063 – 12 13 24 (telefonsvarare) info@foreningengamlaostersund.se

Redigerad av

JANRIK BROMÉ och HEIMER WIKSTRÖM

 

En lagmans syn på Östersund och Jämtland 1828

Ur Herman Gyllenhaals resejournal.
Av R. SWEDLUND

Herman Gyllenhaal, vars skildring av en resa i Jämtland sommaren 1828 här avtryckes, var född 1790 på Härlingstorp i Vings socken i Västergötland. Han bedrev juridiska studier i Uppsala, blev 1820 assessor i Svea Hovrätt och i januari 1828 lagman I Västernorrlands lagsaga, dit Jämtland då hörde. År 1836 utnämndes han till president i Göta Hovrätt. Under Karl XIV Johans sista regeringsår var Gyllenhaal justitiestatsminister men avgick redan i slutet av år 1844, några månader efter Oskar I:s tronbestigning. Vid riksdagen 1850—1851 ledde han såsom lantmarskalk adelns förhandlingar på riddarhuset. Han avled 1858 på Härlingstorp.
Det var i egenskap av lagman som han besökte Jämtland 1828 och höll lagmansting i Östersund. Han åtföljdes av lagläsaren Henrik “Wretman. Resan började i Stockholm och gick först över Uppsala till Gefle, där Gyllenhaal höll ting och stannade till den 16 juni. Han fortsatte sedan till Hudiksvall, där lagmanstinget höll honom kvar ända till början av juli. Resan gick därefter till Sundsvall, och efter några dagars uppehåll där styrde han kosan västerut förbi Selånger och längs Ljungan till Borgsjö, dit han kom den 12 juli. Om den fortsatta resan därifrån låta vi nu Gyllenhaal själv berätta:1)
Nu togo vi afsked af den sköna Ljungan, som vänder af inåt sydvästra delen af Medelpad och Herjeådahlen, samt styrde kosan i en mera nordvestlig rigtning. Blott ett par gånger hälsades den ännu på afstånd. En stor ödslig skog begynner, Jemtskogen kallad, som räcker 4 mil. Ungefär på halfva vägen ligger
Jemt- el. Storkrogens gästgifveri, 7, en enstaka gård i den öde skogen, på hvilken man eljest icke ser andra spår af människor än några usla hölador och några svedjefall. Wid Borgsjö öfvergaf oss ock det vackra vädret, och ett obehagligt regn inställde sig, som fortfor oafbrutet hela dagen. Wi Inträdde således uti Jemtland under lika missgynnande omständigheter som i Medelpad. Detta missöde, den dystra, ödsliga skogen med sina seklers gamla furor, af hvilka mångfaldiga på ömse sidor om vägen lågo ett rof åt förgängelsen, det oafbrutna aflägsnandet från maka, barn och wänner, — allt förenade sig att göra själen
‘) Breven, som ej äro adresserade till någon viss person utan voro »ämnade att åt älskade vänner och anhöriga öfverföra underrättelsen om de märkvärdigare iagttagelser, som förekommo under denna min resa…», finnas inbundna i ett band i Nordiska Museets arkiv. De delar av breven, som behandla besöket i Gefle och Gästrikland, äro utgivna av bibliotekarie Percy Elfstrand i Från Gästrikland 1941 och genom denna publicering har jag fått kännedom om brevens existens. — Rörande utgivningen må påpekas, att interpunktionen och bruket av stora och små bokstäver moderniserats och att som slutändelse i pluralis enhetligt använts a i stället för omväxlande c och a, vilka bokstavstyper dessutom äro mycket svära att skilja frän varandra. Förkortningar ha i regel upplösts utan att detta särskilt anmärkts. — De siffror, som stå efter gästgiveriers namn, avse avståndet i fjärdingsväg (1/4 mil) från föregående gästgivaregård. — Flere namn på personer och orter ha av Gyllenhaal missuppfattats eller skrivits fel. Rättelser ha här ej gjorts, nedstämd och hjertat tungt. Lyckligtvis var vägen mycket god, så att man åkte friskt, och vagnens jemna rullning skingrade mellanåt ledsnaden för några ögonblick. Med glädje möter man den enstaka Jemtkrogen i denna vilda ödemark såsom en oas i sandöknarna. Gården är byggd i fyrkant, landsvägen går midt igenom ett portlider, täckt, vid bägge sidorna, öfver förstuguqvisten sitter sedan långliga tider, man vet ej huru länge, ett stort elghorn, som ärligen tjäras till bevarande från förgängelsen. Far efter son ha vistats här i mångfaldiga år. En hjertlig, välvillig hälsning af både far och mor i huset, med ägta nordiskt handslag, emottogs och besvarades med glädje. I en stor, rymlig stuga stodo bäddade sängar med fodrade skinnfällar till täcken, beredda att mottaga de på nätterna ankommande främlingar. Wid af resan yttrade gubben: »farväl, farväl! Stå nu på Er, såsom vi efter värt sätt tala, och välkommen igen!» Jag nekar ej, att detta afsked gjorde djupt intryck på mig.

1100 alnar från Jemtkrogen går gränsen mellan Medelpad och Jämtland. Den utmärkes af en bred lina i skogen och ett femstenarör vid vägen. Skogen fortfar altintill Bräcke gästgifverl, 8. Invid den prydliga gästgifvaregården ligger en liten, högst oansenlig kyrka. Vi gingo ej ur vagnen för det strida regnet. I Jemtland väntar man ej på hästar, ty gästgifvarna skjutsa sjelfva. Men senfärdiga äro de att komma sig i ordning, än värre i Medelpad och Helsingland. Uti Wester- och Norrbotten skall förhållandet vara aldeles motsatt. Där skall ock träffas en ovanlig snygghet, som man förgäfves söker inom Westernorrland. Genast vid Bräcke börjar den stora, långa, af mångfaldiga öar upfyllda Räfsundssjön, som man följer till Grimnäs gästgifveri, 7, och som gör vägen mycket vacker. Grimnäs var för oss upgifven såsom en ypperlig gästgifvaregård och vi ämnade där stadna öfver natten, som ock skedde. Men olyckan ville, att där äro 2:ne gästgifverier på något afstånd från hvarandra, nemligen Östgården och Mellgården, den första förträfflig, den sednare ruskig, och gästgifveriet var nu vid den sednare. Wi blefvo imedlertid både hjertligt och välvilligt emottagna och fingo någorlunda godt qvarter, men sofvo 1 kläderna, med näsdukar öfver ansigtet till skydd så väl emot dagsljuset (ty rullgardiner saknades) som emot flugor och mygg. Sä väl dessa sednare som det oafbrutna ösregnet störde dock vår hvila, och wi saknade ömt vårt trefliga Hudiksvall. Lyckligtvis uphörde regnet mot morgonen, och följande dagen upklarnade allt mer och mer. Här i Jemtland hade regnat oafbrutet i 14 dagar, alla bäckar och åar strömmade öfver sina bräddar värre än om våren, någon gång öfver landsvägen, som var smutsig och tungkörd. Wi hade dock nu endast 5 mil till Östersund, således en korrt dagsresa. För vårt qvarter med aftonmåltid, bestående af smultron, wåfflor, kokta ägg etc. samt caffe till frukost fordrades endast 36 sk. rgsm. Jag blygdes att betala så litet och gaf den beskedliga gumman något deröfver. På alla gäst- gifvaregårdarna upåt anade man, att det var lagmannen som kom, och det var en dyrbar tillfredsställelse att erfara huru ämbetsmannen här i norden bemötes med stor agtning och upmärksamhet. Till nästa gästgifverl, 5/4 mil, Fannbyn är vägen backig men vacker. På en lång, förträfflig trädbro far man öfver en bred vik af Räfsundssjön. Bron heter Gällö bro, och på andra sidan har legat en gammal skans, anlagd af danskarna, enligt skjutsbondens berättelse. Tuneld omtalar den (III del. pag. 118). Jätten Arnlist af Gällö, omnämnd i konung Olaf Haraldssons saga, förmenas där haft sin boning. Är 1644 skall skansen varit i ordning. Stället har ypperlig belägenhet för en förskansning. — Vägen går öfver en ansenlig höjd med skön usigt öfver fortsättningen af Räfsundssjön och en annan sjö, Sundsjön, på hvars motsatta strand man uptäcker Sundsjö kyrka och Stamnäs capitensboställe.

Till Gärde gästgifveri, 9, tung och backig väg, men goda hästar. Åtskilliga mindre sjöar passerades och ett par sågverk; vid Böle by anträffades några täcka flickor, som plockade smultron, hvilka vi fingo tillhandla oss. Inom Jemtland ser man allmänneligen vackra, friska, fylliga ansigten bland det täcka könet, med stora, sköna, eldiga ögon; — i Gestrikland, Helsingland och Medelpad högst sällan några vackra fruntimmer. — Omkring hufvudet bära de altid (äfven små flickor) ett tunt kläde eller shawlette, hvars snibbar med omsorg knytas bakom hjessan eller i nacken. Denna costym kläder dem dock icke. — Lockne nya kyrka sågs till vänster på andra sidan sjön. Uti Gärde använde vi våra smultron till middagsmåltid. Här anmärkte jag med största förvåning en sådan formation som i Vestergyllcns flötsberg, stora lager af tälgstenshellor, aldeles såsom vid Vesterplana pä Kinnekulle, med sina långa petrificater af orthoceratiter etc. och denna uptäckt öfverraskade mig på det angenämaste. Under vägen till Gärde kan man i klart väder skåda en del af fjellryggen; vi spände våra ögon af alla krafter, men luften var ännu ej nog upklarnad.
Till Östersund, 6. Vi passerade Brunflo kyrka, där hofpredikanten Dillner är pastor. Östersund lyder under den församlingen. Jordmånen syntes allt mera fruktbar, åkerfälten vidgades, odlingar syntes upåt bergshöjderna, man uptäckte den stora, märkvärdiga Storsjön, och på afstånd märktes nu de majestätliga Owikens fjällen i det aflägsna, blåa fjärran. En skön, majestätlig syn! På sidorna af fjällen tindrade isfläckar så behagligt mot solen! Vägen hit var eljest ful, mast genom låg granskog, aldeles som på Kinnekulle. Vägen tung och smutsig; men utsigten öfver sjön var intagande. Man har framför sig den märkvärdiga Frösön, midt i Storsjön, och Jemtlands medelpunkt. Den skall vara outsägligt vacker.
Wädret blef alltmera skönt och behagligt och vi inträdde omsider uti den lilla byn Östersund. Qvarter var oss belingadt i handlanden Liedströms hus vid torget, där vi bo rätt bra med fri och glad utsigt åt Storsjön, Frösön, Åsens kyrka 1 mil borta o. s. v.
Staden genomskäres af räta gator, liknande byvägar, grönklädda på sidorna; hela torget är gräsbeväxt, skada blott att svinkreatur få oanmärkt promenera där och uprota gräsvallen. Husen ligga glest spridda med stora kålgårdar och potatisland derimellan. En lång trädbro, om circa 200 eller 300 alnar, går öfver sjön till Frösön, hvilken upreser sig just majestätligt öfver den sköna vattenytan. Den sidan, som vetter häråt, liknar förundersamt Kungslenaberg i Vestergyllen. Sluttande ängar, beväxta med löfskog, sträcka sig ned till stranden, på midten ligga hus och lador spridda, odlingar äro gjorda up emot högsta branten, som utgöres af berghällar, beväxta med skog. — Korrt efter hitkomsten hade jag besök af landssekreterare Winter, född vid Maria:dal i Westergötland, och straxt derpå af wännen Boij, som eljest bor på Frösön, 3U mil från staden å bostället Kungsgården. Detta trefliga möte var just fägnande och behagligt. Wi följdes åt till landshövding von Törne, som bor mycket vackert ända ned vid sjön. Han sjelf var accerperad med sammanträde i Hushållssällskapets förvaltningsutskott, men vi gjorde vår visit hos hans fru, född frlherinna Löwen, och träffade där 2:ne döttrar, den äldre gift med Öfverste Tigerstedt, samt tillika Öfverstinnan Boij. Efter en stunds förlopp vandrade man hem för att i all stillhet uppacka sina saker, sköta correspondencen o. s. v.
Den 14 Julii måndag. Posten går i dag till Stockholm och derföre afslutas nu detta 7:de bref af min lilla dagbok. Hela morgonen har åtgått till besök af diverse personer, hvaribland äfven landshöfdingen, som bjudit oss till sig på middag i dag. Om en liten stund börjar gudstjensten och derpå lagmansrättens sammanträde.
Länge torde det nu dröja, inan fortsättning af journalen meddelas, ty vi ämna arbeta ansenligt. Tingets storlek kan ännu ej bedömmas, men efter utseendet blir det ej så obetydligt.
I alla goda vänners och anförvandters trogna, hulda, vänskapsfulla hugkomst innesluta sig
de bägge långväga resande.

ÅTTONDE BREFVET.
Östersund.

