063 – 12 13 24 (telefonsvarare) info@foreningengamlaostersund.se

Redigerad av

JANRIK BROMÉ och HEIMER WIKSTRÖM

 

Rådman Fjellmans anteckningar om Östersund

Ett värdefullt och intressant bidrag till Östersunds historia under 1800-talet utgöra de anteckningar, som rådmannen i staden A. P. Fjellman efterlämnat. Fjellman var född i Östersund den 20 april 1824 och son till färgaren och rådmannen Erik Fjellman och hans hustru Inga Stalin. Efter att ha gått i Frösö trivialskola, ägnade han sig åt faderns yrke, erhöll burbrev som färgarmästare den 23 aug. 1845, var styrelseledamot i Filialbanken 1859—69 och verkställande direktör i Sundsvalls enskilda banks kontor i Östersund 1870—87. Från 1863 till sin död den 30 september 1893 var han rådman. I sitt gifte med Brita Sahlstedt, dotter till källarmästaren i staden Erik Sahlstedt, hade han två döttrar, Inga Katarina Eulalia, född 14 aug. 1847 och gift med majoren och bankdirektören Robert Södermark, samt Brita Erika Petronella, född 29 sept. 1849 och gift med apotekaren Johan Martin Tesch i Malmö.
Fjellmans anteckningar ha ofta anlitats som källa för stadshistoriska skildringar av varjehanda slag. I den skrift, som utgavs med anledning av stadens 100-årsjubileum 1886, är visserligen det väsentligaste av hans minnen återgivet, men då denna publikation numera är ganska sällsynt, bar det synts redaktionen av denna lilla årsskrift lämpligt att nu fullständigt avtrycka dessa anteckningar efter en för några år sedan utförd och av allt att döma korrekt avskrift. Originalet till anteckningarna, som synas ha blivit nedskrivna i slutet av 1870-talet, har förvarats i Heimbygdas arkiv, där det dock numera, enligt vad länsantikvarien Festin meddelat, icke kunnat återfinnas. Ej heller har den karta, som Fjellman säger sig ha författat och som möjligen åtföljt hans manuskript, påträffats. Med dessa erinringar återgives nu det Fjellmanska bidraget till stadens historia i den form, han själv givit detsamma:
»Född och uppfödd i staden Östersund, hvilket samhälle jag nu tillhört i öfver ett hälft århundrade, har jag helt naturligt med lifligt intresse följt gången af stadens utveckling och framåtskridande. En följd av detta intresse har varit, att jag på stunder, då jag varit ledig från mina göromål dels såsom affärsman, dels såsom ledamot af stadens Rådstufvu Rätt, upprättat en karta öfver staden, sådan den i min barndom var bebyggd, samt från samma tid, eller åren 1830—1835, gjort åtskilliga anteckningar öfver förhållanden, som förefallit mig anmärkningsvärda, äfvensom öfver andra sådana från senare tider, för så vidt de nämligen stå i sammanhang med de förra.
öfver denna karta följer nu en beskrifning äfvensom en framställning af de omnämnda, mer intressanta förhållanden.
A. P. Fjellman.

BESKRIFNING

Öfver af mig upprättad karta öfver staden Östersunds bebyggande under åren 1830—1835 jemte anteckningar öfver dels åtskilliga staden rörande förhållanden från samma tidpunkt, dels ock några sådana i sammanhang dermed stående, som röra en senare tid.
Vid tiden 1830—1835 var Östersunds utseende högst väsentligt olika det nuvarande. På torget funnos då uppskjutande ofvan jord stenar och trädstubbar, hvilka dock blefvo till större delen borttagna först till den 25 augusti 1835, då konung Carl XIV Johan på genomresa till grannriket Norge passerade staden och tillbragte natten mellan den 25 och 26 augusti på Landshöfdingeresidenset. Till detta tillfälle planerades torget någorlunda, men som myllan ej borttogs, var det fortfarande beväxt med ymnigt gräs, utom der vägarne deröfver framgingo, och dessa vägar voro derför lösa och ofta smutsiga.
Gatorna inom och omkring den då hufvudsakligast bebyggda gamla stadsdelen voro upptagna och någorlunda planerade samt delvis försedda med sidodiken och trummor. Her och der uppsköto dock stenar och trädstubbar, hvarförutan myllan ej var borttagen, i följd hvaraf gatorna vid inträffande regnväder blefvo lösa och smutsiga och höst- och vårtiden vanligen mycket svåra att trafikera. Dikena vid gatukanterna voro breda och djupa, emedan vattnet bortskjöljde deri befintlig mylla, och gatorna blefvo i anledning deraf höga och körbanorna smalare, än beräknadt var i förhållande till afståndet mellan tomtlinierna. — I den s. k. »myran» eller nuvarande 5:te qvarteret voro visserligen (efter 1828 års delning) gator på karta utmärkta, men de flesta voro ej utstakade eller på något sätt planerade, utan till större delen beväxta med skog.
De flesta bebyggda äfvensom en del af de obebyggda tomterna voro inhägnade, i de flesta fall med vanlig gärdesgård eller stundom med enklare staket. Fortsättningen af Köpmangatan söderut till postiljon Lidbloms gård äfvensom alla gränder och långgator inom 5:te qvarteret blefvo visserligen på senare tider upptagna och skogen borttagen, men kunde ej befaras med hjuldon, då marken var något uppblött genom regn. Ännu så sent som hösten år 1842 kunde Köpmangatan från handlanden Kindlunds gård n:o 144 söderut ej be- faras med hjuldon; öfvriga långgator inom samma qvarter voro ej ännu planerade utan här (och) der funnos på dem hopförda jordhögar, hvilka skulle bortföras för att derigenom göra gatorna trafikabla åtminstone för gående.
Söder om gatan vid Landssekreteraren Winters gård n:o 51 och smeden Åhs gård var marken åren 1830—1832 beväxt med ganska tät och tjock, fastän ej så lång skog, bestående förnämligast af s. k. myrtall. I denna skog hade trastar och andra foglar sina bon och lefde der i frid och ro, fredade från stadsbullret, ehuru skogen låg så nära den bebyggda stadsdelen.
Upptecknaren häraf har såsom 7 å 8 års gosse flera gånger plundrat trastbon i den del af 5:te qvarteret, som på kartan är utmärkt i 2:ne qvarter mellan Landssekreteraren Winters och smeden Ähs ofvannämnda gårdar.

Marken i dessa tvänne qvarter och i trakten deromkring var mot söder mycket vattendränkt och bestod hufvudsakligen af stora röd- mossetufvor och deremellan befintliga fördjupningar. I dessa tufvor fans då en sort små ormar, hvilka sedermera försvunne, sedan mar- ken blef odlad., och ej heller hafva sådana vidare, så vidt kändt är, varit synliga inom staden eller dess område.
I denna stadsdel utsläptes kreaturen på bete och utsträckte derifrån obehindradt sina ströftåg till stadens gator och torg. Flere stadsboar hade får af s. k. utgångarras, hvilka gingo ute på gatorna under vintern och lifnärde sig af höskräden på hviloställen och kring trafikerandes skrindor.
Åren 1830—1832 gick en gångstig från handlanden Kindlunds till O. Thaléns gård och derifrån vidare mot vägen till Odensala. Denna stig gick genom tät skog, och som marken var mycket vattendränkt, voro derpå bredvid hvarandra lagda 3 å 4 stänger eller smalare trädstockar dels för att gå på och dels för att utmärka vägen, så att folk skulle kunna hitta fram, synnerligast under den mörkare årstiden. Föräldrar vågade ej låta minderåriga barn utan sällskap gå igenom eller plocka bär i denna skog af fruktan, att de der skulle kunna gå vilse. Vretlotterna i närheten af staden, synnerligast på dess norra sida, voro i det närmaste oodlade, ty först vid afslutadt laga skifte år 1828 blefvo de jemte Minnesgärdet tilldelade stadsboar i utbyte mot jord ofvanför staden intill och uti s. k. Björnmyran.
Intill norra linien af nuvarande kyrkogård (överskrivet med blyerts: nya begrafningsplatsen) — landsväg var då ej anlagd derigenom, utan gick utefter sjön från gamla sjukhuset— sträckte sig tät löfskog, der stadens gossar under sommaren hade sitt läger och tältade med löfbuskar, då de på lek öfvade sig i krigiska idrotter. Denna skog var belägen inom samma vretlott, som nu är kyrkogårdens nedre del, nedanför likhuset.
Från vid pass 1843 och 1844 var detta ställe upplåtet till Tivoli med källarrörelse under somrarne och besöktes talrikt, i synnerhet söndagseftermiddagarne. Slätten, der de döda nu hvila, begagnades då till lekplats; bullersamma tillställningar förekommo der ofta, och stundom utfördes äfven hornmusik. Flera af dem, som då deltogo i dessa nöjen, hvila nu på samma plats ut efter lifvets mödor.
På torget voro salustånden vid marknadstillfällen placerade på båda sidor om korsgatan, som löper deröfver, då ståndraderna bildade ett kors med gata deremellan. De stånd, som voro framförda till Januarimarknaden, qvarstodo på samma ställe, tills marknaden i Mars var förbi. Under mellantiden voro stånden placerade på tomterna inom den bebyggda stadsdelen efter egarnes smak och godtycke. Under marknaden i September framfördes inga stånd på torget; de förnämsta handelsvarorna voro nämligen i denna marknad hästar, nötkreatur samt något viktualier.
Först år 1843 inrättades genom General Boijs nitiska och kraftiga medverkan s. k. torgdagar i staden på Onsdagar och Lördagar, och ansågs i början Lördagen såsom den förnämste, ehuru denna skilnad sedermera försvann. Förut bedrefs den egentliga handeln och varuutbytet på söndagseftermiddagarna och andra helgdagar (Juldagen var egentligen den enda dag på året, då handelsbodarne voro stängda hela dagen), då landtboar kommo in till staden för att köpa och sälja varor. Detta skedde ibland äfven under pågående gudstjänst, och strax efter gudstjenstens slut öppnades bodarne och krogarne. I de få speceribodar, som då funnos, låg vanligen utanför disken ett brännvinsfat, försedt med kran, hvaraf till törstiga kunder utminuterades till och med supvis till förtäring på stället. Folket brukade äfven föra med sig brännvin till försäljning; oftast bars det i kopparflaskor och såldes kannvis eller äfven i mindre poster, aldeles som försäljning af mjölk nu för tiden försiggår. Priset på brännvinet varierade mellan 32 och 42 skilling kannan, allt eftersom potatisskörden i länet utfallit.

