsinge wäf 15 a 16 Skpd smidt, koppar 2 a 3 Skpd: mässing 60 a 70: Skpd: smide af Spik och Plogbil Liar, Skyflar etc:a är nödig för Trundheimska och Norrland, kommer mera, blir straxt underpris och wahrorne försäljas med skada.
2:0 Landtmannens Frihet at föra sin så kallade afwel hwart han behagar, missbrukes på alt sätt och wore nyttigt at det el tillätes föras utom Länet.
3:0 De 2:ne winter marknaderne den 2 februarii och den 23: Martti äro af för kort tid, och woro nödigt at hållas 3 a 4 dagar.
4:0 Slögder och näringar utom Jordbruket, är Nationen wäl fallen till, allenast wåre framfarne bistra och dyra tider icke hade upeldat dem at wara dyr och obillig i sin betalning. Linsädet och wäfnadens inrättning: försöktes i högsta måttan, den högtberömwärda Lands Herren Herr Baron örnskiöld i sin tid. Men owanan, Trögheten och en och annan infallande olägenhet, har altsammans satt i Lägerwall. Ordsaken war därtill och är än widare förnämligast.
1:0 Att icke all Jordmon är därtill tjenlig som både Ångermanland och Hellsingeland tydeligen bewittna,
2:0 En stor del af wårt watten till Linets rötning otjenligt för Nådigste försorg med Jordpärons upsändande till orten. Mötte en medelst thess kalkart och myr Jernsblandning.
3:0 För Fråstachtigt läge, då Linet tål mindre köld, än Säden dock gifwes wissa Jordmoner och Hemman därtill skikkelige, och åboerne wäl förmås att fortsättja Linsädet derest de wore förwissade att få uppricktogt godt Rigiskt Linfrö men infaller frost blifwa de olyckelige.
5:0 Af wår öfwerflödige Skog kunde Tjärubrännlngen uti wissa Härader inrättas att upnyttja den annars förruttnade nederfallne Skogen med sine Rötter: men Jämtens smak är så wida derifrån wändt, at till husbehof betalas för i Tun:a Tjära 28 a 30 d:r.
6:0 Kalcksten till Grafstenar, Port Gålf och Trapp Stenar som till finaste hwitaste Gottlands kalcks hwithet finnes öfwerflödigt, men kan ei mer än till husbehof giöras till godo.
7:0 Emot infallande misswäxt fordras besynnerlig drift till Jordpärons skyndsamma Planterings inöfwande, Hans Kongl. Maj:ts Nådigste försorg med Jordpärons upsändande till orten mötte en olyckelig händelse i det de så sent upkom, att winteren inföll och de under wägen blefwo förfrusne och odugelige.
8:0 Då allmogens Högstskadelige utfarter warda stäckte. Torde de blifwa uppwäckte till häst afwelens anläggande. Hwartill de hafwa godt tillfälle då de upbruka sina widlöftiga skarpa hårdwalls slätter som det skjöna hästbete de kunna få i Fjellen för fålar och unga hästar. Denne nyttige inrättning torde snarast winnas, om genom premier för hwart ett föhl kunde erhållas, hwilket skulle förordsaka en täflan ibland ett folk, som wore öfwade deruti.
9:0 Hästafwelen är och högt angelägen för den påtänckta Kiöpingens eller Stadens inrättning, medan thess fournering för hela orten måtte skje genom försslor och dragare.
10:0 Hwad kunde påtänkas till Kopparvärkets understöd och wid macht hållande, är längesedan wäl förtjent som uti 37 års tid har begrafwit så stora penningar i Landet genom wärkets drift i mot och med i mildare tider, men ock uti de bistraste utom hwad allmänheten niutit. Att Tre Tusende Skpd koppar är tillwärkat och kommit ifrån en ort der aldrig för Barr hel slägga warit rörd eller utur thess Berg ett kopparrunstyckes wärde är tagit.
11:0 Får och Boskaps afwelen. den förra är långt för thetta af höga öfwerheten pådrifwen och genom Helsinglands Scheferi handhafd och upmuntradt. men af få wedertagit till någon märkelig fördel, förleden winter och till denne tid är en stor mängd Får och getter störtat och förgången af wattusot at mången hushållare ej ägde ett Lif igen.
Horn Boskap och get afwelen bör allmänneligen förbättras och förökas. Serdeles wid Fjällkanten derest stora fäldt och rymder finnes öde och af ingen brukad till Bete och höslag. men kan icke af någon uptagas och brukas till nytto om icke öfwerheten täckes lämna nybyggare och uptagare, Lappmanna friheten det är frihet för Crono Utgifter för sig ock sitt Folk, hwilken förmon åtskillige niuta uti Årsille Lappmarck till Ångermanland hörande.
Äfwenledes något understöd att sin hushållning begynna med. Medan infallande 8 a 9 månaders winter fordrar mycket höbergning och mycket arbetsfolk på 3 a 4 månaders Sommar. Utom hwilket det är omöjeligit at i sådane aflägse orter af långa beswärliga wägar fram till närgräntsande folk, kyrko och Gudstjenst med mera kunna winna ändamålet deraf. Nyttan och fruchten deraf är härdat folks tillökning, och afkomsten, Smör Talg hudar och Skinn och Slacht Boskap för Bruk och Städer samt obrukade Parkers och Skogars nyttjande. Säd och Spannemål kunde på sådane ställen fögo eller litet winnas. Men JordPäron kunde planteras, hwilket är försökt under sjelwa Fjell Högderne, då fast Land dertill blifwidt beredt och upparbetat.
12:0 Då Får och Boskaps afwelen namnes må man billigt wåga och i underdånighet föreställa nådige öfwerhetens försorg, att hwar ort hade nödigt blifwa försedt med sädane som hade begrepp om Boskapens sjukdom och Läkebot med Medicamenter don. (lucka i texten) allenast att förebygga swåra infallande förödande Sjukdomar utan ock mindre krämpor, hwilka årligen föröda många hundrade Lif Landtmannens hushållning till märkelig skada.
Jämtland d. 9 Julii 1775.
En som Högeligen önskar Fäderneslandet
välgång.

III.

Sedan deras meningar såsom mera kunnige i orten blifwit inhämtade, tillägges något som förmodas gifwa anledningar till närmare öfwerwägande.
1:0 Fiskerier i de många Fiskrike Sjöar och Strömmar, allmänna och enskilte, hwilka här i Jämteland finnes, kunna kasta af sig mycken nytta och förmon, därest de af öfwat folk ifrån skjären med tjenlig redskap Sommar och winter innehades hwilka tillika kunna som sig bör, ansa och inSalta Fångsten. Ibland andra här befintelige goda Fiskeslag är den kosteliga Rören begjärligast när den wäl ansas, som dock mycket af oförfarnc ärligen blifwer förskämd, i Fiskerie rätt öfwat folk gifs intet i orten.
Fiske waror äro här mera till förtorckning och in-Saltning, än i Landet åtgår. Igenom Priviligerade Fiskare skulle emot Arrenden inkomsten ökas samt många hushålls uprättande befrämjas.
De Fiskwaror, hwilka å denna sidan ifrån Norige åstundas af Wäster Sjön fångade, lära de Norrske Jnwånare ej underlåta at föra hit öfwer Fjällen, hwaremot de få tillfälle at anskaffa sig the waror hwilka dem härifrån äro angelägna samt tillåtelige at utföra. Jemtelands Bonden skulle aldeles intet få hafwa någon handel på Norrige, den är honom högst skadelig.
En slags små Fisk till nog myckenhet i en stor Sjö finnes, som torde kunna wärkas till anjovis, derest man hade kundskap om sättet af in-Salt- och tillwärckningen på den införskrefne dyra anjovisen.
2:0 Åhr ämnen för Galerer af den därtill tjenlig granskog hwaraf här I Landsorten finnes nog tillgång; kan i förstone innan Sjöfarten blifwer förbättrad, ifrån Stugun Sockn öfwer Sjön Gesund och sedermera ända till utloppet nedan om Jndahl med Flottning utföras sedan the branta Strömfallen blifwa utgrafne, hwarom i Sjuttjo års tid warit tält: men förmenas nu änteligen med det första skall sättas i wärckställighet. Åhrämnen kan icke allenast för Rikets Galere Flotta undfås utan ock till utskjepning på utrikes orter. Jämte thessa, kan samma wäg åtföllja Storwärcks Trän, Bjelkar, master, Spiror m. m.:
3:0 Nybyggen hade för många år sedan bordt ock kunnat planteras till en myckenhet i fall de sökande blifwit handhafde som Förordningarne dicterar; men inritade widlöftiga omgångar med stora omkostningar och tidspillan har afskräckt de hugade hwilka sedermera till sitt räddande blifwit föranlåtne taga sådane utwägar som fast mera skadar än gagnar det allmänna; Projecterade femton års frihet för en nybyggare är for ringa och otillräckeligit; Femtjo år äro icke mera än behöfwes at få åker och äng i behörigt stånd uti en ödemark full af gamla lägor och windfall. Tidemans yttrande i en sin disputation öfwer Jemtelands afradsland, wisar angelägenheten och nyttan genom nybyggares tillsättjande dera tryckt hos Salvius 1750:
4:0 Bär finnes icke allenast i Jemteland utan ock i Ångermanland och Wästerbottn, til sådan ymnoghet at af deras Saft och must kosteliga winer kan förarbetas. Kunnige och i Wintillredningen förfarne, lära bäst yttra sig om winens arten som deraf blifwer.
Ett litet försök i anledning af Deckbergs beskrifning Tryckt i det Wiediska Tryckeriet 175 5, samt Springers Swar Tryckt hos Grefing 1756: är härstädes gjordt med must af Bärs samlingar i en Half ankar hwaraf erhölts några Bouteeller klart, godt mustigt win. Bär som gifwa god saft finnes ymnogt i the nämnda Landsorter: men allra mast uti Fjällen hwarest Hiortron (här myrbär kallade) wäxa. Stå så tätt på ställen där de trifwas at en person om dagen kan säkert hämta öfwer en half Tunna sådane Bär. Skada at denna wälsignelsen i Fjällen skall årligen förfalla till ingen nytta.
Skulle någon wela anställa försök, så kan bär samlas med ringa möda i Fjällen af Lappar eller ock Fäbode folcket, samt i Socknarne i fall Prästerskapet warda therom anmodade, hälst om de få deruti wara interesserade, emedan Socknefolket gemenligen alla Sön och Helgedagar infinna sig hos dem med Bär, den tiden de wankas, af hwilka Bär, Prästen föga wet giöra sig någon synnerlig nytta, är käntslan för deras beswär och inseende derwid, lärer falla dräglig. Safters samlingar kan då skje uti något Pastorat eller wissa Socknar hwilka sedan på utsatte dagar afhämtas at föras till en därtill utsedd ort dit wägen för afhämtningen är minst beswärlig; goda kjällare bör finnas på Sammelplatsen.
Efter försöket i smått, lärer efter tankan gifwa anledningar till anstalter i stort.
Åker-Bär, de samma äro de bästa, fins intet annorstädes i Jämteland, än uti Ragunda Pastorat såsom nästgränsande till Ångermanland hwarest den rätta hemwisten är för denna Bärsorten; de öfrige här i landet bestå öfwer alt af Hiortron, Hallon (elljest Bränbär kallade) Blåbär, men röda winbär i Präste- och Ståndspersoners Kryddgårdar allenast. Lönar det mödan, torde altsammans under wisse Associerade lämnas till Arrender eller Förpacktningar.
Kommer arbetet med Bärwiner i gång, så får ofelbart mycket folk, jämte tillökte hushåll näring deraf.
5:0 Kiöping eller upp Stad för handlande och handtwärkare. Stället därtill äro af flere föreslagne, mitt project torde ej eller misshagas. Hardt till höger, ifrån Färjestaden när man kommer ifrån Frössön öfwer Rödöns Sundet, är ett afradsland på ett näs nästan kring flutit som en ö wid StorSjön i Rödön Sochn belägit, intet långt ifrån utloppet till den stora Forssen, Krokoms älfwen kallad som flere milar går ned till Sjön Gesund och widare till Jndahl. Detta afradsland är till en Kjöping wäl belägit har wacker utsigt god hamn för Fartyg och Båtar, består af stora jämna Fält efter gamla uppbrutna åkrar, intet långt till näst belägne Byar; godt Fiske i StorSjön, god lägenhet till wäderqwarns byggnad. Nära belägit Påsthuset på Frössön. med ett ord, en lägenhet med mindre rubbning uti Jndelningswärket, som i mitt ringa tycke skulle äfwen som de andra för StadsJnvanare. Platsen af afradslandet med alla thess till under är wärd at en Charta deröfwer författas; namnet å thenna lägenhet felar mig underrättelse om,
Widare om orten och folkets Seder, gifwes af Hagströms Jemtelands Oeconomiska Beskrifning. Tryckt hos DIrect. Merckell 1750 8:0.
Lunne d. 23 Aug. 1775.
E. Winnberg.

Vem som döljer sig bakom den för sin tid typiska signaturen »En som Högeligen önskar Fäderneslandet välgång» har icke kunnat
utrönas. Det tredje inlägget har däremot till författare f. d. bankokamreraren Erik Winnberg i Lunne, Brunflo. Denne var född 1696 på Djurgården i Stockholm, där fadern Johan Eriksson Winnberg var djurvaktare. I yngre år kom Erik W. till sin morbroder, kronobefallningsmannen Bertil Alander i Brunflo. Efter att ha varit skrivare hos honom i 4 år blev han 1716 uppbördsskrivare, 1718 häradsskrivare här i Jämtland och 1724 kronobefallningsman i Sollentuna och Vallentuna härader. 1738 befordrades han till bokhållare i rikets ständers bank, där han 1741 blev revisor och 1751 kamrerare. År 1757 erhöll han avsked med pension och bosatte sig därefter i Lunne, Brunflo. Han var gift fyra gånger, nämligen 1) med Anna Maria Sparrman, dotter till häradshövding Erik S., 2) med änkefru Anna Tranberg, 3) med änkefru Sara Brita Arbin och 4) med Kristina Greta Travenfelt. I samtliga giften hade han barn — sammanlagt icke mindre än 20 stycken, 6 söner och 14 döttrar, av vilka dock de flesta dogo vid tidig ålder. Winnberg avled i Lunne den 30 november 1778, 82 år gammal.
J. Bé.