Den 14 Julii måndag. Efter väl fulländad post vandrade man i stadens så kallade kyrka, en gammal, stor sal, inredd med bänkar, ett litet altare och en predikstol, allt en miniature. Wederbörande contractsprost hade förgätit att föranstalta om den prästmans inkallande, som borde förrätta lagmanstingspredlkan, så att lagmansrätten nära måst sakna den vanliga gudstjensten; men pastor i Brunflo, derunder Östersund lyder, hofpredikanten och prosten O. Dillner, en hygglig och förståndig man, som varit informator för wännen Nordenfalk och tvänne grefvar Gyldenstolpe, och som händelsevis var inne såsom consistorii ombud i ett mål, åtog sig benäget att förrätta gudstjensten. Men som han var aldeles oberedd, tog han för tillfället en predikan bland d:r Hagbergs, hvilken jag genast igenkände, och hvilket han ock sjelf efteråt omtalade. Detta var imedlertid för lagmansrätten ingalunda någon förlust.
Efter bevistad gudstjenst öpnades tinget, och sedan middag hos landshöfding von Törne. På e. m. retirerade man i god tid för att få skrifva och undanbad sig allt qvarstadnande till aftonen. Deremot gjorde Wretraan och jag sednare på qvällen en promenad öfver den långa, vackra bron, som efter mätning befanns innehålla 630 alnar i längden, och beträdde den märkvärdiga Frösön. Wi tågade upföre en mycket lång, krokig och altjemnt mot oss sluttande backe, där hela omgifningen, nota bene med undantag af den vackra sjön nedanföre, fullkomligen liknade trakter af Billingen samt öfriga bergen i Westergötland. På höjden af backen hälsade wi hela den rundt omgifvande kedjan af de vördnadsbjudande fjällen, bland hvilka wi, utan all närmare uplysning, nogsamt igenkände den värdiga Åreskutan, som på sin nordöstra sida var mera isbeklädd än alla de öfriga, särdeles Ovikens, där regn och wärma borttagit nästan altsammans, mycket öfver vanligheten. Wi lemnade landsvägen, som går inåt Frösön, och vandrade till höger upföre det branta berget på dess öfversta spets mellan granskogen. Efter att först hafva besett den inunder liggande staden samt omgifvande trakter af Brunflo och Sunne socknar, vände wi blicken ät motsatta hållet. Då låg under oss hela Frösön, hela den widsträckta Storsjön, och framför oss den imponerande fjällsträckningen. Solen, som ännu war uppe, sken emot oss och gjorde viien mindre klar, men wi sutto ändå en lång stund på en sten och njöto af den herrliga, för oss okända taflan. Omsider begåfvo vi oss hemåt och mötte då vid broändan ett enstaka fruntimmer, vandrande på vägen, kläddt i sorgdräkt, men hvars gentila och städade parure annoncerade något helt annat än Östersund och derföre retade vår nyfikenhet. Följande dagen sågo vi samma fruntimmer promenera öfver torget i krithvit morgonråck, med svart shawl på armen och en elegant hvit voile jemte parasoll, och se, då måste vi nödvändigt göra anstalt att fä veta den okända skönas namn. Det var fru Berger, enka efter landskamrerare Berger, som förlidet är på vägen till Stockholm aflidit; fru Berger hade nyligen derifrån återkommit, sades heta Muller, vara bördig frän Stockholm eller dess omgifningar, och ett mycket hyggligt fruntimmer. Straxt sökte jag upmuntra min lagläsare till närmare inquireringar, och promenader ha sedan blifvit gjorda åt den trakten af staden, där den unga enkan bor, som är nära den vackra bron.
Hvem skulle väl trodt, att vi uti Östersund, på 60 mils afstånd från hufvudstaden helt oförtänkt uptäckte, hvad wi ej sett sedan afresan derifrån, (med undantag att en viss ung, söt, aimable fru förde sådana med sig till Gefle) nemligen friserade lockar. Ovanan att se dem gjorde dem i våra ögon än mera bizarra, än vi under det dagliga umgänget i Stockholm egentligen finna dem.
Den 15 Julii tisdag. Fortsattes lagmansrättens arbete och sessioner, hvilka höllos hemma i vårt logis. Till vederbörandes underrättelse om tiden för deras begynnande brukar altid ringning ske, och denna verkställdes här af en gammal, utlefvad gumma, som med en liten gäll och gemen koskälla i handen vandrade gata up och gata ned samt ringde af alla krafter.

Den 16 Julii onsdag. Middag och afton hos landssekreteraren Winter, hvars fru heter Weinberg, från Sundsvall. Där voro äfven damer, hvaribland landshöfdingens m. fl. Jag gjorde bekantskap med revisionssekreteraren Poignant, som hvarje sommar är sysselsatt med afvittringsverket i Jemtland, tjensteförrättande landskamreraren Weltzin, bror till den högtförtjente och saknade läkaren, räntmästaren Lindahl, en doctor Rissler, som vid långa brons ända inpå Frösön har ett litet synnerligen täckt ställe, benämndt Hornsberg, fältkamreraren Hallström, apothekaren Nyholm, en glad och treflig sällskapsman, fast något pratsam, brottmålsdomaren i Jemtland och Herjedahlen Weinberg, bror till fru Winter o. s. v. Hela e. m. var vädret mycket varmt, mor aftonen kastade hastigt om och på natten hade vi stark storm med bra nog köld, som dock följande morgon uphörde. Så hastiga ombyten har man stundom här från närmare 35 graders värme till blott 6 a 8 grader. Westanvindarna, de sköna zephirerna, andra länders ljufligaste vindar, äro här de kallaste, farligaste, besvärligaste, ty de komma rakt från de isklädda fjällen. Aftonen tillbragtes för singularitetens skull med en liten wira.

Den 17 Julii thorsdag. Ett besök hos gamle gubben Wasell, fordom domare i Jemtland, derpå landshöfding derstädes, hvilken platts han icke egentligen lärer varit vuxen. Gubben är gammal och klen 1 fötterna. För öfrigt arbetades med förtviflad fart hela dagen, sedan nämnden då blifvit hemförlofvad, för att följande dagen kunna göra en resa upåt landet med tit. Weinberg, som hade ett urtima ting utsatt 9 mil frän staden, borrtom Storsjöns öfversta ända. Med delinqventen och fångföraren, som i dag afreste, sände vi förbudssedlar och betingade nödiga qvarter.