Intill år 1840 hölls gudstjenst i en träbyggnad af en vånings höjd, som kallades kyrka och var belägen intill s. k. öfverloppsjorden på tomten N:o 155, nu utgörande nordvestra delen af landshöfdingeresidensets trädgård. Denna byggnad var för ändamålet enkom uppförd. På öfre botten var röstrum, som en tid fick begagnas af stadsvaktmästaren till bostad. Uppgången till vinden var i samma förstuga som den till sakristian, på s. k. stege. På takets södra ända var ett cirka 3 å 4 alnar högt torn af hörnstolpar och ett spetsigt tak. Deri hängde kyrkklockan, som ringdes med ett rep, som hängde ned efter väggen till marken. Denna klocka uppsattes sedermera på taket till folkskolans uthus och begagnades att gifva tecken till Rådstufvu Rättens och andra sammanträden ävensom till ringning aftnar och morgnar; numera är den flyttad till taket på polisvaktkontoret och användes till Rådstufvuklocka och till brandsignaler.
Kyrkogården utgjorde vid samma tid en mindre del af nuva- rande nya kyrkogård, närmast gatan der ofvanför, och begagnades till begrafningsplats till våren 1842, då kyrkogården omkring kyrkan invigdes. Apotekaren P. Nyholm, som ifrån 1835 och till sin död var stadens ordningsman, var den förste, som der begrofs samma dag, som invigningen skedde. Härefter blef det en tid förbjudet att begagna den första kyrkogården till begrafningsplats, till dess den nya norr om staden år 1869 invigdes, då förbud utfärdades mot begrafning af döda på platsen omkring kyrkan.
Staden hade egen predikant frän omkring 1820, och gudstjenst förrättades vanligen hvarje helgdag, men Östersund lydde dock då som nu under Brunflo pastorat.
En bäck, som erhöll sitt vatten från myrorna och från källor ofvanom staden, rann genom staden och var så vattenrik, att den dref ett qvarnverk med 2 par stenar, i synnerhet höst och vår. Som kartan utvisar, stod detta qvarnhus nedanför Sjögatan midt för Residensgränden, utefter hvilken gränds ena sida nedanför Köpmangatan vattenränna stod på stolpar till sådan höjd, att qvarnhjulet drefs med s. k. öfverfall. Denna bäck finnes ännu, men är ledd genom timrad trumma under marken och innehåller i följd af skedda utdikningar ej så mycket vatten som förr.
Gemensamma sjukhus- och fängelsebyggnaden var sedan flera år belägen vid vägen till Ås, till venster om nuvarande vägen till Ås och midt nedanför Lazarettet. Denna byggnad, som förut stått på Kungsgården å Frösön och utgjort karaktershuset på öfverstebostället derstädes, var ett envåningshus med 2:ne röstrum på hvarje gafvel. Rummen på norra ändan begagnades till gemensamma fäng- elserum för alla häktade, såväl mördare som tjufvar och andra förbrytare. Rummen på södra gafveln användes, allt efter behof, dels för bysättningsfångar, dels för sjuka. Kökskammaren på nedre botten begagnades till aftjening af vatten- och brödstraff af sådana, hvilkas helsa ej var sådan att deras brott kunde försonas med spöstraff, som då var det vanliga för såväl stöld som andra förseelser. Till detta »vatten- och brödrum» fanns ingen annan ingång än genom köket, hvilket då var på ena sidan af sagda rum och sjukrummen på den andra; och der kunde från båda sidor samtal föras med fångarne genom den tunna bräddörren. Vissa tider på dagen fördes fångarne för sina naturbehof ut till en på gården befintlig uthusbyggnad, dervid de fleste, liksom inne i arrestrummen, voro belagda med black om båda benen till förhindrande af rymning. Bullret häraf äfvensom jämmerskriken från dem, som undergingo spöstraff vid en påle cirka 50 alnar från sjukhuset, alldeles invid vägen till Ås, och hvilket inträffade ganska ofta, måste de stackars sjuka höra på, och detta kunde naturligtvis ej inverka annat än menligt på deras tillfrisknande. Under åren 1834 och 1835 byggdes nytt häkte af sten (samma byggnad, som nu användes till epidemiskt sjukhus), hvilket begagnades, tills cellfängelset blef uppfördt (1861). Utanför dess plank restes spöpålen, som var i bruk, till dess spöstraffet vid nya strafflagens införande år 1864 afskaffades, äfvensom samtidigt för stöld uppenbar kyrkopligt som tillgick så, att delinqventen under hela gudstjensten stod på knä på en s. k. tjyfpall, som stod i kyrkgången, då han efter gudstjensten framträdde till gångens slut mot högkoret, föll då på knä på golfvet framför tjenstgörande presten, som läste aflösningsbönen och för- klarade delinqventens brott af församlingen förlåtit och att han åter upptagits i dess gemenskap. — Gamla sjukhuset användes, tills nuvarande Lazarettet blef färdigt. — Staden hade ej egen läkare, men regementsläkaren vid Jämtlands Fältjägareregimente och Häst- jägarecorps var vanligen bosatt i staden. Provinsialläkare för hela Jemtland och Herjedalen samt lazaretts- och kurhusläkare var då doktor P. Rissler, en hedersman, hvilken bodde på det nära staden på Frösön belägna Hornsberg, som han sjelf anlagt och från en vild skogsbacke förvandlat till det täcka landtställe, som det nu är. Rissler hade äfven mycken praktik i staden, men som han ofta var på resor inom länet, hvilka stundom upptogo flera veckor, var det naturligt, att sjukvården på Lazarettet och inom staden ej kunde skötas så väl, som gubben Rissler önskade och behofvet kräfde.

Östersund, som förut i juridiskt afseende lydde under Brunflo Härads Rätt, fick år 1830 egen jurisdiktion under namn af »Justitieariet», och blev Justitiarien (Borgmästaren) Olof Lundqvist stadens förste domare med 3:ne rådmän eller bisittare, hvilka genom val blefvo Regimentsskrifvaren J. S. Biberg, Garfvaren E. G. Thelberg och Färgaren Er. Fjellman. År 1835 vid Borgmästaren Lundqvists död ansåg sig staden böra begära att åter i juridiskt afseende få förläggas under Brunflo Häradsrätt, emedan kostnaderna att underhålla egen jurisdiktion blef för den fåtaliga befolkningen alltför kännbar. Denna begäran beviljades år 1836, och derefter lydde staden åter under sagda Härads Rätt till år 1857, då Östersunds stad sökte och erhöll rättighet att åter få egen jurisdiktion under benämning af Rådstufvurätt. Under denna tid, då staden ej hade egen domstol, afgjordes alla polismål af Konungens Befallningshafvande, inför hvilken myndighet de brottslige kallades till »cancelliförhör», hvarvid saken antingen afgjordes eller remitterades till vederbörlig domstol.
Under en lång tid före 1828 och tiden mellan år 1835 och år 1857 styrdes samhället i ordningsmål af s. k. Municipalstyrelse, bestående af en för 3 år i sänder vald ordningsman med 10 af staden valde s. k. äldste. Från 1793 eller 7 år efter det staden erhöll sina privilegier till år 1830, då justitieariet erhölls, var apotekaren Samuel Perman stadens ordningsman och verkade med oförgätlig kraft och stor sjelfuppoffring för samhällets framåtskridande och ordnande. Han var, så att säga, allt i allom dervid. Han beslöt och föranstaltade om gators utstakning och upptagande, om deras utdikande samt om tomternas inhägnande och bebyggande. Med upptagande af gator och diken var äfven förenadt deras befriande från träd, stubbar och stenar; och som dessa arbeten ej verkställdes af hvarje tomtegare för sin gård, utan allmänt och detta med s. k. gångled, d. v. s. att hvarje matlag utgjorde lika mänga dagsverken (dervid ogifta qvinnor räknades till ett matlag) hvar för sig, tillhörde det Ordningsmannen att tillse, att sådant ordentligt fullgjordes. Den som dervid lät försummelse komma sig till last, fick besök av gubben Perman, som då vanligen tog den försumlige i kragen och befalte honom medfölja till arbetsstället. Var någon dervid motsträvig eller visade försumlighet vid arbetet, fick han vanligen genast af gubben Perman bestraffning derför, bestående i en örfil eller kindpust, och ingen vågade mot en sådan summarisk bestraffning göra någon invändning eller fortfara att tredskas, ty då blef han gubbens ovän och kunde ej beräkna att få bo qvar i staden vidare. Vid sådana tillrättavisningar äfvensom då gubben var vid godt humör, hade han för vana att med flata handen klappa personer på kindbenet under uttryck: »söta vän, söta vän», hvarvid ofta lärer hafva inträffat, att den klappade »söta vännen» en lång stund efteråt hade känning af smekningen.

Han uppträdde äfven som polismästare. Om personer anträffades fulla eller beträddes med att hafva begått stöld, snatteri eller annat mindre brott, fördes desamme vanligen först till gubben Perman, som afgjorde, om de brottslige skulle öfverlämnas till Konungens Befallningshafvande för att ställas under laga åtal eller ej. Fann gubben, att brottet var mindre straffvärdt eller tillkommet af oförstånd och utan egentlig ond beräkning, afstraffades den skyldige af gubben med extra judiciell bestraffning och blef förvisad ur staden med tillsägelse att ej komma tillbaka; och lär gubben vid sådana tillfällen ofta hafva fällt det yttrandet: »stjäl i Ås, stjäl i Brunflo, stjäl på Frösön och stjäl i helvete, men stjäl inte här i staden.» Om stadens predikant någon gång var hindrad att predika I kyrkan, uppläste gubben Perman från sin i kyrkan midt för altaret varande främsta bänk predikan för dagen ur någon postilla jemte de vanliga bönerna och de allmänna kungörelserna; det hände äfven, då klockaren var förhindrad att tjänstgöra, att gubben från sin plats förrättade dennes tjänst.
I egenskap af apotekare blef han äfven ofta anlitad och rådfrågad såsom läkare och lemnade dervid oftast goda råd och för sjukdomar, enligt hans åsigt, lämplig medicin.
Ehuru således apotekare Samuel Perman verkat så mycket godt för Östersunds samhälle och dess framåtskridande, dervid offrande både tid och penningar, hvilket äfven hade till följd, att hans ekonomiska omständigheter, vid hans år 1839 inträffade frånfälle, voro mindre goda, eller rättare sagdt, rent af bekymmersamma, har dock staden som kommun ej gjort något för att för kommande genera- tioner bevara honom i kärt och tacksamt minne, utan togs initiativet dertill för 2:ne år sedan af upptecknaren häraf, och är nu sedan år 1877 på hans graf rest en sten, tillkommen uteslutande genom enskilda bidrag. — Stadsfullmäktige, hos hvilka 2:ne särskilda gånger, åren 1875 och 1877, framställningar om bidrag ur stadskassan till en passande minnesvård gjorts, lemnade derpå afslående svar, ett beslut, hvilket minst sagdt var samhällets representanter ovärdigt och, med afseende på framställningarnas ändamål, otacksamt. — Besluten tillkommo på afstyrkan af stadens dåvarande styresman, Borgmästaren J. J. Rosén.

Vid denna tid var Hofstallmästaren Michael von Törne landshöfding I Jemtland. Han var en i flera afseenden egen person, och till hans egenheter hörde, att han sällan visade sig utom sina rum på residenset. Vanligen lät han ej se sig ute vid andra tillfällen, än då han på någon kongl. namnsdagsbal uppträdde för att utbringa den vanliga skålen, hvarefter han i de flesta fall genast aflägsnade sig; han var vid sådana tillfällen alltid iklädd hofstallmästareuniform

Hushållningssällskapet hade då för tiden alltid sin högtidssammankomst och årsfest på Carlsdagen. Till denna sammankomst infunne sig de flesta af länets invånare, som voro invalde till medlemmar af sällskapet. Den egentlige diskussionen försiggick på residenset, hvarefter gemensam middag på kassans bekostnad intogs på något allmänt ställe i staden, dit sällskapet begaf sig i ordnad procession från residenset, då landshöfdingen, iklädd stallmästareuniform, alltid gick i spetsen. Detta var nästan de enda gånger landshöfdingen visade sig på stadens gator, och ehuru von Törne var landshöfding många år och större delen deraf bodde i staden, var det kanske mer än hälften af dess befolkning och största delen af länets öfriga invånare, som aldrig sett eller fick se honom. — Då von Törne under sin tjänstetid reste på permission utom länet, förordnades alltid någon annan, oftast då v. Chefen för Jemtlands Häst-Fältjägare, öfverste Boij, att förestå tjensten, ty den tiden ansågs det behöfligt att i länet alltid fans en tjenstgörande landshöfding för ärendenas behandling. Nu är väl en annan åsigt gällande, då det ofta inträffat, alt landshöfdingarne långa tider varit från sin post, utan att ärendenas gång synts lida särdeles mycket deraf.

Samtidigt härmed och flera år efteråt var det postgång en gång i veckan mellan Sundsvall och Östersund och vesterut till Norge. Posten till orter, hvarigenom denna körpost ej framgick, hämtades i staden af s. k. ordonnanser, som att börja med turvis utgjordes af jägare från kompanier, som hade sina chefer boende i sådana delar af länet, der posten ej befordrades med häst. Sedermera ställdes denna brefbäring på kommunens bekostnad genom lega. Många af dessa ordonnanser gingo ej ända fram till postkontoret i staden, utan somliga af dem hämtade väskorna på närmaste s. k. postgård, der ombyte af hästar skedde.
Någon sjökommunikation fans egentligen ej. Det fans visserligen omkring år 1830 en skuta med segel tillhörig en Major Örbom och vanligen kallad »örboms skuta», hvilken fraktade åtskilliga byggnadsmaterialier och ved till staden, men denna skuta upphörde snart att dertill användas, utan att någon annan dylik kom i stället.
Husa kopparverk hade samtidigt och äfven en tid senare en dylik större skuta af trä för segel, som vanligen kallades »kopparbåten». Denna förde »garad» koppar från brukets magasin vid Ytterån till ett magasin vid byn Lund i Brunflo, hvarifrån den med skjuts transporterades till Sundsvall för vidare befordran. I återfrakt hämtades vanligen spannmål och andra viktualier för brukets talrika befolkning, dervid båten ofta lade till vid staden för varors afhämtande.

