063 – 12 13 24 (telefonsvarare) info@foreningengamlaostersund.se

Redigerad av
HEIMER WIKSTRÖM

 

I samband med den tolvte årgången av Föreningen Gamla Östersunds årsskrift, som nu överlämnas till medlemmarna, har det ansetts lämpligt att även utgiva ett register över innehållet i årsskriften under tiden 1938—48.
Detta har på ett förtjänstfullt sätt utarbetats av kassören Albin Johansson och upptager:

I. Uppsatser, arkivakter, föreningsnotiser m. m.
II. Personregister, allt med hänvisning till årgång och sida.

Dessa årgångar 1938—48 kunna nu jämte registret sammanbindas till en volym av lämplig storlek. Även för de medlemmar, som icke äga hela samlingen, är det givetvis fördelaktigt att förvärva registret.
Till alla medarbetare och bidragsgivare uttalas ett varmt tack.

Red

 

Stadsbäcken

Av ALBIN JOHANSSON

Även om man tar fantasien till hjälp kan man inte göra sig en riktig föreställning om hur här såg ut under den isperiod, som i mångtusentals år gömde det nu fagra Jämtland. Mänskligt liv eller växtliv fann inget rotfäste här. Kanhända ett och annat villebråd, som tålde klimatet, strövade omkring i trakterna. Men den tiden kom, då mildare vindar ströko fram och undan för undan smälte det djupa islagret. Här och var dök en bit av landet upp. Det blev de stora höjderna. Det område som vi idag kalla Storsjön, var mycket större och djupare, och därur reste sig så småningom Frösön och landet däromkring. Det bildades landformationer, berg, dalar, kullar. Det bildades små sjöar, rännilar, bäckar, forsar och floder. Människor, drivna, mindre av upptäckarlusta än av behovet att skaffa sig jord, började draga sig uppåt det nyblivna landet. Somliga stannade på halva vägen, andra drogo vidare. Så kom det sig att människor slogo sig ned även här I bygderna och började odla. De bildade samhällen och nyttjade allt vad jorden och naturen kunde ge dem. Genom hundratals år växte så bland andra även Odensala fram, ett långsträckt område, som täckte hela den trakt som sedermera skulle bliva Östersundsområdet, »öster om sundet» blev en bördig jordbit. I den nordliga delen av denna jord skapade issmältningen och naturen en liten bäck, som varje vår slet sina isbojor och började sitt rastlösa lopp i öst-västlig riktning från tvenne myrar, benämnda Björn- och Tortängsmyrarna, ned mot den stora öppna famnen Storsjön. Trots sin obetydlighet och i avsaknad av namn var den anledning nog att draga människor till sig. Mången vandrare har under gångna tider passerat denna bäck på väg västerut, kanske dröjt kvar och vilat ut på en grön plats, böjt sig ned och tagit en mun av det friska vattnet. Pilgrimer med Nidaros och Stiklastad som målet för sin vandring ha kanske slagit läger en stund och självaste Arnljot har säkerligen passerat bäcken innan han över sundet sökte sig upp till Frösö höjder. Tusenden män ha tagit samma väg ut till det gamla Frösö läger, och under orostider ha krigare dragit förbi. Närmare oss i tiden sökte våren 1719 hemvändande frostskadade karoliner litet vederkvickelse på samma plats.
I mitten av 1700-talet började det bli ett mera rörligt liv invid denna lilla men dock kraftkälla. Hus började byggas och folk flyttade in, som i sitt följe hade fyrfota djur av olika slag. Den lilla bäcken, som runnit där århundraden efter århundraden nästan till ingen synlig nytta, började nu att få en mission att fylla. Bäcken fick i förstone tjänstgöra som den vattenledning invånarna behövde för sitt hushåll, till tvätt och renhållning och till kreaturen. Så småningom uppstod planer på att ännu mera nyttja denna kraft som bäcken onekligen utgjorde. Efter en mindre reglering bands denna kraft, så att den kunde driva en liten kvarn och vara till nytta för en smedja.
I och med att staden Östersund i slutet av 1700-talet började gruppera sig omkring den ståtliga sätesbyggnlngen, som sist ägdes av lagman von Engeström, gick bäcken under några årtionden mot en högre glans, den fick ett namn, Östersundsbäcken. Namnet var behövligt för att skilja den från Odensalabäcken. Den fortsatte att göra nytta för sig och allt efter som gårdar anlades i dess närhet fick den bringa sitt offer av klart, friskt vatten till allt flera hushåll. Och kanske ungdomar i skymningsstunder sökte sig till dess närhet för att drömma och önska, och småttingarna hade där en kär tillflyktsort med byggandet av vattenhjul och vadställen.
Men Törnstens på papperet uppritade stad var det som en dag skulle göra det besvärligt för bäcken att fortsätta sin fria tillvaro. Planerade gator skulle korsa dess väg. Invånarna funno det kanske besvärligt att bygga och underhålla ett flertal broar, och de räknade nog optimistiskt med att staden skulle växa både till folkmängd och i trafik. Under sommaren 1845 dryftades ett förslag att låta bäcken helt försvinna och på så sätt underlätta den ökande gatutrafiken. Förslaget gick ut på att bygga en trumma efter bäckens hela längd och däri leda vattnet. Förslaget avancerade fort. Den 8 september 1845 beslöt stadens myndigheter att i samråd med Odensala byamän in- gå till Kungl. Maj:t med en underdånig ansökan om bidrag till denna trummas byggande, och den 13 i samma månad sammanträdde representanter för staden och västra Odensalas byamän till val av Direktion för verkställande av utdiknlngen av Östersundsbäcken. Till Direktion för arbetet utsagos handlanden Nils Wikström, apotekaren C. A. Lignell och källarmästaren och rådmannen Ol. Thalén. Byamännen blevo som synes utan ledamot I direktionen antagligen av den anledningen att de hade ringa intresse för företaget. De hade varken skada eller fördel av arrangemanget. Vid sammanträde med stadens invånare beslöts att arbetet med trummans byggande skulle utföras av entreprenör som avgav lägsta anbudet. Det framgår icke om flera Ingivit något anbud på arbetet. Med den som avlämnat det lägsta anbudet träffade Direktionen avtal genom följande kontrakt.

Contract.
Emellan Östersunds stad och Directionen för Björns- och Tortängsmyrarnas utdikning å ena sidan samt Handlanden E. P. Moberg å andra sidan är följande contract afslutat:
l:o Jag E. P. Moberg förbinder mig, att inom loppet af twenne års tid, räknad från nedanskrefne dag hafva i enlighet med plan som visas å den af afwittrings Landtmätaren Herr C. P. Schyster under förledet år upprättade Charta öfwer utdikning af Björn- och Tortängsmyrarna, uppgräfvit Östersundsbäcken å samma Charta betäcknad med Bokstafwerna X och O, och uti samma graf från och med Litt X uppgenom staden och dess ofwan belägne kålhagar anbragt en trumma wäl och ändamålsenligt timrad af förswarligt timmer, med de dimensioner och på det sätt den å förutnämnde Charta befintliga ritning förutstakar, börande samma tät timrad trumma därefter öfwerfyllas med tät sammanpackad jord till alldra minst en alns höjd, hwarjemte wid trummans öfre ända der vattnet tillöper wara så gjord att wattnet nedrinner i trumman utan att å sidorna och wid botten skära eller skada förorsaka; kommande jemväl der trumman börjar, öppningen att förses med en wäl fastsatt sll af tjock koppar och af sådan storlek att den fyller öppningen och kan fästas wid sidorna. Den ifrån ofwannämnde trummas början till Litt. O, genom handlanden Söderbergs och skräddarmästaren Fastborgs låttar gående hufwudgrafwen grafwas till S alnars bredd i dagen, 2 Vt alnars djup o 1 alns botten.
2:o öfwer arbetets noggranna werkställande så wäl i detalj som i dess helhet äger Directionen att hafwa tillsyn genom sakkunniga män, som wäljes en af Staden, en af Directionen och en af Entrepreneuren, hwilka gemensamt utse den fjerde, kommande deras föreskrifter om arbetets werkställighet i öfwerensstämmelse med detta Contract samt deras beslut om arbetets godkännande att lända till owillkorlig efterlefnad utan att klagomål däröfwer får ega rum; men om så skulle hända, att beslut ej fattas i anseende till rösternas lika fördelning, kommer den mening som af Directionen biträdes att blifva gällande.
3:e Skulle Entrepreneuren icke fullgöra arbetet så att det af ofwan nämnde besigtnlngsmän godkännes, kommer han att ersätta den kostnad och skada, som deraf uppstår och följaktligen att ansvara hwad till arbetets fullbordande genom lejdning kan bekåstas.
4:e Emot det att Entrepreneuren Handlanden E. P. Moberg för fullgörande at det Contracterade arbetet erhållit en summa af Ett Tusende Trehundrade Fyratio (1.340: —) Riksdaler Banco, hwaraf halwa beloppet erlägges inom denna månads utgång och ytterligare en fjerdedel sedan halwa arbetet är werkställt; skall det åligga honom, att så wäl detta förskott för Contractets uppfyllande i sin helhet ställa antaglig borgen, kommande slutliqwiden att erhållas sedan åläggandet blifwit fullgjort och af wederbörande godkändt. 5:e Utom den kontanta ersättning Entrepreneuren Herr E. P.
Moberg betingat äger han jemwäl rättighet att utan betalning å Stadens och hemmanet Lugnets ägor hugga I o. för begagnandet till trumman Ett Hundrade (100) tolfter passande timmer derest så stor qvantltet på stadens utmark befinnes med skyldighet att om brist dertill skulle uppstå utan anspråk på ersättning förskaffa sig rästerande wirke bäst han kan gitter.
Östersund den 10 october 1846
E. P. Moberg»

