063 – 12 13 24 (telefonsvarare) info@foreningengamlaostersund.se

 

Redigerad av
HEIMER WIKSTRÖM

Skolminnen från sekelskiftets Östersund

Av LENNART WESTLINDER

 

Sekelskiften var ju inledningen till sista dekaden i en epok, som väl i jämförelse med den värld vi nu lever i var Arkadien, det paradisiska. Om det gällde för landet i stort så gällde det också för ungdomens värld, enkannerligen östersundsgrabbarnas och den varietet av denna species, som lyssnade till det aktningsbjudande namnet Odenslundsligan.
Jag har ett bestämt minnesintryck av att för oss 7—10-åringar däruppe i den fredliga och idylliska förstadshörnan, tillvaron i detta sorg- födda århundrades morgon var bra bekymmerfri. För all del, även bland oss funnos problembarn, även vi krävde utlevelser men voro lyckligt okunniga om terminologin.
Vi levde högt i selterbollens och de djärva upptäcktsfärdernas tecken, snattade äppelkart från stadens enda stackars frysande äppelträd därnere vid baningenjörens bostad intill centralstationen, spände tråd med fräsande telegrafer, ett slags fyrverkeripjäs, över Brunflovägen i skydd av vårvinterkvällarnas dunkel så att ölutkörarens häst från Änge, när han kom med sin sjuglasvagn, råkade i sken och gubbarnas från landet pallar på hemväg från gregoriimarknaden stimulerades till stor livaktighet, medan kuskarne nedkallade himmelens straff och helvetets förbannelser över oss företagsamma små bakom staketet.
Vi utvidgade vår handlingssfär och slogos med westerbergarnas berömda sjubrödraskara där nere i Andreas Hansons gård på Prästgatan. Det var ynglingar i särklass med finnblod i ådrorna, den yngste, Nisse, i småskolan, den äldste Göran, nånstans i gymnasiets övre klasser. Fadern, provinsialläkare, var en uppfostrare före sin tid, som lämnade sina gossar full handlingsfrihet. Därför lekte de i föräldrarnas frånvaro inbördeskrig med köttbullar som projektiler i hemmets matsal, högg med yxa gropar i sängkammargolvet för att spela kula och sköt i våningen med salongsgevär, därvid en gång sårande pappa doktorns privatsköterska. En sammandrabbning med denna fruktade guerilla slutade för motståndarna med svett, blod och tårar.
Och så hade vi Lillsjön, odenslundsgrabbarnas eldorado. Redan som pys när jag nätt och jämt kunde läsa hade jag på fyndlapparna i min äldre brors herbarium stavat mig till namnet och blivit fascinerad av det okändas lockelse. Lillsjön var något annat då än nu, full av en romantik, som förflyktigats med sjösänkningar och uthuggning. Artilleriets övningsfält var nytt med svedjestubben ännu kvar här och var, och där bortom stodo skogarna kring sjön, höga, orörda, mystiska med fågelliv, bärrikedomar och naturgrottor passande för indianer och vita.
I sjön fanns gula näckrosen, abborre, snorgärs, blindsill samt märkligt nog en och annan forell. Vid mitt senaste fiskafänge där under ett av de sista skolåren, sommaren 1903, tror jag, gjorde Gugge Andersson och Martin Uhlin plus ytterligare ett par sällskap. I den natten fingo de emellertid intet. På hemvägen vid midnatt kände vi oss sugna och Gugge förklarade att här måste ätas till varje pris. Dessutom, ansåg han, pockade de sista resterna i en medhavd plunta på tilltugg. Som mina penater var närmast inom räckhåll förklarade vännen Gugge, att möjligheterna hos dem borde undersökas. Gugge tog ledningen. Under mitt lama motstånd hamnade sällskapet alltså i det skränfritt liggande sommarköket däruppe i Odenslund. Gugge skred med sömngångaraktig säkerhet mot en dörr, som ledde till skafferiet och upptäckte där de närmaste dagarnas förråd av smörgåsmat o. d.
Han kom utklivande med smör, ost och nylagd kryddsill, vilket allt raskt följdes av kalvsylta, rödbetor, liibsk medvurst och ett torkat fårlår, en s. k. fiol. Det var det enda slags instrument Gugge veterligen behandlade virtuost. Mycket av detta tillsammans med ärtbröd och ett par nygräddade limpor försvann spårlöst genom villiga käftar, nedsköljt av en, eventuellt två s. k. supar.
— Var har du pilsnern? — frågade nu Gugge. Sådan förekom emellertid inte till vardags i detta hotell, varför Gugge hämtade ut ett större mjölkfat, fann en slev och högg in. Det var långmjölk, vilken förkastades. Över den följande morgonens uppgörelse låter vi ridån falla. —•
För att ett par ögonblick återvända till barndomen — allt var inte lek, det fanns också barnsligt allvar; 1 norra folkskolan under den fine och kloke överläraren Lyséns scepter, i den södra under David Floden, läraren, sångaren och den avhållne sällskapsbrodern, eller 1 seminariets övningsskola. Den senare, där ett flertal av ligans medlemmar och några av stadsgrabbarna plus jäntor gjorde de första betten i kunskapens frukt, var särskilt eftersökt på grund av klassernas litenhet och fröken Maria Hasselgrens renommé, ett nyligen anlänt pedagogiskt non plus ultra från Högre Lärarinneseminariet.

Den nuvarande generationens ungdom kan väl knappast fatta, att man efter ingenting annat än två, ev. tre år där plus en drill under sommaren omedelbart före inprövningen i läroverket kunde ta sig in i detta vid fyllda nio år.
Vi lämnade alltså Hasselgren och jäntorna, vad de allt hette, Sonja och Aina Wistrand, Jenny och Anna Englund, Bira Hjelm, Pricken Johansson, den sköna Anna Widén, Elin Smith, nr 1 i flit, kunskaper och dygdädel vandel o. a., åt deras öde och beredde oss för entré i den högre lärdomens tempel.
Tentator var fil. doktor N. M. Jonsson, av okänd anledning*) omdöpt till Macken. Denna i det kommunala verksamma, originella och helstöpta lärarpersonlighet med det snusmärkta romaranletet hade under egna skolår levat ur matskrin och under umbäranden vid Frösö skola.

 

Tills nyligen hade han varit huvudlärare i klassiska språk men i ilskan över lidet nederlag vid tvisten om en uttalsfråga i latinet med nykomlingen, fil. lic. E. Rosengren, Barbarossa kallad på grund av sitt röda skägg, lämnat gymnasiet och övertagit första klassens samt- liga läsämnen. Bortsett den självvalda smäleken för honom kan man fråga:

*) Gudmar Hasselberg har emellertid sedan detta skrevs lämnat den sannolikt riktiga förklaringen: under fransk-tyska kriget profeterade franskvännen Jonsson dag ut och dag in envetet inför klassen om Frankrikes seger genom Mac Mahon. Han fick orätt, men pojkarna stadfäste hans beundran för den oturlige marskalken genom att förläna Jonsson ett nom de guerre, Macken.

Var arrangemanget till båtnad för skolan och lärjungarna? Därom tvistade kanske redan då de lärde. Ett är säkert: efter nuvarande fordringar på en barnens lärare skulle han ha varit utdömd. Lyckligtvis var vi pojkar av en härdad ras.
Nå, han visade inte sina färger under prövningen, som gick smärtfritt och en solig dag i slutet av augusti kunde den myndige rektor Hägglund där nere i den spartanskt inredda samlingsssalen räkna upp de 40 lyckliga, däribland samtliga odenslundsgrabbar — utom Gustav C.
Jag vandrade efter slutat upprop hemåt med Gustaf mellan granar, björkar

och gården på den fullständigt lantliga Gröngatan, Gustaf tigande och djupt betryckt. Men när vi kom ut på betesängen ovan häradshövding Thomsons gård gård och Gustaf fick se rektors kor, kom reaktionen. Han fick tag i en solid hässjeroa och gick skummande av bärsärkaraseri lös på en av kossorna, som sävligt och förgäves under rådlösa kovändningar flydde undan hans attacker. Han förföljde henne obönhörligt, halkade på korusor, stapplade på torvor och drämde en hel hop gånger till henne över ryggen med sådan kraft att jag ännu i denna dag inte begriper att den arma kossan räddade ryggraden.
Vi började vandringen, sapientia duce, en fyrtiomannaskara av kloka och fåvitska, lata och flitiga, täcka och stryktäcka, men alla, tänker jag, villigt beredda att göra det mesta möjliga av livets glädjeämnen.
Två av förstaklassisterna står för mig utpräglade i minnets dager: Acke Åslund, som skulle gå längst i jordisk berömmelse och Manne H., den med livsens materiella goda välförsedde, men av Minerva nyckfullt behandlade Manne. Han kom från Arvesund i Hallen, son till en sedermera grosshandlare, och förtalet uppgav, troligen med orätt, att han aldrig förut satt sin fot på en stadsgata. Manne var emellertid ingalunda dum, tvärtom, och handelsbegåvning hade han i blodet men han avslöjade under den första tiden oförsiktigt en lantlig upprik- tighet som stadsbarn ogärna försummade att exploatera. Och ehuru fysiskt stark förstod han inte att parera när i ett slagsmål en motståndare utnyttjade sina finter eller andraklassisterna togo honom under behandling, ty vi levde ännu i pennalismens dagar. Hans kraftiga armar fäktade hjälplöst i tomma luften medan partnern dök och gav Manne en uppercut.
Men »Arvesund» visste bättre. Han började snart utnyttja en vaknande människokunskap; han köpte sig fri från aggressioner genom att bjuda sina antagonister av någon betydenhet, redan befintliga sådana eller presumtiva, på gräddknäck av den söderbergska tillverkningen som annars såldes 10 st. för ett ex. av Calwagens tyska språklära, på chokladkakor med créme från Nord & Södermark eller på holländare och spanjorer från Westrings Kondis — dessa bakelser för vilka en grabb kunde sälja sin själ och hela frimärkssamlingen i den gryende pubertetens år, då han slukar sötsaker som en björn lapar honung.
Men om Mannes vaknande kommersiella och diplomatiska instinkter (han kom ju att så småningom röra sig bland legationsherrar och exotiska ministrar) hjälpte honom att handskas med den grymma djurart som heter stadsgrabbar, så hjälpte det inte inför den ännu grymmare Macken med vare sig spanjorer eller holländare. Manne hade det särskilt besvärligt med tyskan och Mannes goda mamma, en rar och älsklig människa, som visade oss stor gästfrihet när vi hälsade på, hade, sannolikt på tillskyndan av den enfödde sonen, uppsökt dr Jonsson, som nu en dag under sista morgontimman då Manne stakade sig värre än vanligt, fäktade med händerna i desperation, så att den enorma snusnäsduken fladdrade, säg ut över klassen medan blicken spelade tvetydigt bakom brillorna och sa’ ungefär:
— Va’ ska jag göra me dej, H.? Mor din va’ hos mej i går och ba’ att »doktorn skä vara snäll mä’n Manne för si han har nu så ofanteli svårt för »tösken».
Macken inhöstade ögonblickligen den avsedda brakande skrattsuccén och effekten i övrigt uteblev ej. Efter slutad lektion omringades Manne ute i förstun och trapporna av klassens alla livaktigare element och även av angränsande klassers, ty Mackens avslöjande spred sig blixtsnabbt och alla skrek: »Har du så svårt för tösken, Manne!» Ja, långt borta i gränden såg man Manne, på väg mot hemmets sill och potatis, med långa armar vifta ifrån sig några kvardröjande plågoandar: »Har du svårt för tösken, Manne?»
Macken saknade emellertid inte hjärta för elever som verkligen hade svårt för tösken. Värre gick det för de renodlat lata. En discipel av denna kategori får en morgon frågan i Calwagens tyska läsebok.
— Var ska jag börja, spörjer han och avslöjar sig därmed fatalt. Han vet inte ens vilken läxa han fick i går!
— Nä, nu jäklar, utbrister Macken, flyger upp, går genom klassen och sätter sig på kanten av den olyckliges bänk, långbänken, den tiofaldigt ommålade, full av generationers initialer och hällristningar. Tystnaden i salen är fullkomlig, luften laddad med drama.
— Böj loben, säger Macken. Loben har drillats i veckorna sju, presens och imperfektum av verbet ingår i dagens läxa. Eleven grips av skräckaningar och det blir fel redan i första person. En örfil, som driver pojken likt en vante mot bänkkamraten Acke Åslund, blir belöningen. Första person rätt vid repris men andra person — fel, och örfilen på den andra kinden kommer med obönhörlig snabbhet och precision. Om någon slår dig på den ena —————. Nu är pojken halvt redlös av panik och tårar så att tredje person redan på förhand är fördärvad. I pluralis går det lika illa — han bokstavligen oscillerar mellan Mackens väldiga handflator. Presens och imperfektum gör 12 örfilar plus extra pålägg. Vilken tur att man inte hunnit till konjunktiven! Sorgespelet skulle ha fortsatt om inte rektor plötsligt stått i dörröppningen. Såg man fel, eller verkade inte Macken smått förlägen?
Macken insjuknade emellertid under terminens lopp, vilket inte gjorde någon lärjunge utom sig av smärta och deltagande. Hans son Ninni, nybakad student, sattes att vikariera. Vi trodde att här var en yngling som vi skulle lära mores, men hej vad vi bedrog oss. Ninni hade ett sätt att lyfta spektakelmakare vid öronen så att fötterna nätt och jämt berörde golvet, vilket snabbt och definitivt ingav oss en respekt som nära nog överträffade den för fadern.
Påföljande termin delades klassen i två avdelningar, och adjunkten Söderquist övertog den ena halvan. En del vilda stammar ha ju för sed att stena de avgudabeläten, vilkas allmakt de tro har gått ur. När Macken på vårsidan skulle sätta potatis på sin ägandes tomt snett emot Dalénska gården vid Nytorget uppdrog han åt en skara utvalda disciplar ur sin halva att vara honom behjälpliga. Vi i den andra halvan, som inte längre hade något att frukta av den fruktade uppträdde alltså då utanför Mackens staket och sökte med tillrop, slangbåge och diverse projektiler att göra tillvaron sur för Macken och potatisodlarna, medan Macken gick där, iklädd nattmössa och snusnäsduk och knöt näven åt oss.

