063 – 12 13 24 (telefonsvarare) info@foreningengamlaostersund.se

 

Redigerad av
HEIMER WIKSTRÖM

 

Gamla kyrkans restaurering

 

»Östersunds gamla kyrka är värd ett bättre öde än att lämnas åt förfallet. Den har dock i över etthundra år varit en plats där Guds
ord förkunnats till människors tröst och uppbyggelse. Dessutom är den den enda av stadens äldre byggnader, som är bevarad i relativt
orört skick . . . Måtte våra dagars östersundsbor besinna, vilka andliga och kulturhistoriska värden, som ligga förborgade i deras gamla kyrka, och måtte den gamla helgedomen under sitt andra sekel få uppleva den fullbordan, som våra förfäder drömde om, men som
de aldrig fingo se förverkligad.»

Så skrev östersundssonen, kyrkoadjunkten Lars Magnus Holmbäck i »Jämten 1945» till hundraårsminnet av Östersunds gamla
kyrkas invigning. Författaren hade ägnat sin uppsats minnet av sin farfars far, en gång klockare och kyrkvärd i församlingen.

Här framträder den trefald av motiv, som samverkat till att Gamla kyrkans restaurering kunnat genomföras utan att skattemedel behövt anlitas, d. v. s. med frivilligt insamlade medel, och utan att man länge behövt vänta på verkets genomförande. Tre pådrivande tankar ha varit verksamma: Kyrkan representerar det gamla Östersund, som annars är nästan helt utplånat; hon gömmer så många oskattbara personliga minnen; och, slutligen, hon vill till vår generation förmedla ett heligt arv av andliga värden, som också vi liksom våra fäder väl behöver.

En motion av den 2 april 1951, undertecknad av representanter för alla tre partierna i kyrkofullmäktige, ledde till en enhälligt beslutad utredning. Denna anförtroddes åt byggnadsingeniör Arvid Persson, som med verklig hängivenhet för uppgiften utarbetade ett fullständigt restaureringsförslag, daterat den 29 maj 1952. Dagen då förslaget överlämnades till den i sakristian samlade byggnadskommittén (David Cederberg, Per Hallström, Märta Olsson, Arvid Persson och Gösta Wik) blev som en första högtidsdag i restaureringsarbetet, ty ritningarna, arbetsbeskrivningen och kostnadsförslaget skänktes såsom en personlig gåva till företaget. På kyrkorådets förslag beslöt kyrkofullmäktige för sin del med någon mindre ändring godkänna förslaget och godtog även projektet att de till omkring 114.000 kronor beräknade kostnaderna skulle om möjligt täckas med de frivilliga gåvor, som man hoppades kunna insamla. Såsom grundplåt skulle vissa fondmedel dock få användas. Insamlingen igångsattes omedelbart. En tiggarorden organiserades, som sammanträdde varje fredagsmorgon, och gåvorna började strömma in. Tidningarna följde intresserat med och publicerade insamlingsbarometer som visade, huru gåvosumman steg i höjden för varje vecka.

Under tiden var restaureringsförslaget ute för granskning hos vederbörande myndigheter: domkapitel, riksantikvarieämbete och
kungl. byggnadsstyrelse. Sistnämnda myndighet godkände förslaget i maj 1953 att i huvudsak läggas till grund för restaureringen, och
eftersom insamlingen då nått upp till summan för det först kostnadsberäknade beloppet, vidtogs strax åtgärder för arbetenas igång-
sättande. Arbetstillstånd utverkades — blott ett fåtal arbetare skulle få anställas — och till arbetsledare utsågs byggmästare Carl Lan-
dén, som vid midsommartiden 1953 var redo att med sina medhjälpare börja renoveringsarbetet. Detta skulle komma att räcka unge-
fär åtta månader.

Restaureringsplanen, som upprättats i samråd med f. riksantikvarien Martin Olsson, syftade till ett pietetsfullt återställande av
kyrkan i dess ursprungliga skick, dock icke för att bevara den såsom ett museiföremål utan för att allt framgent kunna brukas. Där-
för gällde det bl. a. att ge kyrkan en bättre uppvärmningsanordning samt att i övrigt komplettera den med vissa andra nödvändiga de-
taljer, som dock icke finge störa byggnadsstilen. Dessutom måste naturligtvis många under åren uppkomna brister repareras.

Det hade dragit inte mindre än 12 år (1834—1845) att bygga kyrkan färdig. Man bör inte förvåna sig över att det tog så lång tid
att bygga detta tempel, fastän det var långt anspråkslösare än de landskyrkor, som uppfördes ungefär samtidigt (ex. Sunne). Stadens
invånarantal rörde sig under hela 1830-talet omkring 450, och församlingens resurser voro givetvis mycket begränsade. Efter att nöd-
torftigt kunnat brukas sedan 1839 var kyrkan färdig att invigas nyårsdagen 1846. Den stod så oförändrad till 1856, då man tillsatte
tre nya bänkar på kvinnosidan framför den aldrig begagnade norra kyrkporten. Det skedde under Sunne-prosten Ernst Arbmans tid,
som ju präglades av stor andlig livaktighet. Sommaren 1888 skedde den mest omfattande restaureringen före den nu genomförda. Då
lade man på de gamla tiljorna ett nytt golv, vilket nu helt avlägsnats. Då påfördes också ytterväggarna ett nytt lager av puts, vilket
även det borttagits för att återge exteriören det vackra utseende, som den ursprungligen ägt. Skall man sedan tala om ytterligare någ-
ra mera väsentliga reparationer i kyrkans historia, må nämnas den ändring av interiören, som ägde rum 1906 och 1924. Vid den nu
företagna restaureringen har man alltså haft att tränga igenom och avlägsna tre skikt av färger och papp eller väv för att nå fram till
vad de som byggde kyrkan ursprungligen åstadkommit eller åtminstone åsyftat.

Det nu genomförda restaureringsarbetet, vars omfattning här blott kan antydas, har varit ytterst intressant. Genom vapenhuset,
där de hederliga timmerväggarna och väldiga tornbjälkarna nu tala till oss från gamla tider på korthåll, sedan de befriats från papp
och pärlspont, trädde man förr in i själva kyrkorummet genom förskräckliga, i ekimitation målade vindfångsdörrar med glas i spets-
bågeform. Nu ha dessa dörrar ersatts med nya vackra dörrar i tidstrogen, ärlig stil. Det inre av kyrkan var så gott som helt och hål-
let målat i en gråvit, smutsig färgton, under vilken det mångenstädes, framför allt på pelare, pilastrar, läktarbarriär och predikstol
dolde sig härliga och ärliga, stundom diskreta, stundom mustiga och fylliga färger. Att skrapa bort de påsmetade färglagren och fram-
ta de ursprungliga färgerna och dekoren — ett arbete, som till största delen utförts av konstnären Arne Bohman — har varit som att
gnida på ett smycke för att dess ursprungliga skönhet skulle träda fram.

När man kom till altaret, visade det sig till åtminstone alla yngres förvåning, att bakom den rullgardinsblå fonden mellan pelarna
dolde sig en målning, sannolikt utförd av målarmästaren Bergstedt, bilden av ett österländskt landskap. Konstnären Bohman har ägnat
den mycken skicklig möda och lyckats återställa den i sådant skickat den kan fylla sin uppgift som bakgrund till altaret. För övrigt
har hela altaruppsatsen sänkts 60 cm, varigenom korpartiet fått en lugn och naturlig balans och harmoni. Stjärnan, som för många va-
rit en kyrkans ögonsten, är visserligen av ganska sent datum (1900), men kommitterade, som haft landsantikvarien L. Björkquist såsom
kulturhistorisk expert och rådgivare, har icke haft hjärta att avlägsna den. Ciselören Johan Holter har sammanfogat de gnistrande
kristallerna i den nu något förminskade och nedflyttade stjärnan och för övrigt på ett omsorgsfullt och konstfärdigt sätt renoverat
ljuskronor och nummertavlor.

Mycket av renoveringsarbetet syns inte men är likväl av stor betydelse. Golvet utgöres av de framtagna gamla golvtiljorna, märk-
ta av släktenas fjät. Därunder finns nu en präktig trossbotten, tidigare obefintlig. Väggarna, förut pappspända och målade med lim-
färg, äro nu beklädda med tvenne lager träfiberplattor, solitt klistrade på varandra. Elvärme har införts, sedan de Guerneyska ugnar-
na bortförts. Belysningen utgöres dels av de gamla ljuskronorna, dels av nytillkomna lampetter och lyktor, medan en del armatur av
mässing med trista glaskupor avlägsnats. Altartavlan från stadens första gudstjänstlokal på residenstomten, vilken tavla skänktes av
apotekare Perman 1803, har uppsatts mitt för korsgången på norra väggen. För sakristian har inköpts en gammal oljemålning, förestäl-
lande den heliga familjen. Tornurets grundliga renovering är ett verk och en gåva av urmakerifirman Nilsson & Appelquist. Nya
textilier för altaret äro skänkta, nya kor- och gångmattor ha anskaffats. — Bland övriga till kyrkans renovering skänkta gåvor kan
nämnas tvenne länsstolar i gyllenläder av fru Linda Olsén, som ju dessutom är den största donatorn med en kontant gåva av 40.000
kronor till insamlingen. Två bägare av silver ha skänkts av direktör Knut Wiklander, som dessutom donerat 10.000 kr. och även va-
rit adjungerad till restaureringskommittén. En större bibel har av barnen skänkts till minne av deras far, prosten Gustaf Öhrstedt, att
ligga på den predikstol, från vilken han predikat under mer än 40 år.

Entreprenörer för vissa väsentliga detaljer ha varit: för den elektriska installationen Nordström & Jansson, för målningsarbetena
målarmästaren Karl Pettersson och för de sanitära anläggningarn Taflins Värmelednings AB. Programmet för elinstallationen har
uppgjorts av ingenjör Egerlid, Elektrobyggnadsbyrån. Bland övriga värderade medarbetare må nämnas hr J. A. Nilsson i Östersunds
träförädling, skyltmålaren Knut Svensson, musikdirektör Nils Sanden och kyrkväktaren John Rosenberg. Under förfärdigande är en
dopfunt med dopskål av silver; värdiga sådana ha hittills saknats.

Gamla kyrkans restaureringverk har sålunda krävt många goda medarbetare och givare. Den totala kostnaden torde kunna upp-
skattas till inemot 150.000 kronor, även om de direkta utläggen f.n. stanna vid c:a 137.000 kr. Det allra mesta har bestritts med gå-
vor eller insamlade medel. Antalet enskilda givare (gåvobrev) utgör 500, men dessutom ha pengar insamlats å insamlingslistor och
skänkts av föreningar och korporationer. Många, många från olika samhällsgrupper, yrken och åldrar har församlingen att tacka för
god medverkan till att en tanke, som för några år sedan tedde sig som en önskedröm, nu förverkligats på ett lyckligt sätt.

Den högtidsstämning, som rådde vid kyrkans återinvigning av H. H. Biskopen Gunnar Hultgren den 6 mars 1954 var ett äkta ut-
tryck för den oförställda glädje och tacksamhet, som församlingen kände över att åter få taga även sitt gamla tempel i bruk. Att också
det nutida Östersund kan känna något av ett andligt hem i Gamla kyrkan, därom vittnar vältaligt även det stora antalet besökare un-
der tiden efter återinvigningen.

Gösta Wik.

 

 

Östersunds praktiska realskola

 

Den 7 november 1953 invigdes den nya i kvarteret Laxen uppförda byggnaden för Östersunds praktiska realskola. Det var näs-
tan exakt 8 år efter det stadsfullmäktige i princip beslutat att en skolbyggnad skulle uppföras för nämnda skola eller Östersunds
praktiska mellanskola, som den då hette. Det är den största skolbyggnad, som i en etapp uppförts här i staden. Allmänna lärover-
kets byggnad torde väl vara större, men densamma har utbyggts i olika etapper under loppet av mer än ett halft sekel.

Huskroppen i den nya byggnaden består av en huvudbyggnad 35X36 meter i nordost, från vilken utgå två flyglar, den ena mot
väster 57X10 meter och den andra mot söder 31X10 meter. Från sistnämnda flygel utgår en mindre byggnad 22X9 meter innehål-
lande vaktmästarbostad och läkarmottagning. Från den västra flygeln utgår ett mindre skydd vid Bangårdsgatan 24X7 meter med
underliggande toalettavdelningar. Huvudbyggnaden och flyglarna ha tre våningars höjd, vartill kommer källarvåning. Byggnadens
kubikinnehåll är c:a 30.000 kbm.

Byggnaden innehåller en överbelyst hall 26X15,5 meter, aula rymmande c:a 550 personer, två rektorsexpeditioner, en för prak-
tiska realskolan och en för stadens skolor för yrkesundervisning, 4 lärarum med pentryn, arbetsrum för lärare, bibliotek- och läsrum, kollegierum, 21 klassrum, 1 geografirum med kartrum, 7 rum för institutionerna för fysik och kemi, teckningssal, maskinskrivnings-
sal, rum för skyltning, 2 handarbetsrum, mekanisk verkstad med smedja, verktygsrum och materialrum, träslöjdsal med virkesrum,
elevbokhandel, skolkök och matsal, omklädningsrum, hemvårdskök, hemvårdsrum, tvättstuga och torkrum, barnbespisning med kök och
erforderliga ekonomilokaler, rum för föreståndarinna samt matsal för c:a 260 personer, två extra rum, läkarmottagning med läkar-
rum, sköterskerum, väntrum och toalettrum, vaktmästarbostad med 2 rum och kök jämte erforderliga utrymmen. Dessutom finnes ma-
skinrum, skyddsrum, toaletter m. m.

