063 – 12 13 24 (telefonsvarare) info@foreningengamlaostersund.se

 

Förord

Föreliggande årsskrift skiljer sig i fråga om uppställning och urvalsprinciper icke frän tidigare årspublikationer. Möjligen är den på grund av innehållets natur något rikligare illustrerad. I enlighet med uttalade önskemål från läsekretsen är skriften tryckt med en något större och mera lättläst stilart än de närmast föregående fyra årgångarna, varigenom radlängden och sidhöjden behövt utökas med några mm.
Kommittén vill härmed uttala ett varmt tack till samtliga bidragsgivare för de värdefulla artiklarna. Ett par övriga lika intressanta bidrag som influtit måste av utrymmes- och kostnadshänsyn tyvärr stå över till nästkommande år.
Kommittén vill vidare fästa medlemmarnas uppmärksamhet på det meddelande om register och föreningens övriga publikationer, som finnes intaget å sid. 35 i fjolårets årsskrift.
Redaktör:
Anton Svensson
I redaktionskommittén dessutom:
Per Andersson och Carl S. Jonsson

 

Iwan Wikström

NÅGRA MINNESORD

En märkesman i vår stad har gått ur tiden och Gamla Östersund har samtidigt förlorat en av sina mest hängivna medlemmar. Föreningens förutvarande ordförande, förre borgmästaren Iwan Wikström, avsomnade stilla den 29 juli

 

 

i år på Östersunds lasarett, 78 år gammal. Dödsbudet kom oväntat. Visserligen hade Iwan Wikström en tid lidit av ohälsa och under våren genomgått en större operation, men ingen kunde ana, att slutet var så nära. Själv såg han framtiden an med tillförsikt och påtaglig optimism; nu skulle han äntligen få tid att mera odelat ägna sig åt forskning i bl. a. isländska och medeltida handskrifter i nordiska arkiv — hans favoritsysselsättning på äldre dagar. Men även om det inte blev Iwan Wikström förunnat att fortsätta och slutföra vad han tänkt, så är det väl få människor, som kan se tillbaka på ett mera rikt och fullödigt livsverk.

Iwan Wikströms gärning spände över vida fält, men framförallt blev han en kulturens främjare och talesman i stad och län. Här skall erinras endast om hans fruktbringande arbete, när det gällde så skilda områden av kulturlivet som föreningen Heimbygda, Östersunds Orkesterförening, Wilhelm Peterson-Berger Stiftelsen, Jämtlands och Härjedalens diplomatarium, som tillkom på hans initiativ, Jämtlands läns fornskriftsällskap och utgivandet av Östersunds stads historia. Fullbordandet av det i många stycken enastående verket Jämtlands och Härjedalens historia låg honom också särskilt varmt om hjärtat. Som ordförande i arbetsutskottet för verkets utgivande gladde han sig ofantligt åt att det 20-åriga arbetet syntes kunna avslutas under höstens lopp. Även som ordförande i Jämtlands läns bildningsförbund utförde han en mångårig betydelsefull kulturgärning.

Men framförallt var Föreningen Gamla Östersund Iwan Wikströms speciella skötebarn och förblev så ända till slutet. Man behövde inte känna Iwan Wikström särskilt väl för att förstå, att det helt enkelt måste vara på det sättet. Personligen hade han upplevt stadens utveckling från slutet av förra århundradet, då folkmängdstalet höll sig omkring endast 5.000. Genom sina morföräldrar och genom sin mor, vid vilken han var varmt fästad och som stod honom mycket nära, fick han en god inblick i de förhållanden, som rådde här i staden även många årtionden dessförinnan. Under sin långa ämbetstid i rådhusrätten och magistraten fick han sedan möjlighet att på nära håll följa stadens fortsatta utveckling. Ingen kände därför sin stad bättre än Iwan Wikström. Hans varma känslor för hembygden var också djupt och fast rotade i hans själ. Han var en sällsynt hängiven och trofast stadens son!

Redan 1928, sålunda endast fem år efter föreningens tillkomst, valdes Iwan Wikström till dess ordförande och var sedan under hela 31 år framåt Gamla Östersunds självskrivne och outtröttlige ledare. Vid sin avgång 1959 valdes han till föreningens hedersledamot.

Det är ingen överdrift att påstå, att Iwan Wikström betytt mera för Gamla Östersund än någon annan gjort. Med ungdomlig entusiasm, som aldrig syntes minska, med enastående arbetsiver och initiativkraft — allt blandat med en välgörande portion jämtländsk envishet — verkade han för föreningen och kämpade framgångsrikt, när det gällde att hävda föreningens intressen i olika sammanhang. Att nu redogöra för allt vad Iwan Wikström uträttat är väl knappast möjligt; det mesta från denna tid har tillkommit på hans tillskyndan eller på annat sätt burit hans prägel. Hans viktigaste insatser i föreningen var emellertid arbetet för tillkomsten av Stadsmuseet och den inventering av stadens ortnamn som 1962 ledde fram till en kommenterande sammanställning av stort kulturhistoriskt värde, »Ortnamn i Östersund», utgiven i samband med stadsfullmäktiges 100-årsjubileum. Iwan Wikström var väl kvalificerad för den fina utmärkelse, Illis quorum, åttonde storleken, som han vid jubileet fick mottaga.

Det var alltid med stadens bästa för ögonen Iwan Wikström verkade. Vad han uträttat i Gamla Östersund har därför också, direkt eller indirekt, varit till gagn för vår stad i många olika avseenden.

Iwan Wikströms namn kommer att vara outplånligt inristat i Gamla Östersunds hävder. Det blir svårt att fylla det tomrum Iwan Wikström lämnat efter sig i vår krets.

Åke Jansler

 

En skildrare av 1850-talets Östersund
Av Erland Lindhammar

 

I Föreningen Gamla Östersunds samlingar intar arkitekten A. E. Melanders teckningar, målningar och akvareller från 1850-talets Östersund en hedersplats. Med sitt rika motivval och med den noggrannhet varmed konstalstren utförts utgör dessa vid sidan om samme mans på äldre dagar publicerade minnesanteckningar, »Östersund på 1850-talet», ett utomordentligt värdefullt bidrag till stadens äldre historia.

Adolf Emil Melander föddes i Stockholm den 28 februari 1845. Som fyraåring kom han med sina föräldrar till Östersund, där fadern

Arkitekten A. E. Melander

startade bagerirörelse i fastigheten Prästgatan 25. (Den byggnad, i vilken bageriaffären var inrymd, utgöres numera av huset Kyrkgatan 44.)

Sonen Adolf Emil växte upp i ett enkelt och anspråkslöst hem. Redan i pojkåren röjde han konstnärlig begåvning, framförallt ifråga om teckning. Detta i förening med ett vaket intellekt och ett öppet sinne för det pittoreska i tillvaron gjorde honom redan under tidiga ynglingaår mogen att med penna och pensel avbilda platser, byggnader och interiörer i hemstaden.

Och nog fanns det tacksamma motiv för hans skaparglädje. Ännu vilade väl något av Samuel Permans anda över staden. De små oansenliga husen med sina kryddgårdar och kålhagar och de primitiva gatorna, som mera förtjänade namnet byvägar och på vilka — enligt Melander — höns, gäss och ankor fritt rörde sig, gjorde det lilla samhället mera bondskt än stadsmässigt, ett intryck som ytterligare befästes av slåttern på stadslotterna sommartid och vinterns slagtröskning i gårdarna; för att ej nämna en sådan unik företeelse som vargplågan vintertid, då stadens hundar stundom fick släppa livet till. Från yttervärlden var staden så gott som helt isolerad. Det skulle dröja några år in på 1860-talet innan telegrafen gjorde sitt intåg och omkring två decennier förflyta innan staden undfick järnvägens och telefonens välsignelser. 1850-talets Östersund var även ifråga om invånarantalet en oansenlig stad. Den nådde under detta tidsskede aldrig upp till 1.500 invånare. Själv karakteriserar Melander i sina minnesanteckningar barnaårens Östersund som »Min lilla näpna, hjärtekära fädernestad, med all sin oskuldsfulla lantidyll, där det fanns flera kryddtäppor, jättediken, gräs- och sädesfält än människoboningar — — —».

Det var i denna miljö som Adolf Emil Melander innan sitt adertonde år lade grunden till sitt värdefulla bildgalleri över staden. Våren 1863 lämnade han definitivt barndomshemmet för att i Stockholm söka utlopp för sin konstnärliga läggning.

Den melanderska bildsamlingen — inalles 61 nummer — är en gåva till Föreningen av konstnären med undantag av fyra teckningar, som skänkts av Melanders dottersöner, arkitekten Sten Dalén, Gävle, och notarien Erik Dalén, Falköping. Tidpunkten för teckningarnas slutgiltiga utformning är något oklar, enär de sakna årtal. Man kan emellertid utgå ifrån att arbetet utförts under de sista åren av Melanders levnad, sedan han lämnat sin yrkesverksamhet och därigenom beretts tillfälle att fullständiga de under ungdomsåren i hemstaden med yttersta omsorg utarbetade skisserna. Härför talar även den omständigheten att de fullbordade konstalstren — i vissa fall med tillhörande skisser — skänkts till Föreningen i tre olika omgånger under åren 1930—1933, d. v. s. under Melanders fyra sista levnadsår. (Han avled i Stockholm den 13 mars 1933.) Oljemålningen med motiv från Stortorget samt akvarellerna »Gregoriimarknad i Östersund» och »Stortorgets nordvästra del» fullbordades dock under åren 1859—1861. Kanske skulle i Föreningens melandersamling ha kunnat redovisas ytterligare ett antal nummer, om ej olyckliga omständigheter medfört att några av Melander särskilt högt skattade tavlor, skisser och ritningar, som han överlämnade i föräldrarnas vård i samband med sin första utrikesresa, av dessa skingrats genom rent oförstånd. Härom berättar Melander: »Då jag efter många års bortovaro besökte mitt föräldrahem, var nästan min första fråga efter mina egna hemsända arbeten. Döm om min sorg och förvåning, då mina föräldrar svarade, att af de saker, hvilka voro af något värde, hade grannar och bekanta fått taga hvad de ville, och vid särskild fråga efter marknadstaflan svarade min mamma helt naivt, att den hade hon tvättat färgen ur och använt domestikbiten. Min stackars mor kunde jag sannerligen efter den betan ej anse för att äga pietetskänsla vare sig för mig eller min konst, isynnerhet då hon samtidigt upplyste mig om, att resten af mina hemsända arbeten voro instufvade i en — kakelugn, ehuru visserligen en, som icke på många år eldats. Men du, min skapare! Då vi togo fram pappersrullen, var den genomgående förstörd af sot och smörja. Detta vart slutet på mina första konstverk!»