Jag ska inte trötta med att prata om alla dessa så ofta omtalade lärarpersonligheter: den beklagansvärde enslingen Isis, Esbjörn Edholm; den brede skutskeppartypen Augustin med sin eviga cigarrstump i mungipan, Putte Lindström, elegant, skräddarsydd och lätt effeminerad, den prudentlige och muntre bankmannen och latinläraren Gillberg med guldbågade glasögon och silvriga lockar, den lärde, närsynte och världsfrånvände biologen Peter Olson, för god för okynniga pojkar, hans svåger Sven Joh. Kardell med det vördnadsbjudande Victor Rydbergsanletet, historikern och riksdagsmannen; Scaevola-Söderquist, inkarnationen av lärareproletariatets tristess, för att nu nämna några få.
Låt oss hoppa över till klass två och titta på dess nya uppenbarelse, språkläraren i engelska och tyska, O. A. Olanders. Vi ser en undersätsig, kraftigt byggd man i fyrtioårsåldern med rödskägg och hög ansiktsfärg, ehuru nykterhetsman, i 20 graders januarikyla komma gatan fram utan överrock, med pro­menadkäpp, snabba steg och blicken i marken; ibland ses han åka skidor, upp­ges på somrarna gå i fjällen, ha religiösa intressen och förbindelser med KFUM, men är i nog stort sett en ensam man.

Olanders sades ha studerat grundligt i utlandet. Han blev så tillvida märklig i läroverkets historia, som han var den förste att undervisa på originalspråket. Från sin första entré i klassrummet — aldrig ett ord på svenska — utom då det gällde att översätta förstås.

Inom kollegiet var han enligt Finell inte populär. Kanske betraktade kolle­gerna, av vilka väl knappast någon hade som han studerat på allvar utrikes, hans undervisningsmetod som fjäsk och sökte förringa dess värde. Men i pojkåren ha utländska tungomål och förmåga att begagna dem något bestickande, och för oss blev han en upplevelse av bestående värde. Det här var annat än Calwagen, Mackens malande tortyrredskap — ehuru Gud ska veta att vi fick plugga även nu, Hjorts formlära och syntax, helt avfattade på tyska, för mindre gick det in­te an. Så värst många månader dröjde det inte förrän vi kunde rabbla deklinationsreglerna på tyska och prata allt skapligare. De språkintresserade bevara ho­nom i tacksamt minne.

Han agade också på tyska. Rödkaninen, alias John Söderberg, gräddknäcksexpert, bra kamrat men småklassernas slagskämpe och tyrann önskade redan vid terminens början känna Olanders på pulsen, varför han en kylig morgon innan lektionens början lade radérgummi på den brinnande kaminen. Olanders gjorde sin entré från det angränsande kollegierummet, som vanligt med promenadpåken i hand och ryckte till. Sundqvist, vaktmästaren, tillkallades och kunde fram­lägga sådana indicier, att Söderberg, ställd mot väggen, måste erkänna.

  • Söderberg, du kommst mal hier, sa’ Olanders med låg och isande stämma. Söderberg inställer sig.
  • Warum hast du dies getan — en fullträff med påken på Rödkaninens högra arm.

— Du solist auch ein paar tiichtige Ohrfeigen bekommen — sa Olanders och lade ifrån sig påken.

Smack! Smack! Delinkventen raglar och blänger under lugg som en ondsint ungtjur, knyter nävarna och hukar sig som till språng. Men han aktar sig visligen. Två fruktansvärda hurrilar till. — Smack! Smack! — Du verfluchter Strassenbube, setze dich!

Ack ja, vi levde i kroppsagans tidevarv. Olanders undervisning kom emellertid en del av oss att under sommarferierna söka utlopp för vår nyförvärvade tung­färdighet genom att få prata med tysktalande utlänningar. Tillfällena var i all­mänhet bäst vid cirkus.

Cirkus spelade för skolpojkarna av min generation, så mycket fattigare på nö­jen än den nuvarande, en viktig roll. Ingen fotboll, ingen film, teatern oss en förbjuden frukt utom i målsmans sällskap; explosionsmotorn, bilen och radion voro okända begrepp. Mycket få gick väl till skolan med jubel i hjärtat, många hade stunder då de ogillade dess tvång, andra riste på bojorna, avskydde dess tyranni, dess örfilspedagogik. Men ändå — under terminerna fanns dock sensationer, kamraterna och skolgårdens sprudlande liv, medan sommaren så länge man gick kvar i sta’n, hotades av enformighetens tomrum. Och även pojkar hysa fasa för tomrummet.

Dess bättre fanns då cirkus. Nätt och jämt hade Sundqvist stängt skolans portar bakom oss förrän cirkus var i sta’n. Och vi rusade ner till Sjötorget för att prata tyska, ställa våra tjänster till förfogande, jobba oss till en fribiljett eller diskret orientera oss om möjligheterna att till kvällsföreställningen krypa in under tältduken.

Den ambulerande tältcirkusen är romantikerns sista tillflyktsort under atomepoken. Den fladdrande tältduken väcker undermedvetna hågkomster från släk­tets ungdom, nomadlivet, och de för stunden resta masterna förmedla den rätta poesien kring det farande folket. Den hejiga musiken, piskknallarna, de glittran­de paljetterna, nervkittlet — allt detta är primitivt men en primitivitet på klas­sisk grund med kvinnoskönhet och manlig styrka. Esteten och grabben på hyl­lan få båda sitt lystmäte. Det doftar färsk sågspån, rovdjur, hästar och hö, läder, smink och parfymer på detta rum. Fantasien fyller vinklar och vrår. Den trista verkligheten viker i denna grönvitt skimrande katedral av luft, acetylen och lärft.

Vad vi under Pira, Finell eller andra läst om främmande länder, djur och folk i träaktigt tråkiga läroböcker får här liv och anda.

Den genom skottet i Köpenhamn och direktörens hemska död i Gävle av ro­mantik omsvävade Cirkus Madigan, cirkusarnas cirkus, för varje skolgrabb med sinne för kvalitet, har premiär i Östersund. Den irländska jigens toner dansa ut från en skraltig orkesterestrad men avstanna plötsligt; publiken drar efter andan,, draperier öppna sig, betjäningen ställer upp i givakt, ny tvålad, livréklädd och fin. En piska smäller i ryttargångens dunkel och in på manegen dansar på sitt svarta fullblod en charmant ung dam i barett och oroande svart sidentrikå. Herrarna applådera, habituéerna viska, den lille trinde kruthandlare Landby kisar närsynt och begärligt och nyser så att pincenén hoppar av, Hugo Hammargren, Mug­gen, på sin parkettstol lutar sig med kännarmin mot vännen Calle Ekberg. Kro­nofogde Söderman, det svenska åklagarväsendets glade bohem, överdirektörens pappa, är redan i stämning efter middagen på Stadt och drar upp näsduken för att vifta, varvid en hopknycklad hundralapp såsom ofta följer med ur kavajfic­kan. Den sköna och hennes fullblod buga inför en publik vars hjärtan de länge sedan vunnit. Hon är graciös och vacker med danskans ynde och den engelsk­föddas stolta hållning, rasansikte, strålande ögon och en härlig mun. Det står glans om Rosa Madigans namn, den tragiska Elviras halvkusin.

Programmet avverkas med känd precision; där är jockejen, norrköpingsbarnet Henning Gustavsson, alla svenska pojkars idol, som senare under namnet Orlando skulle ernå internationell berömmelse, Olchansky, kanske den äkta, kanske en falsk, med sin åsna, clowner, akrobater, hästar, balett. Madigan var berömd för sin balett och flickorna var vackra och umgängsamma. Detta fann också en del av stadens kavaljerer, som emellertid efter cirkus’ avresa måste konsultera lasarettets kuravdelning.

Men sommarlovet var inte bara cirkus, och dess lyckorike inte evigt. Snart stod odenslundsliga och stadsgrabbar en septemberdag med feriearbeten och mer eller mindre friska samveten inför rektor och upprop. Oturen gav oss till klass­föreståndare den kunnige men torre och pedantiske, i sitt nit kroklinjige, humor­frie bokstavsträlen, adjunkten Lumpan. Ehuru dugande och driven undervisare lyckades han med nämnda egenskaper göra sig grundligt illa tåld i de klasser där han framträdde.

  • Lärjungen förstår, att lärjungen inte får göra på dätta sätet!
  • Om gossen inte kan följa mä’ i läxorna får gossen skaffa säj någon njaip.

Den som tilltalar klassens pojkar så bör lämna hoppet utanför. Den kortväxte,

fyllige och korrekt skrudade herrn kom tack vare ett s. k. halsjärn, d. v. s. en hög sluten stärkkrage, som tvang dubbelhakan och ansiktet tillbaka, att före­falla mera arrogant än han avsåg, vilket verkade irriterande på känsliga skol­pojkar.

Till dessa hörde Teodor S., gymnasten, fiskaren, jägaren och seglaren, en grabb till vilken vi gärna såg upp. Denne som genom sin farbror postmästarens föran­staltande fått ett näste i gårdshuset Köpmangatan nr 40 mot Postgränd, kallade några utvalda, bl. a. Wicke Westerberg, av sjubrödrakretsen, Anders Dillner och Kulolle till sammanträde på sitt rum där man enades om att ge Lumpan en näs­bränna i allvarligaste form — närmare bestämt en epistel präntad med vårt eget hjärteblod.

Vi skar oss alltså samtliga i handen med en pennkniv och pressade dropparna i en gemensam tekopp, tillräckligt för syftet, varpå Teodor under allas vår dik­tamen textade en ramsa där Lumpan upplystes om skrivmaterialet, förklarades vara läroverkets utan jämförelse största potta, förständigades upphöra med sitt trakasseri, stryka samtliga sina under terminen bokförda anmärkningar samt god­känna klassens alla lärjungar vid påföljd annars, att fan skulle ta Lumpan vid terminens slut, med andra ord han skulle omhändertagas, gripas och bortföras till stadens bränngrop för att där avlivas levande genom författarnas till denna skrivelse försorg, ty de hade oanade resurser till sitt förfogande. Barnsligheterna undertecknades med en dålig kopia av det bekanta emblemet med dödskallen och benknotorna, förseglades, adresserades, frankerades och stoppades med samtliga deltagare som vittnen i en mörkt och avsides belägen brevlåda.

Det viskades om att rektor, till vilken Lumpan skulle ha vänt sig med detta opus, avrått undersökningar. Lumpan hade emellertid till några av våra klass­kamrater riktat det trohjärtade spörsmålet huruvida de kände några lärjungar som brukade skriva anonyma brev. Men så’na kände ingen till.

Tidens hjul rullade vidare, och vi skrev plötsligt hösten 1897, då stadens vackra och trots allt älskade gamla skola för alltid stängde sina portar för oss, och vaktmästare Sundqvist av gammal god och fin regim gick till sin ålders lugn med värdighet, franzjosephspolisonger och allt. Vi flyttade in i ett nytt och te­gelrött palats. Bland de verkligt utpräglade originalen (bland lärarna, inte bland lärjungarna) försvann under de år som nu närmast följde, den sirlige fransklek­torn C. M. Fant med sin kvinno- och broskräck till Västerås, och den halvjudiske lektor Adolf Miinchmeyer, de salta eller kanderade, ofta billiga, spydighe­ternas mästare, övertog så småningom hans ämne.

Lärare kommo och foro men rektor själv med sitt ämne, kristendom med kyrkohistoria, förblev oss trogen ifrån klass till klass. Han älskade att tillgripa naturalia för att ge must åt sin undervisning. När vi, skridande från klarhet till klarhet, uppe i gymnasiet kommit till gubben Norbecks Teologi och en dag skulle invigas i nådens olika inverkan på olika människosinnen sa’ C. A. Hägglund: »Liksom solen förtorkar hästlorten därute på vägen men smälter vaxet i fönstersmygen, så förhårdnar den gudomliga nåden somligas hjärtan men upp­mjukar andras.»

Vad vår andliga spis utanför skolan beträffar, började hungern och törsten efter konstnärlighet inställa sig. Vi längtade efter den högsta av alla konster, den sceniska. Men krassa teaterledningar krävde vederlag för sina prestanda och den 50-öring, som begärdes för inträde till Godtemparhusets läktare saknades ofta. Man sökte då ordna saken praktiskt, så att en kapitalstark kamrat löste biljett och gjorde entré, medtagande den medellöse kumpanens skolmössa. I pau­sen upplånade han ett kontramärke av någon tredje, som stannade inne samt gick ut och gav det till den väntande, vilken om en liten stund ansträngt obesvärat med märket buret synligt sökte glida förbi biljettmottagaren, n’ Jonas Hansa från Odenslund.

  • Stopp, stopp, du ha’ int’ vö in, du gubbe!
  • Har inte jag — mössan hänger ju därinne!
  • Äsch, mössa, ho ha du beställt in!

Vi kände oss pinsamt besvikna över denna brist på förståelse för vår strävan att förverkliga skolteaterns idé.

På vårterminen 1899 inledde fil. doktor Karl Ljungstedt den läraregärning över vilken både han och vårt läroverk kunde vara stolta. Möjligen blev han snart medveten om sin popularitet bland pojkarna men föga anade han, vilken roll han skulle komma att spela i det sensationella intermezzot omkring läroan­stalten tre år senare.

L var språkvetenskapsman med forngermanska och nordiska språk som spe­cialiteter samt den poetiska Eddan, som han kom att metriskt översätta från det isländska originalet, som ett omhuldat specialintresse.

