063 – 12 13 24 (telefonsvarare) info@foreningengamlaostersund.se

 

Förord

Även föreliggande årsskrift är sammanställd i enlighet med tidigare tillämpade principer. Av utrymmesskäl har petitstil använts
nästan genomgående.
Det är vår förhoppning, att läsekretsen skall finna publikationen lika intressant och värdefull som förut.
Kommittén vill härmed å föreningens vägnar rikta ett varmt tack till alla bidragsgivare, liksom till f. borgmästare Iwan Wikström,
som bl. a. förmedlat kontakt med anhöriga till framlidne justitierådet Louis Améen och av dem utverkat tillstånd för vår förening
att i årsskriften publicera hans minnesanteckningar.

Kommittén vill fästa medlemmarnas uppmärksamhet på meddelandena å sid. 41 rörande bl. a. register till årgångarna 1938—48
och 1949—59.
Redaktör: Anton Svensson
I redaktionskommittén dessutom: Per Andersson och Carl S. Jonsson

 

Stadsfullmäktiges 100-årsjubileum

 

 

Den 5 januari 1863 sammanträdde Östersunds stadsfullmäktige för första gången och på exakt samma datum 196 5 högtidlighölls
100-årsminnet med ett sammanträde under solenna former, jubileumsmiddag i ÖPR:s ljusgård och som offentligt inslag en högtidlighet vid rådhuset följande dag.
Stadsfullmäktiges hundraårsplenum hade samlat så mycket folk, som sessionssalen rimligen kunde rymma, representanter för staden och länet av alla sorter samt gäster från Östersunds nordiska vänorter Odense, Kajana och Trondheim. Sammanträdet inleddes med de ordinarie januariärendena, val av presidium och valberedning samt ett par mindre ärenden, som inte nämnvärt inkräktade på jubileumsdelen.
Denna inleddes med att fullmäktiges ordförande advokat Frans Victor gav en återblick på 1862 års kommunallagsreform, i vars utarbetande den jämtländske talmannen i bondeståndet Nils Larsson i Tullus tagit verksam del. Han skildrade vidare den utveckling, som lett fram till nu gällande kommunallag och de betydelsefulla förändringar, som skett icke minst ifråga om förvaltningsapparaten från den tid, då kommunala förtroendemän utförde sitt arbete utan eller med mycket liten hjälp av tjänstemän, till vår tid, då förvaltningen blivit av så omfattande och komplicerad natur att det är otänkbart att den skall kunna skötas av förtroendemännen själva.
Hr Victor tecknade i fortsättningen en bild av hur Östersund såg ut för hundra år sedan. Staden hade inte mer än 1.619 invånare och den hade en lantlig prägel med gräsbevuxna gator. Enda gatubelysningen var en lampa övernuvarande Samuel Permans Gata mellan
Korg-Olles båda fastigheter. Här fanns ingen vattenledning och inga riktiga avloppsledningar. Näringslivet var ganska väl differentierat och det fanns t. o. m. industri, bl. a. en tändsticksfabrik. Mycket att röra sig med hade stadsfullmäktige inte. År 1863 uppgick inkomsterna till 6.490 kronor, av vilka 3.525 kronor kom frän brännvinshandeln och utskänkningen. Men det gick framåt. År 1882 hade staden växt till 4.600 invånare, år 1915 till 9.700 och nu har vi passerat 25.000. Några data från de 100 åren: 1879 järnvägsförbindelse med Sundsvall, 1882 öppnas den norrländska tvärbanan i sin helhet, i slutet av 70-talet gatubelysning med gasoljelyktor, 1883 telefon, 1889 elektrisk belysning, 1892—1893 första vatten- och avloppsledningen, 1893 förlägges Norrlands artilleriregemente till Östersund, 1910 flyttar Jämtlands fältjägarregemente in till staden och 1912 inviges rådhuset. Hr Victor erinrade till sist om den-särskilt under åren efter depressionen på 30-talet snabba tillväxten, den livliga byggnadsverksamheten, som skapat flera nya stadsdelar, och framförallt den starka expansionen på skolväsendets område.
Härefter var det gratulanternas tur. Landshövding Anders Tottie framförde länsstyrelsens, den övriga statliga länsförvaltningens och sina egna lyckönskningar. För Odense talade borgmester Holger Larsen, för Kajana stadsfullmäktiges ordförande Ville Tikkanen och för Trondheim ordförer Olav Gjaerevoll. Landstingets hyllningar frambärs av riksdagsman Helge Lindström, Frösö köpings av rektor G. Hammarbäck och militärbefälsstabens och Norrlands artilleriregementes av generalmajor Malcolm Murray och överste Göran Schildt. Flera av gratulanterna överlämnade minnesgåvor. Blommor eller telegram hade sänts av Jämtlands fältjägarregemente och
köpmanna- och hantverksorganisationerna.
Tidigare under dagen hade Föreningen Gamla Östersund till stadsfullmäktige överlämnat det första exemplaret av f. borgmästare Iwan Wikströms bok »Ortnamn i Östersund», som föreningen utgivit med bidrag av staden.
På aftonen samlades man i ÖPR:s ljushall till fullmäktiges middag, som blev en både festlig och gemytlig tillställning för de omkring 280 inbjudna. Här var talen hårt ransonerade. Hr Victor hälsade välkommen, doktor Sven Prag hyllade kvinnan i fyndiga rim och landshövdingen tackade för maten. I pausen mellan middagen och den avslutande dansen bänkade sig gästerna i aulan, där 14 trotjänare hos staden ur landshövdingens hand fick ta emot hedersgåvor. Stadens plakett utdelades till fyra avgående stadsfullmäktigeledamöter samt för kulturella insatser till författaren Per Nilsson-Tannér, länsarkitekt Gösta Rollin och kassör Albin Johansson. Som varmt applåderad klimax kom överlämnandet till f. borgmästare Wikström av utmärkelse»Illis quorum .. .». , Slutligen visades den östersundsfilm, som Östersunds filmamatörer inspelat och som under detta år häller på att kompletteras.
Hundraårsjubileets offentliga del var förlagd till söndagen med musik av armémusikkären och tal frän rådhustrappan av stadsfullmäktiges ordförande samt ett ståtligt fyrverkeri frän läroverksplan. Den bistra vinterkylan gjorde tyvärr att endast få stadsbor vågade sig ut för att vara med om evenemanget.
P. An.

 

Ur justitierådet Louis Améens anteckningar

 

Framlidne justitierådet Louis Améen (1862—1926) nedskrev sina minnen fr. o. m. 1914 till sin död, men hann ej avsluta dem.
Anteckningarna ha ännu ej publicerats. Ett avsnitt därav behandlar hans notarietjänstgöring på Jämtlands östra domsagas kansli i Östersund. Genom förmedling av häradshövdingen Thord Melin, härstädes, har justitierådet Améens dotter, fru Hellen Malmström i Stockholm, godhetsfullt lämnat Föreningen Gamla Östersund medgivande att publicera nämnda avsnitt i föreningens årsskrift. Skildringen är, såsom läsaren torde finna, fylld av träffande Iakttagelser och mycken godmodig humor.
Justitierådet Herman Edvard Louis Améen blev efter tjänstgöring i Svea hovrätt häradshövding i Södra Åsbo i Bjäre domsaga 1904 och justitieråd 1909. Han var ordförande i Svenska naturskyddsföreningen från dess bildande 1909 till 1917 och kom tidigt in I Svenska turistföreningen, där han var sekreterare på 1880- och 1890-talen samt ordförande från 1912 till sin död.

 

Tingstiden, Östersund 1885—1888

Staden
Östersund var på denna tid en liten stad på 5.000 innevånare. Genom tvärbanans anläggning hade dess isolering från den övriga världen nyss blivit bruten, och den hade raskt repat sig efter en för ej så länge sedan timad större eldsvåda. Till stor del nybyggd med enkla trähus av samma storlek och utseende liknade den, sedd från höjderna på Frösön, ett uppställt dominospel. Dess gator voro icke stenlagda, och efter någon tids regnande erbjödo de den tröstlösaste anblick. Den lätt uppmjukade jäsleran i marken förvandlades till en klibbig flytande välling, gatorna liknade underjordens floder, såsom man tänkte sig dem då man läste Virgilius, och man hade obehagliga tankar i riktning mot flickan som trampade på brödet. Nå, i allmänhet hände det icke något svårare än att leran sög av och uppslukade ens galoscher, men man tyckte i alla fall, att det var en underlig stad och underliga stadsfullmäktige.
Mellan de små trähusen funnos här och var små potatisåkrar eller trädgårdstäppor med björkar, häggar, rönnar, aspar och en sorts poppelträd samt ett och annat lärkträd. Krusbärsbuskar med ännu i slutet av augusti mogna bär, några blommande rosenbuskar och några stånd av Jämtlands karaktärsväxt, den ståtliga blå stormhatten, utgjorde den mera intima delen av växtligheten.
Trädgårdsgångarna voro ofta belagda med söndersmulad bark. Trakten var nämligen fattig på grus.
Från så gott som alla delar av staden hade man Frösön mitt för sina ögon. Man tyckte, att den låg och simmade på Storsjön som en till hälften nedsänkt krokodil med nosen i vattenbrynet. På de högre belägna ställena såg man även Oviksfjällen. Gamle landshövding Ericson yttrade en gång, då han besökte en av stadens familjer: »Och här ser man ju Oviksfjällen — men det ledsnar man på». I allmänhet var dock utsikten över fjällen stadens stolthet. Den vidgade den lilla småstadshorisonten. I ständigt växlande färger, än i det ljusaste himmelsblåa, än 1 nästan bläcksvart stodo de där de gamla klumparna, då de icke höljde sig i dimmor och oväder. Anträdde de fram ur nattmörkret med nya fina snöhättor på sina dagen förut kala hjässor. An badade de i vårens solljus, och när den stora snöfläcken, som såg ut som en trana, smält undan så mycket, att tranan föreföll att lyfta vingen till flykt, visste man, att det var hög tid för bönderna att släppa ut boskapen på bete.
Vad som i staden slog mig med häpnad var dess rikedom på flaggstänger, karamellburkar och pianon. På varje gård stod en skyhög flaggstång, i alla butiksfönster tronade väldiga karamellburkar och från varje hus förnam man valsen ur Tiggarstudenten eller Volontärmarschen, spelade av mer eller mindre försigkomna musikdyrkare.
I omgivningarna fäste man sig vid den ännu pä hösten friska grönskan — inga bruna stubbåkrar syntes — och de majstångslika granarna, som förde tanken på vinterns snömassor.
Genast efter ankomsten hyrde jag mig ett möblerat rum hos en cigarrhandlare för 25 kr. i månaden. Utsikt hade jag visserligen blott över en sumpig gård och en rinnande takränna, men i farstun utanför hade jag en bur med 10 sommarlikt kvittrande kanariefåglar och i rummet 9 stora oljetryckstavlor med supande munkar och annat trevligt samt dessutom en karta över Ljungans och Indalsälvens flodområden, som verkade flottning och sågverksindustri samt visade, att man befann sig på en uppkryande nordlig latitud. Bland övriga i hyran ingående förmåner utlovades dessutom fritt tillträde till familjens piano och basfiol.

Ett gammalt häradshövdingehus

Jämtlands östra domsagas kansli, där min tjänstgöring nu skulle börja, var inrymt på nedre botten i det gamla Hasselbergska huset vid Prästgatan, där även (vice häradshövding) Thomson hade ett par bostadsrum. Familjen Hasselberg bebodde själv övre våningen, men begagnade även matsalen på nedre botten. Det hörde nämligen till, att t. f. domhavanden*) och hans notarie skulle hållas med
*) Den snart 80-årige häradshövding Hasselberg var ständigt tjänstledig och domsagan sköttes av vice häradshövding Thomson.

 

 

mat, och man ville ej så gärna släppa upp dem i det intimaste familjeskötet, vilket ju var helt förklarligt.
Min första åtgärd efter ankomsten till Östersund var att göra familjen Hasselberg min uppvaktning. I Thomsons sällskap begav jag mig upp på denna, som jag tyckte, rätt så hemska expedition. Vi vandrade genom åtskilliga stora, ödsliga rum, där allting såg ut att ha legat orört sedan världens skapelse och tapeterna stodo ut i stora bubblor från väggarna, och anträffade längst inne 1 ett litet vardagsrum en stor mängd människor samlade kring kaffebrickan. Jag kände allas blickar riktade på mig kritiskt forskande och gjorde invärtes korstecknet. Sedan jag fått den första duvningen och den allmänna uppmärksamheten släppt mig, började jag å min sida se mig omkring.

Av ett på väggen befintligt porträtt av predikanten Rosenius samt av ett par av de närvarande besökandenas prästerliga utseende kunde jag förstå, att familjen hade en viss dragning åt det pietistiska hållet. Jag kom sedermera underfund med, att det Hasselbergska huset var ett gästställe för snart sagt alla länets kyrkoherdar, då de gjorde sina besök i staden. Det oaktat föreföll familjen icke tungsint, utan hade snarare en viss fryntlighet.
Gamle häradshövdingen själv, en ståtlig snart 80-årig gråhårsgubbe, var vid full vigör, ehuru nästan blind. Han satt ofta och stack med gaffeln i de blå blommorna på tallriken, troende att det var köttbitar. Han gick oftast klädd i nattrock, av vilka klädesplagg han hade ett stort antal. Det ansågs att han varierade dem efter sin för tillfället rådande sinnesstämning. När den var som bäst, iförde han sig ett plagg översållat i mönstret med knytnävsstora rosor i de mest prunkande färger, så att han vandrade omkring som en fullständig
blomsterkatalog. Han var en välvillig gammal hedersman och lade sig aldrig i vårt arbete. Endast någon gång då och då kom han in på expeditionen för att glädja sig åt den kända synen av ett sjudande tingsarbete. En gång arrangerade han en sällsam fest. Han upptäckte att han haft sin gamla kappa i 50 år, och nu skulle den få fira sitt jubileum. Kappan uppspikades utbredd på väggen och pryddes med blommor och grönt. Därefter dracks kl. 12 på dagen ett galakaffe till kap­pans ära, i vilket även Thomson och jag fingo deltaga. Tyvärr skulle icke vän­skapsförbundet mellan gubben och hans gamla kappa bli synnerligen mycket långvarigare. Jag hade icke varit länge i Ostersund, förrän den gamle heders­mannen efter några dagars sjukdom helt oväntat gick bort.