Karakteristiskt för den melanderska samlingen är, som tidigare antytts, den utomordentliga noggrannhet ifråga om mått och övriga detaljer varmed konstverken utförts. Här röjes den blivande arkitektens sinne för exakthet. Ett belägg för hans prudentlighet får man vid studiet av de ursprungliga skisserna, där i många fall måttuppgifter och andra detaljanteckningar trängs om utrymmet. Men noggrannheten har ej fått breda ut sig på bekostnad av det pittoreska i de olika motiven. Snarare är det väl så, att dessa element här framträda i lycklig förening. Så är det i interiören av »Moster Saras skola», platsen för Melanders två första skolår. Vilken detaljrikedom, lyckligt parad med idyllen i motivet, rymmer ej denna teckning; för att ej nämna Stortorget sommartid (i såväl olja som akvarell) med sina gröna fält och med de små husen kring torget till synes slumrande i tidlös ro. Småborgerlig förnöjsamhet

 

Nordvästra delen av Stortorget 1859. Från v. Samuel Permans magasin; hökaren Erik Anderssons handelsbod och konditor P. E. Sundins serveringslokal, Storgatan 16. Längst till h. handlanden och krögaren ]. G. Borgs hus, Storgatan 17.


Bagarmästaren J. G. Melanders bagarbod, Prästgatan 25.

 

Småkåkarna vid Prästgatans norra del. En del av salustånden i fonden är
uppställda på nuvarande fängelsetomten.

 

möter man bl. a. i teckningen av faderns bageribod, där trasmattor och vävstol skänker hemmatrivsel åt kringlor och övrigt bakverk.

I sina stadsmotiv synes Melander på ett lyckligt sätt ha fångat gatulivet i den lilla staden, om nu ordet gatuliv är adekvat för de fåtaliga fordon och enstaka vandrare som frekventerade gata och gränd. I teckningen av Prästgatans norra del med sina småkåkar, med bonden körande sin enspända kärra och med de två damerna, tydligen dryftande nästans skröpligheter, har han säkert fångat något för det dåtida Östersund tidstypiskt. Samma gäller hans teckning av Drottninggatan (Samuel Permans Gata) mellan Stortorget och storsjöstranden, där en sådan unik detalj som stadens enda dåvarande gatlampa är noggrant återgiven, hängande på en ståltråd mellan husen vid torgets nedre del.

Bland mångfalden av husexteriörer återfinnes bl. a. den nyårsdagen 1846 invigda kyrkan, rektorsbostället Lugnet, gården Storgatan 19 (sedermera Robert Fresks gård; jämte huset som inrymmer Grand hotells matsal den enda byggnad vid Stortorget som numera finnes kvar av 1850-talets bebyggelse). En intressant teckning är stadspredikantens boställe (Prästgatan 27), en byggnad som i ett av rummen rymde folkskola, i vilken Melander gick ett eller annat år. På taknocken tronar den gamla kyrkklockan från tiden före kyrkans tillkomst, numera en av dyrgriparna i stadsmuseet. Husen tillhörande faderns fastighet är tecknade med kärleksfull hand: huvudbyggnaden vid gatan, gårdshuset med bageriet och svinhuset med sin höskulle.

 

Drottninggatan (Samuel Permans Gata) väster om Stortorget. I fonden hjulångaren Jemtland.

 

Utöver här omnämnda motiv rymmer samlingen en serie teckningar, som på ett slående sätt fullständigar bilden av stadens dåtida bebyggelse. Såsom en yttring av pojkårens sinne för det skrämmande och mystiska får man väl betrakta Melanders teckning av dåvarande länshäktet med sin spöpåle, i vars närhet han enligt egen uppgift bevittnade den sista exekutionen av spöstraffet i Östersund. Till samma kategori av teckningar kan hänföras avbildningen av de bägge likbodarna vid Norra begravningsplatsen och vid kyrkan. Att Storsjöns enda dåvarande ångbåt, hjulångaren »Jemtland», och en annan känd farkost på samma vatten, »Norska jakten», utgjort omtyckta motiv för den unge tecknaren säger sig självt.

 

Länshäktet, uppfört 1835, beläget inom nuvarande lasarettsområdet. Köptes av staden 1871 till fattighus och arrest. Blev 1882 epidemisjukhus. Obs. spöpålen till höger.

 

En särställning bland teckningarna intar avbildningen av östra delen av Stortorget med det Zetterbergska fideikommisset, stadens äldsta stenhus, som av teol. d:r Gustaf Wilhelm Zetterberg inrättats såsom fideikommiss vid uppförandet 1804. Byggnaden var belägen på nordöstra delen av Stortorget, väster om Prästgatan 21. Huset inköptes av staden sedan fideikommissnaturen avlysts genom K. Maj:ts utslag 1863 och revs 1866. Det var på Föreningens begäran som Melander under sina allra sista levnadsår ur minnet gjorde denna skiss. Han var då nästan blind.

Den melanderska bildsamlingen ingår med ett antal nummer i den av Föreningen år 1953 utgivna publikationen »Gamla Östersund i bilder». I Bromé: Östersunds historia I utgöres illustrationsmaterialet delvis av teckningar av Melanders hand. I stadsmuseet tillhör ett antal av hans originalbilder den permanenta utställningen.

Sina minnesanteckningar, »Östersund på 1850-talet», publicerade Melander i Jämtlands-Posten år 1901 under signaturen »Sine ira». För en vän av stadens historia utgör dessa anteckningar ett intressant aktstycke. Staden med sina gator

 

Östra delen av Stortorget med de numera i torget ingående tomterna nr 6 och 7 (skoltomten). Till vänster det Zetterhergska fideikommisset; till höger synes brandkanonen, spruthuset och vaktkuren.

 

och torg, invånarnas liv i helg och socken, i glädje och sorg, skildras här ingående. Ehuru synbarligen nedskrivna på äldre dar är dessa Melanders minnen från barndom och ynglingaår återgivna med en friskhet och detaljrikedom som är beundransvärda.

Gatorna i staden får ej högt betyg av Melander. I avsaknad av reell underbyggnad var de rysansvärda höst och vår samt efter varje regn sommartid. På båda sidor av gatorna fanns stora diken, där grönskan frodades liksom på större delen av torget. När kreaturen på sommarkvällarna drevs hem från betet i stadsskogen, blev de i regel stannande på torget och vid gatudikena för att intaga ett extra mål innan de skildes åt för natten. Men även hästarna erhöll sin beskärda del av grödan; behövde de rastas släpptes de ut på gatorna, där de i full frihet fick röra sig tills de självmant återvände till hemmaspiltan.

Att staden saknade gatubelysning har tidigare antytts. Men en gång om året, på juldagsmorgonen, kunde de som vandrade till ottan vägledas av det sparsamma skenet från de många brinnande hemmastöpta talgljusen i fönstren längs gatorna; en vacker sedvänja som denna morgon även kom till uttryck i den lilla kyrkan, vars takkronor, armstakar och bänkar då var upplysta av skänkta talgljus.

Det förefanns hos invånarna en strävan att hålla snyggt ikring sig. Utan särskilt påbud sopades varje lördagsafton sommartid stadens alla gator och torg. Härom berättar Melander: »För en främling måste det ha förefallit högst egendomligt om han anlände till Östersund en dylik rensopningsafton, då stadens invånare, beväpnade med skottkärror, rakor, spadar och kvastar i full fart och under muntert glam i sitt anletes svett fejade och pyntade staden till helgen. Äfven gårdarna fingo dessa kvällar en släng af kvasten och spaden; nytt granris lades framför bron och inne i rummen ströddes repad en eller finhackat granris öfver de nyskurade golfven».

När klockan i kyrkans torn ringde in helgen, klockan sex på lördagsaftonen, skulle all yttre rengöring vara avslutad och allt övrigt arbete för veckan vara slut. För de minnesgoda invånarna var då tiden inne att ställa sina steg till kyrkogården för att smycka avlidna anhörigas gravar. Många ungdomar företog i den stilla sommarkvällen utfärder i båt på Storsjön eller promenerade över bron till Frösön för lekar och dans i det gröna.