Han disputerade i Uppsala 1887, och då han kom hit hade han bakom sig en docentur och förordnande som modersmålsprofessor i Uppsala samt ett tre­årigt lärareuppdrag vid Stockholms Högskola.

Men han behärskade utom dessa språkliga discipliner även litteraturhistoria och skönlitteratur och producerade sig häruppe såsom en överlägsen föreläsare för allmänheten med stor dragningskraft.

Såsom lärare och pedagog kunde han tävla med de bästa och han vann poj­karnas hjärtan som knappast någon före honom vid vår skola. Adjunkt Josef Danell, hans kollega i Östersund, har framhållit Ljungstedts personliga charm. Man njöt av hans spiritualitet, hans godmodiga men träffande sarkasmer över perso­ner, som passerade revy, hans anekdoter — understundom rätt voitairianska.

Före honom hade modersmålet med litteraturhistoria i mellanklasser och gym­nasium under »den siste boströmianen», lektor Karl Pira och andra, varit uppsats­skrivning med dispositioner upplagda efter mall och linjal, själlöst tuggande av den sundénska språkläran, likgiltiga författaregestalters data samt Nadeschda el­ler Nattvardsbarnen automatiskt rabblade av en lärjunge, medan vi, de förmoda­de åhörarna, läste på läxor i andra ämnen bakom grabbarnas ryggar.

Ljungstedt kom med friska fläktar ifrån vitterhetens värld, och vårt härliga svenska språk fick under hans ledning ett liv, en skönhet som de flesta av oss förut inte förnummit.

Fil. dr Karl Ljungstedt

När den småväxte mannen med sin hängande stripiga mustasch och den sparsamma cheveluren upptruken med karda efter tidens mod, framåtböjd av lärda mödor skred in i lärorummet och till sitt bord, satte sig och lutade över­kroppen fram mot bordskanten, stack ena handen in i den andra, granskade oss med blicken — ja, då visste vi att en timme full av liv förestod.

Genomgången av skripta är ju alltid en stimulans i pluggets enahanda (kan­ske inte då det gäller ens egen uppsats, men andras), om grodfynden äro läskande. Ljungstedt lyfte inför klassen upp dessa grodor till skärskådande, skojade, men aldrig elakt, dissekerade och gav oss på köpet finesser av beståndande nytta i svenskans behandling. Även språkläran fick sprittande liv i hans mun.

»Disposition? — Tja, mina herrar. Ni får skriva hur ni vill bara ni skriver bra — m’ jaha.»

Ljungstedt lät oss förstå, att litteraturen består inte bara av klassiker, som sova mer eller mindre glömda under gravmonument och på dammiga bokhyllor, men även av nyskapelser av män och kvinnor, som ännu leva och lida mitt ibland oss, av diktare, som skänkte eller skulle komma att skänka glans åt det svenska namnet.

Ingen hade förut talat med oss om dagens svenska dikt; ingen hade erinrat klassens sorgligt illa underrättade alumner om att nu i vårt broderland där nere på Kristianias gator gingo tvenne män, som av en hel värld korats till konungar i andens rike.

Andlöst lyssnade vi när han späckade sin framställning med att förträffligt deklamera brottstycken ur Per Gynt eller föredra bitar ur någon av Björnsons Fortadlinger.

Strindbergs Giftas hade vi smygläst vid äventyr av nedsatt sedebetyg, men Ljungstedt utlade för oss vad Tjänstekvinnans rolöse son betydde och skulle komma att betyda för teatern och vitterheten i stort. Han föredrog dikter av värmlänningen Fröding och av den forne informatorn hos familjen Holmquist i Bräcke, en viss Erik Axel Karlfeldt, tvenne av allmänheten i stort ännu okända, uppgående stjärnor på den svenska poesiens firmament.

Hans undervisning fick ytterligare glans genom blixtbilder inför klassen av dessa och andra förgrundsfigurer i det dåvarande kulturella och politiska Sverige. Som intensiv medagerande i det uppsaliensiska 80-talets kulturliv och medlem av den radikala studentföreningen Verdandi hade han sett och träffat många av dem. Han hade mött Strindberg och Fröding, varit med om att hylla Ibsen på hans triumftåg genom Uppsala och Stockholm, han kände Harald Hjärne, Hj. Branting, Tor Hedberg m. fl.

Minuterna flydde snabbt under hans lektioner, han tycktes själv njuta av att få dela med sig av sin hjärnas rikedom och såg besviken på sina unga vänner när klockan ringde.

»Tja, mina herrar,

Tiden går, den kan ej annat

Och den går fort, ja rent förbannat!

M’jaha!»

Karl Ljungstedt såsom lärare hade aldrig fått något öknamn och han torde väl aldrig ha utdelat kroppsaga. Han förebådade en tidsålder utan stryk. De för­sök till nojs som i början av hans framträdande i klassen kunde skönjas, tystnade vid en lugn blick från läraren på ynglingen ifråga. Och det skulle från klassens sida ha betecknats som oförlåtligt dålig stil att driva skoj på skolbänken i den mannens närvaro.

Han besatt lärarens och uppfostrarens grundförutsättning, kärlek till ungdo­men, tadlade ingen, vägledde, hjälpte och entusiasmerade utan åthävor alla de intresserade. Dessa voro alltid välkomna för ett lån ur hans stora och förnämliga bibliotek i hemmet vid Storgatan, där böckernas atmosfär och i någon mån angorakattornas rådde. Ty han och hans konstnärligt verksamma maka, f. Berndes, vars yttre ledde tanken till bilder av fru Lenngren, älskade det ädla och an­rika husdjuret och hyste i korgar ett avsevärt antal.

Man skall efter det sagda förstå den sorg och förtrytelse alla hans vänner och beundrare erforo inför det öde som vederfors honom på våren 1902 i samband med årets studentexamen — ett sensationellt datum i läroverkets historia.

De nyblivna studenterna hade beslutat inbjuda klass 7: l:s lärjungar till stu- dentzvycken, som skulle äga rum på Grand, och rektor hade, för första gången påstods det, gått med på arrangemanget på villkor att dessa inbjudna skulle gå hem och lägga sig kl. ½ 12.

Vi infann oss följaktligen på hotellets enskilda rum och festen inleddes med supé i tidens restriktionsfria stil. Studentexamens lärare hade givetvis också in­bjudits. Några hade infunnit sig före måltidens början, men Ljungstedt och Pira kommo medan den pågick, enligt uppgift direkt från rektorsmiddagen, som åt­njöt rykte för att vara sober. Bägge voro emellertid upprymda, Pira till vår för­våning, då hans asketiska livsföring av oss pojkar betraktades såsom axiomatisk.

Vid kaffet inleddes talen av Pira, som i broströmianska vändningar adresse­rade sig till de mogen vordna värdarna; han ville bl. a. till fackla för deras väg genom livet hålla upp de allbekanta orden över ingången till Uppsala universitets aula: »Att tänka fritt är stort, att tänka rätt är större.» Därpå följde Ljung­stedt, den forne verdandisten, som, alltjämt sittande, på välkänt sätt lutade sig mot bordskanten med armbågarna på bordet, ena handen omsluten av den andra. Han yttrade sig med sedvanlig klarhet och sade, att även han ville ge dem ett visdomsord med på vägen; det vore: »Att tänka rätt är stort, men tänka fritt är större, ty den som tänker fritt — han tänker också rätt, m’jaha».
Sedan följde ett par timmars symposion enligt epokens vanor men utan några otillbörliga överdrifter. Vad odenslundsligan beträffar lydde åtminstone två av dess medlemmar rektors direktiv. Jag har ett svagt minne av, att jag och Calle Kjellberg vid ½ 12-tiden klev ut på gatan för att gå hem tillsammans. Tydligen hade en och annan av de unga gästerna inte hållit provet utan så som svensken plägar allt sen tidernas morgon, gett luft åt sitt livsöverflöd. Ty borta på trottoa­ren såg vi bankdirektör Dillner och hans sällskap svärjande halka i en kalvfilet med tillhörande gröna ärter, en rätt vi erinrade oss att den ingått i kvällens menu, och som här av sin innehavare halvsmält återbördats till moder jord. Vem innehavaren varit skall aldrig varda uppenbart, men i rättvisans namn bör näm­nas, att hotellets matsal varit proppfull av allmänhet och att sannolikt även där njutits kalvfilé med gröna ärter.

Påföljande dag ryktades det, att efternatten på stadens gator varit stormig och morgonen därpå kom i Saxons J. T. ett redaktionellt uttalande: »Mogenheten vid länets främsta bildningsanstalt», vari det bl. a. heter:

»Man har återigen fått ett obehagligt bevis för, huru mogenheten yttrar sig vid länets förnämsta bildningsanstalt.

Anstaltens fostran är sådan, att när lärjungen förklaras ’mogen’, känner han det som en rättighet och ett nöje att berusa sig och visa allmänheten rusets följder i all dess råhet.

På studentexamen följde också i år en suporgie — ett bevis för huru dessa unga gossar uppfatta glädjen af att ha fått mottaga bildningens medborgarbref med dess förpliktelser. Stackare, de ha ej fått lära bättre — det är deras lärares skam, och det är denna skam, som gossarna bära ut på gatorna.

Natten till i går, sedan suporgien vid midnattstid hvar slut, tillställdes ett natt­störande uppträde, hvartill Östersunds stad förmodligen aldrig förut hört maken. Ett ögonvittne skildrar det sålunda:

Vid 12-tiden på natten tågade en skara af fulla, raglande, skränande, tju­tande, sjungande, skrikande studenter och skolpojkar ner genom Stora torget och till Badhusparken, där en konsert hölls, hvilken endast kan betecknas som förfär­lig. Sedan skaran sålunda hållit på en god stund, ställdes kosan mot Frösöbron, hvarifrån den återvände samt ett par gånger marscherade genom staden under de gräsligaste indiantjut samt ’sång\»

Framställningen är såtillvida missvisande, att skaran till större delen bestod av icke skolpojkar eller studenter.

I artikeln göres vidare gällande, att det skedda skulle bero på slapphet i sko­lans skötsel, ett påstående, som strider mot verkligheten. När Hägglund övertog rektoratet efter den blide, alltför blide Abraham Sundberg befann sig lärover­ket i en disciplinär nedgångsperiod. Hägglund bragte det med klok och mycket fast hand till högt anseende och denna kloka och fasta hand visade han alltjämt.

Den 30 maj svarade Hägglund på tidningens anklagelser i en öppen förkla­ring bl. a.:

»Till allmänhetens kännedom ber jag att få meddela närmast till följd af en artikel i Jämtlands Tidning n:r 61 med överskrift *Mogenheten vid länets främs­ta bildningsanstalt*.

1 :o) att de, som aflagt studentexamen icke längre stå under läroverkets upp­sikt;

2:o) att jag ansåg mig icke böra afslå de nyblifna studenternas begäran att få inbjuda lärjungarna i nedre sjunde klassen, men på det villkor att de genast skulle gå hem kl. half 12;

3:o) att jag i dag anställt förhör i hvarje klass, hvaraf det framgår, att icke en enda lärjunge vid läroverket deltagit i det tåg, som skall hafva marscherat genom staden under indiantjut och *sång\ Skulle någon kunna bevisa, att någon varit med i detta tåg, så vore jag synnerligen tacksam för meddelandet;

4:o) att det icke tillkommer mig eller läroverkets öfriga lärare att förhindra nattliga uppträden af dem, som ej tillhöra läroverket;

5 :o) att det icke är med verkliga förhållandet öfverensstämmande, att ‘läro­anstaltens fostran är sådan, att när lärjungen förklaras mogen, känner han det som en rättighet och ett nöje att berusa sig’, ty det är, icke med läroverkets till­stånd, utan med föräldrars och målsmäns tillstånd, som de nya studenterna hålla fest och efter festens slut marscherat i det fria;

6:o) att man i våra dagar alt för ofta begår det stora felet, att man lägger uteslutande eller företrädesvis skolan det till last, som i de allra flesta fall beror på en dålig uppfostran i hemmet eller på slapphet i tillämpningen af samhällets lagar och förordningar.

Till slut ber jag att få tillägga, att det vore synnerligen önskligt och välgö­rande, om de, som hafva något att anmärka mot läroverkets lärjungar eller mot några anordningar inom läroverket, personligen gjorde detta till mig och begärde upplysningar om de faktiska förhållandena. På sådant sätt skulle månget miss­förstånd och mången, icke alltid berättigad, oro aflägsnas.

Östersund den 30 maj 1902.

C. A. Hägglund.»

J.T. kommenterade denna förklaring i en ny ledare, som utgjorde en fort­satt, skärpt attack på rektor själv.

Signaturen Olaus Petrus tackar i ett friaordsinlägg adresserat till rektor C. A. Hägglund efter en inledande, skickligt turnerad bekännelse till livsglädjen utan zelotism, tidningen för dess ingripande. Sedan heter det:

»Det är mången familjefar, som med bekymmer frågar sig om han skall sän­da sina söner till en skola, som ledes så, att ett dylikt skandalöst uppträde kan anses som ett naturligt utslag av lagen om orsak och verkan. Här är roten, här bör yxan gå.

Om ledningen av elementarläroverket berättas ting, för vilka man med skäl må ställa sig undrande och spörjande, och inför efterföljande spörsmål intar un­dertecknad den ståndpunkten:

  • Är det sannt, vad ynglingarna påstå, att en av deras lärare under undervisningstimmarne uppträder beskänkt?
  • Är det sannt, att en lärare för ynglingar i pubertetsåldern uppläser delar av Frödings beslagtagna dikt?
  • Är det sannt, att disciplinen är sådan, att man helt öppet bedriver ofog med en gammal närsynt lärare, som man till på köpet rätt allmänt tilltalar med hans förnamn?
  • Är det sannt, att vid en av de sista lektionerna i engelska innevarande termin lärjungarna i klassen förklätt sig till kolingar, bobbor o. s. v. och då lä­raren fann detta för sig vanvördigt samt tillkallade rektor, denne däremot fann saken utomordentligt rolig?
  • Är det sannt, att rektor saknar kraft — ty brist på vilja förutsätter man icke — att ändra påpekade och många andra af honom allt för välkända för­hållanden?