Fru Hasselberg var en gladlynt och välfödd matrona, som man hade svårt att tänka sig i en annan ställning än sittande. Hon tillbragte huvudsakligen sin tid med att skriva rent och sätta upp småprotokoll. Hon hade en utmärkt vacker handstil och tillkallades alltid, då införningarna i fastighetsböckerna skulle äga rum. Detta föreföll att vara hennes livs högtidsstunder. Då vankades alltid kl. 12 på dagen s. k. införningskaffe. På slaget 12 inträdde »tant», en gammal fröken Bollevy, som var någonting mitt emellan familjevän och hushållerska och sade på sitt sjungande dalatungomål: »Nu – – -». Detta betydde, att det i salen fanns kaffe med pepparkaksfåglar och mandelkransar, och avbrottet i det trå­kiga arbetet hälsades med utrop av låtsad överraskning och oförställt välbehag.
Av förmiddagskaffe fanns emellertid flera olika sorter. Utom införningskaffe fanns det åtskilliga andra slag av juridiskt kaffe. Födelsedags- och namndags­kaffen voro oräkneliga, då man på detta sätt firade icke blott familjens utan även avlägsna vänners och släktingars hedersdagar. Ett slag utgjordes också av de s. k. »ruskväderskaffena», till vilka klimatets hårdhet ofta gav en kärkommen anledning. Värst var det vid de tider, då familjen av någon anledning var bort­rest och den välvilliga tant Bollevy stod för rusthållet. Då bokstavligen drunk­nade man i kaffe och firade med förmiddagskaffe även den (dock sällsynta) omständigheten, att någon egentlig anledning att dricka kaffe icke förefanns.
Av husets fem barn voro endast två flickor kvar i hemmet. Den äldsta av dem, den smalaste unga dam jag i mitt liv sett, blev sedermera Thomsons maka, den andra föreföll, när man tilltalade henne, skygg som en duva och man vän­tade i varje ögonblick att hon skulle börja smälla med vingarna och ge sig till väders. De unga damerna virkade perpetuellt på en slags smala spetsar. I min oskuld och okunnighet frågade jag en gång, vartill alla dessa spetsar skulle an­vändas. Men det skulle jag ha låtit bli. Ty den unga damen blev blodröd och höll på att sjunka genom golvet.
För tillfället var även den tredje gifta dottern, fru Arbman, i huset med diverse röda och gula barn, vilkas bevågenhet jag tillvann mig genom att av papper göra dem stora propellrar och dymedelst förvandla dem till ångbåtar.

Bland familjens vänner, som oftast visade sig inom husets trösklar, lade man genast märke till en liten vänlig, glädjestrålande man med bomull i öronen, som for omkring som ett torrt skinn och alltid hade bråttom. Det var kryddkräma­ren och rådmannen Fresk. Han delade sin tid mellan sin vid Stora torget be­lägna, av allmogen livligt besökta kryddbod, rådstugan, banken, i vilken han var styrelseledamot, och missionshuset. »Den snälle Fresken», som han kallades, tillhörde den glada religiösa sorten. Han kom om morgnarna ibland inrusande på kansliet, skakade på det hjärtligaste våra händer, antog sin gladaste min och sade: »Gud signe arbetet. Jag ska be att få lämna in den här inteckningen till förnyelse», varefter han blixtsnabbt försvann. Han kunde med milt tröstande röst säga: »All Eder omsorg kasten på Herren, ty Han hafver omsorg om Eder>, och omedelbart tillägga: »Nej, nu måste jag kila till banken.» Han hade en för­färligt stor barnskara och en förfärlig massa bibelspråk på sina väggar och de lade ut förfärlige många påsar med russin och karameller åt barn, som kommo in i kryddboden, och han såg ut att vara en av de lyckligaste människor på jorden.
Så var det gamle prosten Arbman i Sunne och hans originella fru. Den milde gamle prosten var litet distrait och bortkommen och fick tagas lite hand om. Då han varit borta i något ärende, frågade man varandra icke om han kommit hem igen utan om han kommit tillrätta. Prostinnan var hans fullständiga mot­sats, livlig och impulsiv. Man citerade småskrattande hennes heterogena brev med sina tvära övergångar, där i omedelbar följd kunde förekomma t. ex.: »Hör­de i går Pastor X. Stor andans kraft. Skicka mig 10 skål pund lutfisk» o. s. v. Man skrattade också åt hennes barometer. Den påstods bestå av en på skänken i hennes sal anbragt pepparkaka. Blev pepparkakan mjuk, stundade regn. Hård­nade den, kunde man vänta vackert väder. Hennes dotter Rosa bråddes på mo­dern, såg sydländskt livlig ut och sades vara en stor kännare av traktens folk­lore. Hon har senare efter vad jag sett framträtt som författarinna.

En annan emellanåt förekommande gäst var kyrkoherden Frändén i Brunflo. Han väckte min synnerliga förvåning genom det omständliga sätt varpå han tackade för sin middag. Först tackade han i riktning mot efterättstallriken Vår Herre. Sedan bugade han sig för värdinnan och värden och sedan i tur och ord­ning för var och en av de i rummet innevarande. Han skämtade glatt men litet enfaldigt om sadducéerna.
Var huset ständigt fullt av präster, saknades däremot alldeles jurister. Med de eljest rätt talrika juristfamiljerna ,i staden hade man ingen umgängelse och uti stadens nöjen deltog familjen Hasselberg icke. Man uppfriskade sig, då det be­hövdes, med att skriva småprotokoll.

Utom middagarna åtos familjen Hasselbergs måltider vid gående bord. Mat av allehanda sorter stod framsate på salsbordet. Man fyllde där sina tallrikar och uppsökte så en stilla vrå bland blomkrukorna på fönsterborden. Herrarna åto och läste morgontidningarna skiftesvis. Damerna åto och virkade samtidigt på sina evinnerliga spetsar. Det ansågs förtjänstfullt att äta sina tallrikar så absolut rena som möjlige, så att minsta möjliga besvär återstod för den som skulle diska. Råkade man spilla på duken, blev man föremål för långvarigt och beklagande ojande. Man fick göra bekantskap med åtskilliga nya rätter, svin­fötter, blodplättar, killing, harr, röding och sik samt underliga sorters bröd för­utom tunnbröd, ett slags tunt, utkavlat mjukt, sege bröd, som till konsistensen nå­got påminde om en våt handduk. När detta skulle förtäras, hoprullades det i en lång rulle, vilken angreps från ändan, så att bordssällskapet något påminde om en hjord snabelförsedda elefanter eller flöjtblåsare. Oxkött förekom nästan aldrig. Kålsoppa åts varje söndag och till efterrätt bjöds varannan söndag lingonpäron och varannan skarpskyttar, ett slags rörformiga bakelser med grädde i, som förmodligen fått sitt namn därav att då man bet i ena ändan alle gräddskummet rusade ut som ett skott ur den andra.

Söndagseftermiddagarna bjöds man upp i den eljest fredade övre våningen. Man tillbragte den långsamt framkrypande tiden med att se på gamla årgångar av Förr och nu» och då stämningen var ovanligt hög med att »lägga ord». Vardagarna satt man i regel – om tingsresorna skall jag tala sedan – vid sitt arbete. Det kändes tillfredsställande att utföra ett arbete, som hade bety­delse för någon annan än en själv, men man kunde icke undgå att tycka, att det var nästan för mycket renskrivning och alle för litet att syssla med för ens juridiska medvetande och ärelystnad. Dombok fick man till att börja med skriva endast efter diktamen, och man hade till huvudarbete att uppsätta lagfarter och inteckningar. Man sökte finna så mycket nöje man kunde i de köpehandlingar och undantagskontrakt man timme efter timme fick sitta och kopiera. Man häp­nade över de oerhörda massor av snus en födorådsgubbe ansåg nödigt att för­behålla sig i årligt undantag. Man kände sig utomordentligt road av sådana ut­tryck som »när endera av oss dör, försvinner det ena svinet», och man rördes över den enstämmighet, med vilken alla förbehöllo sig att efter döden få »en anständig och christelig begrafning».

Av skogsavverkningskontrakten fick man en inblick i trävarubolagens verk­samhetsmetoder, och vid läsningen av deras förbehåll om rätt till stränder och vattendrag var det icke utan att man för sin inre blick såg imaginära vattendrag solbelysta glittra fram mellan majstångsgranarna och hörde flottningskarlarna hojta från de vattenspolade stenarna i forsskummet. Men man återkom snart till verkligheten, fattade pennan och skrev nyktert det sedvanliga: »Efter uppläsande häraf och sedan tillika företetts» o. s. v.
Då och då kom någon tung, vadmalsklädd bondgubbe inklampande och fram­tog med seniga, krokota fingrar ur en omätlig bröstfickas djup några gulnade, flottoiga och illaluktande papper. Ibland inträdde åter någon nästan alltför artig och inställsam sågverksinspektor, ibland någon av de djupsinnigt och hemlighets­fullt blickande brännvinsadvokaterna eller kommissionärerna.
Efter middagen tog jag mig en timmes promenad – jag fick sedermera av någon höra att Thornson tyckte att jag var en förfärlig klassik, som nödvändigt ville promenera medan det var ljust – och jag lärde snart känna varje väg i omgivningarna, trots det att man för väglaget största delen av året fick pro­menera i galoscher. Thomson själv, som hela dagen utom vid måltiderna gick klädd i nattrock och iförd sådan mottog alla besökande, smög sig ut först en stund i skymningen. Så började det tämligen enformiga arbetet igen och fort­gick till kvällsvarden. Härefter var man ledig. Jag hade för vana att efter denna gå ned till den efter Storsjön löpande promenaden och gå den i hela dess längd fram och åter så att jag kunde på stammen klappa såväl den nordligaste som den sydligaste av de små, tämligen nyplanterade popplarna i allén. Här gick jag i regel utan att möta någon enda människa, sändande filosofiska tankar upp mot den gnistrande kalla stjärnhimlen. Eller bitande ihop tänderna mot en snö­virvlande nordanstorm. Så gick jag hem med luft och vinternattens friskhet i lungorna, tände min taklampa, släpade fram min gungstol i dess glada, vänliga ljus och tog från hyllan ned gamle Dickens’ Bleak House i den stora gröna illu­strerade upplagan och njöt så som jag sällan har njutit, tills det efter någon timme blev tid att krypa till kojs.

Tingsresorna

Bland de upplevelser en svensk jurists verksamhet skänkt honom, finns det väl inga, som för honom utgöra kärare minnen än de första tingsresorna. Särskilt då man som jag fått göra dem i en av rikets mera intressanta trakter och på en tid, då allting ännu varit sig bra nog likt som i gamla tider, stå de omgivna av ett snart sagt romantiskt ljus.
Jag kan icke motstå lusten att i en litet bredare skildring söka återuppliva dessa minnen. Bland våra fyra tingslag: Brunflo, Refsund, Ragunda och Hackås med Näs, i vilka två ting höllos om året, väljer jag Ragunda såsom det för­nämsta och av de båda tingen tar jag vintertinget såsom det, då traktens för­hållanden framträda mest karakteristiska. Alltså, se här hur den 23-årige nota­rien kände det, när det stundade till vinterting i Ragunda.
Det lilla snöhöljda Ostersund ligger ännu svept i mörker, då man tidigt på morgonen väckes av ett fång ved, som ramlar mot kammargolvet. Det är pigan som skall sätta in en brasa i kakelugnen. Det luktade rimfrost i rummet, ty det är 20 grader kallt ute, men snart dånar det så trevligt bakom kakelugnsluckorna och genom de runda hålen lyser den nytända morgonbrasans friska sken. Runt om på väggar, golv och tak dansa ljus och skuggor sin lekande dans. I dag har sängen inga vidare lockelser. Man springer upp med den ovanligaste spänstighet i den angenäma förnimmelsen av att något ovanligt, något verkligt upplivande står för dörren.
Det är femdagarstinget i Ragunda, som skall börjas i morgon. I dag måste vi resa för att hinna fram i tid. Då jag endast skall medfölja som protokollsförare, kan jag utan tyngande känsla av ansvar hängiva mig åt det väntande nöjet.
Jag går ned till tingskansliet. Hela huset är på benen. Alla äro gripna av stundens vikt. På frukostbordet finnes ej i dag den vanliga enkla frukosten. För en sådan ansträngning som en tingsresa kräves märg i benen, och stora ångande biffar med förlorade ägg inbäras nästan i högtidlig procession av husets kvinnliga innevånare.
På expeditionen står den väldiga svarta skinnattsäcken färdig. Den är tom och ynklig nu. Där finns bara lagböcker, rent papper och blyertspennor. Men vänta tills vi komma hem. Då kan det ligga värdehandlingar till millioner kronors värde i den.
Så kommer Jöns med skjutsen. När man skall på ting, anses det ej överensstämma med ens värdighet att gå till fots det lilla stycket till järnvägsstationen. Åka måste man vare sig man så vill eller inte.
Alla åse Intresserade avfärden, vinka ett till hälften fryntligt, till hälften vördnadsfullt farväl, och den lilla släden slinker av längs stadens Storgata, medan en röd och disig solkula höjer sig över markens frostdimmor, då och då skymd av de ur skorstenarna uppstigande rökpelarna, som så trevligt påminna om kökens kokande kaffepannor.
På vägen passera vi den lille kronofogden. Han vinkar en fanfar med handen under det han citerar: »Till tings, till tings budkavlen går.»
Ja, så kommer man för en stund in i vardagslivet igen, denna gången representerat av en andra klassens järnvägsvagn. I Bräcke blir det emellertid stopp. Här måste man vänta på tåg i fyra timmar. Men man begagnar tiden på angenämaste sätt genom att äta middag på järnvägsstationen. Så åter några timmars resa uppåt norra stambanan. Men så kommer det märkliga. Vi äro i Håsjö, men här är det åter stopp. Generalstopp. Ty järnvägen är icke färdig längre. VI ha hunnit den nordligaste tippen. Vad som ligger bortom har ännu något av tjusande vildmarksstämning över sig.

Vi stiga av. Det är det klaraste månsken. Tingen utsättas alltid så, att man icke skall fä det för mörkt vid de nattliga landsvägsfärderna. Nedanför oss utbreder sig en vacker sjö. Pä sluttningen ovanför se vi Håsjö lilla kyrka med sin stapel, modellen till Skansens berömda Håsjöstapel. Kyrkan är så liten, att enligt sägen den som kommit in genom dörren genast kan taga prästen i hand, där han står i predikstolen.
Det är gnistrande kallt. Näsborraina liksom klistra ihop sig när man andas. Utur tåget kryper den ena ludna gestalten efter den andra. Alla som komma ur andra klassen äro insvepta i fotsida, ljusgula vargskinnspälsar. Alla som komma ur tredje klassen ha svartgråa hundskinnspälsar, likaledes med håret utåt och förfärligt illaluktande. Såge man icke utandningens ångskyar, skulle man icke kunna tro att dessa otympliga, kägelformiga skinnkolosser hade något mänskligt innandöme.
Så klinga bjällrorna och den länga raden av anspända slädar ila fram över den vita slätten och dyka in i furuskogens dunkel på väg mot den stora Ragundabygden.
Varghåren på pälskragen kittla i ansiktet, men man har det så skönt därinne i pälsbyltet. Röra sig kan man icke, fastkilad som man sitter, men den rena luften verkar så livgivande och förbi blickarna skymta de härligaste nordiska vintertavlor.
Men vad är detta? Helt plötsligt befinner man sig inne i ett landskap, livligt påminnande om tavlorna i »Jorden före syndafloden». Vägen tycks slingra sig in mellan dungar av skyhöga stenkolsormbunkar. Jaså, det är ett brandområde från sista skogsbranden. Trädskeletten stå fortfarande kvar, men svarta och sotiga med alla barren avbrända. Tavlan är trolsk i månskenet. Det ligger sagoskimmer i luften.