I sina minnesanteckningar ägnar Melander stort utrymme åt beskrivningen av såväl stadens ståndspersoner som de mera prominenta företrädarna för dess borgerskap.1) De först omnämnda är som sig bör landshövdingarna Dahlström och Bennich, den förre något kritiserad för sin strävan att ge samhället en mera stadsmässig prägel genom att utfärda förbud för sädesodling på täppor och kålhagar i staden, den senare beskriven såsom en mäkta populär länsherre. Landssekreteraren A. J. Thomée prisas för sitt energiska arbete för tillkomsten av jämtländska kommunikationsleden, vars syfte var att över land och vatten förbinda Bottenhavet med Trondheimsfjorden; ett företag på vilket Thomée förlorade större delen av sin förmögenhet. Pehr Rissler, länets provinsialläkare åren 1812—1848 och tillika lasarettsläkare i länsstaden under 41 år, beskrives såsom en »frisk, munter och mycket skämtsam men till ytterlighet sparsam person, hvilken alltid själf gjorde sina hushållsuppköp på torget i staden». Själv bebodde han och hans familj det vackra Hornsberg på Frösön. Landskamreraren C. H. Ekberg var en »lång, mager och allvarlig man, hvilken för mig alltid föreföll som en urgammal patriark från stadens ’förhistoriska tid’». Apotekaren C. A. Lignell prisas för sin kultiverade stilkänsla, som bl. a. kom till uttryck vid uppförandet av egendomen Carlslund med dess vackra trädgårdsanläggningar. Vidare i raden märkes landssekreteraren P. G. Rissler, son till den nyssnämnde läkaren, »nobel och elegant i hela sitt stillsamma uppträdande, exemplarisk och med högt anseende inom hela länet», den soignerade häradshövdingen C. G. Liljesköld och hans ämbetsbroder, häradshövdingen J. G. Hasselberg, vilken Melander karakteriserar såsom »religiös, sparsam och förmögen» och att det om honom kunde sägas »att han ej ref smör ur elden». Om doktor E. M. Grenholm, mångbetrodd kommunalman och provinsialläkare i Jämtland 1853—1876, får man till livs en munter historia om den timide doktorns »frieri» till en av kronofogde Söderbergs döttrar; ett frieri som helt och hållet ombesörjdes av den energiska fru Söderberg och den blivande fästmön med doktorn som överrumplad men trots allt tacksam part. Postinspektoren C. A. Charlier, som ensam handlade postärendena vid stadens postkontor, får det vitsordet, att »det väl hördes det postmästaren var en pensionerad militär

*) Det bör erinras om att det är Melanders iakttagelser från tidiga barna- och ungdomsår, som här fått komma till uttryck. Utpräglade sympatier och antipatier vidlåder framställningen. Den gjorda karakteristiken bör bedömas med hänsyn härtill.

af den gamla kalibern». Inom stadens affärsliv var Nils Wikström, son till ekonomidirektören Pehr Wikström, den dominerande gestalten. Han beskrives som en gästfri och hjälpsam man mot sina medmänniskor. Han fann omsider »stugan för trång» i Östersund och avflyttade 1856 till Sundsvall, där han blev en av denna stads största affärsmän.

I den brokiga skara av hantverkare och liknande yrkesutövare, som förekommer i Melanders anteckningar, är det i första hand det rikt företrädda garvarskråets representanter som omnämnas. Den främste av dem var enligt Melander Anders Dedering, Östersunds fabriks- och hantverksförenings förste ordförande åren 1847—1858. Han beskrives som »en garfvare af den gamla, goda stammen med en utmärkt affär». En annan rikt företrädd yrkesgrupp var färgarna. Av dessa var A. P. Fjellman den mest betydande. »Arbetsam, äregirig och driftig» är omdömet om den verksamme mannen, som längre fram i tiden skulle komma att betros med uppdragen att vara såväl bankdirektör som rådman. Bland övriga borgare märkes konditorn P. E. Sundin, »konditor och källarmästare med gott anseende», traktören P. O. Jonsson, »både han och hustrun voro ytterst arbetsamma och sågo efter affären på bästa sätt —————————————–», utgivaren av Jämtlands Tidning, boktryckaren C. M. Berg, »en arbetsam och jovialisk personlighet med gott anseende», kopparslagaren J. A. Holmberg, »framstående i sitt yrke», mångfrestaren N. M. Fastborg, »skräddare, skeppsredare (för ångaren Jemtland), gås- och ankuppfödare m. m.»

Ekonomidirektören Pehr Wikström, den på sin tid i vida kretsar kände, förmögne affärsmannen, ägnas av Melander en ingående beskrivning. Det vore felaktigt påstå att karakteristiken av hans person präglas av sympati för föremålet. Genom att Wikström på äldre dar disponerade en lägenhet i gårdshuset

 

Gårdshus med bageri på J. G. Melanders tomt Prästgatan 25. I en kammare på andra våningen bodde en tid på sin ålders dagar ekonomidirektören Pehr Wikström.

 

till bagare Melanders fastighet vid Prästgatan, ehuru Wikströms ordinarie bostad var inrymd i hans egendom i Lugnvik, bereddes unge Melander tillfälle att mera ingående lära känna »Gammelsjul», som Wikström gemenligen kallades. Originell till ytterlighet i sin klädsel, kort och tvär i humöret försatte han framförallt stadens yngre klientel i ett slags skräckstämning, vilket tydligt framgår av Melanders beskrivning av den gamle både som affärsman och privatperson. Rädslan för Gammelsjul var dock ej större än att Melander dristade sig till att avrita dennes dagligrum i gårdshuset, där varken den gamles peruk, brännvinsflaska eller vargskinnspäls saknas på teckningen.

För stadsborna utgjorde de årligen förekommande marknaderna, främst då Gregoriimarknaden, ett angenämt och stimulerande avbrott i stadens liv, fattigt som detta var på såväl offentliga nöjen som kontakter med människor från andra orter. »För oss ungdomar», skriver Melander, »var Gregoriimarknaden af oskattbart intresse, uppfylld som den var med idel ögon- och öronfägnad. Jag skulle nästan tro, att den af oss barn var lika efterlängtad som själfva julen.» I Bromé: Östersunds historia I skildras utförligt denna marknad, varvid såsom källa huvudsakligen använts de melanderska anteckningarna.

Mellan marknaderna var, som antytts, tillgången på offentliga nöjen ringa. En och annan teatertrupp gjorde visserligen sporadiskt staden äran av ett besök, härvid icke tvekande att, som Melander uttrycker saken, »resa den långa och mödosamma vägen på den fjädersaknande gästgifvarerapphönan», en, tycker man, beundransvärd uppoffring av tid och krafter i betraktande av det ovissa ekonomiska resultatet. Men härvid stannade det i regel med konstnärliga besök. Invånarna var hänvisade till egna initiativ ifråga om nöjen, som främst resulterade i anordnandet av baler i Borgens sal (nuvarande Grand hotells matsal) — »kungabaler, societets-, borgar- och ’muffbaler’, där tärnor utefter rangskalans alla grader trådde dansen — — —» — och i utflykter i stadens omgivningar sommartid, oftast arrangerade av de s. k. borgarklubbarna.

Från sina tidiga barnaår har Melander mycket av intresse att förtälja. Ofta samlades han och med honom jämnåriga kring någon åldring, som berättade om liv och händelser i stadens tidigare historia, där Samuel Perman (död 1839) alltid var huvudpersonen. »Vi tyckte vid sådana högtidliga tillfällen att den berättande, hvilken personligen varit med om detta, måste vara en riktig urinvånare från sagotiden.»

»I sydvästra hörnet af Köpmangatan och Södra Brogränd (Färjemansgatan) fanns i början af 1850-talet och kanske äfven senare en liten, snedvriden, rödmålad timmerstuga med högt mansardtak.» Så börjar Melander skildringen av den lilla byggnad, som inrymde »moster Saras skola», i vars idylliska miljö han erhöll sin första undervisning i småskoleämnena av jungfru Sara Fahlström. Hon var en barnkär och hjärtegod gammal kvinna, vars minne Melander välsignar och icke tvekar att nämna som den mest omtyckta lärarinna som någonsin undervisat i ett klassrum. I Melanders minne framstår ABC-boken som den egentliga läroboken, i vilken den granna tuppen, som krönte titelbladet, kunde värpa en och annan godsak som belöning för flit och gott uppförande.

Folkskoletiden blev för Melander en sannskyldig plåga på grund av det enligt hans utsago själsdödande katekesplugget och rottingen, »hvilken stod i det allra intimaste förhållande till det förra». Han berättar ingående och drastiskt om lärarens, folkskolläraren L. A. Lindahl, minst sagt hårdhänta fostran.

 

“Moster Saras” skola på 1850-talet, Köpmangatan 16. Skolan hölls senare i Köpmangatan 5. Sara Fahlström började sin skola omkring 1820

 

Interiör av “Moster Saras” skola, Köpmangatan 16. Vid bordet satt sex barn under lektionerna.

Stadspredikantens boställe, Prästgatan 27, med lokaler under olika perioder även för folkskola, rådhusrätten och allmänna rådstugan.

 

»Då man af läraren tilldömts aga, blef vi», skriver Melander, »ibland tillsagda att gå hem och begära tolf skilling till en rotting, ett i sanning roligt ärende — — —». Han omnämner även hur genant det var att inför nyfikna kunder och flinande handelsmän tillhandla sig rottingen. Trots allt säger han sig ej hysa hat till sin lärare — »han gjorde nog sitt bästa, så gott han förstod och följde naturligtvis gifna instruktioner». Folkskolan var till att börja med, som tidigare nämnts, inrymd i ett rum i stadspredikantens boställe för att 1854 flyttas till en sal i övre våningen av elementarskolans byggnad (»Sapientia duce»). Flyttningen innebar ett stort framsteg både ifråga om lokal och undervisningsmateriel även om vattenämbaret med sin järnskopa på en stol vid ingångsdörren minde om den spartanska inredningen i skolsalen i prästgården.

Om sin tid som lärjunge vid stadens elementarskola, där han torde ha genomgått de tre eller fyra lägsta klasserna, har Melander ej så mycket att berätta. Ifråga om själva undervisningen vid skolan under ledning av den milde rektor Sundberg och en uppsättning originella lärare är han mycket fåordig. Det vill synas som fann han sig ej så väl till rätta med undervisningen. Egentligen var det matematiken, framförallt då geometrin, samt ritning som helt fångade hans intresse. I detta spårar man hans naturliga fallenhet för det blivande yrket. En utförlig skildring ägnar han lärjungarnas obligatoriska bevistande varje söndag av högmässogudstjänsten i stadens kyrka. Förflyttningen till kyrkan skedde klassvis, varefter första och andra klasserna tog plats under predikstolen och i korbänkarna medan övriga elever var anvisade platser på läktaren, som de fyllde så gott som helt med undantag av främsta bänken på norra sidan, vilken var reserverad för den kyrksamme färgaren Fjellmans familj; liksom första bänken nere i kyrkan, även den på norra sidan, var reserverad för
landshövdingefamiljen. Dessa två bänkar var de enda i hela kyrkan, vilka av gammal hävd av alla kyrkobesökare ansågs för reserverade. I övrigt iakttogs nog-

 

En repslagarbana, som gav namn ät Repslagaregatan, numera Rådhusgatan. Banan började vid Samuel Permans Gata.