Onkel Adams avsked till Östersund

Den 18 februari 1845 valdes inför Konungens Befallningshavande regementsläkaren C. A. Wetterbergh till ordningsman i Östersund för tre år. Redan i december 1845 fick han likväl transport till Stockholm och till hans efterträdare som ordningsman valdes färgerifabrikören C. E. Burman.
Den 23 december 1845 tog Wetterbergh avsked av stadens invånare med ett tal, som in extenso infördes i protokollet och som här avtryckes:

Denna sammankomst är den sista, der jag som Ordförande för Östersunds Stads Styrelse ser Eder samlade omkring mig. Jag anser mig derföre skyldig att redogöra för hwad som under den tid jag innehaft detta förtroende, blifvit beslutadt, påbörjadt och fullbordadt:
Det hufvudsakligaste har warit några förenklingar, som jag hoppas alla utgående från en rättwis grund, nemligen:
Förenkling med Bänkhyrorne i kyrkan, med Fattigmedlens utlemnande och Controllerande och med afgifterne för Betes rättigheten ä Stadens mark. Alla dessa förändringar har hittills visat sig nyttiga bäde för Staden och den enskildte.
Östersunds Stad har tillika med Odensala Byemän 1 underdånighet hos Kongl. Maj:t anhållit om Stats bidrag till uttappningen af de ofvanom Staden belägne myrorna och Bäckens nedtimring. Om denna anhållan bifalles, kommer Staden att vinna icke allenast egovidd utan äfven fast byggnadsgrund och ett sundt läge.
Äfven har ett Beslut om Lastageafgift blifvit af Konungens Befallningshafvande sanctioneradt och hoppas jag att denna författning skall bidraga både till ordning och till en inkomst för Stadens kassa.
En jordebok har blifvit sä vida upprättad att den finnes i Concept, men kan dock ej förr fullbordas eller completteras, än Stadens nya numrering kommer till stånd.
Wår kyrka är nu färdig och skall i instundande nyår inwigas och får jag härmed tacka kyrkobyggnads committéen för den möda de haft och Herrar kyrkoföreständare för deras städse visade nit.
En grafkarta har blifvit upprättad pä det att äfven i detta fall nägon ordning skulle tillvägabringas.
Soiré Sällskapet har genom en gifven Soiré samlat medel till anskaffande al ett Tornuhr åt Staden och får jag i synnerhet tacka tvenne af

Stadens medborgare som mera än alla andra bidragit för detta ändamål. Jag hoppas att samma sällskap skall kunna bekosta äfven uppsättningen af detta Uhr och anskaffandet af Slagklocka.
Nya Staquetter och Plank hafva blifvit uppförde och ett förslag att utbyta Stadens väg innom Ahsgrind mot Hegled och Digernäs vägstycke genom staden är inlemnad till Konungens Befallningshafvande. Jag får tillika påminna om ännu en förmon visserligen utan wår medverkan, som tillkommit under den tid jag intagit denna plats: Detta är Frösö Skolas flyttning till Östersund. Jag vill ej utveckla det välgörande och för oss vigtiga i denna händelse, emedan delta utan alla förklaringar är synbart; men jag nämner den blott derföre att jag med glädje kan vitsorda Östersunds Stads villighet att upplåta en rymlig och vacker plats för Skolbyggnaden och inköp af ett Rectors Boställe som kanske är det vackraste någon mindre Stad någonsin har erbjudit.
Jag har nu redogjordt för det hufvudsakligaste som under de ellofva månader jag innehaft denna förtroende plats blifvit tillvägabragt genom Eder enighet och Eder önskan att förbättra Staden. Det är visserligen obetydligt, men dock mera än intet och ett steg framåt, huru litet det än kan wara, är dock bättre än stillaståendet eller tillbakaskridandet.
Det återstår mig således icke mera än att hembära Eder alla min varma tacksamhet för det förtroende, den acktning och vänskap I städse visat mig i ord och handling. Särskildt får jag tacka Eder Ledamöter af Stadens Äldste för Eder wänskap. I de mänga smärre och större frågor, hwarom wi öfverlagdt, har jag alltid med glädje funnit Eder känsla för rätt; Och äfven dä någon af Eder ej varit af min öfvertygelse har detta ej stört förtroendet oss emellan, ty jag hoppas att I så väl som jag ej önskat annat än det rätta, det öppna och det sanna i hwarje sak. Jag tackar Eder uppricktigt för de stunder vi varit församlade till öfverläggning; Och låten mig nedlägga klubban i den öfvertygelse att I alla insett min goda vilja och öppenheten af mitt handlingssätt; Läten mig hoppas att I icke glömmen mig fastän jag icke sitter ibland Eder; det gläder mig uppricktigt att den som efterträder mig är en af Edra mest acktade medlemmar, han skall såsom sjelf Borgare kanske bättre än jag förstå, men han skall alldrig lifligare än jag önska Östersunds Borgerskaps bästa och Stadens välgång och förkofran.
R. Swd.

Kulturbilder från gamla Östersund

I
Berget födde en råtta

Borgerskapets ordförande, apotekaren Pehr Nyholm, och den tidtals tjänstgörande stadsfiskalen P. W. Thun drogo inte jämt. Båda hade hos Konungens Befallningshavande gjort åtskilliga anklagelser mot varandra, vilka närmare kommo under behandling vid ett kansliförhör den 2 april 1837. Härifrån hänvisades målet eller målen till Brunflo häradsrätts hösteting samma år, där kronolänsman A. L. Behm å tjänstens vägnar förde talan mot de båda anklagade, som personligen Inställde sig.
Länsmannen uppvisade protokollet från kansliförhöret, varav framgick att Thun anmält att han i ett ordningsmål, i saknad av uppgift å marknadsbesökande »ståndspersoner» till namn och hemvist, som Nyholm bort lämna, ej kunnat fullgöra sina tjänsteåligganden. Då Nyholm häröver hördes påstod han, att Thun for med lögner och att han genom sina åtgärder i tjänsteärenden visade sig olämplig att funktionera som biträde åt polisstyrelsen i Jämtland. Thun yttrade som sin mening, att Nyholm gjort sina angivelser av hämnd för det Thun lagligen tilltalat Nyholms hushållerska för olovlig brännvinsutminutering. Nyholm kvittade denna insinuation med att angiva, att Thun vid senaste trettondagsmarknad varit så berusad, att han måst bäras hem av stadsvakten. Han beskyllde honom vidare för att ha tillgripit bötesmedel och satt sin välgörare i bekymmer för balansens täckande jämte annat trassel med anförtrodda medel, att alla, som anlitade honom med kommissioner, fått göra oangenäma erfarenheter, att han mottagit mutor och ej vidtagit åtgärder mot biribispel, som bevisligen utövats, m. m., m. m., vilket allt Nyholm åtog sig att bevisa. Allt detta hade Thun vid förhöret nekat till och bättrade på sin egen meritlista som en lagens väktare med påståendet, att Nyholm höll spelhus och lönnkrog dagarna igenom och oftare var överlastad än Thun. Sina angivelser mot Thun hade han gjort i avsikt att få denne från fiskalstjänsten, som han själv ville komma åt för att på så sätt vara fredad från åtal för de förbrytelser, som begingos av honom och hans folk.
Efter uppläsandet av dessa vackra saker yrkade länsmannen, att Nyholm och Thun skulle bevisa vad de ömsesidigt beskyllt varandra för. Men Thun förklarade att, då han ej efter begäran fått del av förhörsprotokollet och dessutom kallats till tinget endast fyra dagar före dess början, var han nu ej beredd att förklara sig över alla de mot honom riktade anklagelserna, eller med bevis styrka sina angivelser
mot Nyholm, utan begärde uppskov till nästa ting.
Nyholm bestred under förmenande att även det bevisade Thuns oduglighet som fiskal, att han ej aktat anskaffa bevis i rätt tid. För att bevisa, att Thun varit villig att taga mutor, hänvisade han till ett vid kansliförhöret inlämnat skriftlig vittnesintyg, undertecknat av Nils Jonas Nilsson och Nils Bolin i Grytan samt Olof Larsson i Torvalla, av innehåll att de å tingsstället i Grytan hört Thun erbjuda sig att nedlägga målet mot kopparslagare Häggström och hattmakare Söderlund m. fl., som instämts för olaga brännvinsutminutering, om han av dem erhöll 25 riksdaler banko. Thun förnekade nu liksom vid kansliförhöret, att han gjort ett sådant erbjudande. Det var i stället de instämda som erbjudit honom mutor, vilket han dock avböjt.
De tre undertecknarna hördes nu å ed och vidhöllo att efter målets handläggning mot kopparslagaren m. fl. om lönnkrögeri, de instämda samtalat med Thun om målens nedläggning, som han lovade dem, om han fick 25 riksdaler banko, men då de ej ville betala så mycket, blev det ej av.
För att bevisa, att Thun uppträtt berusad under tjänsteutövning, lämnade Nyholm ett intyg, utfärdat av bokhållaren Weltzén, som, då det förträffligt illustrerar förhållandena i den tidens Östersund, här anföres så gott som ordagrant:
En afton under trettondagsmarknaden var jag inne hos en handlande vid namn Longberg, som bodde i herr rådman G. Risens gärd. Endast vi tvä voro inne i rummet. Dä inkommo tvä av marknadsvakten med tillsägelse frän stadsfiskal Thun, att Longberg skulle inställa sig hos denne och visa sitt pass. Men Longberg svarade, att han varken ämnade gä till stadsfiskalen eller lämna honom något pass, ty han hade redan lämnat det hos stadens ordningsman i vederbörlig ordning. Med detta besked avlägsnade sig stadsvakten. En kvarts timme efter kom Thun, åtföljd av stadsvaktmästare Bräckberg, och frågade Longberg, varför han ej ätlytt kallelsen och kommit och visat sitt pass. Longberg svarade, att han skulle komma, när han blev tillreds, men gav tillika fiskalen rådet att gå hem och sova ruset av sig. Och enligt vad jag kunde finna var det skäl till rådet, ty Thun var sä överlastad, att han hade svårt att stå utan stöd. Men han stannade kvar och fortfor att yrka, ehuru ganska oredigt, att fä Longbergs pass. Longberg upprepade vad han sagt till stadsvakten. Nu inkom rådman Risen och frågade stadsfiskalen, hur han kunde våga ställa vakt utanför hans dörrar med tillsägelseatt varken släppa nägon ut eller in. Fiskalen tycktes ha svårt att ge svar på grund av sitt mindre rediga tillstånd. Även Longberg var onöjd med fiskalens åtgärd att ställa vakt utanför hans dörr och hotade att åtala honom för olaglig arrestering. Jag gav då Thun det rådet att för Risen och Longberg erkänna, att han burit sig dumt ät och be dem om ursäkt. Han lydde, stapplade fram till Risen och sade: »Broder Risen, jag märker att jag burit mig dumt åt, var god förlät mig», varpå rådmannen svarade: »Ja, men säg åt Longberg ock.» Thun lydde uppmaningen och avlägsnade sig därpå med vaktens tillhjälp.
Stadsvaktmästaren bestyrkte.
Thun förnekade i alla fall fylleriet. Han ville med bevis styrka, att Nyholm spelat och tillåtit biribispel i sitt hus. Han hade till åtal anmält alla spelare, han fått kännedom om, men då deras vistelseort var okänd hade de ej kunnat anträffas med stämningen. I brännvinsmålen
hade bevis ej kunnat anskaffas, varför de nedlagts. Bristen i omhänderhavda medel hade fyllts.
På Thuns begäran medgav rätten därpå ytterligare uppskov till nästa ting.
När målet då päropades var Thun ej närvarande men hade insänt en skrivelse vari kort och gott förklaras:
Som jag varit och är medellös att vidare processa mot apotekare Nyholm, lämnar jag den saken därhän. Vidare, vad målet beträffar får äran, helst jag insett och inser att det är helt och hållet ett förhastande mellan mig och Nyholm rörande denna rättegäng, således avlämna saken till vällovliga domstolens slutliga
avgörande.
Nyholm, som var tillstädes, förklarade å sin sida i en skrift:
Då Thun vid tre ting ej styrkt sina beskyllningar mot mig och jag i medvetande om min oskuld är övertygad, att han ej heller nu kan bevisa, återstår blott att yrka ersättning för de besvär jag haft, men dä han ej torde vara i stånd att lämna sådan, förfaller alltså den saken. Det lyckades mig ej att vrida herr landshövdingen v. Törnes uppmärksamhet ät det hållet, men jag är övertygad att häradsrätten av handlingarna i målet finner, att jag ej gått för långt, då jag förklarat Thun ovärdig fungera som tjänsteman.
Som framgår av andra mål vid samma ting, var Thun då suspenderad från stadsfiskalstjänsten, som övertagits av landsfiskal
Söderberg.
Målet förekom emellertid fortfarande vid de närmast följande tingen, varvid Thun alltjämt lyste med sin frånvaro. Först vid höstetinget
1839 föll utslaget.
Thun hade till detta ting Insänt en skrivelse av följande lydelse:
Uti ett mellan mig och apotekare Nyholm vid Brunflo häradsrätt högst oförmodat ännu anhängigt mål, får jag härmed tillkännagiva att jag liksom Nyholm är av samma tanke att målet helt och hållet förfaller, vilket av mig anmältes förlidet års hösteting. Vad den s. k. aktör beträffar, sä kan jag ej frångå, att han förmodligen framstapplat 1 ett mörker, och önskar han att vidare bereda sig en onödig talan, så mätte han åläggas i händelse av befogenhet meddela mig, vad han uraktlåtit, kostnadsfritt alla handlingar, som röra målet, dä svar från
mig ej skall utebliva. — Mitt yrkande är emellertid, att detta mål helt och hållet förfaller och avskrives, vilket jag förmodar häradsrätten rättvisast anser.
Skrivelsen är daterad i Sundsvall den 4 okt. 1839.
Rätten dömde Thun att för fylleri i tjänsten bota 6 riksdaler 32 skillingar banko, varpå målet avskrevs.
Thuns vidare öden äro för upptecknaren okända. Tjänsten som stadsfiskal återfick han emellertid aldrig.