Skolbyggnaden torde uppfylla de fordringar, som myndigheterna numera ställa på liknande byggnader. Hallen och aulan hava visat sig vara utmärkta kongress- och representationslokaler, något som hittills saknats i staden. Den södra flygeln begagnas av folkskolan.

Det är att hoppas att skolan skall med de utmärkta resurser, som nu med stora kostnader ställts till densammas förfogande, icke blott
kunna bibehålla den goda standard densamma har och det goda rykte densamma förvärvat utan även kunna vinna förnämligare re-
sultat.

Man bör dock komma i håg en sak och det är att det icke är materien, som är utslagsgivande, utan lärarens förmåga att undervisa
och väcka elevernas intresse och elevernas förmåga och vilja att tillgodogöra sig undervisningen, som är avgörande för vinnande av
ett gott resultat.

F.C.R.Langéen

 

Runstenen och Runudden

 

Östersunds stad har intill detta år varit ägare till den mark på Frösöns östliga udde, där Frösöstenen, Sveriges nordligaste runsten och Jämtlands märkligaste historiska fornminne varit rest sedan mitten av 1000-talet.
Här ligger det västra brohuvudet för den urgamla leden över Östersundet till Frösön, därtill vid vad man kan kalla hjärtpunkten på Indalsälvens väg frän fjällkällorna till österhavet. Och här på ömse sidor om sundet ville på sin tid Johan Törnsten att staden Östersund skulle anläggas, en tanke som icke blev förverkligad.
Man kunde vänta att just här på Frösösidan, skulle såsom tyvärr vid många andra brohuvuden i värt län, genom bekvämlighet i frakt
och flottning ha upstått ett gytter av bryggor, sågverk, snickerifabriker, flottningsbyggnader etc.
En sådan utveckling kunde lyckligtvis förebyggas genom det gåvobrev av en framsynt man, grosshandlanden Per Näs och hans maka Betty, som här nedan återgives. Runudden övergår nu från Östersunds stads ägo till Frösö köping (se Kommunala ärenden), som alltså får ansvaret att för framtiden förvalta detta dyrbara arv.

Utdrag af Lagfartsprotokollet, hållet vid lagtima vintertinget med Sunne tingslag å tingsstället i Digernäs den 6 mars 1911.

C.D. Med begäran om lagfart hade t. f. Landskamreraren Axel Andersson inlämnat dels följande:

Gåfvobrev. Undertecknade Betty och Per Näs bortgifva härmed till Östersunds stad vår äganderätt till ett från skattehemmanet N:o 2 Östberg, Frösö socken afsöndrat jordområde beläget emellan västra ändan af Oscarsbron och den å en år 1885 af dåvarande landtmäteriauskultanten Hugo Ruuth upprättad karta benämnd »Plan af Hornsbergs stad», upptagna strandboulevarden, hvilket område å nämnda karta är bctecknadt med N:o 0, med befintliga bryggor och utfyllningar å båda sidor om bron och med tillhörande strand- och vattenrätt.
Ifrågavarande område skall af Östersunds stad ordnas och planteras i hufvudsaklig öfverensstämmelse med ett af arkitekten A. E. Melander uppgjordt förslag, så att den af ålder vid brohufvudet befintliga runstenen erhåller plats emellan infarterna till bron och omgives med planteringar, för hvilket särskilda ändamål gifvarne förbinda sig deltaga i kostnaden med femhundra kronor, under villkor, att denna del af arbetet utföres under instundande vår och sommar.
För oss och våra rättsinnehafvare förbehalles rätt för all framtid att å bortgifna området uppföra ett pumphus samt framdraga vatten- och afloppsledningar, därest icke staden genom särskild öfvercnskommelse tillhandahåller lämplig plats för nämnda pumphus.
Det bortgifna området får endast användas såsom park.
Tillträde får ske den 1:a juni 1910. Östersunds stad skall ensam bekosta fastställelse och lagfart. Björkhagen, Stocksund den 12 februari 1909. Betty Näs. Per Näs. Bevittnas af: Ag. Burman. Redaktör K. Nilsson».
dels ock ett så lydande:

»Tillägg. Såsom tillägg till och förtydligande af det av oss den 12 Februari 1909 upprättade gåfvobref, hvarigenom vi till Östersunds stad skänkt en del af den oss tillhöriga jord, hörande under Östbergs by i Frösö socken, med utfyllningar och bryggor samt med strand- och vattenrätt, förklara vi härmed:
att det upplåtna jordområdet lyder dels under oss enligt lagfartsbevis den 31 December 1901 och den 27 December 1907 tillhöriga andelar af särskilda från skattehemmanet 1/3 mantal Östberg N:o 2 till E. afsöndrade jordlägenheter, innefattande åtskilliga å en år 1885 af dåvarande landtmäteriauskultanten Hugo Ruuth öfver lägenheterna upprättad karta utmärkta byggnadstomter jämte annan jord och strand, och dels under den från samma hemman afsöndrade magasinstomty som vår fader aflidne Grosshandlaren N. O. Näs genom köpebref den 2 Maj 1890 af Kungl. Maj:t & Kronan sig tillhandlat, men därå vi erhållit allenast vilande lagfart;
att Esplanaden emellan Strandboulevarden och Oscarsbron, såsom varande utfartsväg för Hornsbergs Municipalsamhälle, icke ingår i gåfvan, och att vi, äfven i det fall, att vederbörande myndigheter möjligen kunna komma att neka till runstenens flyttning till i gåfvobrevet afsedda platsen, förbinda oss att bidraga med femhundra kronor till kostnaderna för områdets reglering i hufvudsaklig öfverensstämmelse med arkitekt Melanders förslag, för hvilket ändamål Östersunds stad äger att i nödiga delar tillträda området redan innevarande vår.
Erforderliga åtkomsthandlingar skola af oss tillhandahållas. Björkhagen, Stocksund den 7 Maj 1909. Betty Näs. Per Näs. Herr och Fru Näs egenhändiga namnteckningar bevittnas af: Ag. Burman, K. Nilsson».

Som ofvan

På Häradsrättens vägnar:
Erik Lundberg.

Med stöd av ovanstående gåvobrev erhöll Östersunds stad så småningom lagfart den 21 november 1918 å lägenheten Runudden n:o 1,
avsöndrad dels från ett jordområde, benämnt magasinstomten, under den från hemmanet Östberg n:o 2 i Frösö socken avsöndrade lä-
genheten Hornsberg, dels ock från andelar av jordlägenheter, omfattande tomterna n:ris 50, 56, 58, 63, 66—69, 72—77, 79 och 84
jämte annan jord och strand under samma hemman, vilken förstnämnda lägenhet staden enligt gåvobrev den 12 februari 1909 med därtill den 7 maj samma år gjort tillägg bekommit i gåva av Per Näs och hans hustru Betty Näs.

 

Frösöstenen med nya runor

 

När läsarna av årsskriften påträffar konturen av runstenen på bilden härintill, torde de vid första ögonkastet finna den särdeles välbekant. Vid en närmare granskning skall man emellertid finna att detta inte är den gamla vanliga runstenen, ty runorna ha här ersatts av våra nutida bokstäver. Bildens förekomst nu aktualiseras av stadsfullmäktiges beslut I år om Runuddens och stenens överlämnande till Frösö köping. Därtill kommer att denna höst en tavla äntligen blivit uppsatt vid stenen med kort uppgift om dess historia och om skriftens innehåll.
Det kan ju vara av intresse för den icke alltför runkunnige att få följa slingans skrift, som börjar I nedre vänstra delen. Då ser man t. ex. att efter orden »Trjon ristade», vilket enligt vanlig sed å runstenar borde varit tillräckligt, har det tillkommit ett A, ungefär som »fortsättning följer», som sedan utanför själva ormslingan Ingår i meningen »auk Tsain runar disar», tydligen i avsikt att även runristaren Sven skulle få i bokstavlig mening vara med på ett hörn. Ristningens symmetriska slinga blir därigenom avsevärt förvanskad. — (Aksel Lindström har i boken »österhus brinner» sin egen tolkning av hur tillägget uppkommit, men där är fältet fritt för många gissningar.)
*
Enligt professorerna Otto von Friesen och Elias Wessén (Jämten 1944 och Festskrift till Iwan Wikström 1947) lyder runskriften:
Austmadr Kudfastarsun lit raisa stain dina auk irua bru dis auk han lit kristna latalant. Asbiurn kirdi bru. Triun raist auk Tsain runar disar.
Och återgiven på nusvenska:
Östman, Gudfasts son, lät resa denna sten och göra denna bro och han lät kristna Jämtland. Asbjörn byggde bron. Trjon (Tryn) och Sven ristade dessa runor.
H. W—m.

 

 

Sapientia duce-några lärarprofiler
från gamla Östersund

Föredrag hos föreningen Gamla Östersund 23 oktober 1953
av Lennart Westlinder.

 

 

 