Den 18 Julii fredag. En molnbetäckt himmel, som började utgjuta sig i visserligen milda, men oss nu bedröfvande regndroppar, hotade att göra det af resan påräknade nöjet om intet; men snart började utsigten klarna, luften höja sig, och molnen tågade åt fjällen. Klockan 9 reste vi från staden, åtföljda af Weinberg, och tågade upför den länga, tröga backen på Frösön. Efter nära V4 mils åkande är man vid Frösö kyrka, på midten af ön, där utsigten rundt omkring är vidsträckt och förvånande. Ännu var dock luften ej nog klar för att visa utsigten i sin glans, och fjällen syntes icke. Wi passerade skolhuset, Jemtlands Regementes mötesplatts, Skansen så kallad, och gjorde Vi timas visit på Kungsgården hos vännen Boij, som efter vanligheten emottog oss på det mast hjertliga och vänskapsfulla sätt och sedan följde oss 1/4 mil ned till Rödösundet, ett bredt sund af Storsjön, mellan Frösön och Rödölandet, hvilket man passerar på en god färja, hvars främre del är byggd som en båt. Ännu en 1/2 mil, och vi kommo till:
Häste gästgifveri, 7/4 från staden. Förut passerades Rödöns kyrka, ett stycke från vägen, hvilken wi gingo att bese. Den är nybyggd för circa 20 år sedan, ovanligt ljus och rymlig, af några och 50 alnars längd samt 25 alnars bredd invändigt. En nu afliden bonde, benämnd Sundin, hvars son likväl ännu lefver nära Östersund och målar, har här gjort en efter mitt ringa begrepp högst förtjenstfull altartafla, föreställande »Kristi nedtagande af korset». Flere figurer syntes mig väl lyckade, men färgorna voro ändå vackrare. De omgifvande pryd- naderna, tvänne colonner med bildhuggeriarbete och löfverk samt förgyllning och en strålande sol med sin trekant ofvanöfver, återkallade på det angenämaste i minnet Jacobs kyrkas herrliga altarprydnad, så snart jag trädde inom kyrkdörren. Sundin, som med rätta kallas Jemtlands Hörberg, har målat en mängd altartaflor, som pryda provinsens kyrkor, och har varit synnerligen lycklig i valet af vackra färgor. Och en annan Jemtlands bonde, vid namn Edner, är namnkunnig för sin skicklighet i sculpturarbeten. Jemtländningarna äga en sällsynt färdighet och fallenhet för allehanda slöjder, snickring, smide, måleri, beredning af läder, sadelmakeri etc. etc. men äro icke i samma förhällande industrieusa i frågan om arbete för sin upkomst, utan då i stället ganska lata och liknöjda. Först i sednare åren har genom landshöfding v. Törnes verksamhet hågen och omtanken blifvit mera rigtade på landets odling och begagnande af de nära outtömliga ressourcer, som i detta afseende erbjuda sig. Från Rödöns kyrkogård var utsigten majestätlig, Storsjön låg under våra fötter, framför oss hela fjällkedjan, som alt mer och mer framträdde utur molnen, hvilka blott ännu omgåfvo de högsta spetsarna. Längst till wänster det så kallade Ho- eller Hofverberget (tillhörigt Hobergsgubben), dernäst Owikens fjäll, vidare Undersåkers fjäll och slutligen längst till höger den gamla Skutan (såsom hon vanligen benämndes). Fjällen påstås eljest i år vara fula, hoc est mindre vackra än vanligt, ty för mig hafva de altid någonting vackert, stort och interessant. De äro nemligen mer än vanligt grå, ty det ymniga regnet hela våren och sommaren har så bortsköljt all snö och is, att man högst sällan sett dem så bara och grå. De få isfläckar, som ännu äro qvar på de sydligare fjällen, gå inom korn aldeles förlorade, hvilket är någonting högst sällsynt, men för de omgifvande landtmännen ganska hugnelikt, till minskande af frost och kyla. Wid kyrkan ligger ryttmästarebostället Röllegärden, som innehafves af ryttmästaren Toutin, hvars namnsdag (Fredrik) otvifvelagtigt skulle firas, ty flere personer voro ifrigt sysselsatta med upsättande af granar och löfqvistar på gärden, pigor sprungo korss och tvärs med skålar, talrickar etc. I alla skorstenar hvälfde sig röken mot de andra molnen, och wi tänkte genast på fru Lenngréns mästerliga målning af den nådiga fru grefvinnans middagsbesök i prästgården. — Församlingens kyrkoherde, Staaff, var borta och drack brunn; derföre vandrade vi prästgården i all stillhet förbi. Vid Häste var samma herrliga utsigt som vid kyrkan. Jag njöt af den i fullt mått, medan hästarna ombyttes. Molnen skingrades allt mer, och vädret blef det aldra skönaste, vi möjligen kunde önska oss. Också spändes ögonen ät alla häll för att se och njuta.
Till Faxelfvens gästgifveri, 6. Man passerade genom skogväg flere byar, såsom Mjäla, Weijmon, Wiksgårdarna och Bjärsta, samt uptäckte slutligen en prydlig gård, den vackraste jag sett i Jemtland, och där omgifvande myrodlingar af stor fönjenst med vacker timothei och säd annoncerade någonting anmärkningsvärdt. Gärden heter Tullus, vi stadnade med vagnen och gingo fram att besöka bonden Lars Olofsson.
Han var ej hemma, men hans hustru, sysselsatt med höbergsning, mottog oss fryntligt och välvilligt. Anläggningen förvånade oss på det högsta. En i högsta måtto prydlig 2 vånings byggning, gulmålad med höga fönster och stora rutor samt ändå en ruta der ofvan till vindens uplysande, med vackra proportioner, derefter alla slags erforderliga byggnader i både man- och ladugården, rödfärgade och lagda med omsorg ät spridda häll, någorlunda långt ifrån hvarandra, samt alla nybyggda, hvarje fläck af jorden bördig och fruktbärande, med sädes- fält och ängar rundt omkring husen, utan en endaste gärdesgård. Allt detta frapperade oss på det högsta. Än mera surprenerade blefvo wi, att finna rummen med stor skicklighet målade, alla möblerna nya och prydliga, norska speglar i mahogenyramar på väggen, en liten christallskrona i salen, omknuten med flor, hvlta nättelduksgardiner för fönsterna med prydliga fransar. Allt detta var visserligen något för mycket hos en bonde, men nog fägnades ögat af all denna prydlighet. öfre våningen var ännu ej jnredd. Localen var i öfrigt fullkomlig: lika med de couperade trakterna i Wallehärad, kullar och djupa mångformiga insänkningar, men hvarje fläck odlad och bärande ymnigt både säd och gräs. På trappan och i rummen hade vi framför oss sjön och fjällen, således en skön utsigt. Wi måste före afresan taga en sup med beska droppar och socker, för att göra den beskedliga gumman till viljes. Lars Olofsson förmodas blifva vald till riksdagsman för Jemtland instundande höst. En dragkista anmärktes, gjord i orten och målad af ynglingen Erik Pehrsson i Warne, Alsens socken. Lacke- ringen var surprenant.
Mellan Häste och Tullus går vägen ett långt stycke dels ända ned vid sjöstranden, dels på tvärstupande höjder derinvid. På ett ställe uptäckte wi det skönaste smultronfält. Wi stadnade vagnen och gjorde oss verkligen en god måltid i det herrliga vädret. Wägen gick sedan alltjemnt genom skog till en bro, där man passerade Faxelfven, som från Näldsjön rinner ned 1 Alsens sjön, och på andra sidan låg gästgifvaregården, med behaglig utsigt öfver Näldsjön; deruti ligger en ö, benämnd Näldön, som bebos af en gammal major Örbom, broder till justitierådet.
Den beskedliga gästgifverskan emottog oss så kärt, sä hjertligt, så välvilligt. En liten middagsmåltid var här föranstaltad. Gumman förvånades mycket, att vi föredrogo den simpla mjölken framför hennes svisksupa (sviskonsoppa), som hon säkert med besvär tillagat. Gumman bröt ganska mycket, och jag hade rätt svårt .att förstå henne, särdeles i början. Här i Jemtland brukas så kalladt tunnbröd, eller kakor af 5 å 6 qvarters diameter, tunna som papper, hvilka vikas i fyra delar, och då se ut som en tillplattad gråpappersstrut. De bakas altid af korn och smaka ganska godt. Råg äter jämten sällan, mast korn. Till caffet vankades de aldra tunnaste tunnrån, som här kallas m ö 1 e. Gent öfver Näldsjön låg Aspås kyrka med ett vackert landskap.
Till Åberg eller Alsens gästgifveri, 6. — 2/4 mil hade vi skogväg, men mycket god; sedan framträdde den länga, smala, vackra Alsens sjön och byn Böle, belägen i sjelfva sluttningen af en betydlig landthöjd, som stupade nedåt sjön, med herrliga korn- och ärtäkrar i brantaste sluttningen, utan några vallar eller terrasser imillan. Denna sluttande höjd, i hvars midt vägen alltjemnt framgick, följde vi oafbrutet, så länge sjön varade, mellan byar, hemman, ängar och sädesfält. Sjöns motsatta strand, vettande åt norden, framställde blott en af skog beväxt långsluttande höjd. Vägen, som vi beforo, rappellerade i det högsta vägen på sluttningen af Hunneberg, mellan Flo och Munkesten; källor och småbäckar öfver allt. Nära Åberg passerades ett par små, tvärbranta backar och en romantisk bäck, som genom mänga fall stupade utföre de branta klippväggarna och satte i rörelse flere små qvarnar.
Tätt bredwid Åbergs gästgifvaregård ligger Åbergs boställe. Wi gjorde ett besök hos öfverstelieutenant Hammarsköld, hvars fru heter Schultin frän Stockholm och är ett mycket agtningsvärdt fruntimmer. Hon har varit mycket vacker, hvilket än synes, fastän hon har 7 barn, de äldsta redan halfväxta. Landsvägen stryker ända förbi porten, och sjön svallar tätt utan för byggningen. Stället var ganska vackert, och i mitt tycke vida trefligare än Kungsgården på Frösön, som ligger mera dystert och isoleradt. Efter cirka 1 1/2 timas visit fortsattes resan, med löfte om besök i återvägen.
Till Oplands gästgifveri, 10. Ett långt, besvärligt och backigt håll. På första halfva milen passerades Alsens lilla oansenliga kyrka, Wångens by, Kjösta gård, som bebos af domhafvanden i orten, häradshöfding Montelius, hvars husliga omständigheter och arga, odugliga fru icke medgåfvo någon påhälsning. Bleckåsens by, nära hvilken Alsenssjön med sin vackra, prydliga strand slutade, och slutligen 2:ne mycket svåra och branta backar, bägge upföre. (Obs.! Dessa ligga närmare Åbergs gästgifveri, på första halfva milen.) Vägen afsmalnade alltjemnt, var stundom gräsbeväxt, då han så litet köres denna tiden, men ändå försvarligt god. Man reser i en vild skog, där hopade träd på ömse sidor ligga ett rof åt förruttnelsen, passerar en liten å, Simla ån, som ett stycke nedanföre drifver en hytta, hörande till Gustafs och Carlbergs kopparverk vid Åreskutan, vidare byn Eggen, fordom gästgifveri, framkommer till en bred ström, kallad Äkeforssen eller Åkeströmmen, där på afstånd ett högt vattenfall dånade mot oss. Wi stadnade vid gården Backen och gingo up till den lilla, högst romantiskt belägna Mörsills kyrka, så stor som en ordinaire sal, men med skön utsigt öfver elfven, skogshöjden, Owiksfjällen. En hög tvärbrannt sandkulle invid kyrkan var beväxt från öfversta brannten med wackert korn och framledde en underlig syn.
Uti Opland hade vi betingat nattqvarter, 7 1/4 mil från Östersund, och anlände klockan mot 10 på afton i skönaste väder. Allt det föregående, ända från brefvets början, är skrifvet uti Opland dels i går aftons, dels i dag lördag den 19:de Julii. Wi hafva här ett oändeligt godt och hyggligt qvarter. Wid ankomsten voro rummen skurade och fäjade samt granrisade, och välvilja af den beskedliga gästgifvaremor har mött oss i rågadt mätt. I mitt rum är golfvet måladt, allt annat snyggt, trefligt, prydligt. Tätt utan för fönstret frodiga gräsfält och kornåkrar, några alnar nedanföre Mörsillssjön, vidare den långsluttande skogshöjden, och i fonden Oviksfjällen, som nu visa sig aldeles gråa. Morgonen är gudomligt skön, jag väcktes af solen, vattenytan stod som en spegel, lugn och stillhet hvilade öfver hela naturen, ingen molnfläck på himmelen; allt stämde själen till glädje och en högre lyftning, och det har varit en skön njutning, att från dessa aflägsna trakter skrifva dessa rader, under föreställningen, att de åtminstone icke utan allt nöje skola läsas af de käraste vänner och anhöriga, från hvilka ett afstånd af mera än etthundrade mil nu skiljer mig!! Frukosten är färdig, och resan måste fortsättas.
Den 18 Julii lördag. Grimsta gästgifverl i Stamgärdets by. 8 fjerd. mil. I sakta mak ha vi tågat hit i det skönaste väder med stark hetta, som i dalarna bäddat ansenligt. Som vi anlände hit, öfverföll oss en liten regnskur med åska — ett herrligt phasnomén midt i fjälltrakterna, ty vi hafva nu Undersåkersfjällen midt för oss på helt ringa afstånd, och på sidan den väldiga Skutan, ungefär 2 mil från oss. Med en egen, besynnerlig känsla sitter jag nu här, så långt skiljd från allt, hvad jag i verlden äger kärast och dyrbarast, omgifven af en herrlig natur, som midt ibland allt det villda och rysliga framställer de mast leende taflor och beundransvärdt sköna viier. Man måste ha varit i samma belägenhet, sett och erfarit allt detsamma, för att möjligen kunna göra sig någon föreställning, för att kunna bedömma denna besynnerliga sinnesstämning, dessa egna, hänförande känslor.
Åskan och regnet uphörde hastigt, åter hälsar oss den milda lifgifvande solen. 1/2 time efter hitkomsten hade vi genast skrifattiraillen i ordning och redan sitta vi alla tre i fullt arbete. Jag har nämligen medtagit luntan hit från lagmanstinget, för att på hvarje ledig stund kunna arbeta, och som vid hitkomsten hvarken länsman eller nämndemän voro anlända till det beramade urtima tinget, sitta mina bägge reskamrater sysselsatta med författandet af rubriker till lagmansrättens domar.
Wägen hit har varit i mänga afseenden anmärkningsvärd. Man följer den vackra Mörsills sjön med sina många skogsholmar och kommer till Hjerpeström, hvilken förer watten nedåt frän Kalls socken och passeras med en liten färjebåt. Vid ena stranden klättrade vi up på ruinen af en liten väl belägen skans, som förstördes af norrmännen 1809. Pä motsatta stranden hade de under kriget äfven byggt en annan skans, men den förstördes sedermera af svänskarna. Den gamle färjmannen, som då redan bodde här, gjorde noga reda för norrmännens infall och berömde mycket deras upförande. Tillika beskref han den lilla bataillen, som föreföll här 1808, då en officerare (Colding) på norrska och en sergeant på svenska sidan blefvo skjutna, jemte några blesserade. 1809 tågade norrmännen åter obehindradt öfver och lågo 10 dygn på skansen, men förstörde den i hemvägen. En stor, rymlig källare låg utanför skansen, och en liten förskansning frammanföre nere vid sjön.
Efter en stund kommer man till Undersåkers kyrka, sedan man förut anträffat Undersäkers elfven, som nedförer flere stora vattendrag från fjällen och möter Hjerpeström 1 Mörsills sjön. Wid kyrkan låg en skön källa på sidan om vägen, och en liten ränna förde dess ypperliga vatten ned till vägen för de resandes beqvämlighet. Wi upfriskade oss af dess kristallklara flöden i den qvalmiga hettan. Prästgården låg högt på en backe. Åter ett stycke och man träffar en af de mast romantiska belägenheter. Elfven slingrar sig i djupet, dess ena sida vild och dyster, med barrskog och berg, den andra, där man reser, högst leende och mild med bördiga åkerfält och blomsterrika ängar frän höjden allt ned till stranden. Man hörer på afstånd ett buller och uptäcker snart 3:ne sköna vattenfall, det nedersta mindst, det mcdlersta större, af ovanlig skönhet och våldsamhet, mycket liknande det vid Kungsforss äfven deruti, att på ett ställe i bergs- klipporna fanns ett stort hål, derigenom vattnet strömmade. Det öfversta fallet var brantast och vildast. Wattnet föll utför en lodrätt klippvägg af 50 å 60 fot. Wi stadnade och togo dessa fall i närmare ögonsigte. Vid det medlersta hängde träd och blomster öfver klippväggen, och jag njöt af den sköna taflan. Sedan klättrade wi oss med möda upföre en brannt, blomsterklädd höjd, sådana som de brantaste kring Höijentorp eller på vägen till Timmersdahla. Där hade vi den herrligaste utsigt öfver alla tre fallen, öfvea; elfven framåt dalen, öfver den brantsluttande stranden med sina gårdar, ängar och sädesfält, samt på andra sidan en långsluttande skogshöjd. Jag hade svårt att slita mig lös från denna tafla, som var en af de skönare jag någonsin sett. Om fallen vid Trollhättan äro större och häftigare, så äro likväl dessa ojämnförligt skönare, och deras betraktande skänkte mig den rikaste njutning. De benämnas Nylands- och Ristafors- sarna. Tätt ofvanföre på höjden ligger Nylands capellansboställe, det enda i Jemtland, om hvars tillkomst genom ett samtal mellan Konung Carl IX och dåvarande capellanen kan läsas i Schuberts resa, 2. B. sid. 600.

Vägen fortfar att vara lika pittoresk som vacker med den lugna Undersåkers elfven i bottnen af den djupa dalen, och flere gårdar passeras, hvaribland en benämnd Romo, tills man slutligen inträffar i Stamgärdet eller Grimsta, der blicken på flere sidor möter närmare och fjärmare fjälltoppar, men oemotståndligen dragés ät jätten bland dem alla, den höga, majestätliga Åreskutan, som här synes helt nära men ändå ligger på 1 1/2 mils afstånd.
Brefvet till länsmannen om inkallande af nämnd och vittnen för urtima tinget hade kommit honom för sent tillhanda; wi väntade således här förgäfves, men använde tiden ändå ganska nyttigt med arbete för lagmanstinget, tills vi slutligen kl. 6 på aftonen återförpassade delinqventen till Östersund, och satte oss sjelfva i wagnen för att än vidare fullfölja resan mot fjällen.
Till Lunds gästgifveri 6/4 och från Östersund inalles 10 3/4 mil.
Vägen blir allt vackrare och vackrare, och man förvånas i samma mån som man tror sig möta blott vilda oupodlade trakter med is och snö, och väntar att se all vegetation uphöra. Med hvilken förundran måste man icke då se sig beständigt omgifven af de herrligaste sädesfält af korn och ärter, de täckaste blomsterängar upfyllda af löfskog, och genomskurna af små, sorlande bäckar. En kedja af byar eller gårdar är utbredd vid vägen, såsom Bradtland, Hårborsta, Såå, Åreborsta, Wik, Mörvik, Åre kyrka med kyrkbyn, Lie, Lund, Berge, Bräcke o. s. v. Wid första byn Bradtland, vidgar sig elfven till en lång, smal sjö, som fortgår ända till borrtom Lund, och benämnes Åresjön. Bägge stränderna utgöras af långsluttande höjder, som småningom blifva allt mera brannta och höja sig tills man vid Lund befinner sig vid sjelfva foten af den branta Åreskutan, och gent öfver på andra sidan sjön har ett högt fjäll, Rhenfjället. Den stranden, där vägen går, och som vetter mot solen, är högst behaglig, samt odlad och fruktbärande ända upp emot höjden, ängarna omkring Wik voro i synnerhet angenäma, vegetationen yppig och rik, kornet med sina digra ax hade på flere ställen laggt sig, och vägen var en af de vackraste och mast imposanta, man möjligen kan färdas, häldst när man besinnar, att man nästan på alla sidor är innesluten af snöbe- täckta fjäll.
Kl. 8 anlände vi till Lunds gästgifvaregård och nämndemannen Anders Larsson derstädes. Ett särskildt bud hade underrättat om vår ankomst, och allt var beredt till vårt emottagande. Man tanke sig nu den skönaste, mildaste sommarafton. Åreskutan aldeles öfver våra hufvud, den lugna, spegelklara sjön ända vid fötterna, gent öfver det höga Renfjället, den vågformiga stranden omkring sjön betäckt med gårdar, ängar, sädesfält, löfskog, allt insvept i sommarens herrligaste drägt, och snölaviner nästan midt öfver oss! Hvilken tafla, hvilken syn, hvilken njutning!! Förgäfves söker man med ord uttrycka den.
Så snart wi väl hunnit intaga vårt qvarter och läskat oss med litet mjölk, sådan man i Stockholm sällan finner den, kunde jag omöjligen motstå frestelsen, att, fastän ensam, göra en vallfart upåt det omtalta fjället. Jag ströfvade upföre den ena branten efter den andra, omgifven af barrskog och det ypperligaste gräsbete, och märkte genast, att promenaden icke Var af de lättaste. I förhoppning att få se någonting mera egentligt af fjället, fortsatte jag ströfvandet ännu en stund och lyckades slutligen att uppnå den grans, där granskogen uphör att växa. Der ofvan växte ännu några af blåsten och kölden illa tilltygade björkar, och sedan syntes icke vidare några träd. Wägen utgjordes af den ena branta sluttningen efter den andra, och som jag redan vandrat vida högre i luften än från Råbäck up på öfversta toppen af Kinnekulle, samt tänkte icke blott på nedgåendet för aftonen, utan ock på följande dagens promenade, beslöt jag att vända på samma punkt, där nordens sköna granar uphöra att vegetera. Här satte jag mig på ett kullfallet träd. Den höga ståndpunkt, på hvilken jag mig befann, den klara, molnfria himmelen öfver mig, den romantiskt sköna elfven och sjön och det täcka landskapet djupt inunder mig likasom i en afgrund, rundt omkring en kedja af blåa fjällberg, hvilkas toppar ännu svagt uplystes af den nedgående solen, hvilken redan försvunnit ur min åsyn bakom sjelfva fjället, den graflika tystnad, som omgaf mig och endast stördes af en liten bäck, som störtade utföre en nära belägen klippvägg, allt detta sammanlagdt utgjorde någonting så sublimt och majcstätligt, att jag fåfängt bjuder till att tolka det; aldrig någonsin i min lefnad vet jag mig hafva erfarit någonting dylikt. En ström av olikartade känslor öfverväldigade mig, tusendetals tankar, aningar och minnen upfylde själen; på inbillningens lätta vingar hastade jag till de heliga föremålen för all min ömhet, kärlek, tillgifvenhet, vördnad och tacksamhet, och jag glömde för ett ögonblick, att omkring 120 mils afstånd skiljde mig från de mast aflägsna bland dem. Men äter erinrade jag mig detta långa afstånd i förening med den ännu återstående tiden af en utaf nödvändigheten påkallad skiljsmässa, och den gladare sinnesstämningen förbyttes snart i en mera svarmodig känsla.
Under sådana betraktelser tillbragte jag en lång stund på detta ensliga ställe, och hade säkert dröjt där ännu längre, om ej den tilltagande aftonkylan och åtanken på den långa, besvärliga återvägen nödsakat mig att skynda derifrån. Med förundran fann jag, att nedgåendet utföre de brannta, tvärstupande sluttningarna i det fuktiga, slippriga gräset var långt besvärligare än upgåendet; ofta måste jag hålla mig fast uti trädens grenar och kom på detta sättet omsider ned till Lund, bra trött och otroligt varm. Där väntade mig då en kopp varmt thé, som smakade förträffligt. Hvem skulle väl tro, att man vid sjelfva foten af Åreskutan uti en bondgård undfägnas med thé, det bästa caffé, bakelse, crémer, 4 slags synnerligen väl bakadt och välsmakande bröd, perlgrynssoppa med sviskon och stora russin o. s. v.? Och likväl erhöllo vi allt detta. När härtill lägges den yppersta grädde, det fetaste fjällsmör, god getost etc. etc. så är det lätt begripligt, att man icke svälter i dessa ödemarker.