Först år 1847 i augusti månad blef genom aktieteckning och genom landshöfdingen, sedermera statsrådet A. P. Sandströmers nitiska medverkan den första ångbåten färdig och erhöll namnet »Jemtland» (den byggdes på Frösön mellan broändan och kronomagasinet). Dertill byggdes äfven en lastpråm, och derigenom erhölls en lättare och säkrare tillförsel till staden af byggnadsmaterial och ved m. m., hvarjemte en lifligare förbindelse uppstod med den omkring Storsjön boende befolkning, hvilken förut sommartid måst transportera sig till staden i roddbåtar eller genom att åka omkring Storsjön, hvilket vanligen var en lång omväg. Förut fördes bräder till staden medels flottning, antingen enbart eller med timmerunderlag; på samma sätt transporterades äfven kastved eller s. k. långved, hvilken sedan sönderhöggs här på stranden. Sten, som ej kunde erhållas i närheten af staden, fördes vanligen hit på isföre.

Skolväsendet i staden var ej synnerligen väl ordnadt. En gammal jungfru Strömstedt hade under 30 å 40 år lärt de flesta barn de första grunderna i läsning, och derefter fortsattes i stadens skola, som det tillhörde stadspredikanten i att sköta mot en ersättning af 8 skillingar banko i veckan för hvarje lärjunge. De, som skulle studera, vände sig till trivialskolan på Frösön och derifrån till gymnasium i Hernösand. År 1847 flyttades denna trivialskola, äfven genom Landshöfding Sandströmers medverkan till staden och utvidgades, efter tidens fordringar, till ett högre elementarläroverk, der studentexamen numera aflägges i närvaro af hitresande censorer, men i början måste lärjungarne resa till Upsala akademi för sådans examens afläggande.
Samtidigt inrättades äfven genom nämnde Landshöfdings nitiska åtgörande Jemtlands Sparbank, hvilken genom uppsamling af mindre, lediga kapital beredde lånebehöfvande medel, och säkert är att denna bank i väsentlig mån bidragit till att staden blifvit så bebyggd som den är, ty de flesta nya hus hafva blifvit uppförda genom i sparbanken upptagna lån, hvilka genom amortering fått återbetalas på minst 20 år. Först är 1860 kom till stånd Jemtlands Filialbank, som upphörde 1870.

Der nu de många och vackra landställena ofvanför staden ligga och der nu vackra skördar årligen inhöstas, funnos vid denna tid oodlade myror utan något värde och så vattendränkta, att det var svårt att komma fram öfver dem gående. Den del af dessa egor, som utgjordes af hård mark, var af Ödensalaboar använd till fäbodvallar och bete för kreaturen.
År 1840 vid islossningen förstördes bron, som förenar staden med Frösön, och vintern 1841 byggdes den nuvarande bron.
Vattenståndet i Storsjön vid vårflod var vanligen då högre, än nu är fallet. Söder om gränden vid Helldahls tomt N:o 146 gick vattnet ofta upp i tomterna.
Under år 1830 och början af 1840 talet blef vanligen tidigare vår och tidigare höst och vinter än på senare tiden. Isen var sällan körbar efter 1 maj, och oftast var det slädföre redan den 1 oktober, hvilket sedan i de flesta fall utan afbrott fortfor att ega bestånd hela vintern, så att hjuldon aldrig användes under vintermånaderna, såsom under senare åren ofta varit händelsen. Kölden var ock mycket jemnare och starkare, än hvad sedan oftast varit förhållandet, och det var sannolikt i följd deraf som vargar brukade mycket ofta nattetid gå omkring på stadens gator, dervid annekterande hundar, hvilka de förföljde ända in i förstugorna. Dörrar till ladugårdar äfvensom luckor, genom hvilka splllning brukade utskottas, måste väl tillbommas, ty det hade händt, att vargen öpnat och krupit genom sådana luckor in i fähusen, dödat och uppätit kreatur samt derefter aflägsnat sig samma väg Igen. Äfven får, hvilka, såsom förr är nämndt, plägade gå ute på vintern, blefvo, om de ej togos in för natten, ofta nog vargens rof.

Sjötorget utgjordes af en planerad gräsbeväxt yta i jemnhöjd med angränsande tomter och gator, hvarpå rundt omkring var planterad rönn. Nordvestra och södra sidan var brant sluttande backar bestående af sand; dessa backar utgjorde under vintern barnens kälkåkningsställen. Genom direktör Wikströms gård gick en bäck, som utmynnade i fördjupningen mellan Sjötorget och Nyholms käl- lare, hvaröfver vid Sjögatan var en hög bro af timmer. Strax söder- om Nyholms källare voro 3:ne andra källare i backen med ingång mot sjösidan. — När ångbåten Jemtland blef färdig, byggdes ångbåtsbryggan vid Sjötorget, som då utplanerades till fyllning deri; och har planeringen fortgått äfven på senare åren för utfyllning af hamnkaj.
Den på kartan upptagna sandudden utgick från Sjötorget och var alltid synlig ofvan vattnet, men i följd af grushämtning derstädes har den för flera år sedan blifvit så låg, att den numera alltid ligger under vattenytan.

Vid början af 1830-talet var, liksom det äfven senare inträffat, landet hemsökt af missväxt, huvudsakligen i följd af frost; och var det då ganska vanligt på landet, att bark, blandad med dåligt mjöl måste användas till bröd. Detta hände äfven för stadsboar, som ej kunde hänföras till de fattiga, och upptecknaren häraf har sett, huru dylikt bröd tillagats i hans föräldrahus, och äfven sjelf fått sådant till föda.
I början af året 1833 hemsöktes staden af en smittkoppsepidemi, hvilken skördade flera offer bland både äldre och yngre; och var det mycket få af folket i en gård, dit sjukdomen inträngt, som derifrån blefvo förskonade. Sjukdomen var i allmänhet elakartad och vanligen långvarig.
Under år 1852 från Mars till årets slut var samhället utsatt för en svår nervfeber. Ej någon familj och knapt någon medlem deraf fans, som var helt och hållet befriad från känning af sjukdomen och dess följder. Genom af qvartersmannen till läkaren lemnade uppgifter på hvilka som varit sjuka och hvilka af sjukdomen dött, konstaterades, att antalet sjuka och döde under dessa nio månader varit i förhållande till folkmängden större i Östersund än under koleraepidemien i Stockholm år 1834.

I den på kartan utmärkta Häradsskrifvaren Rödéns gård var vid den tiden gästgifveri och hästhållning, hvilken bestreds hufvudsakligast genom hästar från anslagne s. k. reservhemman i Odensala och Östbergs byar, hvilka hästar ej funnos vid gästgifvaregården, utan inkallades i tur, sedan skjutsen var beställd. Den byggnad på samma tomt, som sedermera apterades till färgeri och tapettryckeri och som nedrefs år 1880, var den, hvari resande härbärgerades och bespisades. Der var äfven restaurationslokal och bostad för gäst- gifvaren, och vid kongl. namnsdagar och andra tillfällen arrangerades ofta i husets öfre våning, i brist på större lokal, baler.
Stadens apotekare och, såsom förr är nämndt, äfven dess ordningsman, hade, samtidigt med att han förestod sitt apotek och intill sin död, äfven källarrörelse. Denna bedrefs i rummen invid apoteket med ingång genom detsamma. Till venster var en s. k. »bäskkammare» der bäska droppar, tillsatta med bränvin förtärdes i synnerhet af allmogen. Utskänkningen sköttes af någon af provisorerna, och under marknaderna brukade detta rum vara ända till trängsel besökt. I de öfriga rummen idkades en bättre källarrörelse, som besöktes af de finaste kunder. Kortspel var dervid en vanlig sysselsättning, som ofta fortsattes långt in på nätterna. Vid samma tid Idkades s. k. »Biribispel» snart sagdt såsom ett yrke. Resande biribister besökte vanligen marknaderna både i staden och på landet. Stundom inställde sig samtidigt flere sådana biribister för att spekulera på de marknadsbesökandes plånböcker; så funnos t. ex. på den första marknaden i Hammerdal år 1833 på samma gång två sådana spelhusvärdar.
Polisväsendet bestod af stadsfiskal och en stadsvaktmästare, den senare hufvudsakligen upptagen med ärendens uträttande åt borg- mästaren och andra stadens myndigheter. Såsom chef för tullväsendet tjenstgjorde regimentsskrifvaren P. Hallström, hvilken var bo- ende på Anderson i Sunne socken. Bevakningen inom staden och orten bestreds af en s. k. tullnär eller kammarskrifvare och en vakt- mästare, båda dessa mindre ordentliga karlar, hvilka skötte sina tjenster mycket illa och drefvo sysslolösa omkring i staden, hvarför äfven bevakningen var slapp och lurendrejeriet fick ohejdadt florera.

På våren 1845 anlades här ett mindre tryckeri af en filosofie doktor Landin från Gefle och i Juni samma år började här utgifvas en mindre tidning, benämnd »Jemtlands tidning», hvilken ännu eger bestånd.
Då regimentsläkaren C. A. Wetterbergh (Onkel Adam) år 1838 tillträdde sin befattning härstädes, höll han sig några tidningar från andra orter, och nästan reguliert en gång i veckan gjorde han derur utdrag af de vigtigaste händelserna i en liten handskrifven tidning, hvaraf han lät sina bekanta få del.

Redan från början af 1830 talet underhöllos gator och gränder, såsom ännu sker, sommartiden af hvarje gårdsegare för sin tomt, snöplogningen vintertid verkställdes antingen efter ackord eller ock erlades betalning för hvarje särskild gång.
Brandvakt förekom äfven då nattetid och utgjordes af en karl för hela staden. Hvarje karl, som fick skrifvas i staden som arbetskarl, var skyldig att tjenstgöra vissa år mot en ganska ringa aflöning. Hvarje timma sjöng han i stadens alla gathörn den sedvanliga sången: »Klockan är — slagen. Gud bevare vår stad för eld och brand. Klockan är — slagen.» Denna brandvakt erhöll till julen af hvarje gårdsegare ett talgljus (stearinljus funnos ej), som benämndes »brandvaktsljus», dels såsom en extra inkomst, dels ock för att dermed lysa sig i sitt rum från det han slutat att ropa ut en timma, tills han skulle börja utropa den följande.
Brandredskapen voro snart sagdt inga, och följaktligen fans ej heller någon brandkår. Ett slags brandsyn verkställdes dock en gång om året af qvartersmannen i hvarje qvarter, stadsfiskalen och en i murning något kunnig person. Qvartersmannen hade skyldighet att tillse, att anmärkta brister blefvo i föreskriven tid afhjelpta. Endast en s. k. brandvak hölls vintertiden öppen af brandvakten. Denna vak var altid belägen midt nedanför den nuvarande norra skolgränden.
Badning i Storsjön fick ske öfverallt vid stranden nedanför staden; mera simkunniga brukade då från båt hoppa i sjön ute på djupare vatten, men mindre simkunniga och barn höllo sig på mindre djupt vatten i närheten af stränderna; vanliga afklädningsplatsen var den på kartan utmärkta Fjellmanska bryggan.
Någon duschinrättning fans ej, utan de, som ville hafva en kalldusch, gingo antingen till Mjellebäcken (utloppet af Ändsjön eller Ensjön) på Frösön, der de badade under en vattenränna till doktor P. Risslers dervarande qvarn, eller ock till den s. k. Öhnekällan på norra sidan om höjden vid Öhneberget mot Östbergs egor, der det var ränna för vattenådern, som kom från berget.
Under omskrifna tid begagnades förut och flera år derefter denna källa för brunsdrickning. På samma sätt användes äfven den s. k. Semsåkällan, belägen nära intill Semsån på norra sidan; der fans ett brunshus äfvensom slänggungor och gungbräden för de brunsdrickande. Denna brunsinrättning hade bekostats och underhölls af Doktor Rissler, och såväl dit som till Öhnekällan gick hvarje morgon under brunstiden en så kallad wurstvagn.
Trefaldighetsaftonen voro båda dessa källor mycket besökta af folk, som ville »dricka märg i benen».
Fisket var mycket anlitadt och ganska lönande äfven invid stadens stränder. Det idkades såväl med nät, långref och not som med ljuster hösttiden. Notfisket, för hvilket s. k. notvarp fans tätt utanför staden, var ganska gifvande.