Den mest markanta profilen bland gamla läroverkets lärare under den period varom här blir fråga, åren närmast före och efter
sekelskiftet, var utan tvivel skolans egen styresman, rektor C. A. Hägglund.
Han var I all sin rätlinjighet en karsk men också välvillig karl. Den kyliga stränghet, det allvar som slår emot betraktaren av Hägglunds porträtt var utan tvivel ett drag i hans karaktär. Arv och livserfarenhet hade danat den. Inte blott genom studiet av stora förebilder utan även I tillvarons egen hårda skola hade han lärt att I avseende på livsföringen ställa höga krav på sig självarbete, sparsamhet och enkla seder blir hans signum levnaden igenom.
— När jag kom till Uppsala hade jag inte mänga kronor på fickan, när jag till sist for därifrån hade jag 500 kronor på min sparbanksbok, berättade han då och då för klassen.
— Nåå, hur tror du jag hade förtjänat dem, frågade han vid ett dylikt tillfälle den ene av två lovande bröder från Järpen, som gärna brukade justera skoldagen genom att då och då slänga en spader för att vinna penningar och penningars värde.
— Rektorn spela kort, kanske . . . inföll en av bröderna. Med Informatorssysslor vid sidan av arbetet på sin examen bidrog
han väsentligt till sitt uppehälle därnere.
Sin egen levnadskodex ville Hägglund också I uppfostrargärningen tillämpa. Han föraktade lyx i flertalet av dess yttringar och ansåg rika föräldrars generositet med penninggåvor till sina klenoder för en fara — katastrofala följder därav hade han kunnat iakttaga.
— Hur mycket har du i fickpengar per vecka? frågade han vid ett tillfälle en framgångsrik häst- och virkeshandlares vekliga ättelägg.
— Tio kronor fick jag för den här veckan, svarade pojken. — De’ är jämnt 9 kronor för mycket, min gosse.
Smycken och ringar på disciplarna var honom en styggelse och andra onödiga finesser i utstyrseln likaså.
— Manschetter på pojkar — de är ju som att sätta galoscher på svin – ——VI dolde lösmanschetterna så gott vi kunde i rockärmen.
Men hans väsen hade också en annan sida. Under de egna lektionerna blommade Hägglunds goda humör som bäst. Hans ämne, kristendom med kyrkohistoria, betraktades törhända av en och annan avancerad gymnasist som något som man kunde ha eller mista, något till hinder för andra studier. Men jag tror ingen av oss gick till rektors lektioner med en gäspning eller ovilligt. De var aldrig tråkiga, i allmänhet tvärtom. Han kryddade dem med sin personlighets infall och lyste upp sin undervisning med drastiska, roande bilder. Hägglund besvarade gärna frågor och stimulerade vakenheten med mer eller mindre skenbara avvikelser från ämnet in på allmänningar. En dag när diskussionen den senare halvtimmen rört sig om diverse, bl. a. om konventionella nutidslögner och det Intressanta spörsmålet om dyrbart onödigt bjäfs på damhattar, ringde klockan till rast och Hägglund sa’: — Nå, Andersson, va’ har vi diskuterat idag? — Kristligt sinne och förhållande svarade Andersson. Hägglund skrattade belåtet och nickade adjö.
Hägglunds frispråkighet som blivit legendarisk, drevs ibland till en oförsiktighet, som under hans första år i Östersund bragte honom på kant med en del folk. Några av hans yttranden då i offentlig miljö borde ha förblivit osagda. Han var emellertid orädd. Hans liv och handlande låg öppet. Han hade intet att fördölja. Detta förhållande trodde doktor V. Hugo Wickström sig i sin förföljelsekampanj (en sjövinkelskandal i det förflutna) kunna utnyttja — ett företag som skadade sin upphovsman mera än Hägglund. Så småningom lärde man sig förstå honom och roas av hans konversation. Hans okonstlade sätt i umgänget med folk av olika villkor utanför skolrummet underlättade förståelsen.
Denna växte under hand till en popularitet utan buller och bång, både bland elever och vuxna. Själv såg han allt efter som åren gingo med allt mildare blick på fåfängans marknad i allmänhet och skolungdomens legitima krav på förströelse i synnerhet. Amatörteater förklarade han tolerant kunna verka bildande och uppfostrande; han såg numera gärna att gymnasisterna spelade komedi. Hans egen syn på den sceniska konsten var originell. En gång när han sett dem uppföra ett lustspel av Jolin, löd hans kritik: »Sverker Bergström va’ bäst, för honom kände man igen.»
Och när han efter slutad livsgärning här uppe, på somrarna återvände hit från sin prästerliga verksamhet som emeritus I hembygden, hälsades han med hjärtats värme av alla.
Men låt oss från dessa hågkomster av igår gå sex decennier tillbaka och slå oss ned hos klass 1 i gamla skolan en höstmorgon vid 9-tiden. Mer än ett fyrtiotal pojkar i 9—10-årsåldern förkunna högljutt sin fröjd vid livet. Manne Hallmans chokladkakor byta ägare, papperspilarna skär genom luften, ett par bänkkamrater ligger i luven på varandra medan några stå vid fönstret och kastar en längtans blick ut till den stålblå sjön, belyst av den sol, som sken för sextio år se’n och där den vitskimrande Karl XV skövlar fram på hemväg från Berg. De drömmer om sommarvandringar på Drömmen, som skönare än Soracte vilar pudrad av höstens första snö och kan anas bortom det oktoberfärgade Öneberget. Endast Acke Åslund sitter stilla på sin bänk längst bort i fonden och ritar efter ett träsnitt i folkskolans läsebok ett porträtt av hjältekonungen.
Plötsligt öppnas dörren och alla är liksom genom ett trollslag på sina platser. Macken, den fruktade doktor N. M. Jonsson står på tröskeln. Ur nioåringens med dåligt samvete grodperspektiv är han skräckinjagande väldig; i själva verket är Macken en grovbyggd sextioåring av full medellängd med ett romarhuvud, där dragen från västgötska bondefäder lysa fram. Under den generöst tilltagna näsan vilar den bruna avrinningen av snus, som han då och då torkar bort med en brokig näsduk; den bär han ofta lindad med en flik om högra pekfingret. När han går fram till sitt bord och slår upp journalen spelar blicken med oroväckande livlighet bakom stålbågade brillor — honom lurar inga småttingar.
I en av nyssberörda »vidräkningar» med Hägglund i J.-P. ondgör sig V. Hugo Wickström över dennes »kattrakande mellan klassrummen under lektionerna», d. v. s. på hyfsat språk, över rektorns rätt och plikt att följa undervisningen. Jo, jo ——-en och annan av kraftpedagogerna från den gamla goda tiden här och var i de omgivande klassrummen med lika breda kardor som Mackens hade kanske anonymt genom J.-P. velat undanbe sig alltför närgången insyn. Att Hägglund lagt dessa på hjärtat att icke bestraffa småpojkarnas bristande kunskaper med hälsovådlig kroppsaga är mer än sannolikt.
Jonsson var enligt modernt betraktelsesätt alldeles olämplig att underivsa småpojkar. Att han själv fann uppgiften påfrestande är också tämligen säkert. Hur kom det sig då att Jonsson, inom parentes en i stadens allmänna värv prövad dugande kraft och erfaren mentor för äldre lärjungar, anförtrotts uppgiften som lärare för förstaklassister? Ja, det har man frågat. Han hade tidigare varit huvudlärare i klassiska språk på högstadiet men råkat i träta med den unge lektor Erik Rosengren som med flammande stridsmod och dito välansat rödskägg (barbarossa) och nya idéer beträffande uttalsfrågor i latinet anlänt till Östersund från södern, varifrån ljuset kommer enligt skåningarna. En animerad polemik i ämnet mellan den nye latinexperten Barbarossa och den jämtländskt sege och envise Macken var ofrånkomlig. Denne lärer ha lidit nederlag i den lärda fejden och så gripits därav, att han i ilskan tagit sin Mats ur gymnasiet och valt att överta klassföreståndarskapet och Jäsämnena i ettan. Beslutet måste ha varit förknippat med inre strider och känslor av förödmjukelse.
Något senare samma termin insjuknade d:r Jonsson i lunginflammation, och efter jul uppdelades klassen förståndigt nog i två av- delningar. Macken, nu återställd, övertog den ena och adjunkten Söderquist den andra. Söderquist var lam i höger hand och kallades därför efter den fornromerske kungamördaraspiranten för Scaevola (»vänster hand»). Han var också halt på höger fot, magerlagd och ett sparsamt svart helskägg inramade hans spanskt gulbleka kinder. Någon sällsynt gång kunde han dock dyka upp inför oss häpna alumner, hyperelegant och friserad. Det hette att han hade det svårt ekonomiskt.
Den av ödet sålunda prövade Scaevola var emellertid ingen disciplinlös eller dålig lärare, tvärtom. Och det föll honom aldrig in att bestraffa handgripligt för bristande kunskaper; dessutom var han en generös natur. Mer än en av hans disciplar, som misslyckats med något av terminens prov erbjöds att under mellandagarna före examen göra ett sista försök uppe i Myssjögården där Söderquist hade sitt tusculum. Sålunda säkrade en och annan sin flyttning till tvåan. Frid över Scaevolas minne.

Låt oss nu hoppa över till följande höst och klass två samt titta på en nykommen läraruppenbarelse, vikarierande adjunkten i tyska och engelska O. A. Olanders. Vi ser en undersätsig, kraftigt byggd man i fyrtioårsåldern med rödskägg och hög ansiktsfärg, detta trots eller tack vare sin sobra livsföring, alltid utan överrock även i 20 graders januarikyla komma vägen upp till skoltrappan med kraftig promenadpåk, snabba steg och blicken i marken. Gestalten har spänst, han är också skidåkare och fjällvandrare, samt religiöst intresserad. En ny typ bland kollegerna, utan tvivel, på mer än ett sätt.
Ölanders sades ha studerat grundligt i utlandet. Han blev så tillvida märklig I läroverkets historia som han var den förste att undervisa på originalspråket. Från lektionens början inte ett ord på svenska. Även stryk utdelade han på tyska.
Nu gör han med påken i hand äter sin entré i klassen från det angränsande kollegierummet. Det är hans femte eller sjätte lektion där. Pojkarna ha hittills varit I ovisshet om hans reaktioner — slåss han aldrig? — och Rödkaninen har beslutat att denna morgon göra ett stickprov. Han har lagt ett stycke kautschuk på den brinnande kaminen, och nu kommer en rökig stank från denna. Vaktmästar Sundqvist tillkallas och den skyldige avslöjas genom honom. Olan­ders kallar fram brottslingen, ger honom en avhyvling på formklar tyska samt ett kraftigt rapp över skuldran av promenadpåken plus några rungande örfilar. Saken är klar. Olanders kan slåss han me’!

I kollegiet var han, påstod Finell, inte populär. Dels var han nog något av en enstöring. Hemma hos en bekant beklagade han sig en gång över sin ensliga extralärarexistens (han bodde tills vidare på Nya Hotellet). Dels kanske hans undervisningsmetod irriterade de ämbetsbröder, vilka inte som han fått studera i utlandet och betrak­tade hans nymodigheter som fjäsk. Men de språkintresserade bevara honom i tacksamt minne.

Man kan ju vid en skola få levande intryck även av andra lära­re än ens egna. Lektor Rosengren t. ex., som var inspektor för semi­nariet och som jag därför ofta såg vid min faders skrivbord. Han var ur pojksynpunkt en farlig dubbelnatur: den älskvärde farbro­dern och den snabbfotade, infernaliskt skarpögde överrumplaren av läroverksungdom ute i förbjudna ärenden. Han spelade en ödesdi­ger roll i våra unga liv den senhöstkväll, jag tror det var 1894, ett historiskt ögonblick, då en större kohort från läroverket under be­skäftig tillslutning av oss småglin beslutat gå till en avgörande ba­talj med sävströmmarna, ett vagt begrepp som i själva verket innebar folkskoleelementen med allierade i kvarteren kring Prästgatan och nuvarande Tullgatan samt Storgatan med omnejd. Den traditionel­la och urfåniga spänningen mellan stor- och folkskolelever existera­de ännu även i vår goda stad.

Bataljen pågick som bäst med närstrider under mörkrets skydd på skumma platser. Då dök Rosengren upp, haffade skräckslagna grabbar, förhörde, antecknade. Det blev rektorsförhör da’n därpå i solennitetssalen; detta avspeglade sig på åtskilliga terminsbetyg.

Där fanns vidare den ceremoniöse och värdiga lektorn i franska C. M. Fant med sin bro- och kvinnoskräck, som gjorde titelbortläg- gandet med forna skolpojkar till en djupt allvarlig ceremoniös rit: »Jag vill att vi bli bröder»; den brede och burleske Augustin med sin eviga cigarrstump i mungipan; Putte Lindström, elegant, skräd­darsydd och lätt effeminerad; den prudentlige och muntre bank­mannen och latinläraren Gillberg med guldbågade glasögon och silvriga hårbucklor; den hjärtegode, lärde och disträe biologen Pe­ter Olson, hans svåger, historikern Sven Joh. Kardell med sitt vördnadsbjudande Viktor Rydbergs-anlete, V. Hugo Wickströms länge framgångsrike rival om riksdagsmannaskapet; vidare B. A. Finell, skalden och sällskapsbrodern, Karl Pira »den siste boströmianen», Karl Ljungstedt, den såsom pedagog berömde mate­matikern Arvid Nordström, m. fl., som flertalet av dem tidigare fått rum i G. Ö:s tryckta hävder. Ställ bland dessa till sist även smålänningen, adjunkten Nyström, »lille David», som hans rektor med ett varmt tonfall älskade att kalla honom; Skomakaren eller Skomis var bland pojkarna hans nom de guerre. Och krig förde han ständigt mot de alltför många, som fann hans nervöst ryckiga, sprattelgubbaktiga lilla person med norrköpingsprofilen så oemot­ståndligt komisk och var döva för hans stora kunskaper som hu­vudlärare i engelska.

Men sitt livs kanske plågsammaste lektionstimme fick han under studentexamen våren 1904, då han som förhörsledare i engelska hade att medla mellan censor, professor Erdmann och examensvitt­net landshövding Sparre beträffande uttalet av et engelskt substan­tiv, som landshövdingen ville korrigera — till censors förklarliga vrede.

Särpräglade var de alla dessa, därför minns vi dem — och det til syvende og sidst med tacksamhet och respekt. Men få av dem var väl egentligen original. Ett sådant, vår skolas sista,, som helt och fullt förtjänar namnet, ska jag nu försöka locka fram ur skuggor­nas land.

Den promenerande på 90-talet, som till äventyrs strök gamla lä­roverket förbi under läsårets raster kunde säkerligen då och då se en ensam figur, kraftigt byggd, av medellängd, blek och fetlagd, ständigt svartklädd, stå staty på skolgården med de alltid behandskade händerna orörliga vid sidan, huvudet en smula på sned. Han kisade genom pincenén upp mot himmelskupan. Var det vår, och milda fläktar från söder skvallrade om sommarlov, om frihe­ten; var det senhöst och fjällens hårda vindar skakade skolgårdens träd så att björkarnas gulröda midasguld regnade kring hans an­sikte — ja, det föreföll honom alltsammans vara oändligen likgil­tigt.

Vad tänkte han dä på där han stod? På himlavalvets dolda stjärnor? Knappast. Snarare på pojkarna där runtomkring, på skolgården, som nu när Sundqvists mässingsklocka med det svarta skaftet började väsnas, motvilligt klev upp för portens yttertrappa. Han frågade sig, vad ont han, läroverksadjunkten Esbjörn Edholm från Ullånger, sig själv ovetande kunde ha begått, som s å var dömd att dagligen förhånas, förlöjligas, plågas av den hjärtlösa och grymma djurart, som med en förskönande omskrivning namnes skolpojkar.

Esbjörn — vad var naturligare än att dessa en gång för alla döpt honom till I s b j ö r n , Isis. Märkligare var att han, som genom ett naturens ordnande infall med sin satta, om stor kroppsstyrka vittnande status understundom gav intrycket av en björn på två ben, inte trots detta ingav lärjungarna mer respekt än en teddybjörn av tyg och stoppning.

Edholm hade gått dåtidens sedvanliga bildningsgång via Härnö­sands läroverk, studentexamen i Uppsala, kameralexamen, en fil. kand., som tog 8 år, vikariat i Härnösand och Strängnäs, tills han 1879 blev adjunkt vid Östersundsläroverket.

Han hade före min tid under ett par terminer bott i mitt föräld­rahem, som han lämnat med betyget mönstergillt skötsam, ordningsälskande till pedanteri. Dessutom hade han inte stuckit under stol med, att han var burgen. Jag var i varje fall liksom kamraterna liv­ligt intresserad av statyn på skolgården och motsåg gärna dagen för formerandet av personlig bekantskap.

Den inträffade på hösten 1897 i den nya skolan då klass IV fick honom i modersmålet. Ryktet hade gått före honom bland pojkar­na; man visste att han utsatts för alla de klassiska metoderna att göra livet surt för en lärare utan förmåga att hävda sig: de fastspikade galoscherna ingalunda förglömda.

