063 – 12 13 24 (telefonsvarare) info@foreningengamlaostersund.se

 

Redigerad av
H E I M E R  W I K S T R ÖM

Då Föreningen Gamla Östersund nu firar sitt 25-årsjubileum, kan dess årsskrift se tillbaka på en 10-årig tillvaro.
Till förverkligande av den tanke, som hade framförts av föreningens hedersledamot, skriftställaren Janrik Bromé, blev det på årsmötet 1937 beslutat att en sådan skrift skulle utgivas, och vid årsmötet påföljande år 1938 kunde den första volymen utdelas bland medlemmarna. Så har sedan årligen skett med undantag, på grund av särskilda hinder, för år 1943, vilket sedan fick uppvägas av ett dubbelhäfte år 1944. Den årgång, som härmed överlämnas, har, som sig bör med hänsyn till de båda jubileerna, fått ett större omfång än vanligt.
De riktlinjer, som på sin tid uppdrogos för årsskriften, har redaktionskommittén sökt följa och att sålunda jämsides med de gamla urkunderna lämna glimtar ur de forna stadsbornas liv och leverne, samt en och annan aktuell skildring, allt i förhoppning att årsskriften även framgent skall utgöra en av de sammanbindande länkarna inom föreningen.
Till Janrik Bromé, som hela tiden varit en verksam ledamot i redaktionskommittén, och till alla bidragsgivare och medarbetare i redigeringen framföres ett varmt tack för de gångna tio årens goda samarbete.

Red.

Föreningen Gamla Östersund
1923-1948
Av Iwan Wikström

 

När Föreningen Gamla Östersund bildades för 25 år sedan, hade hembygdsvården i städerna i allmänhet ännu icke kommit riktigt i gång. Hembygdsvården tog på den tiden sikte främst på landsbygden och så förhåller det sig väl flerstädes ännu. Man har därför skäl att ägna föreningens framsynta stiftare en tacksamhetens tanke. Det torde också vara på sin plats att vid föreningens kvartsekeljubileum lämna en översikt över dess verksamhet hittills.
Föreningens födelsedag är den 23 oktober 1923. På detta datum, den 23 oktober, ha också föreningens alla årsmöten hållits — fun- dationsbrevet för Östersund är som bekant utfärdat av Gustaf III den 23 oktober 1786. Föreningens stiftare voro: häradsskrivaren E. E. Liven, stadsläkaren C. E. Moberg, bankdirektören Carl Lignell, fil. lic. Algot Holmquist, landsfiskalen Lars G. Uhlin, överpostiljonen Olof Liljedahl, grosshandlarna A. W. Lundvall, J. A. Lund- vall och Oscar Smith, garverifabrikören Gustaf Sandberg, fabrikören P. M. Nilsson, målarmästaren Axel Skyttberg och gårdsägaren J. G. Hermansson. Liven blev föreningens förste ordförande.
Enligt stadgarna är föreningens uppgift att sammanföra för Östersunds stads väl intresserade personer, vilka vilja vårda och bevara stadens ur historisk, topografisk, konstnärlig eller kulturell synpunkt värdefulla minnen och egendomligheter samt verka för att historiska och konstnärliga krav tillgodoses vid stadens omdaning och utveckling. I detta syfte vill föreningen samla bidrag till Östersunds historia i vidsträcktaste mening samt i skrift och bild återgiva desamma, uppliva minnet av märkligare tilldragelser och personligheter, bidraga till stadens förskönande o. s. v.
En av föreningens första uppgifter blev att insamla bilder och minnesföremål från stadens äldsta skeden. Det var hög tid att så skedde. Under årens lopp har föreningen även lyckats samla ett synnerligen rikhaltigt och värdefullt bildmaterial, fotografier av bebyggelsen, personfotografier m. m. Särskilt värdefull är den Melanderska samlingen, en donation av framlidne östersundssonen, arkitekten A. E. Melander. Den består av ett 20-tal av honom synnerligen noggrant utförda teckningar av byggnader, gatupartier, marknadsscener m.m., huvudsakligen från 1850-talet. Bland minnesföremålen må främst nämnas stadens första kyrkklocka, tillverkad i Sundsvall 1797 och följande år uppsatt vid stadens första kyrkorum på residenstomten. Den användes sedermera såsom alarmklocka vid eldsvådor, men var därefter länge försvunnen, tills den genom föreningens försorg återfanns på ålderdomshemmet i Björkbacka, där den gjort tjänst såsom vällingklocka. Till minne av stadens första ordningsman, apotekaren Samuel Perman, innehar föreningen hans bibel och psalmbok, en donation av hans här kvarlevande avkomlingar, samt en postilla, alla försedda med Permans egenhändiga namnteckningar. I föreningens rum på rådhuset finner man den ljuskrona, som stadsfullmäktige anskaffade till sitt sammanträdesrum, tillika rådhusrättens sessionssal, i »Stadsgården», Köpmangatan 24. Den betalades enligt protokollet med de böter, som stadsfullmäktiges ledamöter erlagt för utevaro från förhandlingarna. I samlingarna finner man två taffelinstrument och andra värdefulla föremål, tillverkade av hantverkare i staden i äldre tider. Föreningen innehar också de första numren av Jämtlands Tidning den 26 juni 1845 och Östersunds-Posten den 5 september 1877. Med intresse betraktar man även en medicinflaska, utlämnad från stadens apotek, sedan det inflyttats hit från Västerhus år 1794, och på ordination av regementsläkaren C. A. Wetterbergh (»Onkel Adam»), grundaren av Jämtlands Tidning.
Samlingarna förvaras i Östersundsrummet på länsmuseet och i föreningens rum på rådhuset, men dessa utrymmen räcka ej längre till, utan åtskilligt måste magasineras.
Bland åtgärder av annat slag, som föreningen vidtagit till främjandet av dess syften, må nämnas följande.
Föreningen har anskaffat och i stadsfullmäktiges vård överlämnat en avgjutning av Sergels byst av Gustaf III, uppställd i övre råd- hushallen, samt en minnestavla över Samuel Perman, utförd av skulptören Olof Ahlberg och uppsatt på det hus vid Stortorget och Samuel Permans gata — tomt nr 3 i kv. Ordningsmannen — som Perman på sin tid ägde och bebodde, ävensom en stadens flagga, utförd enligt riksheraldikerämbetets anvisningar och godkännande. En minnessten över biskopen Paulus Genberg har föreningen gemen- samt med biskopens anhöriga rest på biskopens fädernegård i Odensala nr 3, numera stadsägan nr 649.
När stadens 150-årsjubileum firades år 1936, deltog föreningen med en utställning i rådhuset, belysande stadens utvecklingshistoria. Även år 1945 vid firandet av 300-årsminnet av Jämtlands och Härjedalens förening med Sverige ordnade föreningen på stadsfullmäktiges uppdrag en utställning i rådhuset, som belyste Östersunds betydelse av i dag jämte i korta drag stadens utveckling. En resumé över det därvid förebragta, synnerligen intressanta materialet återfinnes i föreningens årsskrift för samma år och är författad av fil. mag. G. Storm, som jämte konstnären Pelle Johansson ordnade utställningen.
År 1940 trädde föreningen i förbindelse med Landsmåls- och fornminnesarkivet i syfte att verkställa en uppteckning av folkminnen från staden. Såsom resultat härav föreligger hittills en maskinskriven volym. Uppteckningarna fortgå med ekonomiskt stöd av föreningen.
I samarbete med Ortnamnskommissionen har föreningen föranstaltat om uppteckning av ortnamnen i staden. Den har verkställts av fil. mag. Bertil Flemström och är mycket omfattande. Uppteckningen föreligger i ett kortsystem om 1.181 kort och omfattar icke blott namn på stadsdelar, gator och kvarter utan även bebyggelse- namn — officiella eller i folkmun — samt namn på slåtter, ängen och brukningsdelar m. m. från det äldsta stadsområdet fram till år 1943, allt med uttalsbeteckningar och upplysningar, som bidraga till namnens tolkning.
Här må även nämnas några initiativ från föreningens sida, som förverkligats av föreningen eller på annat sätt. Sålunda ledde en framställning till stadsfullmäktige år 1929 till utgivandet av Östersunds historia av skriftställaren Janrik Bromé samt till förberedandet av 150-årsjubileet. Föreningen väckte på sin tid den av regementets officerskår och länets lantmätare år 1930 realiserade tanken att uppsätta en minnestavla över den store uppfinnaren, kaptenen vid Jämtlands Fältjägare och lantmätaren i Jämtland John Ericsson, på den byggnad å tomt nr 2 i kv. Färgaren, Köpmangatan 34, i vilken John Ericsson en tid bodde. Är 1933 tillsatte styrelsen en kommitté för inplantering av sjöfågel i Östersundet. Detta ledde till bildandet av Föreningen Fågelvikens vänner samt till Fågelvikens »befolkande», liksom också till den numera tyvärr upphävda länsfridlysningen av sjöfågel. Efter initiativ av föreningen blev övre rådhushallen färdigställd och år 1933 försedd med väggmålningen av Göte Hennix samt därefter med inskriptionen på stenhällan under densamma m. m.
Vid den genomgripande revisionen av stadens gatnamn år 1928 medverkade företrädare för föreningen till namngivningens anknytning till tradition och historiska data. Minnet av stadens förste styresman lantmätaren Johan Törnsten (1786—1794) och dess förste ordningsman Samuel Perman (1794—1830) hugfästes sålunda genom att gator i stadens centrala del uppkallades efter dem.
I mån av resurser har föreningen understött en del allmännyttiga företag och strävanden med anslag eller annorledes, bl. a. överlämnat sidenfanor till Hemvärnet i Östersund och Östersunds luftskyddsförening.
Föreningen har en god anslutning av medlemmar. Deras antal uppgår nu till 285. Till medlem kallas regelmässigt envar, som av intresse för föreningens strävanden anmäler sig önska inträde och i övrigt fyller stadgarnas villkor, nämligen att ha uppnått 30 år och antingen är född i Östersund eller varit här bosatt i minst 25- år. Över medlemmarna föres en matrikel, f. n. i sju band, upptagande medlemmarnas fotografier och biografiska data. Matrikeln är upplagd och föres med osviklig precision och energi av kassören Albin Johansson.
Penningdonationer har föreningen fått mottaga av bl. a. fil. dr Gregor Lindqvist samt av framlidne häradsskrivaren P. G. Roman, som testamenterade 10.000 kr., vars avkastning skall användas till understöd. Aktiebolaget Östersunds Ångbryggeri och dess intressenter disponenten Einar Winström och ingenjören Gunnar Englund ha donerat 10.000 kronor för iordningställandet av ett stadsmuseum i lokal, som man hoppas att staden skall ställa till förfogande i rådhuset efter stadshusets färdigställande. I ett sådant museum skulle föreningens samlingar av minnesföremål och bilder uppställas. Där skulle vidare i grafiska framställningar m. m. ges en överskådlig bild av stadens utveckling på olika områden fram till nutiden, stadsplaneväsendets förändringar belysas o. s. v.
Ett stort antal medlemmar ha på ett ovärderligt sätt bidragit till ökandet av föreningens samlingar med gåvor av skilda slag. Föreningen har även fått en egen festmarsch, utgiven från trycket för piano, och tillägnad föreningen av framlidne musikfanjunkaren W. Nohlman.
Av särskild betydelse för sammanhållningen mellan medlemmarna och för framtida forskare är den årsskrift, som föreningen utgivit från och med år 1938. Den tillkom på initiativ av skriftställaren Janrik Bromé, som jämte distriktslantmätaren Helmer Wikström redigerat årsskriften. Fr. o. m. innevarande år redigeras den av Wikström. Föreningen avser även att utgiva en särskild, icke periodisk skriftserie, innefattande skildringar m. m., som icke lämpligen kunna Inrymmas i årsskriften. Början göres detta år med löjtnanten E. Chr. Genbergs redogörelse för bebyggelsen m. m. i Östersund på 1880-talet under titeln »Då järnvägen kom till Östersund».
Slutligen må nämnas, att föreningens årsmöten med åtföljande samkväm, varvid årsskriften utdelats, alltid kunnat räkna med en glädjande stor tillslutning. Därvid hällas regelmässigt värdefulla föredrag i ämnen, som beröra gången tid eller för staden aktuella angelägenheter.

Denna sammanträngda översikt har förvisso Icke kunnat göra rättvisa åt de ansträngningar, som på olika håll gjorts för förverkligandet av föreningens syftemål, och de resultat, som uppnåtts. Den intresserade östersundaren må därför hänvisas till ett närmare studium av föreningens samlingar och dess årsskrift.
De gångna tjugofem åren ha, som naturligt är, fått en prägel av Insamling och tillbakablickande. Åtskilligt återstår väl att göra ännu i det avseendet, såsom inrättandet av ett planerat stadsmuseum, publicering i årsskriften av de äldsta kommunala protokollen m. m. Men det skall måhända bli föreningen möjligt att mer än hittills rikta sina omsorger också på nutida angelägenheter. Härvid synes det i anslutning till föreningens stadgeenliga ändamål ligga nära till hands att verka för en konstnärlig utsmyckning av stadens allmänna platser och lokaler. Såsom ett exempel må anföras rådhusplanens slutliga och värdiga utformning.
Föreningen Gamla Östersund har under de första tjugofem åren av sin tillvaro lyckats få en fast förankring I alla kretsar bland stadens invånare. Detta är så mycket mer glädjande som föreningens kanske största betydelse ligger i dess traditionsbildande inflytande, i viljan och förmågan att binda samman gammalt och nytt.