Förestående kontrakt blev föredraget vid allmänt sammanträde den 20 oktober och antogs genom följande personers underskrift: C. E. Burman, P. J. E. Afzelius, O. Lindström, N. M. Fastborg, N. G. Skogh, J. O. Holmbäck, Johan Hallgren och M. Bolin.
»För uppfyllande af Ofwanstående Contract samt för lyftningen af det bestämda förskottet gå undertecknade i full borgen såsom för egen skuld försäkras.
Kälen den 27 october 1846
Nils Nilsson i “Wester Kälen Hemming Nilsson i Bergom
På en gång närvarande wittnar:

H. Larsson                         M. Ödberg

Då Östersunds stads innewånare I allmänt sammanträde godkändt det af Directionen med Handlanden E. P. Moberg upprättade före- stående Contract hwarföre Entrepreneuren ställt godkänd borgen, alltså anmodas Handlanden N. “Wikström att af omhänderhafwande medel förskottssummen stor Sex Hundrade Sjuttio Riksdaler Banco emot behörigt qvitto utbetala..
Östersund den 29 de october 1846

C. A. Lignell                    O. Thalén

Sexhundrade Sjuttio Rd Banco qwitteras
Östersund den 31 october 1846
E. P. Moberg
“Wittnar
C. M. Berggren
Likheten med originalet intyga: Charles Fr. Schyster Y. Strand
Ex. vidimats Vidimeras

J. Ytterbom                   J. Wettersten

Till synemän som skulle övervaka arbetet utsagos för staden regementsläkaren P. J. E. Afzelius, för Direktionen handlanden O. M. Håflin, för entreprenören förste lantmätaren J. A. Albin och dessa gemensamt utsago fabrikören C. E. Burman.

 

Med detta voro alla papper klara och Moberg kunde börja sitt arbete. Givetvis kunde han inte utföra arbetet ensam utan skaffade folk som fällde timmer i stadsskogen, grävde den långa graven och timrade. Det skulle ha varit Intressant att veta något om vilka löner som utgingo för detta arbete.
Den I kontraktet omnämnda kartan med därå påtecknade Litt. X och O, som skulle markera trummans sträckning genom staden, har icke återfunnits. För den händelse att kartan skulle kunna spåras upp framdeles vill jag icke nu ingå på en gissning vilka platser i staden dessa litt. motsvara.
Då arbetet fortskridit så långt att Moberg gjorde anspråk på slutlikvid uppstod skiljaktiga meningar angående utförandet. Synemännen hade ju tillfälle att under arbetets gång se hur detta utfördes och borde väl då ha gjort sina erinringar. Då Moberg ansåg att han uppfyllt sina åligganden men ändå inte godvilligt kunde få betalt för arbetet vände han sig 1849 till landskansliet med begäran om hjälp vid indrivning av beloppet. Synemännen kommo då med den anmärkningen att Moberg inte skulle ha gjort knäpporna (förmodligen något som band ihop trumman) riktigt och ansågs därför brista i arbetet. I ett protokoll den 3 september 1849 förklarar synemännen emellertid att trumman är ändamålsenlig. Några smärre erinringar som gjordes ansågs inte betyda så mycket. Ärendet handlades några gånger inför Brunflo tingslags häradsrätt, där inget nytt framkom. Vid sammanträde med stadens invånare den 3 maj 1850 framlades och godkändes ett av Moberg gjort förslag, att under en tid av sex år från trummans färdigställande ansvara för eventuella brister. En del av likviden skulle emellertid innestå hos staden som säkerhet och användas för ev. bristers avhjälpande. Ett förnyat intyg från synemännen den 6 maj samma år säger att trumman är ändamålsenlig men absolut godkänna den kunde de ej. Något definitivt avgörande i denna fråga har icke synts till. Förmodligen avvecklades detta ärende efter det förslag och beslut som sist framkommit. Då inga handlingar utvisa att anslag erhållits från staten för trummans byggande är det att förmoda, att staden själv stod för hela kostnaden.
Med detta slutade då den gamla bäcken att porla mellan tuvor och stenar. Småttingarna fingo söka sig till andra vattensamlingar för att utlösa sin verksamhetslusta, och de unga svärmande, ja, vart togo de vägen. Det blev så egendomligt tyst mellan de små stugorna. De som bodde därinne i stugorna i närheten av bäcken hade vant sig höra dess muntra sång och dragit nytta av dess närhet. Men åt- gärden att gömma bäcken hade det med sig att en del olägenheter undanröjdes som voro hindrande för den alltmer ökande trafiken. Den kom ändå till användning vid vattenledningar, som en del stadsbor anlade, varom en känd östersundsdam kommer att skriftligen berätta.
Sedan dessa tvenne myrar genom utdikningen under några få år tömts på sin magasinerade fuktighet blev det möjligt att tänka på, att utnyttja det nyvunna markområdet. Apotekaren C. A. Lignell, som i början av 1850-talet tlllhandlade sig det s.k. Carlslundsområdet, där myrarna lågo, lät vid den tiden köra på jord, grus och lera och odlade upp området, vilket drevs upp till ett mönsterjord- bruk.
Vid grävningar för husbyggen har gång efter annan rester från denna trumma kommit i dagen. De virkeslämningar som under sistlidne vår funnits vid gatugrävningar i residensgränden mellan Prästgatan och Rådhusgatan härstamma inte från själva bäcken utan möjligen från omnämnda privata vattenledningar.
Å härintill avbildade sträckning av bäcken, hämtad från en ägodelningskarta av år 1808, framgår vilka tomter i staden som bäcken haft beröring med.

Erik Petter Moberg föddes i Östersund den 3 febr. 1805 och avled här den 24 febr. 1864. Han hade diversehandel och krögeri i Stor- gatan 26. Gift l:a gången den 25/9 1831 med Beata Christina Grip, född i Ås 10 febr. 1805 och död i Östersund 7 dec. 1846. De hade inalles 9 barn. Gift 2:a gången den 26 juni 1849 med krögaränkan Justina Catharina Hamrin, född i Brunflo 10 juni 1814 och död i Östersund 25 dec. 1859. De hade fyra barn.

 

Anteckningar rörande Postkontoret i Östersund

 

Ur f. d. postkontrollören P. Borgströms efterlämnade anteckningar.

Den 19 november 1703 beslöt K. M:t på stadens framställning, att postkontoret skulle flyttas till Östersund från Frösön, där det existerat sedan senare hälften av 1600-talet.
Genom omständigheter, varom Janrik Bromé närmare berättar i Östersunds historia (ö. H.), fördröjdes emellertid inflyttningen ända till årsskiftet 1797—1798.
Postmästaren på Frösön O. Meijerberg hade under 1797 ingivit en framställning till Kanslikollegium om, att med flyttningen av postkontoret skulle få än vidare anstå av olika skäl — bostadsfrågan bl. a. — intill dess att han, Meijerberg, vunne befordran eller avginge med döden. Posten kunde enligt hans mening på tillfredsställande sätt befordras från Frösön till Östersund medelst lösväskor.
Landshövdingen i länet, Lindencrona, synes emellertid ha ingripit vid ungefär samma tid med en hemställan om åtgärder för kontorets omedelbara inflyttning till Östersund. Såsom lämplig lokal namnes i ett yttrande från Östersund tvenne kammare och kök hos vagn- makaren Moberg (tomt nr 95) mot 10 riksdaler i årlig hyra. Även i den staden tillhöriga sätesbyggnaden (residenstomten) kunde lämp- liga tre rum och kök upplåtas mot »vad till reparation oundgängligen årligen kan åtgå eller omkring 8 å 10 Riksdaler». (ÖH.)
Postmästaren Meijerbergs förenämnda framställning om uppskov framfördes med tillstyrkan till K. M:t, men landshövdingens ingripande synes ha haft god verkan, ty den 19/2 1793 resolverade K. M:t, att »verkställigheten av den redan 1793 för nödig ansedda och i anledning av edert tillstyrkande anbefallda flyttningen av postkontoret från Frösön till Östersund icke kan hindras av de omständigheter, som i anseende till postmästaren Meijerberg och vad i övrigt andragits, minst när tjänliga rum för postmästaren uti Östersund icke tryta, utan enligt Eder anmälan äro att tillgå för en hyra av tio (10) Riksdaler den vi ock ansett billigt att postmästaren bestå». Kollegium anbefalldes vidare: »att foga den anstalt, att berörda flyttning må försiggå». Utvägen med lösväskor skulle i stället tillämpas beträffande posten till Frösön, om Frösöborna så önskade. (Avskrift i Postverkets arkiv.)
»Det har icke kunnat utrönas, varest postkontoret, sedan det nu inflyttats till Östersund, under första tiden inhystes» säger Janrik Bromé, ö H I, sid. 99.
Med stöd av förenämnda K. M:ts beslut 1797, vari 10 Riksdaler beviljades till hyra, kan man med visshet antaga att postkontoret och postmästaren inhystes i vagnmakaren Mobergs gård, tomt 95 å äldsta stadsplanen, eller nuvarande nr 27 vid Storgatan. (Kvarteret Läkaren nr 2, Östersunds-Postens fastighet.) Kungl. brevet talar nämligen om anslag till hyra, icke till reparationer, vilket skulle ha varit fallet, om den i sätesbyggnaden erbjudna lokalen hade antagits.
Detta bestyrkes även av en annan omständighet. I början av år 1800 anmälde nämligen postmästaren Meijerberg, att han blivit uppsagd från de husrum som han »genom K. B:s försorg» sedan oktober månad 1798 fått bebo mot en ärlig hyra av 10 Riksdaler och att han varit nödsakad att för sig och postkontoret hyra rum hos handlanden P. E. Forssberg mot en hyra av 20 riksdaler om år, alltså ett fördubblat belopp i jämförelse med den tidigare hyran. Det är tämligen klart, att staden, därest postkontoret från början placerats i sätesbyggnaden, Icke så snart uppsagt det till avflyttning. Förhållandet skulle I så fall ha omnämnts i Törnstens brevbok eller i stadens protokoll.
I detta sammanhang torde en i ett referat om nya posthusets invigning år 1945 publicerad uppgift, att den första postlokalen I Östersund funnits i gården, med nuvarande nr 63 vid Köpmangatan, böra avlivas. Denna tomt var säkerligen icke bebyggd vid den tid, då postkontoret flyttade från Frösön. Man må betänka, att denna tomt låg utanför stadsplanen i Myran i en trakt, oframkomlig för varje slags fordon,, en fullkomlig »surmyr». Byggnadstomter funnos ännu i överflöd i centrum.
Vi återgår till lokalombytet år 1800. Postmästaren anförde vidare, att om hans framställning bifölles, han möjligen kunde få sitt kontrakt med Forssberg förlängt för någon längre tid framåt.
Arbetet med posten synes icke ha varit särskilt betungande vid denna tid, ty Meijerberg anförde nämligen att efter hans avgång postmästarsysslan »antingen finge överlåtas till någon därtill skicklig av innevånarne i staden, som därjämte idkar näringsfång eller och efter förekommande omständigheter den anstalt, som tjänlig finnes, därmed vidtagas, varigenom denna särskilda kostnad», nämligen hyran, »kunde undvikas».
Meijerberg fick det förhöjda hyresbidraget genom ett kungligt brev, daterat Norrköpings slott den 19 mars 1800 och underskrivet av kungen själv, Gustaf Adolph.