Edholm blev klassens föreståndare. Han anlände till terminens första lektion med sin eviga följeslagare, Sundéns svenska språklära. Att man skulle få livat under hans timmar det visste man snart, och klassen var beredd att utnyttja alla möjligheter men förhöll sig t. v. avvaktande. — Vad kursen beträffar gällde det nu närmast satslä­ran, som tycktes vara Edholms passion. Sådan hade vi visserligen bedrivit tidigare, senast under Finell i tredje klassen, men då vid si­dan av gladare saker.

Lektionen förlöpte utan intermezzo, och vi anbefalldes att åter­komma till nästa med nödiga läroböcker försedda, däribland Sun­déns grammatik. Klassen fann emellertid sin nye magister synnerli­gen lovande ur förströelsesynpunkt. Nästa lektion kom, Edholm, likaså; han slog upp sin Sundén och hänvisade till sidan den och den. Han läste före, entonigt, gravlikt med dialektala inslag från Ullånger, de bekanta stroferna ur Havamal:

Så länge min tunna rann kände mig både kvinna och man när min tunna sluta rinna kände mig varken man eller kvinna.

  • Andersson, ta ut satsdelarna där!

Andersson gjorde det, så gott han kunde och lyckades till slut med hjälp från olika håll i sitt mödosamma värv. Nästa lektion var till punkt och pricka en upprepning av den föregående. Edholm läste i samma tonart det om djup och nedslående människokänne­dom vittnande kvädet, varpå:

– Pettersson, ta ut satsdelarna där med samma knagg­liga resultat under mödor.

Emellertid var rönnbärstiden inne därute i Guds härliga natur, och ett flertal elever anlände till kommande veckas första lektion snyggt och anständigt klädda samt med nödiga vassrör och rönnbärsammunition försedda. Edholm inledde med läsning av text (ur Svenska Folksagor om ej minnet sviker). Ur den fick vi plocka ut satsdelar. Plötsligt började rönnbär flyga genom luften med spridda skurar här och var; en del hamnade på Edholms katederbord. Han kilade ner i klassen, pekade på en, som inte kvickt nog låtit sitt vassrör försvinna, och befallde honom med en gest mot dörren att gå ut. Denne lydde. Klassen noterade att Edholm tydligen inte slogs, och resten av timmen förlöpte lugnt.

Ett par följande lektioner likaledes; jag minns inte säkert, men de tycks ha erbjudit någon liten omväxling som distraherade. Men påföljande vecka återvände magistern till Havamal, och när han mässat de fyra stroferna sa’ han:

– Lundström, ta ut satsdelarna där.

– Ska’ jag ta ut dom me’ tång? frågade Lundström (i privatlivet hette han något annat), som var en tidigt utvecklad yngling. Då blev Edholm arg, rusade ner, ställde sig framför Lundström och sa’ hotfullt pekande mot dörren: Gå! Lundström rörde sig inte. Edholm (ännu hotfullare): Gå, ja gå! Lundström (som förut). Då högg Ed­holm honom i rockkragen medan Lundström tog tag i pulpetklaffen och spärr med fötterna mot fotbrädet. Men Edholms kropps­krafter var över hövan, han tog lös pojken och bar honom med sä­ker hand mot dörren, släppte honom där och öppnade den: Gå, ja gå säjer ja’! Lundström gick. Klassen var lindrigt och övergående imponerad. Lektionen kunde fortgå, och man var just i färd med att ta ut satsdelarna ur Ingeborgs klagan, när klockan ringde.

Nästföljande lektion inleddes med läsning, men om en stund öpp­nade magistern åter Sundéns språklära och började

Så länge min tunna rann kände mig både kvinna och man

Längre hann han inte utan avbröts av en samlad kör, som högt och hejigt deklamerade:

När min tunna slutade rinna kände mig varken man eller kvinna — hurra!

Edholm flög åter upp så att pincenén på sin svarta snodd damp ho­nom av näsan och gick ner i klassen, fick på måfå tag i tre, som han tyckte, skyldiga figurer, nämnde deras namn, pekade mot dör­ren och sa’: Gå, ja gå, ja gå!

De behagade gå men under hjärtliga och leende avskedshälsningar till den övriga skaran, som med pulpetklaffar och allehanda instru­ment sökte ge uttryck för avskedets saknad. Edholm stod till synes oberörd mitt i klassen och avvaktade oväsendets slut. Allt detta var honom till den grad välbekant sedan år och dag. — Nu flög bakom hans rygg en lasso av paketsnören fram mot magistern bord och slog omkull bläckhornet, vars innehåll rann ut på klassliggaren. Edholm återvände till sin plats, fick se skadegörelsen och gjor­de lugnt, med något trist i blicken, en del reflexioner, som vi stupi­da upptågsmakare inte förstod. Men jag tror att vi skämdes i klump. De utvisade fick skriftliga anmärkningar att endosseras av måls­man. Ett par dagar senare kom rektor in i klassen och förklarade att varje anmärkning, även muntlig, av adjunkten Edholm mot elev i fortsättningen skulle medföra nedsatt sedebetyg. Det tycks ha hjälpt åtminstone tills vidare och den klassen. Ett par år senare be­gärde och erhöll Edholm, 61-årig, avsked från sitt martyrium.

Det var något patetiskt över Esbjörn Edholms person, för att in­te säga tragiskt. En genomgod människa, som genom felplacering kommit på kant med livet. En psykiatriker av i dag skulle kanske ha kallat honom nevrotiker. I själva verket var han bara en ensling, vars egenheter utgjorde ett muntrande samtalsämne från skolans värld i småstadens familjekretsar. Och eleverna lyssnade till de äld­re med glad förväntan på morgondagen i klassen.

Det hette bland invigda, att han en gång under sin östersundstid varit allvarligt kär med ett giftermål i kikaren. Äktenskap hade kanske varit hans lycka. Den åtrådda lär inte ha ställt sig avvisan­de, helst som hon visste att han var tät, men sägs ha ryggat tillbaka vid det formella frieriet. Kanske friade han enligt reglerna för Sun­déns satslära.

Men, mina damer och herrar »tiden går, den kan ej annat och den går fort, ja rent förbannat——- »

som den oförgätlige Karl Ljungstedt brukade säga efter lektioner­na. Jag har dröjt mig alltför länge kvar vid dessa lärargestalter, som nu är stoftförintade, borta.

I yngre dar, då tanken gick till dem, tänkte jag ofta naivt: hur blev de, flertalet av dem, dessa hårdföra, säregna figurer? De hade väl själva varit barn en gång, lekt och skrattat, struntat i läxorna som vi, ungarna på gamla skolans gård? Säkert.

Men — vi föds till människor och åldras till troll, har Hjalmar Bergman sagt, och kanske någon annan före honom. A propos Hjal­mar Bergman, vad skulle han ha gjort av magistrarna i Östersund, om han lärt känna dem? Förmodligen krumelurer, som vi skulle haft svårt att känna igen sedan han låtit dem efter takten av sitt trollspö dansa genom livet och mogna till skörd i lidelsernas och lasternas stormvind.

Vi behöver inte göra dem så märkvärdiga; de var mänskovarelser rätt och slätt som fostrats i en hårdare skola än sina disciplar, vid matkistor från hemmet, under färlan i hembygdens läroanstalter och under umbäranden vid akademin. De gjorde sin plikt, föga anande att de danade ett släkte bestämt att inleda en revolution av svensk skoluppfostran, där en del av deras metoder skulle krimina­liseras. De gjorde sin plikt såsom den då förstods och ofta under otacksamma villkor. De ville föra oss unga människoplantor att vattnas vid kunskapens källor. Vi i vårt barnsliga oförstånd begrep inte att vi trots allt vandrade — under vishetens ledning, Sapientia duce.

 

Jämtländska tvärbanan

Ett 75-årsminne

Det skulle dröja c:a 50 år efter John Ericssons och George Stephensens tävlan i England om det bästa ånglokomotivet innan den första spiken slogs i skenläggningen i Jämtlands jord, vilket skedde vid medelpadsgränsen lördagen den 3 augusti 1878 kl. 10 f. m. Till Bräcke anlände sedan det första tåget, draget av lokomotivet Yngve den 1 oktober samma år. Någon officiell högtidlighet förekom ej men järnvägsingenjörerna anordnade en bal därstädes till vilken gäster från Östersund och Sundsvall särskilt inbjudits. Loket var av engelskt ursprung och tillverkat av firman Beyer, Peacock et C:o i Manchester. Vagnparken bestod av 4 st. II kl. Från Stockholm meddelades att ett antal nya vagnar, tillverkade å Kockums mek. verkstad i Malmö avsedda för Norrland hade passerat norrut. And­ra klassens vagnar hade en längs vagnens ena sida löpande korridor med särskilda dörrar till 4 kupéer, vardera med 2 blåklädda soffor å 3 platser varje. Dörrarna var invändigt överdragna med kläde, fönstren försedda med gardiner och i varje kupé fanns spegel och karaffinställ. Ingången var på vagnens gaveländar, där det fanns små plattformar och lätta grindar. 4 st. III kl., 8 täckta och 8 öpp­na godsvagnar. Restiden beräknades då bli 13 timmar, därav 6 med tåget till Bräcke och 7 timmar landsvägen till residensstaden.

I mars 1879 meddelade Östersunds-Posten att arbetet på det bli­vande stationshuset i staden hade tagit sin början. En mängd arbetare var redan sysselsatta med stenhuggningsarbeten för grundläggningen. Byggnadsarbetena skulle forceras så att man skulle vara färdig med stationshuset i juni. En liten banvaktsstuga var redan uppförd på storsjöstranden i närheten av Nya Postgränd. Det första loket, Herkules, var i början av juli i arbete med grusningen av sträckan Pilgrimstad—Östersund, som var färdigterrasserad. Dessutom funnos loken Thor och Norrland och på norska sidan mot Storlien lo­ket Jemtland. Den 2 oktober upplystes att första gruståget väntades till staden.

På aftonen onsdagen den 8 oktober såg det mycket livligt ut på järnvägsstationen säger en meddelare, då lokomotivet Norrland

 

med hela raden av vagnar, bland vilka tillfälligtvis även några godsvagnar och en passagerarvagn lämnade stationen. En stor mängd åskådare hade under dessa dagar synbart ådagalagt det in­tresse, varmed allmänheten följde arbetena både här och utefter linjen. Också hade verksamheten närmast staden rastlöst forcerats och hela det vidsträckta området mellan staden och Minnesgärde undergått en märklig förändring. Runt omkring det smakfulla sta­tionshuset hade på få veckor uppstått ett tiotal byggnader för olika ändamål, lokomotivstall, magasin, bostäder för tjänstemän och eko­nomibyggnader m. m. Även skönhetens fordringar hade icke alltid behövt stå tillbaka för den praktiska nyttan. Så t. ex. hade man medhunnit att pryda stationsplanen med åtskilliga trädplanteringar och detta i verkligen storartad stil, med höga, »halvmogna» träd, någonting i sitt slag alldeles nytt för orten. Även den enskilda före­tagsamheten påverkades av exemplet. Den del av staden som låg närmast stationen hade på kortaste tid undergått betydande för­ändringar och flera nya hus stod samtidigt under byggnad. Det skönjdes tydligen att staden uti järnvägsstationen »funnit en ny stödjepunkt för sin utveckling».

Det första ordinarie bantåget utgick från Sundsvall den 1 decem­ber. Enligt tidtabellen under vintern 1879—80 avgick tåg till Torpshammar alla dagar kl. 8.35 och 3.30 e. m. Därifrån avgick ett tåg kl. 11.40 f. m. och ankom till Östersund kl. 6.55 e. m. I motsatt riktning gick tåg alla dagar kl. 7.55 f. m. och ankom Sundsvall kl. 6.10 e. m. Varje lördag utgick från Bräcke till Torpshammar lokal­tåg i förbindelse med förmiddagståget till Sundsvall. Måndagen den 1 december 1879 blev förvisso en av de större minnesdagarna för Östersund och härom skriver ÖP:

»Den första december sätta vi i dag över vårt nummer och hälsar därmed en ny tid för Jämtland, en förändring i dess livsvillkor så­dan våra fjällomkransade bygder icke upplevat alltsedan de lades under Sveriges krona, öppnandet av järnvägsförbindelsen med Sundsvall är åter ett stort steg till förverkligandet av förhoppning­ar, dem man för ett tiotal år sedan knappt vågade uttala; än en länk är fogad till den kedja, som skall ånyo och i den sannaste be­märkelse införliva vår provins med det övriga Sverige och snart även med vårt brödraland.

överlämnandet av den nu fullbordade bandelen åt trafiken är således en handling av största betydelse, och att den så även allmänt uppfattats, därom vittna tillredelserna för dess högtidlighållande och ännu mera den glada stämning, varmed dagen betecknas. Detta gäller icke allenast vår lilla stad. Från närmare och fjärmare sock­nar ingå underrättelser att man i afton träffas uti glada samkväm och det hela artar sig att varda en folkfest, som samlar deltagare över hela Jämtland.