II.
Hela staden stämd.

Tingsstället I Grytan skulle vid vårtinget år 1840 ha företett en livligare anblick än eljest och själva tingsstugan näppeligen räckt till att rymma parterna i ett mål, som då förekom, om alla de instämda iakttagit personlig inställelse och svarat var för sig. Samtliga Östersunds skattepliktiga invånare, med dess ordförande, apotekare Nyholm, i spetsen, voro nämligen instämda av förre stadskassören L. Örnell, med påstående att till honom utom ränta och rättegångskostnad utbetala den kontrakterade avlöningen som stadskassör i Östersund från den 27 april 1837. Stämningen hade delgivits stadsborna från predikstolen i kyrkan en söndag.
Som väl var hade stadsborna enat sig om ett gemensamt ombud att svara för sig, nämligen länsman Behm, som nu jämte apotekare
Nyholm Inställde sig.
Innan saken drogs inför häradsrätten i Brunflo hade den varit före hos Konungens Befallningshavande, där örnell ansökt om erhållande av avlöning som stadskassör från ovannämnda tid. Genom resolution den 25 oktober 1837 hade emellertid K. Bfhde förklarat,
att han ej kunde få åtnjuta den fordrade lönen för längre tid än till den 27 april samma år, enär han detta datum frånträtt befattningen.
Svea hovrätt, där örnell anfört besvär, fann emellertid saken tvistig och hänvisade den till häradsrätten för ny behandling.
Käranden uppvisade att börja med 1) hovrättens utslag, 2) förteckning över Östersunds enskilda medel 1836, upprättad den 18
april 1837, utvisande att örnell då ej stod i balans, samt 3) fullmakten å stadskassörstjänsten av den 1 april 1832, varav framgick
att Örnell som stadskassör hade att uppbära en årslön av hundra riksdaler banko. Svarandeombudet bestred kravet på samma grunder som K. Bfhde. Och apotekare Nyholm inlämnade ett skriftligt
bestridande av följande lydelse:
Herr häradsskrivare Örnells besynnerliga, mot bättre vetande tillkomna stämning å Östersunds invånare får jag å deras vägnar besvara. Det torde ej fallittit. Örnell ur minnet, att han vid kassans Inventering den 19 oktober 1836 erkände sig vara på balans, att han genom K. Bfhdes resolution den 12 april 1837 vid vite av 16 riksdaler 32 skillingar banko ålades ej allenast att inom åtta dagar redogöra för sin förvaltning, utan även förbjöds vid samma vite att tills vidare befatta sig med uppbörden, vilket förbud han likväl till stadskassans förlust ej
hörsammade. Tit. örnell borde även ha besinnat, att han utan ordningsmannens tillstånd avflyttat från staden och efter avflyttningen aldrig inställt sig till tjänstgöring, varav följer, att han i egenskap av tjänsteman i Östersund mördat sig själv. Utom dess har herr häradssiirivaren ej styrkt att ovannämnda K. Bfhdes resolution blivit överklagad, mycket mindre att den blivit ändrad. Av allt detta följer, att herr häradsskrivaren brutit mot vad lag stadgar i 29 kapitlet 1 § rättegångsbalken, vilket brott jag yrkar att han mätte bota för och att dessa böter bli de fattigas ensak. Under sä beskaffade förhållanden är det tydligt och klart, att Östersunds invånare ej ha något med ifrågavarande sak i dess nuvarande skick att skaffa och äro följaktligen befogade fordra en skälig ersättning, men som de av ömmande konsideratloner beslutat att ej mangrant infinna sig och därigenom lägga för stor tyngd pä bördan, sä anser jag mig ock av medlidande uppmanad att för egen del ej yrka nägon annan rättegångsersättning än lösen av det blivande utslaget.
Örnell tillstod, att han efter avstängningen från tjänsten utan permission eller tillåtelse av ordföranden avflyttat från staden i maj 1837 (han bodde nu i Alsen), sedermera ej anmält sig till tjänstgöring och ej heller överklagat K. Bfhdes resolution. Men då den lämnad
redogörelsen över stadens medel för 1836 visade att han ej var på balans eller något av honom begånget tjänstefel bevisats, utan han genom resolutionen olagligen skilts från stadskassörstjänsten, å vilken han hade ordentlig fullmakt, hoppades han att i alla fall bli vid den tjänsten åtföljande lönen bibehållen på sätt som i stämningen yrkats.
Som var att förutse, ogillades käromålet, örnell hade skilts från tjänsten genom K. Bfhdes resolution, därefter avflyttat utan ordningsmannens medgivande och ej gittat förebara, än mindre styrka att han efter avlämnande av slutredogörelsen av stadens enskilda
medel för 1836 begärt få återinträda i utövningen av stadskassörstjänsten eller att han överklagat och fått ändring i resolutionen.
Svarandena hade jämväl bestritt örneils påstående om lön. örnell förpliktades att med 2 riksdaler banko betala svarandenas lösen för
detta protokoll och utslag.
Mot domen erlade Örnell vad, av allt att döma med negativt resultat.

III.
Gentleman inför rätta.

Det finns väl knappast något ställe där sanningen blir så illa hanterad som i en tingssal, liksom det inte heller finns många andra
ställen där fegheten, begäret att slingra sig undan ansvar för begångna handlingar och den rena lumpenheten så ohöljt uppträder
som där. Så mycket angenämare verkar det därför, när det någon enstaka gång händer att ett motsatt förhållande äger rum, att en
karl står för vad han gjort och bär följderna av i överilning begångna dumheter utan att göra några lögnaktiga undanflykter, kort
sagt, att man har nöjet möta en gentleman inför tingsbordet, mitt i hopen av ömkliga slingerbultar och äreförgätna lögnhalsar och
lagvrängare.
En sådan sällsynt händelse inträffade den 5 maj 1843, då direktören och riddaren av Wasaorden Pehr Wikström instämts för fylleri
och slagsmål med sockerbrukseleven Vilhelm Wolfensteen.
Enligt vad som framkom under rättegången hade uppträdet haft följande förlopp:
Wolfensteen hade anlänt till staden närmast från Härnösand. Härifrån ämnade han fortsätta till Trondhjem. Å kansliet avlämnade
han vederbörligt pass, utfärdat av länsstyrelsen i Malmö. Han satt och spisade middag å stadskällaren, då direktören i sällskap
med kakelugnsmakare Sahlbom inkom i samma ärende. Under måltiden inledde direktören ett samtal med den okände ynglingen och
frågade efter hans födelseort.
Svaret blev litet kort: — Skåne och Lund.
— Studerat? undrade direktören vidare.
— Något litet, blev svaret.
— Även jag är studerad, upplyste direktören, litet stött av de
korta svaren.
Härtill svarade Wolfensteen i en ton, som än mindre tilltalade den något överförfriskade direktören:
— Hela världen är ett studium.
På allvar ond över detta yttrande, i vilket han möjligen vädrade misstro till sina uppgifter, mistade direktören självbehärskningen,
kallade ynglingen landsstrykare och begärde att få se hans pass och få veta var han bodde.
Ynglingen gav i stursk ton till svar:
— Jag är inte skyldig visa er pass. Om ni vill kan ni gå ner till landskansliet, där jag lämnat det.
Direktören blev ytterligare förargad över svaret och förehöll Wolfensteen det opassande i att kalla en direktör ni, helst som han
var riddare.
W. påstod då, att herr direktören inte uppförde sig som en riddare. Direktören, ännu mer uppretad, gav honom en örfil, och då han protesterade mot denna behandling, som han ej förtjänat, fick han några hurringar till. För att freda sig skuffade han då direktören från sig, varvid denne föll omkull, delvis av knuffningen, delvis också av det rus han hade inombords.
I den obalanserade sinnesstämning, vari direktören just då befann sig, gick han direkt och anmälde hos Konungens Befallningshavande, »att en resande ung person, som kallar sig Wolfensteen, har, då jag vid inträffande till middag hos Eriksson i dag, på min tillfrågan varest han var född, han svarade ohövligt. Jag föreställde honom, att man alltid borde vara hövlig, men fick samma ohövliga svar, gav honom en örfil, då han stötte mig som gammal man mot kakelugnen, i anledning varav jag får hos höga landshövdingeämbetet anhålla om förhör med Wolfensteen, samt efterhöra hans logi och efterse hans pass.»
Följande dag hölls kansliförhör. Wolfensteen var personligen närvarande, men direktören genom ombud, landskanslist öhrling. Wolfensteen redogjorde därvid för hela förloppet och yrkade ansvar å direktören för fylleri och slagsmål. Direktörens ombud sade härom varken till eller ifrån. Kyparen Fjellström och kakelugnsmakare Sahlbom, som utan ed hördes, bestyrkte, varefter målet hänvisades till häradsrätten, med stadsfiskal Sunding som åklagare.
Vid vårtinget i maj kom målet före. Direktören ingav därvid följande skrift:
Till undvikande av onödiga vittnens inkallande får jag härmedelst erkänna förseelsen för fylleri och tre örfilar samt i hastighet yttrat skällsord av landsstrykare som återkallas, varför jag, enligt det kansliförhör, som förevarit mellan mig och sockerbrukseleven Wolfensteen den i april, är av honom beskyld. Hoppas från vidare åtal befriad, förklarar mig nöjd erlägga den ersättning häradsrätten kan skäligen tillägna Wolfensteen, om han till någon sådan är lagligen berättigad.
Det väntade bötesbeloppet hade direktören redan deponerat i lantränteriet.
Wolfensteen, som måst uppehålla sig i orten över en månads tid under väntan på målets slutförande, begärde ersättning med en riksdaler banko pr dag.
Rättens utslag blev, att direktören skulle bota för fylleri 3:16, för yttre slag utan åkomma 1: 24 samt för tre smädesord 3 riksdaler, allt banko och till Wolfensteen betala för uppehållet och resekostnad 12:04 samt till ordföranden i rätten 10: 01 riksdaler banko.
Övriga kostnader kvittades.