Östersunds nya kyrka och dess tillblivelse

Några data, siffror och namn

Den 14 juli förlidet år invigdes under högtidliga former vår nya kyrka av biskop Torsten Bohlin. Akten hade andlig höjd och blev en historisk upplevelse.
Den gamla kyrkan, söm uppfördes åren 1833—1845, hade under den sekellånga tiden blivit både trång och otidsenlig. Redan på 1860-talet framfördes planer på att bygga en ny kyrka, men såväl dessa som flera andra senare försök att föra kyrkobyggnadsfrågan till en lösning strandade. Först år 1915 nådde man — efter en av dåvarande borgmästaren I. von Stapelmohr i kyrkorådet väckt motion — följande resultat: kyrkostämman beslöt den 29 oktober d. å. enhälligt, »att inom samhället låta uppföra en ny kyrka, så snart det med hänsyn till priser och andra på företaget inverkande förhållanden kan ske». Det skulle likväl gå ytterligare drygt 20 år innan plats och ritningar definitivt blevo godkända samt medel anslagna och en verkställande byggnadskommitté blev tilsatt.
Denna för Östersunds kyrkoförsamling så betydelsefulla dag inträffade den 18 maj 1936. Kyrkofullmäktige beslöto då, att i huvudsaklig överensstämmelse med professor L. I. Wahlmans förslagsritningar uppföra den nya kyrkan i kvarteret Braxen samt att härtill anslå 500,000 kronor. Genom donationer och insamlingar hade man dessutom för ändamålet en summa på i runt tal 265,000 kronor. Det blev framlidne komminister Petrus Öberg förunnat att klubbfästa detta beslut i kyrkofullmäktige. Det var även han, som 1935 tog upp kyrkobyggnadsfrågan i fullmäktige. Såsom byggnadskommitténs ordförande fick sedan kyrkoherde Arvid Rönnlund ledningen för kyrkans utförande och fulbordande. Såsom medhjälpare i kommittén hade han järnvägskontorist Em. Byström, rektor David Cederberg, ingenjör Arvid Persson och disponent Einar Winström.
Professor L. I. Wahlman står ensam såsom skapare av kyrkans såväl yttre som inre arkitektoniska gestaltning. Med undantag för kormålningen och några skulpturala arbeten har han utformat alla

detaljer, den fasta som flyttbara inredningen och armaturen samt varit rådgivande beträffande textilier och silversaker. Denna enhetliga ledning avspeglas i den stilrenhet, som därvid vunnits.
Professor Hilding Linnqvists kormålning i al fresco är, enligt vad som uppgivits, landet f. n. största i denna teknik målad på ett väggfält. Motiven till de fem figurgrupperna äro hämtade från Jesu liknelser och symbolisera samtidigt de tre stora kristna momenten tro, hopp och kärlek.
Jämtlandsskulptören Olof Ahlbergs namn har förbundits vid vår kyrka dels genom figurfrisen å huvudportalen — med bilder ur his- torien om Jämtlands kristnande — dels genom kyrkklockornas ut- smyckning och slutligen genom evangelistsymbolerna på predikstolens ljudtak och relieferna på korgen. De senare vilja ge uttryck för innehållet i psalmorden: Mästare, alla söka Dig . . .
En annan jämtlandsson, som lämnat bidrag till kyrkans smyckande, är silversmeden Jacob Ängman. Han har utfört kandelabrarna och det stora silverkorset på altaret.
Fröken Sofia Widén, dotter till framlidne jämtlandshövdingen Johan Widén, har komponerat den stora kormattan samt skrudarna, antependiet och bokdynorna. Slöjdläraren Alexander Berger har utfört den i damastteknik vävda bonaden Nattvarden — efter Leonardo da Vincis kända konstverk.
Dispositionen för den 53-stämmiga orgeln har uppgjorts av professor O. Lindberg, vilken också på invigningsdagen ledde kyrkokören vid utförandet av den för högtiden av f. kontraktsprosten G. Öhrstedt skrivna kantaten, som f. ö. hade tonsatts av professor Lindberg själv.
Den summa, som kyrkofullmäktige den 18 maj 1936 hade anslagit för bygget, visade sig — efter de inkomna siffrorna å huvud- entreprenaderna — vara för lågt beräknad, varför kyrkofulmäktige den 1 december 1937 höjde anslagssumman med ett belopp, som vid detta tillfälle beräknades till högst 102,000 kronor. De emottagna gåvomedlen hade också ökats med omkring 18,600 kronor, varför byggnadskommittén, då det första spadtaget togs den 28 februari 1938, hade att röra sig med en summa på drygt 885,000 kronor. Att kommunen icke åsamkades ytterligare utgifter, trots att nämnda summa överskridits, beror av den offervilja, nuvarande och f. d. Östersundare visat sin hemstad. I sakristian finnes en bok, upptagande över tusentalet namn på personer, som till den nya kyrkan antingen donerat summor eller givit en skärv eller också överlämnat färdiga prydnads- eller nyttoföremål. De stadsbor, som vilja bläddra i denna gåvobok, skola där finna namnen på mången för länge sedan bortflyttad Östersundare, som på detta sätt hugfästat sitt minne i historien om vår nya kyrkas tillblivelse.
D. C.

Nödåret 1812

Instruktion angående spannmålstransporterna

Den 28 december 1812 utfärdade landshövding A. Wasell följande instruktion för förste lantmätaren A. Sunding angående transporterna av spannmål från Sundsvall till Jämtland:

1 :mo. Af den Spannmål, som Kongl. Maj:t i Nåder låtit för Jemtelands Inbyggares undsättning upkomma til Sundsvall, låter Herr Förste Landtmätaren, efter anmälan hos Wällofl. Magistraten eller Dess Ordförande, samt uti medhafvande Säckar, nu utmäta med noga tilsyn och behörigen krönte Målkäril, Ett hundrade femtio (150) Tunnor, hälften Råg och hälften Korn, med sine fyra kappar på tunnan. I Säckarne lägges strukit mål och kapparne särskilt.

2:o. Efter sked försegling med pålitligt lack å starka snören eller band, lefvereras 1 tunna råg och 1 tunna korn för hvarje lass til de forbönder, som på anledning af Herr Landshöfdingens och Commendeurens von Nieroths Ordres samt min skriftliga anmodan, blifvit genom Krono Befallningsmannen Herr Kamereraren Bonnedahls anstaltande upbådade och å hvilka han lämnar namnrulla hvarpå den af hvarje emottagande fora genast på stället antecknas.

3:o. Den för transporten upgjorde Marche Route följes ordentligt, så att något hinder eller upkallade skjutsars väntan ingalunda må föranledas. Wid förefallande behof af hanräckning anlitas därom vederbörande Läns- eller Fjärdingsman, som uti hvart District är tillstädes och transporten åtföljer, samt ansvarar för Allmogens beskedliga fullgörande af sine skyldigheter.

4:o. Utom den agtsamhet, som ständigt brukas, måste i synnerhet vid hvarje ombyte noggrannt besigtigas forans beskaffenhet, enär den ifrån den ena til den andra skjutsaren aflemnas, så att i fall försegling finnes rubbad eller fel å någon säck, det ej allenast må genast kunna bättras, utan ock vederbörande som haft föran om händer blifva ansvarig om origtighet på et eller annat sätt updagas utan at han må kunna frånskjuta sig skulden på annan.

5:o. Isväg får icke nyttjas, utan så vida den förut är til fullkomlig säkerhet pröfvad. Sker olycka eller skada genom någons ohörsamhet, sedan han fått antydan, blifver det ovilkorligt på hans ansvar.

6:o. Vid framkomsten til Frösö Krono Magazin får ingen skjutsare aflofvas förr, än hvarje Lass är behörigen lefvereradt och af föreståndaren emottagit til upmätning; de af Brunflo Tingslagsboer på lån lämnade Säckir tillställes Länsman Nord för at til hvarje ägare återlemnas.

7:o. Herr Förste Landtmätaren Sunding, som i Sundsvall qvitterar uttaget, undfår af Magazinets föreståndare behörigt qvitto, hvilket jämte berättelse i öfrigt om förloppet och hvad därvid kan vara at anmärka, genast til mig aflämnas tillika med räkning öfver ‘Resekostnad m. m.

8:0. Skulle Mjöl i Säckar vara infördt till Sundsvall tages deraf nu 50 st., hvilka äfven förseglas, jämte det en och annan upväges, resten af föran Råg och Korn.

9;o. Genast vid ankomsten til Sundsvall tages af Wällofl. Magistraten noga underrättelse angående de vid Brämön infrusne skeppen förde af Ljungström och Thorén, samt hvad anstalt redan kan vara gjord eller påtänkt om lasternas räddande m. m. I olycklig händelse lossningen icke redan finnes börjad, måste Herr Förste Landtmätaren, sä vidt görligt kan vara söka tillfälle taga fartygens läge och beskaffenhet jämte sig härvid företeende öfrige omständigheter i ögnasikte så ock med Magistraten och Herr Kamerer Bonnedahl öfvcrlägga om alla möjliga skyndsamma och kraftiga steg, til vinnande af Konungens Nådiga afsigt med de dyrbare lasterne.
(Källa: Jämtl. landskontors brevkonceptbok 1810—15. Nr 389. Länsarkivet.)

Tomtägare i Östersund i början av 1830-talet

Ur Östersunds stads protokollsbok (länsarkivet) återgiva vi följande där införda förteckning över ägare av tomter, kålhagar och vretlotter i Östersund i början av 1830-talet:

Tomter
nr
Kålhagar
nr.
Vretlotter
nr
Apotekaren Samuel Permaii
Feck Lands Hd: Bunges
kallelse till Östersund d. 24 Aug. 1787.
Examinerad d. 7 Sept.,
flyttade D:o till Frössön d. 14 Sept. ock
till Östersund d. 4 april 1794.
1.1/2.2

 

 

2

 

 

36

 

 