Inför detta i all sin anspråkslöshet vackra erkännande av dagens betydelse spara vi gärna alla vidare reflexioner och föredraga att glädjas med de glada, att se dagen sådan den är. Förenom oss i ett stort och kraftigt tack till alla de män som inför konung och riks­dag fört Norrlands och Jämtlands runor i denna sak, ett tack till alla dem som verkställt arbetet, från de män, som lett det hela, ned till dem, som med spade, borr och hacka brutit vägen hit. Låtom oss slutligen hoppas, att järnvägens dragande genom Jämtland skall beledsagas av ett lugnt och säkert framåtskridande på alla närings­livets områden inom våra bygder, att dess befolkning skall eldas till id och företagsamhet under strävan att rätt tillgodogöra sig landets produkter. Låtom oss slutligen hoppas, att Sveriges regering och folk aldrig må finna skäl att klaga över detta storartade offer de bringa­de Norrland och vår provins genom beslutet av den 29 april 1876.»

Invigningsfesten hölls på Gästgivaregården och enligt en dåtida beskrivning var Östersunds köpmannakår talrikast församlat. Bland gästerna märktes överdirektör Hahr, kaptenerna Lundborg och Bergenstråhle, trafikchefen Sundberg samt stadens nyss introduce­rade borgmästare I. von Stapelmohr. Middagen begynte kl. 3 e. m. Talen inleddes av landshövding Asplund och sedan följde stadsfull­mäktiges ordf. auditören O. E. Ocklinds. Han hälsade å deltagar­nas vägnar de inbjudna samt båda styrelserna såväl den, under vars ledning banan lyckligen nått sin fullbordan, som den styrelse under vars hägn den nu skulle börja sitt arbete. Härpå svarade kapten Lundborg och överdirektör Hahr med en skål för samhället. Vidare hölls tal för konungen.

Klockan sju började gästerna troppa av mot stationen. Hela ra­der av fönster spredo floder av ljus över de bländvita gatorna, hög- tidsklädda grupper trängdes om varandra för att i tid hinna ned till stationen där hela planen, upplyst av ljus och marschaller, var fylld av människor och ett präktigt fyrverkeri utsände regn av stjärnor, svärmare och raketer. Sedan tåget stannat utbringade hr Hahr ett fyrfaldigt leve för konungen. Aftonens glanspunkt blev emellertid den till firande av konungens namnsdag samtidigt anord­nade Oscarsbalen.

Den märkligaste transporten under invigningsåret var den då ångfartyget Thomée förflyttades från Revsundssjön till Storsjön måndagen den 22 december 1879. Det första godståget, befraktat med sågvirke på Trondheim från Östersund avgick söndagen den 20 november 1881.

Orvar J. A. Thuresson.

 

Varjehanda

 

LANDSFÄNGELSET PÄ FRÖSÖN (årsskriften 1952), som år 1800 övergick till att bli Länshäktet i Östersund finnes omnämnt i »Strömsboken» 1953:
Gamla änkan Gunilla Sjulsdotter i Ström dömdes hösten 1742 till dryga penningböter för vållande till ett barns död, »men för dess fattigdom samt ålder och bräcklighet orkar hon ej bota eller utstå ris, varför hon straffas med 28 dagars fängelse vid vatten och bröd å Frösö fånghus».
Abr. Hiilphers nämner 1775 att »Wid Wallsundet är äfven Lands-fängelse».

HÄRADSSKRIVAREN CARL CAVALLINS VARMLUFTMASKIN (årsskriften 1952). Den efterlysta patentritningen har nu återfunnits i »Tidskrift för byggnadskonst och ingeniörsvetenskap» år 1861. Patentet beviljades nämnda är. I artikeln göres en ingående jämförelse mellan John Ericssons kalorikmaskin, fullbordad år 18 58, och den av Cavallin uppfunna, varvid den senare får en ganska stark kritik.

HAYDNS BARNSYMFONI (årsskriften 1951) uppfördes å godtemplarsalongen den 12 oktober 1906.

 

Ur Östersunds stadsarkiv

 

Fortsättning från föregående är av Borgerskapets protokoll 1795—1825.

Pag. 315. 1806. Sammankomst D: 2:dra Januarii 1806.
1:mo Utsattes Marcknadsvackt rör D: 8:de Januarii
Postmästar Meijerberg, Wacktm: Oldberg den 8:onde
Skomakar Engvall, Johan Ekendahl  den 9:onde
Olof Öbom, Hattmak Örberg den 10:onde
Jakob Westberg, Hindrik Frykbom den 11:te
2:o Ståndvackten åtog sig Skomakar Engvall och Garfvar Näsberg. 3:tio Urmakar Nordlund och Garfvar Nessör komma at upbära Stånd-
penningarne.
Eric Nordlund Nils Svedberg J. Nessör
Pag. 316. Till geterska för Stadens kor nästa Sommar, är pigan Karin Olofs Dotter antagen, emot erhållande af 24 skr för hvarje ko, samt ett par skor, hvaremot, hon på egen kost kommer at försvarligen bestrida boskapens vallande.
Östersund D: 4:de Januarii 1806.
Eric Nordlund    J: Nessör
Pag. 317. Sammankomst i Östersund D: 18 Januarii 1806.
1;mo Stambok til Tammerfors Stadskyrkobyggnad expedierades straxt med 1 sk. per tomt af närvarande.
2:do Öfverläggning öfver affordrad utlåtande från Landshöfdinge Embetet angående project til inrättande af Byggnads och Brand- ordning i Östersund.
Resolverades at nyttja det af H:r Apothekar Perman upsatte formulär.
3:tio Communication å Hindrik Frykboms ansökning at få Burskap som timmerman med rättighet at idka Glas och porcellain handel: Resolv: At han må antagas til Glashandlare med villkor at han upfyller sin skyldighet i det näringsfång han söker samt at nöjer sig med den jord han innehar.
4:to Påminte H:r Apothekar Perman det så väl den person som är känd under namn af Strömjonas hvilken begått flere tjufstreck, bör utur Staden förvisas, äfven som en piga Stor Kjerstln såsom ej på något vist ställe vistande och skrifven. Resoll: at Ordföranden genast ger dem detta tillkänna.
5:o Företogs val af Ny kassör och Ordförande för innevarande År.
6:to Waldes fullmägtig vid tilstundande taxering. Herr Handelsm. Edström åtog sig at såsom Borgerskapets fullmägtig öfvervaka den.

Intyga
Sam Perman J: Nessör Hallsten Eric Nordlund Johan Thellberg Olof Edström O. Wattström

Pag. 320. Protocoll hållit å Sammankomsten D. 9 Martii 1806.
l:mo Föredrogs af H:r Apothekar Perman de ämnen som Borgerskapet böra hos Högvälb: Herr Landshöfdingen andragas. Resolverades efter upsatt formulair.
2:do Tillkännagaf H:r Apothekar Perman det han redan medtalt H:r Källarmästar Biberg om såväl spisning som logie för H. H:r Landshöfdingen samt dess svite.
3:tio Wal af fullmägtige vid Taxeringen.
Resolverades
At då Postmästar Meijerberg hemkommer medtala honom om fullmägtig för Staden vid instundande Taxering — men i hän- delse, han ej kan åtaga sig det beslöts at Hökar Bergström och Garfvar Nessör må den samma såsom Borgerskapets fullmägtige bevista.
4:to Marknadsvakt för D. 18 Martii 1806.
D 18: Erik Andersson Mallberg, Ur Makar Erik Nordlund,Fru Pastorskan Lindholm, 4 man
D 19: Johan Olsson Lindblad, Urmakar Nordlund, Moberg Svedberg 4 man
D 20 Öfverstl Tideman, Forssberg fru Lindholm, Anders Hindricks 4 man
D 21 Apothekar Perman, Hallsten, Edvall 4 man
D 22 Sjölund, Fallström 2 man
*) Överstruket och ant. marginalen: »NB hafva ej gådt denna marknad.»
Sam: Perman J. Nessör Eric Nordlund Petter Örberg Anders Bergström
Den 30 Mars 1806, emottagit af 1805 års Lån 5 Rdr
E. Nordenberg.
1806 Julii 3. H:r Postmästar Meijerberg inbetalt de sistlme Gregorii aff Ståndpg:r länte 5 0 Rdr jemte 3 månader ränta med 36 skr.
J. N:r

Pag. 322. Protocoll af D. 22 Martii 1806.
Uppå en del Sundsvalls samt flere Handlandes proposition at emot en viss årlig afgift få hafva sina stånd å torget qvarstående öfver Sommaren blef nu för evärdeliga tider Resolveradt at detta afslås totaliter.
Eric Nordlund Eric Söderberg Wilh. Gust. Zetterberg J. Nessör O. Wattström Samuel Perman Eric Mellberg Anders Hindriksson P. E. Forsberg Petter Holmberg Lars Ekendahl J. Hallgren Anders Bergström Carl Edvall Peter Wallberg Olof Oldberg Anders Wallsten Nils Backlund Hindrik Fryckbom Johan Thelberg Nils Svedberg Joh. Sam. Biberg Sigart Fahlström.

Protocoll D: 29 Martii 1806:
1:mo Wal af Ordförande. Enligt allmänt beslut valdes Herr Handelsman Forssberg, at under den återstående tiden af frihets år åtaga sig detsamma bestrida — som af honom bifölls.

Pag. 323. 2:do Tillkännagaf H;r Apothekar Perman, det han Hos Höga Landshöfdingen, andragit de efter formulair upsatte ansöknings puncter, hvarå framdeles benägen Resolution blifvit lofvad.

3:tio Uplästes Landshöfdinge Embetet Communications Resolution å Konstapel Hallstens ansökning om krogeri Idkande. Resolverades. At förklaringen häraf må blifva Hallsten til fördel.

4:to Genom H:r Apothekar Perman aflämnades 2 Rdr til kassan som Länsman Andersson inlämnadt:

5:to Major Amnacus anmält det han önskade få hugga Timmer til hölada. Resollverades det detta må värkställas utan någon afgift.

6:to För trettondedagsmarknaden är detta år influtit i Ståndpenningar 19 Rdr 28, samt sistl. Gregorii Marknad, 50 Rdr 8 sk. tillsammans 69 Rdr 36 sk. och i torgp:gr för stånd mellan marknaderne 3—16.

7;mo Tillkännagafs det käliarmästar Bystedt under sisthne marknad nekat betala den honom påförde stadsafgift a 1 Rdr. Resollverades at härom göra ansökning hos Landshöfdingen.

8:vo Som ingen säkerhet erhållits för kopparsl. Lundbergs skulld beslöts at kopparsl: Svedberg genast vid hans hemkomst ger detta tilkänna.

9. Auction å Torggödningen NB: Torggöd: inropat å norra sidan af Öfeldt för 45 sk. å södra af H:r Forsberg för 41 sk.

Upläst och vidkändt
Anders Hallsten Samuel Perman J. Nessör Olof Edström Eric Nordlund O. Wattström Math: Öfeldt.

Pag. 324. Protocoll D: Christi H:ls färdsdag 16 Maji 1806.
1 :mo Framlade Herr Apothekar Perman sin räkning i boken afslutad med tillhörande verificationer; samt Lefvererade Contant 10 Rdr 13 — 1 ./.

2:o förewiste Forssberg Ett bref från Skräddar Siölund daterat Nora beswaratd:  1 :sta Maij — om tillåtelse at fä arbeta utom Staden.
22 Maij.  Resol: at Sjölund bör genast flytta här till Staden och deltaga i Stadens nödiga arbeten, så wäl som andra Inwånare — och uppfylla sina skyldigheter i fall han ikke är nögd med at uptaga sina borgar Rättigheter.

3:o Upgafs de koo kreatur som af Geterskan Karin Olsd:r tilstundande Sommar skall wallas och betaltes 12 sk:r för hwar ko efter lista.

4:o om wägens wärkställande til Tortans myran beslöts at Onssala Byemän skall få utsätta dag da samma kan koma i wärkställning.

5 😮 bifölls en Smeds ansökning at antagas på försök och om han är skicklig i arbete och lefwerne får han sedermera Tomt etc:

6:o att Soldaten skall rustas med matsäck til mötet.

7:o att Forssberg skall i morgon tilsäga Onssala Byemän om flohagan.

8. til ringhagastängning utsattes dag d: 28 d. m.

9. om Gatornas och Ränstenarnes ränsning skall dag af Forssberg utsättas kring mötes tiden eller efter som wäderleken framgent kan blifwa.

10. påmintes at Arrende lotterna skulle betalas men Casseur Naessör swarte at samma afgifter äro redan alltment betalta.

11. Getternas bortskaffande til Bodarna öfwer Sommarn — bifölls af de flesta Borgare.

upläst Intyga
Sam Perman. J. Nessör P. E. Forssberg

Pag. 32 5. Eric Moberg Olof Wattström Anders Bergström Eric Söderberg, Joh. Thelberg J. Hallgren Sigart Fahlström Eric Nordlund.

Protocoll hållit den 7 Sept. 1806.
1 :mo Til Marknadswakt. den
10 Hattmakar Fahlström och Skräddar Sjölund
11 Herr Naessör och fru Lindholm

2:o förewiste afsk: Constapelen Hallsten sitt wundna Burbref såsom
Närings Idkar.
3. af Herr Apoteka Perman tillkännagafs; det herr Post-Inspecteur Weyerberg Skänkt en Ekmanssons Postilla til Stadens kyrka.

4: om Swin kimningen blef påmint och öfwerenskommit at — allmän kinning til förekommande af skada skall wärkställas.