Så in igen i den mjuka, gröna granskogen. Här finnes huld och skydd. Även i den kalla vinternatten bjuder den på så många små krypin. Det synes helt värmande under de yviga, mossbelupna granarna. Det ser nästan trevligt ut att vara varg.
Fram genom skogen och vildmarken mellan snöhöljda bergsknallar. Ångan står ur hästens näsborrar. Bjällrorna skramla till då han muntert rister på huvudet. Man känner sig som på en sagofärd genom sjumilaskogarna.
Men skogen är icke sjumila. Efter ungefär en timmes färd slutar vildmarken och tavlan växlar. Kransad av i månskenet blånande skogväxta berg ligger framför oss en stor, öppen slätt sakta sluttande nedåt och mötande en liknande sluttning från motsatt håll. Man anar att därnere måste rinna en älv. över slätten står frostdiset dallrande i månljuset. Med gård vid gård ligger där den sovande bygden. Ur ett och annat avlägset fönster lyser en liten eldgnista. Men den gör sig icke mycket, ty månen har belysningen om hand och de snöhöljda åkrarna lysa så bländvita mot de mörka byggnaderna.
Där borta längst i väster står Kullstaberget mörkt och dystert. Det har något som påminner om en stående häst, ett sagovidunder, berett att störta sig in på bygden för att trampa ned människoverket. Men Gudskelov, där höjer sig spiran på Ragunda kyrka och dess helga klockor hålla nog odjuret på avstånd.
Utför ilar släden. Där skymtar Ragundaälvens jättefåra. Ned utför åbrinken, utpå den länga röda träbron. Vid sidan om oss, under oss dåna Hammarforsens väldiga vattenmassor, ännu fria och otämda. Genom brons räckverk ser man virvlarna i strömmen. Så brant upp igen på den motsatta älvbanken med forsens dova mullrande i ryggen. Forsdånet hörs ännu, då släden stannar vid tingsstället i Pålgård. Vi äro framme.
I intet av domsagans tingslag funnos vid denna tid särskilda tingshus. Dom­stolsförhandlingarna höllos i privata hus, där en något så när rymlig sal fanns att tillgå. För längre eller kortare tid uppgjordes sålunda med någon bonde eller gästgivare, att han skulle vara tingsvärd. Tingslokalen i Pålgård är inrymd i en ståtlig bondgård. Man pälsar av sig och ledes in i ett rum på nedre botten, där fotogenlampan sänder ned sitt livande ljus över ett dukat bord med väldiga brödkorgar, smörkummel, ölbuteljsbatal­joner, sardin- och hummerburkar, grisfötter, sylta och stekt fisk – den härligaste laxöring eller harr – allt massivt och ymnigt tilltaget. Bredvid stå kaffekoppar­na och skålen med gigantiska småbröd och smörbakelser.
Synen är uppkryande. Efter den friska slädfärden är värmen och maten guda­gåvor, som man icke föraktar. Samtalet kommer snart igång och med utgångs­punkt från fisken får man den ena skildringen efter den andra från lyckade fisketurer uppe i de avlägsna skogssjöarna eller någon beskrivning över hur fisk rätteligen skall anrättas. Vår värd Bergvall är särskilt stolt över en fisksoppa, som han kan laga till. En gång anrättade han utan annat material än ett tjog fiskhuvuden denna sin soppa, men den gången, medgav han, blev den något väl kraftig.
Från fisken kommer man lätt in på älgjakterna. Detta är tydligen jämtands­ungdomens förnämsta nöje. Något som förresten uppropslistorna på tinget på åtskilliga sätt bestyrka. Man skildrar vidare gärna ortens minnen. Särskilt är den nye notarien» härvid en uppmärksam åhörare. Man har också sådana märk­värdigheter att komma med som Vild-Hussen och Gedungsens torrläggning i slu­tet av 1700-talet. Alldeles här i närheten ligger Ragundasjöns forna botten, och dess bördiga skiften, de s. k. Ragundabottnarna, äro just på detta ting föremål för en tvist, som kommer att upprulla hela den gamla dramatiska tilldragelsen. Man talar om draken i Kullstaberget och har åtskilliga berättelser om pysslingar och dylikt.
Så kommer man in på det stundande tinget och undrar som vanligt om »Elden är på Flygt». Härmed syftar man på ett par kända antagonister, Skönviks bolags förvaltare L. A. Flygt, en f. d. skollärare, maläten till utseendet, men ovanligt duglig, och N. E. Eldh, en f. d. krono jägare, som svurit bolaget ett oblidkeligt hat och sätter igång den ena skogsprocessen efter den andra mot bolaget och dess tjänstemän. Han är med på alla ting, reser omkring med hela Nytt Juridiskt Arkiv i kappsäcken och anträffas ibland ute på landsvägen, då han tror sig en­sam, med armarna uppsträckta i luften för sig själv utösande svordomar över bolaget och Flygt. I allmänhet förlorar han, men med okuvlig envishet snokar han då i böndernas gamla skogskontrakt upp någon ny anledning att börja rätte­gång med bolaget.
Men det börjar bli sent och i morgon förestår oss mycket arbete. Ett 40-tal mål äro utsatta till varje rättegångsdag, och bland dem finns det många segslitna skogsmål. Vi draga oss tillbaka till våra sovrum. I Hackås och Näs hade nota­rien ett väldigt stort rum, i vilket det emellertid knappast fanns några andra inventarier än en säng och ett porträtt av Ignatius Loyola. Här ser det mera hemtrevligt ut. Men täcket är på undersidan klätt med ludet skinn, och byrån smyckad med silkespappersblommor och porslinshundar. Man somnar vid det dova bruset av den aldrig tystnande Hammarforsen.
När man är på tingsstället i Hackås brukar man vakna vid att ett friskt luft­drag slår in i rummet. Vid dörrens öppnande kan man liggande i sin säng omedelbart utanför tröskeln se en gårdsplan med rönnar och skator som en lång sluttning ned till Storsjöns lugna yta och på andra sidan Oviksfjällens blåa klum­par, och mot denna nordiska bakgrund framträder en välfödd piga, försedd med en skramlande kaffebricka, dignande av smörbakelser stora som gatstenar och sockerkransar bastanta som moringar. Dessa läckerheter skjuter hon ogenerat in rakt under ens haka, där man ligger i sängen, och därmed men också endast på detta sätt anses väckningen lagligen verkställd.
Här i Ragunda vaknar man helt förskräckt och tror att en häst kommit in i rummet. Det befinnes vara tingsvaktmästaren, den gamle soldaten Gylfe, som försiktigt smugit sig in för att göra upp morgonbrasan. Men hans skodon äro så väldiga, att de bullra som
hästhovar.
Vintermorgonens mörker är ännu djup. Jag är emellertid snart på benen och går ut i tingssalen. Den ligger där ödslig och tyst, matt belyst av en anspråkslös taklampa. Under sitter Gylfe. I knäet har han den stora tingsbibeln, som han tagit på tingsbordet. Hans långa vita skägg flödar över de gulnade bladen, nötta av flera generationers vittnesfingrar. Genom de bastanta glasögonen betraktar han uppmärksamt de heliga texterna och knaggligt stavande och mumlande gör han sin morgonandakt.
Jag ser mig omkring i tingssalen. Det enkla träbordet med sina bänkar och sin något prydligare domarestol gör just icke något vidare monumentalt intryck. Bakom domarens plats hänger ett godtemplardokument, inramat i en med bron­serade degblommor prydd ram. När det blir varmt i salen, lossna dessa blommor och dimpa i golvet. Första gången det inträffade, vände sig häradshövdingen förvånad om och sade: ».Jag tror här är så varmt att själva bronsen smälter». Runt kring väggarna sitter en gammal suite Napoleonska
bataljbilder.
Här finnes icke vad som alltid brukar finnas i Hackås framför nämndemän­nens platser, nämligen ett antal stånkor innehållande svagdricka. Jag har icke sett något sådant på andra platser och det verkade icke riktigt tilltalande, men nämnden var van att klunka och det tilläts. Kanske i förhoppning att gubbarna därigenom skulle hålla sig bättre vakna.
Notariens första göra är att »kartera småprotokollspapperen». Bondgubbarna komma nämligen in till honom med sina köpehandlingar och inteckningar, och han skall då uträkna huru mycket stämpelpapper dessa betinga samt uppbära därtill erforderliga penningar, allt för att ärendet skall gå litet fortare vid dombordet.
Vid 10-tiden börja tingsförhandlingarna med att domaren förklarar tinget bör­jat och pålyser tingsfrid. Medan han till en början tar emot de s. k. småproto­kollspapperen har man gott tillfälle att titta sig omkring på nämnd och tings­menighet.
Nämndemanstypen är sig lik över hela Sverige. Väderbitna, kantiga, ibland nästan groteskt fula drag, litet småslug blick och åtskilligt medvetande om egen värdighet. Här överraskas man av att gubbarna på sina stelnade, krokiga fingrar ha stora guldklackringar. Det är också icke småbönder det här är fråga om. Deras stora, ännu sparade skogshemman anses värda, åtminstone i somliga trak­ter, ett par hundratusen kronor stycket, och de förtjäna dessutom på varjehanda skogsjobb. Domaren kallar dem här alltid efter deras gårdsnamn för att bättre kunna skilja dem åt. Redan nu kan man märka ett utpräglat klassmedvetande gentemot bolagen eller bolágen som man här säger.
Så undersöker man länsmännen. Här uppvakta alltid två på en gång, då tingslaget består av två länsmansdistrikt. En ståtligare gubbe än länsman Peter Hoflin är icke så lätt att få se. Sedan urminnes tider har han varit distriktets länsman. Vithårig och något böjd står han där nu. Men hans breda bröst och fasta skuldror vittna ännu om de jätte­lika kroppskrafter, för vilka han är känd, och hans väldiga, djupa stämma åskar som ett tordön när det gäller att sätta skräck i missdådare och lösdrivare. Med en blandning av vördnad och fruktan ser man upp till honom. Mot allt, som stör lugn och ordning, för han ett strängt regemente. Men över de goda och lag­lydiga människorna härskar han med nådig och faderlig välvilja. Ty länsman Hoflin härskar! I den avlägsna norrländska älvbygden, som av vidsträckta skogsvidder avstänges från den övriga världen, har han genom sin obestridda rättrådighet och dominerande personlighet förvärvat sig anseende som trak­tens enda och oemotsägliga auktoritet. Snart sagt intet arv kan skiftas, ingen gård säljas, inga gamla taga födoråd och intet testamente skrivas utan att Hoflin rådfrågas, och när handlingarna skola uppsättas är det icke de intresserade själva utan länsmannen som bestämmer hur allt skall bliva. Och därmed låter man sig nöja. Och man läser med tårar i ögonen och andäktig vördnad de patriarkaliskt ordrika och av ålderdomliga kraftuttryck överflödande dokumenten, däri gubben givit uttryck åt vad han funnit »godt, rättvist och i saken lämpligast». Utom för vår Herre äger han någon djupare vördnad endast för en enda levande person, den gamle häradshövding Hasselberg, vid vilkens sida han nu i en mansålder sörjt för lagarnas upprätthållande. För dennes vita huvud böjer han djupt sitt eget lika vita, men eljest bär han det stolt på sina väldiga skuldror och hans genom­borrande ögon överfara majestätiskt församlingen, rannsakande hjärtan och njurar.
Det var alltid roligt att iakttaga gubben under tingsrasterna. Medan förhand­lingarna vilade, slog han sig vanligen ned vid fällbordet i nämndens rum utanför tingssalen. Runt omkring honom grupperade sig nämndemännen, ivriga att upp­fånga något visdomens ord. Men gubben tiger. Med värdig långsamhet tar han den ena nypan tobak efter den andra och stoppar i sin pipa.
Nämndemännen försöka sig på att anslå något samtalsämne, tveksamt yttra de sina åsikter alltid med en vädjande sidoblick till länsmannen. Förgäves leta de i den mäktige mannens anletsdrag efter ett uttryck av bifall eller ogillande. Lugn och orubblig blossar han på sin pipa utsändande väldiga rökpuster, som kunna betyda såväl det ena som det andra. Småfolket får tala tills rätta ögon­blicket för ingripande kommer. Samtalet föres liksom trevande och av alla med en känsla att det kan komma att sluta illa. Slutligen är det någon, som tar mod till sig och yttrar sig mera bestämt. Vad han säger har han läst i en tidning och anser därför att åsikten bör med någon trygghet kunna framställas.
Men då är måttet rågat. Utan att ta pipan ur munnen låter gubben höra ett inledande ljud, påminnande om ett lejons rytande i urskogen. Alla de närva­rande förstummas. Nu börjas det. Nu kommer saken att läggas i sitt rätta ljus.
Och så framställer han sina åsikter. Hans grundåskådning är, att sedan salig konung Carl XIV Johans regeringstid mänskligheten icke egentligen gjort några framsteg. Vad som sedan hänt är endast onödiga påhitt av skrävlingar och lät­tingar. Den nyss färdiga järnvägen till trakten har endast haft till uppgift att föra dåliga element in i hans kära bygd. Ungdomen vördar ej längre de gamla, och ärligheten i handel och vandel är snart en övervunnen ståndpunkt. I hans distrikt har sedan världens skapelse knappast någon människa gjort konkurs förrän sista året, då tre lanthandlare gingo omkull. Fabrikerna ha förstört det gedigna ar­betet. Länsmannen har ännu kvar ett par byxor, som han bar då han under sin första Stockholmsresa såg Carl Johan på Ladugårdsgärde hålla revy med gar­dena. Men vem kan nu få någonting, som icke efter några månader ser ut så att icke ens busar och rackare vilja ha det på sig. Nej, tiden har alltför litet Gud för ögonen.
Så talar han. Och hela den gamla generationen tycker att han talat gott. Man känner sig nästan som i kyrkan.
Men de unga … ? Ja, visdomen kommer med de grå håren, tänker länsman­nen, låter höra ett gigantiskt avslutningsrytande och återgår till tystnad och oåtkomligt majestät.
Vid sidan om denne gamle hedersman syntes de övriga länsmännen inom dom­sagan, ehuru var i sitt slag rätt originella, tämligen obetydliga. Den allvarlige, stillsamme länsman Behm i Hackås var mera intresserad av fornforskning, folk­lore och genealogi än av sitt yrke och verkade mycket litet länsman. Detta gjorde så mycket mera länsman Winberg i Brunflo. Hans största intresse i livet tror jag var snus. Då han skulle klara ut någon kinkig fråga, vandrade han fram och tillbaka i rummet, oavbrutet snusande ur en karduspappersstrut. Over hans tjocka mage lade sig västen i tre horisontala veck. I dessa samlade sig det ständigt nedregnande snuset. Jag kunde aldrig se dessa terrassformigt anbragta stoftsamlingar utan att tänka på drottningen av Sabas hängande trädgårdar. Förresten vet jag icke mer om honom än att han uppgavs vara gift efter annons och jag har mycket undrat, om hans hustru någonsin kunnat luta sig mot hans bröst utan att utbrista i de våldsammaste nysningar.
Bland tingsmenigheten utgöras de mera framträdande elementen av ombuden i de ständiga mål mellan sågverksbolag och allmoge, vilka utgjorde den seder­mera så bekanta Norrlandsfrågans ouverture. För bolagen inställde sig i allmän­het någon borgmästare eller rådman från närmaste stad eller någon artig såg­verksinspektor eller flottningschef. Allmogen an,litade likaledes advokater från städerna. Ofta såg man vice häradshövding C.-G. Hay från Sundsvall. Det var en skicklig advokat och som jag hoppas även som människa bättre än sitt
ut­seende, vilket nästan nödvändigt förde tanken på hans tillnamn.
Det var icke utan att bolagsinspektorerna sökte att begagna varje tillfälle att ställa sig in hos myndigheterna. De reste alltid med de förträffligaste matsäckar med rökt ål och kalla järpar, och de anhöllo alltid att domhavanden och nota­rien ville deltaga i deras enkla kost. Det hörde också till, att när sågverksinspek­torerna på gregoriimarknaden kommo till staden, de visade sig på expeditionen och undrade, om de icke kunde få bjuda häradshövdingen och notarien på en liten vardagsmiddag för att på något sätt göra bot för allt det besvär de för­orsakat. Man tyckte nog att det var litet otrevligt med dessa tillställningar. Men man gick. Man åt med samverskval men icke utan välbehag den kräsliga maten. Den gång jag var med – lyckligtvis ännu icke domaremyndig – bestodo gäs­terna endast av Thomson, mig och tre bönder, men vi fingo gåsleverpastej, spar­rispure, rökt lax och hummer, oxtunga och kotletter, sparris, fågel och dessert samt strömmar av vin och champagne. Emellertid, åsyftades det något rackar­tyg, var det dålig uträkning. Man blev snarare extra på sin vakt att icke på minsta sätt gynna bolaget. Dock vill jag göra bolagen den rättvisan, att det sannolikt var deras mening endast att hos domaren vidmakthålla den stämning, som skulle göra honom mera benägen att så snabbt som möjligt utarbeta och tillhandahålla de gravationsbevis och andra handlingar bolagen ständigt behövde. Men jag återvänder till tinget. Skall man bedöma folkkaraktären efter be­skaffenheten av de mål vi hade att handlägga, blir omdömet att jämtarna äro ett mot all överklass ganska sturskt släkte, icke fallna för våldsgärningar men oge­nerade när det gäller att även på mindre tilltalande vägar skaffa sig fördelar.
»Bellt du luurn», det är uttytt »kunde du lura honom», citerades allmänt såsom en äkta jämtländsk replik. Folket var emellertid intelligent och vaket och fallet för köpenskap, men något bortskämt av de lätta skogsförtjänsterna.
Luften i tingssalen blir allt tjockare. De snöhöljda lappsockor, i vilka tings­menigheten tassar omkring, töa upp och utsända vämjeliga dofter. Församlingen spottar och spottar runt omkring sig, så att golvet blir fullkomligt apelkastat. Den glada snöreflexen från fönstret börjar mattas och skymningen faller på. Man drar sig tillbaka till sitt rum för att tvätta av sig tingsflottet. Men plötsligt hör man en ropandes röst i tingssal och trappor. Det är gamle Gylfe, som i sin barskaste kommandoröst ryter fram: »Gå ner och ät!» När han tittar in i våra rum, mildrar han stämmans vrede och säger litet saktmodigare: »Dom skulle gå ner och äta nu.»
Nere kring matbordet samlas nu domare och nämnd, länsmän, advokater och de förnämligaste bland tingsmenigheten. De bittraste motståndare förenas nu på neutral mark och i en gemensam angenäm sysselsättning. Lammet äter smörgås­bord och dricker kallt öl vid lejonets sida. Men den som dricker mest öl av hela sällskapet är Hayen, som störtar ned den ena tumlaren efter den andra. Den goda Burträskosten på en spisbrödssmörgås smakar härligt till den tunna bul­jongen. Köttet har man lyckats få till den grad trådigt att det nästan ser spinn­bart ut, men vad som bjuds av fisk är alltid förstklassigt. Man avslutar med någon blanc-mangé eller dylikt och det oundgängliga kaffet, här lyckligtvis icke såsom i avlägsnare trakter med salt.
Så börjar knoget igen vid tingsbordet och fortgår till 9-tiden på kvällen. Man buntar in sina papper, räknar över stämpelkassan, kopplar av tankarna och ger sig av från den kvava, överhettade och unkna tingssalen ut på en enslig pro­menad i den kalla, tysta månskensbadande vinternatten.
Så går dag efter dag. Någon kväll, då förhandlingarna slutat litet tidigare, kan det hända att det kommer ett meddelande, att en del av de förnämligaste bland tingsbesökarna hålla på med ett litet gemensamt samkväm i någon av granngårdarna, och det frågas om icke häradshövdingen och notarien vilja göra dem äran av sitt sällskap. Man går dit och inträder i ett stort rum, i vilket man för den kringsvävande tobaksröken till en början knappast ser något annat än de vid dörren upphängda oerhörda klasarna av ludna pälsbotforer och varg­skinnspälsar. Småningom ser man något tjog människor, av vilka en del i skjort­ärmarna spela vira eller mjölnarmatte och alla flitigt anlitande de ångande toddyglasen, som de tid efter annan påfylla ur den med ett mattslipat vinlöv prydda konjakskaraffinen och den rykande vattentillbringaren.
Snart sagt alla Sveriges landskap ha sina representanter bland de närvarande – herremansklassen är i Norrland i regel importerad – och många olika yrken förekomma. Man kan genom samtal med alla dessa fackmän få en väsentligt vidgad kunskap om traktens förhållanden, och man insuper med begärlighet deras meddelanden. Man får veta, att bondgummorna skriva efter sidenklän­ningar från Magasin de Printemps i Paris, och lägger man detta tillsammans med att skjutspojken börjat konversera under hitfärden om Brooklynbron och dess konstruktion, får man det intrycket att jämtarna ha en viss amerikansk vakenhet och företagsamhet i karaktären och att det finnes en betydlig kosmo­politisk erfarenhet här, där man trodde att det var nästan vildmark.