Enligt mantalslängden bodde handlanden P. E. Forssberg vid denna tid, år 1800, i gården 71/72, sparbankens nuvarande fastighet vid torget. Postkontoret torde dock icke »för någon längre tid framåt» ha varit inhyst hos bemälde Forssberg ty redan år 1802 inköpte Meijerberg gården nr 73 (Traktör P. O. Jonssons, numera firman Bröderna Lundholms gård). Att postkontoret då erhöll lokal i post- mästarens gård är givet. Man vet det säkert därigenom, att överpostdirektionen efter Meijerbergs frånfälle i »postgården» bevakade en statens fordran.
Meijerbergs gärd inköptes 1811 av efterträdaren C. E. Granström. Granström var en betrodd man i staden och svärfader till den myn- dige Samuel Perman i dennes senare äktenskap.
Granström efterträddes 1829 av förre majoren Adolf Lucander, vilken ägde fastigheten vid torget och Köpmangatan (nr 1 i kvarteret Apotekaren, nuvarande Storgatan 2) och posten torde, som seden då och även längre fram var, ha delat rum med postmästaren. Rörande Lucanders fastighet hemställde ekonomiedirektören P. Wikström är 1833 hos stadsstyrelsen »att kaptenen och postmästaren A. Lucanders lilla nedrutna koja, som i många år lovat att nedramla och dymedels freda mig såsom granne i första hugget och vidare stadens invånare i allmänhet för den ögonskenliga faran för vådeld, måtte utdömas och rivas tillika med det av samma beskaffenhet varande postkontoret, i synnerhet som Lucander nu börjat reparera den irreparabla kojan». (ÖH I, sid. 188.) Denne Lucander synes ha avsatts från sin tjänst såsom kapten vid fältjägarna genom K. M:ts utslag den 11 juli 1824 för ett uppträde, som han och fyra andra officerare gjort sig skyldiga till emot en kamrat, löjtnant E. V. Sahlberg, vilken de med hugg och slag ville tvinga att begära avsked. Lucander torde emellertid ha återfått sin tjänst. Detta framgår därav att K. M:t den 26 augusti samma år förklarat sig sakna anledning, att beträffande tre löjtnanter av de samtidigt med Lucander dömda, återgiva dem deras tjänster (ÖH sid. 149). Han synes t. o. m, ha erhållit befordran, eftersom han senare tituleras major. (Se även G. ö:s årsskrift 1939, sid. 36!) Lucander avled 1842.
Efter honom blev överstelöjtnanten C. A. Charlier postinspektor och postkontoret inrymdes i hans gård vid Strandgatan, nr 4 I kvarteret Bryggaren. Huset står ännu kvar, senast ombyggt av redaktör Agaton Burman och senare väl vårdat av tandläkaren John Rosendahl. (Avbildning i ÖH sid. 290.) Förenämnda Siösteen antecknar om Charliers hem: »Detta är ett bland de få lyckliga ställen, där inbördes lycka och kärlek mellan man och hustru tyckas vid första inträdet annoncera främlingen trevnad och belåtenhet». (G. Ö:s årsskrift 1940.)
Charlier, född 1789 och död 1859, var annars samma barska typ, som Lucander och skötte åtminstone i början postarbetet ensam, möjligen med någon hjälp av postiljonerna, vilka enligt mantalslängden voro Åslund och J. A. Blom. Möjligt är att ytterligare någon var i tjänst, skriven i Brunflo eller Ås. Posten kom vid denna tid två gånger i veckan från Sundsvall. Landsbygden hade i regel allenast en tur i veckan i bästa fall, många orter mindre.
Postarbetet torde emellertid ha ökats eller också blev Charlier med tilltagande ålder i behov av någon hjälp, ty 1850 utnämndes den förste postskrivaren i Östersund nämligen E. Swanström, född 1829 i Oviken. Han var extra landskanslist och man kan antaga, att han tidigare även varit extra i postverket. Swanström blev 1860 postmästare i Nordmaling och 1876 i Luleå.
I taxeringslängden för 1855 är Charlier taxerad för 250 riksdaler, lönemedel. Om pensionen från militärstaten ingår däri framgår ej av längden. Tjänstemännen vid länsstyrelsen hade det bättre. Sålunda var landskanslisten Lindberg samtidigt taxerad för 400 riksdaler.
Charlier var den siste knektpostmästaren i Östersund. Hans efterträdare ha alla varit posttjänstemän, fr. o. m. Elof Sodenstierna år 1860.
Anordningen med pensionerade officerare såsom postmästare blev under 1800-talet en allt vanligare företeelse; den siste militäre post- mästaren utnämndes 1875. Innebörden var ju, att anslag på en stat förenades med lön på en annan — officerspensionen med post- förvaltararvodet. Det fördoldes heller icke, att avsikten med dylika placeringar rätt och slätt var att bereda officerarna en dräglig bärgning på ålderdomen. Postverket hade dock egna tjänstemän, som genom denna anordning blevo förbigångna, vilket naturligtvis kom dessa att förlora modet och intresset för arbetet och, som en överpostdirektör skrev, »all skickelig ungdom bliva avskräckt att söka sin lycka på ett ställe, där han (sådan) aldrig kunde förvänta».
Även civila ämbetsmän erhöllo stundom en posttjänst såsom förstärkning i sin pension. Sålunda blev förre landshövdingen (1810— 1817) i Jämtlands län, A. Wasell, år 1826 postinspektor i Umeå. (Forsell, Postv. Historia sid. 262.)

Trots efterforskningar på många olika håll har det icke varit möjligt att påträffa några porträtt av postmästarna Meijerberg, Granström,
Lucander ooh Charlier. Sökandet kommer dock att fortsättas, helst med föreningsmedlemmarnas medverkan, och ev. påträffade porträtt återgivas då ett annat år.
Red.

 

Hur Östersund fick sin förste civile postchef

I anslutning till skildringen här ovan om postförhållandena i det gamla Östersund återges här ett utdrag ur ett brev till löjtnant E. Chr. Genberg från folkskolläraren och skriftställaren Karl Otto Zamore, Pajala.
Min morfar Elof Sodenstierna var född 1822 och dog 1891, så honom har jag aldrig sett. Enligt mina ärvda släktanteckningar (min far var intresserad personhistoriker), blev han postinspektor i Östersund 1860 och fick avsked med pension 1887, men han var tjänstledig sedan 1885 och bodde från detta år till sin död i Uppsala. Han hade redan som 12-åring börjat i postverket hos sin far, som var postinspektor (dåvarande titel på residensstädernas postmästare) i Norrköping. Senare förestod han Norrköpings postkontor, då ordinarie innehavaren, en f. d. generaladjutant Mörner, alltid var ledig. Med tiden sökte han själv postkontor, fick ofta generalpoststyrelsens förord, men blev gång på gång vid utnämningen förbigången av någon gammal militär. Dessa fick ju då ofta postkontor som någon slags pension. Om hur det gick till att han fick Östersund, minns jag att min mormor brukade berätta följande: Morfar tyckte, att han blev förbigången väl ofta, reste därför upp till Stockholm och begärde audiens hos Karl XV. Det fick han. Sedan kungen, som då möjligen ännu var endast kronprinsregent, hört ärendet, lovade han, att morfar skulle få nästa postkontor som han sökte. Så blev Östersund ledigt, morfar sökte och fick förord. Men för säkerhets skull tyckte han, att han borde påminna kungen. Han reste alltså till Stockholm igen för att tala med Karl XV. Men den gången fick han aldrig säga något till kungen. Så fort han kom in och bugade sig för majestätet, så fick han nämligen höra följande: »Är du här nu igen, Sodenstierna? Vad fan har du här att göra? Jag har ju lovat dig, att du skall få Östersund. Res hem och packa. Adjö med dig.» Och så var den audiensen till ända.