ÅRESKUTANS TOPP DEN 20 JULII 1828
Söndag kl. 12 på dagen.

Ja! På sjelfva spetsen af detta märkvärdiga berg, denna krona bland de omgifvande fjällen, äro dessa få rader skrifna, till ett oförgätligt minne af mitt besök derstädes, och äfven till ett vedermäle deraf, att äfven där, i granskapet af molnen, i den högre luftens kalla regioner med snö och is under fötterna, var hugkomsten af min hulda, trogna omgifning, af föräldrar, anhöriga, wänner lika varm, lika trofast, innerlig, tacksam.

Behörigen utrustade och med Anders Larsson till vägvisare, anträdde vi vår fjällvandring kl. 7 på morgonen. Vägen var aldeles densamma, som jag aftonen förut på egen hand beträdt. Hettan var redan stark, vägen lång och besvärlig, wår följeslagare tit. Weinberg hade ock ett klent bröst, och derföre måste wi hvila många gånger på vägen. Jag ville dessutom lära känna vegetationen och andra anmärkningsvärda omständigheter på fjället samt botanicera, och derföre påskyndade vi ej vår gång. Ofvanom björkskogen uphörde de branta sluttningarna, och fjället blef något mera docerande med en och annan brantare afsatts, beväxt med mossa, ljung etc. samt den lilla, vid marken utbredda, krypande fjäll- eller myr- eller dvärgbjörken. För hvarje steg, som vi sträfvade upåt, höjde sig den höga fjällväggen i horizonten, men som vi upstego pä sydvästra sidan sågo vi ingenting af den egentliga vidsträckta utsigten, förrän vi kommo up på sjelfva spetsen, hvarföre den ock så mycket mera förvånade och öfverraskade oss. Vegetationen aftog med synbara steg, men ännu i de mot dalen vända bergsskrefvorna hade vi högt gräs med mänga vackra blommor af dem, som växa i söderns ängar. Små bäckar slingrade sig utför branten, och vi stärkte oss mellanåt med några droppar af deras klara, från snölavinerna utsprungna flöden. Mellan mossan och dvärgbjörken framkommo berghällar i dagen, hvilka lättade upstigandet, och småningom förvandlades berget allt mera i härda klippmassor, vegetationen mindskades, och vi hade blott vilda, rysliga stenbranter framför oss. Tvänne gånger trodde vi oss hafva upnätt höjden af berget, då vi vid upkomsten på den supponerade spetsen med häpnad förnummo, att en annan ännu högre låg derbakom, och på detta sätt vandrade vi upföre den ena klippväggen efter den andra, öfvergifna af alla andra lefvande varelser än några ripor, som höllo till vid de ännu qvarvarande snöfälten, som vi öfvervandrade utan att egentligen behöfva det, tills vi omsider klockan elfva upnådde målet för vår vandring efter 4 timars förlopp. Men hvem förmår att uttrycka denna underbara syn! Inunder våra fötter hela Jemtland, en sträcka af närmare 30 mil i längden från norrska fjällen till gränsen af Medelpad och i bredden 12 å 15 mil, mellan Ångermanland och Herjeådahlen. I väster, söder och norr begränsades horizonten af en fortlöpande kedja af höga, mer och mindre snöbetäckta fjäll, deribland Handöls sylar, Snåsa högar jemte många inom norrska gränsen belägna. Mot östern åter hela det platta landet i en oafbruten utsträckning. Den vidsträckta Storsjön med sina mänga vikar samt en otalig mängd andra sjöar lågo utbredda som små dammar under våra fötter, och de klara elfvarna utsträckte sig som sidenband på den dunkla ytan. Med vördnadsfull beundran och stumma af förvåning betraktade vi detta höga, sublima, majestätliga, all föreställning öfvergående skådespel, och kunde ej undgå att både känna och erkänna vår egen obetydlighet i denna sköna framställning af skaparens allmagt!
På bergets öfversta spets finnes icke ett enda grässtrå, blott stenar och grus, och det hela hade här uppe ett vildt, ett ödsligt utseende, förnämligast derföre, att snön, som eljest täcker stora sträckor af denna sterila omgifning, nu var aldeles bortsmältad till en grad, som vår wägvisare aldrig förut hade sett. Ett stenkummel var upfördt på högsta branten; deruti låg förvarad en förlidet är ditlagd bouteille, med åtskilliga namn uti, hvilkas antal vi förökade med våra och inlade åter bouteillen. Vädret var vackert, men stark solrök gjorde utsigten ej så klar, som jag skulle önskat; dock såg jag mer än tillräckligt för att tillfredsställa min nyfikenhet och för att med hänryckning beundra.
Under upstigandet hade vi några och 20 graders värme, men ju högre vi avancerade ju mera afsvalnade luften, och vindarna läto känna sina kalla flägtar, så att vi på hvarje hvilostation måste söka skydd bakom höga stenar eller klippmassor, öfverst på berget föll thermometern till blott 14 graders värme, fastän blåsten och den värme, vi efter upgåendet ännu hade qvar, gjorde, att vi funno det långt kallare. Vid sidan af några stora berghällar lägrade vi oss, framtogo vår lilla matsäck, som nu smakade förträffligt. En qvarlefva af det bränvin, jag pä resan undfått frän Stockholm och hvilket i sin första uprinnelse härstammade från Härlingstorp, stärkte vara krafter, och derofvanpå tömdes, under trogen hugkomst af samt hjertliga välönskningar till alla frånvarande vänner, en bouteille pounche, som jag I october månad sidstlidet är tillagat och händelsevis kommit att medtaga. Huru väl denna förfriskning smakade oss är icke lätt att föreställa sig. För märkvärdighetens skulle läskade vi oss slutligen med en liten apelsin, som jag under loppet af 2:ne månader kunnat på resan bevara, sannolikt den första, som någonsin blifvit pä Åreskutan förtärd. Efter att hafva tillbragt något öfver en timma på bergets spets och ännu en gång någa beskådat den vida, majestätliga, underbara utsigten, hälsade vi ett ömt farväl åt vår höga, luftiga ståndpunkt och anträdde återfärden. Framför oss hade vi då, på 2 1/2 mils afstånd, vid vägen åt Norrige den vackra Tennforssen i Undersåkers elfven, som skall vara ett af de skönaste wattenfall i Sverige. Om tiden möjligen tillåtit, hade vi gjort en utflygt även dit. Nedanför de nyss nämnda fjällen, Handöls sylar m. fl., ligger utsträckt en mycket stor sjö, Ånnsjön, högt öfver de andra vattendragen. I den flyter en liten elf, kallad Enaelfven, kommande frän högsta fjällsträckan vid riksgränsen och märkvärdig deraf, att 6- á 7,000 man svenska troppar funno sin graf omkring den den 1 januari 1719 vid återfärden från Norrige, då de, förledda af falska vägvisare, tagit miste om vägen och blefvo af snö och urväder öfverfallna. Blott några få lyckades att med lifvet undkomma; dessa hade uptäckt elfven, huggit hål på isen, bemärkt vattnets lopp, och följt detta. Det påstås, att elfven ännu någon gång medförer qvarlefvor af människoben, och visst är åtminstone, att öfverlefvor af trossen, musköttpipor etc. ännu någon gång anträffas i dessa öde trakter. Til! norrska gränsen hade vi nu 6 mil. Skallstugan är sidsta stationen och dit åker man beqvämt med vagn, men på norrska sidan är vägen ännu ej färdig.
Vår vandring nedåt begyntes och gick vida forrtare än upåt. Men allt eftersom sluttningarna voro brannta, föreföll den tröttsam, och vi måste derföre mellanåt rasta några secunder. På halfva vägen hvilade vi utmed en liten bäck. Jag hade i fickan 2:ne citroner, och här läskade vi oss med den ena wattenbägaren efter den andra, i det skönaste väder, omgifna af fjällblommor och med snön hardt nära i grannskapet. Hvilken besynnerlig blandning, hvilka underbara contraster! Tätt invid snömassorna plockade jag den lilla sköna viola biflora med sina gula blommor, saxifraga aizoides och nivales m. fl. andra wäxter. Omsider voro vi åter i skogens grannskap, och den mast tröttsamma delen af vandringen återstod, särdeles som solen här verkade med stor kraft. Bra trötta och aldeles genomkokta af hetta återkommo vi slutligen efter 1 1/2 timas vandring till vårt goda qvarter, där vi skyndade att ömsa kläder och att söka svalka, samt sedan hvilade oss en liten stund. Lockade af det gudomliga vädret och af den herrliga sommar, som omgaf oss, samt för att göra minnet af vårt besök wid Åreskutan ännu mera märkvärdigt, beslöto vi, efter återvunnen svalka, att i Åresjöns klara wågor än ytterligare vederqvicka oss. Inom ett par timar hade vi således på nästan samma ställe (det ena dock litet högre än det andra) vandrat öfver snöfält och badat i ljumt vatten. Jag hade visserligen aldrig kunnat föreställa mig, det jag någonsin skulle komma att bada vid sjelfva foten af Åreskutan; och denna omständighet blir altid en kär länk i den kedja af minnen, jag derifrån medförde. Härofvanpå intogo vi vår trefliga middag, och gladde oss ät den rika välvilja, som rådde hos vårt beskedliga värdfolk. Anders Larsson är broder till handlanden Liström, i hvars hus wi bo i Östersund. Hans hustru heter Catharina Olofsdotter, gift vid 16 års ålder, nu 29 är, har blott ett lefvande barn. Hon måste som flicka varit mycket vacker, hvilket ännu kunde märkbart skönjas, och hade förträffliga tänder, för öfrigt ganska fet och frodig, såsom mannen sjelf. Jemtlänningarna äro i allmänhet mycket trindlagda och feta, synnerligast qvinnfolken, och det anses nära för ett fel att vara mager. Också äta de ansenligt och tycka om att må väl. Inuti rummen hafva de mycket snyggt och renligt och städadt; men i frågan cm linne äro de märkvärdigt osnygga. De gå med samma lintyg utan ombyte tills detta blir kohlsvart, och ännu har jag icke sett en enda hvit lintygsärm på något qvinnfolk. Omkring hufvudet bära de altjemnt en knuten halsduk, mast mörkbrun eller svart, hvilken i början förleder en att tro, det de äro plägade af en gruflig hufvudverk. Karlarna gå altid med röda yllemössor och likna då jacobiner. Jag förundrar mig öfver den starka värme, som de kunna uthärda om hufvudet. Efter intagen middag med crémc, våfflor, caffé o. s. v. hvilade vi äter en stund och beredde oss sedan till afresan. Det fönjenar anmärkas, att kornet här vid Lund såddes den 8:de och 10:de Maji. Så mycket werkar den drifvande solen. Om den nuvarande vackra väderleken fortfar, skares det i medio af augusti. Jemtlands- kornet är synnerligen vlgtigt. När det väl mognar, går en tunna till 13 å 131/2i lisspund.