 

grant att männen placerade sig på den södra och kvinnorna på den norra sidan om mittgången. Melander klagar bittert över den kyla som vintertid ofta rådde i det oeldade templet. »Det hände till och med någon gång, att vi arma storskolepojkar voro de enda åhörarna i hela kyrkan, men under sådana förhållanden blef gudstjänsten ibland inställd i brist på åhörare och af öfverflöd på kyla.»

En intressant upplysning lämnar han beträffande de gamla björkar, som i vår tid alltjämt hägnar Sapientia duce. De planterades 1854 av skolans elever, vilka dessförinnan beordrats att i skogarna öster om staden utvälja och hemföra för ändamålet lämpliga ungträd.

Om utnyttjandet av den fritid som bjöds vid sidan om skolarbete och hjälp i hemmet har Melander åtskilligt att berätta. Inför den oförvägenhet som tydligen kännetecknade Melander som pojke saknar man anledning betvivla hans påstående, att han bestigit varje hustak i det dåtida Östersund, icke ens kyrkans torntak undantaget; den sistnämnda prestationen ett hos Melander och hans kamrater vedertaget bevis på manlighet och mod. Sommarens lediga dagar ägnades främst åt utflykter till fots eller i båt i stadens omgivningar. Ofta begav man sig till skogsområdena vid Rannåsen och Torråsen där man roade sig med trädklättring, insamling av fågelägg, bärplockning och andra pojkårens förlustelser. Styrdes kosan till Frösön, besöktes ofta Frösö läger där rekryternas övningar till fots och på hästryggen fångade intresset, Öneberget var också ett kärt utflyktsmål. Inför minnet av denna natursköna skapelse blir Melander lyrisk: »På toppen af detta oförlikneligt sköna och fridfulla berg kunde vi sitta i timmar och njuta af det förtjusande landskap, som tinnarna af detta berg behärska». (Hänförelsen skulle säkerligen blivit dämpad, om Melander fått skåda följderna av den illa planlagda avverkning som 1964 spolierade delar av den vackra skogssilhuetten på detta berg.) Ett roande inslag i sommarstiltjen var att meta blindsill vid Stadsbäckens utlopp i Storsjön, dymedelst åstadkommande en läckerhet åt stadens ankor. Vintertid utgjorde kälkåkning och — så länge isen var snöfri — skridskoåkning de mest omtyckta nöjena. Det blev till ett slags tradition att efter slutad skridskoåkning på Ändsjön under sång och med tjärbloss i händerna anträda hemmarschen längs den urgamla vägen över Mällbyn. Någon skidåkning av nämnvärd omfattning förekom ej i 1850-talets Östersund. Enligt Melander fanns ej i staden ett par riktiga skidor »annat än då någon lapp kom inåkande».

Sommaren 1852 drabbades Östersund liksom landskapet i övrigt av en svårartad nervfeberepidemi, som skövlade många hem. Ännu mera fasaväckande blev sommaren 1857, då staden hemsöktes av en smittkoppsepidemi, som skördade ett stort antal offer. Utöver den skräckstämning som själva sjukdomen alstrade uppskrämdes invånarna ytterligare av de anslag som stadsläkaren lät uppsätta på ytterdörren till varje nersmittat hus om förbud för envar att däri inträda. I sin skildring av denna för invånarna så tragiska farsot prisar Melander i varma ordalag alla de stadsbor som undgick sjukdomen för deras offervilja att för de sjukas räkning tillreda mat i sina hem. »Jag minnes mycket väl», skriver Melander, »att för att hindra smittans spridande vi barn, då vi sändes med mat till någon sjuk familj, voro instruerade att ställa maten utanför dörren till den sjuka familjens bostad, och där fick någon af den själf afhämta matförrådet».

Då, som tidigare antytts, Melander våren 1863 definitivt lämnade Östersund för att i Stockholm söka slå sig fram på en bana som tillfredsställde hans konstnärliga krav, hade han dessförinnan på faderns initiativ praktiserat såväl i dennes yrke som inom handeln. I det senare näringsfånget var han verksam såväl i Sundsvall som i hemstaden, där han i Fresks affär bibragtes de första grunderna av innehavaren själv, handlanden Robert Fresk. Här kom en kopp kaffe att få en avgörande betydelse på inriktningen av Melanders framtida liv. Han skulle ha boden städad och öppen klockan sex på morgonen men fick ej förtära något förrän principalen avlöste honom klockan halv tio. Denna väntan blev Melanders unga mage för lång, varför han beställde en kopp kaffe med dopp från Wingstedts källare i samma hus, en handling som Fresk i högsta grad ogillade och förklarade, att Melander fick sluta sin anställning om ej kaffedrickandet upphörde. Melander lämnade omedelbart sin arbetsplats och fadern tillät ej att han återvände.

Det mål unge Melander satt sig före var att utbilda sig till byggmästare och arkitekt. Efter ankomsten till Stockholm sökte och fann han anställning hos en byggmästare, där han fick börja lära murareyrket. Under den följande vintern arbetade han i Slöjdskolan och blev, på förord därifrån, våren 1864 antagen såsom elev hos den engelske arkitekten Souttar, vilken uppförde legationskyrkan

 

Arkitekt Melanders år 1873 med andra pris belönade ritning till kongressbibliotek i Washington.

för engelska församlingen i Stockholm. Samtidigt härmed begagnade han sig alltfort av lektionerna i Slöjdskolan om kvällarna och söndagarna. Våren 1865 tilldelades han av skolan dess första pris i byggnadsritning.

Då legationskyrkan i Stockholm var fullbordad och dess arkitekt skulle återvända till sin verksamhet i Aberdeen, anmodade han Melander att följa med till Skottland och fortsätta sina studier på arkitektens därvarande byrå. I Aberdeen blev Melander kvar några år, varefter han fick anställning på Edinburghs förnämsta arkitektbyrå. Verksamheten där blev mycket berikande för hans vidareutbildning genom de krävande uppgifter som förelädes honom, bl. a. fick han uppgöra ritningar till ett flertal kyrkor och andra offentliga byggnader samt övervaka byggnationerna i anslutning härtill.

Våren 1871 begav han sig över till Nordamerika. Hans största framgång där var erövrandet av andra pris bland sextio medtävlare i den internationella tävlingen för ritning till kongressens bibliotek i Washington. Det blev nyckeln till vidare framgång både i Amerika och i hemlandet, dit Melander återvände efter några års verksamhet i Boston, Newyork, Filadelfia, Washington m. fl. platser.

Mera kända byggnader efter ritningar av Melander är Sörensenska palatset och Bångska huset i Stockholm, Sundsvalls kyrka, Oskar Fredriks kyrka i Luleå, Västerviks nya kyrka, Nya kyrkan i Helsingfors och Frenckellska huset i samma stad.

I Östersund har Melander ritat bl. a. Grand hotell och Jämtlands-Postens hus (Kyrkgatan 48). Hornsbergs första stadsplan har han även utarbetat.

Den livsuppgift Adolf Emil Melander gjorde till sin förde honom långväga från den stad, där han en gång lekte sin barndoms lekar och bar på sin konstnärliga längtan. Men livet igenom klappade hans hjärta varmt för den lilla staden vid Storsjöns strand, tom han vid mogen ålder några gånger besökte och i övrigt visade minnesgodhet genom att i ortstidningarna vid olika tillfällen berätta om liv och personligheter i sin ungdoms Östersund.

Han blev en gammal man. Som åldring kände han det vemodigt att vandra i sin barndoms stad som en främling. I brev till Östersunds-Posten 1920 ger han uttryck härför: »Alla mina gamla vänner och bekanta i Östersund äro numera gångna ur livet, och när jag som gammal haft nöjet besöka min gamla hemstad, måste jag söka de gamla vännerna från fordom på stadens begravningsplats, där jag, som en gengångare av sagofiguren ’Rip van Winkle’, som sov i hundra år och efter uppvaknandet vandrade omkring obekant för alla — vandrar omkring bland gravarna för att finna vännernas namn på dess monument».

 

Arkitekten A. E. Melander, åttioårig

 

Barndomsminnen från Folkbankens värld

 

 

Denna artikel, skriven av fil. dr Gustaf Näsström och tidigare publicerad i Jämtlands Folkbanks festskrift vid 75-års-jubileet 1949, har på någon enstaka punkt retuscherats av de gångna sexton åren, men den minnesgoda, livfulla och briljanta skildringen av banken och dess personkrets har alltjämt samma fräschör som då den skrevs. Med författarens benägna medgivande har den nu fått nytryckas och når därigenom en större och delvis annan läsekrets. Framställningen illustreras av intressanta foton, av vilka ett par aldrig tidigare publicerats. Ett återupplivande av de gamla minnena har ansetts så mycket mera motiverat, som bankens gamla hus nu övergått till nya ägare och delvis skall byggas om, även vad beträffar exteriören.
Red

Utsikten från min lilla gård häruppe på Hallandsåsen påminner mest av allt om utsikten från Östberget på Frösön. Här rutschar sluttningen utför mot Grevie, vars kyrka silhuetterar sig mot havshorisonten lika tydligt som Frösö stapel mot Storsjöflaket, åt vilket Skälderviken här får göra tjänst som ersättare, och i fonden avtecknar sig Kullaberg med sitt fjärrblå massiv som en värdig sydsvensk motsvarighet till Oviksfjällen. När allt kommer omkring har nog denna likhet med barndomsbygden betytt mycket för mitt val av ett mannaårens tusculum just i dessa trakter, där Hallandsåsens norrländska vildmarker möter Bjäreslättens öppna och vänliga bördighet och där allt är vidd och väldighet och västanväder — precis som där hemma. Det är bara naturligt att tankarna som oftast söker sig tillbaka till pojkårens storsjöbygder, och eftersom jag köpt min lilla gård med lån från Jämtlands Folkbank, kan det inte vara ur vägen att just härifrån skicka ut minnenas fladdrande fjärilar på ett honungssvep över barndomens marker och att då särskilt locka dem att dröja vid några gestalter i bankens historia vid seklets början.