 

Östersunds första bilstation

 

Några glimtar ur Jämtlands och Östersunds telefonhistoria*)

Av SVEN NORGREN

Befolkningen i Jämtland har sedan urminnes tider varit ett farande folk. Sin reslust har jämtarna alltid sökt tillfredsställa trots sin rotfasthet och stora kärlek till hembygden. De ha företagit långa färder både mot öster och väster.
I samband med sina resor ha de alltid visat stort Intresse för att göra affärer. De for med sina handelsskepp från Levanger ända ner till Bergen och körde med sina varor söderut till Uppsala och till Stockholm.
Redan för 1000 år sedan torde handeln för Jämtlands befolkning ha spelat en mycket stor roll. Jämtarnas myckna kringflackande på in- och utrikes handelsvägar var en naturlig följd av landskapets läge. Som gränsbygd blev Jämtland ett viktigt marknadscentrum för varuutbytet mellan Sverige och Norge.
Under århundradenas gång har jämtarna naturligtvis vid sina färder varit beroende av kommunikationsledernas och kommunika- tionsmedlens utveckling.
I äldsta tider tog man sig fram längs vattenvägarna. Jämtland har ju rikligt av sådana i sina långsträckta sjöar och vattendrag. Så småningom trängde man fram på stigar genom de stora villsamma skogarna. Efter hand började så byar och socknar att gemensamt bryta landsvägar.
Under senare delen av 1800-talet genomgick samfärdseln i Jämtland en revolutionerande utveckling. Detta skedde genom tillkomsten av järnvägarna. Dessa sökte sig allt längre upp i landet. I juli 1882 dånade den första ånghästen fram längs den s.k. norrländska tvärbanan, som utgick från Sundsvall förbi Östersund till Trondheim.
Emellertid hade några tiotal år tidigare I Sverige det s. k. Telegrafverket bildats. I dag äro vi fullt medvetna om vad dettas utveckling har betytt ur kommunikationssynpunkt.

* Föredrag av sektionsingenjör Sven Norgren vid invigning av Östersunds automattelefonstation den 23 maj 1948.

En av Telegrafverkets trådar hade för telegraferlngsändamål redan 1857 funnit vägen ända upp till Haparanda. Denna telegraftråd gick fram från Stockholm längs städerna vid Bottenhavskusten men nådde inte fram till Östersund. Ett förslag väcktes likväl år 1860 att Riksgäldskontoret borde anslå medel till en telegraf ledning från Sundsvall till Östersund. På den tiden kände man inte till något medel att skydda telegrafstolparna mot förruttnelse I jorden.

 

Man måste därför byta stolparna mycket ofta. Eftersom detta blev synnerligen dyrbart ansågs den planerade telegrafledningen alltför kostsam. Förslaget fick därför förfalla.
År 1863 erhöll emellertid, trots alla besvärligheter, Östersund sin första telegrafledning till Sundsvall. Denna nya telegrafledning sökte sig tre år senare längs pilgrims- och handelsvägen över Skalstugan in i Norge ner till Trondheim.
Östersunds första telegrafstation skall enligt uppgift ha legat precis på samma plats, där vår nuvarande telefonstation ligger. Ett par år senare flyttades telegrafstationen till hörnfastigheten Köpmangatan—Permansgatan, Stadsgården (Köpmangatan 24), mitt emot nuvarande residenset. Denna stations förste kommissarie, som hette J. O. Lundgren, stannade på sin post ända till år 1890.
Att telegrafverkets reparationstjänst inte alltid har arbetat efter nutidens mera rationella metoder framgår alltför tydligt av följande betecknande händelse, som lär vara sann.
En gång på 1800-talet blev det fel på telegraf ledningen till Sundsvall. Telegrafkommissarien, som även fick sköta reparationstjänsten på den tiden, måste bege sig ut med hästskjuts för att söka efter felet. I två dagar höll han på, men fann inte felet förrän han kom ända fram till Sundsvall. Där bestod detta helt enkelt i att man glömt att ta bort en s. k. »låsning» på ett relä.
Emellertid framkom på 1870-talet ett nytt revolutionerande kommunlkationsmedel.

 

Det var telefonen. Den 14 februari 1876 hade nämligen Alexander Graham Bell inlämnat sin patentansökan på en apparat, som kunde överföra ljud medelst s. k. »kontinuerlig» elektrisk ström.
Första gången telefonen namnes offentligt i Sverige är i december 1877. I en liten notis i en stockholmstidning meddelades nämligen att en herr Cedergren hade byggt en telefonledning mellan sin bostad och sin butik vid Drottninggatan i Stockholm. De närmaste åren förekom I vårt land rätt ofta meddelanden om andra lyckade telefonförsök på längre avstånd.
Så småningom startades också en hel del telefonföreningar i landet och detta blev fallet även i Jämtland. I Östersund bildades sålunda en sådan förening år 1883. Denna fick namnet Östersunds Telefonförening.
Den på den tiden välkända firman Bröderna Haglind hade fått i uppdrag att samma år bygga en telefonstation. Denna första telefonstation i Östersund, som öppnades för trafik i mars 1883, utgjordes av en s. k. proppväxel för 50 abonnenter och var den första i länet. (Föreståndare var fanjunkaren Ernst August Lif till år 1887. Red:s anm.)
Förresten var det inte alls billigt att skaffa sig telefon vid denna tid. Det kanske inte skadar att tänka på detta när man nu klagar på de höga inträdesavgifterna. Då kostade inträdet för att få telefon 195 kronor. Abonnemangsavgiften var emellertid rätt blygsam och uppgick till endast 25 kronor per år. Penningvärdet var ju förstås ett helt annat då och de 25 kronorna var väl i många fall en ganska kännbar utgift.
Var låg nu denna första telefonstation i Östersund? Jo, den var belägen hos den s. k. »Jon-Svens» i huset vid Postgränd något ne- danför Hamrins nuvarande affär vid Storgatan, tomten nr 1 i kvarteret Tullvakten (Postgränd 6).
Den dåvarande vaktföreståndaren fröken Bolin har bl. a. talat om för mig att trådarna från abonnenterna togs direkt in i växelborden. Någon s. k. korskoppling eller något överspänningsskydd fanns inte. Ibland kunde det enligt fröken Bolin också hända att det plötsligt började ryka och osa brant i växelbordet. Då hade telefonledningarna råkat komma i kontakt med el.verkets ledningar. Det fanns nu intet annat att göra än att helt enkelt kapa telefonledningen. Det inträffade också att förgrymmade abonnenter vid sådana tillfällen kom upprusande och undrade varför de inte svarade i telefonväxeln. När de fick reda på orsaken och fick se röken slå emot sig lugnade de sig och förlät telefonisten.
De privata telefonföreningarna i landet hade under årens lopp spritt sig till nästan varje stad och större samhälle. Stundom var dessa föreningar förbundna med varandra och bildade ibland stora komplex av telefonområden — alla med enkeltrådiga ledningar. Telefonföreningarna hade ej sällan olika Instruktioner.
Skulle man därför någon gäng ringa ett långväga samtal fick man försöka klara sig fram från station till station på egen hand. Detta visade sig också ofta synnerligen besvärligt när man kom in på någon främmande förenings område. Mänga gånger var det något fel. Den s. k. överhörningen var betydlig och andra samtal störde ofta ens eget.
I detta virrvarr av telefonföreningar med rätt skilda intressen var det som dåvarande generaldirektör Erik Storkenfeldt hade att röja upp. Han tillträdde sitt ämbete är 1890 och försökte bryta väg för bildandet av ett ordnat telefonväsende.
På 1890-talet började därför Telegrafverket att så småningom övertaga de privata telefonföreningarna. I Jämtlands län anknöts också efterhand en del telefonföreningar med rikstelefonnätet. Är 1894 övertog sålunda Telegrafverket Östersunds Telefonstation. Då hade antalet abonnenter här stigit till 220.