Är endast något af dessa spörsmål berättigadt — och många andra skäl skulle kunna framställas — så är kanske »förvildningens» orsak lätt att spåra. Och det skulle lända mången till båtnad och glädje om påpekandet kunde orsaka någon ändring af länge kända och beklagade förhållanden

Olaus Petrus.»

Presskampanjen hade såsom helhet ett speciellt syfte: att komma Hägglund till livs. Den inspirerades därvidlag tydligen av någon skolan närstående person. Vem var denne Olaus Petrus?

Adjunkten Lumpan, viskades det allmänt inom skolkretsar. Där tvivlade man på ett rent, osjälviskt och upphöjt motiv för hans anonyma aktioner. Hoppades han att själv få övertaga ledningen om Hägglund störtades? Därav blev som bekant intet.

Men en måste offras för att tillfredsställa den av J. T. representerade opinio­nen och detta blev inte den, som varit närmast till det utan den av alla sina lärjungar och av en kulturintresserad allmänhet så högt uppskattade Karl Ljung­stedt, som trots sina dionysiska böjelser aldrig uppträtt alkoholpåverkad inför klassen. Han föranleddes att taga en tids tjänstledighet för hälsans vårdande. Vid sitt återinträde i tjänsten var han helnykterist och förblev så under alla sina åter­stående dagar.

Ljungstedt avled 1916 och jordfästes i Östersund efter kremering i Stockholm.

Av hans berömda vänner från 80-talsepoken var att döma av tidningsrefera­ten blott Tor Hedberg närvarande. Jag erinrade mig detta då jag 1922 träffade denne i Örebro och förde därför Ljungstedt på tal. Hedberg sade ungefär: »Ja, han var en lysande personlighet, men fick aldrig det erkännande han förtjänat.»

Jag slutar detta blygsamma kåseri med ett gladare efterspel förlagt till mo­genhetsexamen i Östersund 1904. De fonetiska detaljerna ha av typografiska skäl måst återges primitivt.

Det var förhör i engelska med den respektingivande professor A. Erdmann i Uppsala som censor och den älskvärde, föga skarpsinnige landshövding Knut Ulfs- son Sparre, som examensvittne.

Examinanden, Tor Sillén, läser ur en av censor medförd text och kommer till substantivet conscience (samvete), som han uttalar korrekt. Då avbryter landshövdingen:

  • Förlåt, men de’ heter väl connshains!

Censor ger länsfadern en blick som om trodde han inte sina öron och säger kort, vänd till examinanden:

  • Det heter connshns, fortsätt!

Landshövdingen vidhåller dock ivrigt:

  • Men de’ måste väl vara fel

Censor (som förut, men med stegrad skärpa):

  • Det heter connshns, fortsätt!!

Då får landshövdingens höga ansiktsfärg en högre skiftning och han förfäk­tar orubbligt:

  • Men de måste väl vara fel! De’ heter ju ai (I = jag).

Här ingriper Skomis (den smålandsfödde läroverksadjunkten David Nyström), vid tillfället förhörsledare, och som hela tiden vridit sig i vånda, pinsamt ställd mellan länets hövding och lingvistikens.

  • Jou, de’ ä’ sannt, visserligen, men…………..Censor ruskar sin grålockiga, vildvuxna praktperuk, ger bakom ilsket blän­kande brillor det nu blåröda examensvittnet ett förintande ögonkast, stampar med foten i golvet och dundrar:— Det HETER conn’shns, fortsätt!!!Historien gick länge i det jämtländska läroverkskollegiet inte bara på sin ko­mik utan också som belägg för riktigheten av en princip: Examensvittne bör ej underskatta en universitetsprofessors i engelska språket insikter i ämnet.

 

Psykograffebern i Östersund på 1870-talet

Av D. CAPPELEN-SMITH

Det är väl få om ens någon av det yngre släktet östersundare, som veta vad en psykograf är för någonting. Och om någon av dem vid en av de nu till dags så moderna frågesporttävlingarna skulle gå bet på frågan »Vad är en psykograf?» så kan han trösta sig med, att bland dem, som äro satta att vårda kulturföremålen på Nordiska museet och som därför borde känna allt vad därtill hörer icke så värst många skulle kunna besvara den. Det berättas, att när en psykograf en vacker dag hamnade på museet en amanuens och fil. dr sporde sig själv och sina med­arbetare, vad det besynnerliga föremålet kunde vara. Gissningsvis framkastades, att det varit en sorts leksak, men om dess användning saknades varje kännedom. Men förvisso hade han rätt i att det varit en leksak’ — en leksak för stora barn.

En psykograf är en apparat, som användes för att erhålla andeskrift. Den består antingen av en liten lätt skiva på tre låga ben eller också är skivan ersatt av galler av ribbor, som genom tappar äro rörliga mot varandra på skärnings­punkterna. Två av benen äro formade så, att de lätt glida på det bord, på vilket apparaten ställes och det tredje benet är försett med en blyertspenna. När ett medium lätt lägger handen på övre sidan av apparaten, bringas denna i rörelse och blyertspennan skriver på det papper, som lagts under densamma. Man fram­ställer nu frågor till psykografen och svaren komma — det behöver väl knap­past sägas — ur övernaturliga källor eller givas av krafter fördolda för männi­skors blickar. Psykografen är sålunda en apparat, avsedd att förmedla samtal med och budskap från andevärlden, är med andra ord ett spiritistiskt redskap. Nu­mera torde den ha kommit ur bruk, men på 1870- och början av 1880-talen var den högst modern, till en början i societeten, men senare även i mera borgerliga kretsar.

De stora krigen befordra ofta uppkomsten av olika företeelser på det psykiska området. Spiritism, spådomar, skrock och annan vidskepelse följa i krigets spår och få makt över sinnena långt starkare än vad fallet är under fredliga förhål­landen. Vi erinra oss från förra världskriget, huru spiritismen hade högkonjunk­tur, huru spådomskonsten frodades etc. Detsamma var fallet under 1870—71 års fransk-tyska krig. Och därav kom det sig, att en våg av vidskepelse och övertro svepte över de båda krigförande länderna och spred sig till det övriga Europa.

Så småningom nådde den också vår avlägsna landsända och förde bl. a. i sitt släptåg psykografen med sig till vår stad.

Men oberoende av detta yttre inflytande, så voro nog sinnena här i staden säkerligen lätt mottagliga för varje ny form av vidskepelse, som dök upp. Av en befolkning, bland vilken även de bildade läto sina sjuka barn undergå jorddrag­ning, nässelpiskning och andra lika barbariska och grymma ordinationer av kloka gubbar och dito gummor kunde man knappast vänta någon större motståndskraft mot den andliga anfäktelse, som kom med psykografen. Nu är det måhända över­ord, att tala om anfäktelse, om en till synes så oskyldig företeelse som psykografseanserna, men faktum är att vad som egentligen var ett sällskapsnöje i stil med borddans och tankeläsning här i staden togs på allvar, så att man fullt och fast trodde på svarens övernaturliga ursprung och att intet av vikt företogs utan att man först inhämtat råd eller besked av psykografen.

För att en seans med psykografen överhuvud taget skall lyckas, kräves ett dugligt medium. En teoretisk förklaring till de svar, psykografen ger, är, att de härstamma från mediets undermedvetna eller medvetna själsliv. Därför bör me­diet vara en person, som besitter en ingående kännedom om de frågandes per­sonliga egenskaper, intressen och familjeförhållanden och vara väl förtrogen med ortens aktuella skandal- och skvallerkrönika. Ett medium, som kunde förläna seanserna den efterlängtade spänningen och mystiken och samtidigt ge fyndiga och lagom elaka svar, ägde Östersund på 1870-talet i rektor Abraham Sundbergs dotter Flora. Hon ägde den inre kännedom om klientelet och dess svagheter, som krävdes för att tillfredsställande lösa dess problem och för att servera förbluf­fande sanningar. Dessutom var hon tillräckligt kvick och spirituell för att förläna svaren en elegans och udd, som utgjorde en extra krydda på anrättningen. Själv var hon ett offer för tidens övertro. När hon som barn angripits av en sjuk­dom, vilken så småningom gjorde henne delvis lam, hade en klok gubbe före­skrivit jorddragning. Jorddragningen tillgick så, att man grävde en trång kanal under rötterna på ett träd. En mörk natt fördes patienten ut till trädet, avkläd­des och stoppades in i kanalen, varpå undergöraren fattade tag i patientens armar och drog honom med våld genom kanalen. Trots allt fysiskt och psykiskt lidan­de, som denna operation måste ha medfört bibehöll Flora Sundberg sitt sprudlande humör och nådde den aktningsvärda åldern 90 år.

Bland de mera kända familjer som ivrigast hängåvo sig åt psykografseanserna voro doktor Grenholms, landsekreterare Ekbergs och räntmästare Hellbergs. Sär­skilt inom den sistnämnda familjen var intresset stort, ej att undra på, då frun i huset hade rykte om sig att vara andeskådare. Man talade också om spökerierna i Hellbergska huset och det berättas, att fru Hellberg hade besynnerliga kafferep, vid vilka husets jungfru fick bära omkring kaffebrickan och servera inför de tomma stolarna i salongen. Men när matmodern en gång tillsade jungfrun att ej glömma att servera påtår åt en nyss avliden östersundsbo, som enligt matmoderns uppgift satt i ett hörn av soffan, då blev jungfrun så rädd, att hon släppte kaf­febrickan och sprang sin väg. Men fru Hellberg hade också en odisputabel för­måga av fjärrskådning. Vid ett besök hos sin svåger kaptenen Granbom i Lockne, satt hon en dag vid middagsbordet, då hon plötsligt utbrast: »Nu brinner det i den och den gården i Östersund». Uppgiften kontrollerades sedan och befanns riktig på dag och klockslag. Flera liknande händelser skulle kunna anföras. I dessa familjer samlades nu under långa och mörka höst- och vinterkvällar man­liga och kvinnliga representanter för de tongivande kretsarna i 1870-talets Ös­tersund för att själva framställa frågor eller lyssna till andras invokationer till psykografen och de svar, som av osynliga andehänder nedskrevos på det vita pappersunderlägget. Vid dessa sammankomster var Flora Sundberg ett ofta anli­tat, pålitligt medium. Även andra damer och herrar ur societeten försökte sig såsom medier, men ingen av dem hade den kvickhet och lagom stora portion elakhet, som karakteriserade Flora Sundbergs svar och som gjorde henne både populär och fruktad.

En dag försvann en tia ur någon förvaringspersedel i tamburen hos Hellbergs. Jungfrun misstänktes ha stulit tian, men nekade. Fruns clairvoyance räckte tyd­ligen icke till, ty i denna som i andra brydsamma situationer tog man sin till­flykt till psykografen. Flora Sundberg tillkallades och länge stod det ej på förr­än psykografen var färdig med svaret:

»Har du en aning, behåll den för dig, eljest du får en ovän för livet.

På Hellbergska knuten just där står det skrivet.»

Det var en av sönerna i familjen, som på pojkars vis klottrat sitt namn på husväggen och det befanns också vara han, som haft behov av och lånat tian.

En annan gång hade Flora Sundberg förlorat på filipin och hade att ge en present till en adjunkt vid läroverket. I brist på annat tog hon sin faders, rektor Abraham Sundberg nya handskar och gav adjunkten. Några dagar därefter hade man seans hos doktor Grenholm. Rektorn var inbjuden och Flora skötte psyko­grafen. Rektorn bad att få göra en tyst fråga. Efter en stund svarade psykogra­fen: »På väg till Luleå, fader Abraham!» ty dit hade adjunkten erhållit för­flyttning och var på resa till sin nya plats med handskarna.

Ibland gav psykografen svar, som gåvo dess anhängare vatten på sin kvarn, att det var övernaturliga krafter, som förde psykografens penna. En mamsell Berg frågade vid en seans var en bror till henne, som länge varit försvunnen fanns och psykografen svarade: »Gömd och glömd men ej i griften». En tid efter fick hon meddelande från ett rederi, att brodern som tagit hyra på ett av rederiets fartyg drunknat när fartyget förliste. Ett annat exempel. I Wikströmska famil­jen höll man seans. Mitt i nerskrivandet av svaret på en framställd fråga, av­bröt psykografen plötsligt och började skriva: »Undersök gungan!». Åtlydande varningen sprang man bort till den stora slänggunga, som begagnades av barnen. Det befanns att repen voro avnötta så att gungan hängde på några trådar. Felet kunde ej iakttas från marken och man tillskrev psykografen förtjänsten, att en svår olyckshändelse avvärjts.

Ej underligt om psykografen fick stor makt över sinnena och psykograffebern rasade med tilltagande styrka under några år. Den hade väl fortsatt lång tid framåt, om ej en händelse inträffat, som dämpade ivern och betog många lusten för seanserna. Vid en seans hos landssekter Ekbergs sökte man med Flora Sund­berg som medium komma i kontakt med en avliden gemensam bekant till de närvarande. Psykografens utslag motsågs med stor spänning. Döm om de närva­randes bestörtning när psykografen tillkännagav, att den efterfrågade ej kunde svara själv utan att det var en viss potentat — den onde själv, som talade i hans ställe. Denna episod hade till följd att de mest ivriga familjerna lade psykogra­fen på hyllan. Man tycker, att detta om kvick elakhet vittnande skämt bort uppfattas såsom sådant av de i seansen deltagande, men man måste ihågkomma, att de flesta av dem innerst inne voro övertygade om, att vad de upplevt var verklighet och ej ett utslag av mediets skämtlynne.

Om psykografen sålunda blev en mera sporadisk företeelse i stadens societet så kom den så mycket mera i ropet i de mera borgerliga hemmen och där höll sig kvar ännu på 1880-talet, ja in på 90-talet.