IV.
Östersundsamasoner.

Kvinnorna i Östersund följde i likhet med sina medsystrar ute på landsbygden tämligen troget det av aposteln Paulus utfärdade
påbudet att kvinnan skulle tiga i församlingen. När man tittar Igenom de akter av skilda slag i vilka Östersunds historia i dess olika
faser tecknats — icke att förglömma domböckerna och rådhusrättens protokoll — påträffar man bra sällan ett kvinnonamn annat
än i vittnesförteckningar och som parter i ett fåtal brännvinsmål samt naturligtvis I församlingsböckerna bland födda, gifta och döda.
I det allmännas ärenden deltogo kvinnorna Inte alls. Deras livsgärning var förlagd till hemmet, där de under växlande förhållanden
strävade och sleto för de sina och slutligen obemärkta trädde in i det stora okända, mer eller mindre saknade av sina närmaste, men
alls icke lämnade några tomrum efter sig i ämbetsrum eller på förtroendeposter bland borgerskapet.
Nog för att det dock fanns kvinnfolk med skinn på näsan och ett temperament, som berättigar en till att Inrangera dem bland de
sagans mindre kvinnliga och ljuva väsen, som gå under namnet amasoner. Men många voro de inte, det är säkert.
Amason är väl rätta benämningen på nipperhandlerskan Sophia Catharina T., som efter egen, av omständigheterna styrkt bekännelse, ansågs förvunnen att den 21 maj 1841 på allmän gata i Östersund ha ofredat hustru Christina L. därmed, att hon på hennes pähavda klänning sprutade sammankokad tjära och rödfärg, för vilket illdåd hon i förmågo av 7 § 31 kapitlet missgärningsbalken dömdes att bota 13 riksdaler 16 skillingar banko och ersätta fru Christina för den förstörda klänningen och rättegångskostnaden med
47 riksdaler banko.
En annan kamplysten, manhaftig kvinna var handlarehustrun Anna S., som stadsfiskal Sunding efter anmälan av pigan Greta Bäckströms husbonde, herr hovsekreteraren och lanträntmästaren Lindahl, stämt till ansvar för det hon med hugg och slag den 16
september 1841 klockan mellan åtta och nio på aftonen, av starka drycker överlastad, överfallit Greta, okvädat henne på gatan, fört
oljud och sökt begå hemfridsbrott.
Greta avgav inför rätten följande berättelse om det skedda: Hon befann sig ute på husbondens tomt, sysselsatt med något arbete, och
muraren Sundell utförde på samma plats något mureriarbete. Då kom fru Anna inklivande på tomten över gärdesgården och började
först ett argsint gräl med muraren, för att sedan, när Greta trädde emellan till murarens försvar, kasta sig över henne, först med okvädinsord, såsom hora, tjuv o. s. v., sedan handgripligen, I det hon tog en räfsa och gav flickan två eller tre slag, »dock utan åkomma».
Då Greta gick ut på gatan följde den uppretade megäran efter och skuffade henne flera gånger. När de så nådde förstugan sökte hon
tränga sig in och då Greta sökte mota henne, rev hon sönder flickans lintygsärmar. Kvinnfolkets intimaste plagg var nämligen på den tiden försett med ärmar, som nådde ända ned till handleden.
Fru Anna uppgav till sitt försvar, att hon hade ett häftigt sinnelagoch vid tillfället ifråga var hon dessutom förtretad över någon
motgång på sjukhuset, vad det nu kunde vara. När hon fick se Greta på tomten klev hon över gärdesgården och gick till henne och muraren Sundell. Det blev ordväxling, och i sitt uppretade tillstånd tog hon räfsan och gav flickan ett par rapp. Men hon okvädade
henne inte, ej heller kom det ifråga någon skuffning. Drucken var hon inte och inte svor hon heller.
Det fanns emellertid gott om vittnen. Murare Johan Sundell, garvargesällerna Erik Sjöström och Carl Sandberg samt skräddarelärlingen
Magnus Schagerström, som ojävade avlade vittneseden, betygade samstämmigt, att handlarfrun gjort sig skyldig till både del ena och det andra.
Rätten fann styrkt, att fru Anna okvädat Sundell och sedan, då Greta sökt tysta henne, okvädat även denna och slagit henne, varför den koleriska frun dömdes att bota: för svordom i: 32, för fem skuffningar och tre slag utan åkomma 4: —, för tre okvädinsord 1: 24 och för gatufridsbrott 1: 32, tillhopa 8 riksdaler 40 skillingar banko. Dessutom skulle hon ersätta de sönderrivna lintygsärmarna
med 8 skillingar banko och svara vittneskostnaden.
En tredje amason var gästgiverskan, änkefru Gustava Risen, som dock gav prov på karlalynne och mannatag i uteslutande defensivt syfte och i en situation, dä en rungande örfil av allt att döma var det enda lämpliga och rätta, fast häradsrätten inte såg det så.
Den 25 september år 1844 anförde nämnda änkefru och volontären E. W. Wolfensteen var mot annan klagomål hos Konungens
Befallningshavande.
Fru R. anmälde, att Wolfensteen i juli under hennes bortovaro av hennes folk »utnödgat» en häst, enligt uppgift för att fara till
Optand, men i själva verket hade han fortsatt ända till österböle och behållit hästen i ett och ett halvt dygn. Då han vid återkomsten
avfordrades betalning för fem mils åkning med 2 riksdaler 24 skillingar banko, förebar han att bakskjuts ej behövde betalas, enär
han då ansåg sig tjänstgöra som skjutspojke, hemförande hästen, vilket gästgiverskan fann orimligt. Skjutshästen hade varit borta
alldeles för länge och olovligen använts långt utöver den sträcka hon var skyldig skjutsa. W. hade visserligen sedan erlagt de fordrade
2: 24, men fru R. anhöll i alla fall, att han skulle ställas till laga ansvar för sitt tillgrepp.
Wolfensteen åter uppgav, att han beställt häst till klockan 2 e. m. den 24 september, men ännu efter fem timmars väntan ingen
fått, trots påminnelser. Han hade velat titta i gästglveridagboken för att konstatera, om de 5 hästar, som gästgiveriet var skyldigt
hålla, utgått för dagen, men fått till svar att dagboken var förkommen. Då han efter lång tidsutdräkt ytterligare tillfrågade gästgiverskan
om häst kunde erhållas, blev svaret en rungande örfil, som bevittnades av en viss N. Montelius. W. anhöll om kansliförhör med fru R., som borde ställas till ansvar för resandes uppehållande i tjänsteväg, samt ersätta W. för tidsspillan. Som vittne åberopades
f. d. handlanden Wedin i Östersund.
Vid höstetinget I Brunflo den 12 oktober, dit Konungens Befallningshavande utan föregånget kansliförhör hänvisat de båda
klagomålen, stodo så båda parterna instämda, med yrkande att Wolfensteen borde bötfällas för det han utan tillstånd begagnat gästgivarhästen längre än till närmaste gästgivargård. Och fru Risen för det hon vägrat utlämna den rekvirerade hästen, undandöljt dagboken och övat slagsmål å allmänt ställe. Länsman J. A. Hellman var förordnad som allmän åklagare.
Som fru Risen ej kom tillstädes, dömdes hon att för olovligt uteblivande bota 32 skillingar banko, och målet uppsköts.
Vid vårtinget den 10 april 1845 voro båda parterna närvarande.
Fru R. skildrade nu på sitt sätt, hur det tillgått vid det omstämda tillfället hösten förut. Vid middagstiden uppgivna dag tillsade
W. om häst till Brunflo, dock utan skriftlig rekvisition. Fru R. lät strax spänna för, men W., som tycktes ha god tid, gick ut
på stan och gjorde heller inte min av att resa när han kom tillbaka. Under tiden kom en annan resande, som måste få hästen, och omedelbart gav sig i väg. Men när W., som setat i god ro i källarsalen, fick veta att hästen lämnats åt en annan, kom han plötsligt ihåg
att han hade brått och befallde att i röda rappet få häst. Gästgiveriets hästar voro då alla utgångna, och att skaffa reservhäst tog
tid. Fru R. vidtalade dä en bonde från Brunflo, som skjutsat in lass till stan, att fortskaffa W. till Gärde, vilket han lovade och genast
inställde sig. Hans häst var fet och vacker, men W. behagade ej gilla den, utan gick till landskansliet och återvände sedan, försedd
med skriftlig tillsägelse av landssekreterare Weinberg att W. borde få skjutshäst, då han var stadd i tjänsteärenden.
En av gästgiveriets hästar blev dä genast förspänd och stod och väntade ,och fru R. bad W. resa, men han fordrade att först få
fram dagboken och där skriva sitt namn. Boken eftersöktes, men återfanns ej. Fru R. uppmanade åter W. att resa, men han vägrade
och började med varjehanda hotelser strängt fordra att dagboken skulle fram. Frun sökte ytterligare i flera rum förgäves efter boken,
varunder W. jämt förföljde henne och var otidig emedan den ej i en hast återfanns. Då fru R. slutligen skulle gå in i sin egen kammare
efter att ytterligare ha tillsagt W. att resa och ej vara så efterhängsen, hade han försökt »sträva efter» i rummet, varför hon ej
haft annan utväg än att stöta honom tillbaka i dörren, varvid tilläventyrs hennes fingrar råkat hans läppar, dock utan att det minsta
skada honom. Hon nekade till att på annat sätt ha förfördelat honom.
Wolfensteen, som nu kom i tur, förklarade att han ansåg den erbjudna hästen mindre duglig, men kunde ej med vittnen styrka
att den verkligen var det. Han hade hövligt frågat efter dagboken, varvid fru R. tilldelat honom en örfil. Skjutshästen till Österböle
hade han betalt till fruns fulla belåtenhet, så att därom var ej mera att säga enligt hans åsikt.
Fru R. invände, att han visserligen betalat för hästlånet, men tilltaget stod kvar ostraffat.
Vittnet Wedin, som tillkom först följande dag, bestyrkte fru Risens berättelse. Wolfensteen hade, när allt bar till, inte rest den
dagen, men envist förföljt frun och pockat på dagboken från rum till rum ända in i köket, då frun, ledsen över hans förföljelse, bett
honom resa och vid dörren mellan köket och kökskammaren tilldelat honom ett slag med flata handen mot munnen, varav, så vitt
vittnet förmärkt, ingen åkomma följt. Slaget hade, ansåg vittnet, tilldelats W. av »hastighet och ledsnad», därför att han ideligen
förföljde henne med sitt tjatande efter dagboken, ehuru han underrättats om att den förkommit. Ny dagbok hade också genast måst
rekvireras från landskansliet.
Rätten dömde Wolfensteen att bota 6 riksdaler 32 skillingar banko för det han använt gästgivarhästen en mil längre än han haft
rätt till. Och fru R. dömdes att bota 1 riksdaler 32 skillingar banko för det ej dagboken legat till hands, varemot det ej ansågs styrkt
att W. fått dagligen vänta på skjutshäst. I böter för den utdelade munfisken, av vilken åkomma ej följt, utdömdes slutligen 24 skillingar
banko.
Rättegångskostnaderna kvittades.

V.
“Måttligt ska kaplanerna hava.”

I upptecknarens barndom på 1880-talet berättades historier om en stadspredikant, som var en så utpräglad och förfallen dryckeshjälte, att han inte ens på söndagarna under högmässan höll sig nykter. Hans namn blev aldrig nämnt när historierna om hans bravader berättades, lika litet som någon bestämd tid uppgavs när det berättade tilldragit sig. Men han skulle ha tjänstgjort under den tid Olof Brodd, den mycket omtalade gyckelmakaren, var klockare i staden, alltså före 1827, då Brodd fick avsked från klockarebefattningen. Denne var heller just inte något dygdemönster när det gällde dryckesvanor och deltog som kaplanens gode vän troget I dennes suporgier.
En gång, berättas det, hade kaplanen under hela lördagsnatten rumlat om i ett festligt lag. Följden blev den, att sedan han en stund uppe i den primitiva predikstolen i det Engeströmska husets stora sal, som användes som kyrka, utlagt dagens högmässotext för sina andäktiga åhörare, föll sömnlusten blytung över honom, och ett, tu, tre stannade han mitt i en mening, varefter omedelbart fridfulla snarkningar togo vid där predikostämman slocknat. Kaplanen sov, lutad mot bokstödet. Då fann klockaren på tid att gripa in. Han stegade av upp till sin sovande förman, knuffade honom i sidan och sa:
— Nää, pastorn, vi jätt fäll få mer!
Kaplanen vaknade, trodde sig ännu sitta i det glada suplaget och ropade med stor beredvillighet:
— Ja, slå i, slå i!
En annan gång började han sin predikan med orden: Jorden är rund . . . rund . . . rund . . . och så blev det tvärstopp, emedan han i hastigheten och sitt dageneftertillstånd inte kunde komma på vad den skulle liknas vid. Då var klockaren till hands och viskade:
— Säj som en getlort, du!
Ja, likheten var ju slående, åtminstone vad rundheten beträffar, så att kaplanen utan tvekan sade efter vad klockaren lärt ut. Vad som följde efter dessa originella Inledningsord har tyvärr ej gått till eftervärlden.
Om klockaren berättas det, att han en gång slog vad med någon om ett kvarter brännvin att han skulle sjunga i julottan utan att ha byxor på sig. Han gick gott i land med detta genom att ta på sig stövlar med höga skaft och sin långa kapprock, som nådde nedom knäna. Det var kanske litet kallt om de bara benen, men tanken på det väntande brännvinet värmde väl. . .
För sanningsenligheten av dessa prästhistorier kan upptecknaren ej gå i god, ty det finns inga samtida skriftliga uppteckningar som kunna bestyrka, och muntliga sägner ha ofta visat sig, om inte sväva i fria luften, så åtminstone vara en till oigenkännlighet omstuvad verklighet.
De här anförda historierna äro emellertid inte mer otroliga än en, som upptecknarens egen far som närvarande vittne berättade om en adjunkt eller kaplan från Näs, som en söndag på 1850-talet predikade i Marieby kyrka och därvid var så överlastad, att han läste brudvigseln i stället för mässan, när han stod för altaret.
Nästa gång han gjorde prästtjänst i samma kyrka gottgjorde han emellertid sitt grova tjänstefel genom att hålla en gripande predikan, vars måtto var: förlåt din felande broder. Kaplanerna voro proletärerna inom prästeståndet. Deras löneförmåner voro urusla, deras sociala ställning låg och beroendet under de myndiga prostarna och kyrkoherdarna tryckande. Man har kanske inte rätt att döma så hårt att de sökte en stunds glömska av sitt gråa elände i den dryck, som då för tiden var lätt tillgänglig och ingick i folks dagliga vanor som annan mat och dryck.

P. V. Enström.

Småplock ur stadens arkiv

Tvättgummor i sjönöd

Till K. bfhde i Östersund inkom den 7 juni 1844 följande anmälan:
»Som mitt Tjenstefolk förleden gårdag war anmodad att wid Sjön å Färgeri Fabrikören Burmans Brygga klappa kläder, tillstädeskom kyparen Lindgren hos Handlanden Eriksson och med en lång stör utskjöt Bryggan, hvarä mitt folk stod, hvarigenom de blefvo drifne ända frän Fjellmans Lokal vid sjön till Östersunds Bron, der de lyckligtvis blefvo frälste genom Jägaren Wards son, som tillhandakom med en Båt; Och får jag i anledning häraf ödmjukast anhålla om Cancli förhör å bemälte Lindgren under påstående att ej allenast återställa Bryggan, som lärer flutit ända till Östbergs Torpena, utan äfven ersätta den derigenom uppkomne skadan. Såsom vittnen åberopas Handlanden Mobergs Piga, Skomakaren Ullbergs Dotter och Mårten Bolins Dotter. Östersund /:de Junii 1844.
/ . Hamrin.»