5. angående Löftagningen skall enl. förrhän giort öfwerenskommelse noga iakttagas — at ingen har rättighet at taga mera än (?) 50 mättade kjärfwar lösa efter hwarje sina tomter. Och at sådane som i anseende til Borgare Rättighet bör uteslutas från denna förmohn — bör noga af hwar och en efterses.

6:o at Gatestänningen mellan nya Lotterna skall af Stadens Inwånare samfält skje til hälften som i alt är 3:ne Gator.

7. at Resol. ang: Pengningarnes afskrif:n til Landtmätaren samt om Spruternas anrättning, bör påäskas.

8. Öfwerenskom om Strandsyn hwartil Herr Apothekar Perman hwar god och antog sig beswäret med tillhjelp af 2 mänd neml: Wagnmakar Holmberg och And. Hindersson

Pag. 326. 9: att de som ikke har indstängt sina Lotter har at skylla sig skjelfwa. Då tiden blir förlupen o de genast kommer at tillträdas af dess rätta ägare.

10: om Getterna — öfwerenskom at nogaste Getning skall iakttagas — och i annat fall har hwar och en ägare af slika kreatur, at skylla sig skjälf om någon obehaglighet medelst efterlåtenhet kan tildraga sig.

11: at Skräddar Sjölund och Rosenlund skall fortskaffas här til Staden.

12. påmintes Lönerne til Prästen Soldaten Geterskan, at snart betalas.

13. ang. de nya 12 tomter som är otagna östom Staden upgafs och Proponerades af Herr Apotekar Perman att samma bör (med tiden) anslås til Borgmästare och Rådmän, Tullinspecteur — flschal — etc: som af samtel. Stadens inwånare bifölls.

14: at Gatan wäst om Wallbergs skall af Stadens samtfälte åboer iståndsättas — hwartill tiden widare skall utsättas.

Upläst Intyar
P. E. Forssberg Samuel Perman Carl Edvall J. Nessör Petter Holmberg Jackob Hallgren Johan Thelberg Erik Nordlund O. Wattström Nils Backlund Jonas Näsberg Pehr Wallberg Lars Ekendalh Anders Hallsten

Pag. 327. Den 14: September 1806.
1:mo Cm någon af Stadens Inwånare underteknat en skrift til Landshöfd. Embetet af 10:de Maij detta år, rörande allmänna wägbyggnaden — hwartil alla swarade Neij — samt at lagen en gång wet utaf en slik skrift — utan yttrade gemensamt — at alla är nögd med höga wederbörandes kundgörelse om wägbyggnaden. utfärdade? I fölge Stämning af 6. Sept: fölgande
Fullmagt:
Befuhmägtigas Innehafwaren at å wära wägnai bewista utlysta Sochn stämman med Brundflo och Marby Socknar d. 5 Oct: derjemte wi alldeles neka at ingen begärt mindre än fått tilstånd at sätta wåra namn under någon skrift til LhEm:, och förklarar härmedelst tillika, at wi til alla delar, finna oss nögda, med den kundgörelse som höga L. h. Embetet utfärdat at gemensamt laga wägar, och derefter undfå wägskifte, sedan Jordmohnen blifwit pröfwat.

Östersund hade redan förleden wår en karl, at enl. utlysning wara med på wägbyggnad i 3 dagar.

Upläst och widkänt intygar
P: E. Forssberg Samuel Perman Eric Nordlund Olof Edström Nils Backlun J. Nessör Lars Ekendahl P: Holmberg Anders Hindricksson An. Bergström Jacob Hallgren Erik Moberg.

Pag. 328. Den. 6. November 1806.

Protocoll

1 :mo om Burskaps winwande. Såsom Snickare för Johan Jonson från Edsmon Rödön, hwilken handlat Gård af Erick Hindersson.

2. Gaf Forberg tilkänna at han betalt tingswed til Magnus Jössling i onssala med 12 sk. RG:s. Betalt

3. Inlemnade Herr Apotekar Perman sin skriftelig författade Brandsyn, hwarwid fans nödigt at 1: Stega och 4: Sprutor skulle skaffas til Kyrkobyggningen samt Arresten — derföre Resohs at samma med första skall betingas

upläst och widkänt intygar
P: E. Forssberg

Pag. 329. Protocoll wid Sammankomst d: 27. Dec: 1806.
1 :mo uplästes och underskrefs en förening angående stickning och snöplog kiörning emellan Odensala och underskrefne — som mottogs af Oldberg.

2:da uplästes höga Landshöfd: Embetes utslag på Oldbergs ansökning om Öhl och brännwins försälgning hwaruti afslogs hans begäran.

3: antyddes samtel. stadens inwånare at noga taga sig til wara för Bränwins försälgning och kortspels öfwande — etc:

4: uplästes Johans Jonssons ansökning tillika med Com: Resol: och borgerskapet bewilljade, at, han som Snikare må utan widare Jord än som han kjöft sig få nedsätta.

5: Påmintes alla tomteägare som eij wunnit Burskap at sig Burbref söka — hwarefter Johan Lindblad Jonas Andersson Per Ersson och Olof Örbom anmälte at de med första skulle söka burbref såsom Stadens dagswärkkarlar.

6. beslöts at Edström skulle flytta i öfra wåningen.

7: H:r And. Forsstedts s:ors begäran om sin Sons ståndplats bifölls.

8. om Landbergs ansökning om sin g. Ståndplats beslöts — at Landberg skall få sin g. plats om han kommer och Winbergs bredwid forsstedts.

Pag. 330. 9: om Snö Plog kjörning igenom Gatorna beslöts — at Plogen skall wara 3 al. och den som kiörer skall hafwa för hwar gäng han kjör 8 skillingar af 2:de tomter — och om 2:de hästar behöfs wid djup snö betalas för 4 tomter 4 sk:r hwardera och hos ordföranden fås betalningen som kommer at gå i tour wis — efter Tomt Nurorne.
Herr Apotekar Perman åttog sig at kjöra Plog denne winter. och Listan bak uti denna Bok pg. 383 skall utwisa kiörningens widare Contiomtion ordning.

10: til Ståndwakter åtog sig waktmäst. Oldberg och Naesberg.

11. til marknadswakt. Bergström
Jan: d: 8 Herr Apotek: Perman, Ödfelt, H:r Hallgren, Doct: Zetterberg
Jan: d: 9 Oldberg, Forssberg, Holmberg
Jan: d 10 Bergström & Moberg
Jan: d 11 Er. Mellberg, f Kamr. Leneaus
Jan: d 12 Er. Mellberg, f Kamr. Leneaus, Biberg

Pag.331. 12: om Renskrifnings boken hos Lagmn Wassell at återfordra.

13:  Oldberg åtog sig at på mina Fogden Lidsten om Eds formulairet — at de som ikke aflagd sin Borgar Ed, må samma kunna aflägga.

14: Anders Hindersson åtog sig at giöra 2:de båss hakar til arresten och kyrkan.

15: Johan Lindblad åtog sig at giöra stega til kyrkan.

16: Najssör påtog sig at skaffa 2:de Sprutor til kyrkan

17: Oldberg at skaffa 2:de til Arresten nu förskaffat af Forssberg Jan. 1807 4 st.

18: at hwar och en Stads inwånare bör fordra Pass af indlogierande Resande under marknads tiden och samma för H:r Landsfissalen förewisa.

19: Forssberg påminer H:r B: Lidsten om Auctions medlen.

20: straxt efter marknän måtte betalning för matsäkk til Soldaten Prästens Lön etc betalas.

21: Collecterne wid Barndop och bröllopper wid pag: 198 bör af Stads Casseur Nessör noga obserweras.

Upläst och widkändt
Pet: Er. Forssberg, Samuel Perman Olof Oldberg Joh. Sam. Biberg Er. Norlund, Jacob Hallgren And. Bergström N. Backman J. Nessör, N. Svedberg Jonas Nacsberg Johan Tehlberg Er. Söderberg And., Hindersson S. Fahlström Joh. Lindblad Er. Moberg.

Pag. 332. 1807. Sammankomst d: 6: Jan: 1807.
1:mo Tillkännagaf Ordföranden Forssberg at, som han nu bestridd sitt ordförareskap, öfwer tiden från Oct: månad, så yrkade han, sig från det samma att qvitt wara och at Borgerskapet enl:t höga Landshöfdinge Embetets Utslag af 15 Sept; d. år sig någon fullständig Ordförande wälja bör, med erindran tillika at, han förmodade alla och en hwar af Borgerskapet som Inser alldrig så litet Stadens bästa mätte wälja herr Apotekar Perman til ordförande som bäst känner Stadens förnödenheter — och tillika tillförne så länge med största oförtrutenhet och drift med goda Råd gått Borgerskapet tilhanda.
Resolverades.
At*) Herr Apotekar Perman tils widare så wäl waldes som skjälf åtog sig at ordförarskapet bestrida — med tillägg at han ikke äskar någon lön widare än höga Landshöfdinge Embetet tils widare faststält som är 12 Rdr B:co m:t.

2:o. Guldsmed Arnbergs Ansökning bifölls utom Jord af orsak att alla tomter är redan tagne.

Pag. 333. 3/. om Cassör — Herr Nessör waldes och påtog sig samma bestrida, samt antyddes at skaffa sig 2:do Goda mäns Caution för upbörden.

Upläst och widkänt.
Sam. Perman. Ol. C. Meijerberg. Pet. Er. Forssberg. Olof Edström Erick Söderberg J. Nessör Jacob Hallgren Eric Moberg Eric Nordlund Hindr. Fryckbom Olof Oldberg Nils Backlund And. Ocklund O. Wattström.
*) I marginalen står: »Arnberg».

Pag. 389. 1807. Januar d 19. hölts enhällig sammankomst.
1 :mo företogs Brandordnings inrättande för Östersund då upsatta formularit antogs.

2:o Uplästes ånyo Kongl. M:sts påbud at innom staden väljas Revisor till öfverseende af Ricksdiscunten Räkenskaper för 1806— och sista samankomsten beslutat H:r Lagm. Wasell blef enhälligt vald och med Extract af Protocollet som resepass försed.

3:tjo Spruthus blefv fasteld at inrättas i Contoiret brede vid kyrckan.

4: to En stads Tjenare antages. Resolverades och Olof Odbom antogs mot Rdr 1 Rgs om Året.

5. Beslöts at då Comunicatjoner ankomer för enskilte sökande kan Ordförande kalla tillsamans 4 st. borgare men åter då samfelt öfverlegning fordras, ingen utan giltig ordsak sedan af stadstjenaren blifvit tilsagd får uteblifva vid vite af Fyra skill. banko.

6 Alla gamla restantjcr böra nu öfverses och befordras till Cassan, om och Lagsökning skulle behöfvas.

7. Tillkjäna gafs at 4 nya Böcker blifvit inrättade En för Stadens Borgerskap vid samankomster En för Kyrkans medel En d:o Stadens tillhöriga medel En d:o Ståndafgifter. hwilka tillsaman åtgick 3 Boker Papper utom permar för 40 skr tilsaman.

Pag. 390. 8. uplästes Räkningarna för Soldaten och fastäld till participerande som förr.

9. Efterhöres om alla Förklaringar i sednare tider blifvit införda i Böckerne äfvensom den Räkning specificerad som Waktm. Oldberg å H:r Bef. Lidstens vägnar för 4 dag (?) uppuri, samt Härads Rättens Resolutjon med mera om vägen till Tortansmyran och Brandsto medlen Beslöt Enhälligt.

Upläst Östersund d. 19 Januar 1807.
Samuel Perman. P. E. Forssberg. J. Nessör. Olof Edström Eric Moberg Olof Oldberg. Eric Mällberg yngre Lars Ekendahl Olof Ödbom And: Hellsten Johan Ekendahl Pehr Wallberg Olof Wattström Nils Backlund Joh: Thelberg.

S D: Efter slutad samankomst ankom H:r Befall. Lidsten, då följande aflade Borgare Eden. Nämlig. Apoth. S. Perman, Hand. E. P. Forssberg, Färg. Ol. Wattström, Tracktörn And. Hallsten, Skrädd. Lars Ekendahl, Trackt. Mats Öfelt, Skräddarn Pehr Wallberg, Timmerman Joh: Ekendahl, Hattm: Eric Mällberg, Garfvarn Nils Backlund.

Pag. 415. 1807. Februar d 14 var Enhällig samankomst Då följande puncter anfördes nemligen

1:m Uplästes Höga Lands Höfd Embetets befallning om Byggnads Ordnings inrättning för Östersund, vartill project framlades at öfverlägga, om. Resolveras efter formulairet.

2:d Brefvet till Härads Höfding Wallgren upläses, jämte Brandordningen för Hernösand stad, då vid närmare eftersände saknas en
högst nödig punct, under N 8 — vid pag. 4 dänna Bok, och om dätta bifalles, namnes 2;ne Borgare genast, som sådant verkställer, efter tour vid förfallande behofv. Resolveras att dätta project skulle faställas, och Gäng Tourer fastäld efter gård Nummer, således börjar Apothek. Perman och Traktör Öfelt.