Medborgarna i min barndoms Östersund har numera — till övervägande del — sökt sig norrut i staden och funnit sina definitiva kvarter under kyrkogårdens björkar och popplar. Där vilar de sida vid sida, gamla vänner och gamla fiender, och deras minne virvlar bort ur de levandes erinring med västanvädret över sjön. När jag vandrar därute och läser namnen på gravstenarna — de anspråksfulla och de ödmjuka — är det som om »den gamla goda tidens» östersundare började spatsera på grusgångarna igen med sin fryntliga embonpoint och i sina urmodiga dräkter. De går på nyårsuppvaktning hos landshövding Widen, de ser borgmästare von Stapelmohrs tunna gestalt raska i väg med snabba steg till gamla rådhuset vid residenset — eller kanske till det splitternya tegelslottet vid C. A. Hägglunds läroverk — och de ser den vördige gamle lektor Kardell ordna upp bokbeståndet i Jämtlands bibliotek, vilket hade flyttat in från Frösön ungefär samtidigt med fältjägarregementet. De äter kräftsexor i Stadskällarens trädgård, där punschlukten ligger simmig och söt mellan bersåerna, eller på utvärdshuset Aspnäs bortom Käringbacken på Frösön, och i middagsslitna frackar och bastanta resårkängor dansar de sin Oscarsbal i stora festsalen hos fru Hansson på Grand, där deras telningar några veckor senare visar upp sina insikter i lanciär, fransäs och pas-de quatre, nyss förvärvade i den klotrunda men spädfotade Rosa Brunos dansskola. Och när de gjort sin sista affär och hållit sitt sista kalas och när varken dr Graves kniv eller dr Mobergs medicin kunnat klara dem längre, bärs de in framför det förgyllda korset i gamla stadskyrkans torftiga kor, där pastorerna öhrstedt eller Öberg häller tre skövlar mull över deras kista, medan chefredaktören dr Victor Hugo Wickström från sin våning uppe i Jämtlandspostens hus kan räkna kransarna och läsa banden på det väntande begravningståget nere på Kyrkgatan. Och så bär det av — i dödens klassiska väderstreck: norr — med ännu en försliten herre eller fru eller fröken i denna lilla isolerade residens- och garnisonsstad, vars invånarantal länge stått och stampat under 10.000-strecket.

Östersund före första världskriget var ett mycket fridfullt och stillsamt provinscentrum, vars lugna vardag endast noterade sådana avbrott som de två årliga marknaderna — med cirkus och tingeltangel nere på Sjötorget och sedermera på Nytorget — backanaliska beväringsinryckningar, slagsmål mellan läroverks- och folkskolepojkar och kanske ett gästspel av någon tenorkvittrande frälsningslöjtnant, som lockade kvinnkönet ut i svärmeriets sumpmarker. Stadens kriminalkrönika var mycket blygsam. En dunkel mordbrand vid Prästgatan ekade genom flera decennier, tills den avlöstes av ett lustmord på en minderårig tös i Björkbackaskogen och en förskingring vid riksbankens avdelningskontor. Desto hårdare föll slaget, när nyheten om Fredrik Winnbergs falsarier spreds över stad och land. Att de kunnat fortgå så länge som fallet blev kan bara förklaras mot bakgrunden av den gammaldags värld av heder och redlighet, som Folkbanken eljest hade sin varelse i. Styrelse, direktion, revisorer — alla stod lika lamslagna inför skickligheten och förslagenheten i kamrerns manipulationer.

Min far var under sin egen kamrerstid pulpetkamrat med dåvarande bokhållare Winnberg och lärde sig sätta stort värde på hans duglighet, snabbhet och arbetskraft. De tycktes bägge ha samma inställning till banken: den skulle gå före allting annat, familjeliv och semester, lust och lek. Vid års- och kvartalsskiftena satte de till natt efter natt, och när under förra världskriget de sena flanörerna på Storgatan såg lampan brinna över den raderande Winnbergs arbetsplats långt in på nätterna, fann de ingenting misstänkt i detta. Vid den tidpunkten hade Gusta stenförädlingsverk kommit inom bankens intressesfär och föresatsen att göra denna anläggning till ett mönsterföretag i sin art tog Winnberg helt i sitt våld, besatte honom som fix idé, på vilken han offrade hela sin kapacitet men tyvärr även sin heder och bankens soliditet. Han byggde sig en villa, där naturligtvis Gustamarmorn kom till riklig användning i fasaden (jag vill minnas att den i folkmun kallades »Stenbrottet» — redan innan avslöjandet gav namnet dess ohyggliga dubbeltydighet), men han levde annars inget extravagant liv utan förblev alltid samma, jag skulle vilja säga väluppfostrade person, förbindligt uppmärksam mot herrarna, chevaleresk mot damerna men ändå alltid sluten och oåtkomlig i sin korrekthet.

För chefer och arbetskamrater var det fullständigt otänkbart att det skulle finnas en rutinerad brottsling i deras led och att denna brottsling skulle vara själva kamrern. När han häktades, störtade den gamla folkbanksidyllen sönder och samman i full panik. Ur detta ragnarök framgick en på många punkter

 

Utlåningsavdelningen omkring år 1902 Foto: Fr. Winnberg

N. Näsström vid sin dubbelpulpet på utlåningsavdelningen. Han var bankens kamrer 1888—1909, dess direktör 1909—1922, därefter kassadirektör till sin pensionering 1934.  Foto: Fr Winnberg

 

ny bank med hårdare kontroller och kärvare ton, allt i den kalla slagskuggan av Kungl. Bankinspektionen. Jag känner inte mycket till denna nya bank, men jag har tillitsfullt behållit mina aktier i den — för att bevisa min trohet mot hembygden på det enda sätt som min far skulle ha uppskattat. För honom, den inflyttade ångermanlänningen, sammanföll hela Jämtlands län med Jämtlands folkbank, och hans arbetsplats där var hans egentliga hembygd i livet. Han var den förkroppsligade pliktuppfyllelsen, och det var en självklar sak för honom att efter kraschen återvända till en underordnad post på utlåningsavdelningen, bara han fick tjäna sin bank. Att vid 75 års ålder nödgas avgå med pension betraktade han nästan som en personlig förolämpning. Men han hade fått vänja sig vid att svälja även sådana. Det ingick i straffet för hans omisstänksamma tilltro till ord och avtal människor emellan.

Det var säkert min fars förhoppning att även jag skulle knytas vid Folkbanken, men där tog det hårt emot — ännu i mitt femtionde år är jag så okunnig om bankteknik att jag måste be mina vänner peka ut var jag skall skriva mitt namn på deras växlar. Men alla mina uppväxtår fylldes av bankens problem och människor, sådana jag mötte dem hemma eller när jag under läroverkets vinterferier tvingades förnöta de korta januaridagarna med att sitta på inlåningsavdelningen och föra in räntor i sparkasseliggarna. Det var ett själsmördande jobb för en pojke med glupande aptit på helt andra sorters böcker, och jag hade mardrömmar om att alla mina siffror måste räknas om, när de skulle skrivas in i motböckerna. Dessa tidiga kontakter med bankens värld har emellertid lämnat kvar en del personminnen, som kanske kan försvara sin plats i bankens historik, trots att jag inte har tillgång till några som helst handlingar eller anteckningar att fixera och komplettera dem med.

Folkbankens stenhus vid Storgatan får väl numera anses tillhöra den klassiska stadsbilden i Östersund. Den vita putsfasaden med sin tunga rustik i bottenvåningen och de refflade pilastrarna i övre våningen måste sägas företräda en florentinsk renässans av på denna breddgrad ovanlig måttfullhet och harmoni. Före första världskriget disponerade banken inte ens hela bottenvåningen utan en butikslägenhet i hörnet hyrdes ut till skrädderifirman Norelius & Ohlson, där stadens officerare sydde sina uniformer och stadens civila gentlemän sina redingoter och syrtuter, allt under belevat samspråk med den magre, pipskäggige Norelius och den lille utpräglat pykniske Ohlson. I den nuvarande styrelsevåningen hade tandläkaren John Rosendahl sin praktik och privatbostad, och lika självklart som bankens tjänstemän ordnade sin garderob hos de bägge skräddarna på hörnet, fick de sina tänder — ingalunda smärtfritt men effektivt — omskötta av den blide tandläkaren med sin lilla skäggtofs under den veka munnen. Först under världskrigskonjunkturen inreddes den nya styrelsevåningen, varvid bankens ombudsman, v. häradshövding Karl Ekberg, fungerade som smakråd och valde den tunga mahognyelegans, som då spreds över landet från NK och Myrstedt & Stern. Han bodde själv under flera år närmaste granne till styrelsen och var inte nådig att ha i huset.

Snett emot huvudentrén, där det numera öppnar sig ett litet läsrum för allmänheten, fanns förr en passage för tjänstemännens entré och här brukade bankens damer — icke utan nit och skicklighet — koka kaffe på en elektrisk panna och kringbjuda mazariner till stimulans åt trötta räkningehuvuden. Denna kaffestund var ett populärt avbrott i vardagsrutinen, och den kvickhet, som inte fick spelrum över pulpeterna, kom här gärna till tals i bon mots och välkryddat skvaller av en art som inte omedelbart inordnade sig i bankens interna ekonomiska underrättelsetjänst men som likafullt kastade ett intressant blixtljus över kundkretsen och andra kretsar i staden. För min far — med hans krav på oavbruten flit åtminstone under tjänstetid — tedde sig denna lilla kaffepaus som ett förfallstecken, sannolikt utgånget från fruntimmerspulpeterna (på den tiden var verkligen arbetsplatserna höga, mahognymålade dubbelpulpeter med de lyftbara lådlocken klädda med grönt kläde och med golvbås för pappersavfall mellan hurtsarna, och vid dem satt man på höga, ryggstödslösa skruvstolar med passformade sitsar).