Östersund och Jämtland på 1840-talet
Utdrag ur tullförvaltare Siösteens dagbok

Under åren 1841 —1863 levde och verkade här i Jämtland tullförvaltaren Samuel Fredrik Siösteen, som var en på mångahanda sätt originell och märklig person. Han föddes i Väversunda i Östergötland 1788. Föräldrarna voro lantbrukaren, f. löjtnanten i fortifikationen Magnus Siösteen och hans hustru Hedvig Beata Trolle. Han var yngst i en stor barnaskara, varibland även fanns en fosterson, den föräldralöse Jöns Jakob Berzelius, barnens kusin, vilken som bekant under förra hälften av 1800-talet blev en av våra mest frejdade vetenskapsmän. Samuel Fredrik S. avlade studentexamen 1806, s. å. sergeant vid Livgrenadjärregemcntet, 1807 fältväbel vid finska gardet i Stockholm, med vilket han deltog i Finska kriget och var med i flera träffningar. Efter slutat fälttåg innehade han garnisonstjänst på Gripsholm »till bevakning av f. d. kungliga familjen», 1810 fanjunkare vid Livgrenadjärregemcntet, 1812 fänrik, 1818 löjtnant och 1822 på egen begäran avsked med tillstånd att kvarstå i armén. Han deltog även i tyska fälttåget 1813 —1814, bl. a. i slagen vid Grossbeeren, Dennewitz och Leipzig, samt i tåget till Norge. Efter erhållet avsked från militärtjänsten övergick han till tullverket, först som kammarskrivare och kustinspektor i Södra Kalmar län och Blekinge; 1837 blev han tullinspektor i Stockholm vid Danviken och 1841 tullförvaltare i Jämtlands län, först i Östersund och sedan — efter tullkammarens flyttning — i Duved, där han avled 1863. Han var gift två gånger. Med sin första hustru, Clasine Silversparre, född 1808 och död nyårsdagen 1840, hade han en son och fyra döttrar. I det senare äktenskapet med Caroline von Schewen, född i Värmdö 1803 och gift 1841, föddes 1843 i Östersund en dotter. Efter sin makes död flyttade fru Siösteen till Östersund och levde där till år 1876, då hon flyttade till Skara, där hon efter ett par år avled. Av barnen lämnade alla utom ett så småningom Östersund och Jämtland. Dottern Selma blev kvar i staden som maka till den bekante läroverksadjunkten fil. dr N. M. Jonson, vilken var son till landskamreraren F. W. Jonson och hans hustru Greta Granbom.
Tullförvaltare Siösteen var en flitig dagboksantecknare. Hans »Minnen från tyska fälttåget 1813» utkom 1915 i bokform (Norstedts förlag). År 1936 erhöll Föreningen Gamla Östersund som gåva av f. d. disponenten Klas Jonson I Göteborg, dotterson till S., en avskrift av Siösteens dagbok för åren 1840—1842. I denna berättar han bl. a. om sin hustru Clasine Silversparres död nyårsdagen 1840 och om sitt giftermål med Caroline von Schewen den 9 sept. 1841, vid vilket bl. a. förnämiteter Berzelius med maka var närvarande. Om Siösteens utnämning till tullförvaltare i Jämtland, om resan dit i december s. å. och om de första Intrycken av den lilla obetydliga staden vid Storsjön heter det I hans dagbok bl. a.:
Torsdag 18/11 1841. Gick jag (från Danviken) till Staden (Stockholm) för att uträtta egna affärer, men blef kallad till öfwer Inspektören för att frågas om jag wille emottaga Tullförwaltare tjensten i Östersund. Detta blef mig en widlyftig affär att tänka på. Jag begärde og fick besinningstid till Lördagen. — Här är anledning bedja »Förläna mig Din Andas N å d som gifwer mig det bästa råd:»
Söndag 5/12. Sen åkte jag att besöka, 1) Herr Landshöfdlngen Montgomery, 2:0) General Tull Dlrecteuren friherre Gyllenhaal, 3:0) friherre Berzelius, 4:0) Aug. Hård af Segerstad, 5:0) Grosshandlanden Pettersson frän Norrland, med hvilka samtlige jag samtalade om min tillämnade Norrlandsfärd.
Torsdag 9/12. Steg upp kl. 2 på morg: Regnet piskade Rutorna. Den hulda makan sof så lugnt og godt. Det är sorgligt att wid 54 år nödgas söka sitt dagliga bröd på fjerran häll og skiljas wid den kära rara Claire og de små. — Men första steget är tagit og man får ej se sig tillbaka. Min lilla Snälla Caroline waknade snart, kom og hjelpte mig. Kl. 9 fm. kommo åkarhästarne för att hemta mig og mina saker. Jag begaf mig nu frän det älskade hemmet. Herren Wälsigne og Beware dem! Jag hade af slutat ressällskap ät Jämtland med tillförordnade Landsh :n derstädes öfwerste Gustaf Montgomery og infann mig Derföre hos hans swäger Brukspatron Beskow, der wi stämt möte. Han hade till denna resa köpt en kupéwagn der Inpackningen nu började med krukor, syltburkar og diverse smågods. Jag fick således god tid att taga afsked af wederbörande i Tullen. — Holm följde mig i sista stunden till (Lubecks?) der wi drucko ett afskedsglas. — Jag fick några rader frän Min älskade Caroline med något som  jag glömt hemma. Jag skref også till henne mitt farwäl. Omsider woro wi resfärdiga kl. 2 eftm. — Regnet fortfor. Smutsen war djup, men wi voro dock under tak i kupéwagnen. — Kulet, mulet, ängsligt. Wi kommo kl. omkring 5 på afton till Rotebro (2 mil), fortsatte sedan tit. Montgomery uppdragit åt mig att vara kassör (Han ger ej gerna ut pengar) resan under skarpt Mörker, men med goda Wagnslanternor till Mährsta (1V4 mil). Det war stark dimma og säg högst kurieust ut genom wagnsrutorna. Innan wi hunno Mährsta började det frysa. Här togs nattqvarter i en liten kammare og åts kokta ägg.
Fredag , 10/12. Reste kl. 7 på morg: Det hade nu wintrat till så att wagnsfönstren woro frusna. Ankommo teml. snart till Alsicke (1 *lt mil), fortsatte sedan till Upsala (1 VI mil), dit wi kommo kl. 12. Ato frukost og middag i ett, bestående af halstrad färskt Lamm, frikassé på kalf og porter. Besägo choret i Domkyrkan, hvarefter jag skref några rader med posten till min lilla snälla hustru. Resan fortsattes kl. 3 eftm. Widare under temligen starkt snöfall till Högsta (1 1/4 mil), derifrån till Läby (1 1/4). Här nattqwarter, lugnt og trefligt.
Lördag 11/12. Blidare luft, men snöfall. Wi afreste kl. 7 på morg. till Mehede (2 1/8 mil). Trakten antog alt mer og mer nordisk karakter. Fortsatte resan till Elfkarlby (1 Vi mil). Snöfall fortfor, men ännu ej sä starkt, att wi kunde sätta kälkmedarna, som Tit: Montgomery köpt i Upsala för 18 R., under hjulen.
Passerade 1/4 mill. fr: Gästgif:, der wi åto middag af stekta neijonögon, kokt lax, stekt Tupp og fina pankakor, det wackra wattenfallct, som Dahl Elfwen gör före dess afresa ät hafvet. Resan fortsattes, sedan wi tagit ett par glas af G. Handl. Beskows win, som den i detta fall treflige Landshöfdingen hade med sig. I djup men lös snö ankommo wi kl. 6 på qwällen till Gefle (2 1/2 mil). Här drucko wi portwin, toddy (Jag Wohlthäter). D:o skref till min Goda Caroline og till Lagerlöf. Här sattes medar under, men strunten gick sönder, då wi kommo utom staden. Hinder og Bråk. Jag klef i Snön så att jag blef arg, kom i gräl med Tit. Montgomery og ankommo slutligen kl. 12 till det dåliga Trödje (1 Vs mil). Här fanns ingen möjlighet att ligga, utan fortsatte wi kosan og ankommo under natten kl. 4 till Hamräng-Berg (1 3/4 mil).
Söndag 12/12. Wi sofwo till kl. 10 då jag, som ledsnat wid wagnen skaffat mig särskilda hästar og ämnade resa ensam, ty jag hade äfven ledsnat wid en wiss mans egenkärlek og uthålliga envishet, snålhet og tal om sig sjelf. Wi afslöt således wåra resaffairer og han for till Wifors bruk, ägt og bebodt af Adjutanten hos H. M. Konungen Herr öfwerst Lieut. v. Schinkel, för att der fä sina kälkar lagade wid bruket. Jag hade lofwat att der säga honom till för att ifall af hans afresa emottaga Förbudssedlar ät honom. Men då jag kom till detta wackra ställe bad den hygglige wärden ess stadna der öfwer Söndagen, som og bifölls. Wi woro wäl emottagne. Frun kände min Goda Caroline og bad helsa henne. Hon hade ett galant flygel Forte piano, som hon spelade för oss på afton; famillen bestod af öfw. Lieut. v. Schinkel, som hetat Bergman, Frun som är dotter af f. d. Kammarn :n v. Schinkel og tvenne smä gossar.
Källkarne blefwo lagade og detta — Gratis!
Måndag 13/12. Passerat Natten godt. Sedan wi druckit kaffe kl. 9, väntat på kälk-mederne till kl. 11 afreste wi så mätta wi woro till Strätjära i Hamräng (2 7/8 mil). Passerade på nära halfwa wägen söder om den krog, som företer fullskrifna wäggar med sinnrika sentenser, gränsen af Gästrikland og inkommo i Helslngeland. Frän Strätjära, der wi äto middag, till Mo-Myskje (1 5/8 mil), widare till Kungsgärden eller Norrala (1 1/2 mil). Här nattqwarter. Förbud afsändt herifrån.
Tisdag 14/12. Wi hade haft en god natt och började wår dag kl. 5 på morgon med att resa till Bro (2 1/4 mil) och Iggesund (1 1/2 mil).
Föret war nu ypperligt og alt gick galant. Denna trakt är wacker. Baron G. Ridderstolpes bruk af samma namn Iggesund war beläget nära intill Gästgifwaregärden. Widare reste wi till Sanna (1 3/8 mil), Matsta, Bringsta (1 9/10 mil), Gryttje (1 3/4 mil) og sist till Maij (2 mil), dit wi likwäl ej hunno förr än kl. 2 på natten, emedan sista hälften av wägen, ungefär der Medelpad börjar, war för mycket snöig för wära breda källkar og tunga wagn så att de eljest goda hästarne tröttnade. Herr Montgomery og jag kommo äter i gräl så att jag gick sista Fjerdingswägen till fots fram till Maij, som är ganska godt ställe. Sedan wi ätit gingo wi till sängs utan att säga hvarann ett enda ord. Jag beställde mig hästar, för att i morg. bittida resa ensam og slippa denna hankskjuts.
Onsdag 15/12 . Nu war åter temligen kallt. Jag reste ensam og fann detta bra mycket trefligare helst jag fick fråga min skjutsbonde om de lägenheter wi passerade. Wi raisonnerade mycket om knallar, passerade Swartwiken Skcppswarf anlagdt af herr Dickson. Ankom kl. 11 till Sundsvall (2 1/4 mil). Åt middag å Gästgifwaregården der jag bodde. Träffade Unga Pagels. Skref sedan bref till min goda älskade maka og gick till sängs kl. Vi 10.
Torsdag 16/12. På morg. kom Pagels, anmälande att Tullförvaltaren Palmer war hemkommen og bad mig dit till frukost, som jemwäl antogs. Derefter gingo wi till Tullkammaren, den wi besågo, raisonnerade om Bewakningsåtgjerder med Östersund. — Jag erhöll af Tit. Palmcer en karta, en författning rörande Norrska trafiken samt en snusdosa. Jag åt middag med honom på Källaren og han drack Caffe og Toddy, Wintoddy för mig hos mig på mitt rum. Brorskap med Palnuer.
Bref till min goda hustru og till min lilla dotter Hedda i Covert till Lagerlöf på post i Sundsvall.
Beställde på afton hästar för afresa i Sällskap med Tit. Montgomery.
Fredag 17/12. Under natten hade warit töwäder; men nu på morgon kl. 8 wid wår afresa frän Sundsvall war det någon kyla og föll stark snö. Sundswall syntes mig temligen treflig, har skön hamn, mycket ordentlig skötsel af Tullwäsendet af derwarande Tullförvaltare Palmaer. — Resan fortsattes till Wattjom (1 3/4 mil), till Nedansjö (1 1/8 mil). Härifrån åkte wi på den så kallade Storsjön (Stödesjön)
40 á 60 fr. djup till Gästgifwaregärd Kjellsta (1 1/2 mil). Här åto wi middag, bestående af Skämd sik, oppstekt flottigt kött, surt rågbröd, som jag icke kan smälta, reste sedan till Åhlsta (2 1/t mil). Tre Qvarts mil frän Åhlsta passerade wi ett Jcrnbruk, kalladt Torpshammar. Uti Åhlsta träffades Domaren i Orten Lagman Forssing, som der satt ting. Wi drucko hos h:m Thé, hvaraf jag, jemte inverkan af den dåliga middagen, kände mig högst illamående og fick spy på  vägen, öfwerste Montgomery körde här ifrån mig. Med hankig bonde og dåliga hästar kom jag omsider omkring kl. Vi 10 till Borgsjö (6 1/2 mil) og widare utan äfwentyr till Jemtkrogen (1 3/4 mil). Obs. 400 aln. väster om deetta börjar Jämtland.
Här nattqvarter i ensamt Rum. — Öfwerslen hade här tagit rum för sig. — Ej underligt han hade wäder af sin fru, som dock ej kom hit.

Lördag 18/12. Afreste kl. 7 på morg. i temligen starkt mörker på Skog mellan Berg og Dalar, sjöar, Forsar og Elfwar. Morgonstunden war ganska treflig og för min känsla behaglig. Tegnérs Jämtlands Jägarsång: »Stått Trygge I Hyddor i Dalarnas Natt» etc. föreswäfvade. Jag tänkte mig de hemmavarande älskades morgonstund — tänkte på närvarande og flydda tider — med ett ord: jag drömde og tänkte — Gud wet icke hvad — men kunde som förr ej mer vara glad —uti skogen, Resan gick till Bräcke (2 mil), widare fortsattes till Grimnäs (1 5/8 mil), der jag af Prosten i Räfsund socken fältprosten Boren, en 79 års Gammal krutpräst, som war ing och treflig, underrättades att Ufwerstinnan här sammandrabbat med sin man Herr Landshöfdingen. Landsfiskalen Söderberg i orten, boende i Backen af Brunflo, träffades äfwen här. Han, jag og fältprosten toga här tillsammans ett qvarter glödgadt win med såcker og musgott. Landsfiskalen tror jag mig kunna hafwa någon nytta af i min metler.
Härifrån fortsattes resan till Fahnhyn (x 3/ mil). Der åt jag något, som skulle likna middag. Det smakade mig ej väl, men kostade også blott 8 sk. Här är i allmänhet snygga Gästgifwerier, billiga priser og höfligt folk. — Härifrån fortsattes resan land og sjöwäg (öfwer 3 sjöar) till Gärde (1 1/4 mil). Här togs, ehuru tidigt, nattqvarter, Stället klent men wälment. Gästgifwaren (är) en gammal Fabnjunkare wid Jämtlands fältjägare. Här war mig till mötes Öfwerste Montgomerys Bokhållare från Huså kopparwerk, som följt Öfwerstinnan emot Ofwer,sren. —Denne Bokhållare (Berg) hade af Landshöfdingen blifwit uppdragen att invänta min ankomst för att språka med mig de rebus varii s. — För denna uppmärksamhet blir jag Herr L. Höfdingen Förbunden. jag bjöd denne Herr Berg på afton i Winroddy af hwad jag hade med mig. Sedan Söndagen den 12:te på Wifors hos Ofwerste Leur. von Schinkel, der jag till middag tog aptit sup med honom, har jag ej tagit Bränwin — og har af denna di&e funnit mig rätt wäl.

