063 – 12 13 24 (telefonsvarare) info@foreningengamlaostersund.se

Redigerad av
JANRIK BROMÉ och HEIMER WIKSTRÖM

Ett norrlandscentrum

Av FIL. MAG. GUNNAR STORM.

Följande studie över staden Östersund har tillkommit med anledning av 300-årsminnet av Jämtland-Härjedalens förening med Sverige, som av länet firades med en kulturhistorisk utställning i Östersund. Föreningen Gamla Östersund fick i samband därmed av stadsfullmäktige i uppdrag att ordna en stadens egen utställning, som skulle belysa Östersunds betydelse av i dag samt i korta drag dess utvecklingshistoria. Uppsatsens författare fick i uppdrag att insamla material till en sådan utställning samt att i samarbete med konstnären Pelle Johansson I Östersund framställa detsamma i statistisk och åskådlig form. I det följande framlägges en skriftlig beskrivning av denna utställning jämte några kommentarer.
I original voro illustrationerna utförda i färg, men de måste tyvärr återgivas i svarttryck, vilket givetvis inverkar menligt på tydligheten.
Om ej annat angives, äro förhållandena beskrivna, som de voro under tiden maj—juni 1945.
Östersunds stads historia är uttömmande behandlad av J. Bromé i verket »Östersunds historia I—II». Det är alltså överflödigt att närmare gå in på detta kapitel här. Det må vara nog med den bild av utvecklingen, som fig. 1 visar.
Det må anföras, att det var jämtarnas och även härjedalingarnas längtan efter en centralt belägen handelsplats, som framkallade kravet på en stad. Tvisten om dess placering på Frösön, på området mellan Storsjön och Locknesjön eller vid den avgjort största av dessa sjöar, Storsjön, slöt med fastställandet av det senare alternativet. På östsidan av Storsjön, där sundet mellan Frösön och fastlandet är smalast, bestämde Gustav III år 1786, att staden skulle planläggas. Uppkomsten av staden på denna plats är märklig i så måtto, att nämnda år fanns här endast en gård, som även tjänstgjorde som färjboställe. Läget vid Storsjön vid huvudstråket från Sundsvall till Norge liksom sjöförbindelserna med hela det jämtländska silur- och åkerbruksområdet äro dock naturliga förutsättningar för ett samhälles uppkomst och utveckling. Avsikten att skapa en handels- och hantverksplats framgår med all tydlighet av fundationsbrevet, där man bl. a. läser: »… skall var och en av denna stads invånare vara fritt och öppet lämnat, att det bästa han kan driva vad slags handel, fabrik och hantverk, han lärt, utan att någonsin vara förbunden till efterlevnad av de i allmänhet föreskrivna handelsreglementen och skråordningar.»
Med färjemansbostället som stomme uppgjordes så den första stadsplanen, omfattande 24 kvarter. Inflyttningen till staden gick under första årtiondet ej alltför fort, men i början på 1800-talet började krav på utökning av stadsplanen göra sig gällande. Nya kvarter planlades 1804 och 1828 söder om de förutvarande utefter Storsjön. Denna stadsplanens utvidgning stadsfästes av Kungl. Maj:t 1846. Det dröjde sedan ända till 1865, innan ny utvidgning

företogs, denna gång åt öster. Tillväxten i denna riktning fortsatte är 1881 fram till Carlslundsområdet. Därmed var den centrala stadsdelen planlagd. 1918 inkorporerades det vidsträckta sydöstra området, Odenslunds municipalsamhälle m. m. 1920 fastställdes stadsplan för stadsdelen Söder samt 1922 och 1928 förslagen till plan för stadsdelen Norr. Stadsplanen för Söder utvidgades över Odensvik 1935. Härefter fastställdes 1943 stadsplan för en del av Carlslundsområdet.
Denna successiva utvidgning av stadsplanen framtvingades givetvis av, att allt flera människor sökte sig till staden för att där slå sig ned som handelsmän eller hantverkare eller i andra yrkesavsikter. Folkmängdskurvan (fig. 2) berättar, att folkmängden år 1789 var 24 invånare enligt den första då uppgjorda mantalslängden. 1000-talet Invånare uppnåddes ej förrän på 1850-talet efter en tämligen jämn ökning. Några goda skördeår i slutet av detta decennium medförde livligare handel och ökad folkmängd, medan missväxtår i slutet av 60-talet åstadkommo en stagnation. Bl. a. nedgick antalet köpmän frän 1865 till 1868 från 35 till 14. Om det tagit c:a 70 år för det första tusentalet människor att befolka staden, tog det endast 20 år för nästa. Därefter har ökningen fortgått med i medeltal 2.500 invånare pr årtionde. En ojämnhet i kurvan kan iakttagas under 80-talet, under vilken tid tillkomsten av järnvägen Stockholm—Storlien—Trondheim medförde ett kraftigt uppsving för staden. En ny onormal stegring inträffar 1918, då inkorporationen skedde. Stadens alltmer ökade betydelse i alla avseenden har medfört en betydande folkökning under de allra senaste åren. 1 januari 1945 hyste staden alltså 19.055 invånare.
Har då staden blivit, vad den var avsedd att bli, då den grundlades? Man kan nog obetingat svara ja på denna fråga. Genom Jämtlands läns tillkomst var det ju naturligt, att staden skulle bli administrativt centrum. Två (tre) regementens och tre stabers förläggande dit har gjort den till ett militärt centrum. Staden har alltså erhållit andra stora uppgifter utom den ursprungliga: att vara en handelsplats för den omgivande, vidsträckta landsbygden.

Tabellerna å fig. 3 avse att ge en uppfattning om stadens struktur. En tabell ger upplysning om, hur folket fördelar sig på de do- minerande yrkesgrupperna. »Hantverk och industri» är den avgjort största gruppen. Siffrorna för 1931 och 1941 äro hämtade ur Statistiska Centralbyråns folkräkningar för dessa år. Detta gäller samtliga i tabellen upptagna grupper. Siffran för år 1945 baserar sig på uppgifter från fackföreningsorganisationer (1900), hantverksföreningen (250), samt frisörmästarnas förening (53). Likaså ingå här de anställda vid järnvägsverkstäderna (216). Slutsumman är emellertid skattad till 2.600. Denna siffra är möjligen en aning hög. Motiveringen för tillägg ligger däri, att åtskilliga egna företagare, såsom cykelreparatörer och skomakare m. fl. ej äro medlemmar i nämnda organisationer.
Antalet i kommunal och statlig tjänst anställda personer har erhållits genom direkt hänvändelse till berörda institutioner. Man lägger märke till den procentuella ökningen under krigsåren. De kommunalanställdas antal utgör 404, varav c:a 100 tillhöra lärarkårerna och c:a 100 äro tjänstemän inom olika kommunala förvaltningsgrenar. Av de statsanställda tillhöra 74 landsstaten. Se f. ö. tabellen »Några yrken».
Antalet i varuhandel syselsatta har erhållits genom räkning i mantalslängden, och de tre utvalda kategorierna finnas upptagna inyssnämnda tabell. Det är intressant att se, hur antalet personer i denna grupp procentuellt sett följer folkmängden mycket väl.
Antalet försvarsanställda har erhållits genom hänvändelse till regementen och staber.
Den procentuella ökningen inom denna grupp under det senaste decenniet är ej förvånansvärd, då vi just genomlevt historiens största krig.
Tabellen över »Några yrken m. m.» har tillkommit för att giva några kuriösa exempel på förekomsten av yrkesmän och -kvinnor av olika slag. Åtskilliga andra yrken skulle givetvis kunna dragas fram, men det är inte alltid, som siffrorna äro så lättillgängliga som i de givna exemplen. »Konstnärer» åtföljes ej av någon siffra, vilket beror på att det är svårt att draga skarpa gränser. Dock kan man nog påstå, att staden är ett centrum i konstnärligt avseende.
Enligt tabellen över industriell verksamhet i Östersund borde staden kunna betraktas som en livlig industristad med många, höga, rykande skorstenar. Men dessa senare saknas. Många av företagen äro av småindustriell typ, om man så får säga, om de ej rentav kunna karakteriseras som hantverk. Siffrorna bygga emellertid på Statistiska Centralbyråns definitioner.
Tabellen »Några viktiga industrier» visar, vilka de förnämsta företagen äro. Jämtlands läns Slakteriförening och Jämtlands läns Mejeriförening äro goda exempel på sammanslutningar av lantbrukare inom länet. Dessa dominera var på sitt område i hela länet (fig. 5; tab.). Kooperativa förbundets charkuterifabrik saknar dock ej betydelse som producent av förädlade varor och som »importör» av köttvaror från jordbruksdistrikten i Västergötland och Skåne. Det högst moderna bryggeriet tillhör de största i den svenska landsorten och dess produkter finna avsättning inte bara inom Jämtlands län utan även i Västerbottens läns västliga socknar, Dorotea, Vilhel-

mina, Tärna, Sten- sele och Sorsele. Un- gefär samma avsättningsområde för sitt mjukbröd har Östersunds Ångbageri. Konsums bageri driver också en omfattande rörelse. Jonssons skidfabrik har stadgat rykte i hela Sverige liksom A.-B. Englund & Kjelsson, vars hästutrustningar även försäljas utanför landets gränser.
I ett landskap, så rikt på vattenkraft, bör ju elektriciteten få en stor betydelse för människan. Fig. 6 visar verksamheten vid Östersunds Elektriska A.-B. och som jämförelse har där även medtagits något statistik från Svenska Gasverk A.-B., Östersund. Tabellen talar för sig själv.
Östersund har blivit en handelsstad av stora mått. Med avseende å detaljhandeln har så gott som hela Jämtlands län blivit stadens avsättningsområde för vissa varor och kunder komma från när och fjärran för att göra sina inköp i stadens affärer. Länets befolkning har kanske inte i samma utsträckning förmåga att till staden återgälda, vad de taga därifrån. Visserligen leverera länets jordbrukare mycket kött, mjölk och potatis men man kan inte komma ifrån, att länet är ett underskottsområde, inte minst beträffande livsmedel, och därför suger åt sig både det ena och det andra från Sveriges sydligare breddgrader. Den brödsäd och de ägg, som frambringas, förbrukas av befolkningen i produktionsorterna. Av andra varor kan nämnas den mängd skinnvaror, som tidigare salufördes i samband med marknaderna, men denna handel spelar numera en underordnad roll. Hemslöjdsalster finna också vägen till staden.
Det är inte nog med, att staden är den enda i länet; det är 13 mil fågelvägen till det mindre betydande Sollefteå, medan Sundsvall ligger 15 mil åt sydost. I Norrland finns ingen stad vid inlandsbanan mer än Östersund. Dessa fakta medverka att öka storleken av det område, som är beroende av staden. I vissa avseenden, särskilt vad beträffar partihandeln, är det heller inte bara Jämtlands län, utan även delar av Västerbottens län samt av Ångermanland, som äro inriktade på Östersund.
För att få en föreställning om handelsstadens ytliga struktur