D:o D:o kjöpt af Öhne Jonsson 133 133 33
Handelsmannen Nils Törnstedt 8 1/2 9 9 30
Landshöfdinge Bunges Bref d. 14 Apr.
1789, flyttade til Staden samma Är.
Äges nu af Mad. Floor. — Men nu af
Tracktör Öfeldt.
Fru Modin 19 & 20 20 31
Baron Bunges bref d. 19 Dec.
1788, flyttade hit samma månad.
Fält Kamrer . Lenaeus. Nu sist
Major Örbom, köpt och erhållit
Fastebref d. 12 october 1816 af Handl.
Johan Hall- gren sedan han fådt
Utslag af Hr Landshöfd. Wasell
d. 15 Novbr 1813.
Handelsman Carl Nordin 21 & 22 26 19
Landshöfd. Baron Bunges
Burbref den 10 Oct. 1788,
äges nu af Fält Kamrer Laeneus.
Nu sist Major Örbom.
Guldsmeden Carl Edwall 121 & 122 114 10
Baron Bunges Burbref d. 22 Julij
1789, flyttade hit den 6 Julij 1790.
Nu af Stads Cass. Biberg enligt
Fastebref 20 Aprill 1815.
Hattmakar Swedin 87 & 88 88 26
Äges nu af Hattmakar Pett. Örberg,
Landshöfd. Baron Bunges Burbref
d. 24 Nov. 1801, flyttade genast.
Nu Pehr Ersson äger Burbref af
d. 23 Januari 1807.
Kopparslagar Sandberg 101 & 104 74 34
Landshöfd. Baron Bunges Burbref
d. 30 Mars 1796. Äges nu af
Jonas Anders- son. Äges nu af
Urmakaren Eric Nordlund.
Kopparslagar Nordling 27 & 28 28 37
Landshöfd. Baron Bunges Burbref
d. 10 Jan. 1795. Äges nu af
Majoren ock Riddaren Amneus.
Garfwaren Jonas Näsberg 41 & 42 70 24
Landshöfd. Baron Bunges Burbref
d. 20 Martij 1795. Äges nu af Card. mak.
Eric Gust. Thelberg som fädt Landshöfd.
von Törnes Burbref af d. 25 Maij 1820.
Skräddaren Lars Digerberg 111 & 112 112 9
Äges nu af Pastorskan Lindholm.
Nu Timmerman Olof Ekendahl
äger Landshöfd. Embetets burbref.
Färgaren Nordlund 25 & 26 12 42
Bekommit Burbref d. 11 Nov. 1788.
Äges nu af Apotekaren Sam. Perman
enligt Auctjon, men gm. Arf tillfallit
Apoth. Permans Barn af Magen
Hr Jonas Wedin, hvilken erhållit
Landshöfd. von Törnes Burbref
af 17 Sept. 1820.
Vang Mak. Holmberg 10 & 11 11 12
Nu Caffe Kokerskan Holmberg.
Urmakar Eric Nordlund 93 & 94 132 3
Bur Bref d. 21 Aprill 1790, flyttadt hit.
Kopparslagar Svedberg 105 & 106 106 8
Bur Bref d. 15 Sept. 1789.
Dagsverks Karlen Olof Floberg 89 & 90 120 28
Burbref d. 31 Octob. 1793, flyttadt
hit. Äges af Jacob Westberg, som
såldt sam. till M:sell Lindström,
hvilken sökt Fasebref d. 14
October 1820.
Handelsman Nordholm 5 1/2 & 6 5 50
Burbref d. 4 Dec. 1792. Äges nu
af Afskedadc Ca. M. Öfeldt, hvars
Burbref är af d. 11 Julij 1805.
Sist af Gördelmak. Granqvist med
Burbref af Höga Landh. Embetet,
Spinnerskan Stina Nyberg 67 & 67 14 20
Nu Greta Sandberg som sålde
Sama till Carduansm.
Joh. Thelberg d. 26 Octob. 1820.
Olof Jönsson öbom, äges af dess Son 83 & 84 84 41
Burbref d. 18 Dec. 1789.
Kakelugnsmakare Lars Hedlund 129 & 130 46 2
Äges af Garfwar Nässör, nu sist
af Fru Past. Lundholm.
Skärslipar Wängman 217 & 128 94 32
Burbref d. 2 Jan. 1795. Äges af
Fru Past. Lundholm.
Postmästar Meijerberg 73 & 74 3 46
Transporterad på Post In-
spector Granström 16 Sept. 1811.
D:o D:o Prostinnan Fjellström 29 & 30 78 29
Stads Presten 77 & 78 18 49
Prosten Doctor Zetterberg 23 & 24 72.104 4.5
Äges genom Kjöp af Herr
Regements Skrifvar Biberg med
Fäste Bref af d. 20 Novbr 1808.
Hattmakar Tegenberg 15 & 16 118 43
Burbref d. 21 Sept. 1795. Äges
nu af Hattmakar Eric Mellbergs
Änka och Vi tomt N:r 16 tillhör
nu Hr Landshöfd. och Ridd. Wasell.
Garfwaren Thelberg 39 & 40 40 17
Burbref d. 16 Oct. 1788, äges nu
af sonen Johan Thelberg i arf sedan
han ärhållit H. Landshöfd.
von Törnes Burbref d. 28 Maij 1820.
Skräddare Sjölund 123 & 124 124 13
Burbref d. 15 Dec. 1789.
Järnkräm. Melldahl 125 & 126 126 11
Äges af Hattmak. Fahlström.
Hökar Martin 119 & 120 116 40
Burbref d. 16 Maij 1792. Äges nu
af Konstapel Hallsten, äges genom
Testamente efter föräldrarne
(Hallsten och hustrun) af Jung
Fru Anna Öfverfelt som vunnit
Burskap som Värdhus Idkerska af
Hr Landshöfd. von Törne d. 8 Novbr
1821 och sedan Transporterat på
hennes man d. 4 Aug. 1823.
Järnkrämar Medén 109 & 110 128 18
Burbref d. 13 Jan. 1792. Äges av
Fru Åström nu sist Hr Capten och Ridd.
Krabbes — — — Enka såldt denna
Tomt och Jord till Hand. betjänten
And. Kindlund d. 6 Octob. 1821.
Sökt upbud d.
Wäfwerskan Hammar 79 & 80 80 10
Burbref d. 12 Mars 1790 äges af sonen
Johan som efter Där blef köpt af
Broderen Olof, hvilken äger fastebref
d. 23 Octobr 1813, hvilken uppwist
sitt af Hr Landshöfd. Wasells Burbref
d. 20 Sept. 1820. Viten af Tomten Såldt
till Bonden Jonas Mårtensson i
Hammerdahl, hvilken åter nu tillbytt
den samma till Stads Predicant Ocklind
emot halfva Tomten N:r 49.
Skomakar Engwall 81 & 82 82 39
Burbref d. 17 Jan. 1789, äges af
Mågen Hattmak. Söderlund enligt
Burbref af d. 12 Novbr 1818.
Pistolsmeden Nordman 107 & 108 108 1
Äges nu af öfverste Löjtn. och Riddaren
Tideman — Sergeant Gram — Gulds-
med Sellstedt och såldt halfva Tomten
N:r 108 till Gördelm. Granqvist, som
äger Burbref af Hr Landshöfd. Nieroth
1808. D. 26 Januari med faste Bref härpå.
Glasmästar Bergström 131 & 132 132 35
Burbref den 29 Nov. 1793.
Äges nu af Bergström ock
11 & 12 76 22
Handelsman Söderberg, 35 & 36 38 6
som köpt densamma af Handl. Boreus.
Fabriq. Meijerberg 29 & 30 30 29
Burbref d. 11 Nov. 1788. Äges nu af
Postmästar Meijerberg. Nu Prost. Fjellström.
Kopparslagar Lundberg 37 & 38 48 7
äger blott halfva Tomten men
Hr Prost Behm andra hälften.
Snickare Eric Mellberg 85 & 86 86 27
Burbref d. 18 Febr. 1790, halfva Tomten
under N:o 85 äges nu af Systrarna Stina
och Märta Mellberg, som fådt fastebref
af d. 16 Octob. 1819.
Krögerskan Stina Dretz 43 & 44 44 38
Burbref d. 11 Octobr 1790. Äges nu
af Skräddare Wahlberg. Köpt af
(Färdig Cherst, ?) med fastebref försedt
sig af d. 9 Novemb. 1800 sedan han
uppwist Hr Landshöfd. Lindecronas
Burbref af d. 7 octob. 1800.
Wagn Makar Moberg 103 & 104 102 19
Burbref d. 10 Jan. 1795.
Kattuns Makaren Rosenlund 117 & 118 96 48
Burbref d. 3 Aug. 1798. Soldt sin Gård
med mera till Herr Capten och Riddaren
Krabbes d. .. Juni 1811 och af flyttade.
Nu Befallningsm. Abrah. Ol. Granbom.
Dagverks Karlen Anders Hindriksson 113 & 114 110 47
Dagwärkes Karlen Jöns Ersson 69 & 70 6 44
Burbref d. 30 Octob. 1798.
Äges nu af Doctor Zetterberg.
Handelsman Sjödin 49 & 50 42 55
Äges af handelsm. Thorén. Köptes af
Änke Past. Lundholm på Auction å
Lands Cancelliet i Hernösand åhr
18.., hvilken sålde den åter till Hr Bruks
Patron Wikström, som ytterligare
försålde samma til! Stads Predikant Ocklind
3 Oct. 1821 Vi af N:o 49 äges genom
byte med Jöns Mårtensson i Hammerdahl
den 13 Mart. 1822.
Handelsman Thorén 97 & 98 64 68
Blef såld på Auction till Landsfisk.
Grunden och af honom försåld på Auction
till Hr Direct. Wikström, och efter
bebyggande föryttrad till Eric Södergren,
fådt Hr Landshöfd. Wasells Burbref att
wara Handlande d. 25 Novemb. 1816.
Handelsman Forsberg 71 & 72 24 21
Kyrkotomten 17 & 18 63
Brukas af Ordföranden såsom Embets
Tomt med tillhörande Jord 115 Ahr.
Åkaren Eric Hansson 65 & 66 22 74
Äges af Fru Törnstedt, nu af
Ingenieuren Sunding.
Hökar Martin 5 & 6 32 65
Äges nu af Handelsm. J. Hallgren
efter Boreus.
Handelsman Jacob Hallgren 51 & 52 36 5
Fädt Landsh. Embetets Burbref 1805 i
ma. . månad. Nu Assesorska Dahlström
tillhörig. Såldt till Öfver Aud. Wester
och Wester till Apot. Perman.
Dagwärks Karlen Frykbom 91 & 92 98 14
Äges nu af Son Hinrik och derpå af
Jonas Andersson, som sålde sama på
Auction till Cancellist Carl Lidsten, hvilken
åter försåldt sama till Handlanden Södergren
d. . . 1821.
Skomakare Näsman 53 & 54 70
Äges nu af Smed Nordin. Cancellisten
Rödéen med fastebref af d. 5 Maij 1821.
Handelsm. Söderberg 33 & 34 34 25
Sämskmakar Ocklund 47 & 48 52 51
Burbref d. 9 Mars 1793. Sonen äger
Burbref af d. 12 Marti 1816.
Handelsman O. Edström 13 & 14 16 72
Burbref d. 8 Octob. 1788. Äges nu
af Lagman Wasell.
Urmakaren W. Milide 5
äger Hr Landshöfd. von Törnes Burbref
af d. 13 Oct. 1820 med tillstånd att erhålla
Tomt af den nyligen upptagna Jorden
öster om Staden d. 8 Sept. 1821.
158 & 159
Smeden Olof Lindström 170 & 171
äger Höga Landshöfd. Embetets Burbref
af 22 September 1817 med tillstånd att
få bebygga en oupodlad Tomt af de
nyss uptagna. Har kjöpt Tomt efter
Stads Solldat Heder under N:o 168 & 169
och betalt samma till Stads Cassan.
Färgaren Eric Fjellman 164 & 165 6
äger Landshöfd. von Törnes Burbref
d. 13 Oct. 1820.
Contingent Borgaren Pehr Rödström
äger Landshöfd. Embetets Utslag
af d. 6 Dec. 1819.
Snickaren Jon Svensson 166 & 167 59
sedan han wist Hr Landshöfd. von Törnes
utslag af d. 22 Februar 1819 att vara
Snickare erhållit mot afgift R:r 6.32.
Tull Inspect. And. Holmberg 76
äger Lands Höfd. Embetets Utslag att
bebygga.
Guldsmed Nils Westerlund 160 & 161 7
ärhålllt Burbref af d. 22 December 1817,
och samma dag tillstånd få af den nya
uptagna begagna emot avgift —
Skrädd. Hillert 179
äger Landshöfdinge Embetets utslag af
d. 9 Aug. 1823 att blifva skräddare och
ärhölt gm Särsklldt ansökning en Tomt
af den nu upptagna under Numm. 179
i Nya Staden 18 :o. Har köpebref af
Thelberg h. Tomten efter Staden
6 Nov:ber 1829.
Skomakaren Pehr Gustin
ärhölt Konungen Höga Befallnings Hafvandes
Burbref af d. 25 November 1828 att vara
skomakare och Borgare, af Bonden Pehr
Påhlsson i Odensala med half andel
åtföljande Jord.
Wangmakaren E. P. Moberg
äger Lands Höfd. Embetets Burbref af d.
4 Juni 1828 att wara Wangmakare och
tillika sama dag fådt tillstånd ärholla en
Tomt bland de Nya i myran mot
ersättande af R:r 6.32 sk.
Glasmästare Pehr Åström
ärhällit Konungens Höga Befallnings-
hafvandes tillstånd af d. 9 Julii 1827,
att vara glasmästar och tillika erhålla
Tomt af nya modt erläggande af R:r 6,
32 Sk. Har kjöpt halfva Tomten 1828
Enligt Fastebref N.86 N.86 N.27
Tillika kjöpt af — Sahlberg Va Tomten
efter madam Mellberg under N:r 99
med andel i öfriga Jord 99
Kopparslag. Nicklas Svedberg
ärhollit Lands Höfd. Embetets tillstånd
att wara Kopparslagare d. 21 Nowbr 1829.
Har kjöpt Herr Landtmäteri Directörn
Sundings gård 65.66
Garfwaren Boklund 59 & 60 50 60
Äges af Tull Wacktmäst. G. Björckbom
genom köp d. 12 October 1818
Timmerman J. Ekendahl 63 & 64 62 62
Burbref d. 4 Oct. 1803, äges nu af
Skomak. Gesdn Pehr Paulsson.
Färgare Wattström 57 & 58 57
Burbref d. 16 Oct. 1804 Handl.
Söderberg äger fastebref af d.
29 Aprill 1809.
Skräddaren Ekendal 61 & 62 8 61
Fånghus Tomt 7 1/2 56
Wagtmästar Oldberg, dess egen 75 & 76 45
nu doctorinnan Zetterberg.
Handelsman Edberg 31 & 32 60 55
Sålt til Apoth. Pcrman d. 1 :sta
Dec. 1803. Lagfart d. 6 Junij 1804,
äges förut af Inspect. Amneus, nu
af Carduansm. Eric Gust. Thelberg
af d. 6 Maj 1822. Cancellist Rödéen.
Mamsell Floor 115 & 116 90 67
Sålt til Apoth. Perman d. 3 Maij 1
803. Lagfart d. 13 Junii 1803.
Enke Fru Hoffner  55 & 56 54
Hattmakar Sigurd Fahlström 95 & 96 100 52
Såldt til Urmakar Nordlund d. 11
Maij 1801. Lagfart d. 1 November 1802.
Post Inspector C. E. Granström 73 & 74 104 46
som Handlande fådt Landshd. Wasells
Burbref af d. 6 September 1811.
Sålt till Anders Paulsson.
Snickaren Jon Sundström 172 & 173
Fådt Burbref af Landshöfdinge Embetet
i Östersund d. 6 September 1811, äger
af då nyss uptagna Jorden österom
staden Tomt — med — — —
Snickaren Lars Lundström 174 & 175
Fådt Höga Lands Höfd. Embetets i
Östersund Burbref d. 24 Julii 1811.
Uptogs till Dagsverksk. Moberg sedan
han fådt Hr. Landshöfd. Wasells
Burbref d. 24 Augusti 1816.
Tracktorskan Strömstedt
Äger Lands Höfd. Embetets burbref
af d. 21 Dec. 1811.
Dagsverkskarl Joh. Olof Lundblad 99
N:o 100 äges af
Madame  Mellberg
tillåtelse ä Tomten. Såldt till Kakelugnsmak.
Brantlng 1815 och nu gm Auction såldt till
Rusthållaren Olof Jonsson i Öfverbyn,
hvilken åter föryttrat den till Hattmak.
Sigurd Fahlström d. 17 Aprill 1822.
Skomakar Olof Hedberg
äger Lands Höfdinge Embetets tillstånd
af d. 17 februar 1830 att vara Skomakar
Mästare och Borgare här i staden.
Garfv. Eric Gust. Thelberg
äger Konungens Höga Befallnings
Hafvandes Utslag af d. 25 Maij 1820 att
vara Garfvare, äger Tomterna 39 & 40
D:o D:o 41 & 42
Dito halfva d:o 68
Tillika af d. 19 Maij 1828 fådt en obe-
byggd Tomt i Nya staden 180 17
Urmakare Eric Nordlund
har af Konungens Befallnings Hafvande
ärhollit förnyat tillstånd att blifva uhrmakar
d. 9 Julii 1825 och samma dag ärhollit
tillstånd ärholla en af de nya Tomterna,
emodt ärläggande af R:r 6.32 sk. Banco
och fådt sig tilldelt N:r
Skomak. Håkan Ullberg
Landshöfdinge Embetets Burbref af d.
21 Novemb. 1829, äger Gården gm köp
med Nummer 18
Tracktör Hindric Strömberg
äger Konungens Befallningshafvandes
Burbref af den 9 Nov. 1821 att vara
tracktör med Borgerlig rörelse,
äger gm lagfart gården N:r 83.
Tracktör Jonas Hamrin
ärhollit Lands Höfdinge Embetets
tillstånd den 10 (Maj?) 1825, att vara
Borgare och Tracktör, köpt Tomterna 1/2
i N:r — och Hela Tomten, samt en Tomt
de nya i Myran under N:r —
Skräddaren Eric Gust. Söderberg
Lands Höfd. Embetets tillstånd att vara
Skräddare härstädes af d. 7 Decemb. 1827.
Handelsman P. Hedell
äger Höga Landshöfdingen Törnes tillstånd
att som Borgare och Handlande sig här
nedsätta d. 6 sept. 1825.
Skrädd. Carl Carlsson Bolén
äger Lands Höfd. Embetets Burbref att
vara skräddare och Borgare d. 5 Maij 1830.
Bokbindaren Carl Gust. Högström
ärhollit Konungens Höga Befallnings
Hafvandes tillstånd cl. Burbref af d. 26
Nowemb. 1828.
Glasmäst. Lars Sundström
ärhöll Konungens Höga Befallningshafvandes
Burbref af d. 30 Maij 1829 att vara Glasmästare
— ärhölt tillstånd att ta Tomt af de nya med
åtföljande Jord och undfick N. 177 . 178.
Wiktualie
Handlanden Georg Risen ärhollit Lands
Hfd Embetets Burbref att idka denna rörelse
och att holla Spisning af d. 17 februar 1830.

