063 – 12 13 24 (telefonsvarare) info@foreningengamlaostersund.se

 

Föreningens funktionärer 1960—1961

 

Ordförande:
v. Ordförande:
Sekreterare:
Skattmästare:
Intendent:
Borgmästare Åke Jansler
Direktör Anders Lundvall
Byrådirektör Lennart Edström
Direktör Anders Lundvall
Överste Erland Lindhammar
Faktor Sigurd Holm (d 28/5 1961)
Överste Rolf Kjellin
Advokat Frans Victor
Styrelsesuppleanter: Köpman Olle Hallberg
Gårdsägare Eric Englund
Major Åke Wisvall
Revisorer: F. d. Bankkamrer Waldemar Myrin
Bankkamrer Olof Nilsson
Revisorssuppleanter: Disponent Elis Sundström
Grosshandlare Gotthard Edholm
Redaktionskommitté: F. d. Distriktslantmätare Heimer Wikström, senare efterträdd av
F. d. Rektor Anton Svensson, ordförande
Redaktör Per Andersson och
Boktryckare Carl S. Jonsson
Museinämnd: Borgmästare Åke Jansler, ordförande
Överste Erland Lindhammar och
Major Åke Wisvall
Kommitté för planering av ett stadskvarter inom fornbyn Jamtli: Borgmästare Äke Jansler och Arkitekt Gunnar Suwe, valda av Föreningen Gamla Östersund, samt Landsantikvarien Lennart Björkquist, Boktryckare Bo Berndtson och Arkitekt SAR T. Klarén, valda av Föreningen Heimbygda

 

 

FÖRORD

Sedan f. d. distriktslantmätaren Heimer Wikström, som i 23 år på ett utomordentligt sätt redigerat årsskriften, fr.o.m. detta år avsagt sig redaktörskapet, har i hans ställe inträtt f.d. rektorn Anton Svensson.

Årsskriften utkommer enligt uppdragna riktlinjer och i hävdvunnen form, men på grund av de influtna bidragens omfång har sidoantalet något ökats, varjämte petitstil fått större användning. Ändock har av utrymmesskäl ett par utmärkta artiklar måst stå över till ett senare år.

Till Heimer Wikström, som varit till värdefull hjälp vid planeringsarbetet, samt till alla bidragsgivare framföres ett varmt tack.

REDAKTIONEN:

Anton Svensson              Per Andersson              Carl. S. Jonsson

 

Av Gösta Rollin

 

Man skulle knappast tro att nybyggarstaden Östersund — där ännu 50 år efter grundandet det krävdes extra stubbrytning på torget för att göra stan presentabel till kungens besök — var stället för något finare hantverk. Det finns flera norrlandsstäder, Gävle, Söderhamn, Härnösand, Luleå, även Sundsvall, som blivit kända för sitt goda silversmide under detta hantverks glanstid, 1700-talet, och den följande efterblomstringen fram till skråtidens slut. Men Östersund hade naturligtvis inga möjligheter att tävla med dem. Fanns det över huvudtaget något guld- och silverhantverk här?

Jo, det fanns, och man blir förvånad över hur pass många som frestade på det yrket här i staden och hur pass mycket som tillverkades under den tid som här närmast skall behandlas, fram till näringsfrihetens seger på 1860-talet. Historien härom är inte särskilt ljus, men den hör givet med till bilden av Gamla Östersund, och den har även av andra skäl sitt intresse.

Visst finns det förklaringar till att detta hantverk ändå hade relativt stor omfattning i det torftiga Östersund. För det första: Silvret var på den tiden, trots sin dyrhet, mer en nödvändighetsvara än det är nu; för finare metallhusgeråd hade det tenn, mässing och i viss mån stål att tävla med, men de hade avgjort begränsad användning. För det andra: Det hade utbildats starka traditioner omkring silvret, det spelade stor roll i familjeritualen och som representativ förmögenhetsplacering. Det gällde särskilt bondehemmen, och Östersund hade ju ganska förmögna

Vignetten återger Östersunds stadsstämplar för silver: den t. v. användes till 1850-talet, den i mitten på 18 50-talet (förekommer även förenklad, utan ring), den t. h. från c:a 1860. Stämplarna är ofta otydliga, särskilt den äldsta. Återgivningen är ett försök till normalisering. Den är ej i någon bestämd skala. Detsamma gäller de följande namnstämplarna.

bondebygder på nära håll. För det tredje: Östersund hade redan från början en liten men ganska kulturmedveten ämbetsmanna- och militärsocietet, som kanske var de flitigaste kunderna hos stadens guldsmeder. Låt oss lägga till ett fjärde: en viss frejdig och en smula lättsinnig nybyggaranda som man tycker sig spåra hos den unga stadens hantverkare liksom hos dess handelsmän.

Man hittar inte många uppgifter om stadens guldsmeder i litteraturen. En del personuppgifter finner man i de lokalhistoriska skrifterna. I den svenska silverhistoriens standardverk, Upmarks Guld- och silversmeder i Sverige 1520—1850, namnes två smeder i Östersund, Westerlund och Helldahl, den senare en sammanslagning av två generationer. Också återgivningen av stämplarna är där ofullständig och delvis missvisande. I Adlerstams Guldsmederna i Sverige, tryckt 1948, står om Östersunds guldsmedshistoria: »En guldsmed omtalas 1718(1). Under långa tider fanns ingen.»

I själva verket var guldsmedsyrket med ända från stadens begynnelse. Stadens planerare och grundläggare, Johan Törnsten, var svåger till den myndige guldsmedsmästaren och rådmannen Elias Modin i Sundsvall. När Törnsten flyttade till Östersund var Modin död, och änkan Margaretha flyttade med brodern.1) Det är väl troligt att hon här uppträdde som ombud för den Modinska firman i Sundsvall, som fortsatte under Carl Peter Modin, guldsmedsmästare 1788—1819, och brukade handla på stadens marknader. Margaretha Törnsten-Modin gifte sig med en av den unga stadens framgångsrikaste affärsmän, Nils Törnstedt, vilken emellertid snart nog kom in i tvivelaktiga affärer och 1798 rymde till Norge. Hustrun flyttade 1806 tillbaka till Sundsvall.

En av stadens första borgare var också, överraskande nog, en guldsmed. Det var Carl Edvall som anmält sig villig att flytta in i staden och 22 juli 1789 fick burskap som »guld- och silfverarbetare». Han var icke mästare, blev det aldrig, och hade heller ingen anledning därtill, då ett av stadens trumfkort i konkurrensen om hantverket var fundationsbrevets kungliga löfte om frihet från skråtvång. Edvall var jämte, född 1753 i Näs, där hans fader, Laurentius Edvall, var komminister.*) 1768—69 förekommer han i Frösö Skolas matrikel, uppges sedan ha gått i guldsmedslära i Söderhamn, och under gesälltiden varit i Stockholm, Uleåborg och Vasa. Däremot finns tillsvidare intet belägg för att han arbetat i Sundsvall. Vad som tyder därpå är att han först bodde i Törnstens hus, där det, som ovan nämnts, fanns starka förbindelser till guldsmedsämbetet i Sundsvall. Edvall fann sig snabbt till rätta i den lilla staden. Han erhöll och bebyggde tomterna 121—122 (Köpmangatan 32) efter att först som sagt ha bott i Johan Törnstens hus, intog bänken nr 5 i kyrkan, bakom den bänk där stadens ordningsman Samuel Perman och handelsmannen Nils Törnstedt satt; han deltog i stadens styrelse och undertecknade stadsprotokollen från 1795; han deltog också i den medborgerliga gärningen att gå marknadsvakt under Gregoriemarknaden.*)

Men vad gjorde han inom sitt yrke? Därom är intet säkert känt. I kontrollverkets stämplingsprotokoll *) förekommer han aldrig, trots att han blev anmodad av kontrollverket att insända prov på sin tillverkning (Bromé har något missuppfattat denna episod6). Dock finns en kontrollstämpling från Östersund år 1808, märkvärdigt nog utan angivande av smedens namn. Men det kan inte gärna vara någon annan än Edvall. Det gäller bara en plåtring av guld samt 2 skedar, 1 dosa, 2 urkedjor och 1 fodral av silver.

Ett annat litet spår av Edvalls verksamhet finns också, en nota från 8 mars 1799 ibland stadspapperen.

Den lyder:
»jort 40 styckyn stora Silfwer Knapbar arbetslön . . J Rdr 16 sk.
Har bekommit Contant ………………………………………………………..  2  Rdr
Saldo min fodran………………………………………………………………… 1  Rdr    16 sk.
hwilket af Herr Ingenieuren och dess arvingar ansågo för betalt»
»Ingenieuren», det är Johan Törnsten.

Troligen blev huvuddelen av hans produktion stämplad under någon främmande mästares namn. Om mitt föregående antagande om hans tidigare anställning hos en sundsvallsmästare är riktig, bör det vara denne som satt sin namnstämpel på Edvalls verk. Sådan »fullmaktsstämpling» var ej alls ovanlig under denna tid; man måste betänka att begreppet konstnärlig äganderätt ej betydde något då, åtminstone ej inom hantverket.6) Det är alltså lönlöst att försöka spåra upp hans verk. Han är lika anonym som en av tidens många guldsmedsgesäller. Att han tillverkat en hel del i Östersund kan man dock ta för givet. Men också att hans yrke inte betydde att — med förlov sagt — skära guld med täljkniv. Det fanns många förargelser för en guldsmed i Östersund.

För det första konkurrensen från socknarnas »gärningsmän» på området. Redan på 1600-talet lär silversmide idkats på olika håll i Jämtland,’) och vissa mer eller mindre amatörmässiga utövare av detta hantverk fanns fortfarande i bygderna. De smidde troligen om myntsilver eller äldre silverföremål. Någon svårare konkurrens var det säkerligen inte här fråga om. Betydligare var det intrång som smederna i de övriga norrlandsstäderna gjorde genom försäljningar på marknaderna. Både Sundsvall och Härnösand hade gamla rättigheter till marknadshandel i Jämtland och rivaliserade ganska hårt.8) Östersund hade sin Gregoriemarknad, och det intrång dess gäster gjorde på stadens egen verksamhet sökte man mota genom att begära höjd »ståndpenningtaxa». En skrivelse i ärendet till Kungl. Maj:t 1801, undertecknad Samuel Perman, söker motivera saken med att »et nybygge altid först befolkas av medellösa, och således bättre förtjena understöd». Där klagas också över »de sedvanor som varje Jemtländing af ålder haft — Nemligen att handla —» (underförstått att handla utanför Jämtland). I stadsprotokollens förteckning på hyresinkomster från marknaderna 1800—1802 finns bland dem som ha stånd bl. a. sundsvallsguldsmederna Modin, Sedelin och Sellstedt samt hämösandsguldsmederna Ramstedt och Nordlöf. Man skulle kanske ha väntat sig att också det högtstående silversmidet från Trondheim skulle funnit vägen hit, men därpå har jag ej funnit säkra tecken. Att jämtarna bytt till sig silvervaror under sina långa handelsfärder både åt väster och öster kan man dock ta för givet och det minskade naturligtvis efterfrågan på östersundsprodukter.

1808 tycks Edvall ha fått nog av yrkets vanskligheter i den lilla staden, och han visade hos stadsstyrelsen den 15 nov. köpehandling på en gård i Sillsjön i Ramsele och »upsade burskap och äskade betyg öfver framfarna tiden». Det förefaller emellertid som han redan 1800 varit betänkt på att rymma fältet. Varför skulle annars borgerskapet, som då hemställde hos dåvarande lagman Wasell, att denne i riksdagen skulle verka för att diverse hantverkare med gesällbrev måtte slå sig ned i staden, särskilt nämna behovet av en guldsmed?8) Det hade ju varit att rent desavouera den betrodde borgaren Edvall.

Edvall kom sedan till Åsele och 1820 flyttade han till Oviken, till sin son fältprosten Laurentz Edwall (1788—1885), som de nu levande Edwallarna här i bygden räknar som sin stamfar. Ej förrän 1842 dog han.

Det förtjänar nämnas att en son till Carl Edvall, Kristian (f. 1799) uppgives ha blivit guldsmed10), dock ej i Östersund, och att en annan son, Carl (f. 1796) blev kontingentborgare i Östersund 1827. Vid ansökningen härom skriver visserligen den gamle Perman i stadsprotokollen att det gällde guldsmeden C. E., men denne står samma år i mantalsförteckningen för Oviken som »överårig, ej arbetsför» och senare förteckningar visa att det är sonen som är kontingentborgare. Saken har orsakat en del misstag (bl. a. hos Kardell “).

1809 försvann således Edvall från stadens horisont. Men snart dyker ett annat guldsmedsnamn upp. Det var borgaren i Vasa Eric Löfgren, som hos länsstyrelsen sökte och 31 okt. 1810 erhöll burskap för att bli »handlande och guldsmed», och han ålades inflytta inom 2 år. Löfgren var en högt kvalificerad guldsmed, han blev mästare i Umeå 1786, och flyttade 1796 till Vasa11). Efter finska krigets olyckliga slut önskade han tydligen återvända till Sverige och tänkte pröva den lilla nybyggarstaden. Men han tycks aldrig ha kommit hit. Blev han varnad? Han fortsatte att verka i Vasa och dog där 1824 “).

Sundsvalls och Härnösands yngre guldsmeder kastade gärna sina ögon på Östersund vars frihet från skråtvånget lockade. 1807 flyttade guldsmedslärlingen Schalin hit från Sundsvall. Det är den enda uppgift jag kunnat finna om honom. Men 12 okt. 1811 fick Olaus eller Olof Ahlberg (f. 1791 i Hässjö, Västernorrlands län, kamministerson) burskap och tomt. Ahlberg hade 1805—1810 varit i lära hos guldsmeden och åldermannen Nils Nordlöf i Härnösand24). Han stämplar hos kontrollverket, vars ombud i staden då var den myndige Samuel Perman, från 19 okt. 1811—7 jan. 1812 en del guld- och silversaker, ringar, örhängen, skedar, dosor, pipbeslag13), men sedan är det slut. 1813 uppges han ha rymt till Norge och är ute ur sagan.

Samma år eller i början av 1814 kommer guldsmedsgesällen från Sundsvall Olof Sellstedt hit, och härmed börjar en tre generationers guldsmedsrörelse i Östersund. Hans hustru, Brita Christina Sundsten (f. 1770), blev 1813 anställd som Östersunds första barnmorska (sedermera också för Frösön) 14) och det är möjligen det som var incitamentet till familjens hitflyttande. Han blev delägare i tomten 107— 108 (nu Storgatan 30—Köpmangatan 37), samma tomt där Ahlberg bodde, och det tyder på att han övertog dennes verkstad.

Sellstedt var född 1768. I Sundsvall fanns på 1700-talet en hantverkarsläkt Sellstedt, där en (Peter) var guldsmed15). Troligen är det från denna släkt han stammar. Snart efter inflyttningen döptes en son, då Samuel Perman med fru jämte handlanden Wikström och andra prominenta östersundare var vittnen. Förut hade paret en son och en dotter. Sonen, Anders Petter (f. 1808) blev sedermera »dräng» hos guldsmeden N. Helldahl och dottern Sophia Elisabeth blev hans hustru.

Sellstedt har aldrig kontrollstämplat något. Troligen stämplade han under sin gamla mästare i Sundsvall i den mån han gjorde något självständigt. Han hörde nog till de mer stillsamma i staden. 1820, då mantalsuppgifterna skulle innehålla deklaration på vissa lyxvanor hos medborgarna, säger han: »nyttjar Tobak, dricker Win, Caffe och Brännvin, spelar inte kort». Hustrun »dricker Win, Caffe och Brännvin, nyttjar sidentyg». Brännvinet har tillkommit sedan 1819 års deklaration, men det betydde nog intet överdåd. 1821 hade han tydligen sålt sin andel i tomten 107—108. Han skriver då »hyrer husrum», först hos sin förra medägare, handlanden Liström. 1832 bor han hos sin måg Helldahl, där han arbetar. I stadsprotokollen för 1836 säges vid sammanträdet 21 okt.: »Framställdes Madam
Sellstedts behof af understöd af allmänna medel och beslöts erbjuda Helldal en viss årlig summa mot villkor att föda och vårda henne». Beloppet fick dock »ej blifva högre än 24 Rd», vilket alltså ansågs lämplig pension för stadens första barnmorska, som i husförhörsboken omkr. 18 50 kallas »fattighjon». Någon sparslant hade Sellstedt ej kunnat lägga av för makarnas ålderdom. 15 okt. 1847 dog han, hustrun 1853 (?).

Nästa namn i stadens guldsmedshistoria är Nils Westerlund, och det är det första som inte bara är ett namn. Han fick burbrev för inflyttande till Östersund 22 dec. 1817, och det uppgavs där att han »hos åtskillige mästare insamladt kunnande i Guld- och Silfwerarbeten». Också han kom från Sundsvall, var född 1795, och tycks ha haft förbindelser med guldsmederna I. Malm, N. P. Sunding och N. I. Hagman. Från 1815 var han gesäll i ämbetet.16).