 

Generalplaneförslaget för Östersund

Av F. C. R. Langéen

Vid den tid, då beslut fattades att upprätta generalplan för Östersund, kände lagstiftningen Icke begreppet generalplan. Först i nu gällande byggnadslag av den 30 juni 1947 har generalplaneinstitutet införts I lagstiftningen. I nämnda lag stadgas bl. a. att generalplan skall upprättas genom stadens försorg och att dylik plan skall angiva grunddragen för markens användning till olika ändamål såsom till tätbebyggelse, viktigare trafikleder och andra allmänna platser m. m. Generalplan antages av stadsfullmäktige och kan efter framställning av dem helt eller delvis fastställas och därigenom bliva förenad med rättsverkningar, översiktsplaner, generalplaner, hava emellertid redan tidigare ansetts behövliga och sedan åtskilliga år tillbaka utarbetats för stadssamhällen i vårt land. Dylika planers uppgift är att på grundval av verkställda undersökningar och prognoser i stora drag reglera stadens utveckling för årtionden framåt och lämna riktlinjer för stadens framtida planering genom stadsplaner. Sådana översiktsplaner sakna rättsverkningar.
Dåvarande ordföranden I byggnadsnämnden i Östersund, civilingenjören Nils Lundh väckte den 10 sept. 1943 förslag om att byggnadsnämnden och drätselkammaren gemensamt skulle tillsätta en kommitté för att undersöka behovet av en generalplan för staden och utarbeta eventuellt program för upprättande av en dylik plan. Framställningen bifölls och en kommitté tillsattes bestående av herrar Lundh och Borggren från byggnadsnämnden och Åslund och Holm från drätselkammaren, varjämte dessa tillkallade herr Nils A. Larsson.
Kommittén framlade redan den 31 december samma år sitt betänkande, varuti behovet av en generalplan konstaterades och föreslogs att en dylik plan skulle upprättas och att för ändamålet skulle tillsättas en särskild generalplaneberedning. Kommittén, som räknade med att arbetet skulle kunna slutföras på tre år, förordade att erforderligt kartmaterial skulle anskaffas på flygfotogrammetrisk väg samt föreslog, att såsom teknisk ledare för generalplanearbetet skulle anställas civilingenjören Einar Nordendahl i Stockholm. Kostnaderna beräknades av kommittén till c:a 101 000 kronor. Med anledning av kommitterades förslag beslöto stadsfullmäktige den 18 januari 1944 igångsätta utredning för uppgörande av generalplan för Östersund och att för ändamålet tillsätta en generalplaneberedning på fem personer. Till ledamöter i beredningen utsagos herrar Langéen, Åslund, Winström, Borggren och Nils A. Larsson. Genom stadsfullmäktiges beslut den 23 januari 1945 utökades beredningen med herr Hellgren.
Stadsfullmäktige biföllo den 16 maj 1944 beredningens hemställan om upprättande genom Rikets allmänna kartverks försorg av en karta på flygfotogrammetrisk väg över vissa delar av staden och bemyndigade den 20 juni samma år beredningen att träffa avtal med Nordendahl såsom teknisk ledare av arbetet samt anslogo erforderliga medel för detsammas utförande.
Specialutredningar hava utförts av byråchefen G. Hävermark angående boendeförhållandena i Östersund, av professorn W. William-Olsson angående Östersunds befolkningsutveckling, av förste statsmeteorologen C. J. östman om vindförhållandena i staden samt av A.-B. Christian! & Nielsen rörande viadukten vid Frösöbron.
På grund av då rådande krigförhållanden och därav följande militära engagement samt en del andra orsaker blev kartläggningen avsevärt fördröjd, vilket givetvis kom att försena och fördyra planarbetet betydligt. Den 2 april 1947 kunde emellertid beredningen framlägga förslaget, I vad detsamma berörde stadens centrala del, och är förslaget i övrigt för närvarande under tryckning.
Generalplaneförslaget Innebär i huvudsak följande.
Reglering av stadsdelen Staden (området mellan Gränsgatan i söder och Fältjägargränd i norr samt mellan Strandgatan i väster och Rådhusgatan i öster).
Prästgatan söder om Postgränd breddas till 16 meter, d. v. s. med c:a 5,3 meters bredd utmed gatans östra sida. Breddningen kommer att beröra fem kvarter: Postiljonen, Månadsmötet, Åkeriet, Verkstaden och Monopolet.
Köpmangatan breddas till 16 meter, d. v. s. med c:a 5,3 meter från gatans början i söder till Brogränd i norr.
Kyrkgatan breddas till 14 meter mellan Samuel Permans gata och Fältjägargränd.
Brogränd och Färjemansgatan igenlägges mellan Köpmangatan och Strandgatan. Residensgränd Igenlägges mellan Prästgatan och Köpmangatan. Tullgatan igenlägges mellan Köpmangatan och Strandgatan. Brunnsgränd igenlägges mellan Storgatan och Köp- mangatan. Breddningen av Tullgatan fortsattes till Köpmangatan, breddningen av Brunnsgränd till Storgatan. Biblioteksgatan bör breddas från Kyrkgatan till Köpmangatan.
En ny öst-västlig genomfartsled lägges uti Färjemansgatan, som breddas väsentligt utmed gatans södra sida, nämligen från nuvarande 7,2 till 20 meter. Breddningen sker mellan Rådhusgatan och Köpmangatan. Från Frösöbron dragés i brons förlängning en ny gata genom kv. Auditören upp till Köpmangatan. Denna nya gata sammanbindes med den breddade Färjemansgatan förmedelst en trafikplats i Köpmangatan. En viadukt anordnas över järnvägen vid Frösöbron.
En lekplats bör anordnas genom att dels taga i anspråk tomten n:r 4 samt delar av tomterna n:ris 3, 5 och 6 i kv. Borgmästaren jämte Tullgatan mellan Strandgatan och Köpmangatan dels ock till det sålunda vunna området lägga norra delen av Tullparken samt förgårdarna utanför tomterna 4—6.
Stadsplanen för hela stadsdelen Staden bör revideras i detalj. De föreslagna gatubreddningarna äro avsedda att ske genom
självsanering, förutom vad beträffar Färjemansgatan, och komma alltså att taga en avsevärd tid.
Generalplan för övriga planområdet inklusive Lugnviksområdet. Järnvägar. Utrymmet för bangården vid Centralstationen är re-
lativt litet. En eventuellt erforderlig utvidgning föreslås ske genom utfyllnad i Storsjön. Eventuellt kan en strandgata tänkas utanför järnvägsområdet. Industrispår till industri- och lagerområdena utmed Bangårdsgatan kan ordnas genom förlängning av industrispåret i Bangårdsgatan. Industrispår föreslås även ordnade till ett nytt stort industriområde, i huvudsak beläget inom Lugnviksområdet vilket sannolikt inom kort kommer att införlivas med staden.
Beträffande gatu- och vägkorsningar föreslås att plankorsningen vid Frösöbron ersattes av en viadukt och likaså Åsvägens korsning av Inlandsbanan. Gamla Asvägen i Köpmangatans förlängning ledes under järnvägen i en punkt c:a 450 meter norr om nuvarande plan- korsning.
Buss- och lastbilstrafik. Ändstationerna för landsbusstrafik bibehålles å Gustaf III:s torg. För bilgodscentral föreslås lämpligt område vid Bangårdsgatan.
Infartsvägar. Mark reserveras för en ny sträckning av Asvägen genom Lugnvik. Knycken på Rådhusgatan vid Gränsgatan rätas. Odenslundsvägen—Stuguvägen breddas och mark reserveras för cirkulationstrafik vid korsningen med Regementsgatan och Kron- dikesvägen. Litsvägen mellan Fältjägargränd och Kläppevägen breddas; skyddsbälte utlägges. Färjemansgatan breddas som ovan.
Industriområden. Området utmed Bangårdsgatan. Området bör i framtiden utvidgas söderut till Skogsvägen, varvid delar av kvarteren Rudan och Lommen samt kvarteren Viggen, Vildgåsen och Knipan måste tagas i anspråk. Kvarteret Ljungen samt nordost därom belägna kvarter böra utläggas till industrimark för lättare industrier och hantverk. Odenskogs upplagsområden, öster om nya radiostationen utläggas två upplagsområden om tillhopa c:a 14,5 hektar.
Lugnviks industriområde: ett stort, lämpligt område beläget vid Inlandsbanan, till stadens gräns i norr.
Slakteriområdet utmed Litsvägen bör omgivas av ett grönområde.
Östersunds ångbryggeris område förblir orubbat.
Vattenverkets område. En utvidgning kan om så erfordras ske söderut.
Område för avloppsvattnets rening har reserverats i stadens norra del väster om järnvägen emot Storlien.
Bostadsområden. Ödensalaområdet, beläget på ömse sidor om Brunflovägen, strax bortom vägens korsning med Vattenfallsstyrelsens kraftledning. Området bör betraktas såsom reservområde.
Marielundsområdet, med sitt centrum beläget vid Krondikesvägen, ungefär mitt emellan Stuguvägen och travbanans område.
Carlslundsområdet, beläget i huvudsak på ömse sidor om Samuel Permans gata, mellan Litsvägen och Genvägen.
Eriksbergsområdet, beläget med huvuddelen i den trubbiga vinkeln mellan Genvägen och Litsvägens gamla sträckning.
Området utmed Litsvägen, beläget mellan den nuvarande Litsvägen och gamla Litsvägen samt öster om skyddsområdet kring slakteriområdet.
Tillskottet av nya bostadseldstäder inom det nuvarande administrativa Östersund beräknas enligt generalplanen uppgå till c:a 17 300.
Plats skulle således i framtiden inom ett enligt generalplanen fullt utbyggt Östersund finnas för en befolkning av c:a 37 000 personer.
I generalplaneförslaget hava förutom för ovan angivna ändamål reserverats erforderliga platser för offentliga byggnader, för idrotts- områden, för parker, friluftsbad och andra nödiga ändamål, för vilket allt det här blir för vidlyftigt att i detalj redogöra.
Ovannämnda redogörelse utgör en synnerligen schematisk framställning av planens huvuddrag. Det har givetvis icke varit möjligt att här ingå på några detaljer eller redogöra för beredningens motiv för de olika åtgärderna. I dessa delar får jag hänvisa till beredningens betänkande, vilket snart torde föreligga i tryck.
En generalplan avser som förut sagts att i de stora dragen reglera stadens utveckling för årtionden framåt och den tar lång tid att genomföra. Trots de mest noggranna utredningar, undersökningar och prognoser ligger det icke i mänsklig makt att förutse den framtida utvecklingen. Det är därför självfallet, att även den nu färdigställda generalplanen tid efter annan blir i behov av översyn och revision.

 

Några glimtar från Odensala gård

(2 tunnland Odensala n:o 2)

Av I. O. Holmer

I början av 1800-talet blev ekonomidirektören P. Wikström ägare av ej endast Odensala nr 2 utan även av nr 1, där Carlslund numera ligger. Född i ett fattigt kronotorparehem i Medstugan svingade han sig genom sin stora affärsmässiga begåvning upp till kanske Jämtlands då rikaste man. I »Jämten» 1931 finnes en utförlig levnadsbeskrivning.
Gården såldes av P. Wikström 1844 till häradshövding Granbom, gift med dottern Sara Maria. »Brunflo Tingslags Häradsrätt Gör Veterligt: Alldenstund Skattehemmanen No. 1 om Tre Tunneland och No 2 om 2 Tunneland I Odensala, som Herr Oekonomie Direc- teuren och Riddaren P. Wikström och dess Fru, enl. afhandling af 27:de Februari 1844, försålt till dess Måg Herr Regement Auditeuren C. O. Granbom och dess Fru S. M. Wikström för Åtta Tusen Riksdaler Riksgälds och under i afhandlingen upptagna beting, blivit offentligen och klanderfritt uppbudne den 15:de April nyssnämde år, den 6:te April 1846 och denna dag, för den skull och i förmåga af l:sta och 4:de Capitlen Jordabalken prof var Härads Rätten skäligt förklara detta jordafång lagligt och fastståndande. Tingsstället Grytansgård den 21:sta October 1848. På Härads Rättens vägnar Gabriel Hallström.»
Odensala nr 2 köptes av min far 1866. »Kongl. Majts till Sverige och Norrige min Allernådigste Konung och Herres Trotjenare och Häradshöfding öfver Jemtlands Norra Domsaga Jag Johan Gunno Hasselberg Gör veterligt att år 1867 den 16 nov. då Lagtima Hösteting förrättades med Brunflo Tingslag, söktes fasta å två Tunneland av Skattehemmanet No 2 I Odensala, Brunflo socken, som Nils Petter Holmer, enl. Afhandling den 15:de Mars 1866, för Tjugu Tusen (20.000) Riksdaler Riksmynt, af Herr Häradshövdingen Carl Olof Granbom sig tillhandlat; och emedan berörde fastighet blivit trenne gånger eller den 16 October nästlidet,

samt den 1 Maj och den 7 October innevarande år, I laga ordning uppbjuden, utan att något klander å öfverlåtelsen inom före skriven laga ständstid sig yppat; ty pröfvade Härads Rätten rättvist meddelst detta öppna Fastebrev tilldöma Nils Petter Holmer ofvanför- bemälde 2 Tunneland af Skattehemmanet No 2 i Odensala, med det hwad dertill nu lyder eller hädanefter lagligen tillvinnas kan.
Till yttermera visso warder detta med min egenhändiga underskrift, samt Häradets och mitt Insegel bekräftadt. År och dag som förr skrivet står.
På Härads Rättens wägnar
Joh. G. Hasselberg.»
År 1896 överlät min far Odensalagården till min broder Otto för 16.000 kronor och år 1912 sålde denne barndomshemmet till Öster- sunds stad för 85.000 kronor exklusive födoråd, men inkl. jordområdet nedom järnvägen. Av köpesumman erhöll min far 10.000 kronor för födorådet.
Här följer en liten beskrivning av barndomshemmet.
Det nuvarande vackra corps de logiet (hädanefter för korthetens skull bostaden kallad) med det brutna taket och vindskuporna samt de bägge flyglarna allt i gammal herrgårdsstil, som än mer stadfästes av den vackra trädgården inramad i ortens fruktträd: rönnar och häggar med en rönnberså ej att förglömma, hade tydligen uppförts av ekonomidirektören P. Wikström. På matsalens vägg mot trädgården på vävtapeten stod skrivet med blyerts: »Bergsten» eller »Bergstedt» 1845 (i alla händelser ett 1840-årstal). Som gården som förut nämnts sålts 1844 hade bostaden uppförts när P. Wikström ägde den.
På Wikströms tid hade det varit ett brännvinsbränneri på gården, strax nedom trädgården, där det i mina unga år ännu fanns lämningar kvar av pumpanordningar, grunder, sprithaltsmätare m. m. Den tiden hade det tydligen med anledning av detta bränneri varit stor potatisodling på gården. Till vänster om vägen till sjön just vid backkrönet till lutningen mot »Parladan» var det grävt en stor potatiskällare, öppningen var ej så stor, men djupare ned var det ett mycket stort källarrum med taket stöttat av stolpar. Som vi ej hade någon användning för densamma på min tid, fylldes den så småningom med sten. Marken på detta område var starkt kalkskif- ferblandad.
När min käre Far köpte gården var ladugården förlagd långt ned på gärdena ungefär mitt för nuvarande ladugård och fanns där läm- ningar ända till senare år. Ladugården var tydligen i dåligt skick, ty han lät omkring 1870 bygga nuvarande ladugård och stall. Den förlades i backsluttningen för att erhålla måttlig lutning på körbron till höskullen. Härigenom uppstod även som en källarvåning, där gödselstaden var förlagd. I gödselrännorna funnos luckor varigenom gödseln bekvämt kunde nedskjutas och urinen rann ned. Å gödselstadens botten lades ett tjockt lager av dyjord. På min tid hemkördes på vintern 800 å 900 lass årligen dylik från Rödflon, där travbanan nu är förlagd. På den växte det på den tiden hjortron och kom jag en gång först dit i lämplig tid före någon annan, blev skörden stor. När gödselhögen under luckorna blev hög, breddes den ut och ett nytt lager dyjord utbreddes härpå. Ett dylikt dyjordslager lades även vid och under avträdet samt dessutom som en kompost dit allt slaskvatten slogs ut. Nedanför denna kompost var det ett dike och stod där alltid en träbytta med skaft, varmed allt som rann ned i diket åter kunde ösas tillbaka på komposten. Det fanns nog ej många gårdar i Sverige den tiden som hade en så rationell gödselvård. Den gamla vedboden mellan matbodsflygeln och ladugården, som började bli skraltig, revs och flyttades och blev som en flygel till ladugården. Från där förlagd körvandring drevs cirkelsåg för vedkapning, hackelsemaskin, gröpkvarn och barrhack.
Han anlade även vattenledning från »källan» nästan uppe vid landsvägen till kök och ladugård. Den utfördes av c:a 16 fot långa stockar vari borrades ett 2″ hål i mitten. Ett ganska besvärligt arbete att borra en så lång stock så, att hålet kommer i mitten efter hela längden. Enastockens ände konades och den andres urfrästes i motsvarande grad, så att ändarna kunde skjutas ihop och utvändigt pådrevs det ett järnband. Det blev då ett stadigt förband, som hållit såväl som stockarna allt sen dess. På gården, i början av allén, fanns ett tappställe, som användes om sommaren. Vattnet var mycket kalkhaltigt och det blev en rätt stor bottensats I reservoarer och högst obehagligt att tvätta sig i. Det var ej heller något vatten att koka ärter i. Regnvattnet hopsamlades så mycket som möjligt i tunnor under stuprören till tvättvatten.
Trädgården hölls oförändrad ända till 1883. Där mittgången började, var det en stor rönn på varje sida längst upp, samt på varje sida rabatt med perenna växter som kejsarkronor, aqvilejor, borstnejlikor m. fl. samt vid gångens slut en rönnberså, som kvarstår än