 

I samband härmed flyttades telefonstationen till Ernst Gustafsons fastighet vid Storgatan, tomten nr 5 i kvarteret Barberaren (Storgatan 25). Detta hus fick nu också ett »telefontorn», som naturligtvis inte kunde mäta sig med Brunkebergsstationens i Stockholm men som var ståtligt nog. Tre trappor upp i denna fastighet vid Storgatan bodde Telegrafverket till 1912. Växelborden utgjordes här av s. k. S. M.-bord. Vid borden fanns plats för fyra telefonister.
Under denna tid, närmare bestämt år 1898, drogs också den första telefonkabeln upp i Östersund. Den var 76-trådig och gick från telefontornet över hustaken upp mot Litsvägen.
De idylliska förhållanden, som hade rått på den första stationen vid Postgränd, fortsatte även nu sedan stationen flyttats till Storgatan.
Fröken Bolin,^som skötte vaktföreståndareplatsen, även här, berättar, att det rådde ett mycket gott förhållande mellan abonnenterna och personalen på telefonstationen. Skulle någon abonnent, som bodde i närheten av telefonstationen — t. ex. Kahn — Inte svara, kunde man mycket väl gå fram och försöka ropa på honom genom fönstret.
En del av abonnenterna hade dock ganska stora fordringar. En av styrelseledamöterna i den gamla telefonföreningen, en skåning,
krävde t. ex. att man omedelbart skulle bryta ett pågående samtal, så att han genast kunde komma fram. Han begärde dessutom att flickan i växeln skulle känna Igen honom på rösten.
Fröken Bolin har vidare talat om för mig att en kapten vid s. k. »Hästjägarna»-, vilka var förlagda på Frösön, då och då kom ridande för att hämta sina militärorder. Dessa brukade anlända till stationen per telegram. För att kapten skulle slippa stiga av hästen, hissades orderna med ett vanligt snöre från telefonstationen ner till honom på hästryggen.
På denna tid hade alla abonnenter namnanrop, ett förhällande som fortsatte ända till dess antalet abonnenter hade stigit till 500.
Personalens lön på stationen var heller inte så värst stor. Vaktföreståndaren hade 40 kr. i månaden och telefonisterna hade 30 kr. De två yngsta av dessa hade 10 kr. var, för att de turades om att sköta nattvakten. Förresten åtog sig telefonisterna ofta budskickning vid sina vaktombyten.
Av de tidigare nämnda telefonföreningarna var Jemtlands Telefon AB ett. Detta bolag hade ett ganska vidsträckt telefonnät på landsbygden vid Storsjön och runtomkring Östersund samt omfattade ett 20-tal stationer. Liksom de andra telefonföreningarna övertogs Jemtlands Telefon AB av Telegrafverket år 1897. I samband med detta började också nu ett omfattande ombyggnads- och ny- byggnadsarbete bl. a. av de enkeltrådiga näten till dubbeltrådiga.
Efterhand blev telefonförbindelsen klar hela sträckan Stockholm—Östersund—Trondheim och denna ledning kunde tagas i bruk den 20 oktober 1902. I samband med detta kunde också det första samtalet utväxlas mellan Östersund och Stockholm. Det var en grosshandlare från Stockholm, Axel Lang, som hade detta första samtal. Han var på tillfälligt besök i Östersund och var förresten god vän med dåvarande kommissarie Bergner.
Östersunds telefonstation i Gustafssons fastighet vid Storgatan visade sig snart alldeles för otillräcklig. Utrymmena voro för små och man måste se sig om efter nya och större lokaler. Uppfinningen från 1876, telefonen, visade sig vara en sak, som fler och fler ville skaffa sig och som många också blev beroende av i sitt arbete.
År 1912 flyttade man därför in i den byggnad, där automatstationen nu är inrymd. Den uppfördes under åren 1910—1911, ritades av arkitekt Hermansson i Stockholm och entreprenör var byggmästare Eliström i Östersund. Den var avsedd både för Telegrafverkets och Postens behov. Stationen togs i bruk 1912.
Vid inflyttningen i dessa lokaler bereddes även plats för telegrafstationen. Denna hade sedan 1904 legat vid Storgatan 34, i samma hus som dåvarande Metropolbiografen. Man företog i samband med telefonstationens inflyttning en hel del omändringar, särskilt av den tekniska utrustningen.
Tidigare hade man haft de s. k. S. M.-borden. Dessa hade ju dittills

 

tills varit synnerligen passande för sitt ändamål med sådana nymodigheter som snören i stället för proppar och med s. k. »multipel». Denna gjorde att varje telefonist lätt kunde koppla till alla abonnenter. Dessutom hade den klaffar, som föll ner när abonnenterna ringde. Sedan fick man skjuta upp dessa klaffar med något som liknade en dammvippa.
Emellertid hade nu även dessa anordningar blivit alltför otympliga. Man inmonterade i stället s. k. S. L. M.-bord. Å dessa bord kom anropen medelst små lampor som tändes av relän. Lamporna tog endast obetydlig plats i jämförelse med klaffarna och man kunde därför betjäna ett betydligt större antal abonnenter än förut. Stationens första utbyggnad omfattade 1.200 lokalledningar. 10 lands- och lokalexpeditionsplatser samt 10 riksexpeditionsplatser uppsattes. Stationen hade planerats för 25 är framåt, alltså till 1937, varvid 17 lands- och lokalsamt 20 riksexpeditionsplatser beräknades räcka. Abonnenttillströmningen har under årens lopp varit stor och ständiga utökningar av växelborden har utförts. De prognoser beträffande den fortsatta utökningen av stationen, som vid olika tider gjorts, ha visat sig vara tilltagna i underkant.
I en beräkning den 29 april 1941 säges sålunda att från och med 1936 inträffade en våldsam ökning av abonnenttillströmningen, somt helt kullkastar tidigare beräkningars resultat. Enligt denna beräkning måste en ny statlon — eller utbyggnad i andra lokaler stå till förfogande vid årsskiftet 1944—1945.
Med hänsyn till svårigheter att anskaffa materiel valdes att utöka SLM-stationen i kapprummet intill den ursprungliga telefonsalen. En mindre telefonsal inreddes därför år 1942.
För att få ytterligare utrymme för telefonsalen nedflyttades 1946 maskin- och batterirummet till källaren. Lokalerna hade under de år som gått visat sig alltför små både för telegrafverkets och postens behov.
Under 1930—1931 tillbyggdes därför norra flygelbyggnaden och även den södra måste utbyggas. Dessa utrymmen togs i fullt bruk nyåret 1932. Ritningarna hade utförts av professor Lindholm i Stockholm.
Åren 1945—1946 uppfördes en särskild förrådsbyggnad på telegrafverkets tomt intill denna fastighet. På samma tomt hade dittills postverket haft sitt bussgarage. Ändrings- och ombyggnadsarbetena inom denna telegrafverkets stationsfastighet ha på grund av auto- matiseringen varit synnerligen omfattande. De påbörjades 1946 och ha ännu icke helt avslutats.
De nyinredda lokalerna förefaller att vara väl tilltagna både beträffande automatstationen, det nya ingenjörskontoret och den s. k. bokföringscentralen. Man planerar dessutom att inreda bl. a. utökat lunch- och samlingsrum för telegrafverkets personal.
Den automatstation, som i dag inkopplas, har krävt ett ganska omfattande planeringsarbete. Vid en förslå planering för automat- stationen år 1934 beräknade man att automatstationen icke torde behöva tilltagas för mer än högst 6000 nummer.
Automatstationen beräknade man skulle kunna få plats i de av telegrafkommissarien disponerade lokalerna. En tillbyggnad av fas- tigheten skulle ske utmed Kyrkgatan. Arkitekt Åkerblad i Stockholm hade i mars 1936 skisser färdiga för en sådan tillbyggnad, i vilken den s. k. korskopplingen och automatsalen skulle inrymmas.
Automatstationen planerades att utföras enligt telegrafverkets eget system med väljare av relätyp. Den 22 maj 1939 fick arkitekt Åkerblad i uppdrag av telegrafstyrelsen att uppgöra fullständiga ritningar på telefonstationsbyggnaden. Telegrafstyrelsens stationsavdelning föreslog telegrafstyrelsen att anslag borde begäras, så att ny automatstation skulle stå färdig vid årsskiftet 1944—1945. Man räknade då att stationen skulle omfatta maximalt 7.000 nummer och utföras enligt L. M. Ericssons 500-väljaresystem. Under oktober 1941 kom automatstationsfrågan i ett annat läge, enär posten eventuellt skulle lämna fastigheten.
Efter långa underhandlingar beslöts slutligen att postverket skulle bygga egen fastighet. Till denna fastighet vid Rådhusgatan flyttade posten i slutet av 1945. Telegrafstyrelsen hade redan då vid sammanträde den 13 februari 1943 beslutat att under förutsättning att postverket avflyttade telegrafverket icke behövde uppföra ny fastighet.
Förberedelserna för automatiseringen av Östersunds station har pågått sedan länge.
Telefonnätet i Östersund har måst ombyggas och förbättras. Dessutom har hos samtliga abonnneter nya apparater och telefonväxlar måst installeras. Ny s. k. inledningsbrunn och kabelkällare för de till stationen inkommande telefonkablarna har bl. a. byggts och ny utrustning för maskin- och batterirum har uppsatts.
De gamla S. L. M.-borden för rikstrafiken har genomgått en omfattande ombyggnad i sammanhang med automatiseringen och kommer väl ännu att få tjänstgöra några år framåt. L. M. Ericsson har stått för installationen av själva automatstationen.
Jag skulle kanske i detta sammanhang med några få ord nämna även de två landsstationer i Östersunds närhet, som ha automati- serats. Det är stationerna Frösön och Ope.
Frösön fick sin första telefonväxel strax efter sekelskiftet. Den sattes upp i det s. k. »Stormtorpet», som låg i en backe ner mot det nuvarande flygfältet. Under några år sköttes växeln av en kamrer Storm. Han har berättat om en del av de svårigheter, som man på den tiden hade att kämpa emot.
Bland annat skulle han med endast en ledning till staden betjäna både Fältjägarregementet och civilbefolkningen. I mellantiden fick han så gott det gick försöka expediera de kunder, som besökte hans affär. Under dessa förhållanden var det ju därför inte så egendomligt om man ofta i brådskan både hörde fel och expedierade fel.
Så gick alltså åren ända fram till 1934. Då blev man tvungen att lägga ner Frösöväxeln eftersom man inte kunde få någon att sköta den.
Precis 10 år senare upprättades emellertid växeln igen alldeles intill den vackra s. k. »Sommarhagen» och där har den sedan legat ända tills nu.
Den nya automatstationen i Ope har inte alls så gamla traditioner som Frösö station. Först år 1932 lyckades herr Oskar Svedberg i Ope intressera fem personer att skaffa sig telefon. Detta antal var nödvändigt för att en växel skulle få sättas upp. Under årens lopp har Ope-stationen vuxit ut betydligt och den automatstation, som nu har uppsatts där är av precis samma modell som Frösöstationens.
I samband med byggandet av de två sistnämnda landsstationerna har betydande kabel- och nätarbeten utförts. Som exempel kan jag nämna att tre kvarts mil kabelgravar har grävts samt att å Frösön nedlagts 1.389.000 och i Ope 809.000 km. tråd.
I det föregående har jag försökt lämna några ganska korta och sporadiska glimtar ur Jämtlands och Östersunds telegraf- och tele- fonhistoria.
När vi i dag inviger den nya automatstationen här i Östersund betyder detta utan tvivel att en viktig milsten passeras på den väg, längs vilken stadens telefonutveckling går fram.
Vår förhoppning är att denna automatisering kommer att vara en god hjälp i den andliga och kommersiella utvecklingen både för Östersund, för Jämtland och därmed också för hela vårt land.