Sedan han anlänt till staden, erhöll han tomterna 160—161 (nya numreringen, nu Köpmangatan 10—12). Det förefaller som om han till att börja med haft visst samarbete med Sellstedt17). Han hade också en broder Jonas som medarbetare. Någon litterat person var han inte, att döma efter deklarationen i mantalsförteckningen 1818: »Underteknad jikar Rörelse som Guld Smed ä föd — 1795». Men han var tydligen energisk och stämplade hos kontrollverket samma år 5 1/4 qvintin guld och 80 1//2 lod silver. Han ökar stadigt sin produktion till 1823 och håller den sedan väl uppe till och med 1827, då den plötsligt upphör. Detta år dömdes Westerlund av Brunflo häradsrätt att böta 16 rdr 32 sk för underhaltigt silver år 1825, på anmälan av kontrollverket. Bromé har i »Östersunds historia» (s. 134) uppehållit sig vid denna episod. Den kan behöva någon komplettering. Redan 1820 hade Westerlund ådömts böter för samma sak. Det var intet ovanligt vid denna tid. 1819 betalar större delen av det vördiga guldsmedsämbetets i Sundsvall medlemmar dubbel stämpelavgift för åtminstone »knapphaltigt» guld och silver, 1817 flera smeder både i Sundsvall och Härnösand18). Något avbräck i allmänhetens för-

*) Även N. WESTERLUN(D)

troende ser det inte ut att betyda. Vad som nu förvärrade Wester lunds situation var kanske att hans förseelse upprepades två gånger, kanske också hans angrepp på statens kontrollör, stadskassören Magnus Perman. Denne var den store Samuels lille son och anmäldes så småningom för flera minst sagt oredigheter i stadens räkenskaper. I kontrollprotokollen finns uppgivet år 1819 att han grabbat åt sig för högt kontrollarvode. Westerlund anmärkte på att Perman dröjt för länge med provens insändande och insinuerar att de under tiden »undergått förvandling»; vidare att han kontrollstämplat arbeten under Westerlunds frånvaro som »icke blivit för controllering anmälda». Westerlund fick nog erfara vem han stungit. Rätten fann icke nödigt att höra Perman; det fanns nog de som höll honom om ryggen M). I alla händelser bär det nu snabbt utför för Westerlund.

Andra olyckor tillkom. Hans hustru Märtha Högström (f. 1795) dog 1828 och lämnade efter sig deras 4-årige son, Nils Fredric. Westerlund var nu så fattig att han ej kan betala begravningskostnaderna. 1 mars 1829 sägs i stadsstyrelsens protokoll att guldsmeden Westerlund icke längre får kontrollera silver och han hotas med förlust av burskapet. Senare i månaden visar han att de ådömd a böterna var betalda, men i febr. 1830 lämnas till stadskassören Westerlunds uppgift på pantsatta saker som skulle försäljas på auktion. Kardell säger “) att Westerlund drev pantrörelse i staden; jag tycker det ligger närmare till hands att tolka anteckningen på annat sätt.

30 juni 1830 uppsade han burskapet. I samma års mantalsuppgifter står om honom »i Hammerdals socken». I förteckningen för Hammerdal finns han inte. 1831 står »i Sundsvall», där han inte heller kan återfinnas i några längder10).

Under sin verksammaste tid fick emellertid Westerlund en bisyssla i staden som tyder på ett visst förtroende. Han efterträder 1821 I. Nessör som klockare21). Det verkar rätt överraskande med tanke på den ovan citerade mantalsuppgiften från 1818. (Det är ju möjligt att det är någon annan person i hushållet som stiliserat den.) Kardell uppger att han fick i lön 20 rdr banco jämte tomt, kålhage och lott, och som sportler de ljusstumpar som blev över i kyrkan, samt att han 3 febr. 1822 avlade ed inför kyrkorådet. Emellertid tycks det vara fråga om en rätt tillfällig syssla. Redan i 1823 års mantalsförteckning förekommer »Klockaren Olof Brodd», och Westerlund nämns aldrig som klockare i mantalsförteckningarna.

Från Westerlunds verkstad finns så pass mycket identifierat att man kan se att han var en duktig hantverkare med god formkänsla, om ock något hård i detaljerna. Om vi ser på hans stämplingslistor 1818—27 “) finner vi vad som allmänt förekom denna tid: främst silverskedar av alla slag; släta och refflade matskedar (de senare väl av den modell som brukar kallas »gammal svensk» och har profilkant runt skaftet), teskedar, förläggarskedar, raguskedar, såsskedar, vidare tumlare, bägare, en myckenhet muggar, några sockerskålar, gräddkannor, dosor, rakaskar, urfodral, pipbeslag, knäspännen, skospännen, käppbeslag, redikyllås, en enstaka gång glasögombågar. Frösö lägers officerskår står väl för de sporrar och »jägarepipor» som tidvis förekommer. Guldsakerna är kedjor, armband, ringar (däribland »fjederringar»), urnycklar, kråsnålar. Förteckningen kan ge anledning till vissa slutsatser om kundkrets och vanor. Märk att knivar och gafflar ej ännu förekommer, varken hela eller skaft.

Nils Helldahl (senior) kommer till Östersund 12 efter Westerlund och 15 år efter sin svärfar Sellstedt. Denna gång var det Härnösand som levererade en guldsmedsgesäll. Helldahl uppgav sig född 25 dec. 1796 i Dals socken, Ångermanland. I dopboken för Dal “) står för den 26 dec. att torparen Jacob Larsson och Stina Larsdotter i Hållsäter fått tvillingarna Nils och Grels. 1820—1823 var Hälldahl, som han då skriver sig, i lära hos guldsmedsåldermannen A. V. Grönberg i Härnösand. 9 maj 1823 blev han gesäll och bor 1825 hos guldsmedsmästaren Ingemar Höglund

Helldahls väg till guldsmedsgesällen Olof Sellstedts dotter var väl ej så lång; kanske han fått resa med guldsmedsvaror till marknad i Östersund och där träffat sin äldre kollega och dennes familj. I alla händelser flyttade Sophia Elisabeth (f. i Sundsvall 1795) år 1819 till Härnösand, efter att i Östersund ha tjänat hos bl. a. Economidirektören P. Wikström. Hon var snart därefter gift, för 1823 föddes Helldahls första barn, dottern Stina Sophia.

1829 flyttade hela familjen Helldahl till Östersund, där tydligen svärfadern ville ha en förstärkning i sin rörelse. 1830 fick Helldahl burbrev och skaffade sig tomten 119—120, nu Köpmangatan 34, samma gård där det s. k. John Ericsson-huset står. 1832 uppgives i mantalsförteckningen att svärfadern också bor där. 1838 blev Helldahl formlig guldsmedsmästare, efter att i Östersund ha avlagt »examen» för Geschworner G. M. Franzén (skalden-biskopens son) *). Han betygas ha »någorlunda försvarliga kunskaper i beräknandet av legeringar, samt försvarliga insigter i Proberkonsten och öfriga Guldsmedskonsten tillhöriga ämnen». Från 1838 förekommer hans produktion i Kontrollverkets stämplingsprotokoll. 1840 stämplar han 451 5/8 lod silver, d.v.s. c:a 6 kg. och det är inte så litet, då hans enda hjälp tycks ha varit svärfadern. Det kan vara av intresse att se vad som tillverkades i Östersund detta år: (57) matskedar, (43) teskedar, förläggarsked, ströskedar, såssked, sockerskålar (»sockerurna»), gräddkannor, »dricksglas», pipbeslag, urboett och sporrar. Dessutom några guldringar. Från omgivande år kan

*) Även NH förekommer

tilläggas: dosor, tesilar, raguskedar, redikyllås, kammar, knivskaft, urnycklar, rakborstar, av guldsaker: ringbleck, örringar, käppknappar. (Vilken östersundare kostade år 1843 på sig en rakborste med beslag av förgyllt silver?) Kyrkliga arbeten tillverkas sporadiskt. En oblatask för Borgvattnets kyrka hör till hans tidigast stämplade arbeten.

Man ser olikheter i föremålsbeståndet sedan 1820-talet; både kundkrets och vanor har förändrats. Alla de gammaldags dryckeskärlen, som väl till största delen gjordes för landsbefolkningen, är nu så gott som försvunna, likaså spännena. I förhållande till vad guldsmederna levererade i kuststäderna, eller ännu mer söderut, kan man konstatera en viss eftersläpning i utvecklingen, helt naturlig förresten.

Helldahl hade nog inte, trots att han var en flitig man, så fett. I sitt hus hade han många uthyrda lägenheter, år 1832 fyra stycken, inklusive den som svärfaderns familj’ bebodde. 183 8 fick han tillstånd att »under Gregoriemarknaden————————hålla näring i sitt hus här i staden». 1841 anhöll han om att få ny tomt tilldelad, vilket emellertid avslogs28). Han tycks sedan ha sålt sin gård; i 1846 års mantalsförteckning uppger han: »idkar guldsmedsrörelse, arrenderar Prestgården», vilken låg på nuvarande Prästgatan 27. Han skaffade sig sedan tomt utanför det gamla stadsområdet på »Myran», tomt nr 138 efter nya numreringen, nu Köpmangatan 46—Strandgatan 19. Det tycks hänga ihop med det ganska överraskande yrkesbyte Helldahl gjorde. 1847 kontrollstämplar han silver för sista gången; om han arbetar något ytterligare i guldsmedsyrket så är det under sonen, som nu går fram stort.

1851 sökte och erhöll han tillstånd att tillverka kakel och stenkärl, under motivering att han ägde erforderliga verktyg härtill28). Det finns i silversmidets historia exempel på smeder som övergått till keramisk produktion, men här var det tydligen inte fråga om något konsthantverk utan grövre tillverkningar, kanske endast kakelugnar11). En orsak var väl att sonens verksamhet nu gjorde hans insats i det gamla yrket obehövlig, en annan att stadens uppsving på 1840—S0-talen gjorde kakelugnar till en kurant vara. Andra skäl är också tänkbara: kanske ögonen inte längre orkade med det fina guldsmedshantverket. Någon praktik i det nya yrket måste han också haft i sin ungdom.

Ned emot Storsjöstranden, så långt ner att sjön vid högvatten ibland nådde dit **), byggde Helldahl den länga med brännugnsskorsten, som syns på det stora panoramafotot från 1860-talet och på A. E. Melanders säkerligen med ledning av detta foto gjorda teckning29). Här drev han sin rörelse som »pottemakare» (den gamla benämningen för kakelugnsmakare) med hjälp av en gesäll, ofta växlad, fram till 1860-talets första år, då verkstaden uthyres till kakelugnsmakare Wickman30). Gott råmaterial för tillverkningen tog Östersunds kakelugnsmakare vid Semsån i Ås “).

Nils Helldahl blev också en aktad och betrodd man i Östersund. Redan 1835, alltså innan han blev mästare, utsågs han till en av »stadens äldste», föregångaren till stadsfullmäktigeinstitutionen. Det tycks han ha varit till 1841.

Personliga bekymmer besparades honom inte. Han fick bevittna sin sons framgångar och fall. Dottern, Stina Sophia, född 1823, död 1874, ogift, ådömdes 1846 kyrkoplikt för ett mänskligt felsteg som hade ett dödfött barn som följd.

Helldahl dog i det övre huset på sin gård (Köpmangatan 46) år 1873. Bouppteckningen visade en behållning av 2.700 kronor. Hustrun dog inte förrän 1881

Nils Jacob Helldahl (junior), den föregåendes son, föddes i Härnösand 26 april 1825. Han gick i Frösö skola 1834—35, började lära yrket hos fadern och reste sedan ut. Det uppges att Gävle var hans huvudsakliga läropiats, där han blev gesäll “); det var närmast därifrån han 1845 kom tillbaka till fädernestaden. Men han hade tydligen inte varit från Östersund hela tiden: på vårtinget 1841 uppträdde en »obetitlad» Helldahl som vittne i ett misshandelsmål”). Som sällskap hade han vid tillfället haft en kypare och en bondson, vilket visar att han ännu inte rörde sig i den högre borgarsocieteten. Det började han med rätt snart. Han visade överhuvudtaget en stark lust att göra sig gällande i det lilla samhället.

14 juli 1845 fanns i den nystartade Jemtlands Tidning en annons, undertecknad N. J. Helldahl J:r och lydande:

»Undertecknad emottager till gravering i hwilken metall som helst alla sorters arbeten, då hwilket alfabet som önskas erhålles, och får jag mig ödmjukeligen rekommendera»

I slutet av samma år är han skriven som gesäll hos fadern. Dennes förmåga till textgravyr var inte särskilt stor, och firman fick alltså nu en välbehövlig förstärkning. Tidpunkten att slå sig fram i guldsmedsyrket var väl inte den bästa. 1846 är året för den första näringsfrihetslagen. Den berörde visserligen inte Östersunds egna hantverksförhållanden, som ju redan från början varit tämligen fria, men den lössläppta konkurrensandan började ändå göra sig gällande. I april 1846 annonserar A. B. Lignell, tydligen broder till den nyinflyttade apotekaren C. A. Lignell, söner till A. I. Lignell, bekant guldsmed i Sundsvall, att »Guld- och Silfwerarbeten försäljes till billiga priser». Även plätervaror börjar annonseras.

*) Även N. J. HELLDAHL och ibland NIH. Den senare stämpeln skall dock icke förväxlas med det NIH eller N-I-H som användes av Sundsvallsguldsmeden N. J. Hagman (verksam c:a 1820—1840). Dennes stämplar har en längd av 4,5—5,5 mm., medan Helldahls NIH är c:a 3 mm. lång.

Den kritiske tullförvaltaren Sjösteen skriver om Östersund 1845 “):

»Handtverkare finnas av de oumbärligaste slag, men de flesta, undantagne garfvare, färgare, skräddare och skomakare, sakna arbetsförtjänst och förnämligast den egen flit och omtanka, som kunde skaffa dem förtroende.»

Men Helldahl d. y. går nu fram i stor stil med både flit och omtanke, medan d. ä. som nämnts resignerar. 13 maj 1846 fick han burskap som »guld- och silfwerarbetare» med de kända borgarna kopparslagaren J. A. Holmberg och färgaren A. P. Fjellman som borgensmän. I oktober annonserade han i J. T. att han »till förfärdigande emottager alla de arbeten, som till mitt yrke hörer, och skall jag medelst gott och wackert arbete söka tillvinna mig resp. kunders förtroende». Han uppger sig boende i »Fjellmanska gården» (nu Köpmangatan 30). Han hade 24 sept, gift sig med Sara Emilia Fjellman, dotter till färgaren och rådmannen Erik Fjellman (1794—1833) och syster till ovannämnde A. P. Fjellman. Därmed hade han nått stadens inre cirkel. 1847 stämplar han 780 lod silver och 20 kvintin guld, långt mer än någon tidigare årsproduktion i staden.

Men det var inte bara stadens behov av guld och silver han tänkte på. Det teater- och soarésällskap som d:r Wetterbergh (Onkel Adam) bildat c:a 1840 hade fått fortsättningar, och i april 1847 undertecknar Helldahl och G. A. Perman en annons »på sällskapets vägnar» om »Sällskaps-spektakel och bal annandag påsk». Stadens festlokal fanns just i Fjellmanska gården (den byggnad där den inrymdes är ännu bevarad, fast åtskilligt ombyggd).

Helldahl var en användbar person. 1847 blev han en av den nya hantverksföreningens 9 fullmäktige35) och 1859 en av stadens 10 »äldste». När den nya stadsfullmäktigeinstitutionen tillkom 1862 finns han bland den första uppsättningen fullmäktige.

Helldahl som hade sin första rörelse i svågerns gård, Köpmangatan 30, skaffade sig snart tomten 122 efter nya numreringen. Storgatan 44. Han bodde sedermera i Storgatan 30 och köpte omkring 1860 tomten J464 (Prästgatan 54). Det var väl långt från stadsmitten, och han köpte gården 113 b (Köpmangatan 3 5), där han också började bygga ett hus 1864. Slutligen lade han sig till med en lantgård i Ås, som blev hans tillflykt på äldre dar.

Helldahls produktion inom sitt yrke var rätt omfattande. 18 57 är han uppe i en produktion på 1236 lod silver (c:a 16,3 kg.) och 65 kvintin guld (c:a 2J4 hg.). Kvaliteten är, efter de av förf. kända exemplen att döma, icke föraktlig. Den stora år 1849 förfärdigade kalken till Frostviken är en ståtlig sak i en, som vanligt är med sådana pjäser, tillbakablickande stil, en slags barock med gustavianska inslag. Man kan betrakta den som hans »mästerstycke», ehuru han icke formligen blev mästare. Att han själv satte stort värde på den kan man anta, eftersom han inte nöjde sig med sin namnstämpel utan också signerade den i gravyr.

Ser man i hans stämplingslistor märker man skillnaden i standard och variationsbehov hos kundkretsen, jämfört med föregående generation. Nu kommer sådana silversaker som anjovisgafflar, fruktknivar, smörknivar, senapsskedar, tesilar, sockerskrin, nålfat, handspeglar, tandborstbeslag, hårborstbeslag, tobaksskrin, klockställ, »danssporrar». Som en kuriositet kan också från 1847 nämnas en prästkrage i silver38) Helldahl tillverkar också den populära »gammalfranska» modellen på matbestick, utfört i pressteknik, som redan hans fader använde på 1830-talet i en något avvikande utformning 87). Verkstaden sysselsatte stadigt 1—3 gesäller och lärlingar “).

1860-talet kom och sämre tider. Omsättningen sjönk. Konkurrensen hårdnade. 1864 kom förordningen om fullständig näringsfrihet. Samma år annonserade Robert Fresk i J. T. om nysilverarbeten och Hollnerska bokhandeln om »galvanoplastiskt silfwer». Och redan 1837 hade en konkurrerande guldsmed, Jonas Holmberg, dykt upp i staden. Som ett försök att nedbringa kostnaderna får väl ses Helldahls vana att lösa in norska silvermynt på stadens marknader38).

1860 annonserar han sitt hemman i Ås till salu, helt eller halft. Åtminstone ena hälften behöll han emellertid. I början av 1860 öppnade också Ulla Ramstedt »nykterhetsvärdshus» i Helldahls gård, övre våningen. Men ingenting hjälpte mot nödår och vikande konjunkturer.

12 dec. 1864 lämnade Helldahl in sin konkursansökan. Det var ingenting så märkvärdigt denna tid; flera av stadens bemärkta borgare med landssekreteraren i spetsen fick gå samma väg. Helldahl skriver själv:

»Den tryckta penningställning, som här och annorstädes varit rådande, gör visserligen för mig och mången annan omöjligt att vara accurat, men ej att vara ärlig, och min Stat skall visa att min »activa», i wanliga fall, skulle icke föranledt ett fall som detta».40)

Han klarade också konkursen hyggligt och lyckades behålla sitt hemman i Ås dit han redan på hösten 1864 flyttat (fast officiellt ej förrän 1871). Men hans bana som guldsmed var slut, 1865 och 1866 stämplar han silver för sista gången. Sitt stadsfullmäktigemandat måste han lämna.