Kring senaste sekelskiftet
Några minnen av en gammal Östersundsbo

De anteckningar, som här nedan meddelas, utgöra några enkla episoder ur en östersundspojkes minnen och små upplevelser frän åren före och kring sekelskiftet.
»Pågen» var som de flesta andra pojkar, en krabat på gott och ont, som alltid skulle vara med där »något hände», en gåpåare i upptåg men även i konsten att tjäna sin lilla slant, vare sig nu detta skedde i skarp konkurrens vid båtar och tåg med »Mattis» och den ende ordinarie innehavaren av »sakförareämbetet», gamle hederlige stadsbudet nr 1 Andersson, eller vid försäljning av stadens då utkommande fyra varannandagstidningar, bokbindaren A. P. Skoghs frän eget förlag utgivna sociala skrifter eller under julmånaden gamle boktryckaren Berndtssons »Vägvisarens Julnummer». Det var inte så få slantar, som en tilltagsen pojke på detta sätt kunde förtjäna. En viss liten procent av dessa förtjänster fick jag använda för egen del och sparade den i regel till de av årets högtider, som jag för min del räknade till de förnämsta, nämligen julen, gregoriimarknaden och höstmarknaden. De gamla marknaderna i Östersund ooh då i första hand det brokiga, karnevalsliknande livet på Sjö- och Stortorget förblev i de unga sinnena någonting oförglömligt och romantiskt, och när jag och ett par kamrater vid septembermarknaden 1898 fingo »engagemang» vid den stora elefant- cirkusen »Philadelfia» med elefanterna »Jumbo» och »Pippi» som attraktionsnummer, mottogs detta uppdrag med ej så liten stolthet. Min huvuduppgift vid företaget ifråga inriktades på dirigerandet av positivets kraftiga orkester, och det gjorde jag på ett sätt, som förskaffade mig, åtminstone cirkusdirektörens, uttryckliga besked om, att jag var världens mest omusikaliska individ. »Under dubbelörnen» och »Stjärnbaneret» vevades på tok för sakta, medan straussvalserna skenade i väg på tok åt andra hållet. Men så mycket stoltare ögonblick hade jag och mina kamrater, när vi, under den lille norske elefantskötaren Augusts överinseende, i högtidlig procession och bejublad av i synnerhet det unga Östersund, tågade med elefanterna mellan Sjötorget och vagnmakaren Lindholms gärd ovanför godtemplarhuset vid Nytorget, där ett tillräckligt stort stall förhyrts för dem. Nattkylan var nämligen för riskabel för att djuren skulle kunna övernatta i tältet. Under en av dessa processioner från stallet till Sjötorget Inträffade en episod, som kanske äldre Östersundare ännu erinrar sig. Elefanten »Jumbo» var ifrågavarande dag vid ett särdeles oresonligt lynne och skötaren August tog därför lyckligtvis själv hand om honom, när han skulle ledas ned till tältet på Sjötorget. Kommen till hörnet av Kyrkgatan och Nytorget slet den sig plötsligt lös, August kastades handlöst i gatan, och med ett vilt trumpetande och snabeln högt i vädret satte »Jumbo» i väg på egen hand i vild fart Kyrkgatan fram, ställande till icke så liten oreda och villervalla i gatutrafiken. »Jumbos» framfart på Kyrkgatan förlöpte dock utan olycka och vid nuvarande Elverket stannade bjässen själv, då gatan där plötsligt tog slut, och där lät den sig villigt tagas och medföljde utan protester ned till sitt förestående gästuppträdande på Sjötorget. Det var f. ö. samme elefant, som en del är senare rymde från sin väktare på Vikbolandet, och där, först efter en längre tids frihet, kunde infångas mera vild än tam. Under sin frihet hade han satt skräck och fasa i hela Vikbolandets befolkning.

Under min ungdomstid var idrotten givetvis ej så omhuldad och populariserad som nu. Någon egentlig sammanslutning eller förening existerade veterligen ej utan pojkarna samlades klungvis här och där och idkade sin idrott, som mest bestod i slå boll, fribrottning, kappspringning, akrobatik såsom slå hel- och halvvolt, hjula, gå på händerna o. d., och det var mänga av pojkarna, som blevo riktiga cirkusakrobater inom detta område. Cykeltävlingar hade så smått börjat anordnas, oftast med start och mål ute på Sandviken. Pedaltramparnas Idol förblev länge den spänstige metallarbetaren Lind hos Säfströms. De många medaljer, som prydde hans breda bröst, vittnade om, att han var en åkare av för den tiden goda mått. Min första beröring med »läderkulan» blev ej så vidare angenäm. Ett gäng pojkar med sedermera plåtslagaren och stadsfullmäktigeledamoten Rosenborg som ledare, hade efter den tidens »regler» så smått börjat fuska i bollsparkandet och till plan användes ofta den tomt, där nu vårt ståtliga rådhus är uppfört. I detta »lag» upptogs även undertecknad, men min debut skedde långt ifrån med någon bravur. En bollspark från kraftige Rosenborg behagade taga i mitt mellangärde — och för några ögonblick hade jag det ljuft och skönt i drömmarnas rike, men detta hindrade ej, att jag någon stund därefter med liv och lust var med och gjorde mitt livs första mål.
Vinteridrott idkades flitigt. Som små men goda skidbackar för de yngre användes med förkärlek de s. k. Lugnebackarna uppe vid Litsvägen, numera sedan mänga är bortschaktade och områdena bebyggda. De äldre hade de fina Frösöbackarna, såsom Stadins, Silfverlings, Frisendahls, för att ej glömma gamla hederliga »Käringbacken». När ö. S. K. är 1900 bildades, blev dock mera ordnad fart på skididrotten. Tävlingar för skolbarn och äldre anordnades flitigt och klubbens initiativtagare, tandläkaren G. Hjort af Ornäs, blev också de ungas verkliga »skidpappa», den rätte mannen att leda och entusiasmera ungdomen för vinterns vackra och nyttiga sport.

»Sjöröveri» nere vid sjön var också ett slags idrott för pojkarna. Och naturligtvis saknades inte undertecknad bland »sjörövarna». Jag och ett par kamrater hade av några timmerstockar spikat ihop en i värt tycke »väldans bra» flotte, och på denna stakade vi oss fram längs sjöstranden frän järnvägsverkstaden i söder till båtkajen i norr och mellan dessa »utposter» gjorde vi våra strandhugg. Men dessa våra färder på Storsjöns oroliga vatten höllo en dag på att taga en ände med förskräckelse. Det var en varm sommarafton året 98. Med mitt gäng höll jag till på en flotte, då plötsligt mörka hotande moln döko upp frän brunflohållet, ett häftigt oväder med åska och storm bröt lös och vågorna på det nyss så lugna vattnet började i hast gå hotfullt höga. Innan vi hunnit fatta situationen, hade flotten drivit så långt från stranden, att störarna, med vilka vi stakade oss fram, ej längre bottnade. Allt längre drevo vi ut, allt högre gingo vågorna, och nu först insågo vi faran. Bräderna, som sammanfogade stockarna, brötos loss och dessa började visa tendenser att gå åt var sitt håll. Läggande oss raklånga och således med armar och ben »bindande» stockarna hade vi nu intet annat att göra än ge full hals för att påkalla räddning. Vår farliga belägenhet observerades också, och snart sågo vi till vår glädje en roddbåt lägga ut från stranden vid belysningshuset. Men glädjen över den förestående räddningen svalnade betydligt, då vi i den räddande ängeln sågo en polisuniformerad herre, som visade sig vara själva polissergeanten Jansson, och de svalkande överhalningar, han nu gav de bålda sjöfararna, voro betydligt mera avkylande än de överspolningar, Storsjöns vågor nyss förut givit dem.