i dag. Det var fyra köksträdgårdsplan, och kring det hela var häggar och rönnar planterade, som kvarstår ännu, ehuru ruggiga.
I min tidigaste barndom berättade käre Far en dag, att han vaknat tidigt på morgonen vid femtiden. Han kände sig liksom få en maning att stiga upp och titta ut I trädgården. Där ser han en herre sitta på en soffa gråtande, torkande sig i ögonen med sin näsduk. Han klädde på sig hastigt och gick ned till personen ifråga. Denne presenterade sig då som Wikström eller Granbom, jag minnes ej riktigt. Och talte han om, att han var på ett besök i Östersund och ville då gå ut till Odensala en tidig morgonstund för att i ensamheten än en gång få se på sitt kära barndomshem. När han nu gick där och såg allt så oförändrat som under hans barndom, blev han så rörd, att han ej kunde återhålla tårarna.
Trädgården omlades 1883 enligt en av länsträdgårdsmästaren uppgjord plan. Köksträdgårdslanden flyttades ned mot sjön på andra sidan om gamla trädgården och anlades här fyra stora köksträdgårdsland, omgärdade av krusbärs-, röd-, vit- och svartvinbärsbuskar på tre sidor.
Längs bostadens höga stenfot planterades en häck av sibiriska ärtbuskar för att skyla den. Därefter en gräsmatta, som gick som en triangel med bågen mot mittelgången. I bågen anlades en rosenrabatt, och minnes jag särskilt en mycket vacker buskros med gula blommor. I stället för köksträdgårdslanden anlades här fyra gräsmattor med små rabatter med prydnadsbuskar. I centrum, där de fyra gångarna möttes, anlades en rund vattenbassäng, ganska stor med sidor av spontade 2″ hyvlade plank och med en smal gräskant runt om bassängen samt mitt I bassängen vattenkastaren. Som vattenledningen stod i förbindelse med den från källan, som låg ganska högt i förhållande till trädgården, blev det en kraftig stråle. Käre Far köpte olika strålkastare, roterande och Icke roterande, men mest tyckte vi om den, som var som ett vanligt sprutmunstycke, med ganska grov stråle. Vid munstycket anordnades en ståltrådskorg och däri kastades en gummiboll. Strålen fattade nu bollen och den dansade så lustigt på strålens topp samt föll så småningom ned i korgen, för att åter fattas av strålen och göra samma manöver. Det såg så lustigt ut. Det var alldeles som en lek mellan vattenstrålen och bollen. Det stod alltid vatten till en viss höjd i bassängen. På vårarna så snart vi fingo fisk, brukade vi taga hem några i en hink med vatten och släppa dem i bassängen. De sköttes väl och levde och frodades hela sommaren. Det var en mycket lyckad anläggning, som vi hade mycken glädje av och som mer gjorde gården till typen av herrgård. På tre sidor av trädgården hade tidigare planterats en häck av granar för att skydda trädgården mot de hårda vindarna, men gick den endast bitvis till och blev tyvärr ej kompletterad. Vad som än mer bidrog till att gården verkade så herrgårdslik, var lundarna. I Rödenshägn fanns en liten talldunge kring en stenrös, närmare gården var den långa talludden från landsvägen ned mot en lada. I dess nedre del fanns en del intressanta tallar. Grova, korta stammar och sedan ett yvigt grenverk. I denna lund fick aldrig huggas något, då den ansågs som park, där vi brukade vaka midsommarnatt och hade andra lekstunder. Så asplunden strax nedom landsvägen ett stycke väster om allén. På andra sidan allén vid källan var det som en oas, där vide och småbjörk växte och slutligen mot söder vid gränsen mot grannen också en stor asplund. Denna asplund var mycket intressant med sina ihåliga aspar, där starar och andra fåglar hade sitt bo, samt med en vacker flora med många rara blomster, däribland en del rara orkidéer som t. ex. »Brunkullan», Nigritella Nigra, som jag än ser blomma inför mina ögon på en liten upphöjning längst norr i lunden. Före järnvägsbygget fanns där en oerhört stor sten, som naturligtvis kastats av någon jätte mot Brunflo kyrka, men som ej nådde fram. Där uppsattes en mycket hög gunga mellan två aspar. Det var en träram med övre tvärslån med tappar, som gingo i hål på asparna. På ramens insida fanns handtag. Det gungades mycket flitigt och syster Anna var den djärvaste. Mina sysstrar, Anna, sedermera gift med stadsingenjör Adolf Kjellin, och Matilda, sedermera gift med överste Lindholmer, stodo ej sina bröder efter ifråga om våghalsighet.

När därtill lägges det längs häcken vid slipverket växande yviga busksnåret med väldiga aspar, gjorde det hela för mina ögon, om man bortser från den vida utsikten, intryck av en sörmländsk herrgård med sina ängar och lundar i vacker omväxling.
Jag vill även lämna en beskrivning på bostaden m. fl. byggnader före vandaliseringen.
Framför bostadens förstugubro låg’ en brohäll, en väldig kalkstensplatta från Fugelsta (Furste) stenbrott, från vilket dagligen pråmlaster bogserades sommaren lång med byggnadssten till Östersund. Ledstänger på båda sidor om bron, och på platån en bänk på varje sida, där de gamla sutto om kvällarna och sågo på de ungas lek på den stora gårdsplanen. På varje sida om porten en pelare (halva) med hålkäl, något i stil med jonisk, men annan fot, och  entablement, som gick över porten, vilande på de bägge pelarna, mycket vackert. Porten i sig själv enkel. Från förstugan ledde dörrar till kök, matsal med en fredsduva målad över densamma till »grönkammaren» eller kontoret. Köket var mycket stort och rymligt med en präktig köksspis och stora vedlårar samt stort skafferi. Köket hade krokar i taket med öglor, där stänger voro inträdda för upphängning av palt och dylikt till torkning. Från dess fönster mot nordväst hade man en utomordentligt vacker utsikt över Frösön, Oviksfjällen etc.
Från köket ledde en dörr till den ljusa sängkammaren med två fönster. I dess norra väggs bägge hörn fanns garderober och mellan dessa var platsen för den stora »imperialsängen». I sydöstra hörnet en rektangulär kakelugn med mörkgul glasering. Mellan kakelugnen och matsalsväggen var det ett mellanrum av c:a 40 cm. där, synnerligast till julen, det staplades ved ända upp till spjället. I sydöstra hörnet fanns ett hörnskåp som räckte ända upp till taket. Nederst till c:a 70 cm. höjd rektangulärt med dubbeldörrar, på detta som en klaffbyrå och därefter ett skåp med dubbeldörrar, rundat, bildande som en cirkelsektion med hålkäl och list vid taket. Det vitmålade skåpet kom i sin helhet att likna de båda pelarhalvorna på sidan om porten. Från sängkammaren ledde en dörr till matsalen.
Matsalen hade på väv i grått målade tapeter som föreställde ett rum med nischer och i dessa placerade urnor. Mina föräldrar voro mycket noga med att dessa tapeter ej skulle taga någon skada och kära Mor övervakade noga salens städning. Under en antik spegel med förgylld ram på väggen mot trädgården stod skrivet »Bergsten 1845» eller kanske annat 1840-årstal, som ger anledning förmoda, att detta angav mästarens namn och år, när tapeten målades. Det vackra förmaket var möblerat med masurbjörksmöbel med gult si- denöverdrag, som ingick i köpet. Den bestod av en lång soffa, divansbord och ett antal stolar, allt mycket vackert snidat. Sedan kom »grönkammaren», som tjänstgjorde som kontor. Den kallades grönkammaren därför, att den hade grönmålade vävtapeter. En trappa upp på södra änden gick en stor sal tvärs över hela huset med fönster på bägge ändar. Mitt på salens norra sida stod en stor trevåningars järnkamin med vackert utsirade galler. Tapeterna, ej på väv., föreställde något turkiskt sjöslag. Man såg där fartyg med svällande segel, turkar med turbaner och väldiga kroksablar i händerna. Sedermera, när rummen i övre våningen började uthyras, uppdelades denna stora sal i två rum, varav det vid hallen till kök, och blev övre våningen nu en femrumslägenhet. Väggarna i den stora hallen hade ej tapeter, utan voro målade i grått med stänk av mörkare färg. En mycket stor vind med fyra stora, ljusa skrubbar. Rummet mot norr, där vi gossar brukade bo, var inrett med murad kakelugn. Här var det för oss mycket bekvämt, då vi på våra tidiga eller nattliga utfärder ej behövde gå genom porten och de gnekände trapporna, utan genom ett vindsfönster nådde vi stegen, som blev vår trappa. Den användes även mycket flitigt till att »gå stege» på upp och ned.
Den stora gårdsplanen var mycket jämn och hård, en idealisk krocketplan, som utnyttjades mycket flitigt långt in på sena kvällen till drängarnas stora och berättigade förargelse. De skulle upp tidigt, vi fingo ligga så länge vi ville. Mitt på gårdsplanen en rund gräsmatta och i dess mitt den ståtliga flaggstången. Det flaggades alltid på större bemärkelsedagar.
På norra gaveln låg matkällaren med metertjocka stenväggar som gjorde, att den höll sig sval hela sommaren. Här inlades potatis och andra rotfrukter och fanns ett skåp under lås, kära Mors ögonsten, där hon hade sitt rikhaltiga förråd av allehanda sylter och inlägg- ningar, hennes härliga syltlök med muskot ej förglömmandes.
På södra gaveln låg mjölkkällaren. Här var ej marken helt utgrävd, men gjorde sin tjänst under sommaren. Från vattenledningen var det dragen en ledning med rinnande vatten till kylkärlet.
Gårdsplanen var som sig bör inramad av två flyglar. Den till höger hade på nedre botten en lägenhet om ett rum och kök, en pigkammare, den stora bryggstugan med sin väldiga bakugn för tunnbröd, en mindre bakugn och järnspis. Om sommaren tjänstgjorde den även som sommarstuga, d. v. s. all matlagning och utspisning var då förlagd dit. På andra sidan dess förstuga var det ett slöjdrum med alla nödiga utensilier och trappa som ledde upp till drängstugan, ett större rum för diverse samt en lägenhet om ett rum och kök.
I den andra flygelns västra ände låg den stora matboden, där kära Mor hade sitt stora matförråd, samt en präktig vind, där tunnbröd vanligen var utbrett på halm. Så kom långskjulet, som ledde till vedboden och på östra änden vagnboden, som förr varit använd till stall och fanns »vindöge» ännu kvar, ehuru igensatt. Till skullen ledde en körbro. På västra gavelns tak satt vällingklockan som alltid användes för att kungöra att det var matdags.
Det hela var välordnat, välskött och harmoniskt.
På gården fanns ej mindre än fyra härbren varav tre vid logen: tripp, trapp, trull. Det största med tre eller fyra våningar, de andra två mindre och mindre. Strax höger om bostaden fanns det fjärde härbret i två våningar, alla på stolpar med fristående broar med borttagbar landgång. Det vid gärden blev en riktig olycksplats. När taket i min tidigaste ungdom skulle omläggas, tappade arbetaren på taket yxan, som föll på den underståendes huvud (Anders), som blev svårt skadad. De nedtagna underlagsbräderna hade lagts i en hög på marken. Jag kom springande med en käpp i munnen, stapplade över bräderna, föll framstupa, käppen stötte mot marken och körde in i halsen på mig och rev nästan loss tungspenen, vilket jag länge hade obehag av.
Om markens stora stenbundenhet buro alla de stora stenrösen, en del stora som kullar, syn för sägen. När käre Far 1874 köpt slåttermaskin samt skördemaskin med självavläggare (Champion), fann han vid deras begagnande mycket hindersamt med alla stenrösen, som då alltid voro till förargelse och hinder. Han tog först itu med alla rosen närmast sjön — före järnvägsbygget — och ordnade med självgående transport på den starkt sluttande terrängen till sjöstranden. Stenen användes här för byggande av en båtbrygga. Dessa fält blevo nu befriade från stenrösen, men med bryggan gick det sämre. Den gick ut på ganska djupt vatten, men när isen efter Brunflovikens stränder frampå vårkanten började bli svag, kom en vacker dag en tjutande nordvästan svepande från fjällen genom Vallsundet. Först började där en smal strimma vatten synas, den vidgades allt mer och mer allt fortare i den mån vågorna fingo större och större startrum. Dunk, dunk slogo de mot iskanten. Denna smulades till isbitar som lågo som ett bälte till skydd. Isbitarna blevo sä småningom genom nötningen runda som stenarna i en rullstensås och började gå i vågor. Varmare vatten från djupet kom i rörelse och medverkade till isens smältning. När det stora, mäktiga Isflaket från Frösön till Brunflo kom i rörelse, förstår man vilken oerhörd levande kraft den icpresenterade. Där det fanns utskjutande uddar, blev det isberg, så ock vid bryggan till stor fröjd för oss barn som fingo en ny lekplats en tid. Tyvärr tog isen med sig varje vår en del av bryggan och efter ett tiotal år var bryggan ett minne blott och stranden åter rak.
Gårdens skog var, ehuru käre Far var »trävräkare», dock hans ögonsten, synnerligast skogsområdet från landsvägen till sjön, som kallades för Hästhagen, där aldrig något under mina ungdomsår avverkades. I dess nordöstra del i hörnet mellan Rödenshägn och landsvägen fanns i min grönaste ungdom en f. d. svedja, som kallades för Brännan. Där fanns då ej den minsta buske, men var ett ut- märkt smultronställe, det enda på gården. Snart tog skogen marken i besittning och det blev slut med smultronskörden. De måste ha ljus och sol för att få kraft att växa, rosiga kinder och sötma, eljest bli de som barn som växa upp i skugga och mörker: bleka och kraftlösa. I nordvästra och sydöstra delarna funnos visserligen ett par mindre impediment med bleke och kallkällor, men i övrigt utmärkt skogsmark, öster om landsvägen var marken visserligen än mer mager, mer mojord, men med vackra tallbestånd, synnerligast på andra sidan Röflon var det nästan urskog, där i min ungdom både tjäder och orre häckade. Till bränsle fick ej tagas annat än vindfällen och »torrask» och såldes ej ved annat än till hyresgäster. Däremot togs det hem hela pråmlaster ribb från Kvitsle sågverk, trots alla härmed förbundna besvär och kostnader, ej minst vid dess kapning. Längs sjöstranden efter hela skogen voro tallarna mycket yviga med våldsamt kraftigt kvistbestånd, så växta genom stormplskning ända från tidigaste barndom, men härigenom skapade att kunna tjäna som skyddsvakt mot den våldsamma nordvästan för den bakomliggande skogen. Skogen, synnerligast i Hästhagen, var mycket ståtlig, en glädje för ett skogsmannaöga och ett sannskyldigt nöje var det att promenera under de höga furorna och i den så rena, välhållna skogen. Genom Hästhagen gick dels en körväg från landsvägen till sjön, dels en från södra Rödenshägn till Marielundsskiftet. Vid korsvägen något strax ovanför nuvarande vaktstuga, där skulle ungmörna på midsommarnatten möta »den rätte», den utkorade. Mången ungmö gick nog där den natten förgäves.
På andra sidan landsvägen mot »sandgropen» fanns i min barndom ett inhägnat område med skogen bortröjd och börjad odling som användes till betesmark. Ibland på höstkanten kommo kreaturshandlare med stora kodrifter tågande efter landsvägen. Jag minnes huru en sådan kodrift övernattade just på detta område. Byn gick dit man- och kvinngrant för att se på djuren. Jag och syster Anna desslikes. Vi träffade några bekanta. I vår närhet stod en grupp av byns hustrur med Anna-Paulus-Brita i täten. Hon lyssnade på vårt samtal, vände sig till sitt sällskap och sade med en ynkansvärd blick på syster Anna: »Hu sveensk å»!
Som förutvarande ägare av gården ej ville ha tjänare i maten, hade de som på herrgårdarna söderut torpare eller statare. På andra sidan landsvägen Albergshägn, Nils-Olshägn och Bengthägn samt nedom landsvägen Rödenshägn. Namnet hägn kommer sig av att de voro avskilda från gårdens övriga mark och inhägnade. I min barndom voro endast Albergshägn och Nils-Olshägn bebyggda och bebodda av mycket gammalt folk, tydligen fattighjon. Min far ville ej ha torpare eller statare, då de brukade ha brasan brinnande året om och tära på skogen. Så mycket större blev belastningen på husmodern med allt arbetsfolk i maten. När de gamla inhysingarna dogo, revs byggnaderna, då de voro mycket förfallna.
Angående fattighjon minnes jag ett, som särskilt intresserade den lille gossen. Han hette Strid, men som han ej var fullt normal, kallades han aldrig annat än »Tull-Striden». Fattighjon gingo på rote på den tiden, d. v. s. någon tid på varje gård enligt en tavla han medförde. Denne Strid var nästan av samma typ som Selma Lagerlöfs »Kejsaren av Portugallien». När han kom över något gyllene papper, klippte han ut stjärnor och medaljer och hängde på sitt bröst, ja även gardinringar av mässing. På huvudet bar han en gammal hästjägarekask. Han gick och uppträdde mycket avmätt och mycket mån om att hålla på sin värdighet. Han var alldeles oförarglig. Det var mycket långa och kalla vintrar i slutet av 1860-talet. Det berättades, att en person på väg över Storsjön till Slandrom 1867 då blivit ihjälriven av vargar.’Samma år blev Storsjön isfri först på midsommardagen.
1870-talets vintrar voro mycket snörika, åtminstone i den lille parvelns ögon, då det ej behövdes så djup snö för att räcka honom till armarna. Inget är smått eller stort, inget vackert eller fult annat än vid jämförelse. Under min skoltid tyckte jag husen voro så höga i Östersund. År 1884 var jag med käre Far första gången till Stockholm, och tyckte jag, alt många hus där voro riktiga skyskrapor. Första gången jag for till Östersund efter stockholmsresan åkte jag i trilla längs Storgatan. Hur förvånad blev jag ej! Jag tyckte att det ej kunde vara Östersund, husen tedde sig för mig nu så låga, jag tyckte jag nästan nådde till taket på dem, där jag satt i trillan.
Härmed skulle Odensalagårdens saga, vad mig beträffar, vara slut. Jag kommer dock säkerligen att fortfarande gå med den stilla
förhoppningen, att vederbörandes samvete så småningom skall vakna, och att de skola gå i författning om gårdens återställande i dess forna, vackra skick.
Nog skulle det vara mycket hugnesamt, om jag åter en gång komme till Östersund och gjorde en tur till barndomshemmet, att få återse detsamma i lika vackert, kanske vackrare skick än i min ungdom och då, liksom på sin tid Wikström/Granbom, få gråta glädjetårar.