 

En försvunnen Odenslundsidyll

Av HANS ERICSSON

För 20 år sedan försvann en gata i Odenslund, som hette Järnvägsgatan. Den gick fram mellan nuvarande Skolgatan 2 och 4 och fortsatte ner till Brunflovägen mellan nr 5 och 7. Hälften av densamma finns ännu kvar som »Grundläggargränd», vilket namn tillkommit för att hedra grundläggarna Englund och Kilander, som bodde vid densamma.
Järnvägsgatan var en av huvudgatorna i Odenslund omkring sekelskiftet. Här hade bebyggelsen börjat redan på 80-talet. Marken omkring densamma ägdes ursprungligen av grundläggare Carl Englund och hans hustru Kristina Englund, föräldrar till gårdsägare Ecke Englund å Brunflovägen 5, som sålunda alltjämt bor kvar vid sin »mammas gata».
Järnvägsgatan dömdes emellertid till undergång strax efter inkorporeringen av Odenslund, då ny stadsplan uppgjordes för stadsdelarna Norr, Odenslund och Söder. Gatan delade nämligen upp kvarteret »Pionen» i två bitar, vilket ju inte var så lämpligt.
För den generation, som var ung omkring år 1900, är den i alla händelser förknippad med en hel del minnen. Då som nu var en gata ett kärt tillhåll för alla ungar, och Järnvägsgatan utnyttjades också som lekplats av det unga Odenslund. Härligast var den på vintern, då den kunde användas för skid- och kälkbacksåkningen. På eftermiddagarna, sedan skolorna slutat, dominerades den helt och hållet av kälkåkarna, som kommo farande under vilda skrän och rent ut kunde skrämma livet ur både folk och fä. Särskilt var detta fallet, när de större pojkarna kommo sättande utför gatan på någon av Englunds stora höslädar. Då var det för övriga promenerande och hästkörare bäst att hålla sig på sidan. Det väjdes inte för något och gatan kunde ofta sopas »alldeles ren». Släden styrdes av en pojke, som låg på magen på en mindre kälke och med fötterna hakade fast i medarna. Det var ett mycket bra, lätt och säkert sätt att styra släden, och jag minns inte mer än en gång, att ekipaget gick över styr och de åkande litet våldsammare än vanligt kastades mot broar och staket. Det blev en stunds tystnad överlag den gången, minns jag. Men till slut kom den ene efter den andre upp ur snön och konstaterade, att man klarat sig ganska bra, fast det kanske gjorde ont

 

litet här och var. Dessa färder pågingo hela vintrarna, och när det var isföre, fortsattes åkningen även utför Claréusbacken och ner mot järnvägen.
Vid den tidpunkt, vi nu tänka på, alltså för 40 å 50 år sedan, fanns det också gott om pojkar vid Järnvägsgatan, överst uppe i backen fanns det utom författaren och hans två bröder — Pelle och Julius — fyra Blomkvistar, nämligen Axel, Gösta, Ture och Pelle. Sen kommo Lennart och Georg Westlinder, därefter Kalle, Ecka, Nisse och Torsten Kjellberg. Vidare Manne Hagström samt längst ner Hugo, Valter och Ecke Englund samt Ivar Engström, vilka bodde på gatans norra sida. (Ej så långt Ifrån vid Ängegatan bodde Roslundspojkarna, av vilka de äldre voro med, samt vidare Ossian Hassel, Sanfrid Wiberg m. fl.) På södra sidan hade vi Harry Liv samt bröderna Kalle och Gustaf Kilander och längst nere vid Brunflovägen Rulle, Hugo och Effe Magnusson samt Samuel Lind jämte

 

 

 

en hel del inackorderingar. Några av pojkarna äro döda, men åtskilliga leva än som kända och ganska hyggliga medborgare i sin gamla stad eller på annan ort i Sverige. Här skola vi inte upptaga utrymmet med att närmare redogöra för deras livsöden.
Vi skola denna gång nöja oss med att presentera några bilder från den nu försvunna Odenslundsidyllen, vilken för övrigt August Berg förevigat i ett flertal kolteckningar, varav vi här visa en. På denna framträder tydligt den fina trätrottoar, som de förnämligare gatorna i samhället fingo några år före Odenslunds definitiva sammanläggning med staden. Ifråga om rena och snygga gator överglänste Odenslund en tid självaste Östersund, vars »trottoarer» vid regnväder voro obefintliga. Vi tala inte därmed något illa om vår vackra stad. Men ett påpekande kan lättare komma oss att förstå, hur oerhört fort utvecklingen i staden gått under de sista årtiondena. Vid sekelskiftet fanns heller inte mer än en enda liten vanlig glödlampa som ledtråd efter hela Järnvägsgatan. Annars fick månen och himlens stjärnor svara för belysningen.
Järnvägsgatan, var såsom nämnts en av huvudgatorna i Odenslund under municipiets tillblivelse och fram till inkorporeringen. För dem, som voro med då, kan det ju vara av intresse att erinras om vilka som voro gårdsägare kring densamma. Vi välja 1910. På norra sidan nerifrån Brunflovägen finna vi som innehavare av gårdarna: Grundläggare Carl Englund, kakelugnsmakare Eskil Olsson, herr Pål Andersson, lokförare G. T. Hagström, lokförare N. A. Kjellberg, grundläggare N. M. Johansson (f. d. seminarierektor N. P. Westlinders), bagerskan Karin Wikström, fjärdingsman Olof Eriksson och gårdsägare Per Eriksson, (även med adress Skolgatan 1).
På Järnvägsgatans södra sida (men ofta med adressen efter Hantverksgatan) finna vi som ägare: Nils Erik Jonsson i Håsjö, (gamla E. Aug. Anderssons gård), handelsidkerskan Rosalie Hansson, handlanden J. V. Viklund, lokförare G. Larssons hustrus sterbhus, dis- ponent Carl Englund, Erik Larssons sterbhus, Sven Nilsson, skomakare C. J. Bergstrand, skräddare Per Zetterström samt handlanden Göran Eriksson (även Skolgatan 3).
Den del av Järnvägsgatan, som nu försvunnit, omfattades av kvarteret Pionen, d.v.s. det område, som begränsas av Skolgatan, Hantverksgatan, Regementsgatan och Odenslundsvägen.
Järnvägsgatan var som nämnts en av vår ungdoms många lekplatser, varifrån sekelskiftets odenslundsbor bevara en hel del härliga minnen.
Men inom kvarteret Pionen bo alltjämt kvar några av de gamla odenslundspojkarna. Hos dem träffas man ibland och lever upp minnena. Vi ha många historier, som det kanske kan roa även andra att höra talas om.

 

Ur Östersunds stadsarkiv

 

De äldsta kommunala protokollen, som började återgivas i årsskriften 1947, fortsätta här. I original äro protokollen på grund av sin ytterligt svårlästa piktur i det närmaste otillgängliga för forskare. Red. står i tacksamhetsskuld till Länsarkivets tjänstemän för värdefull hjälp med avskriften.

1798. D. 1 juli kl. 6 om afton war enhällig sammankomst då följande affairer förhaddes, uplästes och afgiordes, nämligen.
1:mo Uplästes förening emillan Östers, och Odensala om skogsdelning och giordes af fullmäcktigen för däs förwaltning.
2:do Uplästes de ankomna resolutioner nemlig. om ståndpännings ärhollande, och att ärhålla flera handwärkare samt caffe kokersk. Björckqvist afslag.
3:tio Alla war nöjda med dän tilhandlade kyrckklockan.
4 Bifölts att Perman skulle få flytta båthuset på gamla stället wid sjön.

D. 1 aug. Ärhindrades befallningsm. Lidsten skrifteligen att gifva länsmannen ny påminnelse om oxmarknaden d. 10 septbr. 1798 uti Östersund.

D. 26 aug. samanträdde efter kallelse samteliga stadens innevånare då följande ämnen förehaddes och afgjordes, nemligen.
1 :mo Enligt öfverenskomelse faststältes följande marcknadswackt till d. 10 september 1798.
1 :sta Mäster Lundberg 1 m., Wangmak. Moberg 1 m.
Apothek. Perman 1 Dit. Melldahl ……………1 … = 4 man
2:do Boraeus 1 m. Stadling 1 m. 1 m.
Sandberg 1….. Engvall  1 d:o………….= 4 Dit.
2:do Tilldelas tomter m.m. till ankomna borgare, tryck. Rosenlund, handelsman Söderberg, dagswerkskarl Anders Hinricksson.
3:tio Uptages de i classification och betalade till stads cassan enligt öfverensk.
4 Undfå de bänkerum i kyrckan. Expedierades.
5 Uplästes ankomna Kongl. Collegii författningar.
6 Dito Landhöfding ämbetets resolution på sökta borgares inflyttande.
7:mo Widare tillsattes marcknadswackten enligt andra sidan.
8 :mo Ärhindrades samteliga om wanligt samanskot för stadspresten Nordenberg. Afhielptes.
9 Påmintes en och war af borgerskapet att wakta sig för fyllacktigt owäsende hädanefter. Utlovades.
[Tillsades krukmakaren Hedlund med flere.]*
10 Påminnes hökaren Martin om täckningen å kyrckotaket. Lofvades med första wärkställa.
11:mo Öfverenskom att fredagen och lördagen uptaga och avrödja torget med gatorna.