kan det vara lämpligt att taga del av kartan över dess affärer m. m. (fig. 6). Av denna framgår, att det övervägande antalet ligger inom den äldsta stadsplanens område. Stortorget har förstås, som väl all- tid är fallet i städerna, spelat rollen av samlande faktor. Här försiggingo och försiggå Gregoriimarknaderna med köpmän från olika delar av Sverige som utställare och kunder från länets nejder, och det är naturligt, att de bofasta köpmännen slogo sig ned i torgets närmaste omgivningar.
Fördelningen av affärerna efter branscher är inte mycket att säga om. I gamla staden ligga livsmedels-, beklädnads-, järn-, färg- och andra affärer blandade om varandra. Även stadens fem banker ligga koncentrerade hit. Det är endast i de nyare stadsdelarna, som affärerna bli av ett slag, livsmedelsaffärer. Ofta uppträda de i grupper om tre, speceri-, mjölk- och charkuteriaffärer. Det finns faktiskt endast ett par specialaffärer utanför gamla staden, inom det forna Odenslund utmed Brunflovägen, en manufaktur- och två tobaksaffärer.
Antal affärer i olika branscher liksom några omsättningssiffror framgå av fig. 7. Det kan tilläggas, att staden äger 11 skobutiker, 2 apotek, 7 ur- och optiska affärer samt 6 juveleraraffärer.
Antalet manufaktur- och beklädnadsaffärer är förvånansvärt stort. Många av dessa firmor driva sin verksamhet i moderna butiker och deras omsättningssiffror äro ofta stora. Som antytts är det ej enbart stadens invånare, som förse sig med kläder i staden, utan kundkretsen finns helt visst utbredd i stora delar av Jämtlands län. Fig. 7 ger en antydan om, hur folk reser för att skaffa sig kläder för helgdagsbruk. Till grund för denna schematiska framställning ligga frågeformulär, som besvarats av tre av socknarnas främsta förtroendemän samt av samtliga värnpliktiga vid I 5.
Köper då stadsresenären inget annat än kläder i staden? Det är klart, att andra inköp göras i samband med klädköpen. Men ärendet är nog för de långväga resenärerna inköp av kostym eller överrock. I lanthandeln försäljas ju strängt taget allt utom dessa klädesartiklar. Livsmedel, blåkläder, skor, mössor, kemikalier, spik o. a. järnvaror av mindre format, porslin, glas, husgeråd m. m. tillhandahålles och därmed besparas lantbon många besvärliga resor och fraktkostnader. Att hålla tillräckligt stora lager av kostymer och rockar, som tillfredsställa kundernas krav på passform och kvalitet skulle däremot ställa sig dyrbart och fordra extra stora utrymmen.
Det förekommer i stor utsträckning rekvisition från stadens affärer av vissa standardartiklar, t. ex. järnvaror, vilket underlättas av kommunikationslederna, som stråla ut från staden.
Nyssnämnda frågeformulär innehöllo också frågan: »Vad menas med sta’n i Eder trakt?» Så gott som överallt avses Östersund. I Fors socken i östra Jämtland menar man oftast Sollefteå. Även

Hällesjö socken är splittrad i sin uppfattning i denna fråga. Sollefteå, Sundsvall, ja, t. o. m. Örnsköldsvik namnes. I Härjedalen be- nämnes Sveg som sta’n någon gång, men endast i undantagsfall. Det framgår ju också av fig., att folk i en del randsocknar resa till utom länet belägna orter för att göra inköp. Till Sollefteå, Sundsvall, Ljusdal och Särna. Av kartan framgår också, att Östersund har konkurrenter i länets övriga större orter. Givetvis får man ej bortse från, att det även i ännu mindre orter finnas affärer, som föra kläder och som besökas av folk i deras närmaste omgivning.
Jämtländska tvärbanan, förbunden med norra stambanan i Bräcke, förbinder Östersund med östra och västra delarna av länet. I nordsydlig riktning löper inlandsbanan, fullbordad 1922 (fig. 8). Dessa järnvägslinjer bilda stomme i kommunikationssystemet. Orter, som ej nås direkt av järnväg, äro i vissa fall anknutna till denna genom busslinjer, vilkas turer direkt ansluta till tåglägenheter till Östersund. Så är fallet med Funäsdalen och Fjällnäs, Ljungdalen, Laxsjö samt Jormlien och Gäddede.
Det kan vara av intresse att taga del av biljettstatistiken för några större stationer på kortare eller längre avstånd från Östersund. Då det gäller att studera resornas antal med hänsyn till affärsärenden, sjukhusbesök m. m. blir det tur- och returbiljetterna, som spela den största rollen. Deras giltighetstid är ju gott och väl tillräcklig i dessa avseenden. Siffrorna gälla för år 1944. De göra givetvis ej anspråk på att återspegla allmänna förhållanden, ty därtill hade behövts jämförande siffror för några år tillbaka. Antalet försålda tur- och returbiljetter från några stationer till Östersund var som följer: Sveg 1099, Ytterhogdal 464, (Y-dal—Sveg 1200), Nederhögen 311 (N-högen—Sveg 107), Strömsund 3383, Ulriksfors 334 (U-fors—Strömsund 2850), Hallviken 584 (H-viken —Strömsund 326), Hammerdal 1209, Storlien 191, Åre 796 (Åre— Järpen 408), Undersåker 1246 (U-åker—Järpen 1490), Järpen 7025, BIspgården 414 (Bispgården—Sollefteå 1089), Ragunda 657 (Ragunda—Sollefteå 679), Håsjö 219 (Håsjö—Sundsvall 29), Kälarne 1089, Bräcke 3788 (Bräcke—Sundsvall 301). Man kan av siffrorna utläsa, att av Svegs c:a 1400 invånare företogo de flesta en resa till sta’n, Strömsundsborna gjorde 3 liksom Bräckeborna, medan Järpenborna företogo 6 resor och Hammerdalsborna 2 per år. Ävenså framgår, var Svegs, Strömsunds, Sollefteås och även Järpens inflytande börjar dominera över stadens.
Omnlbussarna fylla en minst lika stor uppgift som järnvägarna genom deras mera omedelbara kontakt med byarna. Antalet per

sonförande omnibuslinjer är avsevärt. Följande voro trafikerade våren 1945:

Östersund —Alsen Östersund —Ragunda
—Kaxås—Rönnöfors —Bispgården
—Gunnarvattnet —Sörbygden
—Föllinge —Brunflo
—Aspåsnäset —Fisksjölandet
—Handog —Gimdalen
—Husås —Samsta
—N. Lit—Ottersgård —Hunge
—Kläppe—Brynje —Överturingen
—Hammerdal—Laxsjö —Marieby—Valla—Östersund
—Hammerdal —Matnäset
—Ramsele (över Hammerdal) —Vigge
—Mårdsjön —Näs
—Fjäl —Hackås
—Stugun—Ramsele —Hallen—Bydalen
—Häggsjövik

Passagerarstatistiken å fig. 8 har åstadkommits genom direkt förfrågan hos de privata omnlbusägarna, S. J. och postverket. Siffrorna äro ungefärliga, enär någon exakt statistik ej föres.
Kartan avser att giva en uppfattning om trafikfrekvensen. Vägarnas tjocklek är proportionell mot antalet turer pr dag. Kartbilden visar också, hur omnibussarna söka sig ut I alla riktningar och taga hand om folk, som ej kunna utnyttja järnvägen.
Vad båttrafiken beträffar, så är den i gäng maj—december och har givetvis sin stora betydelse för invånarna i fjällsocknarna väster om Storsjön liksom för öarna i sjön. Inte minst fraktfarten är viktig, då bönderna erhålla mycket material från staden. Dessutom kunna bönderna på Norderön sända sin mjölk till sta’n. Detta sker under januari—april över isen med hästskjuts, vilket givetvis blir besvärligt mången gång. (Fig. 9.)
Kartorna över järnvägar, omnibuslinjer och båtlinjer visa vid en jämförelse, att så gott som alla bebodda delar av länet stå i förbindelse med sta’n. T. o. m. en ort utanför, Ramsele, har denna förmån.
En handelsstad karakteriseras av en ständig ström av varor från och till densamma. Under nuvarande krigstid ha järnvägarna löst de största transportproblemen. Siffrorna å fig. 8 ha erhållits genom beräkningar i S. J:s tillgängliga statistik. Antalet tillförda vagnslaster överstiger givetvis antalet bortförda högst väsentligt. Helt naturligt, då staden måste fylla sina behöver. Frakterna från och till staden sammanhänga med den omfattande partihandeln. Inlandsbanan spelar därvid sin stora roll.
Försändelserna pr omnibus äro ej av det tunga och skrymmande slag som de pr järnväg. Siffrorna å fig. 8 ha erhållits genom cir- kulärfråga hos chaufförerna. Räkning av fraktsedlar för vissa perioder av år 1944 gav ett medeltal av c:a 500 pr dag. Men månget mindre paket går ju ofta utan fraktsedel. Det är mest livsmedel och järnhandelsvaror, som skickas.
För större och tyngre gods och större partier finns dessutom en godscentral, varifrån följande permanenta lastbilsturer utgå:

Östersund —Berg Östersund —Marieby
—Brunflo —Midskogen
—Norra Greningen —Norra Lit
—Hackås —Ragunda
—Hotagen —Rönnöfors
—Hölje —Rödön
—Jämtlands Änge —Stugun
—Kyrkås —Tandsbyn
—Landön —Ås
—Laxsjö —Åkersjön
—Lockne

Även i detta fall har det beretts tillgång till arkiverade fraktsedlar för år 1944. Det är orterna kring Storsjön samt Stugun och Ragunda, som erhålla det mesta godset. (Fig. 9.)
Tillsammans avgingo alltså dagligen inemot 1.500 försändelser samt 25 vagnslaster pr järnväg från staden.
Kommunikationerna kunna ej förbigås utan att post och telegraf nämnas. Det är en ansenlig mängd postförsändelser (utom tidningar) som årligen passera stadens kontor. 1940 behandlades alltså c:a 13 milj. försändelser, d. v. s. 780 pr invånare. År 1944 voro mot- svarande siffror 19 milj. och 1.000 pr invånare. 21,7 % av invånarna hade telefon år 1941 och denna siffra ökades till 29,6 % den 1/1 1945, vilket betyder, att staden tillhör de telefonrikaste i Sverige. Dessa höga siffror bero på stadens karaktär av handels-, administra- tions- och militärcentrum.
I detta sammanhang skall också pressen beröras med några siffror. Tidningen är en tillförlitlig kontakt mellan stad och landsbygd. Jämtlands-Tidning, Östersunds-Posten och Länstidningen utkomma varje dag och spridas över alla länets socknar. 68 % av länets hushåll prenumerera på någon östersundstidning. Det är endast några randsocknar (Fors, Hällesjö) samt i härjedalssocknarna, som mindre än 50 % av hushållen hålla sig med östersundstidning (Fors 34, Lillhärdal 22, Ängersjö 11). I Svegs köping hålla sig 95 % av hushållen med östersundstidningar. Siffrorna 101 °/o för Marby, 99 % för Stugun och Sundsjö kunna även nämnas. (Siffrorna ha erhållits från A.-B. Tidningsstatistik.)