Minnen från CarlslundAv
Hilma Möller

Är 1852 inköpte apotekare Carl Anton Lignell jorden till Carlslund inom ett område kallat Björnmyran. Såsom namnet antyder, bestod området av myrmarker, som dikades, grus och lerjord påkördes, och marken odlades upp. Gården upplevde sedan en verklig blomstringstid under en lång följd av år.
Doktor Pehr Rissler har i sin bok »Anteckningar om Jemtlands län», utgiven 1866, beskrivit Carlslund sålunda: »Utom staden finnes intet, som är mera skådansvärdt än hr apothekaren och Riddaren Lignells täcka Carlslund. Det är en mönsterfarm, som icke allenast får sin betydelse af sitt sköna läge och sina ej mindre sköna anläggningar, utan äfven deraf, att det visar hvad en stor del af Jemtland kan bli i en framtid, då drift och Insigt, ledda af patriotism, ådagalagt, huru ett utveckladt åkerbruk och en ordnad ladugårdsskötsel här äro möjliga, och huru ett land, hvilket vår Herre skapat så storartadt vackert och täckt trefsamt, genom bemödanden å inbyggarnes sida kan bli ännu skönare, ännu ljufligare att bebo. En hög vattenkonst sorlar framför det i schweitzerstil uppförda boningshuset, som omgifves af de rikaste gräsmattor och de nättaste partier af buskar, hvilkas fortkomst häruppe är en verklig upptäckt af den för naturförsköning så nitiske egaren. Om de rationellt skötta, städade åkrarne, och den prydliga, riktigt comfortabla ladugården med alla sina nya förbättringar torde ej vara skäl att här tala; alltnog, det hela är en anläggning, som för Jemtland är en prydnad och föresyn, och för egaren en heder.»
Som ett komplement till denna beskrivning kan följande antecknas:
Huvudbyggnaden bestod av två våningar. Nedre våningen bestod av 6 rum och kök. Från hallen, »kabinettet», i nedre våningen gick en trappa till en hall i övre våningen med ingångar till stora salen, två gavelrum, ett vid vardera gaveln, till handkammaren och till långa garderober mot gårdssidan av huset.
Utanför stora salen i mitten av byggnaden gick en veranda, från vilken man hade en storslagen utsikt över den enligt dr Rissler »nätta men ej pråliga» staden, som sakta sluttar ned mot stranden av Storsjön, över Frösön och längst bort Oviksfjällen, Åreskutan och Offerdalsfjällen. Även utanför de båda stora gavelrummen funnos balkonger. Stora salen hade handmålade tapeter med motiv från stadens omgivningar. Dessa voro utförda av målaren J. P. Moberg som I sin ungdom gått vid konstakademien. Rummet var möblerat med lättare korgmöbler samt användes som blomsterrum. Där funnos bl. a. höga geranier, akacior och rosor. Detta rum användes till läsrum, då vi fingo guvernant.
Vägen från staden slingrade sig förbi en stor tall framför huset och runt huvudbyggnaden in på gården, där två flygelbyggnader flankerade huvudbyggnaden. Mitt på gården stod flaggstången i en rund gräsmatta med många slags blommor. Även flygelbyggna- derna voro byggda i schweizerstil. Vänstra flygeln Innehöll bryggstuga och boningsrum, högra mangelbod, matbodar och vedbod, samt på vinden spannmålsförråd.
Mitt framför huset mot vägen fanns en springbrunn med bassäng. På vintern frös vattnet i springbrunnen till en hög ispelare. Nedanför sträckte sig en terrass, kantad med en häck av rosenbuskar. Nedanför denna och framför tallen låg en mjölkkällare, övervuxen av humle om sommaren. I mjölkkällaren fanns en bassäng, som matades med rinnande vatten och där stora mjölksåar nedsänktes. Längs en rännsten vid en av väggarna rann en rännil. I rännstenen sattes de matkaretter, som skulle avkylas. Den egentliga matkällaren var belägen längre bort i parken.
Från en källa i skogsbrynet ovanför gården drogs en vattenledledning till en brunn vid en av flygelbyggnaderna, till övre och nedre våningen i huvudbyggnaden, till stall och ladugård samt till springbrunn och mjölkkällare. Bakom ladugården i skogsdungen fanns även ett duschrum, som flitigt användes om sommaren.
Trädgården var mycket vacker, och många örter och buskar, som eljest på den tiden icke funnos i trakterna omkring, odlades.
Sällskapslivet florerade ganska starkt under min fars tid. Det förekom givetvis många storkalas, men förutom dessa, de s. k. stora svepen, hade min far ofta besök av goda vänner. Då kom toddybrickan fram, de långskaftade sjöskumspiporna plockades ur sina ställ, och den stora tobaksburken av svart lergods kom till användning.

Vid större supéer serverades alltid först kaffe med en myckenhet kakor. De kakor, som ej orkades med, sparades av damerna och lades i högar att medtagas vid hemfärden. En gång efter supén strax före hemresan då damerna skulle taga rätt på sina kakhögar, uppstod stor förvirring. De många småhögarna voro försvunna, kapten Forsström hade lagt ihop dem till en enda stor hög.
En av min fars bästa vänner var doktor Wetterberg, »Onkel Adam». En annan var landshövding Bennich. Den vänskapliga kontakten upprätthölls även sedan denne fått förflyttning till Stockholm i egenskap av generaltulldirektör.
Gården räknades den tiden som en sevärdhet, och många resande gästade mina föräldrar, bland andra prins August av Dalarna.
Både far och mor voro mycket musikintresserade. I stora salen i nedre våningen fanns en taffel, byggd av instrumentmakare E. G. Moberg, samt en inbyggd orgel, utrustad med orgelpipor. Under landshövding Asplunds tid bildades sångkörer, i vilka mina föräldrar deltogo. Båda hade vackra röster, far tenorbaryton och mor sopran.
År 1887? hyrde min far ut hela nedre våningen och ett gavelrum i övre våningen samt stall för tre hästar till överste Krook vid


Jämtlands Hästjägare, och i samband därmed flyttades trappan till övre våningen ut till farstun. För vår räkning inreddes i övre våningen kök och matvrå genom ombyggnad av garderoberna. Dessutom disponerade vi det andra gavelrummet samt stora salen. Till familjen Krooks rum i övre våningen ledde en spiraltrappa från ett rum i nedre våningen. Vi ungdomar bodde under denna tid på övre våningen i vänstra flygelbyggnaden.
Far dog 1 november 1892, och något år därefter flyttade familjen Krook.
Några spökerier förekom aldrig på Carlslund, om man inte skall räkna med flickorna Krooks spökerier i skogsdungen vid landsvägen, där de iförda vita skynken skrämde forbönderna under de sena höstkvällarna.
Vi barn hade en härlig tid på Carlslund, där vi fick fritt ströva omkring i skog och mark, åtföljde av vår trogna newfoundlandshund, Jack.
Redan före fars död hade sonen Carl övertagit Carlslund, som han brukade under tre år. Då emellertid Carl Lignell var tjänsteman i Riksbankens avdelningskontor i Östersund och hans möjligheter till befordran voro så begränsade insåg han nödvändigheten av att göra sig fri egendomen. Han sålde alltså Carlslund 1893 till grosshandlare Carl Lithander, Klöstanäs, Lit.

 

 

Änge gård — en förgången storhet

Några erinringar om livet på Änge under senare hälften av 1800-talet 

Av Hans Ericsson

Ensam och övergiven, ruggig och förfallen ligger efter Skolgatan i Odenslund en byggnad, som är välkänd för en stor del av stadens invånare. Det är gamla Tingshuset, en benämning, som det alltjämt bär, ehuru dess användning som tingsställe för östra domsagan var mycket kortvarig. Det var under några år omkring sekelskiftet. Sedan dess har detta stadens hus använts till skolhus, till vandrarhem, till militärkvarter och en hel del annat. Parken har de senaste somrarna varit upplåten till lekplats för en del av stadens minsta. Som huset och platsen nu se ut, ge de en skrämmande påminnelse om all värdslig storhets förgänglighet.