Söndag 19/12. Ehuru jag ej legat trefligt har sofwit godt. Rummet, försedt med Jernkamin, war i går afton hett som en badstuga — i natt kallt som ett uthus. Bokhållaren Berg bar afrest kl. 6 k 7 i dag till Östersund för art beställa mig rum. — jag har på morgon og fm. skrifwit detta fr, o, m, den 17.
Nu i Guds namn är jag resfärdig. Herren den barmhärtige, som hittills »ledsagar mig så nådelig», beskydds og wälsigne mig og de mina!
Kl. 9 på afton. Jag är nu här i Östersund (1 1/2 mil).
Jag ankom i godt wäder og Wäglag kl. omkring 1. Jag föresatte mig wid hitresan på sednaste milen att bilda mig ett begrepp om denna Residens stad, og i hopp att derrned skaffa mig en angenäm öfwerraskning, rättade jag min inbillning efter det fulaste, jag kunde tänka mig. Men det war dock icke möjligt att draga min föreställning så lågt ner som till Ostersunds utseende i werkligheten.
Sjelfwa Malmköping, ja Mörbylånga og Kristianopels köpingar äro städer i jämförelse med denna lilla Håla. Läget derernot är det gudomligaste. Mitt Logfe blef hos Apotekaren Nyholm, der jag har 2 rum. Genast efter mitt inträde i rummen, kom herr N. Wickström på besök. — Aldeles oväntad artighet. — Derefter gick jag till fältkamrer Hallström, der jag blott war några ögonblick. Wid min ankomst inträdde Landshöfdingen Montgomery för att göra mig besök. — Jag betalte genast visiten og fick derwid presentera mig för fru Landshöfdingskan, som syntes mig vara ett galant Fruntimmer. Landsseereteraren Weinberg war der på wisit, han visade mig artigheten att bjuda mig dit till qvällen med Landshöfdingens og flera — det jag dock försakade —, ty efter gammalt hade jag ingen ro, förr än jag fått packa upp mina saker og något rangera mig.
Dessutom hade jag wid ankomsten bref från min älskade goda Claire det jag ville återläsa og — skrifwa några rader.
På afton war Tit. Berg hos mig (Inspect:n på Husån), får se wad den mannen bär i skjölden.

Måndag 20/12. Inventerade jag till mig Tullkammarens handlingar. Fann alt i en förträfflig ordning. At middag has min företrädare fältkamrer Hallström tills, med Regements Läk. Doktor Wetterberg,, med hwilken jag på afton efter Hallströms Voiture reste på gott före i grannt wäder till Kungsgården på Frösön att besöka General adjutanten Boij, som artigt emot tog mig. Wi råkade här t. f. Landshöfding Montgomery med dess söta fru. De reste före oss — Westerberg og jag hemkommo kl. ile ta, då han bjöd på Sexa, hvarwid wi drucko Win og blefwo bröder. Herr Wickström kom også og bjöd pounsch, hvaraf (vi) drucko ett glas. Fortsatte bref till Min kära Claire.
Tisdag 21/12. Bref till Min älskade slutades og affärdades med 10 att lemna till Emma v. Schewen samt med underrättelse om kvad till denna morg. passerat. Doktor Wetterberg kom og skref ett postscripem till Caroline. Sedan var jag hela fm. sysselsatt att expediera pass i tjensten. — Min första middag war i sällskap med Cape. Gussander, Bjerken, Löjtnant Cassel m, fl.
Starkt snöfall. Eftm., sedan jag slutat posten, skref jag enskildt bref till Expeditions Secret. Fährzus. Derefter ämnade jag mig på besök hos Doctor Wetter-berg men hindrades först af Landshöfdingen Montgornerys besök og dernäst af en bjudning på Capten Bjerken og Magister Weinberg, som skulle afresa till Sunds-wall. Många sammandrabbade på Apothekarens. — Jag blef Bror med Löjtnant Cassel og förste Lantmätaren Albin.
Nu är Gärdet uppgifwit,

Onsdag 22/12 Fm. War min Wärd Apothekaren Nyholrn en stund hos mig og lät mig förstå, att jag ej kunde länge påräkna att bo hos honom, ty här skulle bli Bal med Nyåret, hvartill äfwen mitt rum borde användas. Jag war en stund inne hos Landshöfdingen Montgomery för att taga afsked af honom og hans fru, som nu reste till Husån. De hade artigheten att bjuda mig till julafton; men som jag ej tyckte mig kunna ernottaga för ställets aflägsenhets skull (12 mil). Kl. omkr. 11 gjorde jag ett besök hos Post Inspektoren Major Lukander derifrån till den  hygglige Doctor Westerberg og hans fru, der jag åt middag og war der till kl- omkring 6, då Wetterberg og Capiten Ström, som kommit dit, följde mig hem på en Sexa. Major Lukander infann sig äfwen. Denne synes mig vara en ägta gammal Ger Finne, hoars sällskap aldrig kan blifwa intressant för andra än dem dont le gout est trop gåte pour le boisson.
Aftonen temligen tråkig.

Torsdag 23/12. Hemma på fm. Hade glädjen att i bref N;e z dat. 17:e Ds. inhämta underrättelse från min älskade Caroline. Eftm. Så mycket jag fick vara ledig för besök, ville jag skrifwa till min älskade. På qwällen vore Ryttmästare Schröder, Lieut. Gruvdahl og Staaf länge hos mig. — Derefter fick jag äntligen skrifwa.
Snögade hela dagen.
Fredag 24/12 (julafton). Skref bref till min lilla C:ne under N:o 4 som af gick innehade se Rdr. Bco till henne og se Bco till pag. 14 Recorn:de. Snögade slankt med blid Winter. Kom herr N. Wickström att tillbjuda mig og Donar Werterbergh skjutts till Brunflo kyrka till Otta, Middag med Apothekaren. Caffe, Brasa og pipa på mina Rum, Sof middagslur. Gick kl. 1/2 5 e. m. till Dector Westerbergs. Der passerade jag min Julafton till kl. 1/2 11. — Det är helt naturligt att jag med så många minnen, så många bekymmer, så mycken anledning till saknad af det kära hemmet, icke skulle kunna här hafva rätt roligt. — Men jag oroade dock ingen. — Wetterbergh är mycket Stufwegris men mycket treflig. Wi slog ur hågen att resa till Brunflo kyrka. Det blef på natten Yrwäder men kölden icke stark.

Lördag 25/12. Sof i godan ro till kl. 8. — Låg till kl. 9 som nu är. Här är eldalt i dag kl. 6. Men nu åter en Brasa för trefnadens skuld. — Satt inne og läste Kjellman Göranssons förträffliga Juldags predikan öfwer Esaiae 9 Cap, 6 w. Min värd kom derefter og tillbjöd mig att resa ut og åka med sig på släde. Wi följde Stranden af Storsjön ung. en halfmil, der wi återvände. Det war den skönaste wäderlek. För första gången såg jag Åreskutan, hwars topp solen nu belyste, så att den syntes aldeles förgyld. Wid hemkomsten ware wi bjudna till middag hos herr N. Wickströms. Der vero fältkamrer Hallströms og Dotter Wetter-bergs. Alt utom sjelfwe Rummen, som veoro mycke gammaldags og tarfliga, war godt og trefligt. Jag gick hem kl. 5 og åter dit kl. 7, hvarefter wi höllo ut till kl. 10, då wi ginge hvar till sitt. Denna dag har varit temligen treflig. Gud wes hurudan dag min lilla goda Caroline og wåra små haft. De små på Stufvenäs hafva wäl med sin goda mormor tillbragt dagen på Wärnanäs.
Söndag 26/12. Jag har icke sofwit godt i natt. — Förmiddagen omläst Juldags Predikningen samt den för Annandag Jul af samma författare.
Wäderleken mycket blid så att det nära på dröp af taken. Hu hvilket slask og smutts det då måste vara i Stockholm, dit wintern ännu ej hunnit! Stackars min lilla älskade C:ne! Ack att jag vore hos henne og finge vara hemma inne hos henne utan för mycke bekymmer, hwad skulle väder, storm, regn og smutts utomkring oss kunnat verka på wår trefnad!! Till Middag kom doct. Wetterberg, bjuden af min wärd till sällskap åt mig. Eftermiddagen war jag hemma till kl. 6, då jag gick med apothekaren (min wärd), Capten Hjerne, Capten Ström och Löjtnant Lagercrantz, den jag här gjorde bekantskap med, till Doctor Wetterberghs, der wi qvarvoro till afton.
Måndag 27/12. Hade kölden något tilltagit. Posten kom i går afton; men jag fick först i dag på morgon min älskade hustrus bref N:0 3. — Löjtnant Lagercrantz hos mig på afton.

Tisdag 28/12. Steg upp ovanligt tidigt, kl, 1/2 6 fm., skref bref 4) till min Älskade saknade Caroline om allehanda — hvaribl:d 1:0 om resa hit og 2:0 om en propos till Grefwe August G. — Härute woro bref till Hård med no 40 Rdr, att använda enl. pag. 15, 14 og 62 samt diverse reverser till ett belopp af 975 Rdr. Rgs. Bref till Fredr. v. Schewen femte min tjensteförteckn. Bref till magister N. Ignell om 200 Bco, Brefwet till min hustru recomd. Bref till Vännen Lyckow.

Bref dessutom på Carlskrona till Contr. Hultman om fordran af Tit. Fredr. A. de Berg. — På afton sedan jag sjelf lunna mitt bref, på posten, gick jag till Wetterbergh, der jag drack The’. Han följde mig till stadsfiskalen Sunding, der jag hyrde mig galanta Rum med Sängkläder, möbler, Städning, Eldning og Caffe för is Rdr. Bco. räknadt till a:ne månader från 3a December t. o. m. 30 mars. På sednare delen sutta wi nere hos apothekaren og språkade.

Onsdag 29/12, Skref på fra. P. M. till General Tullstyrelsen. Hindrades härifrån genom besök af Capiten Hjerne og Förste Landtmätaren Albin. Den sednare proponerade mig i din resa med mig till den sednare på landet en fjerdings väg härifrån till Captensbostället Önön (Öhnet). Vi reste kl. 4 eftm. öfwer Stor Sjön — funno så väl stället som folket mycket trefliga. Capten Hjerne är gift med en Mamsell Gavelius, dotter till Lagman Gavelius, f. d. Landssecreter i Hernös. og Syster till den Gavelius, som 1838 gifte sig med M. sene Baumgardt hos Biskop Kullbergh. Wi woro till Soupik qvar. Major Benj. Gussarsder war äfwen der.
Kölden ternligen stark. Mina Liktornar befängda.
Torsdag 30/12. Steg upp före kl. 5. på morgonen. Skref till kl. 9, då jag inpackade mina saker för att afflytta till Stadsfiskalen, der jag hyrt mig rum enl. annotation för den 28. Afton föll sig tung. Jag gick några ögonblick till D:r Wetterbergh för att om möjligt få bättre lynne. Jag återvände kl. 6. So i Samma Skinn. Kanske ligger något deruti att jag i dag icke fått bref från min Älskade hustru. Måtte hon må wäl!
I dag hade kölden ökats till 18 grader.
Fredag 31/12. Kölden fortfor tempererad till 18 á 20 Gr.
Skref till Kg1. General Tullstyrelsen est lång Pro Mernoria samt till Baron Gyllenhaal ert långt bref,
Skref älven till min älskade hustru og dess mamma. Nyårsönskan. War till middag bjuden hos Apothekaren på apoteks visitationskalas. Der woro några officerare samt Provinsial Läkaren, Doctor Wetterbcrg, Lanclssecreterarcn m. fl. —Middagen ytterst elegant,
Till afton woro alla Rummen fulla med folk og Spelbord, Pounsch og Bischoffsbålar m. m. Jag gick hem före qvällsmaten Id. omkring Vt to.
Så är slutadt detta år! Herren vare Ärad!

Kommunala och kyrkliga ärenden

1/ 7 1 9 3 8  –  3 0 / 6 1939
Kommunala ärenden

(Meddelat av drätseldirektör D. Morén)

Av stadsfullmäktige i Östersund under tiden 1 juli 1938—30 juni 1939 fattade beslut av mera allmän betydelse:
1938 aug. 2.    Kommitté tillsatt för utredning av frågan om anskaffande av bostäder ät mindre bemedlade, barnrika familjer.
1938 sept. 20. Kommitté tillsatt för utredning av frågan om anläggning av ett reningsverk för kloakvatten.Förändrade bestämmelser ang. kommunalt pensionstillskott m. m. antagna.
1938 okt. 18.   Kommitté tillsatt för utredning av Jämtlands Biblioteks byggnadsfråga.
Anslag beviljat för att bereda en lärare eller lärarinna vid stadens folkskolor tillfälle att genomgå en kurs i labiologi med skyldighet för vederbörande att därefter under minst 5 är anordna labiologikurser för deltagare frän staden och länet. Avtal mellan Östersunds stad och sökandena i målet ang. Storsjöns första och andra reglering godkänt.
1938 nov. 15. Jämtlands läns konstförening erhöll för är 1939 anslag å 500 kr. på villkor, att grupper av skolungdom frän högre allmänna läroverket och stadens egna skolor under ledning av lärare eller lärarinna skulle äga fritt tillträde till de av föreningen anordnade utställningarna.
1938 dec. 20. I anledning av framställningar frän lokalstyrelsen vid högre allmänna läroverket om uppförande av nytt gymnastikhus och om tillbyggnad av läroverkshuset tillsattes utredningskommittéer. Östersunds Rödakorskår och Musikskolan i Östersund beviljades för första gången anslag.
1939 jan. 24. Inkommet förslag om uppförande av bostadshus för mindre bemedlade, barnrika familjer godkändes.
1939 febr. 11. Drätselkammaren erhöll i uppdrag att överklaga länsstyrelsens i Jämtlands län resolution den 30 januari 1939 att Östersunds stad icke planlagda område skulle utgöra en brandrote.
1939 maj 16. Beslöts att Östersunds stad skulle åtaga sig förmedlingsverksamhet enligt K. K. den 27 maj 1938 om lån och bidrag av statsmedel för beredande av bostäder i egnahem åt mindre bemedlade, barnrika familjer och ikläda sig i kungörelsen föreskrivna åtaganden ävensom att tomter för denna byggnadsverksamhet skulle upplåtas i kvarteret Viggen.
Beslöts att uppgjort förslag till ombyggnad av Östersunds hamn för anordnande av massgodskaj skulle få utföras såsom beredskapsarbete under förutsättning, att staden erhöll bidrag till arbetets utförande med 65 % av kostnaden.
Anslag beviljat för påskyndande av bostadsinspektionen.
1939 juni 27. Beslöts hemställa hos kyrkofullmäktige om godkännande av de gränser för den nya kyrkplatsen, som betingades av Rådhusgatans nuvarande sträckning å marken. Beslöts att inköpa de vid Strandgatan belägna tomterna i kvarteret Handelsmannen för 105,000 kronor ävensom de för tomternas bebyggande uppgjorda ritningarna för 29,000 kronor, därest dessa ritningar visade sig kunna komma till användning vid ett blivande hotellbygge, samt att tillsätta en kommitté för vidare utredning av hotellfrågan.
Uppdrogs ät turisttrafikkommittén att söka få 1943, eventuellt 1944 års världsmästerskapstävlingar å skidor förlagda till Östersund.