Klockan 6 lemnade vi Lund; aftonen var gudomligt skön, vattnen omkring oss såsom speglar och vägen en blomstergärd. Uti Stamgärdet byttes om hästar; wi passerade den herrliga trakten kring Undersåkers och Mörsills kyrkor, hälsade ännu en gång de förtjusande Nylandsforssarna, bestormade utan både fara och fruktan de numera så fredliga skansarna vid Hjerpeströmmen, och ankommo slutligen till vårt goda, trefliga qvarter i Oplands gästgifveri, där vi stadnade öfver natten, och hvilade rätt godt efter dagens mänga fatiguer.
Den 21 Julii måndag tillbaka till Östersund. Vägen aldeles enahanda som vid borrtresan, vädret förträffligt med stark värme. På Åberg hos tit. Hammarsköld intogo vi en dejcunér dinatoire och tillbragte där ett par rätt angenäma timar. Nöjet ökades betydligt genom hågkomsten af så många för mig dyrbara föremål, hvilka voro kända både af tit. Hammarsköld sjelf och hans högst älskvärda fru.
Wi påskyndade sedan hemresan, för att hinna till Östersund före posttimans utgång och således kunna afsända åtminstone några få rader till våra närmaste, men förgäfves. Den gamle postmästaren hade dödt, hans vicarie var både ovan och ogin, och vi måste tåligt förbida nästa postdag. Deremot blef hoppet om goda tidningar med den samma dag anlända posten frän en älskad omgifning, från föräldrar och vänner, i rikt mått belönadt. Blott den, som varit så långt skiljd från dem alla, kan rätt bedömma värdet och njutningen af ett bref från dem, emottaget i sjelfva grannskapet af de snöbeklädda fjällen!! Och härmed slut på detta 8:de bref.

NIONDE BREF VET.
Östersund den 28 Julii.

Med till hälften inpackade saker, och beredd att om ett par timar afkunna lagmansrättens domar, fullföljer jag nu detta nionde bref af min nordiska journal. Sejouren uti Jemtland har varit ganska interessant och äfven angenäm; men afståndet från de närmaste, de käraste föremålen är för långt, communicationen med dem alltför långsam, för att icke bland de omgifvandc nöjena beständigt upväcka en bitter känsla af tomhet, en innerlig längtan, att snart styra kosan åt mera sydliga trakter. Derföre är det ock med den största tillfredsställelse, som jag nu vet mig kunna i morgon begynna denna återfärd, och som jag redan expedierat de i sådant afseende nödiga förbudssedlar. Den sednast förflutna veckan har hufvudsakligen varit ägnad åt arbete och genom använd flit har det lyckats att få allt i rattan tid färdigt, och redan ligga samtliga expeditionerna på en lång soffa upstädade, för att till vederbörande parter genast efter domarnas afkunnande utlemnas.
Thorsdagen den 24 Julii på aftonen reste vi ut till wännen Boij pä Kungsgården å Frösön, en mil från staden. Han hade godheten låta hämta oss med egen vagn, och vi stadnade där 2:ne hela dagar samt återvände den 26 på aftonen till staden. Under vägen stadnade vi nära Frösö kyrka hos rector Backman och vandrade ned uti en stor, vacker äng för att bese en slåttehjelp. 40 personer voro där från Kungsgården, utom flere andra, och vi mötte äfven Boij sjelf jemte några yngre officerare af hans kamrater, hvilka bo hos honom. Slåtter- folket, circa 60 personer, gjorde på aftonen, då vi ditkommo, sittande i 1/2-cirkel på marken, alla karlarna å ena sidan, alla qvinfolken på den andra, de sednare med sina gemena kläden kring hufvudet.1) (Det fönjenar anmärkas, att de jemtländska liarna äro utmärkt väl ställda och skaftet är af en aldeles egen beskaffenhet. Den slående går aldeles rak, men lien aftager ändå gräset, som hade man klippt med en sax.) I hemvägen derifrån drucko vi thé hos fru Backman. Rectorn sjelf var icke hemma. Utsigten vid Frösö kyrka är superb och märkvärdig öfver hela Storsjön med dess kringliggande stränder, öar, kyrkor, gärdar etc. och fjällen i fonden; men den tröttar i längden, och jag preferérade de herrliga bergstrakterna kring Undersåker, Mörsill och Åre.

Wid framkomsten till Kungsgården emottogos wi med samma hjertliga vänskap, artighet och välvilja, som wi förut väntat, och vår sejour där var synnerligen treflig. Wärden sjelf så glad och munter och förekommande; wärdinnan mycket hygglig, söt och aimable. I deras hus en mamsell Hörnsten, hvars mor upgafs heta v. Knorring, var äfven ganska artig och städad, med hyggligt och angenämt umgängessätt. Några officerare, som ej hafva annan lägenhet, bo på Kungsgärden och betala där för sig, en stor winst för dem att kunna jouéra af en så treflig och artig bostad.
Fredagen den 25:te voro några främmande bjudna till middag, deraf dock flere uteblefvo af sjukdoms och andra förfall. Fru Tigerstedt och fröken v. Törne voro Ibland de närvarande; den förra mycket treflig, glad och hygglig. På e. m. gjorde samtliga en promenade till några aflägsna ängar men nota bene åkande uti en slags rustvagn, fylld med hö och bespänd med 4 hästar, som Boij sjelf körde på stående fot. Denna färd var rätt munter och angenäm, och samtliga tycktes rogade deraf. Wid Kungsgården, som är boställe, har Boij nybyggt nästan alla uthusen, med mycken ordning och prydlighet i anläggningen, planterat en mängd av träd samt företagit vidsträckta odlingar. (Till capitlet om Jemtland hörer, att allmogen, som eljest är så händig i hvarjehanda stycken, bygger sina hus utomordentligt illa. De se prägtiga ut i det yttre, men vårdslösas i upförandet, så att snön ofta piskar genom väggarna, och knutarna äro högst gemena.) Man kunde invända, att för stora kostnader äro här nedlagda på ett boställe, men genom en längre tids häfd torde de kunna återgäldas. Imedlenid såg jag nu med förnöjelse herrliga korn- och potatisfält samt vacker höafkastning. Wädret var eljest regnigt och kallt, så att jag ej kunde se mig omkring så mycket jag önskade, derifrån jag äfven hindrades af lagmanstinget, deraf sidsta återstoden egentligen på Kungsgärden expedierades, och hvarvid wederbörande adjutanter voro behjelpliga med collationering, sigillering o. s. v. Kungsgården har ett täckt läge, fast något dystert i mitt tycke, och jag fann belägenheten ingalunda på långt när så skön, som jag förut hört omtalas.
Lefnadssättet behagade mig deremot mycket; win och dricksvaror funnos als icke, men väl godt öl och förträfflig mjölk, med för öfrigt god och välsmakande kosthållning samt rätterna till antalet få. Så bör det vara, häldst på landet, och den, som derpå säkrast vinner, är hälsan.
Ännu hade Boij den gamla, vackra hästen, benämnd Blixt, som jag så ofta sett i Westergötland, och derföre nu med nöje återsåg; för öfrigt anmärktes en vacker berguf, några påfoglar etc.
Söndagen den 27:de Julii middag hos landshöfding v. Törnes i sällskap med revisionssekreteraren Poignant. Till afton voro vi bjudna till provincialläkaren doctor Rissler, som har ett litet synnerligen täckt, vackert och trefligt ställe benämndt Hornsberg och beläget på Frösön, så snart man kommer öfver bron. Med utmärkt omsorg har ägaren där upfört en prydlig, väl underhällen åbyggnad, upfredat en liten park, upqvistat och hyfsat en mängd träd, och vid sjön byggt ett vackert lusthus, i midten hvaraf står en gammal prydlig tall, kring hvilken voro bordskifvor anrättade, derpå thé serverades. Aftonen fördrefs med ett litet spelparti, ett glas pounche och en nätt soupér med sköna smultron och den yppersta grädde. Wärdinnan, ett äldre fruntimmer, var alltför hygglig samt innerligen gästfri och välvillig. Wid hemgåendet bemärktes en vid broändan stående men sönderslagen runsten, som sades antyda, att fordom tima där blifvit byggd en bro af någon stor man, som tillika christnade Jotaland.
Den 28 Julii måndag. Slut på lagmanstinget, 33 domar. Middag hos landshöfding von Törnes, där äfven qvällen sedan tillbragtes. Eftermiddagen åtgick till packning, påskrift af wadebevis o. s. v. Bägge dagarna vankades till middagen de ypperligaste hjortron, hvilka åtos såsom smultron med grädde och smakade förträffligt.
Den 29 Julii tisdag. Upbrott från Jemtlands lilla hufvudstad. Med kännedom om bristen på tillförsel och svårigheten at: häldst denna tiden erhålla lifsmedel, hade jag väntat, att få dyrt betala vår förtäring härstädes. Jag blef derföre pä det högsta surprenerad, att vid liqviden med min källarmästare, benämnd Sahlstedt, få en räkning, så ytterst billig och låg, att jag sannerligen trodde, att mannen räknat sig till betydlig förlust. Jag gjorde honom upmärksam härpå, men han förklarade sig fullt belåten. Den välvilja och oafbrutna upmärksamhet, hvarmed vi för öfrigt blifvit serverade och accommoderade, stod ej på räkningen och kunde ej nu af mig förskyllas.
Inan jemtlandssejouren slutar, måste jag åt landshöfding v. Törne ägna den gård, han så rättvist fönjenar i afseende på sin oafbrutna verksamhet, sin ihärdiga möda, sin icke tröttnande ifver till befordrande af eultur och odling och hvarjehanda allmänt nyttiga inrättningar inom länet. Under hans tid är mycket i denna del uträttadt, mera återstår, men machinen är redan satt i gång, och det hela skrider framåt.

Invigning av minnessten
över biskopen Paulus Genberg

En frostig men vacker senhöstdag, den 23 november 1941, invigdes med en enkel och stämningsfull högtidlighet en minnessten över jämtlandssonen, kalmarbiskopen Paulus Genberg. Inom Föreningen Gamla Östersund och bland Genbergs anhöriga hade man sedan länge umgåtts med tanken att på ett varaktigt sätt anknyta minnet av Genberg till hans fädernegård i Odensala nr 3, numera stadsägan nr 649 här i Östersund. För några år sedan lät biskopens dotter fröken Anna Genberg i Kalmar genom förmedling av Föreningen Gamla Östersund uppsätta ett porträtt av biskopen och en minnestavla I salen i mangårdsbyggnaden på fädernegården. Med hänsyn bl. a. till eldfaran överflyttades emellertid på fröken Genbergs önskan tavlorna år 1939 till Föreningens samlingar, varvid förutsattes, att Föreningen skulle låta uppsätta en mera varaktig minnestavla på den gamla byggnad på gården, i vilken Genberg var född. Sedermera överenskommo Föreningen och biskopens släktingar att gemensamt resa en minnessten på fädernegården, vilken numera innehaves av änkefru Matilda Olsson.
Ett hundratal personer hade hörsammat Föreningens inbjudan till invigningshögtidligheten, bland dem landshövdingen Torsten Löfgren samt många medlemmar av den Genbergska släkten, främst biskopens son överste Axel Genberg och dottersonen skriftställaren Waldemar Swahn, Stockholm, konstnären Anton Genbergs son civilingenjören Gösta Genberg, Sundsvall, och löjtnanten E. Chr. Gen- berg härstädes.

Minnesstenen utgöres av ett råhugget block av Gustamarmor med följande inskription:
»Här föddes Statsrådet, Biskopen, En av de aderton i
Svenska Akademien Paulus Genberg
den 13 april 1811»

Invigningen förrättades av ordföranden i Föreningen Gamla Östersund borgmästaren Iwan Wikström med ett tal, som återgives här nedan, överste Genberg uttalade ett tack för den hedersbevisning, som ägnats hans fader, varefter prosten J. Björck, Frösön, hyllade biskopens liv och gärning. Slutligen föredrogs en telegrafisk hälsning från fröken Anna Genberg och därmed var den värdiga minneshögtiden till ända.
Borgmästare “Wikströms tal var av följande lydelse:
Herr landshövding, mina damer och herrar!
Vi ha samlats här i dag för att resa en minnesvärd över en av Jämtlands allra största söner, biskopen Paulus Genberg.