Det har sitt stora intresse att titta litet på konkurshandlingarna, särskilt bouppteckningen; det ger en inblick i hur en borgare och guldsmed i Östersund för hundra år sedan hade det:

Huvudbyggnaden på Prästgatan 54 (mått 29X20 fot) var av timmer med brädtak, 2 våningar med 3 rum i varje, 3 rum hade spislar, 2 plåtugnar, 1 var utan eldstad. Betyget var »dåligt men brukbart skick». Uthuset (69X25 fot) var av nytt timmer, tak av »stickor», och innehöll vedbod, stall och ladugård, spillningsrum med hemlighus, färdstall med tröskloge över, vind. Dessutom fanns ett härbre i 2 vån. (13X10J4 fot) av timmer med brädtak och på gården brunn, med gott vatten, om mani nu kan tro utredningsmannen.

Finare skulle det nya huset på Köpmangatan 3 5 bli; stenfoten (som syns på övre bilden på sidan 52 i »Gamla Östersund i bilder»), var 62X32 fot. Det var väl till det huset som det värdefullaste inventariet i bouppteckningen, en Bolinderspis, då en nymodighet, var ämnat, liksom »1 st. hvitglacerad kakelugn, ouppsatt» och en hel del byggnadsvirke. Guldsmedsverktygen med tillhörande städ, hammare och tänger är värderade till 3 50 rdr, en våg till 25 rdr, »färdiggjorda silfverarbeten ör- och fingerringar, urnycklar och urkedjor» till 40 rdr. Det förefaller som om detta var det enda som fördes i lager, andra arbeten gjordes då på beställning. Till verksamhet litet vid sidan av den ordinarie kommer »en del landtmäteriinstrumenter». Till rörelsen kan f. ö. endast säkert lokaliseras 1 st. butiksdisk. I övrigt finns i boet 24 stolar, 3 soffor, väggur med slag och blylod, spegellampetter, chiffonier, vävstol, tavlor för 10 rdr och, för tillsammans 10 rdr: 1 st. klaver och 3 st. spottlådor. Några silverföremål är ej nämnda, det sockerskrin å 2 rdr och 4 par ljusstakar för summa 10 rdr var antagligen av mindre ädel metall. Till jordbruket i Sem finns »kör- och åkerredskap» samt kreatur: 1 vallack, 2 kor, 1 svin, 5 höns och 1 tupp. Bland tillgångarna finns även 4 aktier, av vilka de två i Jämtlands Kommunikations AB hör till de krossade förhoppningarna (värderade till 50 rdr) medan två i Gustaf II Adolfs ångfartygs AB har gott värde (800 rdr).

Bland fordringarna i konkursen skall nämnas rådmannen N. G. Skogh för kontrollstämplingsavgif ter på närmare 20 rdr och guldsmeden i Sundsvall J. P. Sundberg för 48)4 lod verksilver — det visar att den nära förbindelsen mellan Östersunds och Sundsvalls silversmeder fanns kvar.

Bland obetalda räkningar fanns en från traktören P. O. Jonsson från den 2 juli 1863 som speglar en sorglig händelse: då begravdes Helldahls 11-årige son Carl Wilhelm. Räkningen visar vad en östersundsborgare fick spendera vid ett sådant tillfälle: Kaffe och te för 120 personer, muskatvin, franskt vin, bischoff och cigarrer, sammanlagt för 102 rdr.

Helldahl hade ännu en son, den 1847 födde Nils Erik. Han gick ut Östersunds läroverk 1869 som primus, flyttade 1871 till Uddevalla och vidare till London, där han blev bokhållare, gifte sig med en engelska (Jane Seymour-Rose) och dog barnlös 1887 41).

Sara Emilia Helldahl dog 1874 (enl. annons på Vagled, Frösön). Samma år gifte Helldahl om sig med Anna Johansdotter, f. 1850 i Ny, Värmlands län. De hade inga barn, men tog sig en fosterdotter, Emma Kristina (f. 1885 i Brunflo) 42).

Helldahl blev inte enbart lantbrukare sedan hans guldsmedsverksamhet var ändad. Han uppges också ha verkat som auktionsförrättare, reparatör, tandutdragare och annat. Omtyckt, gladlynt, snarfyndig är omdömen om honom.41)

Men det gick ytterligare utför. Redan före 1885 hade han blivit födorårdstagare på sin gamla gård, nu Moes gård på Östersem nr 3. Det finns på denna gård ännu idag en gammal dam, som har minnen av Helldahl från åren närmast före hans död 4a). Hans sysselsättning var mest nätfiske i Storsjön, och det enda hantverk hans giktbrutna fingrar orkade var att laga garnen. En bänk hade han gjort i ordning nere vid Storsjön, där han älskade att sitta. Han hade sjunkit ganska djupt i alkoholet, och det gick bullersamt till när gamla hantverkskumpaner från staden besökte honom. Men han var snäll, säger min uppgiftslämnare, och tyckte om barn. Ännu i fattigdom och förfall höll han en viss yttre prydlighet, så som anstod en borgare från sekelmittens Östersund.

Nils Jacob Helldahl dog av slag under en fisketur 6 nov. 1893, drogs i släde upp till gården och begravdes på Ås kyrkogård. Änkan och fosterdottern flyttade till Östersund, där de nu kunde ta den äldre Helldahls gård i besittning. 1900 flyttade de vidare till Luleå, där änkan dog 1932 och fosterdottern 1949 44) .

Jonas Holmberg, Helldahls konkur- rent, kom till Östersund 1857 och fick burskap som guldsmed. Han föddes 1831 i Hög, Gävleborgs län. I Östersunds mantalsförteckningar finns han 1858—67, boende på gården 1/2 117 (nu Storgatan 42—Köpmangatan 47). Han var ungkarl, hade verkstad med gesällen Nilsson 1858— 61. I kontrollverkets stämplingslängder finns han 1857—66 med en mängd olika silver- och guldföremål. Bokbeslag, viktskålar, »knallhattsdosa, västkedjor» kan nämnas. 1860 antecknar kontrollverkets chef, Joachim Åkerman (sedermera bekant som professor vid Teknologiska Institutet), att han besiktigat verkstaden.
Holmberg tycks ha fört in då nymoderna stildrag i Östersunds silversmide.
*) Även J. HOLMBERG

En präktig kaffekanna från 18 58 har pressornamentik både i nyrokoko och (handtaget) i en naturalistisk stil, som ett slag var mycket omtyckt. Det förefaller otänkbart att han tillverkat sådana invecklade detaljer i sin enkla verkstad; antagligen skaffade han dem från någon stor verkstad i Stockholm. Överensstämmelser finns med publicerat material från den bekanta Möllenborgska firman i Stockholm *’ ).
14 okt. 1868 är han antecknad som utflyttad till Stockholm.

I slutet av 1866 registrerades två nya guldsmeder i staden:
Fredrik Råberg (f. i Stockholm 1808) får i husförhörsboken följande anteckning: »saknar alla betyg om frejd och äktenskapsledighet, uppgifver sig ha vistats i Ryssland flera år och mistat betygen». Det var nu inte så otroligt; det fanns många svenskar och svenskättlingar bland S:t Petersburgs berömda guldsmeder16). Råberg kom närmast från Stockholm. Han stämplade 1866—67, mest guldringar. 1867 är antecknat att han avvikit från staden till »obestämd ort». Silver med hans initialer lär ha dykt upp i Östersund nyligen.

Carl Gustaf Lundgren (f. i Hanebo, Gävleborgs län 1837) kom med familj, hustru (född Hammarström, f. 1838) och 4 barn, från Sundsvall och slog sig ner på tomt 77 (Storgatan 25). Redan 18 juli 1867 dog han emellertid, men änkan drev verkstaden fram

•) Även C. W. EDVALL

till 29 juni 1869, då hon flyttade till Söderhamn. BI. a. matsilver med Lundgrens stämpel finns kvar.

Två år senare, 29 aug. 1868, kom Carl Wilhelm Edvall till Östersund från Sundsvall, där han varit gesäll. Han var född 1844 i Söderhamn och var sannolikt ej släkt med Östersunds första guldsmed. Han gifte sig 1871 med Maria Serrander, troligen av guldsmedssläkten från Sundsvall. Han slår sig ner på tomt 79 b (Prästgatan 26) sedermera på tomt 108 (gamla Permansgården) och förefaller ha övertagit den avvikne Råbergs rörelse. I kontrollverkets stämplingsprotokoll förekommer han 1868—73 med mest guldringar, men antecknar även saker som »oblatstallrick»,disärskedar». Hans tillverkningar är ej sällsynta nu.

I mars 1873 flyttar han åter till Sundsvall, där han grundar en ännu bestående guldsmedsfirma.

Som redan här framgått börjar guldsmedernas verksamhet efter skråväsendets död att ändra karaktär. De vanliga guldringarna upptar en allt större del av produktionen. Man övergår för övrigt allt mer från hantverk till handel. Egentligen kunde framställningen därför sluta här. Men ännu gjordes en hel del silversmide i staden och man kan se sådant med den nya Östersunds-stämpeln — ett norskt Ö i fraktur inom fyrkant — från sen tid. Jag fortsätter därför, väl medveten om att framställningen härefter icke är fullständig: Carl Alb. Rix, född i Ystad 1849, kom hit som gesäll 28 sept. 1870 och gifte sig året därpå mer eller mindre nödgad med Anna Cath. Borin (f. 1843). Han stämplade några kedjor och ringar år 1873, men packade ihop och flyttade redan i december samma år.

Sundström & Pettersson hette en guldsmedsfirma som stämplade hos Kontrollverket 1872 – 1873. Det var två sundsvallsgesäller som beslutat sig för att bilda firma i Östersund.

En kort visit gjorde Aug. Wilh. Pettersson (född på Ekerön vid Stockholm 1841). Han kom enligt inflyttningslängden 8 okt. 1873 från Sundsvall, men flyttade dit igen påföljande år. Desto längre tid var Lars Sundström i staden. Han uppges född här 1835, enl. andra uppgifter 1836, och var son till glasmästaren Lars Sundström. Han gifte sig 1865 med Caroline Sjögren från Härnösand (f. 1844) och kom som sagt närmast hit från Sundsvall. Möjligen är han identisk med guldsmedsgesällen H. L. Sundström, som 1862 arbetade hos Helldahl jr. Från 1874 stämplade Sundström under sitt namn enbart. Hans hantverksrörelse blev gammal i staden och långa tider var han den ende som representerade Östersund i Kontrollverkets böcker. Han hade i början av 1880-talet 2 gesäller och 1 lärpojke, hade alltså tämligen stor tillverkning, och bodde på tomten 79 (Prästgatan 26). År 1889, då en stor eldsvåda utbröt I denna del av staden var Sundström sjuk och måste bäras ut ur huset. En del av lagret gick till spillo.47)
Lars Sundström dog 1898.
Sundströms tillverkningar, matsilver, dosor och annat, är tydligen ännu rätt spridda i staden. Han hade på gammalt sätt icke »butik», utan sålde direkt i verkstaden.

Pehr Eriksson (f. 1853 i Tierp, Uppsala län, d. 1887) inflyttade 1879 från Gävle, där han arbetat hos och var besvågrad med den bekante guldsmeden A. U. Wahlberg. Eriksson grundade i huset Storgatan 48 (som när detta skrives är under rivning), den äldsta kvarlevande guldsmedsfirman i staden, A. Erikssons Guldsmedsaffär, uppkallad efter hustrun Anna Eriksson f. Mikaelsson (f i Sundsjö 1859 d. 1902), som efter makens död fortsatte verksamheten,48) vilken ännu är kvar inom släkten. En detalj av intresse för Östersunds guldsmedshistoria kan nämnas: I hantverksavdelningen i Gävle museum finns en dragbänk (för dragning av guld- och silvertråd), som härstammar från Erikssons verkstad. Fortfarande finns kvar hos firman en del verktyg och attiraljer från dess tidigare år. Firman har tillverkat matsilver, kedjor, dosor, smycken och örhängen m. m. av guld och silver.

*) Även ANNA ERIKSSON. Tidigare PE.

Olaus Ohlsson (f. 1861 d. 1933) var född i Bohuslän. År 1887 kom han hit från Falun och grundade ett företag som emellertid efter ett par år kom på obestånd och då ombildades under hustruns, Anna Ohlssons, namn. Sedermera ombildades det ytterligare och fick namnet A. Ohlsson & Co. Firman finns fortfarande kvar. Den har tillverkat dosor, kedjor och smycken men även matsilver.’0)

Olof Staverfelt, ursprungligen Andersson (f. 1868 i Rödöns socken, d. 1918) startade sin firma 1902, efter att tidigare ha arbetat hos Ohlsson, och den fortsattes av hans hustru Augusta och sedermera under det namn O. Staverfelts eftr., som den ännu har.

Staverfelt utförde en del brudkronor, urkedjor, käppkryckor, örhängen och smycken, av de senare även en del efter ritning av konstnärinnan Maria Wrangel, f. Asplund.

Paret Staverfelt reste ibland till marknader i Strömsund och Hammerdal, med sina varor. Det var en urgammal gudsmedssed som således levde kvar in i vårt århundrade 50).

Gustaf Svedbergh (f. 1861, d. 1928) började 1919 det företag, som under namnet G. Svedberghs eftr. ännu existerar. Tidigare hade Svedbergh samarbetat med sin svåger Olof Staverfelt, och redan i 1891 års adresskalender för Östersund finns guldsmeden G. Svedbergh upptagen.

Verkstadens specialitet var snusdosor men den tillverkade under årens lopp även klockkedjor, skedar, smycken, brudkronor m. m.’1)

Följande senare firmor har också inom staden haft viss tillverkning av smärre guld- och silversaker:

  1. G. Hallbergs Guldsmeds AB:s filial, börjad 1924 (stämpel: CGH).
  2. G. Gustafsson, börjad 1927 (stämpel: AGG).
  3. H. Gidlöw, 1928—5 5 (stämpel PHG). Firman fortsatte till 1957 av B. Bohman.
  4. A. Larsson, börjad 1933 (stämpel: PAL), numera sammanslagen med O. Staverfelts Eftr.

Bror Schalin, börjad 1946 (stämpel: BES), och slutligen

Seth Bergander, 1954—60 (stämpel: SETH), en hantverksbetonad verkstad för arbeten i bl. a. koppar, tenn och silver.

Härmed är denna historik över Östersunds silversmeder avslutad till sin biografiska del. Måhända har ett par av dem fått väl stort utrymme, men det beror på att deras liv ger en särskild belysning åt det nästan glömda samhälle de levde i.

———————————-  Co.

*) Även A. OHLSSON och sedermera AO&CO. Trol. också OO från de första åren av verksamheten.
**) Även OS och senare “OST EFTR

Vad de här beskrivna hantverkarna gjort har naturligtvis liten betydelse i rikssammanhang. Men för dem som bor i Östersund idag, och särskilt de som har intresse av hur denna stadsorganism blivit till, bör sådana vittnen från dess förflutna som överlever människor och byggnader^ ha sitt särskilda värde, som inte bara är metallvärdet.

Om nu denna berättelse dessutom skall ha en sens moral, så är det denna: En stad, ett samhälle byggs inte upp enbart på framgång, på stigande statistiska kurvor. Även felslagna förhoppningar och personliga misslyckanden har sin andel i den, är en nödvändig del i dess grogrund.

Härmed vill jag icke säga att guld- och silverhantverk är något som för framtiden är utsiktslöst i Östersund. Det skapas just nu på olika ställen i landet en hel del nytt på området, med tonvikt på kvalitetshantverk, och i medveten motsättning till den fabriksmässiga tillverkning med schablonkaraktär som länge dominerat guldsmedshandeln. Vem vet, kanske Östersund kan få ett namn i det sammanhanget?

 

C.W. EDVALL DOSA 1872 Privat ägo,
Östersund
(Hailing foto)

 

I en följande årgång av denna skrift ämnar jag återkomma med en beskrivande och illustrerad katalog över ett urval östersundskt silversmide. Om någon med hjälp av de här reproducerade stämplarna kan identifiera hithörande verk, utöver de icke få som redan är mig bekanta, och som vänliga östersundare låtit mig undersöka, är jag mycket tacksam att få se dem, särskilt då sådana av äldre datum.