 

Två östersundsflickors väg mot stjärnorna
Av Lennart Westlinder

 

Lydia Hedman (Marguerite Leslie)

»Some are Born to sweet delight.» William Blake
Medan man ju ännu kan träffa ganska många landsmän, som känt Martha Hedman eller sett henne uppträda härhemma, förblir Lydia främmande för de flesta svenskar utom de få, som hade turen att i England eller Amerika bevittna hennes triumfer. Hon lämnade tidigt födelsestaden och Sverige och kom aldrig att spela i hemlandet. Detta innebär givetvis ett hinder vid skild­ringen av hennes person och konst­närsskap. Men vittnesbörden i form av tidningsartiklar, recensioner och intervjuer från hennes karriär i de bägge världsstäderna är rikliga nog för att ge en bild av vår celebra landsmaninna.
Lydia Hedman föddes i Ostersund den 3 april 1884. Hon stod under uppväxtåldern närmast syskonen Ture och Martha och tävlade
in­telligens, muntra påfund och gry­ende tjuskraft framgångsrikt med systern. Till omväxling med de sed­vanliga upptågen spelade de stor tea­ter för kvarterets ungar i ett skjul på gården vid Storgatan 56 mot en skälig entré av 2 öre eller en siraps­knäck per person. Efter slutad skol­gång köpte hon vid fyllda 15 år bil­jett för att resa till Amerika och besöka släktingar i Boston, närmare bestämt sin faster, Märta Hedman,vilken som ung emigrerat till New England, och dennas barn. Den yngsta dottern, Ellen, kom att under 36 år verka som missionär i Kina. (Hon lever ännu, heter som gift Ellen Peterson och bor i Daytona nära Florida.) Två ådror tycks kunna spåras i släkten, den religiösa för­kunnelsens och en profan, förkunnelsens från tiljan.
Hon steg alltså sannolikt i Göteborg eller Christiania, det är ovisst vilken­dera hamnen, ombord på en ångare destinerad Newyork eller möjligen Boston. (Jag har förgäves sökt få data.) Föga anade den redan av teaterflugan stungna unga damen att hon om några timmar skulle få nog och övernog av verklighetens dramatik. Martha berättar nämligen på det yttersta av dessa dagar, att båten havererade på Nordsjön, »att samtliga passagerare räddades till en ö samt avhämtades av de norska redarna till Christiania, där ny lägenhet bereddes dem.» Man tänke sig de hemmavaran­des oro. ,. Jag var ju bara barnet, men jag kommer så väl ihåg vad som lästes i
Öster­sundstidningarna – – Vi voro inte normala hemma på en lång tid», säger Martha. Fram kom Lydia i alla fall.

 

 

 

Efter en tids samvaro med släkten i dess fromma miljö for Lydia till Newyork för att förverkliga sina teaterdrömmar. Sedan hon där tränat sig ytterligare i språket och tagit teaterlektioner lyckades hon väcka en teaterchefs intresse. I en pressnotis på sin tid har påståtts, att Lydia skulle ha debuterat i Boston. Detta är oriktigt enligt vad vederbörande på teaterhistoriska avdelningen vid Harvard College Library vid mina besök där kunde fastslå. Däremot kunde bild­arkivet på tidningen Boston Herald visa upp en hel binge scenporträtt av Martha samt ett notisklipp från 1906 ur en chicagotidning, som visste berätta, att en aktris Margaret (amer. stavn.) Leslie blivit strypt i bostaden av sin älskare
Av den riktiga Marguerite Leslie intet spår.
Den vederhäftiga »Who is Who in the Theatre» (London 1916) anger, bekräftat av Martha, att Lydias debut ägde rum i Newyork på Manhattan Theatre den 3 april 1904. Hon, en nittonåring, spelade där Mrs Ogden i Owen Wister’s pjäs »The Virginian» (ej att förväxla med Bartley Campbell’s likanämnda tårdrypande stycke). Det blev en diskret framgång för Lydia i denna amerikanskt moralhaltiga sedeskildring från den starkt baptistbefolkade atlantstaten. Stycket, som länge förblev ytterst populärt, är en skicklig dramatisering av en av denne sekelskiftesförfattares egna romaner.
Men kanske tedde sig för den ambitiösa unga svenskan utsikterna inte lockande i det av scenisk stordrift, hänsynslös tävlan och kabaler kokande Newyork, där språkligt kräsna ättlingar av brittiska emigranter rynkade på näsan åt det språk som talades på tiljan. Kanske längtade hon till den anglosaxiska teaterns högborg, London, att där få spela ut på »riktig» engelska.
Huru som helst, hon for, enligt uppgift efter en tids turnerande i debutpjäsen, med ett amerikanskt sällskap till London.
Det engelska speldramat hade ju länge efter guldåldern befunnit sig i en nedgångsperiod med fä lysande undantag, främst Goldsmith och Sheridan. Man kunde tala om de stora aktörernas och de klena pjäsförfattarnas epok. Men mot 1800-talets slut skedde ett omslag. Vid Lydia Hedmans ankomst till den engelska huvudstaden var renässansen i full gång med Oscar Wilde och Bernhard Shaw som portalfigurer till komedins domäner plus en skara mindre gudar, Arthur Pinero (»Tanqueray’s andra hustru» m. fl. opus) och andra av samma halt, som spelades världen över och i vår egen landsort presenterades av sådana förträffliga sällskap som Rönnblads och Deurells.
Det var, bortsett Shaw, fråga om en mängd spelbara, kvicka och eleganta stycken, oftast av föga djup men så pass djärva som den viktorianska tidsåldern det tillät. De ville spegla brittisk livsstil, företrädesvis de högborgerligas och aristokratins, sådan publiken älskade att studera den från scenen.
I London tog Lydia det till en början försiktigt, gick till en teateragentur, bad om arbete och fick en mindre roll hos Seymour Hicks, en producent av »musicals», den lätta konstform, som redan då lockade storstadspubliken.
En kväll kom Sir Charles Wyndham till föreställningen och fäste sig vid den ungdomliga debutantens sceniska möjligheter. Han skulle bli Lydias konstnärliga öde liksom Charles Frohman (se föreg. art.) blev Marthas.
Sir Charles, länge den tongivande bland världsstadens skådespelande teaterchefer, tillhörde den där och på kontinenten inte ovanliga typ, som gått till teatern efter att först ha provat ett eller annat borgerligt yrke, därigenom vinnande insikter i allehanda och människokunskap, nyttiga även för skådespelaren.
Läkarson frän Liverpool hade han uppfostrats i utlandet och studerat vid Londonuniversitetets och Dublins medicinska fakulteter. Sedan kom han till Amerika, där han under inbördeskriget tjänstgjorde som brigadkirurg. Återkommen till fosterlandet ledde han under årens lopp olika londonteatrar, spelade själv, ofta primus inter pares, med i en lång serie av pjäser. Han adlades 1904.
Lydia Hedman, nu Marguerite Leslie, fick efter grundlig förberedelse sitt elddop under Wyndham’s ledning på His Majesty’s Theatre såsom Viola i skådespelet »Nero» av poeten och dramaturgen Stephen Phillips. I detta stycke och andra söker författaren återuppliva den antika teaterns lagar.
Publiken liksom kritiken blev genast varm inför denna debutant från den kyliga nord. Nu gick hon de två åren under Wyndham’s ledning från seger till seger i dagens bestickande repertoar på olika londonscener med eller utan furstligt namn för att sedan under andra chefer ytterligare hävda sin plats i huvudstaden och vid turnéer ute i öriket.
Hos British Council i Stockholm kunde man för ett par år se’n träffa en äldre gentleman, Mr Charles Ensor, vilken sade sig som ung ha sett henne på The New Theatre hösten 1908 som hertiginnan av Havant i Roy Horniman’s komedi »Bellamy the Magnificent». Han blev panegyrisk då hon kom på tal: »Oh, she was lovely!».

Marguerite Leslie (Lydia Hedman) som hertiginnan av Havant i Roy Horneman’s komedi »Bellamy the Magnificent» på the New Theatre, London

Själv har hon delgivit intervjuare några av sina erfarenheter från dessa är. Medspelande teaterchefer instruerade, säger hon, aldrig sina sujetter. Det fick bli regissörernas sak. Men genom att se och lyssna vid samarbetet med de stora londonartisterna, lärde man av deras förmåga att vila under spelet, att hushålla med sina kraftresurser, men också utnyttja varje skiftning av sin röst. Gerald du Maurier (författarinnan Daphnes broder), som hon ansåg vara tidens största londonskådespelare, kunde allt detta.

Men Amerika lockar på nytt. En amerikan, scenidolen William Faversham, har i augusti 1911 sett henne i ett av hennes londonprogram. Han rapporterar vid sin hemkomst i glödande ordalag hennes triumfer till Oliver Morosco, då Los Angeles’ ledande teaterman. En telegrafisk inbjudan från denne strax därpå att komma dit för ett gästspel når henne en kväll i klädlogen.

»Los Angeles, var är det?» sporde hon sina kamrater. Ingen av dem visste det. Så småningom kom man dock till klarhet. Sedan hon beviljats ledighet flyttade stjärnan i sällskap med Martha till det obekanta land, från vilken mången återvänder — besviken.
I den stora Burbank Theatre, ledd av Morosco, kom hon så att spela en serie ledande roller; i den engelskfödde Charles Kleins skådespel om spelarpassionen, »The Gamblers», rikt på originella situationer, »The Money Moon» och andra program, även engelska, framförda i ett flertal storstäder. Hon började lägga staternas publik för sina fötter.
I en liten sidogata nära Broadway ligger den mångomskrivna Belasco Theatre, en dyster, tegelröd fabriksliknande fasad, lika litet som andra thaliatempel i Newyork någon arkitektonisk skönhet. Dit kallade nu den store David Belasco, rolös inför hennes gryende segrar, den uppgående stjärnan. Hon skulle kreera Henriette Hozleur i »The Secret», Hemligheten, av Henri Bernstein, detta i december 1913. Det blev en av miss Leslies största framgångar i en litterärt och konstnärligt värdefull uppgift. Liksom för Martha i ett annat skådespel av samma märke
Den store judiske fäsören har här höjt sig till diktare och skapat ett karaktärsdrama av mäktig verkan, som helt besegrade den sparsmakade parispubliken, sedan också den anglosaxiska.
»Le Secret» är historien om den vackra Gabrielle Jannelot, sin make trogen och hängiven men till sitt väsen en konstitutivt elak kvinna; hon motarbetar med intriger andras lycka i den mån hon inte själv framkallat den eller njuter fördelar av den. Samtidigt äger hon vissa vinnande positiva egenskaper. Sitt lyte förstår hon att för omgivningen, även maken, skickligt dölja — det är »hemligheten» i hennes natur.
Mot henne står hennes ungdomsväninna, Henriette Hozleur, en förtjusande ung änka, som planerar att gifta om sig med den sympatiske diplomaten Denis le Guenn. Gabrielle låtsas uppmuntra partiet men motverkar dem i smyg och hotar ruinera de ungas lycka. Hon begagnar sig därvid av en fläck i Henriettes förflutna.
Pjästitelns, Hemligheten, innebörd är dubbelbottnad, både materiell och moralisk. Ä ena sidan: hos varje varelse av kvinna född, även den man tror sig bäst känna, döljer sig oanade egenskaper. A den andra: inom varje vår nästa arbetar mystiska instinkter, ofta mycket aktiva, som, när de avslöjats, helt klarlägger ett människoväsen på gott och ont.
Stycket är utvecklingen av denna dubbla hemlighet, tillvarons och själens. Sedan Gabrielle, som vaknar till insikt om sin karaktärs nattsidor, under plågsam självanalys och ånger biktat sig, följer den lyckliga upplösningen.
Stycket blev tack vare Marguerite Leslie som Henriette en av säsongens stora händelser, skriver The Newyork Dramatic Mirror av d. 15 april 1914. En annan kritiker framhäver hur suveränt miss Leslie förstått att, på samma gång förförisk och patetisk, tolka karaktärens oro och sinnesrörelser.
Under denna amerikanska period gjorde hon sommaren 1913 i sällskap med brodern Ture en kort avstickare till Sverige, bl. a. besöktes Östersund och Undersåker.
Enligt The Mirror reste Marguerite Leslie den 28 april 1914 ombord på Mauretania åter till London.