Det har antytts, att partihandeln är starkt utvecklad i Östersund. Enligt uppgift från de förnämsta kännarna av stadens handelsliv är staden rentav den största partihandelsstaden i Sverige. Grossisternas antal är 29 och de representerade år 1944 en omsättning på 50—60 milj. kr.
Alla branscher äro representerade. Men kolonialvaruhandeln är livligast och har representanter i flera stora firmor: Nordsvenska Köpmanna A.-B., Isakson & Co A.-B., A.-B. Robert Fresks Eftr. m. fl. Nordsvenska har sitt huvudkontor i Östersund och har filialkontor spridda över hela Norrland.


Färg- och kemikalier, fisk, järnvaror, charkuterivaror, mejeri- och bryggeriprodukter, pappersvaror och tryckalster, skor, manufakturvaror, arbetskläder, varjehanda småsaker försäljas i parti över ett stort område. Ett försök att avgränsa Östersunds intressesfär resulterar i, att området har sin nordgräns utmed Västerbottens läns nordgräns, sin östgräns från Sorsele utefter järnvägen över Blattnicksele, Bäsksjö, väster

om Åsele, över Junsele och Edsele i Ångermanland fram till Bispgården och därefter utefter länsgränsen och riksgränsen. En del varuslag säljas över större område. T. ex. skor från A.-B. A. Larsson & Co (Sollefteå, Härnösand, Örnsköldsvik). Manufakturfirman Br. Backlund konkurrerar med andra firmor i hela Norrland. A.-B. Norrlandstryckeriet levererar tryckeriprodukter, kontorsmaskiner och -möbler samt pappersvaror även till Sollefteå och Ange. Detta betyder, att östersundsgrossisterna inkräkta på sundsvallsgrossisternas område. Det framgår också av kartan (fig. 10), att medan gränserna för de olika varuslagen i norr löpa tillsammans, så divergera de i väster i höjd med Sollefteå och Sundsvall men sammanlöpa åter till södra härjedalsgränsen. Här kan tilläggas, att Sundsvall före Östersunds storhetstid som partihandelsstad dominerade Jämtlands län i detta avseende. Men efter järnvägarnas tillkomst har Sunds- valls fördel att äga en hamn eliminerats.
Östersunds centrala betydelse gör sig inte bara gällande på handelns område, utan även i andra avseenden. Tabellen »Staten i staden» visar, vilka statliga institutioner, staden inrymmer. Vid sidan om dessa måste nämnas de halvstatliga: Jämtlands läns Hushål-lningssällskap och Skogsvårdsstyrelsen. Vidare Mellersta Norrlands erkända Centralsjukkassas huvudkontor, under vilket alla dess kontor och ombud i Jämtlands och Västernorrlands län lyda. Systembolagets i Östersund kontrollområde omfattar hela Jämtlands län utom Fors socken samt Dorotea, Vilhelmina och Sorsele socknar i Västerbotten. Tullförvaltaren i Östersund leder gränsbevakningen ända från Jäckvik i Norrbottens län till och med Härjedalen i söder. Tulluppbörden 1944 uppgick till kronor 568.050:63, inberäknat kaffeskatt.
Att staden varit och är ett kulturellt centrum är ej att taga miste på. Den har inte minst blivit en skolstad med läroverk, flickskola, praktisk mellanskola, lärlingskola, musikskola och sjuksköterskeskola. Mellanskolan och lärlingsskolan (1944—45 670 elever) ha givetvis en mycket stor betydelse mitt i handelsstaden och åtskilliga äro de affärsinnehavare eller -anställda I staden, som inhämtat sin första yrkeskunskap i dessa skolor. Skolstatistiken (tab. Skolstatistik), vill även visa särskilt läroverkets och flickskolans betydelse för hela länets ungdom. Ändå ingå ej i kolumnen för utsocknes elever de från Frösön och Hornsberg, då, dessa kommuner ju bilda en naturlig enhet med Östersund. Men kulturen i dess mer eller mindre ädla former blomstrar även fritt och otvunget. Inemot 250 föreningar av alla de slag bedriva sin verksamhet i staden. Orkesterförening, teatersammanslutningar, sångföreningar, ordenssällskap, välgörenhetssammanslutningar, religiösa föreningar, idrottsföreningar, skolföreningar, tjänstemannaföreningar o. s. v.

Sjukvårdscentrum har staden också blivit och statistiken över de stora anläggningarnas verksamhet är talande. Namnes, att lasarettet är fullständigt och att Frösö sjukhus sörjer för de psykiska sjukdomarna, är därmed ådagalagt, att sjukvården är så allsidigt tillgodosedd som möjligt.

Jämtlands landsting 1810—1862

Föredrag vid Gamla Östersunds årsmöte den 23 okt. 1943
av LÄNSARKIVARIE R. SWEDLUND.