En lustig episod återgives som avslutning på denna flyktiga redogörelse för ett flyktigt ämne, till vilken jag erhållit idén och stoffet av min mor.

En mamsell Anna Hägg — »Hägg-Olle-Anna» i dagligt tal — tillfrågade psykografen, vad hennes tillkommande skulle heta. När psykografen började sta­va upp S, c, h, avbröt hon med förklaringen: »Där ser man, att det är bara skoj. Ingen man kan väl heta på Sch.» Men några år senare gifte hon sig med Schürer Verner.

 

En Återblick

på föreningens årsmöten och samkväm 1923-1948

Vi ha här nedan, gjort några småplock från Gamla Östersunds årsmöten och samkväm under ett kvartssekel, som hittills endast skildrats i mer eller mindre svårtillgängliga tidningsnotiser. Det har inte alls varit vår mening att därigenom försöka åstadkomma en historik över föreningens verksamhet, utan ha vi endast tänkt oss, att det kunde vara intressant för Gamla Östersunds äldre medlem­mar med en liten erinran om hur föreningen arbetat under de gångna åren, samtidigt som det även kunde vara av intresse för yngre med­lemmar att få några glimtar från den tiden.

Där inte annorlunda angivits har föreningens årsmöten alltid hål­lits på stadens grundläggningsdag den 23 oktober och efter varje sammanträde har samkväm varit anordnat på Hotell Standard. Det är uteslutande tidningarnas referat som legat till grund för samman­ställningen.

En sådan redogörelse för årsmöten och samkväm kommer hädan­ efter att införas efter årsberättelsen.

CARL S. JONSSON

1923 Ur Ö.-P. för den 24 okt.: »I går på årsdagen för stadens grundläggning samlades den lilla krets av borna östersundare, vilka för tvenne år tillbaka gingo tillsammans och bildade den förening, som hittills verkat, så att säga, med mer preliminära krafter, tills den nu i och med gårdagens sammankomst och beslut antagit fullt fasta former. Vid sammanträdet, vars förhandlingar leddes av interimsstyrelsens ordf. häradsskrivare E. E. Liven, antogos stadgar för för­eningen: ’Gamla Östersund’, som namnet definitivt blivit bestämt.»

Till styrelse valdes: Häradsskrivare E. E. Liven, ordf., bankdirektör C. Lignell, vice ordf., d:r Algot Holmqvist, sekr., landsfiskal Lars Uhlin, bitr. sekr., grosshandlare A. V. Lundvall, skattmästare, d:r Carl Moberg och förste postiljonen O. Liljedahl. Suppleanter: Fabrikör P. M. Nilsson och grosshandlare Oscar Smith. Revisorer: Grosshandlare J. A. Lundvall och häradsskrivare G. Roman.

Vid sammanträdet redogjorde binkdir. C. Lignell för de ledande principerna i och det huvudsakliga resultatet av den s. k. gatunamnskommitténs arbete, vilket då förelåg hos Magistraten. Efter förhandlingar intogs gemensam supé, där­vid tal bl. a. hölls för minnet av stadens grundläggare.

1924 D:r Algot Holmqvist höll ett föredrag, vari han särskilt uppehöll sig vid några topografiska och personhistoriska fakta från det äldsta Östersund och tiden före stadens grundläggning.

1925 Man beslöt bl. a. att inköpa några kolteckningar över en del partier av staden, sådan den tedde sig för åtskilliga år tillbaka. Även så beslöts att hugfästa minnet av stadens grundläggare Samuel Perman och hans oegennyttiga och framsynta livsgärning genom att inköpa och uppsätta en av konstnären Olof Ahlberg utförd minnestavla. D:r Algot Holmqvist höll ett historiskt anförande om utvecklingen i Östersund alltifrån grundläggningen och fram till 1830.

1926 Vid sammanträdet förevisades bl. a. några fotografier av den s. k. kungs­stugan från år 1686. Även så visades en del vyer från gamla staden. D:r Algot Holmqvist höll ett orienterande föredrag med en kortfattad återblick på provinsens och jämtarnas utveckling från de tidiga skeden, då Jämtland först fick sin varaktiga bebyggelse.

1927 Årsmötet hölls detta år den 6 nov. — Bankdirektör C. Lignell valdes till föreningens ordförande. — Lantmätare Heimer Wikström höll föredrag om Östersunds stads grundläggning och den stora insats Johan Törnsten därvid gjort.

1928 Valdes rådman Iwan Wikström till ordförande. — Tillsattes en gravvårdskommitté med uppdrag att se till att bemärkta östersundares gravar hål­las i värdigt skick. — D:r Algot Holmqvist höll föredrag om stadens första riksdagsmannaval och om vår förste riksdagsman lagmannen Anders Wasell.

1929 Man debatterade en del ärenden, bl. a. frågan om fonderande av medel för ett värdigt firande av det stundande 15 O-årsminnet. — Doktor Gus­tav Hallström, Stockholm, gästade föreningen och höll ett föredrag om de s. k. fornborgarna i Norrland.

1930 Föreningen höll för första gången sitt årsmöte i rådhuset. — Bl. a. beslöts, att ett frivilligt extra bidrag av 3 kr. per år och medlem skulle uttaxeras till 1936 såsom bidrag till anskaffande av medel för högtidlighållande från FGÖ:s sida av stadens 150-årsjubileum. — Direktör J. P. Hård överlämnade till föreningen som gåva en väl bibehållen bibel, som tillhört Samuel Perman och av denne försetts med en del släktanteckningar. — D:r Algot Holmqvist talade över ämnet »Kyrka och skola i det gamla Östersund». — Fil. d:r Arvid Enqvist läm­nade preliminära upplysningar om ett nyligen gjort fynd av en spjutspets av järn från 200-talet e. Kr. Fyndorten var Odensala.

1931 Styrelsen hade fått löfte av tonsättaren Wilhelm Peterson-Berger, att den­ne skulle författa och tonsätta en kantaty avsedd att utföras vid stadens150-årsjubileum. Föreningen beslöt med tacksamhet antaga erbjudandet. — D:r Algot Holmqvist höll ett föredrag om »Nägra namn och data från det gamla Östersund», och skriftställaren Janrik Bromé talade om »Jämtlands äldsta berg­verk».

1932 Årsmötet hölls den 29 oktober. Skansenintendenten Alarik Behm gästade föreningen och höll föredrag om »Fågelliv i städer». Han uppehöll sig därvid bl. a. vid föreningens planer på en sjöfågelanläggning i viken mellan Bad­huset och Frösöbron, vilken han ansåg ha de allra bästa förutsättningar att lyc­kas. Vid kollationen på Hotell Standard berättade intendent Behm skolminnen från Östersund.

1933 Gravskyddskommittén rapporterade och styrelsen fick i uppdrag att till­sätta en gravskyddsnämnd och utarbeta instruktion för densamma. — Dr Algot Holmqvist höll föredrag om några historiska data, personer och fakta från 1850- och 1860-talens Östersund. — Advokat D. Cappelen-Smith höll ett kå­seri och föredrog valda stycken ur arkitekt Melanders anteckningar om Öster­sund.

1934 Skriftställaren Janrik Bromé höll ett på källforskningar grundat föredrag om von Döbelns krigståg genom Jämtland 1809. — Advokat D. Cappe­len-Smith kåserade om 1850-talets Östersund, och gårdsägare N. P. Agerberg fö­redrog på jämtmål några roande historier om ett par kända original från 1860- talets Östersund.

1935 Under året fick föreningen av framlidne Anna och Gottfrid Roman mot­taga 15.000 kr. av vars avkastning genom styrelsens försorg halvårsvis skall utdelas en pensionssumma av 150 kr. till behövande inom staden, som ej åtnjuta fattigvårdsunderstöd. — Skriftställaren Janrik Bromé höll föredrag om »Förspelet till och grundläggningen av Östersund».

1936 Styrelsen tillkännagav, att man av Romanska donationsfonden gjort en första utdelning av två pensionsrum. Föreningen beslöt nu att fondera återstående medel tills behållningen åter uppgick till 15.000 kr., då man trodde sig kunna utdela tre pensionsrum årligen. — Som det var stadens 150-årsdag sam­lades man efter årsmötet till en jubileumsfestlighet på Hotell Standard. Medlem­marnas damer deltogo nu för första gången och dessutom närvar landshövding­paret Munck af Rosenschöld såsom föreningens hedersgäster. Jämtlands Gille i Stockholm hade sänt två representanter, nämligen arkitekt R. Berghagen och direktör P. M. Sellström. Borgmästare Iwan Wikström välkomsttalade och han höll också en stund senare högtidstalet, i vilket han i korthet erinrade om de ini­tiativ och insatser till samhällets gagn, som föreningen redan tagit under sin kor­ta tillvaro, och han hoppades, att Gamla Östersund i fortsättningen skulle kunna verka efter de riktlinjer, som utstakats av föreningens stiftare. — Landshövding Munck af Rosenschöld uttryckte sin och sin makas glädje över att få vara med vid denna föreningens fest på stadens grundläggningsdag, och han framhöll vil­ken stor betydelse en sådan förening har genom samlandet av minnen och genom att taga initiativ till åtgärder, som gagna samhället. Skriftställare Janrik Bromé gav några glimtar från Östersunds stads kommunal politiska historia under början av 1830-talet. — Advokat D. Cappelen-Smith kåserade över förhållandena i Ös­tersund i gången tid och berättade ett flertal roliga historier.

1937 Föreningen beslöt att så vitt möjligt årligen till årsmötet utge en skrift, innehållande handlingar rörande staden och försedda med kommentarer. Om möjligt skulle skriften också innehålla en resumé över vad som under året tilldragit sig i staden. — Arkitekt Robert Berghagen höll ett med ljusbilder illu­strerat föredrag över ämnet »Några synpunkter pa Östersunds bebyggelse». Vid supén på Hotell Standard kåserade boktryckare Axel F. Berndtsson om »En torg­dag i Östersund för 50 år sedan».

1938 Vid sammanträdet höll skriftställaren P. V. Enström, Marieby, föredrag över ämnet »Jämtarnas handels- och skjutsfärder i gången tid». — Vid samkvämet efter supén höllos kåserande anföranden av distriktslantmätare Heimer Wikström, chefredaktör Edvin Magnusson och bankkassör Axel Lindelius. Den förre talade bl. a. om John Ericsson-minnen och vidare om Tibrandshögen i samband med ett svärdfynd i Ås kyrka. Chefred. Magnusson uppläste bidrag, som inkommit i föreningens och ÖP:s pristävlan och berättade anekdoter om ett par gamla östersundare. Kassör Lindelius kåserade om den lilla vackra teatern, som fanns där Grand Hotell nu ligger, och gav några glimtar från dåtidens tea­terliv.

1939 Av löjtnant E. Chr. Genberg överlämnades som gåva till föreningen en porträttsamling efter överste Aspgren. — Kapten J. Hedberg höll föredrag över ämnet »Blad ur Norrlandsartilleriets historia». — Sedan supén intagits kå­serade överlantmätare F. C. R. Langén om sina intryck från en färd med last­ångare till Afrika, och bankkassör Axel Lindelius berättade minnen från »Bor­gens».

1940 Skriftställaren Janrik Bromée talade över ämnet »Sju mörka ofärdsår», en skildring från nordiska 7-årskriget. Vid samkvämet på Hotell Standard underhöll chefredaktör Edvin Magnusson med ett kåseri »Från tävlingen om gam­la östersundshistorier». Dessutom visades Gösta Olanders färgfilm från Jämtland.

1941 Det året överlämnade föreningen en svensk fana i siden till stadens hem­värn. 400 kr. lämnades som bidrag till folkminnesuppteckningar i Öster­sund och 300 kr. beviljades i anslag för uppteckning och bearbetning av ortnamn inom Östersunds stadsomrade. Vid mötet framlades föreningens porträttmatrikel med det material, som insamlats av herrar Albin Johansson och Anders Lundvall. Fil. d:r Lennart Björkquist redogjorde i ett föredrag för den pågående minnesuppteckningen i Östersund. — Pä Hotell Standard kåserade advokat D. Cappe­len-Smith om »Psykograffebern i Östersund på 1870-talet» samt om »Sällskapet Gröna Kammaren». Direktör Ragnar Ohlson visade ett antal nytagna färgskioptikonbilder från Östersund med närmaste omgivningar, vilka tagits av färgfoto­grafen apotekare Björlingsson, Jönköping.

1942 En redogörelse lämnades för folkminnesuppteckningarna i Östersund, vilka föranstaltats av Landsmåls- och folkminnesarkivet i Uppsala och utföres av d:r Lennart Björkquist med anslag av FGÖ. — D:r Axel Odelberg höll före­drag om sjukvården i Östersund för 100 år sedan. Föredraget var byggt på stu­dier i den boksamling, som den förste chefsläkaren i Östersund Per Rissler på sin tid donerade till lasarettet. — F. stadsfiskal FL Flygare berättade minnen och episoder från sin första tjänstetid i Östersund.

1943 Jämtlandsgillet i Stockholm beviljades inträde i föreningen såsom stöd­jande medlem. — 300 kr. anslogs för fortsättande av folkminnesuppteck­ningarna i Östersund. — Som bidrag till restaurering av landshövdingen friherre John Ericssons grav på Norra kyrkogården anslogs 50 kr. — Länsarkivarien R. Swedlund höll föredrag om »Jämtlands landsting 1810—1862». D:r Swedlund hade under sina forskningar funnit synnerligen intressanta och belysande akter. — Vid samkvämet på Hotell Standard gav borgmästare Iwan Wikström en åter­blick på föreningens verksamhet under de tilländalupna 20 åren, och kassör Al­bin Johansson berättade om östersundshandelns män och kvinnor i gången tid.