Men i London står ett världskrig för dörren — vem har nu tid att tänka på scenen och scenens folk, dessa verklighetens skuggestalter! Marguerite Leslie skrev

 

 

kontrakt, men londonteatrarna stängdes. Då föreslog henne Charles Frohman, teaterkungen, till vars herradöme även hörde flera av dessa, att än en gång ty sig till Amerika där hon ju redan var berömd. Hon lydde rådet, reste till nya program och nya lagrar i Newyork och provinsen. Hennes tolkning av Valentines roll i »Outcast», ett 4-aktsdrama av Hubert Henry Davies på the Lyceum Theatre i Newyork i november 1914, tycks ha varit ett verkligt lyckokast under härd tävlan med den högt och klart skinande Elsie Ferguson som
motspelerska. Stycket, njutbar: också som läsdrama, betraktas som den tragiskt bortgångne publicistens och författarens märkligaste.
Intervjuer i tidningar och tidskrifter med den celebra svenskan började dugga. Den vänliga personalen pä Newyork Public Library plockade fram åt mig massor av dammigt och murknande material, recensioner och tidskriftsartiklar frän anno dazumal. Marguerite Leslie helsides i färg eller svartvitt.
»London’s Loveliest Leading Lady
Goes Into ‘The Movies’»
är den senaste sensationen och rubriken på en intervju med miss Leslie av den högt fantasibegåvade miss Ada Patterson i februarinumret 1916 av The Green Book Magazine (Chicago). Vad nu filmen beträffar är detta en annan historia, eller ingen historia alls. Lydia, som dittills i den tionde musan på dess dåvarande stadium vägrat att se en konstart, skulle dock av guldet lockas att medverka i några produktioner, som ej satt spår.
Pennskaftets från Chicago rapport är en blandning av oförargliga tokerier, felaktigheter och roande iakttagelser. »Miss Leslie kommer», heter det, »från den nordligt belägna svenska staden Östersund, där nätterna är 6 månader länga, vars skolor tillhör världens mönsterdito, och vars kvinnor äro präktiga, grundligt bildade, skarpsinniga; de har tillträde till alla yrken utom medlemskap av riksdagen . . .» Hon beskriver miss Leslie som »’extremely tall’, av en längd med vilken de gamle begåvade sina gudinnor — det kunde i sanning sägas om henne, att hon är en gudarnas dotter, gudomligt lång och högst gudomligt vacker. Hon har en figur sådan som engelskorna eftersträvar men inte alltid förvärvar: fast, muskulös och utan fetma.»
»Hennes huvud uppbäres av en skulpturalt fulländad hals. Dragen är reguljära, mjukt markerade med en mjölkvit och rosa hy, hennes stora, klara och blå ögon ler under en intelligent panna, ler liksom hennes vackra mun. Anletet inramas av en rikedom av svallande bronsröda lockar a la Tizians kvinnor. Kort sagt den engelska kvinnans drömda ideal förkroppsligat av en svenska.»
Miss Leslie hade också enligt miss P. rest mycket, bl. a. i Sydafrika, där jagat storvilt och skjutit ett lejon. Hon skulle även tillsammans med brodern Ture ha medföljt en valfångare frän Nordkap som »under åtta timmar dragits omkring i storm av den harpunerade valen innan besten utmattats.» Miss Patterson tänkte sig ett »valdrama» skrivet för skådespelerskan, men var finna en val villig att medverka?
Syster Martha hävdar, att allt detta är »digt og forbandet lögn». Lydia hade aldrig varit i Afrika, aldrig skjutit ett lejon, aldrig varit ombord på en valfångare. Hon var i motsats till Martha ingen amazon. Nå, även om det stackars lejonet aldrig existerat i sinnevärlden gjorde det god primadonnereklam.
Några veckor senare, i maj 1916, sitter hon i Newyork, föremål för en mera jordnära behandling av Eileen O’connor i The Theatre Magazine (Newyork).
Miss Leslie tar emot i »sitt charmanta hem, som pryds med antikviteter valda med träffsäker smak — hon förkroppsligar härutinnan liksom i sin klädsel, en enkel klänning i blå crépe de chine med halvlånga ärmar, det bästa av kvinnlighet, som den gamla världen skickar oss amerikaner. Hon sitter med rak hållning, ligger inte och drar sig bland kuddarna, som stjärnor ej sällan för sed haver. Hennes hobbies är ju jakt, ridning och golf.»
Talet kommer in på teaterns värld och ekonomin. En skådespelerska med höga gager skulle, anser miss O’connors interlokutris, inte ge ut mer än en tredjedel av sin inkomst till levnadskostnader och lyx men åt sig skapa en lugn och förfinad hemmiljö till båtnad även för sin konst. Hon skulle spara för ålderns och nedgångens dag.
»Jag är», framhåller miss Leslie, »mycket ekonomisk. Jag skaffar mig alltid goda råd beträffande investeringar och ser upp vad dem beträffar.» Hon säger sig gärna vilja tjäna pengar bl. a. för att kunna bistå de sina. Hon bekostade också Tures studier i England och Tyskland för professorskarriären.
Intervjuarens frågor vad hon tycker om det amerikanska i allmänhet och amerikansk kultur, ett ömtåligt ämne, besvarar miss Leslie med fulländad diplomati. Men hon anser de amerikanska aktrisernas vokala träning otillfredsställande; de vårdslösar sina röstresurser, ger sig inte tid att lyssna på den egna stämman.
Läsningen av detta väckte en hågkomst. När Greta Garbo sommaren 1947 åter, som vanligt under genomskinligt incognito, besökte Stockholm, sam i divans kölvatten en losangelesjournalist, filmkritiker och radioman, som jag frågade om hans intryck här. Jo, bl. a., han kunde inte med den svenska kvinnorösten. Den var illa modulerad med omkastningar stötvis från låg till falsett, kvinnoskrattet oskönt, bullrande. Och i radio — stämman går ju inte fram, man hör inte vad hon säger. Varifrån han hade sina iakttagelser? Från fotbollsstadion, folkrestauranter, konditorier, parties, hörspel — —
»Vilket är bättre, träning privatim under en god teaterpedagog eller elevskola?» undrar miss O’connor.
»Avgjort privatlektioner; det blir bättre behållning, man ägnas särskild omsorg. I elevskolan sitter man ju på skolbänken.»
»Har man tränat Er röst, eller är den sådan den gode Guden gav Er den?» Ty, trots miss Leslies skönhet, behag, förfinade väsen, är stämman hennes största tillgång, menar journalisten.
»Jag har lagt an på att träna och behärska den, tar sånglektioner, det är nyttigt för talrösten. En välbehandlad röst är en gudagåva.»
Men skådespelerskan kunde själv bli infamt påpassad. Hon berättade vid värt sista sammanträffande, hos systern Greta, att hon en kväll efter samspel i London med Marie Tempest blivit inkallad till dennas klädloge, där hon fick följande lilla lektion:
»My dear, man har säkert talat om för Er, att Ni har en vacker stämma, och det är sant. Men det är inte något skäl till, att Ni skulle sjunga när Ni har att tala.»
Och mrs Tempest visste vad hon talade om. Hon betecknas i teaterhistorien som sin generations största comedienne i England, men hade innan hon kom därhän efter elevår hos Manuel Garcia, den spanskfödde sång- och musikpedagogen, startat som operasångerska och på den lyriska scenen firat triumfer i och utanför Europa.
Personlighetens charm hos miss Leslie omvittnas emellertid inte blott i recensioner och intervjuer. Den vittbereste diplomaten Einar Ekstrand skriver i sin minnesbok »Jorden runt på trettio år» a propos sina ryska intryck:
— — — »De återkommo f. ö. med förnyad styrka en kväll då den förtjusande skådespelerskan Marguerite Leslie, syster till Martha Hedman, och min medarbetare från petersburgstiden, Olof Andreas Hedman, gåvo en liten middag på Ritz Carlton för en ryskfödd furstinna, gift med en engelsk officer, samt mr Colby, som sedermera skulle bli U. S. A:s utrikesminister, och mig.
Marguerite Leslie med sin skönhet och kloka, taktfulla älskvärdhet behövde inga smycken för att göra sig gällande. F. d. furstinnan däremot var översållad med pärlor av en storlek, som jag aldrig sett förr.»
Martha framhåller, att Lydia älskade sällskapsliv och var mycket populär. Hon hade en stor vänskapskrets på båda sidor Atlanten. Under de sista åren i Monte Carlo delade hon sin tid på sommaren mellan de mänga vännerna i Sverige och Skottland. Sina vintrar tillbragte hon i Monte Carlo. Där mottog hon den stora bekantskapskrets, som drogs till Rivieran. Hon var en trogen gäst på det lilla furstendömets opera, där sångare av världsklass och konstnärlig balett lockade, men sågs ofta på en annan teater, Monte Carlos Casino. Hon försökte flitigt sin lycka vid rouletten — men med behärskning.

Marguerite Leslie fullföljde under 10-talet sina framgångar i äldre program och nya i Newyork och under turnéer. Hon älskade också att resa både i nya och gamla världen, Österrike, Schweiz, Italien.
Hon var först, i seklets gryning, under ett par år gift med engelsmannen Robert Graham och äktade 1923 markis Mario Carrillo de Albournoz et de Santa Rosa, en av direktörerna för Guaranty Trust Bank i Paris. Paret Inköpte och bosatte sig på egendomen Rennemoulin mellan Seine och Oise (nära huvudstaden).

 

Egendomen Rennemoulin vid Noisy-le-Roi utanför Paris

 

Efter makens död i början på andra världskriget sålde markisinnan stället och slog sig ned i den monegaskiska metropolen, närmare bestämt på Hotel de — l’Ermitage, trots namnet sannerligen icke något tillhåll för eremiter.

Den som där såg henne göra entré och hälsa sina besökande spårade lätt, bakom hennes naturliga enkelhet och vänlighet, i sättet att föra sig la prima donna i någon elegant komedi på His Majesty’s Theatre. Lilla miss Patterson i Chicago hade sett rätt.

Markisinnan avled på Hotel de Paris i Monte Carlo år 1958.

Detta var historien om två östersundsflickors väg mot stjärnorna. De verkade i en annan tid än vår. I dag kan tomma tonåringar från bägge hemisfärerna, en och annan t. o. m. av kungligt blod på sin impressarios sida, för en billig penning förvärva guld och efemär berömmelse. Men de två förstod att genom begåvning, ärligt arbete, energi, fullödigt konstnärskap och charmerande personliga
egen­skaper framgångsrikt hävda sig vid sidan av Londons och Newyorks stora ar­tister inom sin art. De ha därigenom inför publiken på ömse sidor om vattnet hedrat sitt land och sin födelsestad.

 

Nils Kjellberg

IN MEMORIAM

 

Den 22 januari 1962 avled i sitt hem utanför Paris en gammal östersundare, köpman Nils Kjell­berg, son till lokföraren N. A. Kjellberg och född i Odenslund den 24 juni 1891. Efter läroverksåren i Östersund och fullgjord värnplikt vid Jämtlands fältjägare kom han för bokhandlareutbildning till Nordiska Bokhandeln i Stockholm.

Därifrån begav han sig 1919 vidare till Paris, där han fick anställning i Grands Magasins du Louvre, det stora varuhuset, som sektionsinspektör och tolk i skandinaviska språk, tyska och engelska. Efter ett tiotal år där etablerade han sig så små­ningom som affärsman i ett stort exportföretag och klarade sig under uppoffringar igenom den internationella ekonomiska krisen 1935, som drab­bade Frankrike hårt.

År 1939 blev Kjellberg fransk medborgare och anförtroddes under världskriget uppdrag i en krigsmaterialfabrik. Vid krigsslutet 1945 återgick han till affärs­livet, först i livsmedelsbranschen; han anställdes därpå 1953 i det franska dotter­bolaget till Svenska Fläktfabriken. Hans stora verksamhetsförmåga kom emel­lertid att de senaste åren bli nedsatt av sjukdom och en lunginflammation ändade hans liv.

Bakom dessa torra fakta döljer sig för Nils Kjellberg en tillvaro av hård och redlig strävan under både med- och motgång. Han anlände till ett Paris ännu märkt av katastrofen 1918 och kom också att uppleva andra världskrigets Frank­rike på olika platser. Men med ett upphöjt lugn, som aldrig upphörde att enligt motsatsernas lag väcka beundran hos hans franska vänner, och en sällan vack­lande optimism mötte han goda tider och onda. Han och hans älskvärda hustru, f. Buteau, av gammal nantesisk köpmannasläkt, utövade mot resande landsmän stor välvilja och gästfrihet. Genom sin personlighet förstod han att vinna sym­patier för sitt gamla fosterland.

Han efterlämnade utom hustrun sonen (Claude) Nils, som efter studier i juridik och ekonomi avancerat till chef för ett med Svenska Handelsbanken allierat före­tag, samt dottern Jocelyne, gift med elektroingenjören Jacques Roelantz.

Lennart Westlinder

 

Ur Östersunds stadsarkiv

Fortsättning från årsskriften 1962 av Borgerskapets protokoll 1795—1825

 

Pag. 638. d. 2 Martii 1816 var enhällig samankomst

1 :mo Uplästes ankomna författning, såsom Brännvins Bränninga af d. 20 Decem. 1815.

2:do Efterfrågades vad Borgerskapet omtyckte T Wikners förhållande sistledne fastlags Söndagen emot Hr Majoren Ekenstam
Borgerskapet betygade sin ledsnad däröfver, och anhölt att hädanefter vid infallande Predico Dagar det timman altid måtte utsättas – Då Gudstjänst skall börjas och då ringning infaller till att hädanefter förekoma oordning och förargelse.

3:tjo Uplästes Marknad Listan af d. 8 Januar 1816 bestigande till Rdr 61 – 8 sk. – Stadens Handlande och Handtverkare skola
om de ville bigagna ståndsplatser hädan efter betala efter rörelse Rdr 32 – 40 – Rdr Rgs.