På dagen för ett år sedan, just i denna lokal och säkerligen inför till stor del samma publik, som jag har den stora äran att tala för i kväll, höll doktor Odelberg ett högst fängslande och intressant föredrag om vår förste provinsialläkare Per Rissler. Han nämnde då, att Rissler hade haft ett lönetillskott av de s. k. landsjämnadsmedlen.
Doktor Odelberg hade givetvis ingen anledning att gå in på vad detta var för slags medel. Jag vill dock gärna anknyta till min värde företrädare som föredragshållare inför Gamla Östersund. Jag får på det sättet fatt i en trådända I det ganska trassliga och alldeles ouppredda nystan, som jag skall försöka att — givetvis endast delvis — klara upp här i kväll.
Doktor Risslers lönetillskott har en ganska lång och inte alldeles ointressant förhistoria, och vid ett par tillfällen stod det också strid om det. Härom måste jag nu berätta.
Förhistorien för oss tillbaka till Gustav III:s regering. Konungen hade företagit en resa i Finland och där genomfört betydelsefulla reformer, och en resa upp till våra nejder planerades också.
Givetvis krävde ett kungabesök omfattande förberedelser från provinsens sida — större på den tiden än i vår. Majestätet skulle naturligtvis på allt sätt hyllas och arrangement av olika slag skulle vidtagas. Landshövdingen i Härnösand G. A. Falkengréen höll därför landsting med jämtarna i februari 1776 för att överlägga om dessa angelägenheter. Han meddelade landets deputerade, att konungen på sin Eriksgaturesa antagligen skulle besöka även Jämtland, och han frågade vad »högtidligheter till underdånigaste vördnads och fägnads bevisning innevånarna vid ett så stort och sällsynt tillfälle» ville och kunde åstadkomma. Landstinget diskuterade denna fråga. Det framhölls, att landet var fattigt och att det var svårt att åtaga sig några utgifter för konungens värdiga mottagande och firande. Emellertid fann man på en ganska överraskande utväg: konungen hade i nåder täckts förordna, att hästaveln i riket på allt sätt skulle befordras, vartill man nu ansåg, att det i märklig måtto borde bidraga, att hava någon, som kunde bota bland hästar förekommande sjukdomar och detta särskilt i en gränstrakt, där genom handeln med Norge smittosamma sjukdomar kunde komma in och sprida sig. Till ett varaktigt och nyttigt bevis på landets innebyggares allerunderdånigaste lydnad i vad som länder till fullgörande av hans kungl. majestäts nådigaste välbehag utfäste sig allmogen att åt stu- diosus Eric Tideman, som både i Uppsala och annorstädes förvärvat kännedom om botandet av hästsjukdomar, ge ett årligt anslag på 900 daler kopparmynt av landsjämnadsmedlen så länge han stannade i Jämtland och ägnade sig åt att bota sjuka hästar. Denna lön åt Tideman utgick därefter med 1 skilling per rök.
Så ville jämtarna således hylla sin konung genom att anställa en hästläkare. Man kan möjligen våga säga att det kanska ligger något jämtskt i detta beslut: intresset för hästarna, omtanken om den egna kassan och förmågan att för egen del draga nytta även av en hyll- ning av konungen på hans eriksgata! — Nåväl, konungen kom inte, hans resa till Jämtland blev aldrig av, men landet hade sin lands- veterinär — och det nära 40 år innan det fanns en provinsialläkare här uppe.
Beslutet innebar att det samlade landstinget pålade jämtarna en skatt, en skatt som sedan uttogs årligen ända till år 1858.
När efter Jämtlands läns tillkomst en provinsialläkare förordnades till Östersund (den nämnde Rissler), beslöt landstinget 1812, att Tidemans löneanslag skulle upphöra — Tideman var då gammal vorden och kunde väl inte bota så många hästar mer. I stället skulle provinsialläkare Rissler få ett lönetillskott, som skulle utgöras med 2 skillingar av varje hemman och 1 skilling av varje torpare, och detta anslag skulle utgå så länge Rissler tjänstgjorde som provinsialläkare i länet. Han fick således överta veterinärens lön.
Som jag nämnde sattes detta löneanslag vid ett par tillfällen i fråga.
Vid landstinget 1832 föreslog auditör Norrbom, att lönetillskottet ej längre skulle utbetalas, då Rissler hade samma lön av staten som alla andra provinsialläkare. Denna motion upptogs dock ej till behandling, då frågan ej var till överläggning utlyst och då doktor Rissler ej hade haft tillfälle att yttra sig. Saken skulle dock som huvudsakligt ämne tagas upp på nästa landsting. Vid detta, som hölls i september 1833, beslöts att lönetillskottet alltjämt skulle utgå, sedan Rissler uppvisat de handlingar, som berättigade honom till detta. Nämndemannen Jonas Jonsson I Norrbyn yttrade likväl: »om landet en gång ingår på en dumhet, är landet då skyldigt att beständigt sådan hälla», varpå ingen svarade något… heter det i protokollet.
Denna episod visar oss, att ett ärende, som ej stått på föredragningslistan, inte kunde tas upp till behandling vid ett landsting. Detta är intressant och jag skall senare återkomma härtill.
Rissler lämnade sedermera provinsialläkaretjänsten och stod kvar som lasarettsläkare. Lönetillskottet var ju bundet till den förra tjänsten, men landstinget 1847 beslöt, att han trots detta skulle få behålla sitt lönetillskott och nu så länge han var lasarettsläkare. Detta beslut fick dock ett efterspel.
Landstinget hade vid denna tid fullmäktige, ett utskott, som fungerade jämt, även mellan landstingen. Det motsvarar således det nuvarande landstingets förvaltningsutskott. En av dessa fullmäktige var Erik Nilsson i östbacken, och han försökte få detta beslut upprivet. Han förklarade i en till fullmäktige ställd skrift, att landet icke genom kungörelse underrättats om att fråga om fortvaron av denna löneavgift skulle behandlas av landstinget. Beslutet kunde därför icke gälla för andra än dem, som personligen fattat det, således endast för de deputerade, landstingsmännen själva. Fullmäktige resolverade, att doktor Rissler visserligen skulle få behålla sitt lönetillskott under det då löpande året, men att han skulle visa vad laglig rätt han hade till detta, vid äventyr att det indrogs för följande ar. Rissler styrkte icke sin rätt, och 1849 beslöt fullmäktige, att hans lönetillskott skulle dragas in.
Detta beslut överklagades hos länsstyrelsen, som ansåg att fullmäktige överskridit sin befogenhet. Rissler skulle således få behålla sitt lönetillägg. Fullmäktige gav dock ej upp så lätt. Länsstyrelsens beslut överklagades hos Svea Hovrätt, som dock icke gjorde någon ändring i konungens befallningshavandes beslut.
Vi ha här snuddat vid ett stort problem: vad rätt hade landstinget att besluta? Vilken ställning intogo landstingsmännen i förhållande till sina uppdragsgivare, väljarna, socken- eller tingslags- menigheten? Vid flere andra tillfällen kom liknande frågor upp och det artade sig i bland till en fullständig principalatsstrid, sådan vi haft i Sverige under frihetstiden, då riksdagsmännens förhållande till väljarna var på tapeten. Vi ha här också kommit in på frågan om landets fullmäktiges befogenheter. Jag skall senare återkomma till dessa frågor.
Jag nämnde ordet landsjämnadsmedel. Landstinget kallades också landsjämnadsting eller bara landsjämnad. Vad innebar detta? För att besvara den frågan, måste jag redogöra för den s. k. kungs- och kronoskjutsen, som var en viss skjutsningsskyldighet, som ålåg allmogen.
Redan under den norska tiden hade Jämtlands olika tingslag genom ekonomiska bidrag utjämnat orättvisor, som alltid följa av att en naturaprestation åligger hela provinsen men i praktiken kan fullgöras endast av ett fåtal av dess innevånare.
Jämtlands allmoge ålåg s. k. fjällskjuts, vilket innebar, att en del transporter över fjällen mellan Norge och Jämtland skulle utföras med ett visst antal hästar årligen, s. k. fjällhästar. Emellertid kunde endast de bönder, som bodde efter vägen till Norge, utföra dessa körslor, och övriga bönder erlade i stället s. k. fjällskjutspenningar, av vilka de skjutsande fingo ersättning för den naturaprestation de utfört för hela landets räkning.
Denna fjällskjuts kan sägas ha sin motsvarighet i Sverige i den s. k. kronoskjutsen, vilken framförallt användes för militära transporter. Under den tid, som vi nu syssla med, 1800-talet, liksom långt tidigare betalades dessa av kronan, men det ålåg så gott som alla bönder att utföra sådan skjuts. Liksom i fråga om fjällskjutsen löste sig de bönder, som bodde långt från allmänna vägarna, fria från denna skyldighet genom att giva dem, som bodde efter dessa vägar och verkligen utförde skjutsen, en ersättning med 4 skillingar för varje skjutsad mil.
Årligen skedde en utjämning mellan naturaprestation och ersättning i kontanter. Detta skedde vid landsjämnadstinget och var just själva landsjämnaden. Kronoskjutsersättningen var en mycket viktig del av detta tings verksamhet. Jämnaden tillgick så, att uppgifter på utförda skjutsar under året och krav på ersättning för dessa inlämnades tingslagsvis till landstinget, där dessa räkningar granskades, varefter ersättningsbeloppet fastställdes.
Sedan blev det kronofogdens och häradsskrivarens sak att uppbära detta belopp, lika fördelat på de skjutsningsskyldiga, som ej skjutsat, och att därefter betala ut ersättningarna till dem, som utfört skjutsarna. Ända fram till det nya landstingets tillkomst 1863 ägde sådan jämnad rum. Efter tillkomsten av landets fullmäktige, det förvaltningsutskott, som jag nyss nämnde om, skedde granskningen av räkningarna och jämnaden icke på tinget utan av fullmäktige.
Det var nu ganska obetydliga belopp, som på detta sätt utjämnades: 1855 uppgick det till 159 rdr och 1842 till endast 50. År 1814 var kronoskjutsarna däremot ganska många, beroende på kriget och jämnaden var 617 rdr. Många år var ersättningsanspråken för vissa tingslag inte ens en riksdaler.
Det förvånar därför kanske inte, att förslag kom upp om att slopa hela detta ganska omständiga utjämningssystem och ersätta det med något annat. Dessa förslag gingo dock inte igenom och huru intressanta de än är för förståelsen av detta landstings verksamhet, måste jag nu gå dem förbi.
Av gammalt ålåg det även allmogen att utföra s. k. kungsskjuts, när konungen for genom landet. När Karl XIV Johan 1835 for genom Jämtland, skjutsades han också av jämtarna. Kostnaden för sådana kungsskjutsar betalades av kronan och någon ersättning av landets egna medel utgick icke. Men konungens resa drog med sig en hel del andra utgifter för allmogen och vid landstinget 1835 behandlades ersättningsanspråken för dessa.
Äreportar hade rests på ett flertal ställen, och vägen, som konungen skulle färdas, hade reparerats. Härför önskades nu ersättning. Landstinget avslog emellertid dessa krav. Vägunderhållet ålåg de olika tingslagens väghållningsskyldiga, och någon ersättning härför lämnades icke vid landsjämnaden. Äreportar ansågs icke såsom någon ovillkorlig skyldighet, varuti hela landet tvunget skulle deltaga, och det beslöts att utgifterna skulle jämkas tingslagsvis. Mot detta beslut reserverade sig Jöns Olofsson i Backen och Nils Johansson i Vejmon. De ansågo, att de ärebetygelser, som för hans majestät konungen blivit bekostade, »borde så mycket hellre på hela landet gemensamt fördelas, som de voro vissa därom, att landets alla innevånare länge odelat önskat sig ett tillfälle att även utan beräkning på en liten utgift få inför hans majestät konungen nedlägga en skyldig undersåtlig tacksamhet.»
Kungens resa hade dock förorsakat även andra utgifter. Båtar och extra färjor hade måst anskaffas för överfarter vid flera färjeställen. Ett stort antal hästar för kungsskjutsen hade måst färjas, vid Järpsundet t. ex. icke mindre än 182 stycken. Vid landskapsgränsen hade en större äreport byggts upp. För allt detta lämnades 11 räkningar till landstinget, som tillsatte en kommitté på 6 personer för att granska dem. Ersättningar utbetalades sedan med tillsammans 185 rdr, vari ingick 22 rdr för den stora äreporten. I dessa 22 rdr inberäknades även kostnaden för arbetsmanskapets extraförplägnad, 2 kannor brännvin.

Provinsialläkarens lönetillskott, krono- och kungsskjutsen föllo således under Jämtlands landstings beslut. Många andra och större ärenden stodo dock på dess föredragningslistor. Jag kan inte här redogöra för alla dessa, men jag skall försöka att mera utförligt berätta om ett par av dem och nämna några andra mera i förbigående.
Förutom krono- och kungsskjutsen ålåg det alla hemmansägare att skjutsa vanliga resande. De grundläggande bestämmelserna för denna allmogens skyldighet fanns i 1734 års lag och i den samma år utfärdade gästgiveriordningen. Där stadgas om gästgiveriskjuts, som utfördes av gästgivaren själv, om reservskjuts, som utgjordes av gästgivarens grannar, samt om hållskjuts. Den sistnämnda innebar, att de skjutningsskyldiga bönderna i tur och ordning infunno sig vid gästgiveriet, som i regel var skjutsstation, och där under ett dygn invänta beställning på och utförde skjuts. Givetvis skulle de ha häst och vagn med sig. Denna skjuts var en svår tunga för bönderna och hade också vissa moraliska konsekvenser. Dessa regelbundna besök på gästgiveriet kunde givetvis ej vara så lämpliga för unga pojkar — det var väl i regel just unga pojkar eller drängar, som sändes i väg för att vänta på resande. Hela detta system hade införts därför, att gästgivaren, som naturligtvis själv var jordbrukare, ej kunde på sin gård hålla tillräckligt antal hästar för att betjäna; de resande. Å andra sidan var trafiken ej så stor och så regelbunden, att den låga skjutslega, som de resande skulle betala för skjutsen, kunde räcka till för hållandet av fler hästar än som gården själv kunde bära. Naturligtvis var det också svårigheter att få skjutsdrängar, som körde. Grannarna skulle hjälpa till. De bodde ju alldeles i närheten och kunde lätt budas till skjutsen, när sådan beställdes. Men även övriga bönder voro skyldiga att skjutsa, och därför ordnades hållskjutsen. För bönder, som bodde långt från allmänna vägen, blev denna skjuts mycket betungande. Häst och vagn skulle ju köras fram till gästgiveriet, och det kunde väl på sina håll ta bortåt en dag, och sedan passet var över, skulle man hem till gården igen. Det gick många häst- och karldagsverken förlorade på detta sätt för bonden. Skjutsningsbördan blev också mycket olika fördelad mellan bönder nära gästgiveriet och bönder långt bort därifrån.
Jämtarna fann emellertid före andra på en väg ur dessa besvärligheter. I stället för att utföra skjutsen själva betalade de en viss ersättning till gästgivaren eller hans grannar, den s. k. gästgivarelönen. Denna beräknades efter det antal hästar, som bestämdes för varje gästgiveri. Jämtland befriades på så sätt först av alla landskap från hållskjutsen.
Liksom i fråga om kronoskjutsen, som ju mest avsåg militära transporter, ordnades saken i princip så, att det stora flertalet bönder löste sig från sin skjutsningsskyldighet genom vissa överenskomna prestationer, hö och pengar, till dem som verkligen skjutsade.
Kronoskjutsen ordnades som jag berättat om genom landsjämnaden, den vanliga skjutsen däremot genom ett Indelningsverk, och det tillgick på följande sätt: På häradstinget bestämdes huru många hästar som skulle finnas vid varje gästgiveri. Den vid tinget församlade menigheten kände ju väl till trafikfrekvensen, och kronans synpunkter framfördes där av länsman och kronobefallningsman. Antalet hästar fastställdes sedan av länsstyrelsen. På landstinget beslöts sedan om vilken ersättning varje gästgivare skulle få, och för denna ersättning indelades de skjutsningsskyldiga bönderna så, att det bestämdes till vilket gästgiveri varje bonde skulle lämna sin gäst- givarelön. Ersättningen bestämdes lika för varje tunnland skatt och utgick till största delen i hö och till en mindre del i pengar. På detta sätt ökades gästgivarens möjligheter att hålla det erforderliga antalet hästar. Vi få ett fullständigt indelningsverk på samma sätt som det militära indelningsverket, där bönderna indelades för hållandet av soldaterna.
Hållskjutsen kom man Ifrån på detta sätt, men gästgivaren måste ta sina grannar till hjälp för reservskjutsen. Dessa grannar voro ej med i betalningen av gästgivarelönen. Tvärtom, de fingo betalt av gästgivaren ett visst belopp för varje körd mil. Grannarna fingo på detta sätt del i de icke skjutsande böndernas betalning till gästgivaren, gästgivarelönen.
Nästa steg i utvecklingen blev den s. k. entreprenadskjutsen. Denna innebar, att gästgiveriet och skjutsningsskyldigheten auktionerades bort till den lägstbjudande, som ensam skulle svara för all skjutsning. Denne fick då sin ersättning härför av de därtill Indelade bönderna, på vilka entreprenadsumman uppdelades lika. Liksom Jämtland först av alla landskap kommit ifrån hållskjutsen, så infördes denna entreprenadskjuts i Jämtland långt tidigare än i andra landskap.
I sin femårsberättelse för perioden 1856—1860 kunde landshövdingen meddela:
»I hela Jämtland är gästgiveriskjutsen upplåten på entreprenad för provinsens gemensamma räkning, varigenom alla skjutsnings- skyldiga, efter skattetal, vidkännas lika avgifter… Denna gemensamhet så i skjuts- som gästgiverihållning m. fl. allmänna onera ha endast kunnat tillvägabringas genom den för Jämtland av ålder bibehållna landstingsinstitutionen. Härjedalen åter hade under femårsperioden dels reserv-, dels entreprenadskjuts.» — Jag bör kanske här påpeka, att Jämtland var det enda landskap I hela Sverige, som hade detta gamla självstyrelseorgan i behåll. I Härjedalen fanns vid denna tid intet landsting.
Det citerade landshövdingeyttrandet är ju ett samtida, ytterst auktoritativt bevis för landstingets betydelse i detta avseende.