1944 Styrelsen erhöll uppdraget att ordna för föreningens deltagande i 1945 års jubileumsutställning samt att vidtala en person att skriva godtemplarhusets historia. — Amanuensen vid Landsmålsarkivet i Uppsala Bertil Flemström höll föredrag över ämnet »Östersundstraktens ortnamn». — Vid supén på Ho­tell Standard förekom bl. a. en pristävlan om vem som berättade den bästa histo­rien från Östersund i gången tid, varvid gamla stadsoriginal och dråpliga svar och episoder fördes fram i minnet.

1945 En medlem, som önskade vara anonym, skänkte föreningen 500 kr. — Redaktör Hans Ericsson höll ett anförande om gamla Odenslund och plä­derade bl. a. för att en speciell sammanslutning bildades av gamla odenslundsbor för att söka bevara minnena från denna stadsdel. — Vid supén på Hotell Stan­dard hölls tal av borgmästare Wikström, och gårdsägare N. P. Agerberg berät­tade en del glada minnen från Östersund före sekelskiftet. — Advokat D. Cappelen-Smith talade om den ed, som Karl XIV Johan avkrävde studenterna och detta med anledning av en lokal edsavsägelse.

1946 Stadens 160-årsdag. — Föreningens tillgångar 20.100 kr. — Medlems- matrikeln, under utarbetande av kassör Albin Johansson, förelåg i sitt sjunde band. — Frågan väcktes om inte något borde göras åt »hälsokällan» på Södertorg. Man beslöt tillsätta en kommitté, som skulle inkomma med förslag. — Stationsskrivare Lennart Westlinder, Örebro, kåserade om amatörteaterverksam­heten i Östersund omkring sekelskiftet. — Vid samkvämet på Hotell Standard berättade gårdsägare Erik Englund roliga minnen från gamla Odenslund. Herr Westlinder berättade om konstnären Acke Åslunds barndom och uppväxttid i Östersund. — Borgmästare Iwan Wikström erinrade om att föreningen 1948 kunde fira 2 5-årsjubileum, varför styrelsen diskuterat en del planer på dess hög­tidlighållande, ev. med ett planschverk över staden i äldre tider.

1947 Från AB Östersunds Ångbryggeri hade till föreningen överlämnats en do­nation på 10.000 kr., avsedd som grundplåt för iordningställande av loka­ler för ett »Östersunds museum». F. överlantmätaren F. C. R. Langéen talade om general planeberednin gens arbete, och vid den traditionella supén på Hotell Standard berättade advokat D. Cappelen-Smith om f. d. läroverksadjunkten B. A. Finell.

1948 Föreningens 25-årsjubileum firades på kvällen med middag på Hotell Standard, där ett 130-tal medlemmar med damer samlats. Festen inleddes med att en avdelning ur Orkesterföreningen spelade styckjunkare Nolmans fest­marsch, som speciellt tillägnats föreningen. I sitt högtidstal gav föreningens ord­förande borgmästare Iwan Wikström en återblick på föreningens verksamhet sedan starten samt berörde en del kommande uppgifter för Gamla Östersund. Under middagen höllos vidare tal av f. överlantmätare F. C. R. Langéen, länsarkivarie Hasse Petrini, advokat Olof Behm, fru Märta Wikström m. fl. Chef­redaktör Edvin Magnusson berättade dråpliga historier om de två östersundspublicisterna Agathon Burman och Algot Holmqvist, gårdsägare Erik Englund drog jämthistorier och advokat D. Cappelen-Smith gav en del glimtar från 1870- och 80-talets Östersund. — Allmänna omdömet: En stilfull och rolig kväll.

 

Ur Östersunds stadsarkiv

Publiceringen av Östersunds äldsta kommunala protokoll, påbörjad i årsskriften 1947, fortsattes här. Protokollen äro förda av apotekaren Samuel Perman, och den besvärliga tolkningen har även denna gäng verkställts av länsarkivets tjänstemän.

Enligit öfverenskomelse d. 20 maii 1799 samlades innevånarena på vanligit ställe till sluteligen afgiörande följande puncter.

[ 1 :mo Permans räkning granskas och afslutas. ]  1) Räkn. godkjend. Betalt.

1:mo Betal. Hand. Forsberg enlig ant. d. 19 aprill för gödning. Bet. Rdr 2. 20. Godkjänd. Betalt.

2:do D:o Glasmäst. Bergström. D:o d:o. Betalt Rdr 2. 32.

3:tio  D:o  Färg. Nordlund — Hushyra för 1798. Betalt        Rdr  3. 16.

4:ö    D:o  Handelsman Forsberg enligt clasification 1 :sta    class.                Rdr 2. Betalt.
         D:o d:o Söderberg D:o 2:do Class. Rdr 1 24. Betalt.
         D:o And. Hinricksson D:o D:o 4:d D:o 24 (sk.) D:o .
         D:o Jonas Erickson D:o D:o 4:de Betalt 24 (sk.) D:o.

5:to Lösen till stadspräst, magist. Nordenberg af samteliga, fastält enligt tabel.

6:to D:o för arenderade tomter 1798. Betalt de flästa.

7:e     D:o  alla egna lotter för 1798. Betalt de flästa.        *

8:e     D:o  Till prost Zetterberg för hemmanet dess rättighet af en pannmur (?),   > Godkjänt. om smör för korna [till Prost Z.]                                      J
D:o Hälften för magister Nordenberg.

  1. Militie räntan och afradsskatten till Lenseus. Godkjänt.
  2. [Permans Räkning granskas till avslutning] Dito Bet. R. 51 31 1 (?).
  3. Lidinson uppbära (?) marknadspängar och arfvode. Resolv. att återlämna R. 9. 32 som återstår.
  4. Opbära kyrkans håfmedel. Betalta af Nordlund.
  5. Ärhindras om vägstyckets iståndsättande. Upläsit och hört. [Resolv. Pehr Matsson].
  6. D:o gatornas iståndsättande. Resolv. varje måndag och lördagsafton kl. 12.
  7. D:o kyrk takets förbättrande. Resolv. att afgifva 1 bräda på tomt.
  8. Upläses comunication för hattm. geseln Fahlström. Res.

Beviljades enhälligt.

  1. Fortsättjande med getningen för korna och getterna.
  2. Väljes ny ordförande.
  3. Ärhindras att utse en annan som läser i bönestundenn.
  4. Betalas åter de lånta hela ricksdahl. med mera för kalken och paten i kyrkan. Betalt.
  5. [Betalas de stunder vilka blifvit anvenda till gatornas rensande från stub­bar 1797.] Bifall å 3 sk. för varje person.*) Det som är satt inom hakar [—] är överstruket.

Enligt tillsägande samlades borgerskapet d. 9 juli 1799. Då företogs
1 :mo Med betalande åt prästen.
2:do Tilsades att stänga skifteshagen millan öster och västerede (?). Resolve­rades att de som resterade sista h. (?) skall fullgiöra.
3:tio Att taket fortsättja i godt stånd. Resolverades att Olof Jonsson, Pehr Matsson och Eric Fryckbom skulle i morgon sätta detta i stånd.
4:to Om gatans iståndsättande. Resolverades att upskjuta till hösten emedan inga medel fås från bef. Lidstén.
5:to Att alla som äga egna tomter bör efter 2:ne åhr hafva bygt el. och läm­na sin rätt till andra som koma under tiden. Resolverades enhälligt att fullgiöra sådant.
6. Öfverenskomes om ordförande samt fullmäcktige vid nu infallande skogs­skifte. Resolverades att Perman åtog sig öfverinseendet med tillsats af färg. Nordlund, hökar Martin, copparsl. Stadling. garfv. Thelberg samt Per­man likaså att vara fullmäcktig vid landtmät. med rättighet att få ärsättning för all kostnad af vad namn det vara må så för honom som flera vilka hafva något giöromåhl för staden af bettre folk.
7. Utsättas dagsverkskarlar til forättning. Resolverades enligt skrifven not att giöra ett dagsverke för varje tomt gråtes med förbeh. att den som vill lega, bör förut övertala någon af dagsverkskarlarnc att gå i sitt ställe emot 13 sk. 4 r. för dagen.

Sammankomst hållen in plen(um) plenorum d. 14 julii 1799.
2. D:o för tomt.
3. D:o d:o presten.

Ingen som wille af de resterande betala men Wängman.

  1. För prostens räkning betales Rdr 12 24 sk. Betalt.
  2. D:o reg. skrif. Lenarns Rdr 7. 21. 9.-Betalt.
  3. D:o länsman Rdr 3 45 Betalt.

 

7. D:o gästgifvare, gerde löhn.
8. Betalas smöret till prosten å 5 sk. per skålpund. Expedieret.
9. Öfverens kom om fullmäktiger Engvall som dagsverkslar när så påfordras. Resolveras att undfå, 4 sk. pr N:o då 4 N:ror ansvara för dagen men då 2 går tager då en av de fattigare.
10. Tillsäges dagvärkkarln Fryckbom att skicka sig beskedeligen.
11. D:o alla som hugget timmer att afstå och giöra beslag för staden. Resolv.
12. D:o d:o som hugget kastved att afstå all faveur (?).
13. Upläses lands höfd. communit. för Lars Andersson och Hallströms bror Hallgren från Ulriceham. Resolverades till afslag enlig formulär. 14.
14. Betalas för kyrck taket till dagswärckaren. Betalt med 40 sk. NB intaget i den summa 2 rdr 30 8 d. 15 juli 98 pag. 144 i nya boken.
15. Giöres vitesdom på timmer, kastved, barktäckt samt löfvbrått. Resolv.
16. Projecteras att med fullmackt förse de nya bisittarna att i brist på samankomst med varandra samråda och afhielpa. Resolveras enhälligt.
17. Betalas för bräder. Bet.
18. Tillsäges alla som instängd för mycket till sina ägor att utestänga el. be­tala något nyt.
19. Uplästes rytt. Näsmans afskedspass och prestbevis med anhollan att blifva antagen till skomakare af becksöm som redan han förut genom kjöp komit i besittning af Degerbergs gård. Resolveras att antagas med förbehol att åtnöijas med dän gård han redan innehar.
Med detta forbehol giorde ansökning hos land (shövding) Lind(ecrona) d. 30 Juli 99.
20. Tilsades att afholla sina barn utom andras tomter, lotter med mera, i an­nat fall giörs åtal äfven för onödige gångwägar öfver ägor.
 

D. 18 aug. samlades stadens innevånare at rådslå om följande puncter.
1:mo Törens ansökning till burskaps ärhollande. Resolverades enhälligt till an­tagande enlig formulär.
2:do Att först granska skogen och utmärker innan delningen skjer. Resolverades, att gå i morgon samt någon annan dag.
3:t Anhöll hand. Berggren och hattm. Fahlström om tomt. Resolverades enlig annotation i matriculo.
4. Om gatornas iståndsättande igenom slattorna. Beslöts att utsätta dagen då vi träffas i morgon.
5. Om klockstapelns flyttning mit på taket. Resolverades att fulbordas nu i veckan af mestet Moberg med tillhielp af 2:ne dagsverkskarlar då äfven golfvet kommer att lagas samma gång.

1:mo d. 2 sept. 1799. Marknadsvackt till d. 10 sept:ber d. 10. Fahlstedt 1 man Näsman 1 man Eric Hindersson 1 d;o Medeen ‘ d. 11 Perman 1 man Wängman 1 man in 1 man Näsberg 1 d:o Eric Nordlund 4 man = 8 man

2:do Förklaring på Torens ansökning; uplästes och godkjändes.
3:to Comunication öfver Näsmans ansökning. Resolverades enlig formulär.
4:t Ansökning af Nessieur om antagande til logarfvare. Resolverat enligit beviset.
5. Skogdelningen funderas om. Resolverades att efter gradering samlas och rådgiöra.
6:te Föreslogs att den jord som en dehl borgesmän ägde för sina hus el. lotter måtte få arenderas och årligen godtgöras utan att mista. Resolverades enligit bok N 139.
7. Inga Hamars 3; ne söner Lars, Olof och Johans huserande med dagsverkskarl Jonas Erss. hustru d. 11 aug. uplästes.
8:de Get listan uprättas och fastältes.

Enligit vanligit tillkjännagifvande samlades innevånare å samlings rumet att öfverens koma och afsluta nedanstående puncter.

Nemligen d. 18 Nov:ber 1799.

1:mo Lands höfd. H. Hr Lindecronas comunication om marknadsflyttning från Hammar till Wästhammar och marknad inrätt, d. 9 januar i Hernusand att påstå 8:ta dagar.
Resolverades enligit formolairet.
2:do Uplästes tiänstehionsstadgan af d. 5 april 1798 samt angåände bränvinsbränningens inställning d. 7 sept. 1799.
3:tio Genomsägs räkning till befalhm Lidsten om gatornas uptagande och förbättrand.
4:tio Uplästes förening af Inga(s) söners [öfverenskom.] med Jonas Erssons hustru.
5. Ärhindras om Landtm. Calwagens slutande för i åhr (?) midskoge delningen och kom på varje tomtnummer å 5 sk. för 51 numren el. summa Rdr 6 12 s.
6. Betalas til wangm(akare) Moberg för kyrk tornet enligit dass räkning Rdr 6 12 sk. Bet. Resolv. att kyrkan bör godtjöra för tornett och nu i förväg lånas af ståndpenningar.
7. Åter päminelse om soldaten för hemanet.
8. Åligger en och var af borgerskapet att i möijeligaste måtto upfylla sina skylldigheter enligt dass antagande som borgare el. att vid domstolen ansvara för försumelsen. Resolverades enhälligt.
9. Överenskomes om gatornas förbättrande. Resolveras, att nästa fredag kl. 12 eftermiddagen.
10. Alla de som återstår med obetalta lotter el. smör tionde böra godtjöra. NB En dehl godtjorde.
11. Ärhindrades Tegenborg för sina gossar att sysselsätta däm och ansvara för den oreda som dessa kunna tillfoga.

Att dätta blifvit upläst och godkänndt intyga.