Låt mig försöka skissera några profiler i raden av tjänstemän från den gången! En finns kvar där alltjämt — med samma muntert gnäggande skratt, samma pigga ögon bakom pincenezen och samma hurtfriskt uppborstade mustasch som i ungdomens glada reservofficersdagar — nämligen den oförbrännelige Gugge Andersson. Honom minns jag redan från hans på 30-talet rivna föräldrahem nere vid Strandgatan, en för 1800-talets Östersund typisk vit envåningslänga med ett stort rödmålat uthus inne på gården. Här residerade hans myndige fader, som var min fars företrädare på direktörsposten, en herre med strängt prövande länsmansblick under de buskiga ögonbrynen och med en auktoritativ värdighet i hållning och rörelser, som stämde väl överens med dåtida patriarkalism — det var först vid festkvällarnas kille- eller vira- eller priffebord inne i sitt arbetsrum som han visade sina mera gemytliga sidor.

 

Gamla matlagskamrater på Sandviken 30/8 1896. Från vänster: Gunnar Almberg, Johan Bakke, Oscar Carlsson, J. A. Pettersson, N. Näsström, Eleon Wickström, Elias Swanberg, E. Björnsson, Birger Hallgren och sittande C. Th. Svensson och P. A. Landby.

 

Eljest är ju hela personalen från seklets begynnelse död eller pensionerad. Men i minnets dager träder den fram på nytt. Där är de bägge kassörerna John E. Westerlund och Axel Lindelius, som representerade Sångens och Teaterns muser i denna krassa miljö. Westerlund hade själv en fulltonig bas, som tycktes eka ur djupa källarvalv med länge lagrad punsch, men han var också en skicklig dirigent, som i många år svängde sin taktpinne över Jämtlands men även Norrlands sångarförbund och vars burriga lejonman vajade lika festligt över den exekverande kören i Goodtemplarsalen eller musikpaviljongen i Badhusparken som över nachspielets immande glas på Grands veranda. Det stod alltid ett förgyllande skimmer av klang och jubel, ädla känslor och sköna kvinnor omkring honom, och man tyckte sig höra den svenska flaggan smattra i sommarvinden över honom, t. o. m. när han i vardagsgrå svalrock satt och gnolade och brummade över sin kassabok, ständigt beredd att störta fram mot disken med ett fång av skrattlystna hälsningsrop och frodiga anekdoter, så fort stadsingenjör Kjellin eller någon annan sångarbroder av samma glada frälsning tittade in för att få en liten pratstund eller möjligen diskontera en växel.

Där kassör Westerlund strömmade över av robust och bullersam livsglädje, representerade kassör Lindelius — på andra sidan entrén — en ganska förfinad estetisk kultur av det sirliga och dansanta slag, som inte förfelade sin tjusning på stadens damer. Ser jag Westerlund — med festligt trummande buffelögon bakom sin bastanta pincenez — skaka hand med kunderna så hjärtligt att höger arm kunde lossna på dem, så ser jag å andra sidan Lindelius ligga framåtlutad över disken med sina tunna och bleka salongshänder ivriga att beskriva en situation eller ett förhållande, medan hans bruna blick spelar av skalkaktig glädje åt att få ironisera och kommentera någon händelse inom den lilla stadens borgerliga societet, där han rörde sig som fisken i vattnet. Ännu när åldern försilvrat hans mörka, sydländska skönhetstyp — han var utan tvekan en av stadens vackraste karlar — bevarade han den nervösa livlighet, som i hans lyckliga ungdom vid 1800-talets slut hade gjort honom till en av Östersunds ledande

 

Folkbanks personal vid punschbordet på Aspnäs 1901. Från v.: P. O. Norlén, N. Näsström, Svea Wessberg, Olga Flammarström, Hedvig Andersson, Ester Cederberg och G. Andersson.

 

amatörskådespelare. Bägge dessa kassörer var väl innerst inne ett par främmande fåglar i Folkbankens nyttighetspräglade värld, men de kom det att kvittra under taket och att lysa upp i minspelet på en butter allmänhet.

Samma slags omedelbara öppenhet hade också fröken Svea Wessberg, bokhållare på inlåningsavdelningen. Liksom de båda kassörerna avancerade hon aldrig utan nöjde sig med en ganska blygsam post inom banken för att i stället få tid och kraft över att odla sina litterära och sociala intressen. Hennes systrar hette, vill jag minnas, Nora och Dana, och själv representerade hon verkligen mycket av den nordism, som tagit sig uttryck i denna skandinavistiska namngivningsprincip. Hon var mycket väl bevandrad i Björnson, Ibsen, Lie och Kielland, och bland de första numren i mitt pojkbibliotek bevarar jag Sophus Bauditz’ jubileumsupplaga av H. C. Andersens Eventyr og Historier, som hon gav mig i julklapp unionsbrottets år 1905 med en förhoppning att jag snart skulle lära mig läsa danska — jag hade nyss börjat småskolan, men de slitna bladen bär alltjämt vittnesbörd om min lillgamla iver att stava mig igenom »Fyrtöjet» och »Lille Claus og store Claus». Svea Wessbergs personliga kultur vara starkt färgad av speciellt den norska orientering, som på andra håll i orten kom till synes i Peterson-Bergers Grieg-påverkade musik och i det jämtländska folkbildningsarbetet, sådant det bars fram av Lars Larsson i Trusta, Anders Mattsson i Salom, P. V. Enström och Anders Kilian. I sina socialpolitiska synpunkter var hon mycket radikal, och för kvinnosaken var hon en glittrande glad och repliksnabb barrikadkämpe, som omsider även tog plats i stadsfullmäktige. Hon rycktes 1925 bort av sviter efter spanska sjukan, och jag glömmer aldrig hennes ljusa tapperhet inför det oryggliga dödshotet. Hon var på sitt håll en liten blond hjältinna i bläckfläckade ärmskydd och stickade yllevristmuddar, en Litteraturens musa vid sidan av Sångens och Teaterns bakom Folkbankens marmordisk.

Framför denna disk figurerade bankens styrelsemedlemmar och kunder. Bland de förra minns jag bl. a. tre så vitt skilda typer som Ol Persa i Landsom, P. A. Landby och Karl Ekberg. Ol Persa var en sannskyldig bondehövding i sin väldiga tunga kraft och sin blonda, trygga vederhäftighet, just en man av den art som bör representera en lokalbanks fasta förankring bland bönderna i sin provins. I motsats mot honom var Pelle Landby den genuine borgaren. Han hade en liten krut- och vapenhandel längre ner åt Storgatan, och på sin dagliga morgonvandring mellan butiken och frukostbordet på Grand hade han en rent journalistisk förmåga att bland alla mötande bekanta intervjua sig fram till en hart när fullständig kännedom om dagens »ställningar och förhållanden», som han skyndade att avbörda sig över disken hos någon av kassörerna eller hos den stillsamt lyssnande bokhållaren Norlén, innan han förpassade sin lilla trinda gestalt in till styrelsebordet med dagens alla låne- och växelärenden.

Vid sidan av denne beskäftigt bjäffande men mycket gemytlige borgare framstod juristen Karl Ekberg som den elegante akademikern. Son till en tidigare landssekreterare i länet och själv en durkdriven advokat hörde han hemma bland stadens högsta kretsar, men av ohejdad vana från långa studieår i Uppsala förblev han en bohem, som gärna använde sin vassa tunga och sitt ytterst ettriga ölsinne till att chockera sin omgivning. Där han kom Storgatan fram med sin trötta hållning och långsamma gång och med det ledsna pointeransiktet präglat av världsmannens förakt för den vardagsgrå småstaden, betraktades han med en skräckblandad nyfikenhet som en man av extraordinära mått och seder. Mitt första minne av honom hänför sig till min fars 50-årsdag på hösten 1909, då Kalle Ekberg lät festen sluta i en allmän domedagsstämning genom att först skälla ut jubilaren själv och sedan alla gästerna i tur och ordning. Det var helt visst en akademisk skändning i lysande stil, men min far uppskattade den inte utan fattade den natten — och genomförde sedermera — ett beslut att aldrig mera släppa Kalle Ekberg innanför sina dörrar. Skada, ty åtminstone sedan man passerat konfirmandåldern var Kalle Ekberg en fascinerande kåsör och livsbetraktare med sin rika fond av cynism, misantropi och småstads-demoni. Han kunde ha blivit en tacknämlig modell för en Hjalmar Söderberg eller en Hjalmar Bergman — eller kanske för sin lika ettrige och slagfärdige kumpan Agathon Burman, om denne gett sig tid till romanskriveri.

Bland dem som ofta hade ärende till banken minns jag en massa gestalter från, den tidens Östersund och från landsbygden. Där kom grosshandlaren O. A. Byström med sina martialiska knävelborrar och den lika krigiske Buller-Olle, som kämpat på Dybböls skansar och hade en medalj från danske kungen. Där kom stadens bägge bryggare, den buttre humoristen Englund och den frodige

 

Gårdshusen, en typisk äldre stadsbild (1939). T. v. skymtar huvudbyggnadens trapphus.

 

bayrartypen Winström. Där kom den — om uttrycket tillätes — bredkäftade och karske direktören O. P. Berg och den förbindlige glashandlaren J. G. Karlsson. Där kom lille hotellchefen Ture Marcus från Åre med sin vessleaktiga rörlighet och sitt glittrande tandvita skratt i det bruna ansiktet, den ryktbare vanhävdaren Gunnar Jonsson i Vaplan och nybyggaren Robert Svanström från Bågede med sin doft av myrar och laxöringsforsar. Där kom unga studenter med stadiga borgensmän från hemsocknen för att lägga upp ett studielån och där kom extralärare och adjunkter, som bara ville omsätta sina egna urgamla studielån för att slippa rubba sina kvällsvanor på Statt och Grand eller på det nya Standard. Hela staden och länet passerade revy framför tjänstemännens sakligt granskande men i regel välvilliga blickar, och de flesta bakom disken hade nog sinne för det rent mänskligt resonabla hos den där jämtbonden som ville slå fast att hans växel väl ändå inte var »så in i hillvitte protestere att de int går te å lösa’n». De måste ju hålla på vissa former, men bortom alla formaliteter hyste de en levande känsla för sina kunders behov och bekymmer, och deras förtroende blev sällan sviket. Det gick uppåt och uppåt, ända tills den stora bomben kreverade bakom kamrersdisken.