Pag. 418. 3:tio. Ärhindras om icke vid nu instund. Taxering borde gjöras anmälan, at inga andra Borgare än dem som äro boände i staden ock Jdka sin näring el. deltaga i samhellets bästa böra mantals skrifvas för Östersund, utan ifall sådana bo i Socknar el. utom Jämteland, bör de skrifvas därstädes, Uracktlåte de denna skylldighet Nemlig. at låta antekna sig, Bör de mista sin Borgare rätt el. anses som Lösdrifv. tecknas Sjödin, Edholm, Lundberg, Näsman, Eric Fryckbom, Sjölund, Rosenlund.
Resolverad:

4. Frågas Handelsm Söderberg om Boneus är 1 Bolag ännu med honom. Handelsm Söderberg yttrade at han gifvit Hand Forsberg tillkjänna at Bolaget uphört, med forlcdna höst, men han påmintes att i Tidningarna sådant kungjörs.

5. Waktm. Oldbergs räkning för 1804. granskas det efter frågas dass förhollande el. bor med Befalln. Lidsten. RestLängd verificeras, Emedan blott Rdr 13 — 15 — 9 rs ,r liqviderat 1806 d. 9 Jan. och upbördslängden specificerad utgjör en summa stor Rdr 20 — 27 — 1 rs.

6. Efterfrågas Kongl. Maj:ts afslag för Östersund om flere frihetsÅhr

D. Föreningen med Odensala Åboerna om snöplog kjörning
D- Öfverenskomelse med Doctor Zetterberg om Tionden m. m.
D:o Härads Rättens stadfästelse om väg till Tortans myran.
D:o Om Brandsto.

Pag. 419. 7. Upvises at Alla författningar från stadens början äro uti skjärskilt Bok häftade.

8. upvises det ärlige afslut nu blifvit påbörjade för att fort sättas till innevarande Åhr.

9. En gamall trumma wore högst nödwändig at bruka vid Eldsvåda. Resolveras at skaffa sådan el. i brist deraf har H:r Majoren och Ridd. Amnaeus lofvat Trumskin då verk bör skaffas.

10. Soldaten begjärt Sängkläder och kokkjeril. Resolveras at anskaffa sådant mot Contant.

11. Stads Prosten Löhn, Doctor Zetterberg Löhn, jämte för egna och arrende lotter samt Löhn för ordförande och Casseurn för 1806. Utsattes dag till incassering. Res. at wärkställa dänna upbörd straxt efter Marknaden.

12. Efterfrågas ytterligare vilken ägde den mängd af kastved som fants förledit Höst i Tandhögen och nedom Lotterna åt Odensala, samt en stor hop Björkved som finnes ännu hoplagd äfvan före fäboden. Hr Handelsm. Söderberg erkjände 10 famnar, men upgafs FältCam. Lasneus som genast ber . . . * ) at afstå och icke skicka dagaman utan syn

13. Apothek Perman tillkjännagaf at han nu för sin tid hopfästad alla qvittancerna i skjärskilt Bok ifall någon vidare granskning äskas.

Pag.420. 14. En Änka vid Namn Chersti Persdotter skall ankomit till Östersund från Hernösand och vistas hos Fru Lindholm äfvensom
Färg. Borgs Syster. Juliana bor hos Pehr Ersson utan at någon dera anmält sin afsigt at vistas här. Res. at fråga efter deras afsigt och sådan angifvas för Länsman Nord.

Upläst och ärkjänt. Östersund d. 14 Februa 1807.
Samuel Perman, And. Amneus. Christ. Tornst . . . efter anmodan P:n g. P:n,  J. Sam: Biberg. Er: Nordlund. Er: Moberg. Olof Oldberg Hallgren Stina Nyberg Joh: Thelberg Olof Edström, Peter Wallberg J. Nessör Lars Ekendal Olof Wattström Anders Hallsten Anders Hindersson Jonas Näsberg Johan Ekendal Nils Backlund Märta Christ. Lindholm Eric Söderberg Petter Holmberg Jöns Engwall Nils Svedberg Anders Ocklund.

D 14 Martii var enhällig samankomst dä följande puncter framlades.
1:mo Förklarar Ordförande sitt åtagande vid Taxering.

2:do upvisa de 5 st. Antagna Borgare sina försvarsbref.

3:t öfverlägges att alla Handlande ifrån war stad som hälst må äga lika rätt till rum pä nedre ståndraden med Sundsvalls Handlande utan åtskillnad; Och äfven der sindsimellan. Den som först komer el. gjort anstalt till den dag dä stånden böra upsättas hädanefter. Resolveras. Att alla främande Handlande skall äga lika rätt till stånd rum pä nedre Raden jämlikt Sundsvalls Handland, så långt rumet tillåter och intet rum kan för framtiden tillhöra den ena el. andra skjärskilt.
*) Oläsligt ord.

 

Kommunala ärenden

den 1/7 1953—30/6 1954.

 

Sammanställningen upprättad av drätseldirektör Harry Rydquist, stadsfullmäk­tiges sekreterare.

Östersunds stadsfullmäktige ha under tiden 1/7 19 5 3—30/6 19 54 fattat föl­jande beslut av mera allmänt intresse:

1953 sept. 15 att — under förutsättning att Jämtlands läns landsting fattar enahanda beslut — vid tidpunkt som senare bestämmes tillsam­mans med landstinget bekosta uppförandet av en ny biblioteksbyggnad för stiftelsen Jämtlands läns biblioteks räkning, varvid kostnaderna för byggnaden skola fördelas lika mellan staden och landstinget och staden överlåter för ändamålet erforderlig mark mot att äganderätten till den gamla biblioteksbyggnaden å tom­ten nr 1 i kvarteret Biblioteket överlåtes på staden samt att för ändamålet reservera tomten nr 4 i kvarteret Kokboken, att hos länsstyrelsen anhålla att marknadsdagarna i Östersund måtte avlysas fr. o. m. år 1954,

att hos länsstyrelsen hemställa att Östersunds stad skall dels för val av stadsfullmäktige utgöra en valkrets som utser samtliga 40 stadsfullmäktige dels ock för val av ledamöter till riksdagens andra kammare vara indelad i 8 valdistrikt,

att (i stort sett) bifalla saneringskommitténs av drätselkamma­ren tillstyrkta förslag till sanering av den äldre bebyggelsen i staden jämte program för bostadsbyggnadsverksamheten i staden under de närmaste 10 åren,

okt. 27 att fastställa utdebiteringen för den borgerliga kommunens behov

för år 1954 till 10:20 kr. för varje skattekrona och skatteöre (utdebiteringen till den kyrkliga kommunen har fastställts till 80 öre),

att teckna borgen å lån å 200.000 kronor till Östersunds konsum­tionsförening för uppförande av en tvättinrättning för hushålls- och industritvätt,

nov. 24 att anslå medel till ordnandet av entréområdet till Hofvallen och Fornbyn Jamtli, att antaga ny livsmedelsordning för staden,

dec. 15 att godkänna drätselkammarens förslag till framdragande av vatten- och avloppsledningar till Erikslund och Lillänge till en beräknad kostnad av 267.400 kronor samt att i princip besluta att vid tidpunkt som av bl. a. arbetsmarknadsskäl befinnes lämp­lig draga fram vatten- och avloppsledningar till vissa fastigheter i Odensala enligt drätselkammarens förslag,

1954 mars 16 att anslå medel till utredning av frågan om ordnande av ett cen­tralkök för stadens skolbarnsbespisningar,

april 20 att anslå medel till utredning om trafikens ordnande i staden,

att staden tillhörig mark fr. o. m. den 1 maj 1954 skall efter be­slut av stadsfullmäktige i varje särskilt fall upplåtas med tomt­rätt eller äganderätt, samt att godkänna de av drätselkammaren föreslagna grunderna för tomträttsupplåtelser, att anslå medel till inrättande av en klinik för folkskoleelevert vilka lida av tal-, läs- och skrivsvårigheter,

att medgiva styrelsen för Östersunds stads skolor för yrkesunder­visning att få bedriva undervisning i den 1-åriga handelskursen jämväl under höstterminen 1954,

att uppdraga åt drätselkammaren att följa hotellkommitténs vi­dare utveckling och inkomma till stadsfullmäktige med därav föranledda förslag men att hotellkommitténs utredning och för­slag för närvarande icke skall föranleda någon stadsfullmäktiges åtgärd,

att såsom gåva till Frösö köping överlåta den staden tillhöriga lägenheten Runudden nr 1 under villkor att marken i enlighet med donator Per Näs’ uttalande i donationshandlingen bibehålies och vårdas såsom park,

att godkänna upprättad arbetsplan för breddning av Brunflovä- gen, delen Rådhusgatan—stadsgränsen, samt för ändamålet an­visa 270.000 kronor,

att anvisa ett anslag av 78.500 kronor till bestridande av kostna­derna för anordnande av sandplan (cirkusplats) inom Hofvallens område,

att tillsätta en kommitté med uppdrag att framlägga förslag an­gående eventuella omändringar av organisatorisk art, som föran- ledes av ikraftträdandet av den nya kommunallagen den 1 januare 1955 samt

att anslå medel till uppförande av provisoriska skollokaler för kommunala flickskolans räkning.

 

Kyrkliga ärenden

Viktigare händelser och beslut.

Meddelandena lämnade av kyrkoadjunkten Einar P. Öberg, kyrkofullmäktiges sekreterare.

1953 juli Gamla Kyrkan börjar skalas av. Den efterlängtade, grundliga restaureringen har startats. (Se vidare därom i särskild artikel!)

aug Gamla Östersund och Heimbygda får tillstånd uppsätta församlingens första kyrkklocka å Jamtli. Kyrkans församlingssal görs vackrare och ändamålsenligare genom målning och ljuddämpat tak.

sept På Östra kyrkogården uppföres ekonomibyggnad. — 5 00 kr. anslås som bidrag till stapel för ovannämnda kyrkklocka. — Kyrkokassören W. Wörlund har avflyttat, varför Drätselkontoret får i uppdrag att t. v. fungera som församlingens kassakontor.

okt. Skolsköterskan inträder i fullmäktige efter lektor H. Sandahl, som avflyttat. Hon blir den 7:e kvinnan där. — Staden ökar och därmed det administrativa och expeditionella arbetet: En ord. skrivbiträdestjänst inrättas. — Staten för 1954 fastställes: 5 öre lägre utdebitering. Bland nya anslagsposter märkes avsättning till fasadbelysning av Kyrkan. — Månadens händelse är annars fyra dagars biskopsvisitation med späckat program. I samband därmed överlämnar kyrkvärd och fru Cederberg i gåva till Kyrkan (Församlingssalen)
13 oljemålningar av D. C—g: Jesus och apostlarna.

nov. Kyrkorådet föreslår fullmäktige att uppföra församlingshem med pastorsexpedition i första hand å Braxen ( = kyrktomten), i andra å Slppan. Därmed igångsattes en ivrig debatt i samtal och tidningar, där namnen Braxen, Ålen, Sippan, Näckrosen, Stadspredikanten, Motboken och kanske flera till surrar.

dec. Fullmäktige avslår »Braxen» med 16 röster mot 11. Ärendet återförvisas till rådet för ytterligare utredning. — Ny instruktion för kyrkvaktaren antages. — Professor Linnqvist inkommer med förslag till utsmyckning av dopalkov m, m. i Kyrkan, vilket vinner stort gillande, och Thor Fagerkvists stora målning till Krematoriet uppsattes. — Presidiet i fullmäktige omvaljes för 19 54: Gösta Wik och David Cederberg.

jan. Lugnvik inkorporeras och välkomnas ä ÖPR. Särskilt informationssamkväm för i församlingslivet under Ås-tiden verksamma ordnas å Hov. — Församlingens sedvanliga informationsmöte å Hov samlar nära 100 deltagare. — Kyrkoherde Wik, kyrkvärd Cederberg och fru Svea Edin bevistar kyrkorådskonferens i Sigtuna.

febr. Kapten Å. Wisvall inträder i fullmäktige efter f. distr.föreståndare H. Bergqvist. — »Sippan» inköpes för 230.000 kr. 5.000 kr. anslås till skisser. — Akustikförbättringen i Kyrkan ingår i ett andra skede. Tidigare har betydelsefull åtgärder vidtagits för ekodämpning. Nu beställes en Siemens högtalaranläggning.

mars Gamla Kyrkan inviges under högtidliga former och stor anslutning. — Kyrkliga Vintermötet hålles.

april Kyrkoråden i Brunflo, Ås och Frösön inbjudna för att taga del av intryck frän ovannämnda konferensen i Sigtuna.

maj Krematorieorgeln avsynad av professor O. Lindberg, som ger mycket gott betyg.— Ny instruktion för kyrkogårdsföreståndaren antagen.— Talrikt besökt ekumenisk konferens äger rum med bl. a. pastor prim. Olle Nystedt som talare.

juni Pastorsdiakonernas rikskonferens; mest färgstarke talare: dr Gunnar Rosendal i Osby.