Samuel Perman, Joh. Pet: Forssberg, Nils Nordlund, Daniel Tören, Petter Holmberg, E. Lundberg, Jöns Engwall, Jonas Husberg, Nils Sjölund. Jonas Wängman, Carl Edvall, Eric Nordlund, Eric Moberg, L: Näsman, Pehr Floberg, Christian Nyberg, Anders Bergström, Eric Mellberg, Eric Söderberg

1800: d. 6 januar samankomst..

1 :mo Mantals skrifning — wärkstäldes.
2:do Kongl. Maij:ts comunicat. g(enom) lands höfvd. Lindecrona om en marknads inrättande i Hamer. Resolverades enlig formulairet. Wide pag.
3:tio Marknadsståndens reglerande. Resolverades att stå som förledit åhr, men böra de stånd som nu stå på gärderna äfven upflyttas etc. Betala Rdr 1 16 sk. om de stå på stallet eljest blir taxen för warje stånd efter rörelse från 40 sk. å Rdr 1 ock slädar 16 sk. å 12 sk.
4:to Åtog sig hr handelsm. Torén och mester Thelberg att upbära ståndpengar.
5. Marknadswackt utsattes. Resolverades som följer
    d. 8 Hökar Martin, Kopparsl. Svedberg 2 man
    d. 9 Hand. Forsberg — Hand. Söderberg 2 D:o
    d. 10 Ocklund — Chersti Drätz 2 D:o
    d. 11 Moberg. Postm. Meijerberg 2 D:o
    d. 12 Kopparsl. Lundberg Garfv. Nesseur 2 D:o
    d. 13 Hattm. Svedin Apothek. Perman 2 D;o
    d. 14 [Handelsm. Thorén dagsvärksk. Ödbom] 2 D:o

Östersund d. 8 Januari 1800
Sam. Perman

6. Ärhindrades att bevista sammankomsten så ofta de [ärhindras] genom alman kallelse blifva anmante. Resolverades att straxt efter marknaden hafva samankomst, då vissa män skola utses som skola afgiöra de förefallande måhl.
7:mo Väljes ny ordningsman.
         Resolverades enhälligt då apothek. Perman å nyo åtagit sig ordningsmansskapet att bestå honom 23 dagswercken, dät ena om wintren, dät andra om somaren så snart de kallas för warje egen tomt och genom kiöp förvärfvadt, och att dätta skall värkställas ansvarar den ena för den andra räknad från dato.
8. Stånd väckt att gå nattetid.
    Mster Ängvall och Näsberg åtog sig emot afgift efter 6 á 8 sk. för stånd samt 1 sk. och 2 sk. för slädar varje natt.

Att så beslutit är intyga pä egna och de öfrigas vägnar. Ol. C. Meijerberg, Nils Nordlund, Carl Nordin, Daniell Thorén, Joh. Thelberg, Petter Holmberg, Jöns Engwall, Eric Moberg, Eric Nordlund. Anders Tegenborg, Jo. Näsberg, Per Floberg, Johan Fredrik Rosenlund, Nils Sjölund, Jonas Wängman, Anders Hindricson.

 

Samankomst hållen d. 30 januar 1800 efter kungiörelse söndagen förut, då följande förehaddes.

1:mo Redovisas för influtna ståndpängar efter framflutna marknad, bestigande efter sumering sig med afdrag Rdr 30—44 sk. wide pag. 109. Af lämnades i cassan.
2:do Uplästes Östersunds besvär hos landshöf. Lindecrona öfver hr och madam Björckqvist. Afgick d. 16 januar 1800.
3. Olof Ödbom lämnade revers på de lånta Rdr 5 och pantsatte sin gård.
4. Betalar de resterande för landtmätaren. Obs. att en dehl betalte.
5. Projecteras om marknadernas flyttande från d. 10 septbr till 31 octob. och från d. 8 januar tilbaka till d. 16 decemb, och stå i 4 dagar. Resolverades, att söka hos härads höfding vid taxering vinna ändring.
6. Öfverenskomes at anten träda tillsamans vid påkallad saman komst el. plickta för uteblifvande el. utnämna vissa som stadigt skola presentera då något förefaller. Resolverades att hand. Forsberg, Thorén och Thelberg och Stadling samt dagsverkarlen Pehr Matsson blefvo invoterades och åtagit sig ett åhr, NB. Under tiden blifver samankomst in pleno d. 2 januar och d. 1 Julii då ingen får wara frånvarande helst rivesion komer att skje för de framflutna 6 månader.

Östersund d. 30 Januar 1800.

Joh. Pet. Forssberg, Ol. C. Meijerberg, Daniel Thorén, Nils Nordlund, Johan Thelberg, Pet. Holmberg, Eric Moberg, Nils Stadling, Jöns Engwall. Carl Edvall, Jonas Näsberg, Sigart Fahlström, Eric Nordlund, Jonas Sandberg, Eric Mellberg.

D. 9 februar hölts samankomst i Östersund att välja riksdagsman.
Resolverades; Enhälligt suplicera hos hr härads höfvding And. Wasell att få honom till fullmäcktig vid dänna nu infallande ricksdag i Norkjöping för Östersund emot vedergiällning, intyga Östersund d. 9 Februari 1800.

Ol. C. Meijerberg, Nils Nordlund, Johan Thelberg, Nils Stadling, Jöns Engwall, Jonas Sandberg, Nils Svedberg, Eric Norlund, Carl Edvall, Anders Bergström, Jonas Nesberg, Anders Tegenborg. Eric Moberg, Sigart Fahlström, Eric Mellberg, Anders Hirsson, Anders Ocklund, Pehr Floberg, Olof Öbom.

Wid samankomsten d. 23 Februar 1800 blefvo följande punkter föredragna.
1:mo Underskrifves fullmackten till ricksdagsman. Wärkstäldes mangrant.
2;do Aflämnas förskottsmedel till d:o. Aflämnades till S:n (‘) contant Rdr 3 5 16 sk. som äro lånta af ståndpängarne; Framdeles då mera hinner inflyta skicka till Norköping.
3:to Upläses ansökningen på skogsdehlning på Toras och Rånäsen. Upläst och godkjänd.
4. Regleras ståndvackter till Gregorie marcknad.
5. Regleras stånden för Söderhamns m. flere boerna. Resolverades att Söderhamnsboerna skulle få borga på östra farlinien, med sina stånd de andra få sedan så långt rumet räcker, för alla åhr.

Östersund d. 23 Februar 1800.

Samuel Perman, Joh. Pet. Forssberg, Daniel Thorén, Nils Nordlund, Nils Stadling, Johan Thelberg, Petter Holmberg, Jöns Engvall, Jonas Sandberg, Jonas Nesberg, Nils Svedberg, Pehr Floberg.

Samankomst hållen in pleno, d. 16 martii 1800.
1:mo Uplästes ankomna kungiörelsen om ludna kalfskin, rensel för soldaten m. m.
2:do Comunication a landsfisk. Granboms ansökning til tomt etc. Resolv. enligit upsat formulair.
3 :tio Comunication å Sundsvalsboarnas ansökning till förbättrad matordning, lindrigare hushyra, samt st. . . lerad stånd taxa. Upläst och fastält att besvaras punctevis.
4:to Fastältes torgpängar för dänna marknad. Resolveras, att samma stånd priser skall bibehållas, vare sig å tomter, torg el. bodar samt slädar som förledna marknad.
5. Tillsättes marknadsmackt til d. 18 mart. nemligen
d. 18 Handelsm. Tören Olof Jonsson 2 man
Skrädd. Sjölund Forsberg 2 d:o
19 Thelberg Nyberg, Sandberg Tegenberg
20 Bergström Siödin, Ängval Ing. Johan
21 Perman, Moberg
22 (Forsberg) Nils Nordlund
     Eric Nordlund (Svedberg)  NB sparades
6. Upbördsmän vid ståndpängarna blefvo antagna handelsman Söderberg och kopparslag. Stadling.

Justerad d. 16 Martii 1800 intyga

Samuel Perman, Ol. C. Meijerberg, Petter Holmberg, Tom. Wängman, Nils Nordlund, Jonas Näsberg, Erik Söderberg, Jöns Engvall, Eric Nordlund, Anders Borgström, Lars Näsman, Johan Thelberg, Anders Hindricksson, Olof Ödbom, Eric Frykbom, Pehr Flodberg, Inga Hamar.

1800 maij d. 10 nov. enhällig sammankomst, då alle voro samlade förehaddes nedanståände puncter.

1 :mo Redovises för influtna medel under marknaden utlämnades så vähl af P(erman) R 19 17 sk. som Stadling R 41, vide pag: 130.
2:do Uplästes commercolleg. resolution om Törnstens fordran Rdr 17. 16.
3;tio Dito landshöfd. resolut, på wåre besvär mot madam Björkqvist.
4. Uplästes wår förklaring på Sundswalls boernas ansökning om fastäld taxa.
5. Uplästes wår förklaring på Hallens, Ovikens, Bergs socknar om en marknad inrättande i Borgen.
6. Uplästes vår förklaring på fånghuset.
7. Upläst förbundet millan Rysslan och Sverge m. m.
8. Upläst häradshöfd. Wassels bref från riksdag.
9. D:o om de afgångna Rdr 40 till häradshöfd. Wasell.
10. Projecteras att skogstracten i Kohagen, samt vad som efter gamla r i s h . . . ( ? ) efter landsväg åt Odensala finnes må nyttjas efter billig jämkning af tomter. Resolverad., att börja så snart man får tillfälle i somar(?).
11. Om gatornas förbättrande. Resolveras, att börja därmed varje måndag och lördagar kl. 12 och sluta kl. 10 emot 8 sk. för en karl, samt 12 sk. för häst. Början skjer d. 19 maij 1800.
12. Alla nykomna får tilldelta tomter, lotter etc. De på stället varandes fingo var sitt jordstycke.
13. Påminnes om getning för stadens kokreatur. Resolv. och åtog sig Erik Hindrickson hustru ansvara därföre emot 24 sk. pr kohn samt af hela laget 1 par skor.
14. Om storskiftes dehlning i Torrasen. Res. och åtog sig handelsm. Edström fullmäcktige samt Pehr Matsson som dagsverkskarl emot 16 sk. var om dagen.
15. Efterstäende å gerdesgårdarna som tillhör staden. Resolv. att nästa torsdag kl. mill. 12 och 1 samlas.
16. Swin ringande på alla kreatur nästa måndag.
17. Wägstycket för stadshemmanet wid Gällö. Resolv. att anmoda hr länsm. Skylberg besörja därom.
18. Anmälte sig skrädd. Wallberg till antagande som skräddare. Resolv. att afbida (?) vad t i l l . . . (?) häradshöf. Wasel giort i afseende på vår förra anhållan derom.
19. Upbäres classification af nykomna. Betalte genast af 6 stycken enlig boken.

Upläst och ärkjändt Östers. 10 maij 1800.

Ol. C. Meijerberg, Erik Norlin, Olof Edström, E. Lundberg, Joh. P. Forssberg, Sigart Fahlström, Daniel Thorén, Nils Sjölund, Pär Floberg, Nils Stadling, Johan Thelberg Michael Sjödin, Lars Näsman, Jonas Näsberg, Eric Fryckbom, Johan Nilsson.

1800 maij d. 19 war samankomst till betalande af bevillningen så wähl som krono utlagorna genom h. befall. Pehr Lidsten.
Å nyo påmintes om gatuarbetet och fastäldes till fredag och lördag.
D:o D:o om wägstycket och åtog sig garfv. Näsberg att skjelf gå dit och värkställa reparation. Rdr 1—12.
Betalt af handl. Edström d. 24 Februari 1801.

1800 septbr. d. 5 allmen samankomst, då följande förehaddes.
1 :mo Comunication å m;sell Floors ansökning till färgerie idkande. Resolveras enligit upsatt formulair.
2:do D:o å Wallberg d:o till skräddar herstedes. Resolveras eft. uppsatt formulair.
3:tio Upläst landshöfd. Lindecrona resolution av d. 18 decemb. 1799. Om landthandlare.
4:to Uplästes de ankomna kungörelserna om comitteerna etc.
5. Påmintes om rum och mat för committeherrarna och flera andra tillstädes komande.
6. Utsattes marknadsvackt till d. 10 Septembr 1800. Urmak. Eric Nordlund 1
2:dradagen Garfv. Näsberg J Copp. Stadling
1:sta dagen Färg. Nils Nordlund  2
7. Tillsades att Stadling lånt af cassan Rdr 10 emot ränta.
8. Anmälte Söderberg att fä bygga på nästa tomt som han sagt sig tilbyt af Fahlström. Borgerskapet afslog att taga sig slikt företag, emedan genom hr lagm. Wasells omsorg ansökning redan giort till hämmande af dylika tilltag.
9. Betalar för sina ärende tomter för föra åhret.
10. Dit. till Perman för ärende lotter af . . . (?).
11. Olof Jonsson för timmerhuppning tillsäijes.
D:o d:o för nyttjande af utslotten . . . (?) i Giöviken utan borgerskapets samtycke.
12. Betalte Nordlund kyrkmedlen som efter boken besteg sig till Rdr 6—3 5 sk. NB Contant Rdr 3. 6 2 öre för Lotter etc. 3.29 6.35 2
13. Betalte Nordlund hushyra contant Rdr 2—32 [Äfven efter] räkning för bänkar i försam.(?) rumet —32 3—16 sk.

Justerad intyga

Sam. Perman, Ol. C. Meijerberg, Nils Nordlund, Nils Stadling, Johan Thelberg, Lars Nesman, Eric Söderberg, Petter Holmberg, Eric Mellberg, Michael Sjödin, Peter Flodberg, Nils Swedberg. Jöns Engwall, Jonas Sandberg, Jonas Näsberg, Jonas Martin, Eric Hinersson.

1800 sept. 9. Sammankomst uti hr bef:e Lidstens ofvervaro att välja fullmäcktig till comittéen. Resolverades
1 :mo Hökaren Martin, Kopparsl. Stadling
[åtogo sig]
Blefvo valde till ledamöter emot 16 sk. per dag samt resepäng. för 2:ne hästar.