Och nu är de alla borta — ur livet eller ur tjänsten. Kyrkogårdens björkar och popplar lövas och blommar och rister frostiga i den pinande västan över Storsjön. Och med generationer av chefer och tjänstemän i en enda langarkedja lämpas den gamla Banken vidare mot nya och okända öden. Namnen betyder så föga, saken står kvar.

Önnarpsliden, Förslövsholm, den 20 juli 1948.    Gustaf Näsström

 

Ur Östersunds stadsarkiv

 

Fortsättning från årsskriften 1964 av Borgerskapets protokoll 1795—1825

1818 Februar d. 5. Inlämnades ansökning till Hr Landshöf Arnell om de Åhr 1813 från Malmöhus Lehn skjänckte 6 Tunnor Korn, hvilke blifwit sama Åhr uplagda i Hernösands Krono Magazin, och eftersom oachtad anhollan af T. Wasell för och flere bref så till Rådm. Norrbom, som Conrect. Dillner, om handel häraf mot antagelige vilkor el. utbyte af den sednare Löningspannmåhl i Näs kyrkoHerberge men slog alt felt, warpå anmodades Prost Backman som fattig förståndare att wara behjelpelig till ändamahlit hwilket lofwades och verkeligen försöktes utan nytta, sluteligen medtalades Hr LandHöfd. Wasell med Inlaga att med mera ömhet befordra dänne spannemahl efter distinatjon— hit till dato har spannemahlen el. motsvarande mynt uteblifvit warföre förnyades hos Hr LandsHöfd Arnell att af Vederbörande höra rätta förhållandet och förhjelpa oss till slut.

1818 Februar d. 11 war sammankomst till upläsande af nedanståänd

1 :mo Ansökning hos Höga LandHöfd. Embetet om de 6 Tunner korn som Malmöhus Lenn skjänkt Östersunds stads fattiga, warpå nu förklaring ärhölts att mölet skulle afgå till Spannmahls

2:do Ansökning om Undsättnings Spannemähl wilket bewiljades efter antekning å Lista

3:tio Ansökning om Jnstruction huru förhollas bör med Handlandes och Handtverkares ståndplatser här i staden som hitils icke betalt någon afgift till StadsCassan mot Främmande af sama slag som alt stadigt betalt ståndplatser både under Marknader och de(r) imillan, då fråga blifver om bettre rätt utom de nu uplesta pper, ingaf jag å stadens vägnar ansökning hos Hr LandsHöfd. Arnell, att hädan efter Östersund stad måtte äga tillstånd af Helsingar, Medelpadingar, Dahlkarlar, Ångermanner och Jemtar som komma med gods eller waror utom wiktualier Marknadstider upbära 16 sk. Rgs för warje skrinda, den må stå på Torget el. gator el. i hus, vilken ansökning Hr LandsHöfdingen intet kunde afhjelpa innan den å högre ort blifvit beviljad, och därigen(om) kunde Löhn  för Ordföranden, StadsCassörn och Wacktmästern erholla förbättring efter wars och ens besvär och ansvarighet

1818 Martii d. 14 War sammankomsten till afslutande med Sergeant Lifv som upfört undsättningsspannemåhln från Sundsvall, och beslöts att för besvär vid mätningen och under vägen i et för alt till honom betala Rdr 6 Rgs delade lika på warje tun(na).

Alla ankomna kungörelser till dato uplästes. Östersund d. 14 martii 1818 intygas
Wad som kan godkännas för de af Serg. Lif utbetalda R. 4 Banco för Mätare hjelp, bör vi gemen samt godtgöra honom per tunna.

Sam Perman Joh. Hallgren, H. Hallsten,  Moberg, Jonas Andersson, P. Råström, And. Acklund, P. Lif

1818 Martii d. 17 Ankom Embets Memorial af d. 6 December 1817 från Höglofliga Magistraten i Stockholm med anmodan att tillkänna för Hr Öfverfeltläkare Gestrich och Hr Majoren Tideman det Hr Öfverst och Ridd Eek vid RådhusRätten derstedes sökt Cessjons förmon warvid tillkänna gifves det Offentlig stämning uti detta Concurs måhl blifvit till d. 6 Junii 1818 utfärdad, altså afgik brefv d. 26 Martii till Hr Öfverfeltläk. Gestrich och Hr Majoren Tideman med unrättelse herom intygas
Östers, d. 26 Mart 1818
Sam Perman

1818 Aprill d. 1 war sammankomst med stadens Innevånare att innom sig wälja Taxeringsm.
Nu valdes vid Prästerståndet
1 :mo vice Pastor Wikner
Ofrälse ståndspersoner:
Hr Tullinspect Holmberg, RegementsSkrif Biberg
Borgareståndet
Apothek. Perman
Trackt Hallsten
Handl. Lidström
Hattm. Fahlström
Garfv. Thelberg
Gördelm. Granqvist
Glasm. Bergström
Olof Ödbom
Kopparsl. Svedberg

2:do att sedan Kungörelse om samankomst utgädt den Borgare som icke inställer sig el. anmodar någon annan att svara, bör för varje gång plickta 8 sk. Banco.

3:tio Auctjoneras bort gödningen å Torget på Norra sidan 24 sk. Rgs Apoth. Perman
Södra D. 32 Rgs Patron Wikström
intygar Samuel Perman

samma gång beslöts till födande af underåriga Gossen Lars Ekendahl, hafva nedanståände åtagit sig att vidare 8:ta dagar herbergera och föda honom nemligen 1 :st Hand. Liström 2:dr Patron Wikström 3 Apoth. Perman 4:t Handl. Kindlund 5:t Trackt Hallström 6:t Hand.
Hallgren 7:t Glasm Bergström 8:o Garfv Thelberg 9 Gördelm. Granqvist
10. Wangm. Moberg 11. Skrädd. Wallberg 12. Postmast Granström
intyga
H. Liström Halsten Walberg Sam. Perman, P. Wikström Moberg

Transpårt

And; Granqvist A Bergström Nils Svedberg S. Fahlström Öbom Per Walberg Thomasson Joh: Thelberg C E Granström

1818 Juni d. 4 war enhällig sammankomst då följande förehaddes och beslöts

1:mo uplästes några ankomna Kongl. Resolutjoner

2:do uplästes Knektecontracktet med Soldaten Hedberg

3:tio Svin Ringande wärkställes från denna dagen el. plickta 8 sk.

4:to Gatornas och Broars lagning utsattes
Resolv. wärkställes klockan ett om Lördagsafton

5. Sandförning wärkställes af war och en som är närboende å sina kringliggande Gator

6. Gärdesgårdens Lagning uti Tandhöjden å både sidor Resolverades att låta upstänga den å nyo

7. Gärdesgårdarnas reparatjon kring staden och Ärende Lotterna måndagen werkställes kl. 1 eftermiddagen likasom en gata åt Snick Sundström werkställes samma gång.

8. En grinda förfärdigas af Dagswerkskarln Moberg för Rdr. 1 24 sk. Rgs mid tillbehör till Tandhögden som betalas af StadsCassörn

9. Begrafningsplatscn fullbordas med diket och uprödjes all Jorden och med Gerdesgård förses med Norre hälften af staden Torsdags afton kl 1 och Södra hälften fredagen.

10. Sotning och Brandredskapen försökande werkställs Tisdagen om förmiddagen Sotnmgen hvarmed åtföljer Guldsmeden Wästerlund och Skrädd Wallberg, och Eftermiddan försökes Sprutorna då första qvarterets Innevån. nedom Torget skola biträda wid handlangningen

11. Kyrcktakets reparatjon werkställes af de som koma att restera —

12. Geterska för Kohna antages Gertru Hedbergs Hustru emot 18 sk. för warje då hälften af pänningen ärlägges idag och resten wid slutit af getningen emedlertid upsattes GetLista; och om någon hafver Kohr en månad wid början el. slutet betalar efter sama räkning för Vs dehl 6 sk.

13. anmälte Hand. Liström och StadsCassörn Perman att få bygga en Mjöhlqvarn med öfverfall hvilket Borgerskapet fant högst nödig.

14. Isländska fåren måste bortskaffas genast eller getas särskilt emot wite för all skada
Res: att för warje får betala 8 sk. Banco utom böter efter Lag och skadans ärsättande

15. Major Örboms ansökning att blifva Färgare el. Borgare uplästes warimot ingen hadde att invända.

16. uplästes Her Tull Inspect: Holmbergs Utslag af d. 23 Maij 1818 att ärholla Tomt Kählhage och Lott och Beslöts att T: Holmberg ärholla
Rutsved ehuru mindre än wåra wanliga Lotter

17. uplästes Smeden Lindström Utslag af d. 22 Septbr 1817 och ärhölt Tomten hitanföre Snickare Sundström och erhölt Lott N. 51 1 Erickssved

18. Mster Wallberg äger en Oxe som bör bortskaffas Wallberg lofwade genast bortskaffa honom

19. Smed Lindström åtog sig smida på Hjulen till Stora Sprutan

20. Auctjoneras bort Ärende Lotterna
Auctjons protocol d. 4 Junii 1818.

N 75 Svensmyran Hans Ljungberg Rdr. 2 — 18 sk.
76 Wargmyran Mast. Thelberg Rdr. 2 — —
54 1/3 del i Ranåsen )
55 1/3 » D:o V Glasmäst Bergström 2
56 1/3 » D:o
N 69 i Göviken — Glasmäst Bergström 1 — 37 sk
70 D:o — Häradskrifv Röden 2 16 sk
71 D:o — D:o D:o 1 —
72 D:o Betalt till Magnus l Tull Ins. Holmberg 3 — 8 sk.
D:o för Utgord D:o f 24 sk. 24 sk. Härads Rödéen 2 —
D:o D:o D:o 2 — 26 sk.
Hand. Söderberg 5 — 20 sk.
Björnmyran — Skrädd. Wallberg 2 32 sk.
Nr 57 i Tortansmyran „, „ „ ,-, , _ _
Nr 58 Glasm Bergström 2 — 17 sk.
59 D:o D:o Skrädd Wallberg 1 — 14 sk.
60 D:o D:o Hand Liström — — 40 sk.
61 D:o D:o Hand Hallgren 1 — 14 sk,
62 D:o D:o D:o Kindlund 1 — 30 sk.