Efter detta misslyckande på sjön, fick landbacken, åtminstone för en tid, bli tummelplatsen för upptag och lekar. Uppe i Björkbackaskogen, på höjden strax ovanför gamla idrottsplan, låg på 90-talet och kanske även några är in på nya seklet, en gammal förfallen och övergiven villabyggnad. Denna var uppförd i tvenne våningar, rund som en karusell och med en veranda som gick i cirkel runt övervåningen. De flesta av villans fönster voro utslagna, tapeterna på väggar och tak hängde i trasor, dörrarna sutto snett på gnisslande gångjärn, spindelnät i alla vrår och råttor och möss huserade som de ville. En spökvilla så god som någon annan. Vem som var eller varit ägare av densamma, blev för pojkarna aldrig utrönt. I denna övergivna villabyggnad hade pojkarna sin »högborg» och inom dess väggar smiddes mänga djärva planer på »härjartåg» mot »rödskinnen» uppe i Kånkbacken och Tillfället. Men det hände också, att villan hyste andra varelser, som smidde allvarligare planer, än »anfall på rödskinn». Det fingo pojkarna en dag erfara. De både hela dagen varit i skogen ovanför nuvarande Sollidens sanatorium. Det började redan mörkna, då ett häftigt regn började falla. Komna ned till Björkbackaskogen tilltog regnet och pojkarna beslöto därför söka skydd i villan. En känsla av olust och kuslighet grep dem vid inträdet där. Vinden spelade In genom de trasiga fönstren och kom tapeterna att fladdra på ett mera skrämmande sätt än vanligt, det tjöt och pep så kusligt obehagligt överallt, tyckte de, och de stannade endast innanför dörren på bottenvåningen, då ett ljud nådde deras öron, som kom dem att haja till. Lågmälta viskande röster från rummet ovanför kunde tydligt höras, och pojkarnas första tanke var nog att »dra sig tillbaka», men nyfikenheten och spänningen inför det ovissa tog överhanden, och de beslöto i stället att undersöka, vilka de individer voro, som behagat taga deras näste i besittning. Försiktigt smögo de sig upp för trappan och komna till översta trappstegen, där de hade överblick av rummet, sågo de vid skenet av ett litet ljus tvenne ruggiga figurer, vars förehavanden verkade skäligen misstänkt. Tanken på bovar slog genast pojkarna och lika försiktigt som de kommit upp för trappan, lika försiktigt smögo de sig tillbaka och ut ur huset. En kort rådplägning och så beslöts, att medan två av (pojkarna i skydd av mörkret skulle hålla vakt utanför, skulle jag springa ned till Björkbacka gård och där varsko vad vi iakttagit. Några handfasta män från gärden följde nu med, och så överraskades på »bar gärning» tvenne mystiska figurer med en massa tjuvgods. Polisen underrättades och det befanns vara tvenne stortjuvar, som en längre tid hemsökt Östersund och dess omnejd och som nu kommo inom lås och bom.

I slutet av 90-talet hade vissa ridhästentusiaster i Östersund bildat en förening för utövande av ridsport till nytta och nöje. Ett 20-tal hästar funnos på stallet, som var hyrt i de s. k. nystallarna vid Nytorget, och till skötare hade anställts en gammal f. d. hästjägare Ringström, av barnen i kvarteret endast känd och kallad under namnet »farfar». Där i stallet höllo jag och mina kamrater ofta till och blevo goda vänner icke endast med »farfar» utan även med hästarna. Jag hade särskilt utvalt en häst som min »egen», den vackra »Potten», och blev snart mycket förtrolig med denne. Sockerbitar frän mammas kök följde i ganska rikliga mängder med upp till stallet, och huvudsakligast var det »Potten» som fick storparten därav. Denna häst, f. d. remont, ägdes av en grosshandlare F. i staden, som emellertid tycktes vara en trög och ej alltför Intresserad ryttare, varför hästen ej fick den motion, han behövde. Vi fingo då det ansvarsfulla värvet att gå ut med hästen, leda honom länga sträckor eller låta honom löpa runt i en stor cirkel uppe på Nytorget. Men jag hyste större planer visavi hästens motion; jag ville hellre sitta på hästens rygg än springa brevid. Och den dagen kom också. Det var en vacker sommarsöndag, då jag skulle göra min debut på hästryggen. »Farfar» hade sadlat hästen och snart satt jag stolt och kanske litet övermodig på dennes rygg och red ut på gatan, följd av kamraternas livliga intresse. Allt gick bra tills hästen kommit ned på Prästgatan, där den helt oförmodat satte av i galopp gatan framåt. Detta var mer än den unge söndagsryttaren kunde bemästra. Ett krampaktigt famntag om hästens hals, med benen ding- lande bakåt och magen guppande mot hästens rygg, blev den lille ryttaren en skrattretande syn, som mötte de talrika söndagspromenerande Östersundarna. Vid Stora torget vek hästen av egen ingivelse plötsligt in på dåvarande handlanden Haqvln Lindgrens gård och stannade där, antagligen skamsen och generad över den märkvärdige ryttare, som behagat sätta sig upp på hans rygg. Till min ära måste dock tilläggas, att jag efter denna förödmjukande debut i gentlemannarytteriets svåra konst inte gav tappt utan fortsatte med större framgång.

En höstdag i slutet av 90-talet hade jag och några kamrater strövat omkring i sluttningarna av Östberget, då vi i skogen strax ovanför »Frisendahlsbacken» på Bergvik plötsligt stodo ansikte mot ansikte med en underlig gubbe, som kommit utkrypande ur öppningen av en jordkula. Det långa silvervita skägget, som prydde gubben, det yviga håret i samma färg, det kraftiga breda ansiktet, fårat och brynt av år, väder och vind, de små plirande ögonen med den godmodiga blicken, de vita tänderna som lyste när munnen öppnade sig till ett soligt leende, de lappade »Robinson Crouse»-kläderna och den kraftiga knölpåken i handen, allt en fullständig bild av pojkarnas jultomte, fast i jätteformat. Det var Ole Grimaa, den norskfödde vagabonden, »skalden» och »världsförbättraren», alias »Kul-Olle», som vi här helt oväntat stött på. Mången äldre Östersundare och jämte minnes säkerligen denne reslige kämpagestalt med det patriarkaliska ut- seendet, som i flera är på 90-talet bodde sitt eremitliv i jordkulor ute på Frösön. Han var vida känd inom jämtebygd och stora delar av övriga Norrland, där han vandrat omkring, säljande sina hemmagjorda »drömmar», i vilka han på sitt sätt att se livet och människorna försökte föra sina gisslande åsikter till torgs. Dessa hans drömmar avslutades alltid med den mindre poetiska utgjutelsen: »Den som inte tror på en dröm är en fullständig idiot och bör skickas till Vadstena dårhus första dagen.» — Alltnog, inför denna patriark stodo vi nu plötsligt och oförberedda. Spänning, rädsla och nyfikenhet stod att läsa i våra ögon. Men »Kul-Olle» var en barnkär gammal farbror, som kunde konsten att taga de unga. Humoristiskt anlagd och livlig i sitt tal, när han var vid gott lynne, som han tydligen var denna dag, hade han snart vunnit vårt fulla förtroende, som än ytterligare stegrades, då han från sin »kula» hämtade en flaska hemmagjord dryck och bjöd oss ett glas av
»skogsbärens friska hälsodryck; ett livsens vin,
i motsats till brännvinet, som skapar dårar och svin»,
med vilka ur hans egen samling lärorika ord han bad oss drycken väl smaka. Och innan vi skildes från »Kul-Olle» hade vi ur hans egen mun fått höra levnadssagan om den fattige »gutten» frän andra sidan Kölen, som efter en eländig barndomstid under svält och umbäranden rymde från sina plågoandar och företog sin ensamma vandring över fjällen till jämtarnas land, hans därefter följande äventyrliga på minnen och upplevelser rika vagabondsliv genom stora delar av vårt land, frän Riksgränsen i norr till huvudstaden i söder. Men alltid, var han än befann sig, stod hans längtan till jämtebygden med dess »hyggliga folk och vackra natur», och i denna bygd ville han också en gång få sluta sin rastlösa jordevandring. Detta blev honom också förunnat, men ej som han hoppats ute i Guds fria härliga natur, utan under »sotad ås» i ett av våra ålderdomshem, där han intogs efter ett något är tidigare I Lugnvik gjort försök att själv av- klippa de då utslitna livstrådarna.

På min skoltid rådde stor fiendskap inte bara mellan stamanställda och civila i staden utan också mellan eleverna vid stadens olika skolor. Läroverkets elever gingo under den mindre väl valda benämningen »glopar», Norra folkskolans tilltalades alltid med »norrbaggar» och Södra skolans med »sörbaggar». Det kom ofta till häftiga sammanstötningar. De olika skolornas elever samlade sig klungvis för att vara så slagkraftiga som möjligt och det var många blessyrer som gavs och togs, och jag kan än i dag visa tvenne »vackra» minnen i form av ärr på min huvudknopp efter dessa sammanstötningar. När »drabbningarna» gingo så långt, att en elev allvarligt knivskars och en annan under en skolpojksbatalj fick näsbenet avslaget, som det stod att läsa i »bladen» dagen efter, togs på allvar itu med stridstupparna och fiendskapen dem emellan dog så småningom bort.

Högtidsstunder för mig i de tidigare ungdomsåren var, när jag i föräldrars sällskap fick tillbringa någon vacker sommarsöndag ute på Tivolit ä Hornsberg, som då innehades av fröken Maria Helin, en i Östersund den tiden välkänd och verksam dam. Tivolit var efter dåtida förhållanden ett storartat företag och upptog hela området mellan nuvarande Hornsgatan, Risslersgatan och Bergsgatan. Det hade också åtskilligt att bjuda besökaren på. En stor vacker park med lummiga gräsmattor och sandade gängar, här och där mer eller mindre sköna statyer, som i skymningen och kvällsljuset framträdde spöklikt vita och skrämmande, kägel- och krocketspel, familje- och andra gungor, den stora friluftsdansbanan med sina högt uppe placerade glasklockor, som vid dansen kommo i svängning och klingade så vackert i stilla sommarkvällar, friluftsuppträdanden av de mest varierande artister, från atleter och brottare, ormmänniskor och akrobater till bondkomiker och operasångare. Ännu minnes jag bilden av den store »Texas Jack», som en sommar låg därute med hela sitt sällskap och gav rafflande vildmarks- och indianpantominer samt uppvisning i fenomenal målskjutning och lassokastning.

Barnaårens glada, lyckliga tider ha för längesedan svunnit, och jag har hunnit bliva både gammal och grå, men kvar står minnet av en tid, som så träffande skildrats av Anna Maria Lenngren i hennes dikt »Pojkarna»:
»Jag minns den ljuva tiden,
jag minns den som i går . . .»
G. B.

Auktionskammaren

Den 30 januari 1857 utfärdade K. Maj:t följande reglemente för auktionskammare i Östersunds stad, vilket reglemente skulle tjäna till efterrättelse från den tid, då rådstuvurätt och magistrat blivit inrättade och trätt i verksamhet i staden:

§ 1.
Auktionskammaren står under Magistratens inseende; men den närmaste tillsynen och controllen samt Ordningens widmakthållande tillkommer Borgmästaren.
§ 2.
Auktionskammarens tjenstemän äro: en Auktionskammarföreståndare, en protocollsförande, och en Mäklare, hvilka antagas af Magistraten, som ock answarar för Auktionskammarens åliggande i afseende på såwäl persedlars wård, som Auktionsmedlens indrif- ning och redovisning i behörig tid och ordning.
§ 3.
Auktionsföreståndaren ställe till Magistraten Upbördsborgen för ett efter omständigheterne lämpadt belopp.
§ 4.
Ej må egendom, fast eller lös i staden genom offentligt utrop annorlunda försäljas än genom Auktionskammarens försorg; dock utan rubbning af hwad angående försäljningar i vissa fall kan genom särskilda författningar wara stadgadt.
§ 5.
Staden åligger tilhandahålla tjenlig local ej mindre för sjelfwa Auktionsförrättningarne, än ock för wård af den egendom som till försäljning af Auktionskammaren omhänderhafwes.
§ 6.
Till hwarje Auktionsförrättning utfärdar Magistraten genom sin Ordförande behörig kungörelse; Och skall en Magistratens Ledamot förrättningen öfwerwara. Auktionsprotokollet föres i Nummerordning efter förut å persedlarne uppgjord specifik förteckning; Börande protokollet vid förrättningens slut hwarje dag genast på stället upsummeras, af Auktionsföreståndaren bestyrkas samt wederbörande ägare, om han så påfordrar, delgifwas.
§ 7.
Skeende inrop böra gälldas senast inom 14 dagar från Auktionsdagen. För den, som inom nämnde tid icke inlöst sitt inrop, anses detsamma såsom utmätt, och kommer på inroparens äfwentyr godset att wid Auktion, som skyndsamt utsattes å nyo försäljas, öfwer- stiger hwad dervid erhålles inropspriset jemte dera såsom straffränta beräknade sex procent och stadgad dagafgift, tillfaller öfwerskottet inroparen, men en blifwande brist må hos honom snarast utmätas; och böra alla nödiga mått och steg widtagas, så att fullständig liquid warder till wederbörande aflemnad inom En månad från rätta inbetalningsdagen.
§ 8.
Wid friwillig Auktion är wederbörande ägare obetaget att lemna förlängdt betalningsanstånd, derom i sådant fall, äfwensom i fråga om sättet för liquidens uppgörande aftal bör träffas med Auktionskammarföreståndaren och sådant i Auktionskungörelsen inflyta.
§ 9.
Umgälderne wid Auktionswerket beräknas å hela försäljningssumman, utan afdrag för återrop, sålunda:
för fastigheter, Skepp och Skeppspanter, samt Actier: En och en half Procent.
för Guld, silfwer och juweler: tre procent.
för alla andra persedlar och waror: fyra procent;
hwarförutom för hwarje utropadt parti erlägges en dagafgift Tio öre Riksmynt.
För små och obetydliga effecter, som blifwit utmätte hos fattigt folk, kommer för hwarje utropspost, som ej bestiger sig till 2 Rr Riksmynt, ingen dagafgift att gälldas.
Om utmätta persedlar måste särskilda gånger utropas, erlägges icke provision mer än fullt för en gång, men dagafgift beräknas efter de skedda klubbslagen.
§ 10.
Af de afgifter, som på ofwanupptagne sätt komma att erläggas och böra till stadens cassa levereras, erhåller Borgmästaren lU del
och af öfrige 3/4 delar bestämme Magistraten lämpliga andelar, så väl till Auktionskammarföreståndaren, som till protokollsföranden och Mäklaren, äfwensom till den Magistratens Ledamot, som å tjenstens wägnar Auktionen öfwerwarit. Återstoden tillfaller stadscassan, som likwäl har att deraf bekosta nödiga expenser för Auktionskammaren af Skrifmaterialier, ljus, wed, m. m.
§ 11.
För de fall, hwarom i detta Reglemente ej finnes närmare stadgadt, gäller till efterrättelse hwad lag och författningar rörande Auktioner i allmänhet bjuder; Och må i öfwerensstämmelse därmed Magistraten äga att för Auktionskammaren Instruction utfärda.
(Källa: Östersunds stads arkiv. — Länsmuseet.)