 

Årsberättelse

 

Styrelsen för Föreningen Gamla Östersund får härmed avgiva följande berättel- se över verksamhetsåret den 23/10 1952—23/10 1953.
Under året har styrelsen haft glädjen notera ett antal gåvor. Sålunda har skänkts av
köpman A. Hudberg (Hudo): gruppfoto av en orkester i Östersund,
boktryckare Alb. Larsson: Östersunds Skidlöparklubbs minnesskrift 1900—1950, fröken Lilly Tirén, Stockholm: ett foto av C. V. Cavallin 1866,
f. drätseldirektör D. Morén, Örebro: en teateraffisch från Gustaf Fredrikssons sista framträdande i Östersund den 24/11 1907 i »Ett glas vatten» samt diverse kongressprogram m. m. från Östersund, ett foto av drätselkammarens ledamöter 1909,
fru Linda Olsén: 2 fotos av Strandgatan 2, 1 av auditör Ocklinds fäbodställe i Nifsåsen och 1 av »Juridicum» i Östersund 1894 eller 1895,
Lindskontorist Örgen Hedin: 2 bildalbum frän Östersund, läroverkskataloger HT 1890 och 1891, rullor över stadens brandkår 1886 och 1891,
direktör Anders Lundvall: Jämtlands läns kalender 1889,
chefredaktör Edvin Magnusson: kupletter ur Östersundsrevyer, Nordsvenska Pressföreningens Minnesskrift 1889—1929,
löjtnant Christer Wigen: program och matsedel från rådhusinvigningen,
redaktör John Jonsson: fotografier från hopptävling i »Silverlings»,
Östersunds-Posten: en samling pressfotos,
majorskan Jenny Hammargren: ett antal person- och gruppfotografier,
J. Sundin, Grötom, Hackås: foto 1 ram av dåvarande komministern G. Öhrstedt samt inspektören i Möns Trävarubolag Jonsson med jaktbyte,
konsul Ragnar Ohlson: N. Zettcrströms målning av Stadskällarens brand,
f. hemmansägaren Bror Larsson, Fanbyn: en tavla över Jämtlands Gille, 4 stereoskopbilder över Östersund 1867,
Folke Lundell: 2 fotografier över Köpmangatan 47,
ingenjör Åke Rickhedcn: ett mindre foto över Östersund på 1860-talet,
Sofia Anderssons sterbhus genom Tekla Mattsson: diverse personfotografier,
fru Thua Larsson-Troive: interiör av Per Larssons snickeriverkstad. Prästgatan 12, 1901—1902, 2 flygfotografier,
f. lokmästare Johji Wilthon: 1 ex. stadgar för Muntrationsklubben, 1 klubbmärke med band,
socialvårdsassistent Sixten Kindgren: ett fotografi inom ram föreställande 13 klubb- eller ordensmedlemmar med standar,
fröken Brita Persson: Grundläggargränd, gruppfoto av Muntrationsklubben,
fru Gerda Wikström-Andersson: gruppfoto av 9 poliskonstaplar i nya uniformer, direktör Erik Hellgren: förstoring av Tallarna i kv. Tallarna, Regementsgatan 5.
Styrelsen har låtit kartlägga forngravfältet 1 Odensala, beläget på Östersunds stads, bröderna Nilssons och Per Mahlbergs fastigheter. Arbetet därmed har utförts av ingenjören vid stadsingenjörskontoret Sven Dahlin och amanuensen, fil. lic. Allan Nilson. Drätselkammaren har välvilligt betalat kostnaderna därför med 90:— kronor. Efter medgivande av chefen för flygvapnet, på styrelsens begäran, har genom F 4:s försorg gravfältet utan kostnad för föreningen fotograferats från luften. Kartan och flygfotot publiceras i årsskriften för innevarande år.
Ett bildverk innehållande ett urval ur föreningens samling av bilder från bebyggelsen i staden under tiden fram till sekelskiftet, har styrelsen låtit utgiva från trycket och hoppas kunna färdigställa till årsmötet. Bildverket har på styrelsens uppdrag redigerats av ordföranden och intendenten. Utgivningen torde icke komma att medföra någon utgift för föreningen.
På framställning av styrelsen har drätselkammaren beslutat att gatuhuset på tomten nr 2 i kv. Auktionisten, adress Prästgatan 14, »Gulies», tillhörig staden, skall genom drätselkammarens försorg vid rivningen uppmärkas och uppläggas på Fornbyn Jamtli och framdeles komma till användning vid uppförandet av ett planerat stadskvarter på Jamtli.
Föreningen Heimbygda har anhållit, att Östersunds äldsta kyrkklocka, förfärdigad år 1797, vilken är i föreningens värd och deponerats i Östersundsrummet på länsmuseet, måtte få uppsättas i en stapel på Fornbyn Jamtli och användas vid högtidligheter av kyrklig art. Efter hörande av kyrkorådet har styrelsen i princip bifallit Heimbygdas framställning, men frågan om kostnaderna för stapelns uppförande är under utredning.
Arkivarien vid Ortnamnskommissionen i Uppsala, Bertil Flemström har på styrelsens uppdrag inventerat ortnamnen i de inkorporerade områdena i Torrasen och Rannäsen samt Kånkbacken ävensom i Lugnvik, som införlivats med staden fr. o. m. 1954. Inventeringen av stadens övriga ortnamn verkställdes av Flemström redan år 1943. Kostnaderna för årets inventering ha uppgått till c:a 500:— kronor.
Den av föreningens intendent Albin Johansson förda matrikeln över föreningens medlemmar har under aret fullföljts och omfattar nu 9 band. De medlemmar, som ännu icke avlämnat infordrade uppgifter till matrikeln, anmodas göra detta snarast möjligt.
På Samuel Permans grav har idag i sedvanlig ordning nedlagts en krans.
Föreningens årsskrift, redigerad av Heimer Wikström, utdelas vid årsmötet.
Av föreningens medlemmar har under året avlidit: kamrer Gösta Bergholtz, f. lokföraren A. H. Bährne, köpman Paul Svensson, boktryckare Alb. Larsson, f. landskamrer Axel Andersson, ingenjör Anders Troive, f. lokförare A. G. Anders- son, handelsresande Joh. Lund, f. 1 :c hälsovårdsinspektör Gustaf Grahn.
14 nya medlemmar ha invalts sedan förra årsmötet.
Medlemmarnas antal utgör nu 313.
Styrelsen har under årets utgjorts av: ordförande, borgmästare Iwan Wikström; vice ordförande, f. överlantmätare F. C. R. Langéen; sekreterare, advokat D. Cappelen-Smith; skattmästare, direktör Anders Lundvall; intendent, kassör Albin Johansson; direktör Fredrik Borggren och chefredaktör Edvin Magnusson.
I tur att avgå ur styrelsen äro herrar Borggren och Cappelen-Smith. Beträffande föreningens ekonomiska ställning och räkenskaper i övrigt hänvisas till revisionsberättelsen.
Östersund den 23 oktober 1953.
IWAN WIKSTRÖM       / D. CAPPELEN-SMITH

 

Årsmöte och jubileumsmiddag 1953

 

Föreningens årsmöte — dess 30:e — i stadsfullmäktigesalen in­leddes med parentation över under året avlidna medlemmar. Sty­relsens och revisorernas berättelser godkändes och styrelsen omval­des med undantag av civilingenjör Fr. Borggren, som undanbett sig återval. I hans ställe invaldes som styrelseledamot disponent Einar Winström. Vid sammanträdet överlämnade Föreningen Storgatan som gåva till Gamla Östersund en i vackert skinnband inbunden samling fotografier av samtliga gårdar vid Storgatan.

Senare på eftermiddagen samlades medlemmarna med damer till jubileumsmiddag i Östersunds Praktiska Realskolas ljushall. Här välkomsthälsades deltagarna av advokat D. Cappelen-Smith. Un­der middagen talade f. borgmästare Iwan Wikström, som därvid lämnade en del glimtar ur stadens historia och nämnde något om de närmaste planerna för Gamla Östersund. F. överlantmätare F. C. R. Langéen lämnade i egenskap av byggnadskommitténs ordfö­rande en orientering om ÖPR:s tillblivelse. Några lärarprofiler vid stadens läroverk omkring sekelskiftet voro föremål för stationsskrivare Lennart Westlinders, Örebro, spirituella kåserande. Gäs­ternas tack framfördes av länsarkivarie Olof Svenonius, som där­vid också gav några axplock ur stadens äldre historia. Härtill kom att köpman Arvid Hudberg till pianoackompanjemang av herr Nisse Ericsson exekverade en provkarta på kupletter, som slagit i gångna tiders inhemska revyer, och Owens trio underhöll med god musik. Allt som allt: en fest i Görs traditionella och glada stämning.

C. J-n

 

Föreningens funktionärer 1953—1954

 

Ordförande:
v. Ordförande:
Sekreterare:
Skattmästare
Intendent:
F. d. Borgmästare Iwan Wikström
F. d. Överlantmätare F. C. R. Langéen
Advokat D. Cappelen-Smith
Direktör Anders Lundvall
Kassör Albin Johansson
Disponent Einar Winström
Chefredaktör Edvin Magnusson
Styrelsesuppleanter: Borgmästare Åke Jansler
Major Ragnar Greve
Revisorer: F. d. Bankkamrer Wald. Myrin
F. d. Bankkamrer G. Andersson
Revisorssuppleanter:  F. d. Bankkassör V. Örnberg
Överstelöjtnant Rolf Kjellin
Redaktör: Distriktslantmätare Helmer Wikström

 

Revisionsberättelse

 

Undertecknade, utsedda att granska räkenskaperna för Föreningen Gamla Östersund för tiden 23 oktober 1952—23 oktober 1953, får härmed efter fullgjort uppdrag
avgiva följande berättelse:

23/10 1952. Tillgodohavande Kronor………………………………………….. 4.264: 54

Inkomster:
302 medlemsavgifter å 8:—……………………………………………………….2.416:-
2             »        1951 å 5:—……………………………………………………………10:-
1             » rest å 3:—……………………………………………………………………..3:-
Räntor ………………………………………………………………………………………128:15
Försålda årsskrifter……………………………………………………………………….40:60
Diverse ………………………………………………………………………………………..1:95   2.599:70

Utgifter:
Samlingarna ………………………………………………………………………………..99:20
Årsskriften ………………………………………………………………………………….868:-
Årsmötet ……………………………………………………………………………………109:50
Trycksaker, annonser, porton m. m………………………………………………..343:57
Personregister ………………………………………………………………………….. . 73:50
Blommor ……………………………………………………………………………………130:-
Lokalen och inventarier …………………………………………………………………38:-
Gåva för restaurering av Gamla kyrkan . ………………………………………..500:-   2.161:77
Inkomster utöver utgifter………………………………………………………………………………………437:93
Summa tillgångar………………………………………………………………………………………………4.702:47

Tillgångarna äro placerade ä sparkasseräkningar i Jämtlands läns Sparbank och AB Jämtlands Folkbank samt å postgiro och i kontanter jämte kr. 1.500:— å i statsskuldboken inskrivna obligationer.
Anna och Gottfrid Romans Understödsfond
23/10 1952. Tillgodohavande………………………………………. 17.515: 54
Inkomster; Ränta……………………………………………………………. 537: 32
Utgifter: 2 pensioner 300:— Saldo inkomster …………………….. 237:32

Summa tillgångar, placerad å sparkasseräkning i Sparbanken 17.752:86
Aktiebolaget Östersunds Ångbryggeris Fond
23/10 1952 Tillgodohavande……………………………………………. 11.182: 60
Inkomster: Ränta .. 338:81 Utgifter.. 0 Saldo inkomster .. …………..338:81

Summa tillgångar, placerade å sparkasseräkning i Sparbanken 11.521:41

Då anledning till anmärkning icke förefinnes, få vi tillstyrka ansvarsfrihet för den tid, som revisionen omfattar.

Östersund den 20 oktober 19 5 3.
R. KJELLIN                       G. ANDERSSON

Nya medlemmar i föreningen den 23/10 1953

 

Bryggmästare Oswald Englund
Fanjunkare Arne Gustafsson
Advokat Hans Hedenmark
Landskontorist Örgen Hedin
Kassör Anders Jansson
f. Bangårdsmästare Ernst Johansson
Bokbindaremästare Ragnar Johansson
1 :e Landskanslist Gösta Leander
Länsjägmästare Einar Magni
Försäljningschef Sven Magnusson
Kamrer Jonas Norlén
Arkitekt Karl-Axel Suwe
Körsnär Carl Svedbergh
Rådman Helge Thomson
Direktör J. W. Åsgårdh
Folkskollärare Pelle Olsson
Direktör Ernst Gustafsson

 

Avlidna medlemmar 23/10 1953—23/10 1954

 

Järnhandlare E. G. Lundholm 11/11 1953
f. d. Rådhusvaktmästare Algot Andersson 16/11 1953
Tapetserare Ruben Clarin 19/12 1953
Riksdagsman Nils A. Larsson 29/12 I953
Fabrikör Oscar Ivarsson 4/1 1954
Grosshandlare Axel Wikström 10/4 1954
Köpman Carl Hermansson 12/4 1954
f. d. 1 :e Postiljon John Olsson 17/6 1954
Direktör Hugo Bergquist 22/6 1954
Byggmästare J. F. Cobdal 17/7 1954
Direktör J. W. Åsgårdh 19/9 1954
Köpman Otto Wigen 29/9 1954

 

Antal medlemmar i föreningen

 

Antal medlemmar den 23/10 1953……………………………. 313
Nya medlemmar den 23/10 1953……………………………….. 17
……………………………………………………………………………..330

Avlidna under tiden 23/10 1953—23/10 1954………………. 12
Summa medlemmar den 23/10 1954………………………… 518

Därav 2 hedersledamöter, 5 ständiga medlemmar, 301 årsbetalande och 10 passiva.