4. Uplästes Lars Forsbergs tillstånds bref af Höga Lands Höfd. Embetet af den 22 Januar 1816 att få försöka sin lycka som
Uhrmak. och efter anstält prof vidare få gjöra ansökning härom

5. Pehr Moberg ansökning att blifva antagen Dagsverkkarl. Res: att Moberg må få stadna på prof – men icke betunga staden
el. Landet med betalande

6. Marcknads Vackct utsattes
Res. att efter förr brukelig tour fortsättas.

7. Stam böckerna förestäldes och insamlades

8. Anmält. Ocklund för hugge 2½ tolfter timmer: Res. få hugga högst en Tolf
Upläst och godkändt d. 2 Martii 1816.
Samuel Perman C. E. Granström, Er. Söderberg Mag. D:o1 E. Forsberg Joh: Thelberg Johan Hallgren … ström2) Hallsten And; Granquist. Biberg Fahlström. Tomasson Petter Wikström E. Fryckbom.
Sedan Hr LandsHöfdingen och Hr Majorn gifvit vardera Rdr 1-16. B 😮 steg suman mäd vad som insamlades i sessjons rumet
af Borgersket och Cancellie staten derefter till Rdr 4. 26. tilldelning åt Begge stamböckerna – intygar Sam: Perman

1816 Aprill d. 23. Var Sammanträde med de 10 Äldsta efter kallelse dervid uplästes följande

1 :mo Hattmak.Gesellen Pihlmarks ansökning att blifva antagen som Hattmakare härstädes.
Resolveras enhälligt — att blifva antagen med Borgen för Krono och stads utlagome

2:do Blefv Johan Nordahls Utslag af Höga Lands Höfd. Embetet att vara antagen Contingent Borgare herstädes upläst.

3:tjo beslöts att bortsälja gödning å Torget och inropades Norra dehlen af Handelsm. Wikström för Rdr Rgs.
Södra Dehlen Handelsm. Liström Rdr 1. 4 sk. Rgs. Summa Rdr 2—4 sk. Rgs.
upläst och intygat
Samuel Perman Johan Thelberg P. Kindlund Joh. Hallgren, H. Liström A. Halsten Wallberg Fahlström E: Fryckbom
Pär ErikSon Olof öbom

1816 Juni d. 10. var enhällig saman komst, varvid nedanståände puncter öfverlades.

1 :mo Uplästes de ankomna Kongl. Kungörelser.

2:do Utsattes dag till Bro och Gatlagning — beslöts om Lördags afton d. 15 sådant företaga.

3:to Haga stängning värkställes — värkställes om Lördags förmidag kl. 8:ta till Middagen.

4:o Fullbordas gräfning på kyrkogärden — Nästa Måndag kl. 1 efter middagen, nedra halfva staden, och Tisdagen öfra samma
tid andra hälften.

5:t Svin kreaturen kingas — bör genast värkställas.

6. uprättas hagen kring kyrckan. Hela Lördagen om vädret medgifver

7. Staketet mot Madam Mellberg öfverens kommes — Handl. Söderberg lofvade lämna tillräckeliga Störar emot billig betalning.

8. Väljes fullmägtig till Taxeringen
d. 19. för Riddersk. och adeln Hr Major och Ridd af Ekenstam
D:o Capit D:o Krabbe
för Fräste Ståndet, Prost; Backman, Magist: Wikner
ofrälse ståndspersoner, Postm: Granström, Mönstersk. Biberg,
Borgar Ståndet, Apoth: Sam: Perman, Glasmäst: Bergström, Skrädd: Wallberg, Hand. Söderberg, Hand. Liström, Trackt. Öfelt,
Gördelm: Granqvist, Sämskm. Ocklund, Pehr Ersson

9. Väglagningen föranstaltas — på Allmänna Vägen.

10. Getternas bortförande för den skada de förordsaka.
Resolverades . att instängas och betalas då de träffas utan Geterska.

11. Geterska antages för Kohna — Madam Holmberg var så god som förut och emotog dätta besuer mot 18 sk. stycket och bör
pängarna hälften lemnas nu genast och resten vid halfva getningen.

12. En krut transport går igenom staden i morgon afton vårföre Elden bör släckas under dass genomfart.

13. De conscriberade skola inställa sig i Östberg att mönstras d. 14 Junii.

14. Regements Mötet börjas d. 17 juni

15. Auctjon förettas pä Arrende Lotterna enligt protocollet

16. Sotning, Brandsyn — och Sprutans försökande, värkställes Lördagen i nästa Wecka — till biträde Handelsm. Söderberg
Tracktör Hallsten

Pag. 645. 17. Betalas till StadsCassörn vanliga afgifter.

18. Lagas 2:ne stockar på stora Broen och öfverspikas de 2:ne . . . holen1)

19. Hand: Söderberg ätog sig att göra en Broo öfver gatan emellan Cancellist Rödeen och hans 2:dra Tomt — beviljas.

20. Eric Ahlberg, Anders och Pehr Påhlson — åtagit sig för stängssel, efterse var skifteshage imillan både B2)

1) Början av ordet har ej kunnat läsas, ser ut som »Grim»
2) Resten av ordet har ej kunnat läsas. Ev. »Byarna».

21. Madam Mellberg lofvat upstänga Gerdseli hagen vid kyrkan emot ett åhrs ärende. upläst och godkändt intygas
Sam. Perman C. E. Granström Erik Moberg Söderberg, E. Sundström. Hallgren Mad. Mellberg. J. S. Biberg, S. Kindlund And. Hallsten M: Perman N. Ekström, And:s Hinders A. Bergström, Olof Strid Joh; Thellberg, An. Halsten, And. Ocklund P. Wallberg, Olof Jönss. Ödbom

1816 Marknads Wakt Septbr d. 10 Hattmak Fahlström 1, Lands Secret. Ramstedt 1
d. 11 Handl. Wikström 1, Glasm. Bergström 1

1816 Octobr d. 29 var enhällig samankomst, efter sked Kungörelse, de nedanståände puncter uplästes, öfverenskoms och beslutades

1:mo uplästes alla hitils ankomna Nådige Kungörelser

2:o uplästes Sämskm. Anders Ocklund, ansökning att vinna Burskap
Resolverades Enhälligt att antagas.

3:tjo Eric Johansson Södergrens ansökning att blifva Köpman.
Resolver. enhälligt.

4:to Handl. Boraäus yttrade att Handl. i Sundsvall med 10000 gånger mera rörelse än han, är mindre Taxerat än han och då Hr Lands
Höfd: som behagadt öfvervara samankomsten frågade Borasus om detta yttrande ärkändes så påstod Borarus att skaffa därpå bevis därå.

5. Uplästes Kongl. Cammar Rättn anmärkning öfver Åren 1807 och 1808 Krono Utlagors betalande på Apoth. Perman och Handlande
gämte Handtverkarne. då Handl. Boreus yttrad hadde intet Burskap; el. Mantalsskrifven, utan blef Compagnon med Söderberg.

6. Uplästes 2:ne bref till Magistraten om om en viss klädedrägt för Borgerskap och måhls insändande från Magistrat till Kongl.
HofRätt d. 13 Junii 1816.’)

7. upläst Dagsverkskarlen Moberg Burbref af d. 24 Aug. 1816.

8. Väljes 2;ne Deputerad till Markegångs sättande d. 4 Nov:ber enligt Höga Lands Höfd. Embets skrifvelse af d. 21 sept:ber 1816.
Resolveras att Hand. Kindlund och Garfv. Thelberg skulle som deputerade sig infinna — — på utsatt dag och ställe.

9. Uplästes Kungörelsen om Mantalsskrifning d. 4 Decemb:r med Östersunds stad.

10. Glasmäst. Bergström vill af säga sig Borgarerätt. efter som Borgerskapet Hand Wikström Dräng at slå sönder hans skölt
som glasmästare.

Pag. 650. 11. Hand: Borsus anmälte att Olof Jonsson i Lund säljer 1000:de Rullar Tobac, då han säljer en kista.

12. Uplestes StadsCass. Redovisning för ståndspänningarna och stånd Cassan men som den sednare intet var sumerad el. tiden medgaf ett noga genomseende af någondära, så bör en Revisor, utses förut som noga granskar dässa Räkningar frän dass början
till närvarande.

13. Brandsyn wärkställes Tisdagen d. 5 Nov:br •— med biträde af Hand. Hallgren och Trackt. Hallsten.

14. Cancelllst Rödén finnes1) och Fru Doct. Zetterberg ärkände 15 lass longved som han hemkört — och Garfv. Thelberg 6 lass
Barktäkt ved.

15. Brolagning bör genast företagas Fru Doct. Zetterberg och Handelsm. Wikström lofwade vardera gifa nya stockar att de nödigaste
holen kunna botas.

16. Sandförning pä Gatorna bör nu genast påföras — för varje Tomt, att Gatorna kunna blifva brukbara för gäände.
Resolv. enhälligt att göra hvar sitt bästa till ordnande af ändamåhlet.

17. Betalas för nyttjande af Brännvins Pannas brukande för förledna höst till dato efter anteckningen och efter 32 sk. timmen.

18. öfverens kommes warest Bränvins Bränningen hädanefter skall wärkställas hädanefter.

19. Jonas Andersson anholler blifva till Hökare antagen, då han lofvat skaffa cautjon för utlagorna i Åhr. — Resolverades af en var, varför Jonas Andersson återfick sitt Gamla Burbrefv, som sedan sista flyttningen legat hos Ordningsman.
Betaltes till Geterskan för
Upläst och godkändt intygas
Sam. Perman H. Liström C. E. Granström And. Hallsten, P. Wikström Joh: Hallgren S. Kindlund Jonas Anderson, Tellberg Per Ersson Olof Strid.

1816 Decemb. inkom Höga Lands Höfdinge Embetet Comun utslag för Bond. And. Påhlson i Odensala som anhollitt blifva som
contingent Borgare antagen d. 26 Nov:br 1816 Borgersk. äldste hafve blifvit hörde och icke mot ansökningen haft att andraga
vårföre förklaring afgafs d. 2 Decemb. 1816.

 

Postmästare Carl Adolf Charlier
Några data samlade av Gustaf Lund

 

Den 22 oktober 1842 utnämndes till postmästare i Östersund överstelöjtnanten vid Jämtlands fältjägarregemente Carl Adolf Charlier. Han var född (sannolikt i Stockholm) den 25 mars 1789. Charlier konstituerades till fänrik vid Hallands roteringsbataljon 1808, underlöjtnant utan lön vid Jämtlands regemente 1810, andre löjtnant med fältväbels lön 1812, kapten 1821, major 1832 och överstelöjtnant 1836. Han var riddare av Svärdsorden och innehavare av Carl XIV Johansmedaljen.
Rörande Charliers tjänstgöringsmeriter må följande anföras: I maj 1809 tjänstgjorde han på Skärgårdseskadern under vice amiralen Cederströms befäl, av- mönstrade i oktober och återförde kommenderingen till Landskrona. 1811 tjänst- gjorde han vid Gottlands nationalbeväring, där han även konstituerades till löjtnant och chef för ett jägarkompani. 1813 blev han på egen begäran kommenderad till Pommern med placering vid Hennes Maj:t Drottningens Livregemente och åtföljde detta regementes fältbataljon till de förestående krigsoperationerna i Tyskland över Rhen till Bryssel samt bevistade därunder striderna vid Grossbeeren och Dennewitz. Han deltog i rekognosceringar av staden Dessau under överste Björnstiernas befäl, slaget vid Leipzig, belägringen och intagningen av Lybeck samt belägringarna av fästningarna Jullich och Maastricht. I juli 1814 upphörde tjänstgöringen vid nämnda fältbataljon på grund av förflyttning till Jämtlands regemente, varvid han åtföljde regementet under fälttåget mot norska gränsen.
Charlier gifte sig den 18 augusti 1825 med Carolina Gustafva Grundal, född den 23 maj 1802, död den 12 januari 1875, dotter till kyrkoherden i Sunne, bataljonspredikanten vid Jämtlands regemente 1783—1811 Nils Grundal och Catharina Sofia Sundell. I äkenskapet föddes följande barn:
Carl August, född 1826, död 1882, postmästare i Klippan;
Axel Wilhelm, född 1827, död 1908, provinsialläkare;
Emmerich Emanuel, född 1828, död 1906, inspektor (en son till denne var den framstående astronomen Carl Charlier, professor I Lund);
Emilia Mathilda Sofia, född 1836, död 1894, gift med handlanden Carl Ludvig Holmgren i Östersund.
Charlier skötte ensam posttjänsten i staden. I mantalsuppgift för år 1844 har han gjort följande anteckningar: »Postinspektor i Jemtland med lön. Innehavet bebyggda gården N:o 121 och 122 samt obebyggda d:o N:o 160, 161 med tillhörande jord utom kålhage till den förstnämnde.»
I mantalsuppgift för år 1859 har han gjort följande anteckning: »Postinspektor i staden. Ägare av Gården N:o 147.»
Melander anger i sina anteckningar från 1850-talets Östersund, att dä han och hans bror en söndagsmorgon skulle hämta posten hos gubben Charlier, kom en varg rusande förbi dem med ett hundkräk i gapet. Att det verkligen fanns varg i själva Östersunds stad den tiden bevisas därav, att tullkontrollören Nils Rödén från ett fönster i sin bostad i staden sköt en varg på gatan.
Charlier lär ha varit en mycket originell person med ett häftigt humör men samarbetade mycket gott med grannarna till de militärboställen, som han under sin tjänstetid vid Jämtlands fältjägarregemente innehade.
Charlier dog i Östersund den 19 augusti 1859.

 

Älggroparna i Karlslund

 

 

Ovanstående bild, som mätningsingenjören Gösta Sönne haft godheten ställa till vårt förfogande, visar vad som återstår av den större av de båda älggroparna strax norr om manbyggnaden på egendomen Karlslund. Älggroparna, som med åren blivit allt grundare, funnos där, när apotekaren C. A. Lignell år 1852 för­värvade den mark, huvudsakligen av Björnmyran, varå egendomen Karlslund anlades. Groparna äro belägna, den mindre c:a 16 m. och den större c:a 23 m. norr om manbyggnadens norra gavel, där ett älgstråk tidigaie gått fram.

På bilden ser man f. borgmästaren Iwan Wikström och stadsingenjören Rune Sporrner, som »gått ner sig» i en av de nu ofarliga groparna.