För 50 år sedan och ännu längre tillbaka såg dock här annorlunda ut och då utvecklades här ett liv, sådant det levdes inom de högre stånden på den tiden. Här var stort jordbruk, här var brännvinsbränneri och tegelbruk. När här var som livligast, utspisades dagligen i kosthållet inte mindre än 30 personer, fördelade på tre olika matlag. Här fanns guvernant, husmamsell, kokerska, kammarpiga och en negerbetjänt, utom den personal, som var nödvändig att hälla vid en större herrgård, där festligheter av olika slag avlöste varandra.
Emellertid. Innan vi gå närmare in på några skildringar från livet på Änge gård under 1880-talet, kunna vi nämna, att byggnaden uppfördes på 1840-talet av handlanden Nils Wikström i Östersund. Det var ursprungligen en avsöndring från hemmanet nr 5 I Odensala, som vid arvskifte tillfallit Måns Persson därstädes. Avsöndringen köptes av Wikström, som var en framsynt och energisk man och som nu ställde I ordning gården och gjorde den till en mönsteranläggning för sin tid. Han anlade också brännvinsbränneri därstädes. Detta brann ned den 16 november 1854, men återuppbyggdes snart. Det var en god inkomstkälla på den tiden.
Nils Wikström sålde den 29/2 1856 Änge lantegendom och bränneri till handlanden Johan Oskar Winnberg, som emellertid hade mindre tur. Denne Winnberg, som var född i Oviken den 21 oktober 1815, förvärvade burskap I Östersund den 29 oktober 1846. Han var ägare till och handlande I Wasellska gården, Köpmangatan 26 och var ordningsman i Östersund åren 1849—1855. På grund av ingångna borgensförbindelser kom han på obestånd och överlät år 1869 Änge på sonen Per Teodor Winnberg, som var född den 1/3 1847. Winnberg d. ä. gjorde en ful konkurs, som renderade honom flera års fängelse. Han och hans hustru dogo i stor misär.
Sonen Per Teodor blev emellertid ej länge innehavare till Änge utan sålde egendomen till Sparbanken, som 1872 sålde den till konsul Lars Glas m. fl. i Umeå, svärfader till major Tell Österman vid Jämtlands Hästjägarkår, vilken bodde här med sin familj, och bland vars medlemmar vi vilja nämna bankdirektör Tell Österman i Deje och generallöjtnant Oskar Fredrik Österman i Stockholm. Den senare är för övrigt född på Änge 1874.
Den 13/8 1881 bytte Änge åter ägare, då egendomen med bränneri inköptes av fru Inga Löwenadler och hennes man, Inom vars familj den stannade till 1898, då den övergick i Brunflo kommuns ägo. Under Löwenadlers tid anlades tegelbruket i Änge, som ägde bestånd till slutet av 1890-talet, då det fick lämna plats för Odenslunds folkskola. Intressenter i Änge tegelbruksbolag, som stiftades 25/2 1885, voro bland andra herrar Måns Nordin, E. O. Sundin, P. Edling och L. P. Bergström.

Från gårdens glansdagar

Hur det såg ut, och hur livet levdes på Ange under glanstiden på 1870- och 1880-talen, då Östermans och Löwenadlers bodde där, få vi en god bild av tack vare den korrespondens, som gårdsägaren N, P. Agerberg i Östersund fört med fru Ingeborg Edling, född Löwen- adler i Bräcke samt med bankdirektör Tell Österman i Deje och dennes dotter, fru Barbro östlund i Stockholm.
Angående exteriören skriver sålunda fru Ingeborg Edling i Bräcke: »Enligt vad jag minnes, anlade grosshandlanden Winnberg på sin tid den långa, vackra allén, som ledde från Brunflovägen och ända upp till gården och som länge prydde nuvarande Tingsgatan, men nu är alldeles försvunnen.
Ange var ett vackert välordnat ställe, som var försett med vattenledning, vilket på den tiden var ovanligt. Själva corps de logiet var stort och rymligt, hade stora verandor på första och andra våningarna och balkonger ät vardera sidan på tredje våningen. Från norra balkongen hade man en mycket vacker utsikt över Frösön och bort mot Ås.
Omkring huset var planteringar med gångar och bersåer, mest björk, vackra granar, syrener och popplar. Även en del prydnadsväxter i grupper voro anlagda. En bassäng med springvatten fanns framför huset.»
En närmare skildring av interiören samt av livet på Änge gård under 1870-talet få vi av fru Barbro Östlund, som till sagesman haft sin fader, bankdirektör Tell Österman. Denna har berättat:
»På gården lär då utom huvudbyggnaden ha funnits bränneri med flygelbyggnad och en större lagerkällare, smedja och tegelbruk med oxvandring samt ekonomihus, som utgjordes av stall- och ladugårdsbyggnad, vagnslider och vedbod i en länga, ladubyggnad in- rymmande skjul för jordbruksredskap o. d. och tröskverk med vandring samt en rymlig jordkällare och ett i säterstil byggt härbre, kallat »fyrkanten». I detta sammanhang kan nämnas, att redan vid gårdens tillträdande vattenledning var införd i mangårdsbyggnaden, ladugårdsbyggnaden och naturligtvis bränneriet.
Sedermera tillkommo en mindre bostadsbyggnad, växthus och springbrunn framför verandan.
Däremot minskades gårdens åbyggnader genom följande händelser.
En mörk natt nedbrann smedjan under stor uppståndelse; för oss barn var det däremot en grann upplevelse, som detaljrikt stannat i minne, liksom namnet smedjebacken bibehölls på dungen, där smedjan stått.
Så nedbröts tegelbruket, sedan en storm lyftat taket över på grannens äga, där det obrutet kvarlåg rätt länge.

Området för bränneriet avstyckades och övertogs av Änge bryggeri AB och ombyggdes till bryggeri, »dranksumpen» påbyggdes till fatkällare och badrum inrättades i bryggeriet.
Huru och på vilka villkor, bolaget bildades, är oss obekant, men efter några år innehades aktierna, med undantag av några ströaktier, av sedermera överjägmästare F. Tigerhielm och vår far, efter vars död hans dödsbo överlät sistnämnda anpart till Tigerhielm.
Något av de senare åren på 70-talet delades huvudbyggnaden i två lägenheter, en övre och en nedre våning, och rummen två trappor upp fördelades på dessa, ingången mitt på södra gaveln igensattes till burspråk, varför trappan till övre våningen med trappavsatsen på övre våningens plan borttogs och trapphus byggdes på norra gaveln; jordbruket utarrenderades till gästgivaren i staden Erik Jönsson.
Under den tid föräldrarna bebodde hela huvudbyggnaden med undantag av gårdskontoret, som hade gemensam farstuga med köket på husets östra sida, samt drevo jordbruk, voro släktingar på både mors och fars sida ofta gäster på längre eller kortare tid i åldrar från farfar till kusiner; en tid bodde fars skolkamrat, dåvarande löjtnanten vid Jemtlands fältjägarekår »farbror Brandelius» i norra gavelrummet två trappor upp; han vann vår synnerliga bevågenhet icke mindre med sitt för oss förståeliga skämt än med »gotta», en sällsynthet, ty en eller högst två sockerbitar efter middagen ansågs annars fylla behovet av sötsaker.
Livsförseln, däri självhushållning ingick till väsentlig del, torde följt gängse sed på de av tjänstemän bebodda gårdarna kring Storsjön; kanske med ett större inslag av fisk, kål och rotfrukter än brukligt var. Så fingo vi fetsik och stuvade morötter, lyckligtvis utan mjölgröt, hela vintern Igenom varje tisdag tills vi barn med tunga steg gingo till bords, men »hälleflundra», lagad som stuvad lake, var läcker spis; den var ju också benfri.
Det läg nämligen samtliga år en »väldig» sådan infrusen och den avsågades för oförutsedda gäster; det kom ju bekanta In till staden och telefon saknades.
På högsommaren kom från morfars laxfiske den av mor efterlängtade laxen, som ingen annan tilläts stycka och bereda. Detta gav alltid anledning till bjudning på gravlax; även renben och rökta nejonögon förekommo. Något minne av kräftkalas finns däremot inte; det var ju också »före järnvägen».
Med föror från Sundsvall kom vinterförrådet av specerier, ost, socker, sirap m. m., äpplen och bergamotter; annan frukt kom endast med resande släktingar. Handkammaren med sin skåplänga, inredd med draglådor, sirapskagge på bock, äppeltunnor, sockertoppar med låda och huggjärn o. d. gav rummet ett intryck av en liten kryddbod.
S. k. notvarp förekommo, ha vi anledning förmoda, varje år, ty så var ju seden, omväxlande som middag eller bal; av de sistnämnda ha vi endast två i minne, den sista med regementsmusik.
Vi ha hört uppgivas, att dessa fester gått under glad stämning och på oss barn verkade redan bjällerklangen från de genom allén och uppfartsvägen framkörande slädarna som en festlig upptakt, kanske en smula dämpad av känslan att »masta» gå in och hälsa.
Så hände vid ett sådant tillfälle, att middagssällskapet gav sig ut att åka kälke ned mot landsvägen på den, det året ovanligt hårda skaren; särskilt märktes doktor Warodell för sin rutschiga åkning, och den gamla köksan kunde inte i sin undran och beundran underlåta ett »kan det vara själva doktorn, som åker så».
Utom gårdsfolket beboddes gården av vitra i stallbacken, men dessa störde Inte vår trevnad, då de drevo hysch endast med kreaturen; man borde ändå inte tala högt om dem. Däremot väckte den svartklädde herrn med vitt bröstveck och silkeshatt en viss betänksamhet på några håll. Ett lugnande förslag efter ett tillfälle, då han åter låtit sig ses, att det kunnat vara den tystgående Informatorn »herr Fahlander», föll platt till marken, sedan dennes alibi styrkts; fenomenet kunde då icke förklaras annat än som spökelse, vilket redan dessförinnan torde avgjorts av de inom området sakkunniga; och inte heller kunde vägande invändning göras mot uppe-

hållsställets lämplighet, ty den mörka trappan med svängdörrar tycktes väl funnen i saknad av ett gammalt slott, då intet så förnämt, profant byggnadsverk fanns kring Storsjöns i övrigt ståtliga stränder — ett vilsekommet eller ock blygsamt spöke.
Även andra, dock mer påtagliga skepnader bidrogo att avbryta den då ännu ej fullt medvetna »enformigheten på landet», de kring- strövande musikutövarna. De uppskattades även utan markatta eller dansande björn. Deras hemort fastställdes efter instrumentet: positiv, bleck, säckpipa.
Sedan huvudbyggnaden uppdelats torde sällskapslivet ha minskats I någon mån. Till våra föräldrars närmaste umgänge hörde auditör Ocklinds, förste lantmätare Jonssons, skogsinspektor Tigerhielms och något senare kapten Ingelmans och major Lillieskölds. Då och då kommo fortfarande strögäster; om flera herrar spelades vira, om enstaka vandrande bräde. Men även musik kunde förekomma, någon gång med sång; en sångare, som gärna lät höra sig var ryttmästare Lötman.
Om sommaren kunde »eftermiddagsté och kafferep» med damer och herrar förekomma. Gästerna brukade draga sig ut på verandan, särskilt då övre våningen disponerades, och med Levins bakverk kunde utsikten därifrån påtagligen tävla om uppmärksamheten; det kunde vi se och, sedan vi sett oss om, även förstå.
De första hyresgästerna, sedan huvudbyggnaden uppdelats i lägenheter, voro hovstallmästare Bråkenhielms, som inflyttade i övre våningen; även grevinnan, född Lewenhaupt, hade en hög hovcharge. Familjen måste hava visat stor älskvärdhet; dess levnadssätt förnämt och dyrbart, men umgänget förhållandevis fåtaligt. Med denna familjs inflyttning följde en hel del för oss nytt och storartat såsom ekipage med granna, ljusbruna hannoveranare och livréklädd kusk och vördnadsingivande möblering för att inte förbigå, att familjens umgängesspråk ofta var franska, över salongen med dess brett stoppade soffor och stolar, brysselmattor och tunga gardiner, allt i mörka färger, vilade skymningsdager, som dock fick en fläkt av ljus rymd genom de i sommarhimmelsfärger målade tapeterna med kungliga slott såsom Gripsholms och Kalmars på fälten och årstidsmotiv på de smalare ytorna. Målningarna voro möjligen gjorda av samma konstnär, som utfört liknande arbeten på andra gårdar i Jämtland såsom Eltnäset i Oviken och Carlslund ovanför staden.
Kanske är det förhastat antaga, att härifrån spred sig den tunga ombonade inredningsstilen, som så småningom smög sig in i borgerliga hem i trakten, förskjutande de vita gardinerna med förgyllda bleckkornischerna, björkmöblerna och gångmattorna från parad- rummen.
överstelöjtnant von Hohenhausens efterträdde såsom hyresgäster, men övertogo nedre våningen. Familjerna umgingos något, men några särskilda minnen frän denna tid ha vi inte, ty plugg och kamrater frän staden tog intresset.
Efter Hohenhausens inflyttade patron Löwenadlers, som inköpt gården. Men som vår far vid försäljningen förbehållit sig bostadsrätten till övre våningen, bodde familjen kvar, tills en fastighet i staden inköpts och ombyggts för att bereda utrymme.»

Till komplettering av ovanstående skildring har gårdsägare N. P. Agerberg lämnat ytterligare uppgifter.
Generallöjtnant Gustaf Anton Bråkenhielm, som avled i Hälsingborg 1922, var under sin jämtlandstid chef för häst jägarkåren på Frösön. Han var gift med grevinnan Hedvig Christina Ulrika Lewenhaupt, död 1930.
Enligt uppgift av fröken Anna Andersson, syster till körsnären Anton Staverfelt, härstädes, var hon lekkamrat till dåvarande överstelöjtnant Bråkenhielms dotter Louise, sedermera gift med framlidne kammarherre Berndt Hay. Grevinnan Bråkenhielm var i flera år statsfru hos drottning Sofia. Änkedrottning Josefina var

gudmor till dottern Louise. När denna döptes, fick hon som dopgåva under flera år framöver uppbära ej mindre än 1.000 kr. om året.
Grevinnan Bråkenhielm bevarade ännu efter 40 års frånvaro deras jämtlandssejour i ljust och tacksamt minne, något som hon på sin tid delgav fröken Andersson, som skickat henne det exemplar av Ö.-P., vari hennes makes vackra dödsruna var införd.
Ännu ett bevis på deras minnesgodhet kunde fröken Andersson relatera från kung Oscars besök här i Östersund 1897, då general Bråkenhielm var kabinettskammarherre hos konungen. »Min mor», berättade fröken Andersson, »var nere på stationen vid ankomsten, och då generalen, som tillhörde sviten, fick se henne, gick han fram och hälsade henne hjärtligt. Vår nuvarande kung, som då var kronprins, lade märke till händelsen och frågade om det var någon bekant. »Ja, det är det, och den bekantskapen kommer att sitta i, så länge mitt blod är varmt», svarade generalen. Fröken Andersson erinrade sig även en middag, vari hon fick deltaga med anledning av att tvenne bröder till grevinnen kommit på besök. Det gick högtidligt till och lakejen,, som serverade, hade sin givna plats bakom överstelöjtnanten.
En episod, som också är betecknande för general Bråkenhielms karaktär, inträffade en natt under Ängevistelsen. En officer, som bodde hos Östermans, kom en natt ridande hem efter en fest och skrek högt på betjänten. Bråkenhielm, som flera gånger förut blivit störd på samma sätt, öppnade fönstret och förklarade vänligt: »Kommer strax»! Vilken min officeren gjorde, när hans chef kom ner och tog hand om hästen, förmäler inte historien. Men skränet efter betjänten förekom inte mera.