Föreningen Gamla Östersund har rest stenen i samverkan med biskop Genbergs anhöriga, av vilka många äro närvarande här, bland dem främst biskopens son överste Axel Genberg. Biskopens nu 78-åriga dotter, fröken Anna Genberg i Kalmar, har förvisso också sina tankar riktade hit upp i dag.
Det är icke möjligt att här hinna teckna Paulus Genbergs märk- liga levnadsbana. Man kan utläsa den sannast och klarast ur de noggranna dagboksanteckningar, som han dagligen förde från 17 års ålder till dagen före sin död. Genbergs måg, lektor Oscar Svahn, vilkens son, skriftställaren Waldemar Swahn, vi också se här i dag, har på ett mästerligt sätt, varmt och klokt, skildrat den älskade och beundrade svärfaderns liv och gärning.
För oss jämtar, som genom muntlig tradition lärt något känna Paulus Genberg, skulle väl en levnadsteckning över honom kanske forma sig till sagan om den försynte och tillbakadragne bondsonen, som med eller mot sin vilja fördes upp till rikets högsta värdigheter tack vare ett lysande intellekt, utpräglad organisationstalang och en sällsynt mångsidighet, men kanske främst på grund av den omedelbara sympati och tillit, som han genom sitt nobla väsen utlöste hos alla med vilka han kom i beröring.
Paulus Genberg föddes på denna gård den 13 april 1811, alltså för 130 år sedan. Föräldrarna voro bonden Anders Pålsson och h. h. Anna Persdotter. Modern var född i Genvalla och tillhörde den kända Genbergska släkten. Redan som barn framstod Paulus Genberg som ett läshuvud och sändes jämte den äldre brodern till Frösö trivialskola, där han blev den främste i sin klass. Fadern var även gästgivare i Östersund och den unge och händige gossen lär härigenom ha kommit i beröring med John Ericsson — den store upp- finnaren —, som en tid bodde i staden, och hjälpt honom som hantlangare. År 1827, vid 16 års ålder, begav sig Genberg till Lund för att fortsätta studierna. Svag hälsa, en viss inre depression och ett knappt understöd hemifrån försenade väl något hans studier. Han promoverades år 1835 till filosofie doktor, sedan han avlagt filosofisk examen i klassiska språk och praktisk filosofi, och han förskaffade sig sedermera professorskompetens såväl i sistnämnda ämne som i romersk filologi — en märklig prestation — samt utnämndes till professor i praktisk filosofi år 1847. Hans vetande omfattade likvisst även många andra, vitt skilda områden.
Under studenttiden utvecklades Genberg till en glänsande vältalare, även på latin — han var docent i romersk vältalighet och poesi — och blev föremål för den största beundran inom studentkåren. Han valdes till kurator i skånska nationen i Lund och var studentkårens lysande talesman vid den tidens skandinaviska studentmöten. Oscar Svahn skildrar, hurusom Genberg »en solvarm junidag av beundrande armar nästan lyftes upp på talarstolen under Lundagårds jättekastanjer och med högburen panna, med ögat blixtrande av snille och livskraft, med ord, än gnistrande som svärdshugg, än varma som ett sommarregn och burna på en silverklingande stämmas ljudvågor väckte en storm av hänförelse i den till möte församlade skandinaviska ungdomens hjärtan.»”) Genberg förblev allt framgent en skandinavismens, liksom också en liberalismens förkämpe.
Som professor fick Genberg icke länge tillfälle att nyttiggöra sina framstående pedagogiska egenskaper. Redan år 1847 utsågs han nämligen till riksdagsman för Lunds universitet. Påföljande år kallades han till statsråd och chef för ecklesiastikdepartementet, men mottog kallelsen först efter mycken tvekan. I denna egenskap har han väl främst satt spår efter sig genom 1849 års läroverksreform och 1852 års universitetsstatuter. Bägge betraktas såsom mycket betydelsefulla milstolpar inom undervisningsväsendet.
År 1852 avgick Genberg ur regeringen och utnämndes s. å. till biskop i Kalmar stift. Här gav han rika prov på sin administrativa duglighet och här verkade han, älskad och vördad, till sin död år 1875. År 1871 hade Genberg invalts som en av de aderton i Svenska akademien.
Vad nu nämnts framvisar blott några få yttre konturer av Paulus Genbergs levnadsbana. Sin hemprovins besökte han endast en gång; modern hade avlidit redan år 1823 och fadern år 1828. Det var på högsommaren 1835. Han predikade då i sin hemsockens kyrka men också i Frösö kyrka. Det blev en gripande predikan. »Det var icke en, som icke grät», förmäler traditionen.
Genbergs levnadstecknare, av vilka även Carl Snoilsky, hans efterträdare i Svenska akademien, är en, synas vara eniga däri, att om ock Genberg på grund av sin genialitet och mångsidiga lärdom vann stora framgångar, så var han dock störst såsom människa. I hans egna dagboksanteckningar och de samlade uttalandena om honom möta vi också en i anda och sanning ädel människa. När vi därför i dag inviga denna minnessten, som framdeles skall stå under Föreningen Gamla Östersunds vård, så är det icke blott till åminnelse av en man, som, framsprungen ur jämtländsk bondestam,

*) Belysande för Genbergs framstående talanger såsom vältalare är följande
omdöme i »Anteckningar om Gymnasister i Växjö 1800—1850» av Erik Ludvig Miles Fleetwood: »Det var för 1824 års abiturienter, som Esaias Tegnér, stadd på resa att i Uppsala invigas till biskop, höll det första av dessa skoltal, som skola leva minst lika länge som hans dikter och som gjorde dimissionerna i Växjö till riktiga folkfester, besökta av resande ej blott från detta stifts avlägsnaste delar utan även från Kalmar och Lunds stift och i sin ort i rykte och högtidlighet upphunna av ingen annan än Genbergs. Dennes verkan såsom talare be- rodde även på röstens sällsporda välljud och den fulländade deklamationen, företräden, som Tegnér icke ägde.»

nått upp till samhällets högsta tinnar och detta på en tid, då den vägen var vida svårare att vandra än nu. Det är också för att hugfästa minnet av en humanitetens och humanismens borne företrädare och talesman, en personlighet av den universellt erkända och högtstående typ, vars kanske främsta kännemärken äro självbehärskning, hederskänsla, hänsyn till medmänniskor.
Må minnesstenen också bli till ett vittnesbörd om strävan att knyta an till förfädernas verk i stort eller smått, en länk bland många i den kedja av traditionsuppbyggande tankar och gärningar, som binder släktleden samman!

För 60 år sedan
Några anteckningar från Östersund på 1880-talet

Av fil. doktor LENNART BJÖRKQUIST.

Östersunds stad erbjöd i början av 1880-talet en helt annan bild än nu. Från stadens grundläggning och fram till denna tidpunkt gick utvecklingen långsamt, och de förändringar, som skedde, torde ha spelat en relativt obetydlig roll, i varje fall i stadens dagliga livsföring. Den verkliga vändpunkten var järnvägens invigning år 1882, och under de 60 år, som sedan dess förflutit, har staden genomgått en radikal förändring och utvecklats från en relativt isolerad småstad till ett modernt och framåtsträvande stadssamhälle.
Då tiden före järnvägen icke ligger längre tillbaka än att den ännu lever i äldre personers minne, har man här tillfälle att på ett mera levande och påtagligt sätt, än som vanligtvis är fallet, få en

bild av livet i en svensk småstad, sådant det gestaltade sig, innan den moderna tidens nivellering och jämnstrukenhet satt sin prägel på detsamma. Och det är just detta, som gör uppteckningarna av stadens traditioner så givande och intressanta icke endast för staden själv utan även för svensk kulturhistoria över huvud.
Östersund var på 1880-talet med avseende på det bebyggda området avsevärt mindre än nu och sträckte sig österut endast till nu- varande Rådhusgatan. Södra delen av staden kallades Myran, ett område, som vidtog ungefär, där Riksbanken nu ligger. Området nedanför Karlslund upptogs av den s. k. Björnmyran, från vilken Stadsbäcken rann ned till Storsjön. Stadsbäcken flöt genom nuvarande Residensgränd, och på sina håll hade man därifrån anordnat en primitiv vattenledning. Så hade exempelvis »Glahans-Märta», som hade krog vid Storgatan 14, ordnat sin vattenfråga. I norr låg rektorsbostaden Lugnet, sedermera fattighus, och därbortom Stadsskogen. Gatorna voro till stor del endast vanliga vägar med diken vid sidorna. Här och var hade man anordnat ett slags primitiva trottoarer genom utläggande av plankor eller bräder. De längslöpande gatorna hade diken endast på nedre sidan men tvärgatorna på bägge sidor. Dessa diken tjänstgjorde samtidigt som slaskledningar, och särskilt om vårarna, då allt slaskvatten, som under vintern samlats och frusit i dessa, tinade upp och rann ned i de nedre delarna av staden, kunde det vara mindre behagligt, över dikena gingo träbroar In till gårdarna. Vattenledning fanns ej, utan vattnet togs ur brunnar på gårdarna. Detta vatten var dock ganska kalkhaltigt. Ville man ha mjukare vatten, fick man köra det ur Storsjön. För detta ändamål hade man särskilda vagnar med tunnor. Om vintern användes lösa tunnor, som forslades på kälke.
Varje fastighet hade sin vret- eller skogslott, belägna runt omkring staden. Dessutom hade man kålhagar, där man drev träd- gårdsskötsel. En del av dessa vretlotter synas ha utgjort naturaförmåner för vissa tjänstemän. Sålunda fanns en dylik, som kallades »Landshövdinglotten» och en, som bar namnet »Borgmästarlotten».
Gatubelysning saknades tidigare men började Införas på 1870- talet. Under natten patrullerade en brandvakt på gatorna, vilken utropade timmarna med följande ord:
«
»Klockan är tio slagen.
Hör väktarens rop.
Klockan är tio slagen» etc.
Nedanför nuvarande Svenska Handelsbankens hus på övre delen av Stora torget låg en skola. I dess klocka ringdes klockan 8 om sommaren och klockan 9 om vintern. Även vid eldsvåda ringde man i denna klocka. Ringningen sköttes av brandvakten. Dessutom klämtades I kyrkklockorna och brandsignaler blåstes på horn.
Stadens livsföring var i stor utsträckning baserad på boskapsskötsel. De flesta gårdsägare hade egna kor, ibland även hästar, svin och höns. Ladugårdar funnos följaktligen på de flesta gårdarna, ävensom stallar. Vintertiden utfodrades kreaturen Inomhus med hö från vret- och skogslotterna, och om detta ej räckte, köptes foder frän de kringboende bönderna. Hölador funnos på alla lotter. Sommartid betade kreaturen I Stadsskogen. Stadsborna hade gemensam geterska och erlade avgift till staden. Den, som tog upp dessa avgifter, kallades »kofogde». Innehavare av kofogdesysslan var under 1880-talet skomakare Roman. Vid 7-tiden på morgnarna drevos kreaturen från de olika gårdarna upp till Stadsskogen, där de omhändertogos av geterskan. Vid 5-tiden på eftermiddagen samlades alla pojkar, som skulle hämta korna, vid grinden invid Lugnet. Härifrån drevos kreaturen genom stadens gator till respektive gårdar. Under hemvägen fingo de även beta på dikeskanterna, och ovanligt var ej heller, att de I förbifarten togo sig en munfull foder på det gräsbeväxta torget.

Stadens innevånare utgjordes vid denna tid huvudsakligen av tjänstemän, handlande och hantverkare. Bland de sistnämnda voro de flesta yrken representerade. Vid Strandgatan, ungefär där lasarettets överläkarebostad nu ligger, låg Hestermans färgeri och kat- tuntryckeri. Hesterman var tysk och hade med berömmelse deltagit i tysk-danska kriget 1864. Färgerirörelse drevs även av fabrikörerna Holmbäck och Fjellman. Den senare, som därtill även var rådman, hörde till stadens pampar. Söder om Hestermans färgeri lågo Sjö- ströms och Sandbergs garverier. Vid nuvarande Rådhusgatan, som då bar namnet Repslagaregatan, hade repslagare Fröman sin rep- slagarbana. Den låg vinkelrätt mot gatan, ungefär där Brogränd nu ligger. Skräddareyrket drevs av skräddarmästarna Lindholm och

Dahl, vilka bägge bodde vid Köpmangatan. Skomakareyrket representerades av bl. a. skomakarna Roman, Eriksson och Lindqvist, andra yrken och yrkesmän att förtiga.
De gamla hantverksmästarna, särskilt de som hade burskap, voro i allmänhet yrkesstolta och läto ingalunda behandla sig hur som helst. Det berättas om en smed, att han en gång skulle utföra en del smidesarbeten åt en bonde i Lit. När han satte sig till bords och skulle äta, visade det sig, att man placerat honom bland drängarna. Efter slutad måltid steg han upp och tillsade sin gesäll, att han skulle packa ihop verktygen, ty nu skulle de resa hem. På bondens förvånade fråga om orsaken svarade han, att han icke kunde arbeta på ett ställe, där man behandlades så. Han var icke van att äta tillsammans med bonddrängar. Efter den betan fick han äta tillsammans med bonden i ett inre rum.
På vårsidan kommo gesällerna vandrande. De buro sin packning i ett knyte och voro vanligen utrustade med knölpåk. En del stannade och togo arbete, en del fortsatte. Många voro kända för att vara svaga för sprit. De hade sin särskilda arbetsordning. Det mesta arbetet sparades till slutet av veckan. Måndagar och även tisdagar togo de sig ledigt enligt den gamla regeln. »Måndagen är en frivillig dag» etc. De lågo då uppe på stadens vretlotter, där de söpo och spelade kort.

En stor roll i stadens liv spelade marknaderna. Huvudmarknaderna voro tre: Trettondagsmarknaden i januari, Gregoriimarknaden i mars och Höstmarknaden i september. Då rådde ett rörligt liv. Bönderna kommo från olika håll och togo kvarter överallt i staden. Vissa ställen voro mera frekventerade än andra, såsom Lars Mårsa-gården i nuvarande kvarteret Hästhandlaren, Stål-Olles na. fl. Man höll ej sällan ihop sockenvis, och en del gårdar hade även namn, som syftade härpå, exempelvis Hallgården i hörnet av nuv. Rådhusgatan och Residensgränd. Litsborna togo gärna kvarter i Lars Mårsa-gården och hos Lisa i Borgen höllo Oviks-, Föllinge- och Offerdalsbor till. Man låg i flatbädd på golvet, ibland ända upp till femtio stycken, och överallt gick det livligt till. Historierna flödade. Mat höll man i allmänhet själv, endast en eller annan sökte sig ned till någon av stadens krogar, Thaléns, Borgens och andra. Matsäcken förvarades i stora matsäcksskrin och dryckesvaror fattades ej heller.
Marknaden centrum var Stortorget, där stånden stodo i långa rader. Dessa tillhörde mestadels staden och uthyrdes till marknads- besökandena mot avgifter, som varierade beroende på läget. Under mellantiderna mellan marknaderna stodo dessa stånd på olika plat- ser i staden bl. a. i det kvarter, som nu bär namnet »Ståndraden», men som då låg utanför den egentliga bebyggelsen. Till marknaderna kommo handlande från Norge, Ångermanland, Medelpad, Hälsingland och Dalarna, och även en och annan västgöte hittade hit. Kom- mersen gick friskt undan. Hammerdalsbönderna kommo med hemsmidda liar, Kyrkåsborna sålde laggkärl och Näldenborna jämtskrin- dor. Handölsbor voro även tillstädes med grytor och pannor av täljsten. Särskilt livligt var det på övre delen av torget, där »Kling- Brita» och »Westrings-Ingeborg» sålde ärt- och »fikvälling», kaffe och smörgåsar. Här samlades man, skämtade och pratade, och gubbarna togo väl då och då en tår, inköpt på utminuteringslokalen, vilken då låg i hörnet av torget och Storgatan. Även stadens ordinarie handlande gjorde under marknaderna goda affärer, icke minst apoteket Hjorten, som hade högsäsong på särskilt Hoffmans droppar. Marknaderna började i regel onsdag och räckte till och med lördagen