Kyrkliga ärenden

(Meddelat av kontraktsprost A. Rönnlund)

1938 nov. 14. Beslöts, att i enlighet med kyrkorådets förslag bevilja regementspastor P. Öbergs änka en ärlig tilläggspension på kr. 600: — från den 1/1 1939.
Beslöts bevilja ett förslagsanslag på kr. 4,440: — för invändig reparation av östra begravningskapellet, kr. 600: — för plantering av granhäck nedanför Åsvägen å Norra begravningsplatsen, kr. 600: — för anläggning av en vattenpost invid Åsvägen å d:o och kr. 1,500: — för avvägning och planering m. m. av allmänna gravfält å båda begravningsplatserna.
1938 dec. 13. Beslöts tillsätta en kommitté på tre personer att utreda frågan om uppförande av ett krematorium.
1939 jan. 10. Meddelade kyrkorådet, att församlingen fått mottaga av överstelöjtnant S. Behm en gåva på 1,000 kr. för Östersunds nya kyrkas inre prydande.
1939 febr. 28. Meddelade kyrkorådet, att församlingen fått mottaga av f. gårdsägaren Olof Jonsson en gåva på 5,000 kr. för Östersunds nya kyrka.
1939 maj 9. Meddelade kyrkorådet, att församlingen fått mottaga av direktör Henning Hedberg och hans maka Erika Hedberg en gåva på 650 kr. till stora nummertavlan i nya kyrkan (»Sonja Hedbergs minne»).

Föreningens funktionärer 1938—1939

Ordförande: Borgmästare Iwan Wikström,
v. Ordförande: Överlantmätare F. C. R. Langéen.
Sekreterare: Advokat D. Cappelen-Smith.
v. Sekreterare f. d Landsfiskal Lars G. Uhlin.
Skattmästare: Direktör Oscar Smith.
Intendent: f. d. Bankdirektör Carl Lignell.
Klubbmästare: Civilingenjör Fr. Borggren.
Styrelsesuppleanter: Fil. d:r Gregor Lindqvist.
f. d. Bankkassör Axel Lindelius.
Grosshandlare And. Lundvall.
Revisorer: Bankkamrer Wald. Myrin.
Bankkamrer G. Andersson.
Revisorssuppleanter: f. d. Stadsingenjör Ad. Kjellin.
f. d. Bankkassör V. Örnberg.

Ledamöter invalda sedan föregående årsmöte:

Kassör Hans Alftrén Handlande N. A. Molander
Doktor Vilhelm Bergner Handlande Eskil Nordström
Konditor L. O. Edler Köpman Ernst Otterström
Kassör Nic. Eggström Köpman Sven O. Persson
Köpman Axel Ericsson Handlande Henning Pettersson
Apotekare Erik Eriksson Köpman Olle Rydell
Förvaltare Oscar Ericsson Konduktör Carl Wilhelm Sjöqvist
Grosshandlare Sigfrid Johansson Löjtnant Christen Wigen
Målarmästare C. G. Karlsson Köpman Tore Äslund
Köpman Olle Lindgren Köpman Olle Hallberg
Kontorschef H. Magnusson

Sedan föregående årsmöte avlidna ledamöter:
Grosshandlare J. G. Karlsson, Östersund, död 1/12 1938
1:ste järnvägsbokhållare G. Kilander, död 9/1 1939
F. d. lokreparatör C. A. T. Jacobsson, Östersund, död 4/3 1939

Östersunds stadsarkiv
1786—1858

Förteckning upprättad av länsarkivarie R. Swedlund

De här förtecknade arkivalierna från Östersunds stad före rådstuvurättens införande 1858 förvaras i länsarkivet i Östersund. Där finnas även en stor samling lösa handlingar frän tiden efter 1858, som ej äro förtecknade.
Arkivet har delats i två avdelningar: Avd. I omfattar borgerskapets och de tio äldstes (municipalstyrelsens) arkiv, således den borgerliga kommunens arkiv 1786—1830; 1836—1858. Avd. II omfattar justitiariatets arkiv 1830—1836. Som en tredje avdelning kommer sedan rådstuvurättens och magistratens arkiv. Inledningsvis meddelas här nedan några data och andra uppgifter om de arkivbildande organens historia, nödvändiga att ha i minnet för att kunna använda förteckningen.

A. Tiden 1786—I830.

Enligt Östersunds fundationsbrev den 23 oktober 1786 skulle den nygrundade staden med dess invånare uti ekonomi- och politiärenden sortera under landshövdingen och kronobetjäningen i orten samt i det som rörde justitiemål under närmaste häradsrätt (d. v. s. Brunflo tingslags häradsrätt). I staden fanns således varken magistrat eller rådstuvurätt.
Stadsinvånamas gemensamma ärenden handhades av borgarna och stadens övriga invånare, som för sig utsago en ordförande. Den förste kände ordföranden är apotekaren Samuel Perman, som åtminstone frän oktober 1795 ledde borgerskapets förhandlingar. Perman erhöll är 1798 fullmakt av kronofogden Pehr Lidsten, bosatt i Rödön, att under dennes frånvaro tillse att ordningen upprätthölls i staden. Genom denna fullmakt var det första steget taget till skapandet av ordningsmannainstitutionen. <
Denna tillkom dock först är 1806, dä stadens i fundationsbrevet erhållna 20 frihetsår gingo ut. Genom konungens befallningshavandes i Västernorrlands län skrivelse den 15 september 1806 föreskrevs nämligen, att stadens borgerskap skulle välja en ordningsman och en kassör, vilka sedan skulle erhålla konstitutorial av landshövdingen.
Ordningsmannen skulle sammankalla borgerskapet och leda dess förhandlingar, vaka över bebyggelsen i staden samt förestå dess brandskydd. För ordningsmannen utfärdades en ny instruktion den 31 december 1825, vari bland annat stadgades, att klagomål över ordningsmannens åtgärder kunde göras hos landshövdingen.
Genom dessa instruktioner 1806 och 1825 hade kronofogden helt avkopplats från stadens administration och förvaltning (ordningsmannen lydde direkt under landshövdingen), och ordningsmannen hade erhållit några av en magistrats vanliga uppgifter.
Från år 1812 stod vid ordningsmannens sida stadens tio äldste. De valdes första gängen den 2 december 1811 . De äldstes huvuduppgift var att fatta beslut i vissa frågor, framför allt rörande mindre utgifter, rörande burskaps- eller andra dylika ansökningar samt rörande stadens jordar och bebyggelse.
Under de första 8 aren skötte lantmätaren J. Törnsten stadens angelägenheter
Ordningsmän (ordförande) under perioden voro:
Apotekaren Samuel Perman 1794—1801
Handlanden Olof Edström 1801—1804 (vald ,10/1 1801)
Vaktmästaren Olof Oldberg 1804—1805 (vald 2/4 1804)
Urmakaren Eric Nordlund 1805—1806 (vald 7/5 1805)
Handlanden P. E. Forssberg 1806—1807 (vald 29/3 1806)
Apotekaren Samuel Perman 1807—1830 (vald 6/1 1807)

B. Tiden I830—1836.

I nådigt brev den 29 december 1829 förordnades, att ett justltiariat skulle inrättas fr. o. m. 1/8 1830. Justitiariatet skulle utöva den myndighet, som tillkom magistrat och rådstuvurätt i städer, där kämnärsrätt saknades.
Justitiariatet indrogs emellertid redan 1836 genom nåd. cirkulär till Svea hovrätt den 5 mars 1836, och staden skulle därefter »på sätt före justitiariatets inrättande ägde rum, i juridiskt hänseende lyda under Brunflo häradsrätt, samt i övrigt med sin ordningsman och municipalstyrelse höra under konungens befallningshavande i Jämtlands län».
Vid sidan av justitiariatet sammanträdde givetvis även under denna period stadens invånare (allmän rådstuga), och funnos även stadens äldste.
Justitiariatet uppehölls av:
Olof Lundquist, 1830—1835 (utnämnd 13/7 1830, död 30/4 1835),
Gustaf Liljesköld, maj 1835—januari 1836,
Carl O. Granbom, 1836 (förordnad 16/2, förordnandet upphörde 5/5 1836 enl, Svea hovrätts brev).

C. Tiden 1836—1818.

Då justitiariatet upphörde är 1836, kom stadens administrativa och judiciella ställning att bli densamma som före 1830: staden hade varken magistrat eller rådstuvurätt, konungens befallningshavande avgjorde politi- och ekonomimål, medan Brunflo tingslags häradsrätt var den judiciella myndigheten.
Stadens egen styrelse fick dock en något fastare organisation än före 1830. 1838 utfärdade nämligen K. M:t ett reglemente för Östersunds stad (Sv. Förf.- saml. 57/1838) och däri stadgades, att stadens ordningsman och de tio äldste skulle bilda en municipalstyrelse, som hade att handha stadens angelägenheter.
För nya utgifter krävdes dock stadens samtliga röstdgande invånares hörande. För den ekonomiska förvaltningen tillsattes en drätselkommission och en stadskassör, för vissa byggnadsfrågor en byggnadsdirektion och för fattigvärden en fattigvårdsstyrelse.
Byggnadsordning, brandordning och polisordning utfärdades också.
Gränserna mellan municipalstyrclsens och borgerskapets kompetens uppdrogos icke närmare i detta reglemente. Frågan om huru förhållandet mellan dessa båda församlingar ordnades i praktiken ligger utanför denna korta inledning, men så mycket må här sägas, att några bestämda gränser säkerligen aldrig uppdragits, i annat avseende än att vid borgerskapets sammanträden förrättades alla val, såsom av stadens äldste, drätselkommission, synemän, fattigvärds- och skolstyrelser, taxeringsnämnder och revisorer m. m., medan municipalstyrelsen var den instans, som yttrade sig om alla de frågor av olika slag (om burskap, näringsidkande, tomtdelningar m. m.), som remitterades till stadens yttrande av länsstyrelsen. Municipalstyrelsen var vidare den myndighet, som hade hand om den dagliga skötseln av staden, såsom gatu- och renhållning, vakter vid marknad, fattigvård (före fattigvårdsstyrelsens tillkomst), brandväsendet och betesmarkerna m. m. Municipalstyrelsen beviljade även decharge åt drätselkommissionen och stadskassören samt beviljade byggnadslov efter hörande av byggnadsdirektionen. — Även förhållandet mellan municipalstyrelsen och länsstyrelsen var icke fullt reglerat och har säkerligen ordnats på olika sätt under olika tider.
Genom kungligt brev den 16 januari 1858 (Sv. Förf.-saml. 8/1858) förordnades, att Östersund fr. o. m. den ‘Ai 1858 skulle i judiciellt avseende skiljas frän Brunflo häradsrätt och en rådstuvurätt och magistrat träda i verksamhet.
Ordningsmän 1836—1858 voro:
Apotekare P. Nyholm 1836—1841
Handlanden Nils Wikström 1841
Förste lantmätaren J. A. Albin 1842—1844
Doktor C. A. Wetterbergh 1845
Färgaren C. E. Burman 1846—1848
Handlanden Oscar Winnberg 1849—1854
Handlanden John Ocklind 1855—1858

Avdelning 1.
Borgerskapets arkiv 1786—1830, (1830—1836),1836—1858.

A. Protokoll.
1. Borgerskapets jämte stadens invånares protokoll.
1 Protokoll 1795 19/10—1825.
Anm. För åren 1820—1825 har volymen dagbokskaraktär med anteckningar om ingående och utgående brev m. m. I n n e h å l l er        ä v e n : Stadens äldstes protokoll 1812—1825 nov.; Koncept till utgående skrivelser 1795—1825; Längd ä bortflyttade eller avlidna borgare 1794—1806; Längd ä borgerskapet och övriga resp. Invånare 1813; Inkomna skrivelser i avskrifter eller original 1786—1807 (däribland en avskrift av fundationsbrevet 23/10 1786, av skrivelser angående postkontorets flyttning till Östersund, om marknadens flyttning till Östersund, ang. burskap); Handlingar angående stadens jordar, gator m. m. (längder ä tomter, kålhagar och vretlotter 1790—1830, protokoll vid auktion å Odensalahemmanets hus 1794 och vid arrendeauktioner å tomter och lotter 1794—1825, dagsverkslistor för arbeten å gator, vägar, gärdesgårdar, snöplogning m. m. 1792—1815); Räkenskaper för utskylder till kronan 1790—1795, för stadens enskilda medel 1804—1805, längder å torgpenningar och ständsavgifter 1800—1806, längder å olika avgifter bl. a. till stadspredikantens lön 1801—1804; Handlingar angående riksdagar och riksdagsmän 1800, 1812; Bänkdelningslängd 1799; Brandsyneprotokoll 1806, 1807; Byggnadsordning 1807; Brandordning 1808; Längd för getordning 1808.

2 Protokoll 1825 nov.—1830.
Anm. Har karaktär av dagbok med anteckningar om ingående och utgående brev m. m. I n n e h å l l e r  ä v e n : Stadens äldstes protokoll 1825—1830; Koncept till utgående brev 1826—1831; Inkomna skrivelser (i original eller avskrift) 1806—1830; Ståndsreglering 1832;
Brandsyneprotokoll 1827. Protokoll vid allmän rådstuga och borgerskapets allmänna sammanträden 1831 — 1836.
Se Avd. II. A III: I!

3a Protokoll i koncept 1836 21/10—1845.
År 1843 saknas; år 1841 se A I: 4. I n n e h å l l e r  ä v e n : Stadens äldstes protokoll 1836—1845 (1843 saknas); Taxeringsnämndens protokoll 1840, 1842, 1845; Protokoll vid entreprenadauktioner 1836—1842; Protokoll vid arrendeauktioner ä stadens jord 1837—1842; Protokoll vid riksdagsmannaval 1839; Strödda koncept till skrivelser 1840—1844.