NOTER

Uppgifter hämtade från Länsstyrelsens handlingar och Östersunds stadspapper i landsarkivet i Östersund och sådana från Östersunds kyrkoarkiv noteras ej.
1. H. Wikström: Johan Törnsten, G:a Östersunds årsskrift 1959, och J. Bromé: Östersunds stads historia I, Östersund 1936.
2. O. Wallmén: Fältprosten Laur. Edwall, Jämten 1957.
3. Se G:a Östersunds årsskrift 1956 m. fl.
4. Myntverkets arkiv, Stockholm
5. Bromé: a. a. s. 134. Bromé säger att Edvall inte kunde konsten att probera guld och silver. Det behöver man nu inte tro, däremot är det möjligt att han ansåg Östersunds stadgade frihet från skråtvång också innebära befrielse från kontrollstämpling. F. ö. var silverkontrollen över huvud taget lösaktig under stadens tidigare år.
6. Se ex. G. Munthe: Christian Precht, Stockholm 1957 s. 76 ff.
7. Bromé: a. a. s. 95.
8. N. Ahnlund: Sundsvalls historia, Sundsvall 1921—1923, del II, s. 211 m. fl.
9. Bromé: a. a. s. 132.
10. Alström: Norrländska släkter, Östersund 1890 (Edvall).
11. G. Upmark: Guld- och silversmeder, Stockholm 1925, s. 688.
12. Utställningskatalog »Finländskt silversmide», Helsingfors 1937.
13. Myntverkets arkiv.
14. Kardell: Östersunds stads uppkomst etc, Östersund 1920.
15. Ahnlund a. a.
16. Uppgifter från Härnösands landsarkiv g:m landsarkivarie Petrini.
17. I 1818—1824 års mantalsförteckningar följer Sellstedts och Westerlunds uppgifter på varandra.
18. Kontrollprotokollen i Myntverkets arkiv.
19. Brunflo häradsrätts protokoll, Östersunds landsarkiv.
20. Kardell a. a. s. 72
21. Kardell a. a. s. 81.
22. Kontrollprotokoll, Myntverkets arkiv.
23. Härnösands landsarkiv.
24. Härnösands guldsmedsämbetes protokoll, Nordiska museets arkiv.
25. Uppgifter som välvilligt lämnats av kassör Alb. Johansson, Östersund.
26. Bromé: a. a. s. 216.
27. Kakelugnstillverkningen i gamla Östersund vore nog värd en liten undersökning (fast det lär bli svårt att nu finna spår efter den) liksom ett annat hantverk i staden, tapet- och tygtryckningen.
28. A. Fjellmans minnesanteckningar. (G:a Östersunds årsskrift 1941.)
29. Gamla Östersund i bilder, red. av Alb. Johansson och I. Wikström, Östersund 1953, s. 26 och 97.
30. Hantverksföreningens anmälningsbok, Östersunds landsarkiv.
31. Meddelande från fabrikör H. Nyström, Östersund.
32. Uppgifter frän Alb. Johansson.
33. P. V. Enström i G:a Östersunds årsskrift 193 8, s. 10.
34. G:a Östersunds årsskrift 1940, s. 36.
35. Hans Ericsson: Östersunds fabriks- och hantverksförening 1878—1947, Östersund 1947.
36. Jfr W. Andersson: Lundensiskt silversmide, pl. 110.
37. Se Kersti Holmquist i »Fataburen» 1959, s. 198.
38. Att räkna upp deras namn kan vara onödigt, men det bör nämnas att två, G.Bjurström från Umeå och Christ. Möller, även förekomma som gesäller i Trondheim (J. E. Brodahl: Trondhjems guldsmeder III. Tr. 1943).
39. Alb. Johansson: Handelslivet i Östersund, Östersund 1955, s. 46.
40. Konkurshandlingarna i Östersunds rådhusarkiv.
41. Uppgift från Alb. Johansson.
42. Ås kyrkoarkiv.
43. Frk Gudrun Moe, Ås.
44. Luleå kyrkoarkiv.
45. Se »Svenskt silversmide» del III, Stockholm 1945.
46. Se J. O. Olsson: Leningrad, Stockholm 1960, s. 130.
47. Alb. Johansson: a. a. s. 63.
48. Vid firmans 70-årsjubileum 1949 gav dess nuvarande innehavare, Per Swendung, ut en liten minnesskrift, till vilken hänvisas.
49. Uppgifter från frk M. Marken, firmans nuvarande föreståndare.
50. Uppgifter från O. Staverfelts dotter, frk Naima Staverfelt.
51. Uppgifter från G. Svedberghs son, körsnär C. Svedbergh.

 

Hans Adolf Pentz
en markant ämbetsmannaprofil i förra seklet
Några anteckningar av F. C. R. Langéen

 

Hans Adolf Pentz’ namn torde vara för länets nuvarande invånare ganska okänt. Han var emellertid under de år han verkade här i länet en såväl i staden som i länet nog så känd man. Hans intressanta personlighet och den betydelsefulla insats han gjorde inom avvittringen under förra århundradet synas väl motivera ett försök att rädda hans namn från glömskan.

Hans Adolf Pentz föddes i Hamburg den 13 juli 1776. Om tiden före hans inträde i svensk tjänst känner man föga. Det enda man av tillgängliga handlingar kunnat utröna angående hans familj är, att han hade en syster Elisabeth, gift Vorverck, bosatt i Hamburg. Han synes hava fått en synnerligen vårdad uppfostran och idkat studier i Berlin och London, troligen i geografi, topografi, ingeniörsvetenskap och grafisk konst. År 1813 var han löjtnant i preussiska armén samt lärare och inspector alumnorumm vid Kungl. Joachimthalska gymnasiet i Berlin.

År 1813 började det stora koalitionskriget mot Napoleon, vari Sverige deltog. En svensk armé överfördes till Tyskland och ingick i den s. k. nordarmén. Pentz övergick till svenska armén — antagligen hade man ont om ingeniörsofficerare — och erhöll efter en mindre examen i topografi och fortifikation, tydligen mer pro forma, den 1 november 1813 fullmakt såsom löjtnant i svenska armén med placering vid fältmätningskåren. Pentz tilldelades von Vegesacks division samt deltog i 1814 års fälttåg i norra Tyskland. En annan känd östersundare, tullförvaltare S. F. Sjösteen, som likaledes deltog i striderna, har utförligt skildrat dessa i »Minnen från tyska fälttåget 1813». Om hans kontakt här i Östersund med den samtida Pentz, se t.ex. G. Ö. årg. 1940 sid. 20. Pentz utförde en del rekognoscerings- och blockadarbeten vid belägringen av den lilla fästningen Jiillich samt utmärkte sig där i striden mot fransmännen. Han följde sedermera divisionen i kriget mot Norge, byggde en del batterier vid Grönsund och deltog i striden vid Holmtvedt i Trögstad samt demolerade de norska fältverken vid Langnäs.

Sedan kriget avslutats och Norge ingått union med Sverige, utnämndes Pentz till stabsadjutant hos den förste riksståthållaren i Norge, fältmarskalken von Essen, samt befordrades till kapten. Emellertid avgick von Essen redan i augusti 18H som riksståthållare och avreste med sin stab till Sverige. Under år 1815 demobiliserades armén, och de officerare, som ej voro placerade på ordinarie stat, sattes på indragningsstat och fingo, såsom »lönlösa officerare efter sist överståndet krig», expectancearvoden. Pentz erhöll såsom kapten ett expectancearvode av 150 riksdaler b:co årligen. Härmed avslutades hans aktiva tjänst i krigsmakten. Han kvarstod dock i armén, blev riddare av Svärdsorden och avancerade till överstelöjtnant.

Redan i februari 1816 fick Pentz anställning i mekaniska kanalstaten vid det då pågående byggandet av Göta kanal. Under åren 1816 och 1817 sysselsattes han dock med kartläggning av Jonäs och kringliggande trakter intill Broviks kyrka i Västergötland för den beslutade anläggningen av Karlsborgs fästning. Han utförde därefter en del mekaniska kanalstaten åliggande arbeten. Under sin tjänstgöring vid kanalstaten träffade han John Ericsson, som blev hans van för livet och tjänstekamrat ända till sin avresa från Sverige. Pentz’ anställning vid kanalstaten upphörde med 1820 års utgång.

År 1820 fastställdes ny avvittringsstadga för Jämtland, och följande år påbörjades den s.k. senare avvittringen i Jämtlands län. För verkställandet av denna anställdes en del avvittringslantmätare. Pentz, som år 1821 avlagt lantmäteriexamen, ingav den 20 februari 1822 ansökan om anställning i Jämtland och förordnades samma år till avvittringslantmätare vid avvittringsverket i Jämtlands län. Det var här han skulle få sin huvudsakliga livsuppgift i Sverige. Pentz hade sistnämnda år blivit svensk medborgare.

Pentz började sin tjänstgöring här i länet år 1823 med avvittring av Kyrkås och Häggenås socknar, över vilka han även upprättade sockenkartor. Han fortsatte med avvittringsarbeten inom Ragunda, Stuguns, Hallens, Marby och Mattmars socknar. Tillsammans med John Ericsson kartlade han för avvittring en stor del av avradslanden inom Ovikens och Myssjö socknar. Sistnämnda kartor voro dock ej av samma klass som Pentz’ och Ericssons övriga arbeten. Detta berodde på då gällande föreskrifter, att någon större noggrannhet vid inmätandet av kartornas detaljer på grund av markens relativt ringa värde ej skulle iakttagas i fjälltrakterna utan stegning och höftning samt inritningar efter upplysningar från ortsbefolkningen i så stor utsträckning som möjligt komma till användning. Pentz arbeten i övrigt utmärkte sig för noggrannhet och prydlighet, och hans protokoll voro språkligt sett väl behandlade samt utmärkte sig för stor reda och klarhet. Man förvånar sig över att han, som dock var utlänning, behandlade svenska språket fullt ut så väl som sina arbetskamrater. I Jämtlands läns lantmäterikontors arkiv finnes ett trettiotal akter av Pentz, några dock tillkomna i samverkan med John Ericsson.

 

 

Pentz synes ha haft ett gott samarbete med sina ämbetskamrater och med såväl dåvarande styresmannen, förste lantmätaren M. Sunding, som med ordföranden i avvittringsrätten revisionssekreteraren N. P. Poignant.

År 1831 avgick Sunding såsom styresman för avvittringen, och förordnades Pentz, antagligen på Poignants rekommendation, till styresman för avvittringsverket i Jämtlands län. Poignant hade såsom ordförande i avvittringsrätten haft tillfälle att följa Pentz’ arbeten, och det är tydligt, att han varit nöjd med hans prestationer och ansett honom såsom en utomordentligt kunnig och skicklig ämbetsman. Valet visade sig även vara synnerligen gott, och det torde nog till stor del varit Poignants, Sundings och Pentz’ förtjänst, att avvittringen i Jämtland kunnat genomföras på så jämförelsevis kort tid och för relativt ringa kostnader.

Omedelbart efter Pentz’ förordnande inträffade Poignant i Östersund, och de båda herrarna hade överläggningar angående avvittringsarbetenas framtida bedrivande.

Pentz var en framstående organisatör, och hans planläggning av avvittringsarbetena, såsom densamma kommit till uttryck i hans årliga planläggningsförslag, vittnar om klarhet och reda samt praktisk blick. Han fick också av Poignant det vitsordet, att hans åtgärder beträffande avvittringen voro sådana, att Poignant själv icke kunnat göra dem bättre. Sedan Pentz tillträtt styresmannabefattningen, inträdde en viss skärpning i avvittringstjänsten, i det tjänstemännen tillhöllos att ofördröjligen ägna sig åt de arbeten, som tilldelats dem enligt årets arbetsplan. Det hade nämligen inträffat, att några tjänstemän, vilka även voro anställda vid det ordinarie lantmäteriet, låtit lantmäteriförrättningar inkräkta på avvittringsgöromålen, ehuru de, under den tid de voro anställda vid avvittringsverket, ej hade rätt att utan särskilt tillstånd handlägga vanliga lantmäteriförrättningar, och detta endast under förutsättning att avvittringsgöromålen ej hindrades därav.

Revisionssekreteraren Poignant dog på hösten år 1834. I skrivelse till landshövding Adlersparre angående avvittringens ordnande efter Poignants död föreslog Pentz, att det skulle överlåtas åt en särskild ägodelningsrätt att pröva och avgöra alla ägotvister jämte undersökningsmål, vartill delningen och skattläggningen vid byarnas avvittring gåve anledning, och att de återstående göromålen som handlagts av avvittringsrätten, skulle överlämnas åt Konungens Befallningshavande och avvittringsrätten inställa sin funktion. Förslaget godtogs väl icke nu, men från år 1840 ordnades avvittringsverket i huvudsak efter Pentz’ förslag, dock att namnet ägodelningsrätt utbyttes emot namnet ägoskillnadsrätt. Pentz föreslog även, att de i Härjedalen anställda båda avvittringslantmätarna under en tid av två år skulle överflyttas till tjänstgöring i Jämtland för att man skulle kunna avsluta avvittringen inom detta landskap. Denna hemställan beviljades även av Kungl. Maj:t. År 1838 kunde Pentz meddela, att avvittringen inom landskapet Jämtland i stort sett vore fullbordad, och att endast en del arbeten i mera avlägsna fjälltrakter samt i Frostvikens socken återstodo. I Härjedalen däremot vore större delen av landskapet oavvittrat. Pentz föreslog, att flera avvittringslantmätare skulle anställas där, och att arbetet borde förenklas och huvudsakligen inskränkas till skattläggning och bestämmande av skifteslagens rågångar, samt att en noggrannare mätning av trakten inom rågångarna först skulle ske i samband med kommande laga skiften. I annat fall ansåg han att avvittringen skulle taga en avsevärd tid, kanske några tiotal år. Hans förslag rönte dock motstånd från avvittringslantmätaren i Härjedalen, som ansåg hans farhågor för tidsutdräkten betydligt överdrivna. Utvecklingen visade emellertid, att Pentz hade haft rätt, och varken han eller hans efterträdare skulle uppleva avvittringens slut. Den sista avvittringslantmätaren avgick år 1871.

Avvittringstjänsten var för personalen synnerligen betungande, då avstånden voro stora och bebyggelsen gles samt kommunikationerna urusla. Avstånd på femton å tjugu mil till närmaste landsväg voro ej ovanliga. Avvittringspersonalen fick ej sällan kampera i tält, i dåliga riskojor eller, om det ville sig illa, under en gran i rusk och kyla, ofta flera dagar i sträck. Pentz klagar också ej sällan över att han under sin hårda verksamhet i Kungl. Maj:ts tjänst, särskilt vid avvittringsverket, ådragit sig en besvärande gikt och reumatism.

Förbindelserna under den tid av året, då arbetena på marken pågingo, voro synnerligen besvärliga och ägnade att fördröja arbetet. Resvägarna voro synnerligen dåliga, och man var oftast hänvisad till mer eller mindre usla ridvägar. Postkontor fanns endast i Östersund, och därifrån befordrades posten med ordonnanser till de större orterna. För belysande av besvärligheterna kan relateras följande meddelande från styresmannen vid avvittringen.

»Då Östersunds Kungl. Postkontor ej lämnar kvitto på penningbrev, som inom länet med ordonans befordrades, och dessutom emellan Hammerdal och Ström icke någon ordonansgång tillåtits, så anmodas vederbörande gästgivare i Östersund, Hölje, Österåsen, Lorås, Mo, Hallen och Ström att utan uppehåll fortskaffa till Lantmätaren Herr Lieutnanten P. G. af Bjerkén medföljande angelägna ämbetsbref, innehållande Femtio rdr b:o till godtgörande af gjorda handtlangningsdagsverken i och för avvittringen. Börandes ej mindre för min och egen säkerhet å Courpasset antecknas Brefvets ankomst och afgång och likaså Herr Lieutenanten af Bjerkén quittera Brefvets emottagande. Östersund den 27 september 1831. A. Pentz.»

Det var givetvis ingen sinekur att under sådana förhållanden vara styresman för avvittringsverket. Ständiga resor i ur och skin för att sätta sig in i orternas förhållanden, inspektera lantmätarnas arbeten, avhålla och bevista sammanträden måste företagas. Därtill kom en avsevärd expeditionstjänst, avgivande av vidlyftiga utlåtanden och betänkanden, icke endast i avvittringsärenden utan även i andra frågor, samt nog så besvärliga planläggningsarbeten, och detta utan att ens hava tillgång till ett skrivbiträde.

Det var emellertid icke endast inom avvittringen Pentz’ duglighet och kunskaper togos i anspråk. Även på andra områden var han verksam. År 1828 förordnades Pentz, sedan sockenborna i Stugun begärt undersökning angående möjligheten att sänka Gesundsjön, att verkställa dylik undersökning. Pentz avgav den 17 augusti samma år till Konungens Befallningshavande i länet sitt utlåtande med tillhörande plan- och profilritningar. Han förklarar däri, att en avtappning av Gesundsjön ej läge utom möjlighetens gräns, men att, då ragundaborna förklarat sig ej vilja medverka, enär de befarade en ny katastrof i älven, stugubornas kraft och förmåga, om ej hjälp kunde erhållas av Kungl. Maj:t, ej torde räcka till för ett sådant företag. Förslaget blev ej realiserat. Var plan- och profilritningarna hamnat, har ej kunnat utrönas. Den övriga delen av akten finnes i länslantmäterikontorets arkiv.

Ar 1833 erhöll Pentz Konungens Befallningshavandes förordnande att verkställa en undersökning, huruvida »en större arm av Ljunga elf, eller den s. k. sjön Hålen, genom en mindre kanal för timmerflottning kunde förenas med ån mellan Storbacksjön och Rörösjön i Bergs socken eller direkt med Rörösjön och såmedels med begagnande af Bergviksån öppna en vattenkommunikation mellan Herjedalen och Storsjön i Jämtland, varigenom Oviken, Frösön och Östersunds stad icke allenast skulle få tillfälle att på ett mera fördelaktigt sätt förse sig med byggnadstimmer, ved och bräder, utan Bergsviken tillskyndas ett bättre fiske och förskaffa byarna Klöfsjö, Öster- och Västeråsen samt Tåssåsen en betydlig inkomstkälla». Pentz överlämnade den 3 november samma år till Konungens Befallningshavande protokoll med ritningar och profiler. Pentz ansåg, att då Storbacksjön låg 24 fot och 5 tum över Hålen, en föreningspunkt i ån skulle uppsökas, som låg med Hålen i nivå, och där en kanal grävas därest icke grävningen genom skogsmarken bleve för dyr. Han beräknade kostnaden till 50000 Rdr Bco. Han framhöll även, att Storsjön genom en sådan förening komme att upptaga en betydlig del av Härjedalens fjällvatten och förorsaka köld i Bergs, Myssjö och Ovikens socknar. Projektet kom som bekant aldrig till utförande, vare sig det ansågs för dyrt att genomföra eller av andra skäl. Vart handlingarna och profilerna tagit vägen, har ej kunnat utrönas.

När man närmare granskar Pentz’ efterlämnade tjänstehandlingar, privata anteckningar och korrespondens, får man intrycket av en bildad, älskvärd och sympatisk personlighet med en god portion humor. Han syntes stå på god fot med sina kamrater och vara uppskattad av sina överordnade. Såsom chef för avvittringsverket synes han ha varit omtyckt av sina underordnade. Hans tjänsteskrivelser utmärka sig för klarhet och artighet. Då han sin plikt likmätigt måste göra anmärkningar och påminnelser angående förseningar med avgivandet av rapporter och inlämnandet av handlingar o.d., saker som voro oundvikliga med den forcering av arbetena, som måste ske, och de dåliga arbetsförhållanden och usla kommunikationer, som rådde, gjordes detta på ett synnerligen urbant sätt. Pentze kände nogsamt svårigheterna. Endast i ett enda fall, så vitt jag funnit, har han varit frän i tonen. Vederbörande hade gjort en del anmärkningar bakom Pentz’ rygg, och då blev det en ordentlig avhyvling. I senare skrivelser till samme man visade han emellertid samma artighet och vänlighet som tidigare. Mot allmänheten var han artig och förekommande. Det kunde dock hända, när vederbörande använde ett ohyfsat skrivsätt, att det gamla krigarblodet tog överhand, men det var ytterst sällsynt. Han kunde i så fall vara nog så spydig. Såsom ett litet exempel kan anföras följande utdrag av hans yttrande i ett mål rörande av vissa byar i Hackås socken genom klockaren och sockenskrivaren Dalen anförda besvär över avvittringsrättens förslag angående byarnas nedsättning i mantal och ränta: »Concipientens medlingsförslag — hvarefter innehafvet i medelgoda ägor skall divideras med bristen, då quoten utvisar andelen m.m. är ett non plus ultra af intelligence, jag vågar likväl till Höglovliga Kungl. Kammorcollegii prövning ödmjukeligen hemställa, om icke vid verkställigheten af en sådan förmedling Östnår skulle vinna ett paradis och Lägden, Fäste och Hof fastna i skärselden. — — —

Att svara på klagandens reflexioner och ohemula tillvitelser tillkommer icke mig, utan lär Kungl. Maj:ts Befallningshavande tillrättavisa Concipienten».