D. 9 september. Enligit ankom [n] a Landshöfdingeämbetets comunication på Jacob Anderssons ansökning hopaträdde samteliga innevånare efter slutad bön och resolverades: afslogs emedan det är öfverflöd af dylika förut.
2:do Uplästes nyankomna Kongl. Collegi författningar.
3:tio Dit 2 st. resolutioner av Landshöfd. embetet på de sökta borgares inflyttande.
4:to Förekom Jonas Erics [son] med anhållan att blifwa till dagswärckskarl. Resolverades enhälligt och att undfå tomt N. 69 & 70.

1799. Januari 3. Sammanträdde borgerskapet på torget då faststältes att alla stånd skulle sättas strax bredewid alla obygda tomter och formere 4 konter, då även föreslogs 2 st. ständiga ståndkarlar a 1 sk. för nattwackt och åtog sig guldsm[ed] Edvall, skomak. Ängwall å 1 sk. för natten.

* Det som är satt inom hakar [ ] är överstruket.

D. 6. Sedan mantalsskrifningen föregådt faststältes marknadswackt som följer då 2:ne skulle utgöra qvarterwackt.

den 8. Wagnmak. Holmberg 1 m Per Matsson Floberg 1 m 2 m
9. Unrmak. Nordlund 1 Olof Jönsson 1 2
10. Skrädd. Siölund 1 Nils Nordlund 1 2
11 Garfv. Näsberg 1 Joh. Nilsson 1 2
12. Apoth. Perman 1 Tehlberg 1 2
13 Handl. Nordin 1 Edström 1 2
14. Hattmak. Tigerberg 1 Eric Melberg 1 2
15. Martin 1 Bergström 1 2

 

Protocol hållit i samankomsten d. [10 martius] 7 februari 1799.
l:mo Uplästes Landshöfd: Lindecronas resolution på Ing. Törnstens arfwingers fordran för giort arbete. — Rdr. 17 — Resolverades enhälligt att vidare söka vina befrielse därför.
2:do Uplästes ankomna författningar.

Protocol hållit i samankomsten d. 10 marti, sedan borgerskapet in pleno plenorum woro samlade uplästes.
1:mo Ånyo landtm. Törnstens räkning och därpå afgafs förklaring enligt pag. — Till camarskrif. Brunfeldt och skall afgå d. 12 innevarande.
2:do Uplästes marknadsavgiften för framflutna marknaden bestigande sig till Summa — Rdr. 26 — 2 sk.
3:tio Ståndavgiftens fastställande till 40 sk. högst Rdr 1.
4:to [Efter lofwen skulle uppbäras till staden afgifter 16 sk. för 15 stånd.]
5:to Tillsagt borgerskapet att befalln. Lidsten ämnade om lördagen upbära bevillningen.
6:to Beslöts att stånden skulle regleras mot varandra längs stora gatan formera fyrkanter”” mot de ofvanstående.
7 Åtog sig skomak. Ängwall och garfvare Näsberg at wara ståndwackt emot 1 sk. för natten.
8:vo Edström får om han vill behålla rådstugu rumet mot Rdr 1 — men bör logera fisk [alen] el. prästen om de skulle koma.
* Skrivet »4 kanter».

Regleras marcknadswackt, wide andra sidan.

d. 18 Martii Hökaren Martin 1 man Glasm. Bergström 1 m 2 m
Kopp. Svedberg 1 Guldsm. Edwall 1 2
d. 19 Wangm. Moberg 1 Jonas Ersson 1 2
Hand. Forsberg 1 Anders Henricsson 1 2
d. 20 Christer Nyberg 1 Christ. Dretz 1 2
Stadling 1 Söderberg 1 2
d. 21 Rosenlund 1 Sandberg 2
d. 22 Siödin 1 Ängwall 2
d. 23 Meden 1 Wängman 2
18 man

 

1799. Maij d. 20. Sedan borgerskapet enligt pålysning i kyrck samlat sig uplästes följande till öfverenskomelse .
1:mo Alla som hafva kohr böra akta öfverenskoma om en samfält geterska el. gete efter tour utan inwän[dn]ing.
öfverenskom emedlertid att geta efter w …(?) enligit upsat nota som skall cirkulera.
2:do På lika sätt bör förhållas med getande för getter och ansvara för all ohägn.
öfverenskom att geta efter sama tour med kokreaturen tills widare.
3:tio Öfverenskoms om städsel för solldaten om han blir antagen samt sättet att uppbära dänna sama etc.
Lofwat Olof Olofs [son] örbom emot Rdr 10.  Öfverenskoms att partecipiera på varje egen tomt, wilka efter beräknande utgiorde 48 stycken och således blir 10 sk. pr tomt, upbäres och lämnas genast vid solidatens godhkjännande.
4:to Länsman Skylbergs bref om knecktebesparingen samt Militiae räntan för Östersunds afradsland samt presterskap. Resolveras att betala 1798 egne lotten till gothjörande af låhn utaf ståndpeningar.
5:to Föreslogs medel till ofwanämnda g[enom] upbärande af…(?) egna lotterna utan avseende på befall[ningsman] Lidsten, så wida han aldrig debeterat el. crediterat för wad han af arenderade lotter flere åhren(?) upburit.
6 Ärhindras att tiden är inne till wanlige ihog komande för magister Nordenberg. Öfverenskoms efter classification betala
Rdr 1 för 1:sta Class Rd 1
”     2                 d:o  36 (sk)
”     3                 d:o  24
”     4                 d:o  12
7  Lottlistan för arenderade lotterna öfverses och rättas.
8 Bör en var som arenderat tomter ärlägga denna afgift.
9 Utsattes dag till stängande af grinnar och lebm (?). Resolveras att nästa lördag kl. 12 efter middagen.
10 Uplästes nya ankomna kungörelser.
11 Landtmätaren hitkomer wid offeceri mötet då en war efter tour komer att dehltaga utan att betunga staden.
12 utsattes wilken dag som upbörden skall ske. Den 15 juni.

 

Kommunala ärenden 

1/7 1948 – 30/6 1949
(Meddelat av drätseldirektör Harry Rydquist.)

Stadsfullmäktige i Östersund ha under tiden 1/7 1948—30/6 1949 fattat följande beslut av mera allmänt intresse:

1948 sept. 21 att tacksamt mottaga köpmannen Sven O. Perssons gåva
av visst markområde invid Lillsjön att användas till fritidsområde och badplats,
att anslå ytterligare 10.000 kr. — utöver tidigare beviljade 33.000 kr. — till förvärv av vissa fritidsområden på Frösön,
1948 okt. 19 att under år 1948 och 1949 teckna borgen å sekundärlån
till flerfamiljshus, som uppföras med stöd av statliga lån, till ett sammanlagt belopp av 1.250.000 kr. utöver det belopp av 500.000 kr., varom stadsfullmäktige i april 1948 fattat beslut,
att uppdraga åt drätselkammaren att träffa avtal med enskilda fastighetsägare rörande snöborttagning från trottoar i den omfattning drätselkammaren finner lämpligt ävensom att fastställa ersättningen härför till 25 öre per kvm att gälla t. v. med rätt för drätselkammaren att i särskilda fall fastställa annat pris,
att bifalla styrelsens för Jämtlands läns bibliotek förslag om inrättande av en filial till biblioteket i södra delen av staden fr. o. m. den 1/10 1949,
att fastställa utgifts- och inkomststat för år 1949, varvid utdebiteringen till den borgerliga kommunens behov fastställdes till 8 kr. 80 öre för varje skattekrona och skatteöre (utdebiteringen till den kyrkliga kommunen har av kyrkofullmäktige fastställts till 60 öre för varje skattekrona och skatteöre),
1948 nov. 23 att bifalla utarbetat förslag angående omorganisation av  stadsläkarebefattningarna i staden,
att tillsätta en kommitté med uppdrag att genom en förutsättningslös utredning klarlägga stadens hotellbehov,
1949 jan. 18 att anslå medel till startande och drift av en kommunal systuga,
att i likhet med Jämtlands läns landsting giva sitt stöd åt styrelsens för Jämtlands läns bibliotek underdåniga framställning att få övertaga det granskningsexemplar av svenskt tryck, som tidigare överlämnats till Göteborgs stads bibliotek,
att antaga ny renhållningsstadga och ny instruktion för stadens renhållningsverk,
att förvärva aktiemajoriteten i Fastighetsaktiebolaget Handelsmannen (ägare av tomten nr 5 i kvarteret Handelsmannen) samt bl. a. uttala att stadsfullmäktige skola främja tillkomsten av ett storhotell i Östersund, om möjligt i kvarteret Handelsmannen,
1949 april 19 att upptaga ett 30-årigt amorteringslån å 345.000 kr. till om- och tillbyggnad av brandstationen,
1949 maj 17 att anslå medel till ombyggnadsarbeten inom rådhuset och Livénska villan för erhållande av ytterligare tjänstelokaler,
1949 juni 21 att Morénska villan, Brunflovägen 31, skall användas som bamträdgård och att för ändamålet skall anställas två ordinarie barnträdgårdslärarinnor,
att i princip uttala sig för att breddning av Prästgatan skall verkställas på gatans östra sida, från Postgränd till Gränsgatan, till en bredd av 16 m samt uttala att stadsfullmäktige härvid räknade med att en bebyggelse i fyra hela våningar skulle komma att tillåtas utefter ifrågavarande del av Prästgatan.