Samankomst i Östersund d. 21 november, sedan de flesta voro samlade företogs efterföljande puncter.
1 :mo Ärhindrades borgerskapet dels om skilljemärkena imillan Odensala och Östersund såvähl som imill. Ranås och angränsande grannar. Resolverad at en och var skulle samlas och gå för at bese skillnaderna nästkommande tisdag.
2:do Upgafs at något (!) olofvligen huggit timmer, är liggande dels vid Storsved dels på Wållomsmohn. Resolveras att nästa vecka någon dag till exempel fredagen med de hästar som finnes hopkjöra alt timmer och lägga det på ox torget emot betalning.
3:tio Uprättas en lista öfver olika förefallande utgifter till betalande för warje gård nummer. Resolveras at 8:ta dagar före juhl hafva samankomst till liqviderande häraf enligit förut uträknad belopp, och dän som då brister med pangar, komer genast at påstås och förauctioneras.
4:to Upränsning af bäcken till förekommande af olägenhet för kyrkan. Resolveras at i morgon samlas till fullgiörande häraf och dän som infinner sig därvid slipper nästa währ (?) vid gerdesgårdarna. Klock. 9.

Upläst till Justering intyga.

Samuel Perman, Ol. C. Meijerberg, Nils Nordlund, Johan Thelberg, Olof Edström, Nils Stadling, P. Holmberg, Jöns Engwall, Jonas Nesberg, Sigart Fahlström, Jonas Martin, Pehr Matsson, Pehr Wallberg, Johan Nesseur, Olof Jonsson. Eric Moberg.

 

Kommunala ärenden
1/7 1949 – 30/6 1950

(Meddelat av stadsfullmäktiges sekreterare drätseldirektör Harry Rydquist.)
Stadsfullmäktige i Östersund ha under tiden 1/7 1949—30.6 19 50 fattat föl­jande beslut av mera allmänt intresse:

1949 sept. 20 att godkänna magistratens förslag att medel disponeras ur Livénska fonden till prydande av rådhusplanen med ett konstverk,

1949 okt. 18 att ställa ett anslag av 15.000 kronor till bestyrelsens för Expo Norr förfogande såsom garantikapital,

att avstyrka bifall till folkbibliotekssakkunnigas betänkande och förslag angående folk- och skolbibliotek i vad detta avsåge för­slag att det femte granskningsexemplaret av svenskt tryck skulle tilldelas Stockholm och i stället föreslå att detta granskningsexemplar skulle förbehållas Norrland och tilldelas ett bibliotek där,

att i princip besluta att jämte Jämtlands läns landsting vid­taga de åtgärder och ikläda sig de kostnader utöver statsbidrag, som bliva erforderliga om det femte granskningsexemplaret av svenskt tryck komme att överlämnas till Jämtlands läns biblio­tek,

att fastställa utdebiteringen för den borgerliga kommunens be­hov under år 1950 till 8 kronor och 80 öre (utdebiteringen för den kyrkliga kommunens behov hade upptagits till 60 öre),

nov. 15 att till handlingarna lägga drätselkammarens anmälan att drät­selkammaren beslutat riva det s. k. gamla tingshuset i Ängeparken,

dec. 20 att bevilja Hofvallsstyrelsen ett extra anslag å 2.500 kronor för anläggning av ishockeybana å Hofvallen,

att bifalla drätselkammarens förslag att inrätta en barnträd­gård i förhyrda lokaler i Carlslund,

att bifalla drätselkammarens förslag ang. förvärv av Östersunds Tennishall,

att till ordförande i stadsfullmäktige för år 1950 välja f. d. överlantmätaren F. C. R. Langéen och till vice ordförande fak­torn Sigurd Holm,

1950 jan. 17 att omorganisera stadens fastighetsförvaltning,

febr. 21 att inrätta en befattning som kommunal musikledare, tillsätta en särskild musiknämnd för staden samt att övertaga huvud­mannaskapet för musikskolan i Östersund,

april 18 att med tacksamhet mottaga grosshandlare P. Åslunds samt direktörerna Sven O. Perssons och Gustaf Perssons donation av konstnären Emil Näsvalls skulptur »Badflickan»,

juni 9 att bifalla skolbyggnadskommitténs förslag till nybyggnad för Praktiska mellanskolan och Folkskolan i kvarteret Laxen

 

Kyrkliga ärenden
1/7 1949 – 30/6 1950

(Meddelat av f. folkskolinspektören Nils Larsson, kyrkofullmäktiges sekreterare.)

Kyrkofullmäktige i Östersund har fattat beslut i följande ärenden av mera allmänt intresse, nämligen vid sammanträde

den 11 oktober 1949: att för ett belopp av 17.000:— kr. till Östersunds bor­gerliga kommun försälja församlingen tillhörig tomtmark i kv. Tåteln, och att i samband härmed mottaga drätselkammarens erbju­dande att utan vederlag till Östersunds kyrkliga kommun överlämna äganderätten till den gatumark, som enl. av Kungl. Maj:t den 24/3 1949 fastställd stadsplan skall ingå i Östra begravningsplatsens område,

den 14 mars 1950: att bevilja ett förslagsanslag å 7.000:— kr. att ställas till kyrkorådets förfogande för bekostande av anskaffning och inmontering av elektriskt värmeaggregat i nya kyrkan, att anslå ett belopp å 1.000 kr. för anordnande av eldbegängelsedag i Östersund,

den 9 maj 1950: att godkänna och fastställa kyrkorådets förslag till urnlund, samt att i enlighet med kyrkorådets tillstyrkan anslå ett belopp å 8.540: — kr. för kolumbariets förskönande

 

Årsberättelse 1948 – 49
för
Föreningen Gamla Östersund

Styrelsen för Föreningen Gamla Östersund får härmed avgiva berättelse för verksamhetsåret 23/10 1948—23/10 1949.

Även i år har Styrelsen glädjen notera ett antal gåvor till Föreningens sam­lingar. Sålunda har skänkts av:

Al B Jämtlands Folkbank:
Minnesskrift till 75-årsjubileet 1949.

P. A. Edlers dödsbo; genom advokaten Adolf Sjöberg:
9 st. fotos från Östersund vid sekelskiftet.

F.distriktslantmätaren O. A. A. Edströms dödsbo genom advokaten D. Cappelen- Smith: 1 st. foto av Storgatan 30 samt inramade foton av medlemmar av Ös­tersunds Gymnasieförbund år 1889 och år 1892.

Adler-Ridderbergs Släkt förening:
1 ex. av släktkrönikan.

Fröken H ert ha Blomgren:
av Jämtlands Tidning nr 16 år 1863, nr 10 år 1872 och nr 39 år 1880.

Jämtlands läns Trafikbilägareorganisation:
»En återblick vid organisationens ,10-årsjubileum 1949.»

Boktryckaren Heimer Wigen:
4 ex. av »Kvasten», 1 ex. av »Jämtlands-Posten» den 2/10 1895, 1 ex. av »Logen Georg Adlersparres 10-årsjubileumskrift».

Östersunds-Posten:
diverse pressfotos, foto av 1903 års studenter på Stortorget.

Albin Johansson:
»Då Östersund blev garnisonsstad» av E. Chr. Genberg, »Jämtlands Gille 1880—1905».

Hel frid Höglunds sterbhus:
foto av ångfartyget »Necken» (början av 1890-talet).

Vid årsmötet 1948 firade Föreningen sitt 2 5-årsjubileum. Efter de formella förhandlingarna samlades ett 70-tal medlemmar med damer till middag å Hotell Standard. .Ordföranden höll högtidstalet och gav en historisk återblick på För­eningens verksamhet under de gångna 2 5 åren. Kåserande föredrag höllos av ad­vokaten D. Cappelen-Smith över ämnet »Psykograffebern i Östersund på 1870- talet» och av chefredaktör Edvin Magnusson »Om östersundsredaktörerna Agathon Burman, Algot Holmqvist och Carl Åström».
Föreningens årsskrift utdelas vid årsmötet redigerad av Heimer Wikström.
På Samuel Permans grav har i dag i sedvanlig ordning nedlagts en krans.

Av Föreningens medlemmar ha under året avlidit: Konditormästare L. Edler, gårdsägare P. A. Edler, f. d. järn vägsbokhållaren Ivar Ivarsson, f. köpmannen N. J. Pettersson, apotekaren M. Blombergsson, hedersledamoten f. d. bankdirektör C. Lignell, byråassistenten Birger Bohlin, köpmannen John Dahlbäck, f. tågmästaren Jonas Olof Jönsson.

15 nya medlemmar ha invalts sedan förra årsmötet. Medlemsantalet utgör nu 303.

Styrelsen har under året utgjorts av borgmästaren Iwan Wikström, överlant­mätaren F. C. R. Langéen, bankdirektörerna Carl Lignell och O. Smith, direktören Fr. Borggren, grosshandlaren Anders Lundvall och advokaten D. Cappelen-Smith. I tur att avgå ur styrelsen är herr Oscar Smith.

Beträffande föreningens ekonomiska ställning och räkenskaperna i övrigt hän­visas till revisionsberättelsen.

Östersund den 23 oktober 1949.

IWAN WIKSTRÖM

/ D. Cappelen-Smith

 

Årsmöte och samkväm 1949

 

Efter de egentliga årsmötesförhandlingarna höll länsarkivarie Hasse Petrini ett synnerligen intressant föredrag om den stora rannsakningen med jämtarna efter Baltzarfejden. Därefter samlades medlemmarna till en trevlig supé på Hotell Stan­dard, där föreningens ordförande borgmästare Iwan Wikström välkomsttalade, och stationsskrivare Lennart Westlinder på sitt speciella sätt berättade skolminnen från 90-talets Östersund.

 

Revisionsberättelse

 

Undertecknade, utsedda att granska räkenskaperna för Föreningen Gamla Ös­tersund för tiden 23 oktober 1948—23 oktober 1949, få härmed efter fullgjort uppdrag avgiva följande

REVISIONSBERÄTTELSE

23/10 1948. Tillgodohavande i bank och obligationer…………………………………………. kr. 30.389: 23

Inkomster under räkenskapsåret:

263 st. medlemsavgifter 1.315:-
1 ständig medlemsavgift 100:-
Försålda årsskrifter 43:-
Försålda Genbergsböcker 1.681:60  
Räntor 855:- kr 3.994:80    
Utgifter under räkenskapsåret:          
Annonser, tryck m. m 37:13        
Årsskriften 834:35        
Blommor 100:-        
Årsmöte 255:70        
Underhåll av samlingar 62:75        
Inkassoarvoden 73:85        
Portoutgifter för kallelser 3:80        
Underhåll av lokalen 159:-        
Genbergs bok för spridning 196:80        
2 st. understöd 300:- kr 2.023:38    
Inkomster utöver utgifter   kr 971:42 kr 1.971:42
    Summa tillgångar kr 32.360:65

 

Av detta är kr. 30.860: 65 innestående i bank samt kr. 1.500: — i Statsskuldboken inskrivna statsobligationer av år 1941 och 1946.
Då anledning till någon anmärkning icke förefinnes, få vi tillstyrka ansvarsfrihet för den tid revisionen omfattar.
Östersund den 19 oktober 1949.

G. Andersson    W. Myrin

Nya medlemmar i föreningen den 23/10 1949
 

 Byråchef Arne Arnegren
Styckjunkare E. Beimark
Kapten Ulf Cappelen-Smith
Advokat Gösta Heilborn
Ingenjör I. O. Holmer
Kommunalarbetare John Iverstedt
Köpman Curt Johandy
Faktor Carl S. Jonsson 
f. d. Musikfanjunkaren Edvii, Jonzon
Riksdagsman Nils A. Larsson
Stationsinspektor Severus Nylin
Bankkassör Alf Selander
Köpman Verner Skoglund
Civilingenjör Gunnar Suwe
Köpman Eric R. Wallskog
Stationsskrivare Lennart Westlinder

Senaste medlemsförteckningen återfinnes i årsskriften 1948.


Sedan föregående årsmöte avlidna medlemmar i föreningen

f. d. Tågmästaren Edgar Winnberg 1/12 1948
Köpman Ernst E. P:son Bosson 26/11 1949
f. d. Verkmästaren Oskar Magnusson 28/12 1949
Plåtslagaremästare G. R. Bolander 6/2 1950
Löjtnant E. Chr. Genberg 15/4 1950
f. d. Kaptenen Wolther Langéen 13/5 1950
Redaktör Hans Ericsson 29/5 1950
f. d. Häradshövdingen friherre E. K:son Leijonhufvud 2/6 1950
Sjökapten P. O. Ek 27/6 1950
f. d. Lokföraren Georg Borelius 10/7 1950
Överstelöjtnant J. Pousctte 16/7 1950
Konduktör C. W. Sjökvist 2/9 1950
Köpman O. P. Odsten 8/10 1950

Antal medlemmar i föreningen

Antal medlemmar den 23/10 1949  aktiva  286
 passiva 1 287
Nya medlemmar den 23/10 1949 16
303
Avlidna under tiden 23/10 1949—23/10 1950 13
Summa medlemmar den 23/10 1950 aktiva 288
passiva 2 290

 

Föreningens medlemmar 1949 – 1950

Ordförande:
v. Ordförande:
Sekreterare:
Skattmästare: Intendent:
Borgmästare Iwan Wikström
f. d. Överlantmätaren F. C. R. Langéen
Advokat D. Cappelen-Smith Bankdirektör Oscar Smith
Kassör Albin Johansson
Civilingenjör Fr. Borggren
Grosshandlare And. Lundvall
Styrelsesuppleanter: Chefredaktör Edvin Magnusson
Disponent Einar Winström
Rådman Åke Jansler
Revisorer: Bankkamrer Wald. Myrin
Bankkamrer G. Andersson
Revisorssuppleanter: f. d. Bankkassören V. Örnberg
Överstelöjtnant Rolf Kjellin