I samband med skjutsregleringen 1811 beslöt landstinget, att de gästgivare, hos vilka häradstingen höllos, skulle få ersättning för att de ställde uppvärmd tingslokal till förfogande (tingshållning). Ersättningen utgick med 15 rdr per ting och betalades genom landsjämnaden. År 1830 upphörde likväl denna tingshållning, då det ansågs, att tingslaget skulle klara lokalen för tinget. Även när lagmansting hölls i Östersund, ersattes lokalhyran av landsjämnaden. Jag nämner detta för att visa, huru landstinget påtog sig olika uppgifter och huru vaga gränserna voro mellan de olika kommunala organens verksamhetsområden. Landstinget liksom drog till sig ärenden, som ej hörde hemma under detta.
I det här sammanhanget skall jag helt kort tala om att även färjerodden ordnades genom ett Indelningsverk. Färjemännen fingo således sin lön av hela provinsen. Rodden auktionerades bort till den lägstbjudande precis som det skedde med gästgiverlerna och skjutsningen. Själva färjorna däremot betalades av väghållningsskyldiga. Detsamma gällde även om broar, men där finns en hel del undantag, Östersundsbron betalades av landstinget, och den berömda Åsansbron var också en provinsens angelägenhet.
Vägunderhållet var också ett problem, som man brottades med under den tid vi nu syssla med. Det är samma olägenhet på detta område som när det var fråga om skjutsningen och färjerodden. Underhållet av vägarna ålåg också jordägarna. För den skull delades vägarna så, att varje bonde fick sin del att underhålla, Då kunde det icke undvikas, att många bönder fick sin vägdel långt ifrån hemmanet. Det blev på så sätt en massa onödigt och dyrbart och besvärligt körande fram och åter. Den framsynte och initiativrike landssekreteraren Thomée lade för landstinget fram ett stort och till synes väl genomarbetat förslag till en helt ny organisation för vägunderhållet. Detta baserades på entreprenadsystemet, d. v. s. underhållet av vägarna skulle auktioneras bort och bönderna skulle betala entreprenören. Tydligen var tiden icke mogen för en så genomgripande reform, ty Thomées förslag föll efter heta debatter. Detta förvånar kanske icke oss, som nu upplever den slutliga organisationens start på detta område. I viss mån kom dock entreprenadsystemet att genomföras, då varje tingslag ordnade sin väghållning genom att leja bort den och betala entreprenören.
Ett annat av den verksamme Thomées projekt kom dock att genomföras. Jämtlands kommunikationsled, som väl alla här hört talas om, var ett landstingsärende av första ordningen.
Med Jämtlands kommunikationsled avsåg man att skapa en bekvämare förbindelse mellan den norrländska ostkusten, Sundsvalls- området, och den norska västkusten, Trondheim och Levanger. Framförallt hoppades man att genom denna kommunikationsled få billigare frakter. Transporterna skulle gå på båtar på de många sjöarna, och mellan dessa skulle varorna köras på delvis nyanlagda vägar. För omlastningarna skulle lastkajer och magasin byggas. Till 1857 års riksdag i Sverige och storting i Norge framlade kungl. maj:t proposition om stora anslag till det bolag, som skulle bildas för att organisera och driva detta för dåtida förhållanden väldiga företag. Utöver dessa statsanslag och aktiekapitalet räknades med anslag från Jämtland, som mer än någon annan provins skulle ha nytta av den planerade kommunikationsleden. För att bevilja detta anslag sammankallades i juli 1857 landstinget till extra sammanträde.
Det var landssekreterare Thomée och riksdagsman Nils Larsson i Tullus, som framlade förslag för landstinget, att jämtarna skulle årligen under 10 års tid ge 1 rdr för varje skattetunnland såsom bidrag till bolaget. Hemman, som voro större än ett tunnland, skulle ge i proportion till tunnlandstalet. För själva kommunikationsleden och finansieringen hade tidigare tryckta broschyrer skickats ut över hela Jämtland. Det var en major Leijonankar, som svarade för de tekniska planernas utformande, och en karta hade också tryckts över den tänkta leden. Vid landstinget behövde man därför icke uppehålla sig så länge vid dessa saker. Det gällde här för dem, som framlade förslaget, Thomée och Nils Larsson i Tullus, att få jämtarna med på ett bidrag. Representanter för 25 socknar godtogo det framlagda förslaget oförändrat, d. v. s. de gick med på detta bidrag av 1 rdr för varje skattetunnland. Några socknar ville inte gå så långt. Hammerdal ville ge 1 rdr för varje hushåll en gång för alla. Lockne ville ge 1 rdr för varje skattetunnland under 5 år och Föllinge under 4 år. Hallen och Marby ville, att bidraget skulle utgå med 1 rdr för 1 och 2 tunnland skatt med en tredjedels minskning för varje skattetal därutöver. Dessa förslag innebar en sänkning av bidraget. Några socknar kunde icke alls gå med på något bidrag. Representanter för Klövsjö, Rätan, Fors, Åre, Alsen, Brunflo och Marieby kunde icke besluta i frågan utan att först höra sina kommittenter. Det fattades således icke majoritetsbeslut utan varje sockenrepresentant svarade endast för sina väljare — kommittenter eller principaler. Vi ha således återigen detta problem om deputerades förhållande till sina uppdragsgivare. Denna fråga löstes olika under olika tider. Bidraget till kommunikationsleden var emellertid ett så betydelsefullt ärende, att det krävdes, att de deputerade verkligen hade fullmakt av väljarna att godkänna förslaget om anslag.
Landshövdingen, det var Dahlström, ville emellertid ha det väckta förslaget godkänt av alla socknar. Han hänvisade därför de representanter, som ej kunnat besluta om bidraget, att förhandla med sockenmenigheten. Deras beslut skulle före en viss dag sändas In till landshövdingen. Efter en ganska Intensiv propaganda lyckades det slutligen att få alla socknar att gå med på detta anslag. Som bekant är, blev hela kommunikationsleden dock en stor besvikelse. Omlastningarna vid de många omlastningsstationerna från båt till skjuts och tvärtom blev tidsödande och dyrbara.