De brev han i och utom tjänsten växlade med en del allmogemän voro alla ytterst artiga och vänliga och hållna i en trevlig anda.

Pentz hade även stora intressen vid sidan av tjänsten. Han synes varit särskilt intresserad av geografi, vattenbyggnadskonst och grafik. Genom förmedling av sitt ombud i Stockholm, överstelöjtnanten och sekreteraren i krigsvetenskapsakademien Thomas Byström, erhöll han nyutkommen geografisk litteratur. Han erhöll även grafiska arbeten, och då han blev erbjuden från Stockholm att förvärva arbeten av den framstående danske grafikern Henkel, svarade han, att det skulle intressera honom särdeles, då han i London och Berlin blivit personligen bekant med Cook, Baker, J. de Joch och Bleier m. fl., »som nu kanske gravera mästerstycken i Merkurius, den närmaste planeten till solen». Han utarbetade själv och stack i koppar en atlas i tolv blad över Europa. Ett exemplar av denna översände han såsom gåva till överstelöjtnanten Byström. Då denne tackade för gåvan och komplimenterade honom för arbetet men påpekade, att han saknade Frankrike, svarade Pentz: »Frankrike borde sannerligen icke saknats, men som Napoleon så ofta förändrade gränserna, så tröttnade jag vid hans skiftesläggningar. Emellertid bör Tyskland omarbetas, och då följer Frankrike efter all sannolikhet med». Han synes även ha stuckit ytterligare ett blad, då han i sitt testamente angiver plåtarnas antal till 13. Vid efterforskningar i olika arkiv och bibliotek i landet har något exemplar av Pentz’ atlas icke kunnat uppletas. Densamma finnes ej heller upptagen i Kungl. Bibliotekets förteckning över i Sverige utgivna geografiska verk. Möjligt är, att det till Byström överlämnade exemplaret var det enda avdrag, som gjordes här i landet. Plåtarna gingo enligt testamente till systern fru Vorverck i Hamburg, och det kan tänkas, att någon upplaga utkommit i Tyskland.

År 1824 påbörjade Pentz tillsammans med John Ericsson ett större verk, »Die praktische Canalbaukunst». Sedan John Ericsson lämnat Sverige år 1826, torde arbetet hava fortsatts av Pentz ensam. År 1834 nämner han, att 17 planscher voro fullbordade. Huruvida verket fullbordats, har icke kunnat utrönas. Det kan ju vara möjligt att det delvis hunnit stickas i koppar, och att det tillsammans med de kopparplåtar, av vilka 8 voro graverade, som enligt testamente skulle överlämnas till fru Vorverck och ej tillhörde atlasen, överförts till Tyskland.

I början av sin vistelse i Jämtland bodde Pentz dels i Oviken och dels i Höla i Hallen, varifrån han flyttade till Kungsgården på Frösön. När han år 1831 förordnades till styresman för avvittringsverket, inflyttade han till staden men arrenderade redan år 1832 kaptensbostället Åkeräng i Sunne. Han fann emellertid snart, att detta vore föga lämpligt såsom boställe, då postgången var synnerligen obekväm och han dessutom saknade sitt umgänge och kände sig ensam. På hösten 1835 flyttade Pentz åter till Östersund, där han bodde till sin död. Han arrenderade här mönsterskrivaren Fastborgs gård, tomterna n:is 19 och 20, belägen omedelbart norr om residenstomten. Staden var på denna tid synnerligen obetydlig. Den hade c:a 400 invånare och liknade enligt Palmblad en bondby. Några handlande funnos, men deras affärer voro skäligen blygsamma med undantag för Nils Wikström, som drev affärer i större skala och även hade förbindelser med utländska affärshus. Wikström flyttade sedermera till Sundsvall och var en av grundarna av Sundsvalls Enskilda Bank. I övrigt voro invånarna förutom de tjänstemän, som voro bosatta i staden, huvudsakligen hantverkare av olika kategorier med sina gesäller och lärlingar. Men även hantverkarna hade begränsade möjligheter. Såsom ett exempel kan nämnas, att när Pentz skulle köpa en väggklocka hos stadens urmakare, han väl kunde få köpa själva klockan, men loden till densamma måste han själv beställa i Handöl, varvid han själv fick uträkna och angiva vikt och mått.

Livsmedlen synas ha varit relativt dyra, och ville man ha några varor av högre kvalité eller några delikatesser, måste dessa beställas i Sundsvall eller Härnösand och därifrån sändas med postskjuts till Östersund. För att slippa betala 52 riksdaler om året för mjölk beslöt Pentz att »inköpa ett kreatur, nämligen en ko». Koköpet skedde tydligen med stor omsorg och stort besvär, ty han vände sig, innan köpet avslutades, till prästen i den församling, där säljaren var bosatt, för att efterhöra dennes och kossans antecedentia och pålitlighet. Köpet tycks emellertid hava utfallit till belåtenhet.

Någon tidning utkom icke i staden. Den, som ville hava något pressalster, fick prenumerera på någon tidning från annan ort. Sparsamheten var stor, och det var vanligt, att flera slogo sig ihop om ett exemplar, som fick cirkulera mellan intressenterna. En anmälan med turlista fick ingivas till postkontoret. Pentz, som ingick i en dylik cirkel, ingav följande anmälan: »Enligt överenskommelse hemtas tidningen Aftonbladet utaf Herr Majoren och Riddaren Pentz ifrån posten och sändes till Herr Landskamreraren Jonsson på Landskontoret, varifrån densamma avgår till Doctor Rissler och derifrån till fru Capitenskan Rabbin, som återsänder berörda tidning till Herr Landskamreraren Jonsson, hvarefter tidningarna komma att af Majoren och Riddaren Pentz samlas och förvaras». Som synes var man rädd om tryckalstren. Posten från Stockholm kom en gång i veckan, och dess ankomst emotsågs med stor spänning och var ett evenemang i det lilla samhället. Det var ju den enda förbindelsen med yttervärlden med undantag av vad en eller annan resande kunde meddela.

Pentz var nog under den tid han var bosatt i Östersund, en av stadens mest bemärkta män» Med sin bildning och älskvärdhet, sina kunskaper och sin världsvana var han förvisso en charmerande kavaljer. Han hade även stort umgänge och umgicks livligt hos landshövdingen, chefen för regementet å Kungsgården samt övriga s.k. ståndspersoner i staden och dess närhet. Även hos stadens borgerskap synes han varit en uppskattad person, som särskilt gärna sågs vid mera solenna tillfällen, såsom bröllop, barndop, begravningar m.m.

Man kan icke undgå att förvåna sig över att en person med Pentz’ förmåga, bildning, kunskaper och de utmärktaste vitsord från såväl armén som kanalverket sökt en befattning i en landsända, dit en kommendering närmast ansågs som landsförvisning. Orsaken var säkerligen den, att han lidit stora ekonomiska förluster. Han klagar i sina brev från början av 20-talet bittert över den skuld, han påtagit sig och som tyngde hans axlar. Avvittringslantmätarna hade för den tiden rätt stora inkomster, och han såg väl här tillfället att reparera sin ekonomi, vilket också så småningom lyckades. Möjligen har John Ericsson, som, ehuru betydligt yngre, var hans gode vän och som då var fänrik vid fältjägarregementet, intresserat honom för att flytta till Jämtland. De arbetade här tillsammans, till dess John Ericsson flyttade från länet.

Under sina senare år, då reumatismen plågade honom svårt, längtade Pentz dock till mildare klimat. Han sonderade möjligheten att ifrågakomma till en ledig svensk konsulsbefattning i Hamburg, men ehuru han hade goda försänkningar i Stockholm, blev svaret negativt. Han ansågs säkerligen för gammal för att erhålla ordinarie tjänst. Sjukdomen ökade emellertid alltjämt sitt grepp om honom. Nyårsdagen år 1843 antecknar han: »Sedan jag över 6 månader varit utsatt för enorma plågor af gikt och rheumatism, slutade jag året 1842 sängliggande, emedan jag hvarken kunde gå eller stå. Måtte jag 1843 med Guds nåd återfå min dyrbara hälsa». Han bönhördes dock ej, utan hans tillstånd försämrades alltjämt. Han var från hösten 1842 tjänstledig och styresmannabefattningen uppehölls af förste lantmätaren J. A. Albin. Den 9 juni 1843 upprättade han sitt testamente, vari han i den minsta detalj föreskrev, huru med hans kvarlåtenskap skulle förfaras, samt även medelade följande föreskrifter angående begravningen: »För öfrigt behagade Herr G. Hallström på vederbörligt sätt ombesörja min begravning och alla med en sådan act förenade ceremoniella göromål; Hvartill nödige medel finnes in Cassan. Härvid arrangeras så att ej Kungsgården, Frösö Scholstaten, Auditor Granbom, Åkeräng, Storviken, Brunflo Prestgård, Stadens närmare omgifning och de i staden till äfventyrs vistande herrar Officerare ej heller mine fordne Afvittrings-Kamrater saknas. På Stadens respective Embetsmän och Lofl. Borgerskap fästes all uppmärksamhet.»

Pentz avled den 28 juni 1843. Han efterlämnar minnet av en fin och god människa och en förnämlig ämbetsman. Han torde vara begraven vid gamla kyrkan. Gravens läge har dock ej kunnat utrönas. Hans begravning synes hava varit en storslagen akt. Kostnaderna därför uppgingo, exklusive arvode till tjänstförrättande prästmannnen, gravplats m. m., till 211 rdr. 4 sk. b:co, en för den tiden högst betydande summa, allt enligt bouppteckningen. Denna visade en behållning av 779 rdr. 3 5 sk. b:co.

Det skulle emellertid blåsa upp till ett ordentligt oväder efter Pentz’ död. Kungl. Maj:t och Kronan begärde kvarstad å sterbhusets egendom och instämde sterbhuset till Brunflo tingslags häradsrätt med yrkande om ersättning med 6849 rdr. 8 sk. II runst. b:co för förkomna akter och bristande renovation, varav för den sistnämnda 601 rdr. 10 sk. II rst. b.co. Sterbhuset medgav vid rätten renovationsbristen med förklaring, att detsamma redan gått i författning om bristens undanröjande men bestred övriga krav. Häradsrätten ålade i utslag den 9 april 1845 sterbhuset att fullgöra den bristande renovationen inom 3 månader från utslagets dag vid äventyr att eljest få betala det fordrade beloppet, varemot kronans yrkanden i övrigt ogillades. Som sterbhuset medgivit renovationsbristen, skulle parterna var och en betala sina kostnader i målet. Efter besvär av kronan återförvisade Svea Hovrätt målet till häradsrätten för förnyad handläggning angående ersättning för de förkomna akterna. Målet upptogs av häradsrätten den 11 april 1848, och då kom den verkliga knalleffekten. Samtliga såsom förkomna angivna akter hade varit utlånade i tjänsten dels till landskontoret och dels till avvittringslantmätare för deras arbete och återställts. Det var ju en fatal historia för kronan, och för att i någon mån rädda ansiktet inskränkte man yrkandet till skyldighet för sterbhuset att gälda kostnaden för de skador å akterna, som uppstått under utlåningen. Men även dessa anspråk ogillades av häradsrätten. Efter av kronan anförda besvär förklarade Svea Hovrätt, att Pentz ej rimligen kunde anses skyldig svara för skador, som uppstått när akterna varit utlånade i tjänsten, och friade sterbhuset från allt ansvar samt tilläde, att om brister uppstått å akterna, Kungl. Maj:t och Kronan borde söka ersättning av dem, som voro skyldiga därtill. Så slutade denna sorglustiga och helt överflödiga affär, vars enda resultat var onödiga kostnader för kronan och sterbhuset. Det är att märka, att renovationsbristen var upptagen såsom skuld i bouppteckningen efter Pentz, och att åtgärder redan påbörjats för dess eliminering, när kronan vidtog sina drastiska åtgärder.

Den gamle hedersmannen Pentz kunde nu sova lugnt i sin grav.

Källor: Kungl. Lantmäteristyrelsen, Jämtlands Läns Lantmäterikontor, Krigsarkivet, Länsarkivet i Östersund, Kungl.Biblioteket,            Stugukrönika 1959

 

Två östersundsflickors väg mot stjärnorna

Av Lennart Westlinder

 

Vid tiden kring senaste sekelskiftet levde i Östersund en familj Hedman, som ägde och bodde i gården Storgatan 56 (tomten nr 2 i kvarteret Härbärget). Familjefadern, postiljonen Johan Hedman, hade med hustrun Ingrid barnen Olof, som efter tjänstgöring vid svenska konsulatet i bl.a. Helsingfors och Petersburg blev svensk avlönad konsul i Hamburg, där han avled 1931, samt flickorna Greta, gift Severin, bosatt i Stockholm, Lydia med konstnärsnmnet Marguerite Leslie, gift med franske markisen och diplomaten Carillo di Albournoz et di Santa Rosa, och vintertid vanligen bosatt i Monte Carlo, där hon avled 1958, samt Märta (Martha) Abigail född 1883, gift med översten H. A. House och nu bosatt i Florida. Yngsta barnet, sonen Thure studerade några år vid härvarande läroverk och blev efter studier i England och doktorsgrad i Heidelberg slutligen professor i germanska språk vid universitetet i Toronto, Kanada.

Det är Lydias och Marthas märkliga skådespelarbanor som på hemställan av Föreningen Gamla Östersund nu skall bli föremål för en kortfattad skildring, grundad huvudsakligen på förf:s personliga kontakter med systrarna och på anteckningar m.m., som Martha ställt till förfogande. Början göres i denna årgång av föreningens tidskrift med

MARTHA HEDMAN-HOUSE
»Some are Born to sweet delight»
William Blake

Postiljonen Hedman hade en bror Erik, som förenade egenskapen av kallhamrad specerihandlare med en predikantsyssla. Kan dennes benägenhet att förkunna Ordet ha gått i arv till töserna?

Den Adler-Ridderbergska släktföreningen — bröderna Hedman stammade på morssidan från gruvfogden Fredrik Adler i Huså — dirigerad av gamle Olof Fredriksson i Ocke har i sitt arkiv en berättelse författad av Märta och kallad »Biga och världens ände», där hon skildrar sig själv som femåring sittande på en sten vid moster Westerlunds gård i Hammerdal och väntande på att Gud skall dyka ned genom ett moln till att döma levande och döda. Detta barndomsminne skvallrar om scenisk fantasi och dramatisk inlevelse redan hos lilljäntan Biga — förkortning av Abigail. Det var ett av Märtas dopnamn hämtat från Bibeln (enl. Första Samuels bok var Abigail en av den kvinnokäre konung Davids första hustrur). Dumma »killar» gjorde sig lustiga över namnet, varför hon i fortsättningen kallade sig Märta, sedan Martha.

Abigail lärde sig läsa före skolåldern och föredrog på söndagarna i Hammerdal och hos släkten i Lit valde stycken ur postillan för de hemmavarande. En söndagsmorgon såg hon en av drängarna i färd med att gå bort och fiska.

  • Ska du inte komma in och höra mej läsa?
  • Nej, jag vill hellre höra dej sjunga »Ljungby horn».

Hon lovade sjunga, om han först lyssnade på andakten. Drängen föll till föga.

 

 

Flickornas mor var född Ingrid Kempe av kempesläkten i Brattlands-trakten. En av dess medlemmar, Kemp-Andrias, hade en son, som blev teaterdirektör. Fredriksson vet vidare berätta, att Abigail hemma i Östersund tränade på lina hos Westerbergarna. Uppgiften har åtskilligt som talar för sig. Hon var Anna Westerbergs skolkamrat, och det var ju inte långt från Storgatan 56, källgrenska gården, till Prästgatan 51, där de sju med en ohämmad initiativkraft utrustade läkargossarna huserade. Inga fritidsproblem där inte! Till omväxling med vilda raider i grannkvarteren, högg de gropar i golvplankorna därhemma för att spela kulor eller sköt med salongsgevär i våningen. Varför då inte också därsammastädes imitera konstförvanterna på cirkus! Det ena med det andra tyder ju på att. det hos systrarna Hedman bör ha funnits en av arv påverkad lust för »Den högsta av alla konster».

Den otroligt vitale åttioåringen kamrer Karl Kilander i Krokom, som var hennes konfirmationskamrat under prosten Öhrstedt, erinrar sig från detta skede Märtas förmåga att Skarpsynt iakttaga människor, att med kvickhet och malice belysa nästans egenheter.

Man hade också, omtalar Märta, en diskussionsförening som utgav ett medlemsblad skrivet med bläck. Förutom av henne och den mindre impulsiva systern Lydia företräddes intelligentsian i klubben, av skolkamrater bl. a. Hedvig Andersson och av Hugo Westerberg, (de två gifte sig i tidens fullbordan med varandra). Man diskuterade här mänsklighetens livsfrågor, bl. a. vilken av stormakterna, Amerika eller Ryssland, som i framtiden skulle bli den mäktigaste. Man stannade för Ryssland. — —

T stadens flickskola var hon god vän med den yngre Anna Westerberg och klasskamrat med bl.a. den levnadsglada Eva Skytte, Marit v. Stapelmohr, Doda och Therese Fresk. Märtas skolbetyg var högst medelmåttiga — en långt ifrån ovanlig företeelse hos hennes begåvningstyp. Enligt vad skolans nuvarande rektor upplyser var emellertid betygsskalan på Märtas tid betydligt lägre än nu.