 

Kyrkliga ärenden
1/7 1948—30/6 1949
(Meddelat av f. folkskolinspektören Nils Larsson,
kyrkofullmäktiges sekreterare.)

1948 okt. 12 Beslut att låta avgifterna för församlingsmedlem bortfalla i fråga om öppning, återfyllning och djupgrävning av gravar samt klockringning ävensom att ställa kyrkan eller kyrkorna till fri disposition för församlingsmedlemmar vid bröllop och begravning.
Beslut att nyinrätta en ordinarie kanslibiträdestjänst å pastorsexpeditionen.
Beslut att avsätta ett belopp av kr. 80.210: 34 till en fond, benämnd Skatteregleringsfonden.
1949 maj 10 Beslut att för ett pris av 85.000: — kr. inköpa kv. Säven,
Skallran och Timjan till mark för kyrkogårdsutvidgning. Beslut att av Märta Wikström med syskon mottaga kr.
10.000:— avsedda att bilda en fond, benämnd »Margareta och P. O. Perssons minnesfond», varav avkastningen skall användas för församlingsdiakonissornas i Östersund arbete att lindra nöd, som uppstått på grund av sjukdom, eldsvåda eller annan icke självförvållad orsak.

 

Styrelseberättelse

 

Styrelsen för Föreningen Gamla Östersund får härmed avgiva följande berättelse över verksamhetsåret den 23/10 1947—23/10 1948.

Under året har styrelsen haft glädjen notera ett antal gåvor. Sålunda har skänkts av
Ing. F . Borggren: Karta å kalkerväv över hamnen i Östersund år 1883, upprättad av Edv. Berg.
Fru Anna Claughton-Wallin: 1) Foto av Gamla Järnvägshotellet (som brann). 2. Scenbildsfoto av »Vid Breitenfeld» 1907 på Östersunds teater, uppförd av amatörer.
Per Swendung: Foto av Storgatan 48 (skom. Almkvists) samt bilder från firma A. Erikssons Guldsmedsaffär, Storgatan 27.
Musikfanjunkare A. G. Gustafsson: Foto av Östersunds amatörkapell 1906, i ram.
Tågmästare Axel Lundström: a) Foto av hans far urmakaremästaren C. A. Lundström, b) Foto av densamme m. fl. c) Foto av teaterdirektör Lindbergs sällskap på Borgens.
Lantbr. Erland Hägglund, Vike, Rödön: En inbunden »Biblisk Real och Verbal Konkordans» av M. Gottfrid Biichner, tryckt 1754. Har tillhört Samuel Perman. Försedd med dennes egenhändiga namnteckning.
Östersunds-Posten: Åtta avdrag av klichéer av bilder från Stortorget i början av 1900-talet.
Jämtlands sjöbefälsförening: En rulle smalfilm ang. sjöfarten i Jämtland jämte förteckning över bilderna.
Löjtn. Chr. Genberg: Foto av en teckning av Johan Tirén, föreställande Genbergska släktens stamgård Genvalla nr 3 i Frösö socken.
Sektionslng. Sven Norgren: Föredrag 23/5 1948 vid invigningen av automattelefonstationen nämnda dag om »Jämtlands och Härjedalens telefonhistoria».
Fröken Brita Svanberg: Foto i ram av framlidne dir. O. C. Ahlström. Ing. I. O. Holmer, Äppelviken: 2 foton av lärjungar i kl. 6: 1 år 1878—79 med namnförteckning.
Jämtlands Brandförsäkringsbolag: 1 ex. av »Jämtlands läns Brandförsäkringsbolag 1848—1948» av G. Hasselberg.
Fru Thilda Eliasson, Klöstanäs: 1) 1 foto av Gröna Kammarens medlemmar. 2) 1 oljetavla, målad enl. uppgift av Anton Genberg i pojkåren samt 3) 1 rek. kvitto i ram, utfärdat av postkontoret i Östersund den 17 juni 1813.
Fru Emma Larsson, f. Holm, Blomstervägen, Laholm: Avskrift av en dikt av 16-årige sedermera prästmannen Nils Löfwenmark »Reflexion öfwer Skolbalen i Östersund Ar 1861».
Östersunds-Posten: Ett 20-tal fotos av evenemang i Östersund 1946—1948. Löjtnant Chr. Genberg har till föreningen såsom gåva överlämnat publikationsrätten till av honom utarbetade boken »Då järnvägen kom till Östersund — en milstolpe i stadens utveckling», och har styrelsen gått i författning om tryckning och distribution av boken.
På framställning av Östersunds Fabriks- och Hantverksförening har styrelsen utsett grosshandlaren Anders Lundvall till föreningens representant vid sammanträde med interimsstyrelsen för anordnandet av en norrlandsmässa i Östersund.
På Samuel Permans grav har i dag i sedvanlig ordning nedlagts en krans.
Föreningens årsskrift, redigerad av Heimer Wikström, utdelas vid årsmötet.

Av föreningens medlemmar ha under året avlidit bokhandlaren Erik Hallqvist, f. landskamreraren Gunnar Lekänder, f. flottningschefen O. J. Näs- lund, f. l:e stadsläkaren Carl Erik Moberg, löjtnanten Henry Lindö, konduktören Jonas Axel Karlsson, f. tågmästaren Knut Axel Lundström, f. läroverksadjunkten Helmer Fahlander, rådmannen Victor Permansson och f. källarmästaren Carl-Oscar Lindergren.

12 nya medlemmar hava invalts sedan förra årsmötet. Medlemmarnas antal utgör nu 287.

Styrelsen har under året utgjorts av ordförande Iwan Wikström, v. ordförande F. C. R. Langéen, sekreterare D. Cappelen-Smith, v. sekreterare Anders Lundvall, skattmästare O. Smith, Carl Lignell och Fredrik Berggren. I tur att avgå ur styrelsen äro P. C. R. Langéen och Anders Lundvall.
Beträffande föreningens ekonomiska ställning och räkenskaper i övrigt hänvisas till revisionsberättelsen.
Östersund i oktober 1948.
IWAN WIKSTRÖM

 

Revisionsberättelse

Undertecknade, utsedda att granska räkenskaperna för Föreningen Gamla Östersund för tiden 23/10 1947—23/10 1948, få efter fullgjort uppdrag avgiva följande

Berättelse:

23/10 1947. Tillgodohavande i bank och obligationer……………………………….30.038:76

Tillgångarna äro placerade dels å sparkasseräkningar i Sparbanken och Jämtlands Folkbank samt i Statsskuldboken inskrivna statsobligationer.
Då anledning till anmärkning icke förefinnes, få vi tillstyrka ansvarsfrihet för den tid revisionen omfattar.
Östersund den 21 oktober 1948.
G. Andersson                 W. Myrin

 

Nya medlemmar i föreningen den 23/10 1948

Fanjunkare A. P. Ekström
Lantbrukare E. Hägglund
Köpman F. Hägerström
Amanuens Kjell Kjelldén
Lokförare A. Hj. Linder
Kapten Karl Moberg
Tandläkare Gösta Nässén
Lokförare Karl Pettersson
Avdelningschef Eric Schmidt
Bankdirektör G. Westerlund
Kapten Åke Wisvall

Sedan föregående årsmöte avlidna medlemmar i föreningen

Konditormästaren L. Edler 30/10 1948
Gårdsägaren P. A. Edler 19/11 1948
f. d. Järnvägsbokhållaren Ivar Ivarsson 15/12 1948
f. Köpmannen N. J. Pettersson 7/1 1949
Apotekaren Martin Blombergsson 11/1 1949
Hedersledamoten f. d. Bankdirektören Carl Lignell 28/3 1949
Byråassistenten Birger Bohlin 31/5 1949
Köpmannen John Dahlbäck 14/7 1949
f. Tågmästaren Jonas Olof Jöns- son 5/8 1949

 

Antal medlemmar i föreningen

Antal medlemmar den 23/10 1948 aktiva 283
passiva 2 285
Nya medlemmar den 23/10 1948 11
296
Avlidna under tiden 23/10 1948—23/10 1949 9
Summa medlemmar den 23/10 1949 aktiva 286
passiva 1 287

Senaste medlemsförteckning återfinnes i årsskriften 1948.

 

Föreningens funktionärer 1948—1949

 

Ordförande:
v. Ordförande:
Sekreterare:
Skattmästare:
Intendent:
Borgmästare Iwan Wikström
f. d. Överlantmätare F. C. R. Langéen
Advokat D. Cappelen-Smith
Bankdirektör Oscar Smith
f. d. Bankdirektör Carl Lignell t 28/3 1949
Civilingenjör Fr. Berggren
Grosshandlare And. Lundvall
Styrelsesuppleanter: Chefredaktör Edvin Magnusson
Disponent Einar Winström
Kassör Albin Johansson, bitr. intendent
Revisorer: Bankkamrer Wald. Myrin
Bankkamrer G. Andersson
Revisorssuppleanter f. d. Bankkassör V. örnberg
Överstelöjtnant Rolf Kjellin