Jag nämnde, att detta extra sammanträde om Jämtlands kommunikationsled hölls år 1857. Det har länge ansetts, att detta sam- manträde var det sista jämtländska landstinget före det nuvarande landstingets tillkomst genom 1862 års förordning. Första gången år- talet 1857 namnes såsom slutar för den gamla jämtländska representationen synes vara i en akademisk avhandling av C. T. Falk, Om det nuvarande svenska landstinget. Denna avhandling kom ut 1872, och i den heter det: »Ännu år 1857 hölls ett dylikt möte (landsting) i Jämtlands län, där sockenombud beslöto bidrag till en för hela länet viktig kommunikationsanläggning». Året 1857 går sedan Igen i H u g o Blombergs avhandling, Studier öfver det nuvarande svenska landstinget, 1875, och i Rudolf Kjellens. Det moderna landstingets tillkomst; professor Kjellén säger där: »Ännu år 1857 voro sålunda jämtarna samlade till ting kring sin hövding för att rådslå om ett viktigt kommunikationsärende». I en 1930 utkommen avhandling Studier rörande det svenska landstinget har Erik Broms samma uppgift. Den återfinnes också i Nordisk Familjebok, och även en så stor kännare av jämtländska förhållanden som Eric Festin yttrar i sin artikel i Turistföreningens Årsskrift, att landsjämnadsting hölls i Östersund sista gången 1857.
Som vi sett är det alldeles riktigt, att det hölls landsting i Östersund 1857, men det är däremot icke alls sant, att detta var det sista landstinget före 1863. Mellan 1857 och 1863 hölls ett flertal landsting, och under dessa behandlades bl. a. en mycket viktig fråga, som jag nu skall gå in på i all korthet.
I hushållningssällskapet hade under 1840-talet och början av 1850-talet vid flere tillfällen diskuterats möjligheterna att anlägga en lantbruksskola i Jämtland. Man hade dock ej lyckats att skaffa de nödvändiga medlen. 1857 kom denna fråga åter upp i hushåll- ningssällskapet. Vid riksdagen förelåg då en proposition om anslag till tre nya lantbruksskolor i riket, och hushållningssällskapet försökte att få ett av dessa anslag å 4.000 rdr för länets räkning. För inköp av en lämplig egendom för skolan behövdes omkring 20.000 rdr, och sällskapet försökte att skaffa dessa genom utbjudande av 1.000 aktier å. 20 rdr stycket. Denna aktieteckning gav dock blott 11.000.
Vid landstinget 1858 beslöts, att provinsen gemensamt skulle ansvara för fyllandet av skillnaden mellan detta tecknade aktiekapital och den summa, som behövdes, dock högst 10.000 rdr. Detta bidrag skulle uttaxeras under 3 år efter rök. Från detta beslut voro skiljaktige deputerade från sex socknar. Dessa ville ej ge något bidrag. En förutsättning för att skolan skulle komma till stånd var emellertid, att statsanslag erhölls och då de tre av riksdagen beviljade bidragen gingo till andra län, förföll hela denna finansieringsplan.
Den 12 januari 1859 var landstinget åter samlat. Då lämnades en redogörelse för denna skolfrågas läge. Hushållningssällskapet hade gjort ett nytt försök med aktieteckning, och landstinget förklarade sig stå fast vid sitt erbjudande om ett bidrag å högst 10.000 rdr. Denna nya aktieteckning gick emellertid mycket dåligt, och sällskapet måste uppge tanken på att självt lösa denna fråga.
Grosshandlare P. “Wikström erbjöd sig att sälja sin egendom Säter i Rödöns socken till lantbruksskola för 37.500 rdr, och hushåll- ningssällskapet anhöll hos landshövdingen om att landets innebyggare skulle höras om de var villiga att för provinsens gemensamma räkning inköpa denna egendom.
Denna fråga kom upp på landstinget i november 1859. Samtliga deputerade med undantag för Mariebys och Norderöns ombud förklarade sig anse en lantbruksskola vara för orten behövlig, men när frågan om inköp av egendomen Säter diskuterades, visade det sig, att flere andra hemman funnos på förslag, och efter omröstning blev landstingets beslut att icke inköpa egendomen Säter.
Frågan hade emellertid fallit framåt. En mycket stark minoritet hade röstat för inköp av annan egendom, och efter en energisk propaganda sammankallade landshövding Bennich ånyo landstinget i september 1860, och detta beslöt att för inköp av en lämplig egen- dom skulle under 10 års tid uttaxeras 1 rdr 32 öre per år av varje skattetunnland. En direktlon valdes att inköpa en lämplig egendom. Denna direktion kom att bestå av landets fullmäktige jämte fem andra personer.
Följande år, vid landsting i mars 1861, ändrades dock detta beslut. Det hade nämligen visat sig, att ett relativt stort belopp behövdes på en gång för godsinköpet och att uttaxeringen skulle bli ganska betungande. Ett lån skulle i stället upptagas på högst 50.000 rdr med amortering under högst 40 år. Amortering och räntor skulle betalas genom årlig uttaxering efter skattetalet. Den året förut beslutade uttaxeringen av 1 rdr 32 öre skulle dock äga rum år 1861. Genom landshövdingen skulle kungl. maj:ts stadfästelse å detta beslut om lånet sökas. Åt direktionen uppdrogs att på billigaste villkor göra denna upplåning.
Det blev således landstinget ensamt, om man bortser från ett mindre statsanslag, som kom att ekonomiskt svara för den lantbruksskola, som samma år upprättades i Ope i Brunflo, där direktionen inköpte ett par hemman.
Frågan om denna lantbruksskola var emellertid icke avförd från dagordningen med detta beslut. Det sista Jämtlands landsting, som sammanträdde den 28 oktober 1862, förelades två frågor rörande denna skola. Direktionen hade utlämnat de inköpta hemmannen i Ope på arrende till direktör C. J. Lindström, som där skulle svara för undervisningen. Det avslutade arrendekontraktet upplästes på landstinget och gillades av deputerade. Den lånesumma 50.000 rdr, som anslagits för hemmanens inköp och för vissa nybyggnader, hade visat sig vara otillräcklig, och landstinget medgav, att denna summa fick ökas med högst 20.000.
Den tillsatta direktionen hade i stort sett löst sin uppgift, men det ansågs lämpligt att en styrelse ställdes i spetsen för skolans verksamhet framför allt för kontroll av dess ekonomi, och landstinget utsåg denna styrelse. Den kom att bestå av samma personer som direktionen, d. v. s. landets fullmäktige voro däri självskrivna.
I Ope lantbruksskola hade vid 1862 års slut nedlagts ett kapital på 69.726 rdr. Därav voro 60.000 lånemedel, och resten hade erhållits genom uttaxeringen 1861 och genom statsanslag. När det nya landstinget, Jämtlands läns landsting, började sin verksamhet, hade det således en skuld på 60.000 rdr.
Jämtlands landsting hade icke blott skapat denna lantbruksskola, det hade också genom godkännandet av arrendekontraktet och genom beslutet om skolans styrelse tagit ansvaret för skolans skötsel och fortsatta bestånd. Lantbruksskolan lever som bekant kvar än i dag fast den nu är förlagd till Torsta.
Dessa beslut om denna för Jämtlands jordbruks förkovran viktiga institution visa huru livskraftigt landstinget var ännu i sitt sista arbetsår.

Jag har nu redogjort för några av de frågor, som Jämtlands landsting beslutat om. Det kan vara på tiden att tala om hur detta landsting var sammansatt och hur det arbetade. Jag skall försöka ge en bild härav, men jag vill förutskicka att mina forskningar härom ej äro avslutade. Det blir därför en hel del frågor, som jag måste lämna obesvarade.
Landstinget bestod av socken- eller tingslagsvis utsedda deputerade. I regel valdes dessa på sockenstämma. Ofta slog sig ett tingslags socknar tillsamman om en deputerad, som således representerade hela tingslaget. Ibland slog två eller tre socknar sig Ihop om en gemensam representant. De deputerade fingo fullmakter med sig att visa upp vid landstinget och som styrkte deras behörighet att besluta på valkorporationens vägnar. Dessa fullmakter voro ofta försedda med sockensigill.
Deputerade valdes för varje landsting. Det skedde således val för varje gång landstinget skulle sammanträda. Många gånger valdes dock en och samma person om, men detta är ingalunda regel. Det är många landstingsmän, som bara varit med om ett enda landsting. En viss kontinuitet vanns dock genom omvalen. Nämndemannen Anders Andersson i Söre var t. ex. med om 9 landsting, och Nils Johansson i Vejmon var närvarande 13 gånger.
Som är att vänta var det största antalet deputerade självägande bönder. Men man finner också präster, officerare, länsmän, krono- fogdar och andra tjänstemän som sockenrepresentanter.
Vanligen varade tinget blott en enda dag. Det hände dock att landstinget hölls i samband med andra sammankomster såsom pröv- ningsnämndens sammanträde eller markegångssättningen, och i dessa deltogo delvis samma personer. Dessa kommo således att vara samlade flera dagar.
Någon bestämd dag för landstingets sammanträde fanns inte. Det kunde hållas på hösten lika väl som på våren. Lokal var i regel residenset.
Hur skedde då sammankallandet? Det var landshövdingen som genom länskungörelse kallade, och i kallelsen angavs de frågor, som skulle behandlas. Sockenmenigheten hade således möjlighet att besluta, hur den utsedde deputerade skulle rösta. Någon viss tid mellan kungörelsen och sammanträdet var ej fastställd, men i regel torde det ha varit 14 dagar.
Ordförande var landshövdingen. Landssekreteraren och landskamreraren samt även kronofogdarna och i början av perioden även länsmännen voro närvarande vid sammanträdena. Protokollsförare utsågs för varje landsting, och han fick ersättning för sitt besvär.
Justeringsmän utsågs, som efter protokollets utskrivning justerade detta.
De flesta frågor avgjordes i session, men Ibland utsåg man ett utskott för att under några timmar förbereda en fråga. Det hände också, att sammanträdet ajournerades för en stund, under vilken fri diskussion pågick eller kanske man skall säga information i den fråga, som var uppe.
Om omröstningar har jag redan talat som hastigast. Många gånger behövde det ej gå till omröstning för att få igenom ett förslag. I andra fall måste det däremot röstas, och då uppstod genast frågan om varje deputerads röstetal. Vi måste komma ihåg, att de valkorporationer, som utsett landstingsmännen, voro mycket olika stora. Ombudet för Marieby kunde inte gärna få samma rösträtt som ombudet för Brunflo för att nu ta ett exempel. Saken komplicerades ytterligare genom att många socknar kunde ha ett gemensamt ombud vid tinget. Rösterna kunde därför inte gärna räknas per capita. Frågan var ju också svårlöst därför att landstingsmannen ofta ansågs kunna rösta endast för sina kommittenter och icke för hela landet. Röstade några deputerade emot en proposition eller motion men de flesta för, kom det av majoriteten fattade beslutet ej att gälla för de socknar, som genom sina ombud röstat emot detta beslut. Att detta förhållande skulle försvåra arbetet är utan vidare klart. Man försökte också komma ifrån denna svaghet i den jämtländska landstingsorganisationen genom ett förslag att landstingsmännens röster skulle beräknas efter valkretsens skattetal. Detta förslag gick dock icke igenom. I stället gjorde man på det sättet, som vi sett exempel på förut, att frågan hänvisades till de sockenstämmor, vars representanter ej ansett sig kunna godtaga det av majoriteten gillade förslaget. Därvid satte ofta landshövdingen in hela sin auktoritet för att få igenom förslaget, överhuvudtaget har landshövdingen haft ett mycket stort inflytande på landstinget.
Landstinget kunde sammankallas antingen på initiativ av landshövdingen själv eller också efter framställning från enskilda hos honom. Vi ha sett, huru hushållningssällskapet anhållit om ett landstings sammankallande, när det var fråga om lantbruksskolan. Så länge landsjämnaden skedde på själva landstinget, sammanträdde detta varje år, men sedermera var det meningen att det skulle sam- manträda endast vart tredje år, men på grund av att så stora frågor kommo upp hölls ting nästan varje ar, även efter fullmäktiges till- komst.
Jag kommer så in på dessa fullmäktige eller landets ständige fullmäktige, som de också kallas. Som jag i början av min framställning nämnde, rörde den egentliga landsjämnaden, d. v. s. kontantersättningen åt dem, som verkligen utfört den hela allmogen åliggande kronoskjutsen, mycket små belopp. Under 1830-talet var denna fråga om man undantar gästgiveriregleringarna — nästan den enda frågan på landstinget. Detta kom därför att framstå som en mycket dyrbar och besvärlig procedur för en så pass liten och oviktig sak som landsjämnaden. Därtill kom att uppbärandet av och utdelandet av lands jämnadsmedlen krånglat till sig. I början av perioden skedde denna rent tekniska del av landsjämnaden genom fögderitjänstemännen, men dessa voro ganska litet roade av detta besvärliga arbete, trots att de vid flera tillfällen fick sina arvoden för detta arbete höjda. Det blev därför nödvändigt att tänka på en förenkling av hela förvaltningsapparaten.
Vid 1841 års landsting lade länsmannen Isak Hofling fram ett förslag till en omorganisation. Den gick ut på att landstinget skulle utse en redogörare, landets redogörare, som skulle svara för förvaltningen. Till honom skulle krav på landsjämnadsmedlen lämnas in, han skulle kontrollera dessa räkningar, vilka sedan skulle godkännas av KB, innan beloppen utbetalades. Uppbörden skulle verkställas av sockenskrivarna. Kronofogden skulle således icke ha något med denna uppbörd att göra.
Detta förslag upptogs till slutgiltig behandling vid 1842 års landsting. Det blev då förkastat, och i stället antogs ett förslag, som framlades av riksdagsmannen Lars Olofsson i Tullus. Det var i stort lika med länsman Hoflings förslag men skilde sig på en punkt ganska väsentligt: En redogörare skulle finnas, men vid hans sida sattes 4 fullmäktige, som det tillhörde att granska de årliga räkenskaperna och att å landets vägnar föra talan samt avge förklaringar och uttalanden i de ärenden, som förut tillhört landets deputerade och vilka ej voro av den vikt att KB ansåg nödigt att sammankalla landstinget. Skillnaden mellan Hoflings och Lars Olofssons förslag var att den senare hade satt in fullmäktige som kontrollerande organ. Hos Hofling var ju KB detta. Mycket kan ju ligga bakom denna förändring, men vi ska inte gå in på det nu.
Till redogörare valdes förre kronofogden Caspolin och till fullmäktige Olof Agerberg i ösa, Olof Nilsson i Tomte, Lars Olofsson i Tullus och lantmätaren J. P. Lindh. Bland senare valda fullmäktige kan nämnas riksdagsmannen Erik Nilsson i östbacken och bland suppleanterna riksdagsman Jonas Ersson i Dille, riksdagsman Nils Larsson i Tullus, häradsdomaren Olof Larsson i Torvalla och nämndeman Lars Olofsson i Söre.
Fullmäktige voro både kontrollerande och verkställande organ och fick allt mer att säga till om. Själva landsjämnaden sköttes av dem, broars byggande, färjeroddens ordnande, inköp av milstenar voro viktiga ärenden, som dessa jämtländska storpampar på hela landets vägnar skötte om.
Det ligger ju nära till hands att dra en parallell med nuvarande förhållanden. Gör man det, så motsvaras landets redogörare av landstingsdirektören och landets fullmäktige av förvaltningsutskottet.