En vacker dag skred Märta Hedmans gracila ungflicksgestalt, det ouppnåeliga föremålet för mången östersundsgymnasists ömma trånad, för sista gången ut genom lördomssätets vid Rådhusgatan portar. Hennes burgne morbror Mathias med maka från Helsingfors var på besök. Nu inbjöds hon att följa det barnlösa paret till deras hem i Finland och stanna där tillsvidare, vilket mamma Hedman, familjens ledande kraft, inte hade något emot.

I Bobrikoffs Helsingfors skulle hennes framtida öde avgöras. Hon har själv berättat därom i den förtjusande boken om sitt liv som flicka där, Uncle, Aunt and Jezebel, vari man även får glimtar av tsarregimens despotiska ingrepp och nålstygnspolitik. Trots släktingarnas, även storebror Olofs (då konsulatsekreterare i Petersburg) framgångsrika ansträngningar att bereda henne en dans på rosor, tröttnade unga Abigail vissa stunder på detta dolce far niente. Jeg vil ud! Och äldsta systern Lydia hade redan debuterat på de bräder som påståtts föreställa världen. — —

Då spårade hon upp Siri von Essen. Denna hade efter skilsmässan från August Strindberg flyttat tillbaka till Finland med barnen Karin och Greta. För att försörja familjen gav hon lektioner i svenska, samtidigt som hon lärde sina elever, bland dem Mauritz Stiller, spela teater.

Märta lirkade sig smidigt men resolut till att anmäla sig för lektioner hos fru v. Essen. Moster och morbror, flitiga teaterbesökare, men spetsborgerliga bägge, hyste ett lätt tvivel om det passande i detta. Men, menade moster, lära ett fint sätt att föra sig skadar ju aldrig för den, som likt Märta var självskriven för ett gott parti.

Fru v. Essen tog sig Märta an och märkte snart hennes dramatiska begåvning. Hon visade sig ha gnistan. På en offentlig elevuppvisning i febr. 1900 på ryska Alexanderteatern (nuv. Nationaloperan) framträdde den knappt 17-åriga östersundstösen som prinsen i Prinsessan på ärten, en dramatisering av Hans Christian Andersens saga, som Siri v. Essen tidigare gjort för sina barns räkning.

Kostymen, ur ryska teaterns garderob, var en dröm i blekblå silkesatlas med splitsade puffärmar, dito korta, vida loomers, allt med guldtränsar; därtill blå silkestrikåer, ett gyllene svärd vid sidan och kunglig krona. Dräkten satt som beställd på hennes högeligen välskapade unga person. Både som prins och som mogen kvinna i en komedi på programmet visade hon lejonklon. Ett fullsatt hus belönade henne med sitt bifall, och scenarbetarna, ryska soldater från Sveaborgs fästning, som inte begrep ett ord svenska, klappade förtjusta och brett leende händerna.

 

 

Nu medelade Märta de sina sitt beslut att gå till teatern. Det blev, om ej gråt så dock tandagnisslan och protester från moster och morbror. Bror Olof rynkade på näsan. Syster Lydia, en stjärna i London redan, kom på besök och sökte avråda. Den fina och kloka Märta Lodenius, som med sin make John Lindlöfs teatersällskap kommit över till Finland för turnéer där, talade lugnande ord samt erbjöd unga Märta engagemang, ledning och ledande roller i deras trupp.

Hennes första år på Thespiskärran hos detta ambitiösa och bildade skådespelarpar blev utan tvivel fruktbärande. Man arbetade strängt med Blanche, Geijerstam, Dumas d.y. och andra på programmet. Novisen från Jämtland fick fin kritik.

Sommaren 1903 hade hon anslutit sig till en semesterensemble, som spelade i Mariehamn med avstickare även till Furusund och Norrtälje. Den lilla truppen bestod av August Falck, strindbergstolkaren, Ivan Hedquist (som Märta Hedman anser ha varit en av sin samtids störste aktörer i Sverige), Bror Öbergsson och ett par till.

Hon har själv berättat om sejouren på detta lilla »Nordens Marienbad» som hon kallar det. Badläkare var Johannes Hoving, gift med den framstående skådespelerskan Helga Hoving (vars porträttbyst står i Dramatiska Teaterns i Stockholm foyer). Den unga jämtländskan, som tycks ha förstått att vinna människor för sig över allt på sin bana, blev paret Hovings goda vän. Vänskapen återknöts i New York sedan dr Hoving nödgats lämna Finland på grund av sitt energiska motstånd mot höga vederbörandes i Petersburg planer på Åland.

Sommaren där blev för Märta en härlig idyll med sceniska framgångar omväxlande med ett angenämt sällskapsliv, utflykter till lands och seglatser på den hovingska lustjakten. Men vid säsongens slut beslöt hon att visa sin konst för fosterlandet.

Märtas första engagemang här hemma 1903 blev hos Emil van der Osten, en gynnare av det högre dramat, i vars sällskap hon för första gången fick visa sig i den stora repertoaren: som Desdemona i Othello, Katusha i teatervarianten av Tolstojs »Uppståndelse» m. fl. roller. Sedan kom hon till Hjalmar Selanders och hans stränga Concordias högt ansedda trupp, där hon visade sig såsom Elga i Gerhard Hauptmanns skådespel med samma namn. Göteborgspressen kallar hennes tolkning av denna karaktärsroll en triumf. Vidare hade hon huvudrollen i Ludvig Fuldas »Livets maskerad» och flera andra. Även i Karin Swanströms sällskap uppbar hon under ett par säsonger vid sidan av direktrisen själv ledande roller.

Hennes framgångar i landsorten lämnade givetvis den okrönte teaterfursten Albert Ranft ingen ro. Hos denne blev hon Vasateaterns av alla teatergående svenskar i Stockholm beundrade ingenue och framträdde i roller sådana som Phoebe Throssel i James Barrie’s »Gamla gatan» (originalet »Quality Street»), Dolly Clandon i Shaw’s »Man kan aldrig veta»; titelrollen i fransmannen Henri Lavedan’s »Catherine», Madeleine i Maurice Donnay’s »Den andra faran»; farsen »Bland bålde riddersmän» och åtskilliga andra. Säkert klappar ännu en och annan teaterhabitués gammalmanshjärta på nytt vid minnet av hennes vackra yttre och omedvetna charm på tiljan under denna sorglösa epok, de låga skatternas, de sista hästspårvagnarnas, de fria restaurantsnapsarnas, Figaros och flanören Jörgens Stockholm med utställningar, olympiska spel, idyll och epigram. Seklets första årtionde, men det sista arkadiska i ett sorgfött århundrade.

År 1911 reste Märta till England för att bättra på sina kunskaper i engelska. Drömde hon redan om kontinentala triumfer? Hemma i flickskolan kom på hennes tid franskan först, se’n tyska, engelska sist. Hon hade läst detta språk ett enda fattigt år, hennes sista i skolan. I London, där syster Lydia redan var och glänste med världsstadens teaterpublik sig synnerligen bevågen, gick hon till alla celebra utländska operasångares lärarinna i Shakspeares tungomål, Miss Anne Wright. En sjusärdeles språkpedagog tycks Miss Anne ha varit, som drillade Märta 6 timmar dagligen, än på skolbänken än på busstaken, varifrån hon fick prata i sitt anletes svett om allt vad de såg av gator, hus, monument, folk och fä, från Trafalgar Square till Whitechapel, köpa biljetter av konduktören, beställa lunch på restauranter o.s.v. Undra ej på att effekten blev god!

Märta återvände påföljande år till London för fortsatta studier. Där gick hon sitt öde till mötes. Men låt henne själv berätta:

  • En afton i maj då jag återvände till vår bostad efter en promenad möttes jag i dörren av hembiträdet, som flämtande meddelade, att Mr Charles Frohman hade ringt, jag måste ringa honom så fort jag kom hem!
  • Det är ett misstag, Kate, sa jag, Mr Frohman har ingen aning om, att jag finns till.
  • Men, Miss Hedman, han väntar på Er! Han sa, han går inte till sin middag, förrän han fått träffa Er! Hans sekreterare har ringt var femte minut under sista halvtimmen. Jag lovade, att Ni skulle ringa upp så fort Ni kom in — jag ska ge Er numret, Miss Hedman. Han är på Savoy . . .

Frohman var New Yorks teaterkung. Efter minuter av själskval beslöt sig Märta för att ringa och fick hans sekreterare på tråden. Denne bekräftade i kokande iver, att det var henne och ingen annan Mr Frohman ville träffa, nu, ögonkrök!

Hon tog en droska och mottogs några minuter senare i hotell Savoy’s receptionshall av sekreteraren, som strax tog henne upp till den väldige.

  • Mr Frohman sade mej, att han i september i New York ämnade uppföra ett franskt stycke, Henri Bernsteins 1’Assaut, »Attacken», med John Mason i den manliga huvudrollen, men inte kunnat finna någon lämplig för den kvinnliga.
  • Det är en egendomlig roll som kräver en speciell egenskap, sa’ han och såg länge på mej.
  • Jag undrar om Ni skulle kunna spela den? sa’ han till slut.
  • Hur kan jag veta det — jag känner ju inte till pjäsen . . .

Åter en lång blick från den väldige, se’n talade han och sade:

  • Den är ännu inte översatt till engelska. Man spelar den f.n. i Paris . . . Om Ni fick se den spelad kunde Ni då säga mig, om Ni kan ta rollen?
  • Det kunde jag.
  • Skulle Ni kunna fara till Paris och se den?
  • Det förmodar jag.
  • Kan Ni resa i morgon?
  • Det tror jag också.
  • Mr Emerson, min regissör, är i Paris nu. Han följer Er till teatern. Se’n far Ni genast tillbaka och ger mig besked.

Så skedde. Märta Hedman skulle bli leading lady på Broadways teatrar, därför att en av hennes londonvänner råkat berätta om den nordiska divan för den väldige härskaren just då över amerikanska skådebanor.

Berömmelse och guld skulle hon vinna, om också inte livgivande fördjupning i klassiska uppgifter.

Den 19 december 1912 debuterade hon alltså på Garrick Theater i New York som Renée de Rould i den judiska pariserförfattarens »The Attack» — hennes första roll på engelska. Marthas framgång var enorm. Likt Byron vaknade hon en morgon och fann sig berömd.

Den amerikanska pressen föll helt till föga för hennes skönhet, naturliga charm, äkta nordiska utseende, blonda hårmassor, långa ögonhår, vackra figur. Tidskriften the World ger yankees i korta drag hennes livs historia och berättar bl.a., att hon är född i Östersund, »en liten by i norra Sverige». I artikeln blir hon också stor svensk ibsen- och strindbergsskådespelerska — en nyhet både för henne själv och beundrarna i gamla Sverige.

Martha Hedman var bliven en stjärna med sitt namn i neonljus på den amerikanska teaterhimlen; hon triumferade ytterligare genom kallelsen till London. Där framträdde hon på St. James’s Theatre i »The Attack» på själva nyårsdagen 1914 mot Sir George Alexander, denna teaters chef. Här bedårade hon ytterligare londonborna i Alfred Sutros komedi »The two virtues».

»The Attack» är skådespelet om en (fransk) ledande politiker, Alexander Mérital, som av motståndare beskylls för en penningstöld i unga dagar. Han nekar till brottet, åtalar och vinner målet. Inför rättegången har han emellertid för

 

 

Renee, sin unga väninna och blivande hustru bekant, att han begått stölden, men inte har rätt att genom att erkänna ruinera sig själv och partiet. Motståndarna vill inte främst komma åt honom utan partiet. Men detta måste till varje pris räddas. Hans tirad i sista akten, där han för den tillbedda vidare skildrar sitt förflutna, hur han utblottad föll för frestelsen, varar, nedbantad, oavbrutet i åtta minuter. (I det franska uppförandet tog den 16 minuter).

Han vill, att Renée skall döma, och hon som är över öronen kär i den dubbelt så gamle Mérital, frikänner honom moraliskt. Martha Hedman torde här ha haft en önskeroll och hennes stumma spel i denna scen bragte enligt kritiken varje gång auditoriet till hänförelse.

Framgångarna fortsatte, för att aldrig svika henne, under de närmaste åren i New York och utanför. Hon dominerade i ett stort antal i New York och provinsen spelade, glada och populära men litterärt och konstnärligt delvis likgiltiga produkter av scenisk konfektionsindustri.

En bör dock nämnas: firman Winchel Smith’s och Victor Mape’s fars »The Boomerang» med premiär på en ny »kungs», David Belasco’s, teater i New York den 10 augusti 1915. Hon spelade i detta stycke Virginia Xelva, sjuksköterskan, mer än tre år i sträck i New York och ute i Staterna. (Pjäsen kom sedan till Vasateatern i Stockholm).

Det är ett roligt stycke, byggt på det gamla outslitliga, nu åter moderna läkarmotivet, där hon också tog sin publik med storm. The World ägnar Martha Hedman en helsida i färg med den nya, nu helt amerikanska divan en face och i profil tummande den ofrånkomliga blomsterkvasten.

Mer än tre år i sträck! Martha Hedman blev inte kollrig på kuppen men lades på sjukbädden och tvangs av läkarna till vila på en boskapsfarm i Wyoming. Där satt hon under några månader till häst med cowboys, jagade, fiskade och badade i iskalla sjöar, sov på marken i National Park samt återvände friskare än någonsin till civilisationen.

Men hon hade för alltid fått avsmak för stadslivet.

Icke förty återupptog hon sin sålunda avbrutna karriär och kreerade under de följande åren i en ny repertoar nya gestalter på Manhattan Opera House och andra teatrar i New York för att se’n turnera med dem. I Hollywood skapade h»n 1926 huvudrollen vid premiären på

Rich. Hurlburt’s pjäs »The Bride of the Lamb».

Hollywood, frestelsernas berg, var nära! Men celluloidens musa hade alltid utan gensvar viskat i hennes öra och filmmatadorerna vinkat förgäves med sina guldkantade checkhäften.

Snart kom den dag, då hon sade farväl till scenen. Hon var ju redan gift och for vid nyår 1927 till sin make, amerikanen överste House i Tyskland. Där och i Italien turistade de några månader. Inför risken att frysa sig fördärvade i Florens’ iskalla hotellrum beslöt paret emellertid att fly till en plats, där man hade det varmt och skönt.

Vi finner dem sålunda på julafton detta år hos släkten på Hedmans Pensionat i Hålland. Här skall det bli färd till julottan i Undersåker, och Martha Hedman har med sin fina humor berättat därom. Men det är en annan historia.

Humor, spiritualitet och en vänlig syn på människorna har ju även hennes skildring av tonåringen i boken om det lilla triangeldramat i Helsingfors. Låt oss hoppas på en fortsättning. Martha Hedmran-House’s levnadsbana är rik på stoff.

Ty hon har ju under sin långa karriär mött många intressanta människor, givetvis inte minst bland histrionernas irritabla men charmfulla släkte. Hennes lyckas smed, Charles Frohman, enligt fleras vittnesbörd en fin och märklig personlighet, förliste 1915 med den av tyskarna torpederade ångaren Lusitania. Han stod på överdäck (en åkomma i benet hindrade honom att fritt röra sig) stoiskt avvaktande, vad som förestod. »Death is the greatest adventure of all» yttrade han till en överlevande. En liten stund därefter följde han med i djupet.

 

 

I Paris fick hon höra Lucien Guitry (Saschas fader) som »Attackens» Mérital med sin sexton minuters plaidoyer framkalla applådåskor från de åt ordsvall glada parisarna.

Även i England mötte hon diverse högdjur och kom att spela emot londonscenens främste primo amoroso. Alexander var den framgångsrike skådespelaren — teaterchefen, vars scen blev den eleganta salongskomediens fashionabla hemvist. Han adlades 1911, inte bara för konstnärliga meriter utan även som — kommunal reformator hos huvudstadens City Council. Även med Sir Herbert Beerbohm Tree, chef för His Majesty’s Theatre (där Lydia spelade), och dennes vittra maka kom hon i beröring.

Bland sina vänner i Amerika räknade Martha den celebra treklövern Lionel, Ethel och John Barrymore, »den kungliga familjen» kallad för sin överlägsenhet som kulturpersonligheter inom amerikansk teater. Den unga Greta Garbo, nykommen till Amerika, fann hos det gästfria paret Hedman-House i Connecticut sitt första svensk-amerikanska hem.

Beundransvärdast av alla förblir dock för Martha Hedman den av livet prövade Siri von Essen.

 

Anders Olson
stadens förste egentlige yrkesfotograf
Av Wiktor Lundberg

 

Anders Olson var den förste fotograf av betydenhet i Östersund. Han var född i Arbrå, Hälsingland, den 23 juni 1840. Han inflyttade till Östersund från Arbrå den 26 mars 1868 och bosatte sig då i källarmästare Frans Johan
Wingstedts gård nr. J4151, 152, vilken längre fram i tiden blev stadens och fick benämningen »Stadsgården». Omkring år 1881 flyttade Olson till handlanden Otto Petterssons gård, 86 b, Storgatan 15, där han ordnat en fotografiateljé.

Anders Olson var med på den s. k. våtplåttiden, då fotograferna fick preparera sina plåtar själva, vilket var en mycket omständlig procedur. Exponering eller fotografering måste ske med den våta plåten, och negativet framkallades därefter snarast. Likaså kopieringspapperet preparerades. i lagom kvantitet, som följande dag skulle förbrukas, då det inte tålde att lagras.