Allt vatten till gården och bränneriet erhölls frän en källa, som låg på dåvarande ingenjör Åkerstedts hemman uppe vid Björkbacka. Källan var kringbyggd och försedd med snedtak. Härifrån fick man ett klart, friskt vatten, som icke behövde destilleras.

En baron Lagerstråle var under en del år anställd på Änge under Östermans tid. Han var en stor blomstervän och hade till uppgift att sköta orangeriet och trädgården. Han var också damernas älskvärde riddare.

Angående målningarna i andra våningens sal uppger bankdirektör Carl Lignell, att dessa utförts av målare Carl Petter Bergstedt i Östersund, vilken även målat altartavlan i gamla kyrkan.

Såsom förut nämnts, förvärvades Ange gård av Brunflo kommun 1898, som betalade 48.000 kronor för densamma. Tegelbruket hade redan då upphört av brist på råvara. Leran hämtades från den s. k. lergropen, som låg precis där nuvarande skolgården ligger. Grus fick man från en sandgrop strax väster om Odenslunds begravningsplats. Båda dessa ställen, som på somrarna voro vattenfyllda, voro omtyckta tillhåll för Odenslunds småpojkar.
Bryggeriet med område och tillhörande byggnader har delvis sin egen historia. Det förvärvades emellertid av staden 1919, varvid bryggeribyggnaden iordningställdes till bostadshus.
Bland de personer, som voro mest verksamma för köpet av Änge gård, nämner N. P. Agerberg främst gårdsägaren Per Eriksson i Odenslund med stöd av Mikael Pålsson i Torvalla. Genom förvärvet erhölls möjligheter att få områden för skolbyggnader, brandstation, begravningsplats m. m. för Odenslunds snabbt tillväxande samhälle.
Rörande gårdens öden efter dess övertagande av Brunflo kommun och sedermera Östersunds stad lämnades några glimtar i Gamla Östersunds årsskrift för 1946. De berörde dess förhållande till Odenslunds municipalsamhälle. Vad som skett efter inkorporeringen och som antytts I ingressen kräver emellertid sitt särskilda kapitel, till vilket vi hoppas ett annat år kunna återkomma.

 

Där gamla Åsvägen kom in till Östersund

Några minnen från “före och efter järnvägen”

Av N. P. Agerberg

Gamla landsvägen till Ås var och är en fortsättning av Köpmangatan öster om skogsremsan utefter sjön på den s. k. Långlotten, ett skydd för västanvinden. Vid järnvägsbygget togs grus vid Göviken, varvid bildades en stor, lång grop, som blev stadens brandgrop, ett eldorado för råttavel och spridande en mindre behaglig doft. Närmare staden låg Lysoljebolagets fotogenkällare vid stranden. Ovanför vägen vid järnvägsövergången bodde smeden Mårtensson (Jarl Mårten) I Nyvik. Järnvägsövergången var besvärlig vid vaktstugan före tillkomsten av den nya utfarten i Rådhusgatans förlängning förbi Hofvallen mot Ås. All trafik till norra Jämtland gick nämligen före järnvägens tillkomst över Ås, där vägen tog av mot Åskott—Hölje—Lit o. s. v., tills nya bron över Indalsälven vid Sörehammar blev färdig i början av 1890-talet. Efter järnvägens tillkomst i början av 1880-talet gick all godstrafik till norra Jämtland över Tängs station, där vintertid somliga dagar lastades ut 60 å 70 lass. Det var ett rörligt liv. En vecka I mars månad var jag med och lossade över 60 järnvägsvagnar med olika varor. Inkomsterna av godstrafiken var där större än I Östersund, tills Kläppevägen och nya bron vid Sörehammar invigdes 1893. Senare tillkom vägen Krokom—Föllinge—Hotagen, som blev en avledare för godstrafiken. Kommunikationer äro nödvändiga för all utveckling. Ett litet exempel: För invånarne i Lillsjöhögens by, endast tre mil från Östersund, tog en resa hit sommartid före Stuguvägens tillkomst för cirka 30 år sedan tre dagar i anspråk över Palleråsen—Böle—Mo Litsvägen. Det var 38 grindar att öppna och stänga på första milen. Jonas Sahlin, som byggde Jämtlands-Postens hus, åkte den vägen rätt ofta i vagn och parhästar jämte sin fräscha, vackra gemål. Så var det då! Nu kan man fara hit tre gånger om dagen. Isoleringen hävs och avstånden försvinna. Före järnvägens tillkomst fanns ej telefon, cyklar, bilar, elektriskt ljus. Då telefonen gjorde sina landvinningar i länet på 80-talets senare del, stod I J.-P. denna reflexion: »Morse, som uppfann telegrafen, och Bell, som uppfann telefon, hade båda dövstumma hustrur: Tänk vad en man kan uträtta, då han har lugn och ro omkring sig! Men det bör kanske inte sägas så högt.»
Vägarna blevo hårt utsatta för slitning sommartid närmare staden genom all trafik på västra och norra Jämtland. Det sades, att då länsman och en nämndeman förrättade vägsyn på våren och fjädrarna på giggen slogo ihop, så antecknades i syneprotokollet, att ett lass grus skulle påföras. Blevo ej bristerna av väghållaren avhjälpta inom föreskriven tid, skulle »länsman lägga sig däri». Fullgjordes ändock icke bristerna å vägskiftet, skulle K. B. sedan »lägga sin hand häröver» enligt formuleringen i synestadgan.
Vägarna blevo slitna och hade djupa hjulspår. Sedermera slogs mycket makadam för hand för 30—32—35 öre pr hektoliter, ett hårt arbete mot en billig penning. Östersunds stad påförde vägen mot Lugnvik ett mer än 1 dm. tjockt makadamlager, och det blev svårt för hästarna att ta sig fram ibland, ty stenarna ville gärna sätta sig fast i hovarna. Landshövdingen, friherre Ericson, var mycket road av att åka omkring och se hur jordbrukarna arbetade och skötte sina sysslor. En dag stannade vagnen med parhästar norr om banvaktsstugan och kom ingen väg, ett hjul hade låst fast sig och kusken fick springa hem efter kraftigare skruvnycklar. Under tiden kom en slagfärdig bonde (P. P—n från ösa) på hemväg med mjölkkrukor, stannade för och undrade hur det var fatt, och eftersom han kände igen landshövdingen passade han på att säga: »Tänk, om mä bönnran på lännan skull ha vårte ålagt ta’ K. B. å lagt på sån mä makadam, så skull mä då säkert ha vårte dömt te fole’ ta’n ätt’n hän tällställninga». Belåten lyfte bonden på mössan och fortsatte hem. Landshövdingen i vagnen blev kvarsittande, bekajad med gikt i benen som han var, och nytt ekipage hämtades för hemfärden. Det visade sig, att hjulen hade dragits åt så hårt, att smed måste anlitas. Så går det ibland, när det inte vill gå runt.
När man på vägen från Ås nalkades Östersund, såg man först på vänster hand apotekare Justelius’ vackert grönmålade villa, där nu huvudbyggnaden Hov på Jamtli ligger, med platt tak, dursikt och flaggstång. Längre fram till vänster låg invid vägen en lada, där gästgivaren Erik Jönsson sommartid, efter att ha tillbyggt en balkong, hade servering och tillställningar för vänner och bekanta till skrämsel ibland för ovana hästar och vägfarande.
Sedan man passerat kyrkogården, nådde man lasarettet, en tvåvånings träbyggnad, där lasarettsläkaren, dr Hernblom, bodde på övre våningen och hade mottagning där. I bottenvåningen lågo de anspråkslösa sjuksalarna och i en flygelbyggnad två rum, som utgjorde den tidens sinnessjukhus för hela länet.
Långa avstånd och dåliga kommunikationer gjorde att lasarettsvården ej kom till så stor användning, utan de sjuka anlitade ofta folk på orten med håg och sinne att hjälpa behövande. Kännedomen om sjukdomarnas art var ej heller stor. Det var mest tre sjukdomar man kände till: kolik, tarmvred och »brådön», som skiljde folk från detta livet. Dr P. Rissler och M. Grenholm voro ensamma läkare i hela länet samt å lasarettet. Det fick räcka. Var behovet av sjukvård ej större då eller voro människorna friskare och mer härdade än nu, när 50 å 60 läkare och mångdubbelt flera sköterskor finnas i länet med full sysselsättning för alla och mera till? Under gamla lasarettets tid voro även dr K. A. Hernblom och dr H. Graeve läkare där. Dr Hernblom hade en fosterson Oskar Fredrik von Sydow. Vi gingo i läroverket samtidigt. Det var en rörlig och äventyrlig pojke, som studsade omkring på sina spinkiga ben. Som jag var ordningsman i klassen lånade jag ibland av Kalle Forsin svångremmen med många mässingknappar på och randade på Oskar Fredrik, som med tiden blev en duktig pojke. Han blev civilminister, landshövding i Luleå, Gävle och Göteborg och till sist riksmarskalk.
Mit emot lasarettet nedanför vägen låg färgare Hestermanns gård. Hestermann, som var av tysk börd, hade färgeri även i Lugnvik och diversehandel där. Det var en rörlig och ruschig släkt. Sonen Fritz, död 1936 i Borgholm vid 80 år, var en uppskattad man inom Jämtlands gille och Östersunds fabriks- och hantverksförening, begåvad, talför och frispråkig. En gång tilltalade han en husmor på följande sätt: »Du har väl aldrig varit vacker nån gång du i din ungdom?» Husmodern kunde inte skryta med det, varpå han replikerade: »Jag kan nästan förstå det, annars har du inte kunnat se så bra ut nu på äldre dar». Rätt betecknande för honom. Staden köpte sedan Hestermanns gård och Inhyste där äldre behövande. När byggnaden revs, återuppfördes den vid Regementsgatan, Furutorpsgatan 19. Det gamla lasarettet däremot var så genompyrt av ohyra, att virket efter rivningen och återuppsättningen å Rådhusgatan (Repslagargatan) 5 måste inkokas, ett besvärligt och kostbart arbete. Dessförinnan måste huset cyanväterökas, med gott resultat.
På hestermannska gårdstomten ligger nu överläkarbostaden. Intill gården lågo två garverier, Sjöströms och Sundbergs, med stora barkkar ute i det fria och fladdrande hudar och skinn hängande på sina stänger och spridande en icke särdeles behaglig doft.
Infarten efter Köpmangatan höst och vår var ej heller inbjudande med sina djupa spår och sin myckna smörja. Utom storstövlar an- vändes på den tiden hel- och halvgaloscher allteftersom föret var. Barnen gingo förstås barfota vackra sommardagar, med förkärlek plöjande med fötterna i det tjocka lagret av torrt vägdamm. De fingo då utslag, som kallades hackmesen. Nu vet ungdomen dessbättre inte vad det är, utan tror det är en fågel. Hackmes botades bäst med grädde.
Före järnvägens tillkomst var sjöstranden belamrad med all sorts bråte och skräp, och stranden var ett eftersökt tillhåll för pojkar. Strömdraget under östersundsbron var då så starkt, att det sällan frös igen under vintern, utan kunde vara öppet till mitt för Nyvik, byggnaden vid infarten till Jamtli från gamla Åsvägen.
Vid dåvarande Cellgränd, nu Fältjägargränd, låg emellan Strand- gatan och Köpmangatan ännu en gammal gård kvar — kakelugns- makare Franks. Han sysslade även med att fabricera blomkrukor sommartid, och det var ett kärt påhitt för okynniga pojkar att med sten försöka pricka sönder dem under torkningen. Nuvarande Köpmangatan 8 bebyggdes, vill jag minnas, av Fritz Hestermann och där bodde garvare Sandberg. Gården nedanför mot Strandgatan, fil. dr N. D. Augustin. Han var magister vid läroverket och rökte flitigt sina stora, mörka cigarrer. Han innehade även Persudden i Lugnvik. Kvarteret Filosofen har uppkallats efter Augustin.
I kvarteret Auditören, låg auditören O. Em. Ocklinds gård vid Strandgatan, sedermera borgmästare Albert Olséns. Denne kom som ung jurist hit för att skaffa sig meriter och blev uppvaktande kavaljer i den vackra gården och måg i huset. De övriga fastigheterna i kvarteret ägdes av patron N. O. Näs, som själv bodde på nuvarande Köpmangatan 12. Hans son Per Näs byggde Villa Esplanaden, Strandgatan 4, där den på sin tid kända herrklubben »Sällskapet» hade sina lokaler och sitt matlokus. I gården Strandgatan 3 bodde häradshövding Sten Geete länge, ärevördig som domare och känd för sin formalism. Han var även ordförande i landstinget. När skrivmaskinerna började användas och en maskinskrlven handling för första gången inlämnades till ordförande, togs den ej för god; den skulle vara skriven för hand. Nu är det kanske tvärtom. Det fanns på den tiden många hemgjorda s. k. bondadvokater, t. ex. Per Ersson i Iffelnäs och Erik Erson i Trappnäs, kallad »Irskon». Den senare var en gång svarande I ett mål, men fick en sträng tillrättavisning av domaren: »Peka inte så där». Varpå Erson svarade: »N’ Per Ersa, N’ Per Ersa, N Per Ersa får pejk han», svängande med armen över bordet.
I nästa kvarter »Onkel Adam» ägde landskamrer K. Ekberg nuvarande Strandgatan 5. En son till honom var den över hela länet och långt därutanför välkände advokaten och vice häradshövdingen Karl Ekberg, en man med färg. Karldagen brukade han fira tillsammans med två andra Karlar, Carl Lithander och Carl Lignell, och som dessa karlar voro självständiga män, som kunde göra vad som föll dem in, blev det säkert trevligt namnsdagsfirande, som inte glömdes i brådrappet. Vid en festlig tillställning hos Ekberg den 28 januari, som brukade vara kallaste dagen på vintern, kom Jöns Jacobsson i Hölje och Ekberg på morgonkulan överens om genom handslag att byta jämnt med varandra i såväl fast som lös egendom. Spjuvern Jöns Jacobsson passade på och tog In nyckeln från utsidan i lämpligt ögonblick då Ekberg var ute, stängde dörren och lade sig ordentligt och sov till andra afton. Ekberg kunde inte komma in igen utan lejde gästgivareskjuts till Hölje, där han sedan tidigare kände sig som hemma.
Gården Strandgatan 7 vid Residensgränd ägdes av Hemming Eliasson från Lillsjöhögen, en då vacker gård, byggd på 1880-talet, med sina på den tiden enastående glasverandor. Han placerade, som så många landsbor, sina skogspengar I en gård för att njuta av detta livets goda i staden. Granngården, nu Köpmangatan 20, en liten envåningsbyggnad, ägdes tidigare av regementsläkaren C. A. Wet- terberg, författaren »Onkel Adam» som grundade Jämtlands Tidning.