Efter denna mycket summariska och fragmentariska skiss av Jämtlands landstings organisation och verksamhet skall jag ställa ett annat problem. Hur skedde övergången till det Jämtlands läns landsting, som efter 1862 års förordning sammanträde i september 1863. Jag skall ett ögonblick dröja vid detta första landstingssammanträde.
Det nya landstinget omfattade ju både Jämtland och Härjedalen; det gamla hade varit Jämtlands provinsrepresentation. Här var alltså en stor skillnad. I det nya landstinget var också Östersunds stad representerad, vilket tidigare ej varit fallet. Det nya landstinget bestod trots detta av färre landstingsmän än det gamla. Detta hade, som jag sagt, i regel bestått av en representant för varje socken. De nya landstingsmannen valdes tingslagsvis — tingslag med under 5.000 innevånare valde en landstingsman, men var innevånarantalet mellan 5.000 och 10.000, valdes två. Det var fem tingslag i Jämtland och ett i Härjedalen, som hade 2 representanter, resten hade endast 1; 1863 års landsting räknade 21 medlemmar. 1862 års landsting hade bestått av 36.
Vid denna tid utsåg Kungl. Maj:t ordförande, och här var landshövdingen utsedd. I det fallet var det således ingen skillnad. Landstingsförordningen stadgade ingenting om huru landstingets förvaltning skulle ordnas. I många län beredde denna oklarhet mycket bryderi och lång osäkerhet. Här I vårt län föll det sig alldeles naturligt att fullmäktige valdes.
Det nya landstinget fick dock en helt annan karaktär än det gamla genom stadgandet i förordningens första paragraf: »Lands- tingsmännen äro i utövningen av sitt uppdrag icke bundna av valmännens föreskrifter.» Förordningen gav också bestämmelser om huru beslut skulle fattas genom enkel eller 2/3 majoritet i vissa frågor o. s. v.
Visar länets landsting flera olikheter mot det gamla, finnas dock, som vi sett, många och viktiga likheter. Än mer påfallande blir likheterna, om man ser på de ärenden, som behandlades på 1863 års landsting. Protokollets § 8 börjar: »Föredrogs det av provinsen Jämtlands förra fullmäktige, enligt beslut vid sista landstinget, upprättade utgifts- och inkomstförslag så lydande» … sedan följer staten… och paragrafen fortsätter: »Då de i och för lantbruksskolan, vägunderhållet samt gästgiveriregleringen upptagna utgifterna voro grundade på förut fattade och till efterrättelse ännu gällande landstingsbeslut erfordras i avseende på dessa ej nu någon åtgärd». Klarare kan väl ej styrkas, huru det nya landstinget var en direkt fortsättning av det gamla. Frågan om decharge för landets fullmäktige avgjordes också, varvid det gamla landstingets revisorers berättelse föredrogs.
Det är också helt naturligt, att Härjedalens representanter icke hade något med dessa frågor att skaffa. Protokollet anger också klart vilka ärenden, som Härjedalens representanter ej deltog i, paragraf 7 lyder: »Uti här efteråt under §§ 8, 10, 11, 12, 14 och 15 omförmälda ärenden, vilka ensamt angingo provinsen Jämtland, som sedan äldre tider varit i kommunalt hänseende frän provinsen Härjedalen helt och hållet skild, deltogo ensamt landstingsmännen för förstnämnda provins». En annan paragraf visar också Härjedalens ställning I det nya landstinget: »Då ingen fråga vid landstinget förekommit, som kunde anses föranleda någon särskild avgift till förmån för Härjedalen, beslöt landstinget att denna provins … tillsvidare skulle befrias jFrån deltagande i alla landstingets utgifter, även dem som avse avlöning till landstingets tjänstemän med undantag av reseersättningen till Härjedalens egna fullmäktige» .. . Härjedalen betalade således ingen landstingsskatt.
Dessa korta notiser ur 1863 års landstingsprotokoll kan väl motivera det påståendet att vårt landsting endast reformerades och icke tillkom 1863, det kan således nu se tillbaka på icke blott en 80-årig utan månghundraårig historia. Det går tillbaka till sagotiden, om dess tillkomst förmäler knappast några historiska källor. När historien löser sig ur sagans famn» fanns redan vårt landsting.
Och så till slut ett annat problem: Har Jämtlands landsting spelat någon roll vid tillkomsten av 1862 års landstingsförordning? Forskningen har hittills bestämt förnekat detta. Den siste, som tagit upp frågan om det svenska landstingets tillkomst till behandling, den förut nämnde Broms säger: »Det moderna svenska landstinget går icke med sina rötter djupt ned i den svenska statens historiska utveckling. Något påtagligt samband med de landsting, vilka framträdde redan under rikets äldsta skeden, föreligger inte.» Och på annat ställe: »Det har redan framhållits, att de nya landstingen dock icke stod i något samband med de gamla. Dessa sistnämnda hava tidigare spelat en mycket betydelsefull roll i vårt offentliga liv. Man kan med ett visst fog uppfatta dem som föregångare till riksdagen och till våra högre domstolsmyndigheter, lagmansrätten och Svea Hovrätt, men icke till de nuvarande landstingen. Den självförvaltning som fram till 1600-talet tillkom de äldre landstingen var av helt annan karaktär än den nuvarande, och de landsting, som sedan fortlevde, utgjorde föga annat än provinsiella egendomligheter.» Och slutligen på ett tredje ställe: »Landstinget, sådant det efter tre och ett halvt decenniers arbete kom till stånd 1862, kan icke sägas ha varit oberoende av främmande förebilder. Exempel framförallt från Frankrike och Norge, men även från Nederländerna och Belgien, hava gång på gäng åberopats i debatterna och utlåtandena.»
Det är väl troligt att kunskapen om Jämtlands landstings slutskede, som jag behandlat här, kommer att framtvinga en revidering av denna Broms åsikt. Jag skall i detta sammanhang påminna om en viktig faktor: i den kommitté, som utarbetade det slutgiltiga förslaget, satt en deputerad i Jämtlands landsting, tillika suppleant i dess fullmäktige, den Imposante representanten för jämtländsk bondeadel, Nils Larsson i Tullus, bondeståndets siste talman.

Föreningen Gamla Östersunds personalia och porträttsamling

En av föreningens uppgifter är ju att samla och bevara topografiska bilder och skildringar över platser inom staden samt uppgifter om personer, som där verkat. Alla glädja vi oss ät denna värdefulla samling, som tillföres några nya minnen varje år. För att giva våra efterkommande medlemmar något ytterligare värdefullt, har föreningen gått i författning om att anskaffa så utförliga uppgifter som möjligt om medlemmarna och bifoga deras porträtt. Samlingen omfattar f. n. 340 nummer. Av dessa är det två sam helt sakna både biografiska uppgifter och porträtt och för två saknas fotografi. Det är ju beklagligt att samlingen skall ha dessa »luckor», men det är att hoppas att något dylikt icke skall inträffa i fortsättningen.
De erhållna uppgifterna äro sedan inbundna i bokband om 50 nummer i varje. Sex band föreligga färdiga och det sjunde torde bliva fyllt genom nya medlemmar vid årsmötet den 23 oktober i år.
Då det kan vara av intresse att veta i Jiuru hög grad Östersund, Jämtlands län och övriga Sverige varit och äro representerade i föreningen, följer härunder en sammanställning. Att Östersund och Jämtlands län i övrigt intaga första och andra platsen är naturligt men det framgår av uppställningen att även mänga andra trivas i vår goda stad och inom vår förening.