Anders Olson utbildades till en skicklig porträttfotograf men hade också förkärlek för utefotografering. Trots det besvärliga förfarandet tog han några stadsbilder i Östersund under denna våtplåtstid, vilka nu Stadsmuseet har i sin ägo. När någon gång på 70-talet torrplåten fanns tillgänglig i handeln, blev fotografiyrket betydligt bekvämare. När västra stambanan till Storlien blev färdig, kom han att ägna sig åt vyfotografering efter denna led och i fjällvärlden, och hans färd sträckte sig ända in i Norge. Likaså leden efter Indalsälven med dess vackra natur fångade hans intresse. Detta resulterade i en stor samling bilder från olika delar av älven ända ned till Sundsvall. Även Ångermanälven i trakten av Sollefteå blev föremål för ett antal bilder. God smak och utomordentlig teknik kännetecknar hans porträtt och vyer. Han kunde vänta på sol i dagar för att få en vacker belysning, när han var ute och fotograferade. När han kom hem till Östersund från sina färder, berättade han, hur tröttande och arbetsamt han haft det. Detta kan nog till en del vara sant med tanke på den tidens utrustning, å andra sidan sken han fullkomligt av hälsa, ty naturfotograferingen var säkert även hans stora hobby.

När han överlät sin ateljé omkring år 1886, flyttade han till nr. 268, Nygatan 12, och arbetade sedan uteslutande som landskapsfotograf. Säkert har rött ljus hos fotografen varit upprinnelsen till kvartersnamnet »Röda lyktan» på nya stadskartan.

Påverkad av sin efterträdare, fotografen Oscar Olsson, deltog Anders Olson på Stockholms-Utställningen 1897 med en samling landskapsbilder från Jämtland. Bilderna var utförda från originalnegativ 18X24 på Albumin utkopieringspapper med den vackra, varma tonen. För mig, som kom att bli den tredje fotografen på samma ateljé på Storgatan 15, är det roligt få berätta, att den ideellt arbetande fotografen erhöll den fina utmärkelsen Stockholms-Utställningens silvermedalj. Följande år var han borta.

Anders Olson avled den 1 mars 1898 i den gård han tidigare ägt, Nygatan 12 (numera Regementsgatan 12).

Fotograf Olson gifte sig 1868 med Märta Christina Nordlund, född i Östersund den 17 december 1837, död den 5 januari 1885. Makarna hade sonen Pher Victor, född i Östersund 24 februari 1869, vilken reste till Amerika år 1895, samt sonen Olov Andreas Gerhard, född i Östersund den 24 september 1873, död den 8 november samma år.

Så sent som på 1950-talet forskade en ingenjör från Statens Vattenfallsverk efter fotografier från Indalsälvens vatten före regleringstiden. Genom hänvisning av ett museum i Sundsvall vände han sig till oss, och detta resulterade i att bilder kunde erhållas frå.n A. Olsons tagningar.

Hur såg då denne fotograf Olson ut? Fru Olava Wikström, som förmodligen är den enda levande person som minnes honom, har lämnat följande intryck: Något under medellängd med satt figur. En prydlig herre med lugnt och fint sätt. (Porträttet är från hans yngre år).

 

 

Ur Östersunds stadsarkiv

Fortsättning från årsskriften 1960 av Borgerskapets protokoll 1795—1825

1813 d. 28 October var enhällig samankomst — om följande ämnen

1. Husbehofs Bränvins Bränningen uplästes.
Resolv: afsade sig de flesta all bränning.

2:do Joh: Hallgrens ansökning att blifva Handels Borgare
Res. Emot dana ansökning hadde ingen att invända.

3:to utvaldes 2:ne Deputerade till Markegångsättningen d. 29 November Kl. 11 föremiddagen.
Resolveras: Handelsm. Wikström och Gördelmak. Granqvist.

4:to Brandsyn utsattes efter vanligheten.
Resolveras: förättas d. 6 Novbr som är Lördag, följeslagare StadsCass. Magn. Perman och Bagarn Thomasson.

Pag. 613. S:to Alla förordningar äro upleste som till dato inkomit Att å andra sidan ståände är upläst och godkändt intyga
Samuel Perman C. E. Granström, A. Hallsten And; Granquist., Thomason Johan Thelberg Madam Mällberg M. Öfelt. Christin, Edström. Elis: Fjellström. Er. Söderberg P. H. Wikström.

d. 21. December 1813 var samankomst

1 :mo Uplästes alle ankomne författningar och Kungörelser.

2:do uplästes brefv från Rädm. Norrbom i Hernösand om Malmehus spannemåhlen som är 6 Tunnor — att den är svart och möglig,
så att Transport intet möijeligen kan med fördel practiseras, likvähl skal dätta underställas Höga Lands-Höfd. Embetets bepröfvande.

3:to Hand. Sundvis Bora:us afsade sig genom Höga LandsHöfd Communicat. Utslag Gästgifveriet.
Resolveras att för närvarande ingen kunde antaga ett så ansvarsfult giöromåhl.

4:to uplästes LandsHöfd Embetets Com Utslag på T; Eric och Petter Fryckbom ansökning.
Resolv. På försök ville ingen förmehna dässa Bröder sin sökta önskan.

5: to Tillsades att raantalsskrifvning skjer d. 28 Dec.

6. tillsades att Gästgifv. Sundv. Borsus huggit och hemfört circa 12 Lass Björkved och därför blifvit tilltalad hos LandsHöfd. Embetet.

Pag. 614. 7. Marknads Vakt för d. 10 Januar 1814.

d. 10 Doct. Zetterberg — Olof Ekendal 2
11. Engvall — Ol. Ödbom 2
12. Eric Anderss. Peter Ersson 2

upläst och godkändt Östers, d. 21 December 1813.
Sam. Perman C. E. Granström Er. Söderberg. M. Perman J. S., Biberg And:s Ocklund Hallsten Ol. Ödbom And. Hindricks E:a.

Pag. 615 1814 d. 12 Martii war enhällig Samankomst då nedanståände förehaddes

1 :mo Uplästes de ankomna Kongl. Kungörelserna.

2:do uplästes Assess. Granboms kungörelse om upbördsstäma d. 26 Martii.

3: tjo Corpral Bruns ansökning att få transporterad på sig sin Hustrus Näringsrättighet — Deremot Borgerskapet icke hade att
stemma.

4;to Handl. Öbergs ansökning att upsäga Burskap — vilket Borgerskapet för sin dehl intet ville bestrida.

5. Borgerskapet medgaf att Malmehus Spannemåhlen skulle af hemtas från Hsand.

6. Två Riksdahl Banco har af en Hederlig man blifvit gifvit att tilldelas någon fattig Enka här i staden hvilken surna är lämnat
till StadsCassören att redovisa.

7. Marknadsvackt — upställes till d. 18 Martii

d. 18. Westberg 1 m. GlasHandl. Fryckbom 1 m. 1 Uhrmak. Nordlund 1. Uhrm. Nordlund 2
d. 19. fiskaln Grunden 1. Mad Melberg o Lundbl. 1 Enka Hand. Grip 1. Moberg 1.
20. Kopparsl. Svedberg 1. Corp. Brun 1 2
21. Capt. Krabbe 1. Forsberg 1. 2
22. And. Hinriks Enck 1. Perman 1 2

8. Sortout för Drag. Eklund.
Resolverades enhälligt att bestå honom en dylik likt derom1) befalte, med vilkor om Soldaten Dör, bör Sortouten falla tillbaka
till Numern. upläst d. 12 Mart. 1814 Sam Perman ytterligare uptages 2:ne Stamböcker nemligen Fors Kyrkas i Ragunda
Segerstads hvartill insamling skedde — — samma dag.
M. E. Fjellström, C. E. Granström A. Granqwist M. Öfelt, A. Hallsten, Chr. Edström Joh. Thelberg Jonas Sunström Olof Eckedal Madam, Mällberg Anders Ocklun Anna NilsDotter Per Erikson

Pag. 617 1814 Maij d. 31. war enhällig samankomst, till afgörande af nedanståände puncter, nemligen

1 :mo Upläst Capt. Edmans beskrifning om Saltpetter Ladans inrättande, samt Consistorie Circulär om Barnmorskors widare anskaffande med flera kungörelser som till dato ankomit likasom H:r Lands Höfdingens utlåtande till Kongl. Comerce Coll, om Östersunds Classif. af d. 24 Martii 1813.

2:do Sätning, Brandsyn, Sprutornas försökande wärkställes nästa måndag — till biträde antages Corporal Brun och Snickare Sundström på eftermiddagen värkställes med stora Sprutan försök därvid nyttjas Postm. Granström. Hand. Hallgren & Liström, Granqvist Prost. Fjellström, Söderberg, Msell Amner. Biberg, Svedberg Hallberg Bergström. S. Perman.

3:tjo Upläst Kongl. Kamar Rättens Dom på Krono Utskuldernes utbetalande för 1805.

4:to Swinen böra nu genast kingas.

5:to Gatarbete wärkställes Lördagsmiddag kl. 1.

6. Haga stängningen öfverse Lördags afton kl. 1.

7. Pehr Ersson bör upstänga fastbands Haga i Göviken emot Åhs med tillhjälp af vad som finnes på stället af gamla hagen

8. uplästes Tractör Bruns Burbref af d. 3 Maij 1814.

9. uplästes kyrkkassa och fattig samt Lazarets Cassoräkningarna för 1813 & 1814 T Biberg och riktig befunnos

10. Tracktör Brun åtagit sig flotälja Likhuset innan och utan, samt afsåga Taket för Rdr 2 Rgs upläst och riktigt funnit intygas Östersund d. 31 Maii 1814.
Samuel Perman Joh. Thelberg, J. S. Biberg, Erik Söderberg, Ma Perman E:a Mellberg. And:s Ocklund. And:s Hallsten. C. E. Granström. Joh. Tomasson. Hans Liström Anders Bergström, Granqvist. Falström Carl Brun Sunström Pehr Wallberg Pher Ericson Hind Fryckbom Johan Hallgren.

d. 13 Juni 1814 var enhällig samankomst till väljande af ledamöter till Taxeringen som utföl på följande personer nemlig.

Ridderskapet och Adeln
H:r Capt. och Ridd. Krabbe

Fräste Ståndet.
H:r Prosten Backman
Stads Präst Magister Hellberg

Ofrälse Stånds personer
H:r Öfversrel Amneus.
Mönsterskrif. Biberg.

Borgare Ståndet
Apothek. Sam: Perman
Handelsm Söderberg, Hallgren, Liström
Skomak. Fryckbom
Hattmak. Fahlström
Kopparsl. Svedberg
Trackt Hallsten
Försvarsk. Ol. Ekendahl

Till betalande af Kongl. Kamar Rättens Utslag på 1805 åhrs Krono Utlagor nemligen Handelsm.

för Handels Classen Rdr 16.18.8 banco
Handl. Söderberg Rdr 3 13 4
Boraus 3 13 4
Hallgren 3 13 4
Källarm Biberg 3 13 4
Hökar. Martin 3 13 4

Handtverkare Classen Rdr. 3.46 banko
Garfv Thelberg 15 10
Koppsl. Svedberg 15 10
Uhrm. Nordlund 15 10
Hattm. Melbergs Enka 15 10
Wangm. Moberg 15 10
Glasmäst. Bergström 15 10
Skomak. Näsman 15 10
Hattmak. Fahlström 15 10
Sämskm. Ocklund 15 10
Skrädd. Wallberg 15 10
Lars Ekendahl Enka 15 10
Färgare Wattström 15 10

Pag. 620. Getningens faställande kunde inte förrättas i brist att en stor dehl Jnnevånare var från varande — men Madam Holmberg blif. enhällig wald till Geterska å 16 sk. Kohn och början utsattes till nästa Måndag upläst och godkänt.
Samuel Perman Pehr Wallberg. Joh. Thelberg Magn. Perman ) And. Granquist. Carl Granström, Erik Söderberg And. Halsten Frykbom, H. Liström Catrina Melberg Pehr Erson Svedberg Olof Ödbom..

1814 Septbr d. 10 var enhällig samankomst då nedanståände puncter förehades.

1 :mo Höga LandsHöfd. Embetets Comunicatjons Utslaga på Sven Kinnlunds ödmjukaste ansökning att vinna Burskap som Handlande.
Resolv. Kinnlund som allment känd för beskedlig hadde ingen emot el. dass ansökn att hitflytta.

2;o Uplästes alla inkomna kungörelser.

3. infordras af de resterande för Kongl. Camar College. Utslag till resterande Bevillnings afgifvande för 1805.

4. Hr Lands Camerer Örbom begär instängda det jordstycke vid sin Tomt samt Landsvägen till Gatan mot Tractör Bruns Lott.
Resolverades enhälligt att dätta Jordstycke må genast instängas till bruk med afgift årligen till stads Cassan 16 sk. B:o af Hr
LandsCamerern Örbom med den ärhindran att ifall den andra af dessa 30:jo tomter skulle bebyggas då lämna fri väg medelst grinda — åt dess innehafvare.

Pag. 621. 5:t. Apothek. Perman anmälte att han till Gransknings Comltteen förledna dag ingifvit ansökning (enligt den Lista som för Borgerskapet förra Åhret var upläst) att de kände Bönderna i Soknarna som idkade Handel skulle äga rättighet att vinna Burskap som Contingent Borgare . . .2) el. afstå från denna olagliga rörelse — hvilket stadens Ledamöter till alle delar godkände.

6. Marknads vagt för d. 12 Septbr 1814.
d. 12. Capit. och Ridd. Krabbe 1
Tractör Hallsten 1
13. Mönsterskrif. Biberg 1
Handelsm. Wikström 1

7. Brandsyn utsattes onsdag varvid Sprutorna äfven skola bisiktigas.
Resolveras att vid nästa Predicodag kan dag utsättas.
upläst och godkänt intygar såsom närvarande
Sam. Perman. Joh. Thelberg Carl Granström Pehr Wallberg Christ. Lundberg Johan Hallgren Contr: Mellberg And. Bergström Anders
Halsten Eric Fryckbom Peter Wikström Carl Brun Erik Söderberg Ol. Olofson Ödbom.

Pag. 622. d. 16 Octob. 1814 war enhällig samankomst till öfverlägning om nyttjande af Husbehofs Bränning och Beslöts, att hos Mster Wallberg nyttja en panna stor 40 Kannor att dränka inn och en Panna stor 20— 21 el. högst 25 kannor att klara uti, Dätta wärk kan på sama ställe nyttjas på en gång
Betalningen för varje tunna för båda pannorna blir som förledit Åhr 32 sk. Rgs.

2:o Brandsyn wärkställes nästa Lördag då en var bör hafva sotad samt sprutan i ordning, om afton skjer prof med stora sprutan. Till
följeslagar blif. Glasm. Bergström och skeppare Fryckbom och till Sprutan skaffas Handlangare under Brandsyn, upläst intygas
Samuel Perman Anders Hallsten Eric Moberg And. Bergström Pehr Wallberg Erik Fryckbom Petter Fryckbom Magn. Perman Joh. S. Biberg.

 

Kommunala ärenden
den 1/7 1960—30/6 1961.

(Sammanställningen upprättad av drätseldirektör Harry Rydquist, stadsfullmäktiges sekreterare.)
Östersunds stadsfullmäktige har under ovannämnda tid fattat följande beslut av mera allmänt intresse:

1960 sept. 20 att bevilja lån till Jämtlands Turistförening till iordningställande av lokal för turistbyrå,
att ändra indelningen av staden i valdistrikt,

okt. 25 att anslå 1.500 kronor till tryckning av minnesskrift i anledning av att 50 år förflutit sedan Kungl. Jämtlands fältjägarregemente inflyttade från Frösö läger,
att anslå 738.000 kronor för om- och tillbyggnad av brandstationen,

dec. 20 att antaga bestämmelser om ersättning till kommunala förtroendemän m. fl. i Östersund,

1961 jan. 17 att anslå 10.000 kronor till avlönande av en idrottsinstruktör under ett år,

febr. 21 att anslå 25.000 kronor till projekteringsarbeten för idrotts- och gymnastikhus,

april 18 att träffa avtal med Brunflo kommun ang. anslutning av Ope- och Torvallaområdena till stadens vatten- och avloppsnät.

maj 16 att anslå 6.500 kronor till inrättande av ett kvällsgymnasium för vuxna,

juni 20 att anslå 30.000 kronor för iordningställande av ytterligare arrestlokaler,
att godkänna principförslag till gymnastik- och skolmåltidsloka- ler vid Fagervallsskolan,
att anslå 440.350 kronor för inköp av ett flertal, i huvudsak obebyggda fastigheter i Lugnvik, Odenskog och Erikslund,
att anslå 58.000 kronor för ombyggnadsarbeten inom varmbadhuset,
att anslå 30.000 kronor till en trafikutredning,
att ersätta gatunamnsättningskommittén med Östersunds namnberedning.

 

Kyrkliga ärenden
den 1/7 1960—30/6 1961.

 

(Sammanställningen upprättad av redaktör Per Hallström, kyrkofullmäktiges sekreterare.)
Kyrkofullmäktige i Östersund ha under ovannämnda tid fattat följande beslut av mera allmänt intresse:

1960 okt. 11 Fastställdes 1961 års stat med en oförändrad utdebitering av 65 öre pr skattekrona.

1960 dec. 13 Till kyrkorådet remitterades för beredning en av hr Karl-Gustaf Sjöblom m. fl. väckt motion med hemställan, att kyrkofullmäktige måtte utreda frågan huruvida församlingen skall ha kvar fastigheten Sippan nr 1 eller låta försälja den, när så kan ske.

1961 maj 9 Det antecknades att kyrkorådet på förslag av hr Sjöblom beslutat att i skrivelse till domkapitlet uttala att kyrkorådet gärna ser att den fr. o. m. den 1 jan. 1962 inrättade nya tjänsten som kyrkoadjunkt i Östersund besattes med en kvinnlig präst.
Det antecknades att kyrkorådet i svarsskrivelse till byggnadskommittén för uppförande av nytt ålderdomshem i Björkbacka gett sitt erkännande åt tanken att med offentliga gudstjänster i ålderdomshemmets lokaler söka bereda åldringarna en nära och god kontakt med samhället, särskilt det närmaste grannskapet. Kyrkorådet ville emellertid, i likhet med vad småkyrkokommittén framhållit i infordrat yttrande, bestämt hävda att stadsdelen Carlslund-Eriksberg också behöver lokaler av sådan karaktär och utformning som ifrågavarande lokaler i Björkbacka icke kan tillgodose. Det måste därför anses angeläget att småkyrkokommittén arbetar vidare efter givna riktlinjer.
Meddelade ordföranden att entreprenörer antagits för församlingens byggen på Stadspredikanten nr 1 (prästgårdstomten) och kv. Braxen (kyrktomten). Byggnadsarbetet beräknades komma Igång omkring 15 aug. 1961.