 

Kommunala ärenden
den 1/7 1962—30/6 1963

(Sammanställningen upprättad av stadsfullmäktiges sekreterare drätseldirektör Harry Rydquist)

Östersunds stadsfullmäktige ha under ovannämnda tid fattat följande beslut av mera allmänt intresse:

1962 sept. 18 att för 80.000 kronor inköpa c:a 78.000 m2 råmark i Lugnvik,
att för c:a 978.000 kronor inköpa fastigheter i Odenskog—Odensala för industri- och villabebyggelse,
att inrätta en industrikommitté med fyra ledamöter,
att anvisa ett anslag av 40.000 kronor till omläggning av idrottsplatsen Fyrvallas innerplan m. m.,
att för 1963 års verksamhet bevilja anslag om sammanl. 712.000 kronor till olika ideella föreningar, kulturella institutioner m. fl.,

nov. 20 att uttala sig för ändring av högre allmänna läroverkets organisation,
att bemyndiga skolstyrelsen att hos Kungl. Maj:t göra framställning att fr.o.m. läsåret 1963/64 få inrätta fackskolor i staden,

dec. 18 att anslå 13.500 kronor till firandet av stadsfullmäktiges 100-årsjubileum samt ordnandet av ett vänortsbesök i anslutning till jubileet,

1963 jan. 5 att införa grupplivförsäkring för stadens befattningshavare,

febr. 19 att på så sätt ändra tidigare gällande bestämmelser om formerna för stadens representation att drätselkammaren bemyndigades att med anlitande av beviljade anslag svara för stadens representation och därvid besluta om under vilka former representationen skall utövas,
att — under förutsättning av att ett belopp av 100.000 kronor insamlas för anläggning av en konstfryst ishockeybana och två curlingbanor — i princip låta utföra en dylik anläggning,
att med tacksamhet mottaga Östersunds Kafé AB:s fond,

mars 19 att i sitt yttrande till länsstyrelsen med anledning av utarbetat förslag till kommunblocksindelning uttala att östersundsblocket bör bestå av Östersunds stad och Frösö köping, Sunne, Norderöns, Ås och Näs församlingar samt Brunflo kommun,

april 16 att fastställa arvoden till kommunala förtroendemän,
att anslå ett belopp av 4.000 kronor till Amatörföreningen Frösöspelen som bidrag till resa till USA,

maj 21 att förvärva andelar i Hissmofors AB:s kraftverk i Hissmoforsen m.m. för ett sammanlagt belopp av 41.600.000 kronor och för ändamålet bl. a. upptaga ett obligationslån å 30.000.000 kronor,

juni 18 att godkänna stadgar för Östersundets avloppsreningsverk och avtal ang. verkets uppförande och drift,
att bevilja skolstyrelsen ett tilläggsanslag å 126.870 kronor till driften av 3 fackskolor m. m.,
att reservera ett markområde om 85.000 m2 i Odenskog samt bemyndiga drätselkammaren att å området låta uppföra vissa industrilokaler ävensom lokaler för skyddad verksamhet.

 

Kyrkliga ärenden
den 1/7 1962—30/6 1963
(Sammanställningen upprättad av redaktör Per Hallström, kyrkofullmäktiges sekreterare)

Kyrkofullmäktige 1 Östersund ha under ovannämnda tid fattat följande beslut av mera allmänt intresse:

1962 okt. 9 Efter verkställd utredning i anledning av en motion av hr Sjöblom m. fl. beslöts att fastigheten Sippan nr 1 (Brunflovägen 7) tills vidare skall förbli i församlingens ägo. Tomten reserveras för eventuella framtida behov för kyrkans räkning på denna plats eller för att användas som bytesobjekt vid behov av tomtmark för kyrkans räkning inom annan del av staden.
Fastställdes 1963 års stat med en oförändrad utdebitering av 65 öre pr skattekrona.
Det meddelades att församlingsgården tagits i bruk, och att biskopen lovat inviga de nya lokalerna söndagen den 18 november.

dec. 11 Det meddelades att Kyrkobrödrakåren i Östersund vid församlingsgårdens invigning överlämnat av kåren insamlade medel c:a 65.000 kr. Kåren hade uttalat önskemålet, att medlen ifråga skulle användas för inköp av inventarier, utrustning och konstnärlig
utsmyckning av församlingsgården.

1963 jan. 8 Vid första sammanträdet med den nyvalda fullmäktigeuppsättningen omvaldes till ordförande prosten Gösta Wik och till vice ordförande tandläkaren K.-G. Sjöblom.

maj 14 Med anledning av motion av hrr Åke Eriksson och Ivar Thörn beslöts att utse en central byggnadskommitté för utredning,
planering, samordning och finansiering av församlingens byggnadsfrågor. Närmast gäller det planering av kyrkliga lokaler i Lugnvik, Karlslund och Blomängen-Söder.

 

Årsmöte och samkväm

I en till bristningsgränsen packad stadsfullmäktigesal kunde föreningen Gamla Östersunds ordförande, borgmästare Åke Jansler, på stadens grundläggningsdag den 23 oktober hälsa välkommen till föreningens 39:e årsmöte. Hälsningsorden riktades då särskilt till de 23 nyinvalda medlemmarna, som han hoppades skulle trivas i föreningen och bli värdefulla kuggar i dess arbete.

Under året hade 14 av föreningens medlemmar avlidit, och ordföranden er­inrade med några ord om deras livsgärningar. Han framhöll därvid särskilt det uppskattade livsverk, som grosshandlare Petter Åslund utfört i egenskap av kom­munalman i staden, och kamrer Waldemar Myrins gedigna arbete inom föreningen Gamla Östersund.

Sedan styrelsens förvaltningsberättelse och revisorernas utlåtande godkänts samt stadgeenliga val företagits, var det dags för f. borgmästare Iwan Wikström att enligt löfte tala över ämnet »Något om ortnamn i Östersund». Med sitt av forskarglädje präglade anförande och med många både roliga och delikata upp­gifter ur manuskriptet till en kommande bok höll han åhörarna fängslade av det intressanta ämnet. Hans forskarmöda hade också givit honom glädjen att hitta en sak, som tidigare torde ha varit okänd för de flesta, nämligen att Stor­sjön före 1600-talet hade hetat Frussiön. Härav kunde man alltså förstå, att nam­net var uråldrigt och att guden Fröj även här hade fått låna ut sitt namn.

Föredragshållaren avtackades av ordföranden, och åhörarna visade sin upp­skattning med en varm applåd. Härefter kunde ordföranden slå klubban i bordet och förklara denna del av årsmötet avslutat.

Vid den därpå följande sammankomsten på Hotell Standard bjöd klubbmästa­ren Olle Hallberg till bords. Det var hög stämning redan från början och pratet kom snabbt igång. Vid lämplig tidpunkt lämnades ordet till föreningens ord­förande, borgmästare Åke Jansler, som dels hälsade kvällens gäster och medlem­marna välkomna och dels kompletterade styrelsens berättelse med några ord om »vad sig i riket tilldragit haver» samt talade om föreningens närmaste planer.

Föreningens intendent, överste Erland Lindhammar, kåserade om sina barnaår i staden. Han drog därvid upp många bilder ur sin rika minnesflora, och platser och personnamn han därvid nämnde blev ett glatt återupplivande för många.

Redaktör Carl Melin hade tagit med sig några utdrag ur gamla tidningar, som han läste upp för att belysa »den gamla goda tidens» inte alltid så goda sidor.

F. borgmästare Iwan Wikström tackade för maten, och läroverksadjunkt Mats Eljas, för dagen skrudad i rokoko, underhöll med Bellmanssånger.

Kring borden var pratet som vanligt livligt, och alla såg ut att trivas och ha det lagom mysigt, varför man kan konstatera, att föreningen Gamla Öster­sund — som ordföranden i sitt hälsningstal också sagt — inte bara är en kultur­vårdande institution utan också en kamratförening.

C. S. J.

 

Årsberättelse

 

Styrelsen för Föreningen Gamla Östersund får härmed avgiva följande berät­telse över verksamhetsåret 24/10 1961—23/10 1962.

Det s. k. Gulleska huset, som i samband med rivning år 1954 uppmärktes och av Östersunds stad skänktes till Gamla Östersund, har sedan dess förvarats ute på Jamtliområdet. Föreningens tanke att där återuppföra huset har av ekono­miska skäl hittills icke kunnat förverkligas. I samband med Fornbyn Jamtlis 50-årsjubileum i år startades emellertid efter samråd med föreningens ordfö­rande en insamling, benämnd Jamtligåvan 1962. Meningen var, att de insam­lade medlen skulle av föreningen Heimbygda användas för att återuppföra Gulles hus. Detta har därför nu av Gamla Östersund överlåtits till Heimbygda tillika med ett kontant bidrag till insamlingen med 1.000 kronor.

F.d. borgmästaren Iwan Wikström har i år slutfört en kommenterande sam­manställning av ortnamn i Östersund. Genom gåvobrev har han sedan till för­eningen skänkt manuskriptet till denna sammanställning. Från stadens sida har det ansetts önskvärt, att sammanställningen skulle föreligga i tryck vid hög­tidlighållandet i Östersund av stadsfullmäktigeinstitutionens 100-årsjubileum i början av nästa år. Sedan styrelsen förklarat sig gärna vilja medverka härtill, har stadsfullmäktige anslagit erforderliga medel för arbetets slutliga iordning­ställande och tryckning.

I föregående årsberättelse vädjade styrelsen till de föreningsmedlemmar som äro fastighetsägare i staden att till föreningens intendent översända fotografi över vederbörande fastighet jämte vissa data rörande fastigheten enligt härför fast­ställt formulär. Styrelsen framför ett tack till de medlemmar som hörsammat denna vädjan. Ännu återstår dock mycket innan föreningen kan i sina sam­lingar redovisa åtminstone huvuddelen av stadens nuvarande fastighetsbestånd. Styrelsen vill därför uppmana av frågan berörda medlemmar, som ännu icke insänt ifrågavarande handlingar, att godhetsfullt göra detta. Formulär för ifyl­lande av data m. m. rörande vederbörlig fastighet tillhandahålles efter hänvän­delse till föreningens intendent.

Föreningens porträttmatrikel med biografiska uppgifter om medlemmarna har nu vuxit till tolv färdigställda band med 600 medlemmar.

Under året har stadsmuseet hållits öppet för allmänheten dagligen under tiden 15/6—15/8, söndagar under tiden 1/5—14/6, 16/8—30/11.

Efter särskild överenskommelse har museet av intendenten visats för skol­klasser, föreningar och andra grupper även under icke ordinarie öppethållningstid.

Antalet museibesökare har under året utgjort 1.486 personer.

Den minnestavla över Samuel Perman, som genom föreningens försorg år 1926 uppsattes å en av byggnaderna i fastigheten Stortorget 1, har, sedan denna bygg­nad rivits och ersatts med ny sådan, uppsatts å nya fastigheten.

Föreningen har under året låtit fotografera de fastigheter i stadsbebyggelsen å vilka rivningsbeslut förelegat och av vilka föreningen icke tidigare ägt foto­grafier.

Under verksamhetsåret erhållna gåvor redovisas i bilaga till denna årsberät­telse. (Bilaga A.)

Föreningens årsskrift — den tjugofemte årgången — utdelas vid årsmötet. Så­som redaktionskommitté har fungerat herrar Anton Svensson, Per Andersson och Carl S. Jonsson.

På Samuel Permans grav nedlägges på årsmötesdagen en krans.

Av föreningens medlemmar har under året 14 avlidit: köpman Enock Cederberg, f. d. riksbanksdirektör Gusten Lundholm, f. d. bankkamrer Samuel Lind, f. d. järnarbetare Erland Lundstedt, fabrikör Sven Zanichelli, f. d. hemmans­ägare Ante Mattsson, direktör Torsten Brolén, ciselör Wiktor Bergstrand, f. d. drätselkamrer Wilhelm Wörlund, f. d. major Erik Stackell, f. d. bankkamrer Per Edvard Pettersson, grosshandlare Petter Åslund, f. d. järnvägsbokhållare Alexan­der Sundgren och f. d. bankkamrer Waldemar Myrin.

15 nya medlemmar ha efter inval inträtt i föreningen vid förra årsmötet.

Medlemsantalet utgör f. n. 355 (före årsmötet).

Till hedersledamot i föreningen kallades vid föregående årsmöte f. d. distriktslantmätaren Heimer Wikström.

Styrelsen har under året utgjorts av: ordinarie ledamöter: borgmästare Åke Jansler, ordförande, direktör Anders Lundvall, vice ordförande och tillika skatt­mästare, byrådirektör Lennart Edström, sekreterare, överste Erland Lindhammar, intendent, köpman Olle Hallberg, klubbmästare, överste Rolf Kjellin och advokat Frans Victor; suppleanter: gårdsägare Eric Englund, major Åke Wisvall och rek­tor Anton Svensson.

Beträffande föreningens ekonomiska ställning och räkenskaper hänvisas till revisionsberättelsen.

Östersund den 23 oktober 1962.

Åke Jansler

 

Revisionsberättelse

 

Undertecknade, utsedda att granska räkenskaperna för Föreningen Gamla Östersund för tiden 24 oktober 1961 till 23 oktober 1962, får härmed efter full­gjort uppdrag avgiva följande berättelse:

Tillgodohavande 23 oktober 1961                                                         …………. 2.163:04

Inkomster-
336 st. betalda årsavgifter ……………………………………………………………………  3.358: —
Sålda böcker etc………………………………… 392:05
Sålda skulpturer ……………………………………………………………………  600: —
Räntor ……………………………………………………………………  119:20
Tilly och Paul Ahlsten, enl. testamente ……………………………………………………………………  5.000: —
Östersunds Kafé AB, gåva ……………………………………………………………………  6.000: —
1922 års studenter,    gåva                                   200: —
Annonser i årsskriften ……………………………………………………………………  440: —
Diverse ……………………………………………………………………  104:50……………………………………………. 16.213:75
Tillgodohavande och inkomster kr. 18.376:79

Utgifter:
Samlingarna……………………………………………………………………………………. 1.031:42
Årsskriften……………………………………………………………………………………….  2.766:70
Årsmötet………………………………………………………………………………………….  299: 15
Trycksaker, annonser etc…………………………………………………………………….187:33
Porton och ersättning för ink. avgifter           ………….                           …….. 259: 65
Uppvaktningar ……………………………………………………………………………………  230: —
Personregistret …………………………………………………………………………………  109: 97
Sålda skulpturer ………………………………………………………………………………..  510:70
Kontorsutensilier………………………………………………………………………………….  51:99
Jamtligåvan 1962 …………………………………………………………………………….  1.000:-
Diverse …………………………………………………………………………………… ……… 170:44……….6.617:35
Summa tillgångar kr……………………………………………………………………………………………. 11.759:44
……………………………………………………………………………………………………………….Kronor 18.376:79

 

Tillgångarna äro placerade å sparkasseräkning i Sundsvalls Enskilda Bank, å postgiro, i Riksgäldskontoret i form av nom. kr. 1.000:— i Statsskuldboken in­skrivna obligationer samt hos redogöraren i form av kontanter kr. 461: 01 och nom. kr. 700:— Svenska Statens premieobligationer.

FONDER
MUSEIFONDEN
Tillgodohavande 23.10 1961 …………………………………………………………………..  11.008:71
Inkomster:
Bankräntor …………………………………………………………………………………………………  452:30
Biljettintäkter ……………………………………………………………………………………………..  845:70
Drätselkammarens del av kostnader …………………………………………………………….  358:50……… 1.656:57
Summa ………………………………………..                                      ………………………. kronor            12.665:28

Utgifter:                                              ——
Kostnader för biljettförsäljning ……………………………………………………………………  790: —
Visning och vakthållnng ……………………..  331:75
Telefon och lyse …………………………………  727:45
Drätselkammarens del av biljettintäkter…  375:25……………………………………….. 2.224:45
23.10 1962 tillgodohavande i Sundsvalls Enskilda Bank……………………  10.440: 83
………………………………………………………………………………………Summa kronor 12.665:28

ANNA OCH GOTTFRID ROMANS UNDERSTÖDSFOND
23.10 1961 tillgodohavande   ……… 21.053:64
Inkomster:
Ränta ………………………………………. 1.206:62
Summa kronor………………………………………………. 22.260: 26
Utgifter:
Gåva till tre damer ……………………………………………………………………  450: —
23.10 1962 tillgodohavande  i Jämtlands   läns           Sparbank  810:26
Summa kronor………………………………………………………………. 22.260:26

LINDA OLSÉNS DONATIONSFOND
Tillgodohavande 23.10 1961 …………………………………………….  78.006: 52
Inkomster:
Ränta …………………………………………………………………………….  2.495:39
23.10 1962 tillgodohavande i Svenska Handelsbanken …………..  501:91

Tillgångarna i fonderna den 23.10 1962 utgjorde tillsammans kr. 112.753: —
Då anledning till anmärkning ej finnes få vi tillstyrka ansvarsfrihet för den tid, revisionen omfattar.