3b Protokoll i renskrift 1836 21/10—1840.
I n n e h å l l e r  ä v e n : Protokoll vid entreprenadauktioner 1836— 1840; Protokoll vid arrendeauktioner 1837—1841; Protokoll vid riksdagsmannaval 1839; Brandordning 1836.

4 Protokoll 1841.
I n n e h å l l e r  ä v e n : Stadens äldstes protokoll 1841; Handlingar till protokollen.

5 Protokoll 1845 6/3—1849 12/2.
I n n e h å l l e r  ä v e n : Taxeringsnämndens protokoll 1846.
Protokoll 1846 28/1, 22/4; 1847 25/5.
Se A II: 2!

6 Protokoll 1849 6/3—1858 5/3.

7 Strödda protokoll. 1843—1858.
Innehåller följande protokoll: 1843 30/12; 1846 28/1 13/2; 1858 5/3.

II. Stadens äldstes (municipalstyrelsens) protokoll.

Protokoll 1812—1825 nov.
Se A 1: 1!

Protokoll 1825 —1830.
Se A 1 : 2!

Protokoll 1830—1831.
Se Avd. II, A III: I!

1 Protokoll 1836 21/10—1841 6/5.
I n n e h å l l e r  ä v e n : Instruktion för stadens drätselkommitté 1837; Byggnadsordning 1837; Matrikel över stadens borgare, upprättad 1837.

Protokoll 1836—1845.
Se A I: 3a! (År 1843 saknas.)

Protokoll 1841.
Se A I : 4!

2 Protokoll 1845 26/2—1849 6/2.
I n n e h å l l e r  ä v e n : Entreprenadauktionsprotokoll 1845; Borgerskapets protokoll 1846 28/1, 22/4; 1847 25/5.

3 Protokoll 1849 6/3—1858 16/2.

III. Protokoll vid syner och andra förrättningar m. m.

Brandsyneprotokoll 1806, 1807.
Se A I: 1!
Brandsyneprotokoll 1827.
Se A 1:21!

1 Brandsyneprotokoll 1837—1849.
Med därtill hörande handlingar.

Protokoll vid riksdagsmannaval 1839.
Se A I: 3 a—b!

2 Gatusyneprotokoll 1843 —1851.

3 Andra syneprotokoll 1844.

IV. Taxeringsnämndens protokoll.

1 Protokoll 1840, 1843.
Protokoll 1840, 1842, 1845.
Se A I:3a!
Protokoll 1846.
Se A I: 5!

B. Koncept till utgående skrivelser.

Koncept 1795 —1825.
Se A I: 1!

Koncept 1801 —1822.
Se E: 1!

Koncept 1826—1831.
Se A I: 2!

1 Koncept 1836—1846, odat.
Koncept 1840—1844.
Se A I: 3a!
2 Municipalstyrelsens brevbok. 1846—1858.

C. Diarier.

1 Municipalstyrelsens diarlum. 1846—1858 ‘Vi.
Anm. För tiden 1820—1830 innehåller protokollsvolymerna A I: 1—2 anteckningar om ing. och utg. brev.

D. Liggare.

Längd å bortflyttade eller avlidna borgare 1794—1806.
Se A 1: 1 !

Längd å borgerskapet och övriga resp. invånare 1813.
Se A 1: 1!

1 Inventeringsinstrument över stadens arkiv 1827, 1830, 1837, 1842, 1846, 1849.
Matrikel över stadens borgare, upprättad 1837.
Se A II: 1!

2 Borgarematrikel 1837.

E. Inkomna handlingar och skrivelser.

Skrivelser 1786—1807.
Se A I: 1l Däribland märkas: Avskrift av fundationsbrevet 23/10 1786; av skrivelser angående postkontorets flyttning till Östersund; om marknadens flyttning till Östersund; angående burskap.

1 »Staden Östersunds documenter» 1787—1824.
Innehåller inkomna handlingar av olika slag samt dessutom: Längder å utarrenderad jord 1790—1794, 1797—1799; överenskommelse angående stadens jordar 1799; Försök till beskrivning om staden Östersund jämte ingångna författningar t. o. m. 1814; Strödda utgående koncept 1801 —1822; Förslag till brandordning och byggnadsordning med tillhörande handlingar.

2 Inkomna skrivelser 1800—1830.

Inkomna skrivelser 1806—1830.
Se A I: 2!

3 Inkomna skrivelser 1836—1845.

4 Inkomna skrivelser 1846—1858.

F. Dossiéer.

1 Handlingar angående kyrka, prästgärd och skola 1830—1846, odat.
Däribland 2 odaterade bänkdelningslängder. Anm. Bänkdelningslängd 1799 se A I: 1!

2 Handlingar angående justitiariatets inrättande 1828—1830.

3 Handlingar angående inkvarteringar 1835, odat.

G. Handlingar angående stadens jordar, tomter, gator m. m.

Längd å tomter, kålhagar och vretlotter 1790—1830.
Se A I: 1!

Längder å utarrenderade lotter 1790—1794; 1797—1799.
Se E: 1!

I Skiftes- och delningshandlingar 1791 — 1S37. Dagsverkslistor för arbeten å gator, vägar, gärdesgårdar, snöplogning m. m.
1792—1 815.
Se A 1: 1!

Protokoll vid auktion ä Odensalahemmanets hus 1794.
Se A 1: 1!

Protokoll vid arrendeauktioner ä tomter och lotter 1794—1825.
Se A 1: 1!

Överenskommelse ang. stadens jordar 1799.
Se E: 1!

2 Handlingar rörande stadens tomter m. m. 1825 —1852, odat.
I n n e h å l l e r  ä v e n : Handlingar (jämte ritningar) rörande tillstånd
till uppförande av hus i staden. I regel äro dessa av municipalstyrelsen
remitterade till byggnadsdirektionen, som åtecknade sitt bifall.

Protokoll vid entreprenadauktioner 1836—1842.
Se A 1:3 a—b!

Protokoll vid arrendeauktioner 1837—1842.
Se A I: 3 a—b!

Protokoll vid entreprenadauktion 1845.
Se A II: al

H. Räkenskaper.

Räkenskaper för utskylder till kronan 1790—1795.
Se A I: 1!

Längder å torgpenningar och ståndsavgifter 1800—1806.
Se A I: 1!

Längder å olika avgifter, bl. a. till stadspredikantens lön 1801 —1804.
Se A I: 1!

Räkenskaper för stadens enskilda medel 1804—1S05.
Se A 1: 1!

1 Längder å näringsidkare 1839—1845.

I. Övriga handlingar.

i Strödda handlingar 1763—1839.

Handlingar angående riksdagar och riksdagsmän 1800, 1812.
Se A I: 1!

Byggnadsordning 1807.
Se A I: 1!

Brandordning 1808.
Se A I: 1!

Längd för getordning 1808.
Se A I: 1!

Ståndsreglenng 1832.
Se A I:al

Brandordning 1836.
Se A 1:3 b!

Byggnadsordning 1837.
Se A II: 1!

Instruktion för stadens drätselkommitté 1837.
Se A II: 1!

Förslag till brandordning och byggnadsordning med därtill hörande handlingar.
Se E: 1!

Försök till beskrivning om Östersund jämte ingångna författningar t. o. m. 1824.
Se E: 1!

Avdelning 2.
Justitiariatets arkiv 1830—1836.

A I. Domböcker.

1 Dombok 1830—1835.
Börjar 14/9 1830; domboken 1832 börjar 1/2 för oktober 1834 finnes intet protokoll; frän är 1835 finnas protokoll Vi—25/2; 29/s—V12. För är 1830 finnes saköreslängd i 2 ex.; 1835 års saköreslängd saknas.

2 Dombok 1830—1835.
Innehåller strödda dombokskoncept, till största delen skrivna å till rätten ingivna handlingar. Protokoll finnas frän åren 1830—1834 och möjligen 1835 samt några odaterade. I n n e h å l l e r  ä v e n : Protokoll vid posträtt 1833 24/1; Strödda brevkoncept. Anm. Strödda dombokskoncept se även vol. B: 1!

3 Dombok 1836.
Omfattar tiden 15/3—25/5 1836. Anm. Dombok 131i—28/1 1836 se vol. A l l : 1!

A II. Småprotokoll.

i Småprotokoll 1830—1836.
Börjar 1/11 1830, slutar 6/6 1836. Felbindningar: Protokoll 26/1—16/3 1835 äro bundna före 1834; protokoll 1/11 1836 bundet bland 1835 års protokoll; protokoll 21/3—6/6 1836 äro bundna efter 1831 års protokoll. I n n e h å l l e r  ä v e n : Vanlig dombok 13/1—28/1 1836.

A III. Magistratens protokoll.

1 Protokoll 1830—13/6 1836.
I n n e h å l l e r  ä v e n : Handlingar till magistratens protokoll; Protokoll vid allmän rådstuga och borgerskapets allmänna sammanträden
1831 —1836; Stadens äldstes protokoll 1830—1831; Protokoll vid gatusyn 1831; Protokoll vid arrendeauktioner ä stadens jordar 1837 med därtill hörande handlingar; Protokoll vid entreprenadauktioner 1837; Inkomna skrivelser (även kungliga) i original och avskrifter 1826— 1839; Längd å ständspenningar 1832; Reglemente för Östersunds stad 1836; Instruktion för drätselkommissionen 1837; Brandordning 1836, 1837; Byggnadsordning 1837, 1839; Polisordning 1839; Handlingar rörande dessa olika ordningars tillkomst 1824—1839.

B. Koncept och registratur.

1 Koncept 1830—1836.
Innehåller: Brevböcker 10/9 1830—1/7 1833; ett koncept 1834; brevbok 6/6 1835—1/2 1836; strödda koncept 1831—1835.
I n n e h å l l er ä v e n : Justitiariatets ingående brevdiarium 1830 30/8—13/12; sedermera justitiarien Olof Lundqvists brevbok i egenskap av brottmålsdomare och tidvis t. f. domhavande 1829 (därvid även ett koncept 1831); strödda justitiariatets dombokskoncept.

Strödda brevkoncept 1830—1835.
Se A I:2!

2 Kungörelser 1830—1835.
Särskild förtecknad nummerserie.

C. Diarier,

Ingående brevdiarium 1830 30/8—13/12.
Se B: 1!

Förteckning över utfärdade kungörelser 1830—1835.
Se 6:2!

E. Inkomna handlingar. Skrivelser.

Skrivelser 1826—1839.
Se A III: 1!

1 Skrivelser 1830—1835.
Endast strödda skrivelser.

F. Inkomna handlingar. Akter.

I. Bouppteckningar och arvskiften.

1 Bouppteckningar och arvskiften 1830—1834.
Innehåller följande: Bouppteckningar efter: Änkan Brita Christina Hoffner, född Hollsten, 1830; Änkan Elisabeth Ocklund, född Sundberg, 1830; Änkan Greta Strid, född Nyberg, 1831; Tullvaktmästaren E. P. Gerling, 1831; Arvsskifte mellan Brita Margareta Björkman och hennes son Anders August Pettersson efter glasmästaren Anders Bergström och hans hustru Brita, 1831; Bouppteckningar efter: Änkan Justina Weider, född Staaff, 1832; Fru Margreta Ersson, född Larsdottcr. 1832; Handlanden P. Hedell, 1832; Färgaren Rådman Er. Fjellman, 1833; Brandvaktkarlen P. Moberg, 1833; Fru Erica Helena Sture, född Björkebaum, 1833; Sergeanten Erik Bräckeberg, 1834; Skräddarmästaren Per Wallberg, 1834; Traktören H. Strömberg, 1834.

II. Konkursakter.

Akter 1831 —1835.
Innehåller följande konkursakter: Handlanden P. Hedells, 1831; Gördelmakaren A. Granquists, 1832; Kontingentborgaren P. Röströms.
1832; Pastor A. Ocklinds och hans hustrus, 1834.

III. Inneliggande handlingar.
Handlingar till målen finnas även i domböckerna.

1 Handlingar 1830—1836.
Handlingarna höra både till dombok och småprotokoll. Handlingar till magistratens protokoll se A III: 1!

IV. Handlingar angående burskap m. m.

1 Handlingar 1830—1835.
Bunten innehåller handlingar angående burskaps vinnande eller uppsägelse av burskap, angående antagande av försvars- och dagsverkskarlar samt angående traktörs- och andra rättigheter i staden. Handlingar finnas angående följande personer: O. Bräckberg, 1830, 1831; P. J. Frykbom 1831; A. O. Granqvist, 1834; G. Hamrén, 1832; O. Hedberg, 1833; Jonas Heggström, 1834; J. O. Jonsson, 1830; Johannes Lindh, 1835; H. Liström, 1832, C. E. Meyerberg, 1830; E. P. Moberg, 1834; Nils Moberg, 1831; A. Ocklind, 1834; Nils Olofsson Robcrg. 1831, 1833; Sven Roos, 1831; Carl Sahlstedt, 1831; Anders Nilsson Sellin, 1832; Jöns Nilsson Sellin, 1830, 1831; Jonas Sundström, 1835; Eric G. Söderborg, 1830; Olof Thalén, 1831; Erik Vallberg, 1831; Per Wallberg, 1831; Anders Äs, 1832.

G. Handlingar angående stadens jordar, tomter, gator m. m.

i Handlingar 1831 —1834.
Bunten innehåller bl. a.: Protokoll vid auktion å plogningen av stadens gator samt ä underhållsskyldigheten av allmänna landsvägen 1831.

Protokoll vid gatusyn.
Se A I I I : 1!

Protokoll vid arrendeauktioner ä stadens jordar 1837.
Se A III: 1! Där finnas även handlingar till detta protokoll.

Protokoll vid entreprenadauktioner 1837.
Se A III: 1!

H. Räkenskaper.

Längd å ståndspenningar 1832.
Se A III: 1!

I. övriga handlingar.

1 Justitiarien O. Lundqvists handlingar 1828—1835.
Handlingar, huvudsakligen rörande Lundqvists verksamhet som t. f. häradshövding och brottmålsdomare i länet samt hans enskilda juridiska uppdrag. Anm. Lundqvists brevbok 1829 samt ett koncept 1931 se B: 1!

2 Strödda handlingar 1831 —1832, odat.