 

Ur Östersunds stadsarkiv

Publiceringen av Östersunds äldsta kommunala protokoll påbör- jad i årsskriften 1947, fortsattes här nedan.

1798. 17 februari war samankomst med Innevånare till hörande och afglörande af nedanstående Höga Resolutioner och Co- municationer, sedan de flästa woro Samlade börjades uppläsning af Sfamuel] P[erma]n.
1 :mo Kongl. Comerci CollegI Resolution om Marknadsflyttning. 2:do Höga Landshöfding Ämbetets Kungiörelse om dansarna.
3:tio Kongl. Cantzeli Collegie bref och Landshd. Comunication om Postcontoirets flyttande.
4:to Sundsvalls fullmäktiges ansökning om sina Bodars flyttning.
5:to Anders Henricksons ansökning om Burskaps winnande.
6 Egen ansökning hos Högv. H:r Landsh. om ett exemplar af alla utkomande förordningar och kungiörelser för Östersund. Ansågs nödwändigt.
7 Egen ansökning om marknadsståndens taxerande till uppbyggande af ett Nytt hus på Rådstugu Tomten, el. Kyrka el. Postcontoir.
8 Ansökning hos LandsHöfd. om tillökning af att Bygga och bo i Östersund efter Burskaps winnande som blifva följande, 2 skrädd[are], 2 skomakare, en snickare, och en grofsmed men af wärkelige geseller.
9 PostDirections af 3 Februari 1794 till PostMäst. Meijerb[erg] om flyttning till östers[und] samt understöd af Rdr 10 därför.
10 LandsHöfDing Bunges yttrande till öfverPostDirectionen om Postcontoirets flyttande af 19 mart 1794.
11 Förordnas ståndwakt till nästa marknad af 4 st. Borgare dagligen. Afgiordes.
12 Wäfverskan Augusta PersDotter begär Tomt N 49 & 50.
13 Anmodan till Bef. Lidsten som Politi och Economie styresman
i Östers[und] samt LandsFisk. Jonas Granbom å Ämbetets wägnar att båda infinna sig wid wår d. 18 Mart. wäntade marknad att Reglera ståndplatser samt hålla Ordning. Enhälligt bifall.
14 Wedergiällning till Brunfelt för MarknadsResolution samt Brusell för Ansökningens och Befordran. Förbigicks tills widare.
15 Om kyrkoklockas uppkjöpande. Resolverad, att Törnstedt skulle beställa af Linderberg circa Rdr 60.
16 Påminns alla Innevånare att låta antekna sin dato wid Burskaps winnande och därpå flyttning till Östersund.

Resolverades att Projectet till Postcontoiret enligt upsat formulär skulle förblifva enligt Pag. — och Wangmak. Moberg åtog sig lämna 2:ne Kamrar och Kök emot Rdr 10. Resolverades Projectet skulle antas på Sundswalls Boarnas ansökning.

Dito Project om And. Hendricssons ansökning till Dagswerks Karl.

Dito efter formuläret wide pag. —

Dito om inflyttande Borgare att genast inkorna. Men skjärskilt skulle afgå för Borxus.

1798. Maii d. 29. Efter sked pålysning Samlades Innevånarena uti Hr. KronBefallsningsm. Lidstens öfverwaro då följande Saker afhördes, utreddes och afslutades nemligen.
1:mo Betalar de Resterande utlagorna af de återståände för 1797.
2:do Dito Ärende af Tomter och Låtter för 1796 & 1797.
3:tio Dito Hushyra 1 åhr af Färgaren Nordlund Rdr 3—16 s. Betalt.
4:to Genomses Kjyrcko Cassan till dato. Bet. Rdr 5. 25 sk. 1.
5:to Betalar Befallningsm. Lidsten för giorda dagswärken 1793 & 95. Betalt till Törnstedt med godkiänt af alle som hadde att fordra.
6:to Dito Handelsm. Törnstedt åter de uppburna Contanter för Kongliga Resolution till alla däm, som betalt öfver.
7:mo öfverlämnar Befallningsm. Lidsten upburna Auctionsmedel för gamla Husen jämte för låtterna och Tomter på ärende såwähl 1794 som följande Åhren att däraf nyttja Jordpäningar och betala Soldatvacansen & Tionden.
8 Regleras gamla skulden för Tionden från 1791 till dato till Befallningsm. Lidsten med de öfriga Debeten och för altid afslutas.
9 Betalas de Resterande skulder uti Boken. Blifvit värckstält.
10 Väljes ny kyrckvärd om så åstundas att ombyta.
11 Acorderas om gatornas iståndsättande. 1 Häst 20 sk. 1 Braf Karl 13/4 1 medelmåttig 10/8 1 poijke 8 sk,
12 Upläses LandsHöfd. Resolution på Sundswalls Boarnas Ansökning, wide pag. —
13 Dit. Dit. på wår egen ansökning om alla ut komande författningar.
14 Prosten Zetterbergs ansökning och Comunication.
15 Ährindras om dän betingade kyrkoklockan.
16 Ny påminnelse för alla som fått Burbref att flytta på stället. Resolveras projecterat skulle enligt formulair inges.
17 Påmines Medén att betala sin andel af Classlf. 3:dje Rdr 1. Bet.
18 Dito att hela somarn wara försed med Getelpiga för Kor och Getter (blifvit alment påminnt för Getterna) att undslippa gräl och förfång. Antogs Stor Britta att geta korna å 24 sk. för stycket för mat och alt.
19 Bör alla som arenederat Tomter genast åläggas att stänga och uppodla, el. bortlämnas till andra hugade, (öfverenskomes oss imellan).
20 Anstaltas att Landtmät. under nu kommande refvning och skogsdehlning blifver huserad, får mat och tillsättes dagswärksKarlar samt en fullmäcktig för Östersund som kjänner dess område af Befollkning(?). (Res. DagswärcksKarlar skall fullgiöra sina skylldighet. enär dagarna falla på oss — emot 12 sk. Resoiver. och åtog sig Glasmäst. Bergström emot 24 sk. och 12 för varje Nämndem. för Landet.)
21 Obehöriga personer i Östersund bör tillsägas att flytta såsom Stor-britta. blifvit antagen och städslad d. 30 Maii 98.
22 Anstaltas att genast låta laga wägstycket för Odens [ala] heman som blifvit erhindrat från Länsm. g. Nämdem. Pehr Oloff. Resolveras att tillskrifv. Lidinson med Comiss. Härom med nästa post.
23 Ärhindras att laga gärdesgården i Tan(?)höjden och kring Östers [und]. Resolverades att gå genast efter slutad samankomst.
24 Anstaltas att nytt Tak blifver i åhr lagd på Sätesbyggningen. Resolv.: och Hök. Martin åtog sig beswäret.
25 Fastställes att eij någon lera får tagas nedanom kyrck. utan sättes wite för dän som hädanefter beträdes. Resolv.: att Betala Rdr. 1 — som beträdes med något Lass.
26 Kongl. Resolution om Stads Prest upläses.
27 Betalas till Edström och Törnstedt de Resterande för 1790 för arrenderade Lotter. Res. att enär de upgifva Numrorna skal ärsettning ske el. öfverenskommas.
28 Påminnes om någon tomt ännu är ouptagen att den bortlämnas till ärende.
29 Öfvertalas Borgerskapet om de eij nästa Lördag Kl. 4 eftermiddag att bryta upp stubbarna på stadsPrestens Tomt, samt efter wanligheten giöres samanskot. Res: enhällig.
30 Begiär Sämskmak. Ocklind Tomt extra.
31 Ärhindras att Svedberg, Medeen, Holmberg med flera för wisad ensidighet får tilltal; då någott gemensamt arbete fordras.
32 Wäljes ny ordförande hädanefter med fullmakt från Bef. Lidsten att i dass ställe tillse att ordning hålles i dass frånvaro.
33 Alla otaxerade Låtter på Ärende i Boken utsattes pris så vähl som ännu införes de ännu(?) på arenderade tomter.
34 Funderas huru Registret i Böckerna skall Rubriceras.
35 Ärhindras alla resterande att låta upföra sina Burbrefs dato.
36 Mäster Moberg begär egen Tomt, Lott, & Kålhage.
37 Comunication för Olof Moberg.

 

Kommunala ärenden

1/7 1947—30/6 1948
(Meddelat av drätseldirektör Harry Rydquist.)

Stadsfullmäktige i Östersund hava under tiden 1/7 1947—30/6 1948 fattat följande beslut av mera allmänt intresse:

1947 sept. 23

a t t från och med den 1 oktober 1947, inrätta en socialvårdsbyrå och en socialvårdsnämnd,
a t t anslå 5 000 kronor till bekostande av skisser till ombyggnad av Gustaf III:s torg till en trafikcentral med busshållplatser, garage, parkeringsplatser m. m.,
a t t antaga nytt tjänstereglemente för stadens ordinarie befattningshavare,

1947 okt. 21

a t t godkänna upprättat förslag till bestämmelser rörande särskilt bostadstillägg m. m. till folkpensionärer,
a t t välja 27 nämndemän för tiden 1 januari 1948—31 december 1953,

1947 nov. 18

a t t uppdraga åt drätselkammaren att tillsätta ett arbetsutskott med uppgift att verka för nyetableringen och utvecklingen av hantverks- och industriföretag inom Östersund med beaktande av vad 1946 års hantverks- och industriberedning anfört i avgivet betänkande,
a t t under vintern 1947—1948 på prov ombesörja snörenhållningen på Storgatans, Prästgatans, Kyrkgatans och eventuellt Rådhusgatans körbanor mot skälig ersättning från vederbörande fastighetsägare,

1948 april 20

a t t inköpa vissa områden inom Lugnviks samhälle för iordningställande av industritomter,
a t t antaga tjänstereglemente för vissa av Östersunds stads icke-ordinarie befattningshavare,
a t t tillsätta en kommitté om tre ledamöter med uppdrag
att biträda byggnadsnämnden vid uppgörande av förslag till namn å nya gator och allmänna platser i staden,
a t t godkänna Östersunds Kaféaktiebolags förslag ang. fortsatt tillämpning även efter den 1 juni 1948 av det s. k. Östersundssystemet beträffande försäljning till avhämtning av pilsnerdricka,
a t t anslå 275 000 kronor till tillbyggnad av läroverket

1948 maj 18

a t t bemyndiga drätselkammaren att upptaga lån till finansieringen av första etappen av skolhusbygget å Fagervallen med 750 000 kronor.

 

Kyrkliga ärenden

1/7 1947—30/6 1948
(Meddelat av f. folkskolinspektören Nils Larsson, kyrkofullmäktiges sekreterare.)

1947 okt. 14 Beslut om tillsättande av en lönenämnd å fem personer och lika många suppleanter.
Beslut om inplacering av vissa befattningshavare inom kyrkoförsamlingen i den nya statliga löneplanen n:r 1. Revision av avlöningsbestämmelserna för ett flertal befattningshavare.
Beslut att »Normaltjänstgöringsreglemente för städernas befattningshavare» ävenledes skall gälla för befattningshavare inom den kyrkliga församlingen.
Placering av församlingsdiakonissorna i samma löneställning som landstingets distriktssköterskor i öppen vård. Beslut att upptaga 50 000: — kr. för täckning av beräknad kostnadsökning i samband med krematoriets uppförande. Fonderas 30 000: — kr. för byggandet av komministergård och 36 000: — kr. för inköp av mark till kyrkogårdsutvidgning, varigenom respektive fonder uppgå till 120 000: — och
100 000: — kronor.
1948 maj 11 Beslut att mottaga donation å 10 000 kr. från köpman Edvard Eriksson, Östersund, att användas till Östersunds kyrkas inre prydande med företräde för gamla kyrkan.

 

Årsberättelse

Till Föreningen Gamla Östersund.

Styrelsen för Föreningen Gamla Östersund får härmed avgiva berättelse för verksamhetsåret 23/10 1946—23/10 1947.
Även i år har styrelsen glädjen notera ett antal gåvor till föreningens samlingar. Sålunda har skänkts av
Per Nilsson-Tannér: »Fjellis».
Jämtlands läns Sparbank: Jubileumsskrift 1847—1947.
Glasmästare O. Svensson: Inramning av tavla av Gustav Geijer.
Per Swendung: 4 st. fotografier från guldsmed Erikssons affär Storgatan 48.
Östersunds-Posten: Ett antal pressfotografier.
Fru Anna Claughton-Wallln: 1 st. foto av det nedbrunna järnvägshotellet och 1 st. scenbild av »Vid Breitenfeld» på Östersunds teater.
Direktör Fredrik Borggren: En karta å kalkerväv av hamnen i Östersund upprättad av Edvard Berg 1883.
Aktiebolaget Östersunds Ångbryggeri representerat av disponenten Einar Winström och civilingenjören G. Englund har som en grundplåt till bestridande av kostnaderna för anordnandet i rådhusets nordöstra flygelbyggnad av ett Östersunds Stads Museum till föreningen överlämnat ett belopp av kronor 10 000:—. I anslutning härtill har styrelsen hos stadsfullmäktige anhållit att för nämnda ändamål få disponera rådhusets norra flygel när lokalförhållandena det medgiva, och har stadsfullmäktige enhälligt beslutat att godkänna drätselkammarens yttrande att kammaren är välvilligt inställd till den framförda hemställan men anser att det icke är möjligt att taga ställning till densamma förrän frågan om nämndhus slutgiltigt lösts och att bordlägga ärendet i avvaktan på denna lösning.
Föreningens årsskrift utdelas vid årsmötet redigerad av Janrik Bromé och Heimer Wikström.
På Samuel Permans grav har i dag i sedvanlig ordning nedlagts en krans.
Av föreningens medlemmar hava under året avlidit f. d. målarmästaren Axel Skyttberg, distriktslantmätaren Gereon Larsson, f. d. postkontrollören Per Borgström, f. d. styckjunkaren Victor Nohlman, trafikinspektör Magnus Arell och grosshandlaren Julius Pettersson.
20 nya medlemmar hava invalts sedan förra årsmötet. Medlemsantalet utgör nu 297.
Styrelsen har under året utgjorts av borgmästaren Iwan Wikström, överlantmätaren F. C. R. Langéen, bankdirektörerna Carl Lignell och O. Smith, direktören Fr. Borggren, grosshandlaren Anders Lundvall och advokaten D. Cappelen-Smith. I tur att avgå ur styrelsen äro herrar Fr. Borggren och advokaten D. Cappelen-Smith.
Beträffande föreningens ekonomiska ställning och räkenskaper i övrigt hänvisas till revisionsberättelsen.
Östersund den 23 oktober 1947.
IWAN WIKSTRÖM
/ D. Cappelen-Smith

 

Nya medlemmar i föreningen den 23/10 1947

 