Kommunala och kyrkliga ärenden

1/7 1940 — 30/6 1941

Kommunala ärenden
(Meddelat av drätseldirektör D. Morén)

Av stadsfullmäktige i Östersund under tiden 1 juli 1940—30 juni 1941 fattade beslut av mera allmän betydelse:

1941 jan. 21. Upplåtande av mark för krematorium.
Brandstyrelsen bemyndigad att ingå avtal med kommuner i stadens närhet och med Kungl. Jämtlands Flygflottilj om ömsesidig släckningshjälp vid luftskyddstlllstånd.
Jämkning i valkrets- och valdistriktsindelningen.
Beslut om ändrat ordningsstadgande angående skyldighet att befria tak och takrännor från snö.
1941 febr. 18. Beslut om att låta uppföra gymnastikbyggnad å kv. Läroboken för en beräknad kostnad å 285,000 kr.
Tillsattes en kommitté med uppdrag att följa bostadsfrågans läge i Östersund och att irikomma med förslag.
Ändrade bestämmelser för kommunala pensionstillskott. Ny arbetsordning för stadsfullmäktige antagen.
Reglemente för allmänna beredningsutskottet antaget.
1941 april 15. Ordningsstadgande angående förbud mot osnyggande å allmän plats antaget.
Anslag beviljat för strandskoning och massgodskaj.
1941 maj 20. Beviljades anslag ä 20,000 kronor för anordnande av friluftsreservat å östberget i Frösö socken.
Beslöts att frågan om inkorporering av Frösö socken icke vidare skulle fullföljas.
1941 juni 17. Ny brandordning och sotningstaxa antagen.
Tillsattes kommitté med uppdrag att inkomma med skissritningar, kostnadsberäkning och finansieringsplan för pensionärshem å fastigheten Brandsprutan nr 2.
Kyrkliga ärenden
(Meddelat av kyrkofullmäktiges sekr. Nils Larsson)
1940 nov. 12. Anmäldes mottagandet av framlidne apotekaren Olof Solbergs donation å 10,000 kr. såsom bidrag till kyrkobyggnadsfonden.
Anmäldes mottagandet av slöjdläraren Alexander Bergers i damastteknik utförda bonad Nattvarden (efter Leonardo da Vincis berömda tavla) avsedd för uppsättning i församlingssalen i nya kyrkan.
Beslöto kyrkofullmäktige på förslag av kommitterade för utredning av frågan om uppförandet av ett kapellkrematorium i Östersund, att platsen för krematoriet skulle bli å den del av stadsägan nr 942 B 3 vid Östra begravningsplatsen, som begränsas av Stuguvägen i norr, infartsvägen till begravningsplatsen i öster samt begravningsplatsen i söder.
Fastställdes inkomst- och utgiftsstat för kyrkoförsamlingens behov under 1941 med en utdebitering av 70 öre per skattekrona och ett utdebiterat belopp av 159,257:24 kr.
1941 maj 13. Fastställdes avgifter för nyttjanderätt av urnnischer i kolumbariet i den nya kyrkan.
Beslut om anställandet av vice värd för prästgårds- och kyrkofastigheterna.
Anmäldes mottagandet av en donation å 2,000:— kr., som avlidna fröken Wendela Eriksson, Söre i Lit, tidigare under många år bosatt i Östersund, i livstiden förordnat skola tillfalla Östersunds församling »för anskaffande och underhåll av föremål, avsedda för Östersunds stads nya kyrka».
Anmäldes att framlidne byggmästaren Nils Winnbergs sterbhus till hugfästandet av den avlidnes minne som gåva överlämnat en pedalorgel till Östersunds nya kyrka, avsedd att i främsta rummet fylla körens behov.
Beslöts att avprova högtalaranläggning i den nya kyrkan för utrönande av om man genom en sådan skulle kunna förbättra kyrkans akustik.

Den 14 juli 1940 invigdes församlingens nya kyrka av biskop Torsten Bohlin under medverkan av 10 prästmän, däribland församlingens kyrkoherde prosten Arvid Rönnlund, f. d. kyrkoherden i församlingen prosten G. Öhrstedt och kontraktsprosten R. Åström, Revsund, samt kyrkovärdarna rektor D. Cederberg och lantbruksingenjör Martin Hägglund.

Årsberättelse

Till föreningen Gamla Östersund.

Styrelsen för Föreningen Gamla Östersund får härmed avgiva berättelse för verksamhetsåret 1939—1940.
Under året har styrelsen haft glädjen notera en mängd gåvor. Sålunda har skänkts av:
Överstelöjtnant G. Geijer: en akvarell av gamla badhuset i Badhusparken är 1937.
Fru fabrikör O. Ivarsson: ett antal stereoskapfotografier m. m. från Östersund. Bankkamrer W. Myrin: åtskilliga äldre fotografier från stadens hamn.
F. d. bankkamrer Axel Lindelius: ett fotografi av Olov Halvdan Risen (son till rådman Risen).
Direktör Eric Ohlsson i Kalmar (»snälla Ericsson»): prydligt inbundna, maskinskrivna anteckningar om »östersundsminnen från 1870—1880-talen».
Herr Orvar Thuresson: ett stort antal fotografier av äldre Östersundsbor. Fru Olivia Lindgrens sterbhus genom banktjänsteman W. Medin: åtskilliga fotografier.
Löjtnant Chr. Wigen: »Industri och hantverk i Jämtlands län», utgiven år 1939.
Bankdirektör G. Westerlund i Sölvesborg: ett fotografi av sångkören »Hej Dunkom».
Bankkamrer G. Andersson: fotografi av garaget vid hamnen för stadens första ångvält.
Bankkamrer G. Nilsson: fotografi av »Tull-Kari».
Rådman Albin Lindeberg: ett fotografi från Nytorget med cirkustält. Styrelsen har beslutat att teckna å luftvärnsinsamlingen i Östersund 500 kronor och å försvarslänet 1,000 kronor.
Genom herr Orvar J. A. Thuresson har styrelsen låtit göra avskrifter av burskapsansökningar, gällande Östersunds stad åren 1787—1800.
Insamlingen av biografiska uppgifter och fotografier från föreningens med- lemmar har hittills givit till resultat, att 125 medlemmar lämnat uppgifter jämte fotografi, 85 medlemmar endast uppgifter, under det att 23 medlemmar underlåtit att lämna vare sig uppgifter eller fotografi.
Föreningens årsskrift, redigerad av skriftställaren Janrik Bromé och distriktslantmätaren Helmer Wikström, kommer att utdelas vid årsmötet.
På Samuel Permans grav har i dag i sedvanlig ordning nedlagts en krans. Av föreningens medlemmar hava under aret avlidit: Grosshandlaren Fredrik Smith, f. bankkamrer Axel Lindelius, landskanslisten Ruben Söderberg, köpmannen Carl Åström och hovmästaren Sixten Wigen.
Elva nya medlemmar hava invalts sedan förra årsmötet. Medlemmarnas antal utgör nu 207.
Styrelsen har under året utgjorts av: ordförande Iwan Wikström, v. ordförande F. C. R. Langéen, sekreterare D. Cappelen-Smith, v. sekreterare Lars G. Uhlin, skattmästare O. Smith, sexmästare Fredrik Borggren samt intendent Carl Lignell. I tur att avgå ur styrelsen äro bankdirektörerna Carl Lignell och O. Smith.
Beträffande föreningens ekonomiska ställning och räkenskaperna i övrigt hänvisas till revisionsberättelsen.
Östersund den 23 oktober 1940.
På styrelsens vägnar:
IWAN WIKSTRÖM.
/ D. Cappelen-Smith.

Undertecknade, som av Föreningen Gamla Östersund utsetts att granska föreningens räkenskaper och förvaltning för tiden den 23 oktober 1939—den 23 oktober 1940, fä efter verkställt uppdrag avgiva följande

Revisionsberättelse.

Föreningen har under verksamhetsåret haft följande inkomster och utgifter:

Medlemsavgifter kr: 870
Gåva av avlidne Gustaf Sandberg 900
Räntor 451:88 S:ma kr. 2,221:88
Annonser 34:15
Årsskriften 416
Blommor 22
Årsmötet 21:05
Inkasso och porton 36:36
Forskningar 110
Uppsikt över föreningens inventarier 25
Understöd 300
Gåva till Luftvärnet Östersund—Hornsberg 500 S:ma kr 1,464:56
Inkomster över utgifter således Kronor 757:32
Föreningens ekonomiska ställning den 23 okt. 1940 är:
Saldo frän föregående år kr 17,015:80
Netto av årets verksamhet 757:32
Summa 17,773:12
som redovisas:
Innestående i Folkbanken 661:21
Innestående i Sparbanken 15,611:91
10 st. 1936 års premieobligationer 500
1 st. 1940 års försvarsobligation 1,000

Räkenskaperna äro som vanligt noggrant förda och försedda med nödiga verifikationer och nägon anledning till anmärkning förefinnes ej, varför vi tillstyrka full ansvarsfrihet för den lid revisionen avser.
Östersund den 23 oktober 1940.

G. ANDERSSON.                                W. MYRIN.

Sedan föregående årsmöte avlidna medlemmar:

Direktör J. P. Härd, f 9/11 1940.
Fil. d:r Gregor Lindqvist, t 9/5 1941.

År 1940 nyinvalda medlemmar:

Eldare August Andersson Rektor Gottfrid Högberg
Jordbrukskonsulent C. P. Bragée Kontorsskrivare John Johansson
Tapetserare Ruben Clarin Verkmästare Sven Lene
Tandläkare Rune Dahl Direktör Ragnar Ohlson
Tandläkare Sven Dahl Kapten Olle Rimfors
Revisor Otto Gardin Jordbrukskonsulent Isidor Tingdahl
Bitr. lappfogde Olof Gardin Direktör Knut Wiklander
Färghandlare Herman Hallin Advokat Frans Victor

Föreningens funktionärer 1940—41.

Ordförande:
v. Ordförande:
Sekreterare:
v. Sekreterare:
Skattmästare:
Intendent:
Klubbmästare:
Styrelsesuppleanter;
Borgmästare Iwan Wikström,
Överlantmätare F. C. R. Langéen.
Advokat D. Cappelen-Smith.
f. d. Landsfiskal Lars G. Uhlin.
Direktör Oscar Smith.
f. d. Bankdirektör Carl Lignell.
Civilingenjör Fr. Borggren.
Fil. d:r Gregor Lindqvist.
Grosshandlare And. Lundvall.
Kassör Albin Johansson.
Revisorer: Bankkamrer Wald. Myrin.
Bankkamrer G. Andersson,
Revisorssuppleanter: f. d. Stadsingenjör Ad. Kjellin.
f. d. Bankkassör V. örnbcrg.