Östersund den 12 oktober 1962.
Gotthard Edholm                Elis Sundström

 

Föreningens funktionärer 1962—1963

 

Ordförande:
v. Ordförande:
Sekreterare:
Skattmästare:
Intendent:
Borgmästare Äke Jansler
Direktör Anders Lundvall
Byrådirektör Lennart Edström
Direktör Anders Lundvall
överste Erland Lindhammar
Överste Rolf Kjellin
Advokat Frans Victor
Köpman Olle Hallberg
Styrelscsuppleanter: Gårdsägare Eric Englund
Major Åke Wisvall
F. d. Rektor Anton Svensson
Revisorer: F. d. Bankkamrer Olof Nilsson
Grosshandlare Gotthard Edholm
Revisorssuppleanter: Disponent Elis Sundström
Häradsskrivare Nils Uhlin
Redaktionskommitté: F. d. Rektor Anton Svensson, ordförande
Redaktör Per Andersson
Boktryckare Carl S. Jonsson
Museinämnd: Borgmästare Åke Jansler, ordförande
Överste Erland Lindhammar och
Major Åke Wisvall
Kommitté för planering av ett stadskvarter inom fornbyn Jamtli: Borgmästare Åke Jansler och Arkitekt Gunnar Suwe, valda av föreningen Gamla Östersund, samt Landsantikvarie Lennart Björkquist, Boktryckare B. Berndtsson och Arkitekt SAR T. Klarén, valda av Föreningen Heimbygda.

 

 

Meddelande

 

Samtliga nedanstående publikationer kunna erhållas hos stadens bok- och pappershandlare.
Ortnamn i Östersund av Iwan Wikström.
Den i Östersunds stads historia utomordentligt väl införsatte f. borgmästaren Iwan Wikström har föregående år slutfört en kommenterande sammanställning av ortnamn i Östersund. Pris kr. 13:50

Ett pressuttalande: »Boken kommer utan tvivel att i alla tider vara ovärderlig som en överskådlig och noggrant redovisande källa för var och en, som intresserar sig för staden Östersund och dess bebyggelsehistoria.»

Arkivarie Bertil Flemström i Östersunds-Posten. Register till Föreningen Gamla Östersunds årsskrift 1938—1948
av Albin Johansson. pris kr 3:-

Register till Föreningen Gamla Östersunds årsskrift 1949—1959 av Per Fjellström och Svante Höglin. Pris kr 5:-

 

Förteckning över under verksamhetsåret
23/10 1961 — 23/10 1962 influtna gåvor

 

AB Karl Friman: Kostnadsfri reparation av väggur.

F. d. överpostiljon ]. D. Adolfsson: Fem vävskedar och två skyttlar, använda av äldre östersundsbor. Två djurhornsdelar, fordomdags använda för utspänning av fjälster vid korvstoppning. Två handhyvlar, använda på 1890-talet i S. L. Otterströms snickeriverkstad.

Paul och Tilly Ahlsten (enligt testamente): Femtusen (5.000) kronor till för­eningens verksamhet.

Fru Hanna Assmundson, Frösön: Vimpel i gult och blått som tillhört hjulånga­ren Odin. Fotografi av ångbåten vid Östersunds hamn 1890. Fotografi av hjul­ångaren Odin vid Hornsbergs kaj 1910.

Arkitekt SAR Robert Berghagen, Stockholm: Ett ex. av östersundsutställningens 1905 medalj. Inbunden samling av priskuranter å av kakelugnsmakaren N. G. Nilsson i Östersund saluförda kakelugnar och järnugnar.

Herr Åke Bloss: Sju panoramafotografier över Östersund och Frösön.

Fru Millan Borgström, Karlskrona: Ett ex. av »Östbergets panorama i fick­format» av E. A. Blomgren.

Fröken Torborg Carlén: Porträtt (litografi) av generalmajoren Knut Axel Ryding, 1875—1879 överstelöjtnant och chef för Kungl. Jämtlands fältjägarekår. 72 fotografier av äldre stadsbor.

Gärdsägare Eric Englund: Kostnadsfri uppsättning av skylt m. m. jämte hyllinredning.

Dr Jonas Eriksson: Uppklistrad karta över Östersund, tryckår omkr. 1900.

Lektor Lars Faxén, Linköping: Målat, inramat porträtt av sergeanten Anders Borgh. Porträttet utfört år 1859 av konstnären J. P. Moberg i Östersund.

Hälsovårdsassistent Eric Grahn: Åtta fotografier (stadsbilder) från tiden om­kring 1900.

Fotograf A. Halling: Åtta fotografier av i stadsmuseet utställda föremål.

Grosshandlare Erl. Hcrlitz: Fotografi från år 1911 av fastigheten Storgatan 21.

Fröken Carin Hermansson, Brunflo: Två fotografier av gården Köpmangatan 42 (f. d. 38) omkr. 1910. Inramat fotografi av klass I vid Norra folkskolan i Östersund hösten 1903. Gruppfotografi av studentbal på Hotell Standard 1915. Fem vykort (äldre stadsvyer) från Östersund.

Tandläkare Svante Höglin: 1 ex. av östersundsjournalisternas vårtidning åren 1931, 1939, 1943, 1948. En karta utställningsmärken från Jubileumsutställningen i Östersund 1936. Stadgar för Sällskapet Jämtländsk Konstkultur, för Östersunds Rotaryklubb och för Ångermanlands gille i Östersund. Div. bordsvisor och mat­sedlar samt placeringslistor från privata samkväm i Östersund.

Fältläkare Gösta Janson: Jämtlands läns förenings mot tuberkulos protokoll jämte medlemsbok.

Fabrikör John Johansson: Sex arkivlådor av trä.

Jämtlands-Postens Tryckeri AB: Kostnadsfritt utförd trycksak.

Fru Anna Kjellman: Inramat fotografi av fastigheten Rådhusgatan 32. Släkt­tavla med fotografier över kopparslagare A. A. Lundholms familj 1863 samt ättlingar till denna.

Kungl. Jämtlands fältjägarregementes kamratförening: Medlemsbladet »Fält­jägaren», nr 16—31.

F. d. överlantmätaren F. C. R. Langéen: Byst å piedestal av mahogny av upp­finnaren, kaptenen John Ericsson.

Överingenjör Karl Lignell, Bromma: Fotografi av tredje klassen vid Södra folkskolan i Östersund läsåret 1902—1903. 1 ex. av Stockholms-Tidningens Norrlandsnummer 1954.

F. d. kamrer Helmer Ling: Fotografi av Jämtlands läns centrallasarett år 1902. Gammalt lås till härbrä. Karta upptagande annonser för ett flertal av Öster­sunds handelsfirmor omkr. år 1900.

Fotograf Georg Lingsell: Fem fotografier från det svenska kungaparets besök i Östersund 1911.

Fotograf Wiktor Lundberg: Fotografi (förstoring) av Anders Olson, Öster­sunds första yrkesfotograf.

Fröken Hildur Lundins dödsbo: Inramat gruppfotografi: »Aktiebolaget Öster­sunds diskontbank, f. d. Jämtl:s goodtemplarbank 1887—1907».

Länsarkitektkontoret: Två almanackblad, tryckår 1818, använda (jämte många liknande) såsom makulatur på timmerväggarna i huvudbyggnaden Strandgatan 5, Östersund (riven 1962).

Fru Maja Malmquist, Stocksund: Fotografi av konstnärerna Erik Byström och Göte Hennix.

Köpman Sten Medin, Frösön: Gruppfotografi av medlemmar i Jämtlands Gille 1893. Fem personfotografier.

F. d. bankkamrer Waldemar Medin, Anderslöv: Ett par skidstavar av hickory och två sällträn (slagträn) av hickory av L. A. Johnssons modell. En fjällstav från år 1897.

Redaktör Carl Melin: Handlingar från »Svenska Akademiens vänner i Öster­sund». Ett 100-tal fotografier jämte div. tryck och tidningsurklipp.

F.d. bankkamrer Gustaf Nilsson: 31 nummer från åren 1886—1898 av »Jemten. Månadsblad för Jemtlands stad och bygd». Redogörelse för h. a. läroverket i Östersund läsåren 1876—77, 1895—96, 1903—04. Katalog över Östersunds h. a. läroverk vårterminerna 1896, 1901, 1902, höstterminerna 1896—1903. »Prolog vid D. G:s tioårsjubileum den 15 oktober 1932» av Erik Zeilon, »Sång vid in­vigningen af det nya läroverkshuset i Östersund den 31 augusti 1897» av B. A. F. Stadgar för förbundet Societas (Östersund 1899). »Östersunds gymnasiiförbundslag» (Östersund 1899). 1 st. vykort från kungabesöket i Östersund den 12/7 1902. Arbetsordning vid Östersunds h. a. läroverk läsåren 1895—96 och 1896—97.

1922 års studenter vid h. a. läroverket i Östersund: 200 kr. till främjandet av Föreningen Gamla Östersunds verksamhet.

Konsul Ragnar Ohlson: Inbundet ex. av S. J. Kardell: »Minnen från Fjäll­bygden och Fyrisvall» (Östersund 1961). Jämtlands och Härjedalens diplomato- rium, första delen, första och andra häftena. »Arnljot», handling i tre akter av Wilhelm Peterson-Berger» (Östersund 1956). »Saga, sägen och sång i Jämtebygd» av Johan Lindström-Saxon (Östersund 1960). Klichéer till boken »Hus med dub­bel ingång».

Köpman Paul Pedersen: Fullmakt utfärdad den 24 januari 1810 för kvarter­mästaren vid hästjägarkompaniet av Jämtlands regemente Johan Eric Lundström att vara fanjunkare vid förenämnda kompani. (Hittad vid rivning av »stads­gården», tomt nr 1 i kv. Handelsmannen.)

Fröken Tekla Pettersson: Tio kontrakt rörande av murarmästaren O. J. Petters­son i Östersund utförda arbeten i staden åren 1884—1909.

Länsarkitekt Gösta Rollin: Sju fotografier (stadsvyer) över Östersund. Tre fotografier över delar av äldre bebyggelsen i kv. Onkel Adam. Två ritningar över fastigheten Strandgatan 5. Två uppklistrade tapetprover från Samuel Per­mans fastighet, Stortorget 1. Fem fotografier från rivningen 1953 av den äldre bebyggelsen på norra hälften av tomt nr 4 i kv. Apotekaren. Två fotografier av huvudbyggnaden Strandgatan 5 (vid rivningen 1962). Ett fotografi av plåtkakel­ugn i samma byggnad.

Fanjunkare Roland Sjöberg: 1 ex. av »Indelning af befäl och manskap vid Östersunds brandkår» (1875).

F. d. rektor Anton Svensson: Östersunds folkskolor och Östersunds högre folk­skola: berättelser för läsåren 1916—1917, 1917—1918, 1919—1920. Redogörelser för Östersunds högre folkskola 1924—1927. Redogörelse för Östersunds prak­tiska mellanskola 1937—1952. Årsredogörelser för Östersunds praktiska realskola 1952—1961. Kataloger över Praktiska mellanskolan i Östersund 1942—1952. Kataloger för Östersunds praktiska realskola 1952—1961. Katalog över Öster­sunds praktiska realskola och Östersunds handelsgymnasium läsåret 1961—1962.

Advokat F. Victor: Fotografi: Gregoriimarknad i Östersund (Stortorget) i början av 1900-talet.

Chefredaktör Sven Wallin: Div. affärshandlingar från äldre handelsfirmor i Östersund. Div. fotografier (vintersport).

Fru Emma Wickström: »Kånkback-Anders», inramad oljemålning av Barbro Dillner.

Direktör John Wigen: En »Magnetoelektrisk» maskin av år 1863. (Använd av stadsbor för botande av nervösa sjukdomar och vissa andra åkommor.)

F. d. distriktslantmätare Heimer Wikström: Ställ av trä med rivplån för sva­velstickor. Fotografi av elefanten Jumbo i samband med menageribesök i Öster­sund omkr. år 1895.

F. d. borgmästare Iwan Wikström: Kartblad, Östersund SO, i skala 1:50.000 med inritade gränser för Östersunds stadsområde. »Indelning af Befäl och Man­skap vid Östersunds brandkår» för åren 1888 och 1890. Jämtlands läns kalender 1917. Jämtland och Härjedalens diplomatarium, första delen, tredje häftet (1418 —1450). Manuskriptet till av givaren författad skrift: »Ortnamn i Östersund».

Kapten M. Wohlin: Fotografi av modeller av pansarfartygen »Monitor» och »Merrimac».

Disponent Nils Zetterström, Frösön: Tre hästjägarfotografier.

Grosshandlare P. Åslund: Resterande del av i januari 1961 skänkt manuskript: »Några minnesanteckningar från det kommunala arbetet i Östersund åren 1911 —1951».

Östersunds-Postens Tryckeri AB: Manuskriptet till G. F. Cavallins skrift »Jämt­land och Östersund på 1840-talet». (Östersund 1916)

Östersunds Kaféaktiebolag: Sextusen (6.000) kronor till föreningens verksamhet.

 

Nya medlemmar i föreningen 23/10 1962

 

F. d. skolvaktmästare Axel Avén
Komminister Gösta Bjermquist
Kapten Per Bohman
F. d. lokförare E. G. Bergström
Vaktmästare Karl Eriksson
Fanjunkare Knut Eriksson
Handlande Axel Grinde
F. d. lappfogde Waldemar Gardham
Möbelhandlare Bror Hagsäter
Distriktschef Carl Hållstedt
Direktör Harald Jacobsson
Kontorist Olle Jonsson
Billackerare Helge Junehag
Köpman John Kåbjörn
Möbelsnickare Fredrik Modin
Kamrer Sven-Ivar Nordin
Tandläkare Bengt Pålstam
Kapten Stig Ramstedt
Fanjunkare Gunnar Svensson
Handelsbiträde Rolf Svensson
Fanjunkare Per Vikberg
Kamrer Rolf Östlund

 

Sedan föregående årsmöte avlidna medlemmar i föreningen

 

F. d. lokmästare John Wilthon 3/11 1962
Lantbrukare Karl Karlsson 25/11 1962
F.d. källarmästare Erik Föök 29/11 1962
F. d. byräassistcnt Magnus Magnusson 9/1 1963
F. d. kamrer Änders-Erik Nilsson 3/2 1963
Prosten Arvid Rönnlund 8/2 1963
F. d. kassör Carl G. Hermams 28/2 1963
F. d. häradsskrivare Nils Sundquist 13/3 1963
F. d. bankdirektör Mats Wåhlin 30/4 1963
F. d. skogschef Gunnar Brandelius 25/5 1963
F. d. jägmästare Ragnar Berglund 30/5 1963
F. d. byråassistcnt Oscar Ingmanson 18/6 1963
F. d. överpostiljon John D. Adolfsson 22/6 1963
F. d. folkskollärare Olof Jansson 23/6 1963
F. d. bankkassör Alf Selander 8/7 1963
F. d. landsfiskal Nils Byström 9/7 1963
F. d. lokförare Anders Bäckman 25/8 1963

 

Antal medlemmar i föreningen

 

Antal medlemmar den 23/10 1962 (före årsmötet)……………………. 355
Nya medlemmar den 23/10 1962…………………………………………….. 23
…………………………………………………………………………………………..378

Avlidna medlemmar under tiden 23/10 1962—23/10 1963…………. 17
Summa medlemmar 23/10 1963 (före årsmötet)…………………….. 361

Därav 3 hedersledamöter, 7 ständiga medlemmar, 334 årsbetalande och 17 passiva.