Trettondagsmarknaden var särskilt trävarumarknad, då bolagens representanter, i de fall de ej hade kontor i staden, kommo upp och gjorde skogsaffärer. Man köpte avverkningsrätt på ett visst antal år men även hela hemman eller skogsskiften. I allmänhet var det endast furuskogen, som ingick i köpet. Granen ratades mestadels. Och efter varje köp skulle man dricka köpskål eller »ljösminn», som det kallades. Denna bestod antingen av mat eller kaffe, i bägge fallen med brännvin. Det berättas, att en inspektor från Brunflo vid ett tillfälle var i färd med att göra ett skogsköp, då en av säljarna sade: »Om inspektorn bestå ä rektut ä ljösminn, så ska’n få gråna å», varpå inspektören svarade, att »ljösminn» skulle de nog få men »gråna ville’n int ha». Annars var det vanligen säljaren, som skulle bjuda enligt det gamla talesättet, att
»den som penningarna får
han kalaset ock består.»
Vid intumningen av virket brukade en stock, som höll minst 12 tum i topp, kallas »kaskstock». För varje dylik stock skulle säljaren bjuda på en kask — kaffe med brännvin. Under Trettondagsmarknaden förekom även en del skinnaffärer. Lapparna brukade också vara tillstädes med renkött, renben och hudar.
Gregoriimarknaden var den förnämsta av årets marknader. Det var den speciella skinnmarknaden. Uppköpare kommo ända från Trondhjem och Bergen men även från andra håll. De skinn, som utbjödos voro dels tamdjursskinn, såsom kalv-, får- och getskinn, dels viltskinn av räv och ekorre samt ett eller annat skinn av björn, varg och lodjur. Denna marknad var därtill särskilt ungdomens marknad. Flickorna skulle då ha stora franskarameller, och det var en tävlan om, vem som skulle få de flesta och på så sätt visa sig vara mest uppskattad.
Höstmarknaden var speciellt kreatursmarknad. Tidigare såldes kreaturen på gårdarna och på Sjötorget, men i slutet av 1880-talet började man övergå till Nytorget. Hästhandlare, särskilt från västra Jämtland, köpte upp hästar i Norge och sålde dem på marknaden. Även hästskojare voro i farten, och det berättas, att dessa brukade ge gamla utslitna hästar arsenik för att de skulle verka piggare. Vid denna tid hade man även fått hem »fäbomaten» — smör och ost från fäbodarna — och även denna var en viktig handelsvara liksom myltan, vilken, liksom nu, levererades i träkaggar.
Nöjena spelade givetvis en icke obetydlig roll vid marknaderna. Tidigare hade man hållit till på gårdarna i Stortorgets närhet, men så småningom kom nöjesmarknaden att koncentreras till Sjötorget. I anledning härav kallades detta även »Skojarbacken». Marknadsnö- jena voro de vanliga: posilivhalare med dansande björnar eller apor, karuseller, tittskåp, loppcirkusar m. m. En tid visades även pan- optikonfigurer i Borgens sal, nuvarande Grand Hotell. Det berättas, att en gubbe och hans gumma en gång stannat framför ett nöjestält, där det på danska annonserades, att inträdet var »20 öre for voxne og 10 öre for born». Gumman frågade gubben, vad som stod på skylten, och gubben svarade: »20 öre för oxen och 10 öre för bjenn» (björn). »Vi gå in och se på bjenn då», sa gumman.

Tidigare spelade sjöfarten på Storsjön en stor roll i stadens liv. Den äldsta ångbåten var hjulångaren Jemtland, som dock slutade redan på 1860-talet. Senare tillkommo ytterligare en mängd ångfartyg: hjulångarna Odin och Carl XV, propellerångarna Framåt, Östersund, Thomée, som hitfraktades från Revsundssjön, Necken (senare Trafik), Thor, Bergsviken, Gurly samt ångslupen Gustaf. Av dessa finnas nu endast Östersund och Thomée kvar. Befälhavare på Thomée var vid denna tid kapten Dedering, känd såsom ivrig godtemplare men ettrig och envis. I början av 1900-talet hände det en gång, att Thomée på resa från Berg till Östersund utanför Kårgärde brygga gick på en stor sten. Stöten var så kraftig, att en av passagerarna åkte in i en spegel och kapten Dedering själv kastades uppför trappan. Båten fick ett stort hål i ena sidan och måste sättas på grund, men då stod maskinisten i vatten till knäna. Icke förty avböjde kapten Dedering assistens av andra båtar, och sedan läckan tätats med en fläskskinka, tog sig Thomée för egen maskin in till Östersund. — På Necken tjänstgjorde en tid tvenne bröder Eriksson, söner till en pråmskeppare. Den ene, vilken var eldare, tog namnet Blixt och den andre, som tjänstgjorde som däckskarl, kallade sig Dunder. Att folkhumorn skämtade om »blixt och dunder» var ju ganska förklarligt.
Trafiken på Storsjön var som synes synnerligen livlig och vid tiden före järnvägens tillkomst fick staden sitt huvudsakliga behov av lantmannaprodukter denna väg. En god del av detta behov fylldes ju dock även genom den egna kreatursskötseln. Bröd, tunnbröd och »halvtjuckbrö», kom mestades från Marieby. Särskilt torgdagarna, onsdag och lördag, var det ett rörligt liv på kajen, vilken då var avsevärt mindre än nu. De stora båtarna hade full restauration ombord, och när de lågo vid kajen, passade man gärna på att gå ombord och få sig litet till livs. En, som gärna hade sina vägar hit, var den s. k. Lihl-Pål, som ville anses litet förmer än andra, och som man därför gärna drev med. En gång var Lihl-Pål ombord på Carl XV, då en av passagerarna, en bonde från Oviken, blev sjösjuk. Da Lihl-Pål, som själv härstammade från samma socken, frågade: »Ä du sjuk?» fick han genast till svar: »Man kan int bli ane när man se ‘n Lihl Pål.»

Årsfesterna firades i Östersund liksom annorstädes efter gamla traditioner, som visserligen kunde variera något i olika hem men ändå i stort voro likartade.
I god tid före jul började julstöket. Skinka saltades ned, lutfisk lutades, ljus stöptes och bröd och »krus» bakades. Ljusen stöptes i bryggstugan och endast till jul. Talgljus användes till vardags, men till helgdags hände det även, att man nyttjade stearinljus. Julgran var i bruk under hela 1880-talet och sannolikt även avsevärt tidigare. Granarna köptes tidigare på Stora torget; senare flyttade jul- granshandeln över till Nytorget. En del gjorde upp med någon bonde, som levererade granen direkt till vederbörandes hem. Julgrans- köpet gjordes en eller annan dag för julafton. Sjulsmässdagen, dagen före julafton, var den sista stora förberedelsedagen. Då skulle kär- varna, som man köpt på torget samtidigt med julgranen, sättas upp. Denna dag skulle man även ta sitt julbad i stora kar eller bunkar av trä. På julaftons morgon och förmiddag skulle man ut med gåvor till de fattiga. Gåvorna utgjordes av ljus, risgryn, korv, någon bit av skinkan, prov på julbaket m. m. Sedan doppade man i grytan och avsmakade all julmaten. En del doppade först på kvällen. Julgranen tändes. Inga särskilda julgransljus funnos, utan man använde korta stumpar av vanliga ljus. Julklappar utdelades även. På kvällen åts lutfisk och gröt. I gröten låg vanligen en mandel, och den som fick denna, skulle bli gift under året. Innan man gick och lade sig lästes julevangeliet. De yngre gingo även ut i stall och ladugård och gåvo hästar, kor och grisar att smaka av julmaten.
På julmorgonen lyste ljus i alla fönster. Man gick i allmänhet i julottan i stadens kyrka, som var rikt upplyst med stearinljus. En eller annan åkte även ut till Brunflo eller senare till Frösön. Juldagen firades sedan i stillhet i hemmen. Först på annandagen började man gå och hälsa på varandra.
Fettisdagen var det allmänt lov i skolorna. Barn och ungdom åkte kälke dels i staden, dels ock i den s. k. Gubbåkern på Frösön. En del hade riktiga kälkar, men även bodkälkar, ja t. o. m. gödselslädar, kommo till användning. Till middag åt man bruna bönor och fläsk samt fettisdagsbullar.
På påskafton åtos ägg. Äggtoddy hörde även till de stående påskrätterna.
Valborgsmässoaftonen firades med eldar och sång från trappan till gamla kronomagasinet på Frösön. Hela bron var då full med folk. Då det vid denna tid ofta var lerigt på gatorna, använde man lädergaloscher. Dessa avtogos dock vid broändan och hämtades, när man skulle tillbaka igen. Till valborgsmässoeldarna, som tändes på ett flertal ställen, hade stadens pojkar dragit ihop torrved, stubbar m. m. ur skogen. Skjutning förekom även.

På trefaldighetsafton gick särskilt ungdomen man ur huse för att dricka ur trefaldighetskällan vid Öhnet. Frösövägen kunde då vara svart av folk.
Den kanske förnämsta festen på året var dock midsommaren. Pä midsommaraftonen gingo stadens innevånare ut i skogen och höggo björkar och löv, vilka placerades på ömse sidor om dörrarna. Många placerade även björkar inne pä gårdarna, så att de bildade små lövsalar.
Midsommardagen firade en stor del av stadsborna ute på Frösö läger. Med båt reste man från staden ut till Kungsgården; en del körde även med häst. Hästarna ställde man in i torpen kring lägerplatsen, särskilt i det s. k. Stormtorpet. Båtarna gingo så tidigt, att man hann fram till kyrkparaden klockan 11. Denna hölls vid Kungsstenen, som då stod nere på slätten. Både fält- och hästjägare deltogo. Då gudstjänsten drog ut på tiden och värmen ofta var besvärande, voro 3—4 jägare ur varje kompani kommenderade att med vattenfyllda kokkärl stå redo att ta hand om dem, som svimmade, föregångare alltså till våra röda korssoldater. Efter kyrkparaden tågade man tillbaka till förläggningen med musiken i teten. I dagsprogrammet ingick även en timmes exercis, den s. k. »pigparaden». Senare på eftermiddagen anordnades skämttävlingar, dragkamp mellan kompanierna, jakt på såpad gris, spänna kyrka och säcklöpning. Den sistnämnda gick så till, att en säck bands om benen på de tävlande, vilka därtill skulle bära en stor pyts vatten på huvudet. Det gällde nu att komma i mål på kortaste tid med minsta förlust av vatten, vilket kunde vara kinkigt nog och framkallade stor munterhet bland åskådarna. På kvällen vidtog dans kring majstången, vilken var placerad i nordöstra hörnet av slätten. I allmänhet hade man matsäck med sig, men en del åto även på kompaniernas marketenterier. Dessa hade namn efter kompanierna. Sålunda kallades livkompaniets marketenteri eller krog »Livkroa», Hammerdals »Hammerdalskroa», Revsunds »Revsundskroa» och Bergs »Bergskroa». Dessutom fanns även ett marketenteri, som kallades »Civilkroa». Hela dagen var det ett rörligt liv på lägerplatsen, och först sent på kvällen återvände man med båtarna till staden.

I staden funnos även en del original. Ett sådant var stadsbudet »Mattis» Olsson även kallad »Armfeldt» på grund av att han var enarmad. Mattis var mycket svag för sprit och fick då och då göra påhälsningar i finkan, varför han inte såg polisen med alltför blida ögon. En dag hade han av slaktare Solberg fått en mängd grisfötter, vilka han placerade på ömse sidor om ingången till polisstationen. Därefter stack han in huvudet genom dörren och sade: »Ha de främmen här I da?» »Hurså»? frågade konstapel Tannlund och gick fram till dörren. »Jo», sa Mattis, »dä stå så förb-t myttje galosche henan.» Mattis var mycket bekymrad över, att han icke fick någon debetsedel, emedan han på grund härav icke kände sig som fullmyndig medborgare i staden. På egen begäran erhöll han en dylik och fick en utdebitering på 93 öre — mantalspengar och sjukvårdsavgift. Vid skattebetalningen, då rådstugan var full av folk, reste sig plötsligt Mattis och sade: »Je ha jussom vö på krötterlängna för, men je ha kömme op i folklängna je å nu.» Sade och satte sig. Mattis var den förste, som betalade skatt i nya rådhuset.
Och därmed sätta vi punkt för dessa glimtar från stadens liv under 1880-talet. Skildringen är byggd på uppteckningar, som på uppdrag av Landsmålsarkivet 1 Upsala och Föreningen Gamla Östersund gjorts under det sistförflutna året. Till alla meddelare, ingen nämnd och ingen glömd, som med stort tillmötesgående ställt sig till förfogande och utan vilkas medverkan dessa skildringar ej skulle blivit till, vill jag slutligen framföra ett varmt och hjärtligt tack.