Kommunala och kyrkliga ärenden

Kommunala ärenden

1/7 1944—30/6 1945.
(Meddelat av drätseldirektör D. Morén.)

Av stadsfullmäktige i Östersund fattade beslut av mera allmän betydelse:

1944 okt. 17. Inköp av stadsägan nr 168 + 191 + 192 + 193 + 194 (flottningschefen O. J. Näslunds fastighet Eriksberg).
Upplåtelse av tomterna n:ris 4 och 5 i Kv. Elritsan för uppförande av pensionärshem.
1944 nov. 21. Ny instruktion för stadsarkitekten.
Revision av avlöningsförmånerna för ett flertal befattningshavare.
Beslut om ändring av matvarustadgan.
Beslut om att teckna borgen å vissa sekundärlån för stödjande av byggnadsverksamheten.
1945 jan. 23. Beslut att ställa ett belopp av 150.000 kr. till kristidsnämndens förfogande för uppläggande av ett reservlager ved om 15.000 kbm.
1945 febr. 20. Beslut om att inköpa ett tomtområde i Odenslund.
Beslut om att staden på egen bekostnad skulle bortföra icke allenast den snö, som av staden hyvlades bort å gatorna, utan även sådan icke nyfallen snö, som vid hastigt påkommande töväder plogades bort från gatorna.
1945 mars 20. Beslut om att tillsätta en tillfällig befattning såsom byggnadsinspektör.
Uppdrogs ät hälsovårdsnämnden att snarast möjligt verkställa inventering av bostadsbeståndet i staden.
Beslut om att göra framställning hos länsstyrelsen om byggnadsförbud för del av stadsdelen Odenslund.
Beslut om att lämna brandkårshjälp till Norge och Danmark.
1945 juni 19. Principbeslut om uppförande av nämndhus.
Beslut att park- och planteringskommittén skulle upphöra och arbetsuppgifterna fullgöras av drätselkammaren.
Beslut att undervisningen vid Östersunds praktiska mellanskola vid behov skulle få updelas på 8 klassavdelningar.
Beslut att begära förlängt byggnadsförbud inom stadsdelen »Staden».
Antogs ny instruktion för stadsingenjören.
Beslut om inrättande av en poliskommissarietjänst.
Antogs förslag till stadsplan för Carlslundsimrädet m. m. Antogs förslag till ändrad stadsplan för vissa kvarter vid Bangårdsgatan.
Beslut att bevilja Barnkrubban Emanuel lån å ett belopp intill 50.000 kr. i och för utbyggnad av barnkrubbans fastighet ävensom ett årligt bidrag å högst 7.000 kr. för planerade 4 barn- trädgårdsgrupper.

Kyrkliga ärenden
1/7 1944—30/6 1945.

(Meddelat av kyrkofullmäktiges sekreterare Nils Larsson.)

1944 nov. 7. Upptages i utgiftsstaten för nästkommande år ett förslagsanslag
å 3.500: — kr. som hyresersättning åt den blivande befattningshavaren å den nyinrättade
komministertjänsten i Östersunds församling.
Besluta kyrkofullmäktige att i utgiftsstaten för 1945 beräkna för fondering till täckande av kommande utgifter i samband med uppförande av komministergärd ett belopp å 30.000: — kr.
1945 juni 8. Bevilja kyrkofullmäktige ett förslagsanslag å 10.000: — kr. att
ställas till kyrkorådets förfogande för bestridande av beräknade utgifter i samband med iordningställande av kolumbariet i församlingens nya kyrka i överensstämmelse med den vid kyrkans uppförande fastställda byggnadsplanen.

Årsberättelse

Till Föreningen Gamla Östersund.

Styrelsen för Föreningen Gamla Östersund får härmed avgiva berättelse för verksamhetsåret 23/10 1943—23/10 1944.
Även i år har styrelsen glädjen notera ett antal gåvor till föreningens samlingar. Sålunda har skänkts av
Målarmästaren Knut Svensson: miniatyrflagga av Östersunds stads flagga. Musiktyckjunkare Nolman: Festmarsch tillägnad Föreningen Gamla Östersund.
W. Myrin: 2 foton av Myrinska gården (tomt n:r 2 i kvarteret Borgmästaren) samt 3 foton på plåt av Otto Myrin, Lars Lithander, F. V. Bank, Carl Ekberg och F. Printzencreutz.
Köpman Wigen: foto av Bosénska gården (tomt n:r 1 i kvarteret Pastorn).
Smidesmästaren Erik Olsson, kopparslagaren U. K. Fredman och herr A. Pettersson, Kyrkgatan 76 genom N. P. Agerberg: foto av smedjan å Nylunds gård (tomt n:r 3 i kvarteret Staben).
Fröken Maja Lindström: 2 ritade dansprogram från Östersunds klubbsällskap. Arkitekt R. Berghagen: artikel om Östersund ur Rudbecks »Försök till beskrivning av Sveriges städer», kungörelse om inrättande av justitieariat i Östersund, kungörelse om överflyttande till »Östersund av gränsetullrätten» och 3 fotos Strandgatan, vinterbild, och Stora Torget, vinterbild av möte från början av 1900-talet.
I 5:s Kamratförening: Fältjägaren 1944.
Torsten Nordström, Falun, genom Albin Johansson: foto från Frösöbron 1887. Landsmålsarkivet: Kortregister över gatunamn m. m. från Östersund.
Bankdirektör Carl Lignell har med äganderätt till föreningen överlämnat Carlslundstapeten, tidigare deponerad i föreningens samlingar.
Ingeniören Wallman (hos nya ägarna av smeden Nylunds gård, tomt n:r 3 i kv. Staben): Det vackra smidda järnräcket till andra våningen av smedjan inne på gärden (före rivningen), för länge sedan tillverkat av en hos Nylund anställd konstsmed vid namn Lindström.
Änkefru Hulda Berg: ett antal fotos av gamla östersundsbor samt några exteriörer och interiörer från Östersund.
Hemmansägaren Olof Lindström, Rösta, Ås: foto av stadsfullmäktige i Östersund är 1876.
Föreningens årsskrift utdelas vid årsmötet, fortfarande redigerad av Janrik Bromé och Heimer Wikström.
På Samuel Permans grav har i dag i sedvanlig ordning nedlagts en krans.
Till hedersledamöter har föreningen kallat f. stadsläkaren d:r Carl Moberg och f. bankdirektören Carl Lignell.
Av föreningens medlemmar hava under året avlidit installatör Oscar Arentsson, färghandlare Per Eriksson, maskinsättare J. A. Huss, f. d. skohandlare Karl Neuman, tandläkare John Rosendahl och köpman Emil Wikström samt f. tågmästaren A. G. Hallin.
Medlemsantalet utgör nu 250.
Tolv nya medlemmar hava invalts sedan förra årsmötet.
Styrelsen har under året utgjorts av borgmästaren Iwan Wikström, överlantmätaren F. C. R. Langéen, bankdirektörerna Carl Lignell och O. Smith, kapten Fr. Borggren, grosshandlaren Anders Lundvall och advokaten D. Cappelen-Smith. I tur att avgå ur styrelsen äro kapten Fredrik Borggren och advokat D. Cappelen-Smith.
Beträffande föreningens ekonomiska ställning och räkenskaperna i övrigt hänvisas till revisionsberättelsen.
Östersund den 23 oktober 1944.
IWAN WIKSTRÖM.
/ D. Cappelen-Smith.

Revisionsberättelse

Undertecknade, utsedda att granska räkenskaperna för Föreningen Gamla Östersund tiden 23 oktober 1943—23 oktober 1944, få härmed efter fullgjort uppdrag avgiva följande

BERÄTTELSE:

1943 23/10. Tillgodohavande i bank och obligationer Kr 18.246:59
Inkomster
233 st. årsavgifter Kr 1,165:-
Jämtlands Gille i Stockholm 25:-
Försålda årsskrifter 16:-
Räntor 644:99 1,850:99
Utgifter
Annonser och blanketter Kr 84:17
Blommor och Blomsterfonden å avlidna medlemmars bårar
Porto och inkassoarvoden 31:40
Kostnader för årsmötet 1943 53:25
Underhäll av föreningens samlingar 87:07
Anslag till ortsnamnforskningen . . 200:-
Landsmåls- och folkminnesarkivet 300:-
Restaurering av Landshövding John Ericssons grav 50:-
Pensioner till Aina Nordin samt Ida och Erik Wikström 300:- 1,150:64
Inkomster utöver utgifter 700:35 700:35
Summa tillgångar 18,946:94

Av detta belopp är kr. 16.446: 94 innestående å sparkasseräkningar i Sparbanken och Folkbanken samt kr. 2.500: — å i Statsskuldboken inskrivna statsobligationer.
Då anledning till någon anmärkning icke förefinnes, få vi tillstyrka ansvarsfrihet för den tid revisonen omfattar.
Östersund den 23 oktober 1944.

G. ANDERSSON.        W. MYRIN

Nya medlemmar vid årsmötet 23/10 1944:

Järnhandlare Sten Bergholm
Köpman Hugo Bergquist
Redaktör Torsten Hagelberg
f. d. Styckjunkare Thorsten Mohme
Köpman O. P. Odsten
Åkeriägare P. A. Persson
Konsulterande byggnadsingeniör Arvid Persson
Distriktschef Einar Piculell
Stadskassör Sven Wall
Boktryckare Heimer Wigen
Byggnadsingeniör Erik Örnberg
Grosshandlare Allan Östlund

Avlidna medlemmar 23/10 1944—23/10 1945:

Skräddarmästare C. G. Billengren 11/12 1944
Länsantikvarie Fil. D:r Eric Festin 4/3 1945
Poliskommissarie Oskar Fransson 15/4 1945
Målarmästare M. A. Moberg 13/6 1945
Major Sixten von Schoting 31/7 1945
Hedersledamoten f. d. Häradsskrivare E. E. Liven 18/8 1945

Antal medlemmar 1945 (före årsmötet): 250.

Föreningens funktionärer 1944—45

Ordförande:
v. Ordförande:
Sekreterare:
Skattmästare:
Intendent:
Bitr. intendent:
Borgmästare Iwan Wikström
Överlantmätare F. C. R. Langéen
Advokat D. Cappelen-Smith
Direktör Oscar Smith
f. d. Bankdirektör Carl Lignell
Kassör Albin Johansson
Civilingenjör Fr. Borggren
Grosshandlare And. Lundvall
Styrelsesuppleanter: Redaktör Edvin Magnusson
Disponent Einar Winström
Revisorer: Bankkamrer Wald. Myrin
Bankkamrer G. Andersson
Revisorssuppleanter: f. d. Bankkassör V. Örnberg
Major Rolf Kjellin