 

Årsmöte och årsfest

 

När Föreningen Gamla Östersund höll sitt 38:e årsmöte i stadsfullmäktiges sessionssal söndagen den 23 oktober kunde ordföranden, borgmästare Åke Jansler, som vanligt välkomsthälsa en stor skara medlemmar, varav ett 25-tal voro nya för året. Tolv av föreningens medlemmar hade under året avlidit, och efter några ord om deras livsgärningar påbjöd ordföranden en stunds tystnad till de hänsovnas minne.

Sedan styrelsens verksamhetsberättelse och revisorernas utlåtande godkänts samt styrelsen beviljats ansvarsfrihet för det gångna årets förvaltning företogs val av föreningens funktionärer. Samtliga omvaldes.

Redaktör Carl Melin var »dagens gäst» och kåserade om Teaterhuset. Han hade som rubrik för sitt kåseri satt »På husesyn i Godtemplarhuset». Att detta var ett ämne, som hade hela hans själ, kunde man ej ta miste på. Framställningen vittnade om grundlig källforskning och var även rik på rent personliga upplevelser och kontakter, allt medryckande och trevligt »serverat». Kåseriet hade tillkommit i anslutning till utgivandet av boken om Godtemplarhuset-Teaterhuset med titeln »Hus med dubbel ingång», som redaktör Melin meddelade nu var under utgivande.

Efter årsmötet samlades man traditionsenligt till en sammankomst med supé på Hotell Standard. Ordföranden, borgmästare Åke Jansler, lämnade därvid en redogörelse över årets verksamhet och utbringade ett leve för staden.

F. borgmästaren Iwan Wikström hade samlat ett rikt material av vad som sagts och skrivits om Östersund genom tiderna. Han gjorde nu ett utdrag ur detta och det visade sig vara ömsom ros och ömsom ris. Många dråpliga uttryck och omdömen citerades och väckte allmän munterhet. Även f. förste landskanslisten E. P. Hamrell »drog sitt strå till stacken» och återgav en del uttalanden, som ej voro direkt skönmålande.

Landsantikvarien Olof Svenonius gav uttryck för sin glädje över det flitiga historieforskandet i länet och staden och gav därvid en särskild eloge åt GÖ som representant för detta forskarnit.

Stämningen var under hela aftonen den bästa, och deltagarna kunde bryta upp med minnet av en samvaro, som på ett traditionsenligt sätt anslöt sig till raden av GÖ:s trivsamma årsfester.

C.S. J.

 

Godtemplarhuset

 

fyller i är 75 år som teaterhus, men det jubileet tar man inte så högtidligt på. Det har i alla fall uppmärksammats med en intressant fotoutställning i teaterns övre foajé. Expon, som ordnats av redaktör Carl Melin, kommer att finnas tillgänglig under hela höstsäsongen.

 

Styrelseberättelse

 

Styrelsen för Föreningen Gamla Östersund får härmed avgiva följande berättelse över verksamhetsåret den 23/10 1959—23/10 1960.

Stadsmuseet och Olof Ahlbergshallen ha under året hållits öppna för allmänheten sålunda:
18/10     1959—14/6      1960      söndagar     kl.    13—16
15/6       1960—15/8      1960      dagligen      kl.    13—16
16/8       1960—tv                       söndagar     kl.    13—16

Efter särskild överenskommelse har museet visats av intendenten å andra tider än ovanstående för studiecirklar, föreningar, skolklasser m. fl. grupper. Dessas antal har under året uppgått till 20. Antalet museibesökare har under året utgjort 2.098, därav 151 minderåriga.

Liksom under föregående år har under tiden 15/6—15/8 Jämtlands Turistförening medgivits rätt att i entréhallen till stadsmuseet bedriva turistservice. Under tiden 16/11 1959—14/6 1960 och 16/8—tv har en del av entréhallen mot ersättning varit upplåten till Jämtlands Turistförening.

Fr. o. m. den 1/6 1960 har föreningen avstått från nyttjanderätten till museisalen i rådhuset jämte förrummet till denna.

Fotograf Arvid Hailing har under året för föreningens räkning fotograferat de fastigheten i stadsbebyggelsen, å vilka rivningsbeslut förelegat.

Föreningens porträttmatrikel med biografiska uppgifter om medlemmarna har nu vuxit till elva färdigställda band med 550 medlemmar.

Vid förra årsmötet och därefter har föreningen erhållit gåvor enligt bil. 1.

Styrelsen har av konstnären Sture Svensson, den konstnärlige rådgivaren vid stadsmuseets grundande, inköpt ett av denne målat självporträtt.

Föreningens årsskrift — den tjugotredje årgången — utdelas vid årsmötet. Såsom redaktionskommitté har fungerat hrr Heimer Wikström, Per Andersson och Carl S. Jonsson.

På Samuel Permans grav har idag nedlagts en krans.

Av föreningens medlemmar har under året avlidit: f. d. grosshandlaren Manne Hopstadius, smidesmästaren Thure Lundin, f. d. överstelöjtnanten Bengt Kjellman, f. d. postassistenten Ivar Särenholm, revisor Karl Kihlström, f. d. disponenten Julius Holmer, elektrikern Olle Husberg, hedersledamoten fil. dr Janrik Bromé, f. d. distriktslantmätaren Frithiof Suwe, f. d. järnvägskontoristen Gustav Bergholm, skräddarmästaren Hjalmar Jacobsson och köpmannen Sigurd Wick- berg.

22 nya medlemmar ha efter inval inträtt i föreningen vid förra årsmötet.

Medlemsantalet utgör nu 341 (före årsmötet).

Till hedersledamöter i föreningen kallades vid föregående årsmöte f. borgmästaren Iwan Wikström samt f. överlantmätaren F .C. R. Langéen.

Styrelsen har under året utgjorts av ordförande borgmästare Åke Jansler, v. ordförande och tillika skattmästare direktör Anders Lundvall, sekreterare byrådirektör Lennart Edström, intendent överste Erland Lindhammar samt faktor

S. Holm, överste Rolf Kjellin och advokat F. Victor.

Beträffande föreningens ekonomiska ställning och räkenskaper hänvisas till revisionsberättelsen.

Östersund den 23 oktober 1960,

Åke Jansler

 

Revisionsberättelse

 

Undertecknade, utsedda att granska räkenskaperna för Föreningen Gamla Östersund för tiden 24 oktober 1959 till 23 oktober I960, få härmed efter fullgjort uppdrag avgiva följande berättelse:

Tillgodohavande den 23 oktober 1959……………….. kr. 3.756: 87
Inkomster:
325 st. betalda årsavgifter………………………………… kr. 3.268: —
Sålda böcker etc …………………………………………………..» 580:91
» souvenirer………………………………………………………… » 232:25
Räntor …………………………………………………………………» 144:09
Försålda biljetter till Museet……………………………….. » 1.690: —
Diverse……………………………………………………………. » 7.983:44…………. » 13.898:69
Tillgodohavanden och inkomster…………………………………………………… kr. 17.655:56

Utgifter:

Samlingarna…………………………………………………… kr. 1.425:56
Årsskrifter………………………………………………………… » 1.845:34
Årsmötet………………………………………………………….. » 1.322:80
Trycksaker, annonser etc : . . . . ……………………………..» 593:16
Porton o. ink. avgifter…………………………………………… » 351:35
Uppvaktningar………………………………………………….. » 1.408:75
Personregistret……………………………………………………. » 226:39
Inventarier…………………………………………………………… » 335: —
Souvenirer…………………………………………………………… » 498:59
Omkostnader för Museet…………………………………….. » 3.768:17
Diverse…………………………………………………………….. » 4.036:67 ……….. kr. 15.811:78
Summa tillgångar…………………………………………….. kr. 1.843: 78……….. Kr. 17.655: 56

Tillgångarna äro placerade å sparkasseräkning i Sundsvalls Enskilda Bank, å postgiro, i Riksgäldskontoret i form av nom. kr. 1.500: — i Statsskuldboken inskrivna obligationer samt hos redogöraren i form av kontanter och nom. kr. 200: — Svenska Statens premieobligationer.

I kolumnen »Diverse», Inkomster, ingår bl.a.
Kr   400:— gåva av Östersunds Tjänstemannaförening
200:— engångsavgift
300:— städningsbidrag från Jämtlands Turistförening
525:— hyresbidrag från d:o
448:22 Drätselkammarens del av kostnader frän museet
3.768:17 Museikostnader, överförda till Museifonden
844:75 biljettintäkter till Drätselkammaren
1.400:— lån av Museifonden.

FONDER.
Museifonden:
Tillgodohavanden 23/10 1959……………………….. kr. 14.223: 85

Inkomster:
Gåva av Östersunds-Posten………………………………….. kr. 500:-
Bankräntor……………………………………………………………. » 533:90
Biljettintäkter……………………………………………………….. » 1.690:-
Drätselkammarens del av kostnader…………………………. » 439:22
Turistföreningens hyres- och städningsbidrag…………….. » 825:-
Diverse Inkomster…………………………………………………….. » 87:70 …..kr.   4.075:82
Summa kronor……………………………………………………………………………kr  18.299: 67

Utgifter:
Sture Svenssons oljemålning …………………………………kr. 400: —
Diverse arbeten…………………………………………………………301:50
Museikostnader………………………………………………………3.768:17
Biljettintäkter till Drätselkammaren……………………………….844:75
Lån till Föreningen…………………………………………………..1.400: —  ……….6.714:42
23/10 1960 tillgodohavande i Sundsvalls
Enskilda Bank  ……………………………………………………………………………..11.585:25
Summa kronor……………………………………………………………………………….18.299:67

Anna och Gottfrid Romans Understödsfond
23/10 1959 tillgodohavande………………………………………………………..kr. 20.026:77
Inkomster:
Ränta………………………………………………………………… kr. 926:59…………. » 926:59
Summa kronor ……………………………………………………………………………..20.953:36

Utgifter:
Gåva till Alda Karlsson……………………………………….. kr. 150- —
» » Aina Nordin…………………………………………………… » 150: —
» » Edit Svensson……………………………………………….. » 150: —         kr……450:-
23/10 1960 tillgodohavande i Jämtlands läns
Sparbank……………………………………………………………………………………..20.503:36
Summa kronor………………………………………………………………………………20.953:36

Linda Olséns Donationsfond
Tillgodohavande 23/10 1959 ……………………………………………………..kr.  71.111:91
Ränta…………………………………………………………………………………………….3.317:28
23/10 1960 tillgodohavanden i Svenska Handelsbanken…………………….74.429:19
Tillgångarna i fonderna den 23/10 1960 utgjorde tillsammans……………106.517:80

Då anledning till anmärkning ej finnes, få vi tillstyrka ansvarsfrihet revisionen omfattar.

Östersund den 20 oktober 1960.
W. MYRIN                   O. NILSSON

 

Förteckning över under verksamhetsåret
den 23/10 1959 — 23/10 1960 influtna gåvor:

 

Köpman Gösta Berg: Vykort över Stortorget 1959.

Fil. dr Janrik Bromé: Ett ex. av Såningsmannen nr 8/1959 (»Till 100-årsminnet av J. L. Saxons födelse»).

Fil. dr Janrik Bromes dödsbo: Div. fotografier.

F.d. lokförare Anders Bäckman, Varberg: En sax av järn, märkt »Charlotte Lucander».

Fru Anna Freidenfelt, Stockholm: Ett 30-tal foton av östersundsbor.

Köpman Ernst Gustafson, Ett ex. »Adressnummerlängd för Östersunds stad» (1888).

Smidesmästare G. Hult: Järnstativ till ångaren Östersunds skeppsklocka med inskription.

Tandläkare Svante Höglin: Matrikel över medlemmarna i Östersunds frimurareförbund 1890 11/2—1901 21/11. Samtliga nr (utom nr 19) av den i staden åren 1925—1926 utgivna boulevardtidn. »Kvasten».

Boktryckare Carl S. Jonsson: Ett ex. av nr 1, 3, 4, 7, och 10/1925 av boulevardtidningen »Kvasten».

Jämtlands läns fornskriftsällskap: Ett ex. av Petrini: »Räfsten med jämtarna 1613. Rannsakningsprotokoll efter Baltzarfejden».

F.d. bankkamrer Samuel Kinnman, Lidingö: Lagfartsbevis, utfärdat 1871, å tomten nr 24 vid Kyrkogatan. Två gravyrer över Östersund resp. Frösön. En teckning över Östersund på 1860-talet (tre stadsbilder).

Överste Rolf Kjellin: Handlingar avseende »Jämtlands läns förening till skydd för svensk näringsflit».

F.d. överstelöjtnant B. Kjellmans dödsbo: En tavla av tenn som tillhört framlidne järnhandi. Johan Adolf Lundholm.

F.d. överlanlmätare F. C. R. Langéen: Program m.m. vid O. D. konsert i Östersund den 10/6 1903.

Herr Olof N. Larsson, Vaplan: Ett album med tidningsklipp, rörande staden Östersund.

Konstnären Victor Lindahl: Porträtt (kolteckning) av Erik Ferdinand Lilje- borg.

Släktforskaren Daniel Lindström: Div. handlingar från äldre handelsfirmor i Östersund.

Redaktör Carl Melin: Ett 40-tal gruppfotografier, manuskript till bordsvisa, föredragen vid föreningens årsfest 23/10 1959 m.m.

Författaren Per Nilsson-Tannér: Två foton från rivningen 1960 av Per- manska magasinet vid Stortorget.

Köpman T. Nisser: En oljetavla »Frösöbron», målad 1900 av givarens fader.

Herr Einar Ocklind: Broderi med blomstermotiv (inramat) signerat »M.G.D. 1808».

Länsarkitekt Gösta Rollin: Tapetprover m.m. från olika rum i Samuel Permans gård (tomt nr 1 i kv. Ordningsmannen) alltifrån äldsta tid. Prov på lagerblad lagda i stor mängd i fyllningen under det i anslutning till sagda fastighet inrymda apoteket.

Fröken Edit Svensson: Gruppfoto från Stortorget omkr. 1902.

Bokförläggare S. Gunnar Svensson: Ett ex. av Jämtlands-Kuriren nr 153/1907.

F.d. stationsskrivare Lennart Westlinder, Örebro: Porträtt (fotografi) i glas och ram av »kungamakaren» Carl Otto Mörner af Morlanda.

Distriktschefen E. Wibjörn, Uppsala: Foto av en skolorkester i början av 1920- talet vid Östersunds h.a. läroverk.

F.d. borgmästaren Iwan Wikström: Ett ex. av »Jämtlands vägar. Dagboksanteckningar från 1791 af Fale Burman». Av överstelöjtnant Gösta Widmark utarbetad grafisk framställning över järnvägens utbyggnad Sundsvall—Östersund och Bräcke—Storvik. Ett ex. av »Jemtlands läns kalender 1885—1886» och »Jämtlands läns kalender 1910».

F.d. distriktslantmätaren Heimer Wikström: Ett ölglas med förgylld kant med etsning: »Jemtlands fjällpilsner. Änge bryggeri, Östersund». Ett ölglas med etsning: »J. G. Karlssons Nya Glasmagasin, Östersund». Foto av lärarkollegiet vid Östersunds h.a. läroverk läsåret 1915—1916.

Fru Olava Wikström: En av givarinnan vid 95 års ålder virkad tablett.

Major Åke Wisvall: 1 ex. av F.G.Ö:s årsskrift 1948 (upplagan slut).

Grosshandlare P. Åslund: Stadgar och räkenskapshandlingar från den år 1900 startade klubben »Nytta och Nöje».

Östersunds kyrkogårdsförvaltning: Fyra gravkors av järn.

Östersunds-Posten: Gåva av kr. 400:— och kostnadsfri tryckning av bordsvisa m.m. vid föreningens årsfest 23/10 1959. Div. foton över stadsbebyggelsen m.m.

Östersunds tjänstemannaförening (vid föreningens upplösning den 15/10 1959): 4 st. Svenska statens premieobl. av år 1951 samt kr. 200:—. Föreningens protokolls- och kassaböcker.

 

Nya medlemmar i föreningen den 23/10 1960

 

Vattenrättsingenjör Erik Alström
F.d. överstelöjtnant Åke Bergman
Disponent Per Björås
F.d. landsfiskal Nils Byström
1:e assistent Isak Edgar
Civilingenjör Sven-Eric Ericson
Tandläkare John Eric Folestad
Kommunalarbetare Nils E. Gidén
Kamrer Bengt Gulle
Maskinbiträdet Pelle Hallberg
Professor Gustaf Herulf
Köpman Per Lalander
Biografföreståndare Ivan Leander
Kapten Bengt Lindberg
Kapten Sten Lindahl
Disponent Jan Lundvall
Redaktör Bengt Magnusson
F. d. major Erik Stackell
Järnhandlare Folke Stafverfeldt
Provinsialläkare Torsten Suwe
Direktör Eric Söderberg
Kassör Per Ögren

 

Sedan den 12/10 1960 avlidna medlemmar i föreningen

 

Köpman Sigurd Wickberg 12/10 1960
Direktör Isak Holmer 31/10 1960
Målarmästare Paul Ahlsten 2 5/11 1960
Bryggmästare Oswald Englund 14/2 1961
F.d. jägmästare Ragnar Lindahl 18/2 1961
F.d. kontorschefen Nils Gustavson 28/2 1961
Tryckerifaktor Sigurd Holm 28/5 1961
Tandläkare Gustaf Suwe 2/7 1961
F.d. direktör Axel Rosberg 23/7 1961

 

Antal medlemmar i föreningen

 

Antal medlemmar den 23/10 1960 (före årsmötet) …………….341
Nya medlemmar den 23/10 1960 ……………………………………..22
……………………………………………………………………………………363

Avlidna medlemmar under tiden 12/10 1960—23/10 1961 …….9
Summa medlemmar den 23/10 1961 (före årsmötet)……….. 354

Därav 2 hedersledamöter, 8 ständiga medlemmar 329 årsbetalande och 15 passiva.