Ett storkalas på Lugnet i Östersund 1845

I tidigare årgångar av denna årsskrift har redaktionen meddelat vissa utdrag ur den märklige tullförvaltaren S. F. Siösteens dagböcker från 1840-talet. Hans sondotter, lärarinnan fröken Selma Siösteen i Åre, har nu välvilligt ställt till redaktionens förfogande följande anteckningar av Siösteen angående ett kalas, som han och hans fru Caroline höllo för över ett 70-tal vänner i sitt hem Lugnet i Östersund den 23 augusti 1845, alltså för nära 100 år sedan. Om förberedelserna till denna fest och om festens förlopp heter det i dessa anteckningar:
Den 19 augusti. Voro Caroline och jag i staden i ekonomiska (ärenden) för en bjudning, tillämnad nästa Lördag.
Den 20. Hemma nästan hela dagen. Arrangerade Bjudnlngsbref. Grannt Wäder.
Den 21. Kom på morgonen Ericsson hem från Lith, där han skjutit blott 7 änder. 7 hade han förut skjutit. I dag mulet. Regn på morgonen. Jag var en stund åt staden ridande, men största delen hemma och skref Betänkande till G.-T.-styrelsen (generaltullstyrelsen) om byggnad vid Forssa.
Den 22. Kommo Löjtnant Miihlfeldt och hans fru hit. Begge voro oss behjclpliga i smågöromål. Han och jag bryggde pounsch av 3 1/2 kanna arac, 1 kanna rödvin till Bischoff, 2 kannor franskt till Lemonad. Det regnade hela dagen som om himlen warit öppnad. Nå icke just så alldeles.
Den 23. Klaradt kallt och Blåst på morgonen, men fram på dagen det herrligaste wäder. Främmande voro bjudna till att dricka Caffe och passera aftonen wid Lugnet. I parken hade vi rangerat ett bord med Grässofforna, dera vi omgifwit med Björkar, och på samma sätt woro bänkarne wid Lusthuset omgifne med ditsatta Björkar. Herrarne begagnade det förra och Damerna det senare stället för att få Caffe och andra refraischissementer såsom toddy, pounsch etc. Då det började bli kyligt i skymningen, gingo vi in för att dricka thé och bese en Tableau vivant, som Caroline tillställt. Därefter Bal. Den började omkring kl. 8. Först efter Fröken Sodenstjernas och Mesdemoiselles Hallströms musik på piano och därefter omk: kl. 9 av musikanter av Regementet. Souppé kl. omkring 1 på natten i tvenne omgångar. Först de äldre. Därefter de unga, som fortfarande dansat under det de förra inne på Contoiret, där Souppéen var arrangerad, åto.

Denna tillställning kostade i contant, utom de tillgångar av Husets matförråd, som begagnades, 95:42 Rks. Sannolikt, åtminstone klokast, den sista i den Genren här på stället. Incidit in Schyllam, qvi vult evitare Carybdis.
Efter denna sarkastiska reflexion lämnar den gode tullförvaltaren följande förteckning över bjudna, frånvarande (absentes) och vid kalaset närvarande gäster:


Kommunala ärenden
1/7 1941—30/6 1942
(Meddelat av drätseldirektör D. Morén)

Av stadsfullmäktige i Östersund under tiden 1 juli 1941—30 juni 1942 fattade beslut av mera allmän betydelse:

1941 sept. 16. Drätselkammaren bemyndigas med hänsyn till bostadsbristen inom staden att till dem, som i nämnvärd omfattning uppförde bostadshus för uthyrning försälja tomter för halva priset med byggnadsskyldighet inom två år.
Ordningsstadga för natthärbärgen antagen.
Beslut om förmedling av tertiärlån.
Framställning till länsstyrelsen att antalet stadsfullmäktige skulle bestämmas till 17 i en var av stadens båda valkretsar.
Beslut om uppförande av ett pensionärshem för 223,000 kronor.
1941 okt. 21. Anslag till systuga för anskaffande av klädespersedlar m. m. till evakueringsskyldiga.
Beslut om anhållan hos Kungl. Maj:t att medlingsnämnd i hyrestvister skulle få utses.
Principbeslut om tillhandahållande av lokaler med värme, lyse och städning för en tandpoliklinik med 4 tandläkare och 4 tandsköterskor.
Med hänsyn till bostadsbristen beslöts att i kvarteret Elritsan uppföra bostadshus om tillhopa 16 lägenheter.
1941 dec. 9. Antogs nytt avlöningsreglemente för ordinarie befattningshavare hos Östersunds stad.
1941 dec. 16. Beviljades anslag å 15,800 kronor för utvidgad skolbarnsbespisning under år 1942.
1942 jan. 20. Bemyndigades drätselkammaren att under åren 1942 och 1943 medgiva restitution av den kommunala andelen av nöjesskatten för idrottstävlingar.
1942 febr. 23. Godkändes ett mellan Östersunds stad och sökandena i målet angående Storsjöns första och andra reglering träffat avtal.
Beviljades anslag å 4,500 kronor för underhåll av 25 barn från adoptivstaden Kajana under 6 månader.
Beslut om utlämnande av 20-åriga amorteringslån för främjande av bostadsproduktionen.
Beslut om uppförande av gymnastikbyggnad i kv. Läroboken för en beräknad byggnadskostnad av 320,000 kronor.
Fördelning för första gången av vinstmedel frän Östersunds Kafé Aktiebolag.
1942 mars 17. Tillsattes kommitté för utredning av frågan om anordnande av en ungdomsgård.
Antogs nytt reglemente för Östersunds stads pantlånekontor. Beslöts att kollektivförsäkra borgarbrandmännen.
1942 april 21. Beviljades anslag å 75,000 kronor för uppläggande av ett reservlager ved.
Godkändes plan för inrättande av folkkök.
Drätselkammaren bemyndigades att till Östersunds Skyttegille kostnadsfritt under 15 års tid upplåta förfoganderätten till det nuvarande skjutbaneområdet.
Bestämmelser om skogsbrandväsendet antagna.
1942 juni 16. Antogs ny arbetsordning och lönestat för rådhusrätten och magistraten i Östersund.
Avslogs motion om utläggande av hela kvarteret Laxen till park. Bifölls drätselkammarens förslag till ombyggnad av stadens vattenverk för en kostnad av 680,000 kronor.
Beslöts att jourhavande läkare skulle finnas i Östersund. Beslöts ombyggnad av Åsvägen.

 

Årsberättelse

Till Föreningen Gamla Östersund.

Styrelsen för Föreningen Gamla Östersund får härmed avgiva berättelse för verksamhetsåret 23/10 1940—23/10 1941.
Även i år har styrelsen glädjen notera ett anta! gåvor till föreningens samlingar. Sålunda har skänkts av
P. A. Landbys sterbhus: diverse tryck från Östersund.
Redaktör Hans Ericsson: fotografier över köpmän och hantverkare i Östersunds stad omkring år 1920; 1 ex. av »Jämtlands Näringsliv» (utgivet omkr. 1920); 2 ex. av »Porträttmatrikel över medlemmarna i Östersunds Fabriks- & Hantverksförening år 1923, då föreningen fyllde 80 år; 2 foton från »förbudsomröstningen» 1922.
Postkontrollör P. Borgström och bokbindare G. Linderholm: 1 st. inbundet ex. av Saxons Minnesskrift till 100-årsjubileet 1886.
Jämtlands-Gillet i Stockholm: en originaltcckning av Östersund på 1850—60- talet.
A/B Jämtlands Folkbank: 3 fotografier av Folkbankens fastighet före ombyggnaden.
Kapten Fredrik Borggren: ett gruppfoto, taget på Gamla Stadshotellet.
Fröken Edith Svensson: 1 foto, utsikt från gamla kyrkan över Stortorget.
Fru Karin Lindelius: 5 konceptblad rörande Borgens, anteckningar till föredrag 1939.
Kamratföreningen Norrlandsartillerister: Dess årsskrifter.
Hälsovårdstillsyningsmannen P. W. Klefbohms sterbhus genom tandläkaren Gillis Gustafsson: protokoll och handlingar fr. Gröna Kammaren; S. T. F:s tidning n:r 7 1940 med en artikel rörande Onkel Adam.
Fröken Emma Wollenhaupt har i efterlämnat testamente till föreningen donerat en taffel, tillverkad av instrumentmakaren E. Moberg i Östersund.
Arbetet med porträttmatrlkeln har fullföljts och den är nu i det närmaste färdig.
Föreningen har till Hemvärnet i Östersund skänkt och den 6 juni överlämnat en fana av siden.
Å 1941 års försvarslån har styrelsen tecknat 1,000 kronor.
Till verkställande av anteckningar för folkminnesuppteckningar i Östersund har styrelsen på framställning av landsmålsarkivet lämnat ett bidrag av 400 kronor, och har landsmålsarkivet uppdragit åt fil. d:r Lennart Björkqvist att verkställa detta arbete.
Likaledes har styrelsen på framställning av Kungl. Ortnamnskommittén beviljat ett bidrag å 300 kronor för uppteckning och bearbetning av ortsnamnen inom Östersunds stadsområde.
På Samuel Permans grav har i dag i sedvanlig ordning nedlagts en krans. Föreningens årsskrift utdelas vid årsmötet.
Av föreningens medlemmar hava under året avlidit fil. d:r Gregor Lindqvist och direktören J. P. Härd.
18 nya medlemmar hava Invalts sedan förra årsmötet.
Medlemsantalet utgör nu 217 stycken.
Styrelsen har under året utgjorts av borgmästaren Iwan Wikström, bankdirektörerna Carl Lignell och O. Smith, f. landsfiskalen Lars G. Uhlin, kapten Fr. Borggren och advokaten D. Cappelen-Smith. I tur att avgå ur styrelsen äro herrar Borggren och Cappelen-Smith.
Beträffande föreningens ekonomiska ställning och räkenskaperna i övrigt hänvisas till revisionsberättelsen.
Östersund den 23 oktober 1941.
IWAN WIKSTRÖM.
/ D. Cappelen-Smith.

Revisionsberättelse

Undertecknade, utsedda att granska Föreningen Gamla Östersunds räkenskaper för tiden 23 okt. 1940—23 okt. 1941, få härmed efter fullgjort uppdrag avgiva följande berättelse:

Föreningens behållning utgjorde den 23 okt. 1940:

Innestående i bank                                                .. ……………………. Kr. 16,273
10 st. 1936 års Svenska Statens Premieobligationer »     …………………….500
Nom. kr. 1,000: — Svenska Statens 4 % Försvarslån av år 1940 »……..1,000
…………………………………………………………………………………………..  Kr. 17,773:12

I n k o m s t e r :

Medlemmarnas årsavgifter………………………………… Kr………………….. 930: —
Ränta å sparkasseräkn. i A.-B. Jämtlands Folkbank »…………………….. 54: 27
D:o å sparkasseräkning i Jämtlands läns Sparbank:
Å Anna och G. Romans fond »…………………………………………………… 563:57
Å G. Sandbergs fond »…………………………………………………………………28:42
Ränta å 1940 års Försvarsobligationer •……………………………………….. 20: —
» 1941 » » »………………………………………………………………………………… 9:33
………………………………………………………………………………………..Kr. 1,605: 59

U t g i f t e r :
Annonser, blanketter, tryck m. m. . . Kr………………………………………….124:25
Årsskriften »…………………………………………………………………………….. 355: —
Hyllningar för avlidna »………………………………………………………………… 37:95
Transportkostnader, kostnader för porto,
inkasso, årsmöte, arkivforskning………………………………………………….129: 50
Vård av föreningens samlingar » …………………………………………………..45: —
Fana till Hemvärnet » …………………………………………………………………167: 90
Understöd ur Romans understödsfond »……………………………………… 300:— Kr. 1.159:60
Inkomster utöver utgifter Kr………………………………………………………………………….. 445:99 Kr. 445:99
……………………………………………………………………………………………….Summa tillgångar Kr. 18,219:11

Tillgångarna äro placerade i:
A.-B. Jämtlands Folkbank, sparkasseräkning…………………………………………. Kr…………15:21
Jämtlands läns Sparbank, A. och G. Romans fond »………………………………………..14,975:48
D:o, G. Sandbergs fond »………………………………………………………………………………….728:42
10 st. Svenska Statens Premieobligationer av år 1936 »………………………………………..500:-
Nom. kr. 1,000: — 1940 års försvarslän 4 % »…………………………………………………….1,000:-
Nom. kr. 1,000:— 1941 års försvarslån 4 % »……………………………………………………..1,000:-

Då anledning till anmärkning mot styrelsens förvaltning icke förefinnes, få vi tillstyrka ansvarsfrihet för den tid revisionen omfattar.Östersund den 22 oktober 1941.
W. MYRIN.                       G. ANDERSSON.

Sedan föregående årsmöte avlidna medlemmar:

Apotekare E. Eriksson, d 22/2 1942.
Jägmästare H. Ouchterlony, d 24/2 1942.
F. d. Trafikinspektör Fredrik Johanson, d 19/4 1942.
F. d. Hamnfogde Rob. Scharin, d 4/5 1942.
Direktör P. M. Sellström, d 22/9 1942.
Jordbrukskonsulent C. P. Bragée, d 24/9 1942.

Nya medlemmar vid årsmötet 1941:

Järnvägskontorist G. Bergholm
Kamrer Gösta Bergholtz
Färghandlare Per Eriksson
Sjökapten P. O. Ek
Grosshandlare Gotthard Edholm
Landskontorist Ivar Fladvad
Redaktör N. Anton Fugelstad
Montör Olle Husberg
Stadsfogde Åke Jansler
Revisor K. A. Kihlström
Fattigvårdsassistent Sixten Kindgren
Lokförare Albin Lindgren
Smidesmästare Th. Lundin
Musikstyckjunkare J. W. Nohlman
1:e exp.-vakt N. O. Nyström
Landskontorist Nils Uhlin
Köpman Emil Wikström

Antal medlemmar 1941: 217.

Föreningens funktionärer 1941—42

Ordförande:
v. Ordförande:
Sekreterare:
v. Sekreterare:
Skattmästare:
Intendent:
Klubbmästare:
Styrelsesuppleanter:
Borgmästare Iwan Wikström,
överlantmätare F. C. R. Langéen.
Advokat D. Cappelen-Smith.
f. d. Landsfiskal Lars G. Uhlin.
Direktör Oscar Smith,
f. d. Bankdirektör Carl Lignell.
Civilingenjör Fr. Borggren.
Grosshandlare And. Lundvall.
Kassör Albin Johansson.
Redaktör Edvin Magnusson.
Revisorer: Bankkamrer Wald. Myrin.
Bankkamrer G. Andersson,
Revisorssuppleanter: f. d. Stadsingenjör Ad. Kjellin.
f. d. Bankkassör V. Örnberg.