Kamrer Erik Alftrén
Filare Hanry Andersson
Byråassistent Birger Bohlin
Försäkringsinspektör Stig Boman
Babbitsgjutare Ragnar Clarin
Filialchef Eric Dahl
Landskontorist Lennart Edström
Köpman Pontus Ericsson
Redaktör Per Hallström
f. d. Grosshandlare Manne Hopstadius
Smidesmästare Gunnar Hult
Folkskollärare Olof Jansson
Direktör Bengt Karlsson
Järnarbetare Erland Lundstedt
Rådman Victor Permansson
Köpman Viktor Persson
Kamrer Hubert Pålstam
Bankdirektör Emil Rystedt
Järnvägskontorist Herman Sundström
Glasmästare Anders Svensson

 

Sedan föregående årsmöte avlidna medlemmar i föreningen

 

Bokhandlaren Erik Hallqvist 25/10 1947
f. Landskamreraren Gunnar Lekänder 30/1 1948
f. Flottningschefen O. J. Näslund 9/2 1948
f. l:e Stadsläkaren Carl Erik Moberg 22/2 1948
Löjtnanten Henry Lindö 1/3 1948
Konduktören Jonas Axel Karlsson 7/7 1948
f. Tågmästaren Knut Axel Lundström 7/7 1948
f. Läroverksadjunkten Helmer Fahlander 15/7 1948
Rådmannen Victor Permansson 15/7 1948
f. Källarmästaren Carl-Oscar Lindergren 7/9 1948
Direktören Nils Olof Nilsson 7/10 1948
f. Distriktslantmätaren E. Edström, 10/10 1948

 

Antal medlemmar i föreningen

 

Antal medlemmar den 23/10 1947 aktiva 275
passiva 2 277
Nya medlemmar den 23/10 1947 20
Summa 297
Avlidna under tiden 23/10 1947 – 10/10 1948 12
Summa medlemmar den 23/10 1948 aktiva 283
passiva 2 285

 

Förteckning över ledamöter
i Föreningen Gamla Östersund år 1948

 

Hedersledamöter
Skriftställaren Janrik Bromée, Näkten f. d. Bankdirektören C. Lignell, Östersund
Ledamöter:
Abrahamsson, Gustaf, direktör
Agerberg, Johan, vedhandlare
Agerberg, John, överläkare
Agerberg, N. P., gårdsägare
Ahlsten, Paul, målarmästare
Alftrén, Erik, kamrer
Alftrén, Hans, kamrer
Andersson, Alg., eldare
Andersson, Axel, f. d. landskamrer
Andersson, Einar, köpman
Andersson, G., bankkamrer
Andersson, G., f. d. lokförare
Andersson, Hanry, filare
Andersson, Helmer, landskontorist
Andersson, Håkan, kamrer
Annér, Wilh., redaktör, Borås
Arbman, Ragnar E. G., f. d. rektor
Backman, N. O., skorstenfejarmästare
Backman, Stig, skorstensfejarförman
Berghagen, Robert, arkitekt, Stockholm
Bergholm, G., järnvägskontorist
Bergholm, Sten, f. d. järnhandlare
Bergholz, Gösta, kamrer
Berglund, Ragnar, jägmästare
Bergqvist, Hugo, direktör
Bergstrand, W. E., kopparslagare
Bohlin, Birger, byråassistent, Göteborg
Bohman, Ossian, förrådsman
Bolander, G. R., plåtslagarmästare
Boman, Hj. O. G., major
Boman, Stig, försäkringsinsp.
Borelius, G., f. d. lokförare, Stockholm
Borggren, Fredrik, civilingenjör
Bosson, Ernst, köpman
Bostrand, Gottfrid, förrådsförvaltare
Bouvin, Erik, landstingsdirektör
Branden, Anders, köpman
Branden, Ingemar, bankdirektör
Branden, P., disponent, Gävle
Brant-Lundin, Curt, överstelöjtn.
Bäckman, And., f. d. lokförare
Cederberg, David, teckningslärare
Cederberg, Enock, direktör
Clarin, Ragnar, babbitsgjutare
Clarin, Ruben, tapetserare
Cobdal-Carlsson, J. F., byggmäst.
Collin, Ivan, banktjänsteman
Dahl, Eric, filialchef
Dahl, Rune, tandläkare
Dahl, Sven, tandläkare
Dahlberg, Carl, l:e trafikinspektör
Dahlbäck, J. A., homeopat
Daneli, Josef, f. d. läroverksadj., Vadstena
Durling, Nils, byråassistent
Edbom, Erik, löjtnant
Edholm, Gotthard, grosshandlare
Edler, L. O., f. d. konditor
Edler, P. Alg., gårdsägare
Edström, Lennart, landskontorist
Eggström, Nic, kassör
Ek, P. O., sjökapten
Eliasson, Oscar, l:e stationsskrivare
Englund, Erik, gårdsägare
Englund, Gunnar, civilingenjör
Ericsson, E. Leon, bankdirektör
Ericsson, Hans, redaktör
Ericsson, Pontus, köpman
Eriksson, Axel, köpman
Eriksson, Martin, disponent
Eriksson, Oskar, förvaltare, Stockholm
Eriksson, Torkel, överstelöjtnant, Boden
Fastborg, Torsten, disponent
Fladvad, Ivar, vägbokhållare
Floden, S. D., major
Forsgren, Nils, major, Stockholm
Friman, Gösta, bokbindare
Friman, J. O., bokbindare
Fugelstad, N. Anton, redaktör
Fundin, Gustaf, postiljon
Genberg, E. Christian, löjtnant
Graeve, Ragnar, major
Grahn, Gustaf, 1 :e hälsovårdsinsp.
Granberg, Eugen, förvaltare
Gunnarsson, Gunno, ombudsman
Gustafsson, Gillis, tandläkare
Gustafsson, Gustaf, f. d. musikfanjunkare
Gärdin, G., överste, Stockholm
Gärdin, Olof, landsfiskal
Gärdin, Otto, banktjänsteman
Hagblom, A. E., direktör, Stockholm
Hagelberg, Torsten, redaktör, Stockholm
Hallberg, Erik, köpman
Hallberg, Olle, köpman
Hallin, Herman, köpman
Hallström, Per, redaktör
Hamrell, Erik, landskanslist
Hedberg, Henning, direktör
Hedenmark, Per, f. d. häradsskrivare
Hellgren, Erik, direktör
Hellgren, M. A., köpman
Herlitz, Erl., direktör
Hermaeus, C. G., kassör
Hermansson, Carl, köpman
Holm, Sigurd, faktor
Holmer, Julius, disponent
Holmbäck, Magnus, distriktslantmätare, Sveg
Hopstadius, Manne, köpman
Horneij, C. E., f. d. fastighetsförvaltare
Horneij, Erik, kontorist
Hudberg, Arvid, köpman
Hult, Gunnar, smedsmästare
Husberg, Olle, montör
Högberg, Gottfrid, rektor
Höglin, Svante, tandläkare
Ingmansson, Oscar, kontorsskrivare
Ivarsson, Ivar, f.d. l:e järnvägsbokhållare
Ivarsson, Oscar, fabrikör
Jansler, Åke, assessor
Jansson, Olof, folkskollärare, Ljusnedal
Johansson, Albin, bokhållare
Johansson, John, 1:e kontorist
Johansson, Sigfrid, köpman
Johnsson, John, redaktör
Jonsson, L. O., f. d. möbelhandl.
Juhlin, H., ingenjör
Jönsson, Jonas, f. d. tågmästare
Jörgensén, Gustaf, kamrer
Karlsson, Bengt, direktör
Karlsson, Karl, lantbrukare
Karlsson, Karl-Erik, direktör, New York, U. S. A. Kihlström, K. A., revisor
Kindgren, Sixten, fattigvårdsass.
Kjellberg, Karl, f. d. järnvägsbokhållare
Kjellin, Rolf, överstelöjtnant
Kjellman, Bengt, överstelöjtnant
Kjellman, Gustaf, direktör
Kjellman, Lennart, kapten
Langéen, P. C. R., f. d. överlantmätare
Langéen, J. C. Fr., kapten, Härnösand
Langéen, Sten, major,
Boden Langéen, W., kapten, Umeå
Larsson, Albert, boktryckare
Leijonhufvud, E. O. K., f. d. häradshövding, frih., Stockholm
Lenné, Sven, ingenjör
Levin, Knut, köpman
Lif, Harry, f. d. järnvägstjänsteman
Lignell, And., flottningschef, Sundsvall
Lignell, C, överingenjör, Stockholm
Liljeqvist, J. E., f. d. tillskärare, Järpen
Lind, Joel, taxeringsintendent
Lind, Samuel, bankkassör
Lindahl, Ragnar, f. d. jägmästare
Lindeberg, Albin, rådman
Linderholm, G., bokbindare
Lindgren, Albin, lokförare
Lindgren, O., köpman
Lindhammar, Erland, överste, Sollefteå
Lindqvist, Joh. Olof, förbundskassör, Stockholm
Lindström, Lars, byggmästare
Ljungqvist, Gösta, direktör
Ljungqvist, Nils, direktör
Lund, C. G., löjtnant
Lund, Johan, handelsresande
Lundholm, E. Gust., järnhandlare, Strömsund
Lundholm, G., f. d. riksbanksdirektör, Rödön
Lundin, Th., smidesmästare
Lundmark, W., bankvaktmästare
Lundstedt, Erland, järnarbetare
Lundvall, Anders, direktör
Lönnborg, Erik, f. d. stadskamrer
Magnusson, Edvin, chefredaktör
Magnusson, G. M., byråassistent
Magnusson, H., kontorschef
Magnusson, Magnus, löjtnant
Magnusson, O., f. d. verkmästare
Mattsson, Ante, f. d. direktör, Brunflo
Medin, Wald., f. d. bankkamrer, Anderslöv
Moberg, Thure, banktjänsteman
Mohme, Thorsten, f. d. styckjunkare
Molander, N, A., köpman
Morén, David, f. d. drätseldirektör,, Örebro
Myrin, Wald., bankkamrer
Månsson, K. M., direktör
Nilsson, Olof, bankkamrer
Nilsson, Olof, disponent
Nilsson, P. G. O., f. d. bankkamrer
Nisser, Torsten, köpman
Nordin, Karl, fanjunkare
Nordin, P. M., löjtnant
Nordström, Eskil, köpman
Nyström, N. O., f. d. exp.-vakt
Nässén, Birger, tandläkare
Oden, Äke, byråchef, Stockholm
Odsten, O. P., köpman
Ohlsson, Ragnar, v. konsul
Olsson, John, f. d. 1:e postiljon
Orrheim, Olof, redaktör
Österman, O., generallöjtnant, Stockholm
Otterström, Ernst, möbelarkitekt
Otterström, S. L., fabrikör
Perbrink, John, köpman
Persson, Arvid, ingenjör
Persson, Gustaf, direktör
Persson, P. A., åkeriägare
Persson, Sven O., direktör
Persson, Viktor, köpman
Pettersson, N. J., gårdsägare
Pettersson, P. E., f. d. bankkamrer
Piculell, P. E., distriktschef
Pousette, J., överstelöjtnant
Pålstam, Hubert, kassör
Reithner, John, exekutionsbiträde
Rimfors, Olle, major
Rissler, Sven, tandläkare
Rohdén, Sven, byråassistent, Kristinehamn
Rosberg, Axel, f. d. direktör
Rydell, Olle, direktör
Rystedt, Emil, bankdirektör
Rödöö, Olof, advokat
Schmeling, Erik, advokat
Selander, Erik, advokat
Siede, Hilding, banktjänsteman
Sjöberg, Adolf, advokat
Sjöqvist, Carl W., konduktör
Sköld, Robert, jägmästare
Smith, Cappelen-, D., advokat
Smith, Oscar, bankdirektör
Strokirk, Hans, major, Djursholm
Sundgren, Alexander, järnvägsbokhållare, Danderyd
Sundqvist, Nils, häradsskrivare
Sundström, Elis, disponent
Sundström, Erland, inspektör
Sundström, Herman, kontorist
Suwe, Fritiof, f. d. distriktslantmätare
Suwe, Gust., tandläkare
Svanberg, H., riksbankskamrer
Svendung, Per, juvelerare
Svensson, Anders, glasmästare
Svensson, Anton, rektor
Svensson, Bror, köpman
Svensson, Carl Adolf, f. d. bankkamrer, Stockholm
Svensson, G. A., kapten
Svensson, Gösta, distriktslantmätare
Svensson, Jean, pappershandlare
Svensson, Knut, målarmästare
Svensson, Paul, köpman
Särenholm, I. A., postexpeditör
Thuresson, Orvar, skriftställare
Tingdal, Isidor, konsulent
Tollin, Ivan, häradsskrivare, Malmö
Troive, Anders, ingenjör
Uhlin, Nils, landskontorist
Unnefors, Edvard, disponent
Wahlberg, Sigfrid, f. d. 1 :e stationsskrivare
Wall, Sven, stadskassör
Wallin, Sven, redaktör
Victor, Frans, advokat
Wickberg, Sigurd, direktör
Wigen, Chr., löjtnant
Wigen, Heimer, boktryckare
Wigen, Otto, köpman
Wiklander, Knut, direktör
Wiklander, Svante, köpman
Wikström, Axel, grosshandlare
Wikström, Heimer, distriktslantmätare
Wikström, Iwan, borgmästare
Wilthon, John, f. d. lokmästare
Winnberg, Edgar, f. d. tågmästare, Hälsingborg
Winström, Einar, disponent
Wörlund, W., drätselkamrer
Zanichelli, Sven, fabrikör
Ågren, Gustaf, köpman
Åslund, P., köpman
Åslund, Tore, köpman
Öhrling, Erik, f. d. banktjänsteman, Hallen
Öijmark, Carl, f. d. distriktslantmätare
Örnberg, Bertil, köpman
Örnberg, Erik, ingenjör, Sandviken
Örnberg, V., f. d. bankkassör
Östlund, Allan, grosshandlare
Östlund, Olof, löjtnant

 

Föreningens funktionärer 1947—1948

 

Ordförande:
v. Ordförande:
Sekreterare:
Skattmästare:
Intendent:
Borgmästare Iwan Wikström
Överlantmätare F. C. R. Langéen
Advokat D. Cappelen-Smith
Direktör Oscar Smith
f. d. Bankdirektör Carl Lignell
Civilingenjör Fr. Borggren
Grosshandlare And. Lundvall
Styrelsesuppleanter: Chefredaktör Edvin Magnusson
Disponent Einar Winström
Kassör Albin Johansson, bitr. intendent
Revisorer: Bankkamrer Wald. Myrin
Bankkamrer G. Andersson
Revisorssuppleanter: f.d. Bankkassör V. Örnberg
Överstelöjtnant Rolf Kjellin