3:e Otagna Tomterna som Mad Mellberg nyttjatt inropat af Tractör Hallsten 6 — 38 sk.
3:e Otagne Tomterna bredeväd inropade Land Secret Ramstedt…………….. 6
Sundsmyran Hr Inspect Granström ………………………………………………………1 — 16 sk.
……………………………………………………………………………………………………….49 — 14 sk.

upläst de å andra sidan ståände puncter och ärkennes af
A. Holmberg Samuel Perman, Nils Ol. Rödén Eric Söderberg, Nils Svedberg Jonas Andersson H. Ljungberg
Sundv. Boraeus Joh Hallgren S. Kinnlund, Anders Hallsten Joh Thelberg, Anders Granqvist, And. Bergström
B. Rådström M. öfeltt

1818 Juni d. 12 behagade Enke Fru Dåctorinan Zetterberg till wår lilla Kyrke gårds utvidgande förära stadens Innevåner med ett stycke Jord, som genast blefv instängd i förening med den gamla hagen efter Kortan warföre jag hos Stads Cassörn Perman ansedt billigt befria
Enke fru Doctorinnan från den afgift hon årliggen till StadsCassan betalar för en Kihl el. Jord stycke innom sin Lott
intygar som ofvan
Samuel Perman

1818
Aug, d. 10 war enhällig samankomst då så wehl ofvanstående afskrifning på Jordstycket för Doctorinnan Zetterberg blifv godkändt som
och nedanståände beslutet.

1 :mo Kogetningen som nu slutar idag, fortsattes till Oxmarknaden, då från dänna dag 2:n Köhr skall svara för maten efter sama gång tour.

2:d Geterna som icke Getas så länge der äro utgåäende böra fast tagas och ägaren plickta 12 sk. banco.

3:tjo alla Svin som intet äro Kingade böra genast med ring förses att undvika rotande.

4:dro Tillsättes nya Qwartersmän
Hand. Lidström
D:o Södergren
D:o Hallgren
Häradsskrifv Rödeen

5. Marknads vagt tillsättes efter tour enligt Boken

6. Lars Ekendahls Son som nu gådt en tour kring Staden och åtnjutit mat en vecka på varje ställe är i lika behof för framtiden om icke Borgerskapet wisar honom sama ynnest. Resolverades att han nu ånyo må få profitera af sama godhet hos en var

7. Beslöts att de som restera på gatarbete böra betala 24 sk. för Kyrckogårdsarbete 24 sk. samt för Hagastången3) 16 sk. alt Riksg. för warje1/2 dag då det påbjudes upläst och godkändt. intygar
A. Holmberg Samuel Perman, H. Liström Magnus D:o, C. E. Granström E. Söderberg E. Moberg, Joh. Hallgren S. Kindlund

1818 Aug, 16 wart Dagsverk. Moberg dömd för owardsam hushållning med Elden å sin Tomt waraf Elden spridde sig — Dömd af Hr LandsHöfd won Törne at plickte Rdr. 1. 32 sk. Banco waraf hälften tillföll Staden och den 2:dra hälften Kronan och af lämnades genast den förra till StadsCassörn den 2:dra till Hr Lands Secret Ramstedt. d.22 Aug. 1818.

Aug d. 25. War enhällig samankomst till upläsande af Hr LandsHöfding won Törnes Allmena Kungörelse om upgifvande att alla till staden
ankomande främande personer böra genast upgifva till LandsHöfdinge Embetet, och hos mig då de stanna qvar flera timmar, äfven som
att alla på gatan anträffande öfverlastade personer böra genast anmäles till den plickt som Lag utsätter och det ställe han vistats då han
det undfick.

1 :m uplest alla till dato ankomna Kungjörelser —

2;do uplästes allmänna Kungörelsen af Hr LandsHöfd von Törne om angifvande genast af alla till staden ankommande personer mot Rdr. 10 Banco.

3tjo uplästes Hr LandsHöfd von Törnes bref till ordnings man att nogare efterse öfverlastade personer och befordra dem till näpst.

4:o beslöts att hafva 4 mans vagt 2:e dagar dänna marknad till förekomande af oordning

5. uplästes fru Grips ansökning att få idka Wärdshushållning Res: ingen hadde derimot att invenda uplestes och godkennes
M. Perman, Hans Liström, Nils Ol. Rödén, Sven Kinnlund, Catharina Mellberg, Joh. Hallgren, And Hallsten, Eric Nordlund,
Anna Zetterberg genom Son, Samuel Perman, Olof Strid, Jonas Andersson, Pehr Wallberg, Carl Granström, Pehr Moberg,
J. S. Biberg, Hans Ljungberg, Anna Eklund, Helena Ekendahl, Sundvis Boraeus genom Frun, Brita Christina Grip, J. Nessör,
A Lidinsson, S Fahlström, J. Holmberg, J. Thomasson, Sundström, Lindström Härman. And; Granqvist, And; Bergström
And, Ocklund. Erik Moberg. O: Sälstedt, Pehr Röström, Olof Oden,  Joh: Thelberg, E Söderberg, Per Erikson och Nils Westerlund

1818 Octob. d. 12 war enhällig samman komst med stadens Innewånare, till upläsande och beslutande af nedanståände ämnen

1 :mo Höga Lands Höfd Embetets Embetsskrifvelse af d. 7 Octob jämte Instruetjon för Ordningsmannen i Jemtelands Län d. 1 Octob. 1818. Resolv Enhälligt att Hand. Lidström för södra qvarteret. Handl: Södergren för Syd östra. Handl. Hallgren för Norr-västra deln. Hr Häradssk. Rödéen för Nordöstra Qvarten.

2:n allmän Kungörelse af Höga LandsHöfd Embet. af d. 7 October emot Oordning och Osedlighet.

3:tjo Allmän Kungörelse om de förändringar som vid Auctjonsförätandet bör widtagas hädanefter af Höga LandsHöfd Embet. d. 7 October 1818

4:to Allmän Kungörelse af d. 7 October af Hög LandsHöfd Embetet om Hushållsförbättringar och gagnande företag.

5:to wäljes deputerade wid Markegångns Sättning d. 2 Nowbr af d. 2 Octob med anledning af den Allmenna Kungörelsen af sama dato i detta ämne: valdes Handelsm; Wikström och Sämskm Ocklund

6. Allmän Kungörelse om Mantalsskrifningcn af d. 3 Octob. 1818 till d. 1 Decemb.

7. Förrättas Sotning i weckan att Brandsyn kan werkställas Lördagen d. 17 Octob på för middagen, och till biträde utsågs Handl. Södergren., Smeden Linström., så på efter midagen kl 3 Stora Sprutorna böra förförsäkas varvid biträder Nord östra quarterets Borgare som skola göra Handräkning

8. Gatornas lagande med Sandförning i dänna vecka

9. Påminnes ytterligare att genast anmäla kommande resande så snart de anlända till staden, om detta uracktläts åtföljer Rdr. 10 Banco
plicktas utan misskundsamhet.

10. Soldaten Hedberg begär emotaga sin tilldelta Spannemåhl
Res. att vad dag i veckan dätsamma utaga.

11. Broarnas lagande på flera ställen werkställes

12. Alla som äga Getter hafa fritt åtagit sig att afsäga sig de samma, heldre än att förordsaka skada för andra grannar. Dätta blef enhälligt beslutet intygar och försäkrar nedanskrefvna
H Liström, S. Boraeus, Nils Ol. Rödén, Björkebom, Christina Lundberg, Anna. Hemings Dotter, Pehr. Walberg, Erik: Moberg, Dagswärks Karlen Moberg, Eric Södergren, Anna Zetterberg., Eric Nordlund, Pehr Ersson, Pehr Holmberg, Cath Mellberg, And; Granqvist,
Änckan Eckedal, Eric Sahlstedt, S. J. Biberg, M. Öflält, Carl Brun, Olof Linström, Samuel Perman, S Falström, M. Perman,
J: Hallgren, Anders Hinderss:s Ea, And. Hallsten, Enkan Vestberg., P. Wikström, S. Kindlund, Inspector Hållmberg, And. Åklind,
Postmast. Granström, Eric Söderberg, Johan Thomasson, And. Bergström, P. Råström, W: Hofner, J Thelberg och Ol. Ödbom

Novbr d. 10 war enhällig sammankomst och förehaddes nedanståände puncter

1:mo upläst de ankomna Kungörelser

2:o Kungörelse om VägLagning med mera af d. 13 October 1818

3:o Bewillnings Kungörelsen upläst och intryckt

4:to upläst Kongl. Cammar Rättens utslag med anmärkningar för Åhr 1806. Beviljades genast af Handtverks Sosieteten att om Lördag förmiddag hos mig betala 17 sk. 5 rst. banc. för varje efter Lista

5:o Hattmak Geseln Isac Söderlund anholler om Burskaps Rätt Biviljades allment.

Upläst af A. Holmberg, Liström, Eric Salstedt, Wikström, Hallgren, Sunström, Jungberg, Erik Momberg, And; Granquist,
N. Moberg, Holmberg, A: Ocklun, Carl Brun, Söderberg, Biberg, Eric Norlund P. Råström, Henrik Fryckbom, Harman,
Ol. Ödbom, Pehr Ersson, Samuel Perman, M. Perman, Halsten och Johan Thelberg

d. 30 Nowemb 1818 war samankomst med de 10 Äldsta nedanståände uplästes och beslöts som följer.

1 ;mo uplästes Drängen Olof Oden ansökning att blifva Handlande med Kongl. Befallnings Hafv utslag
Resolver. Enhälligt att som Oden intet gjort någon förbättring på warken Hus el. Jord eij el. lärer Känna vad medelöshet är för en
stötesten för en Nybörjare således fick afslag

2:do uplästes Olaus Larssons från Lith och Ringsta ansökning att blifva antagen som Contingent Borgare med Höge Lands Höfd Embet Utslag
Beslöts hans antagande af de flesta sedan han bevis styrckt sitt upförande af Hr Prost Gerdlund och Hattm. Holmberg samt skaffat
Cautjon af Handl. Liström för 5 Åhrs Krono och Stadsutgifter.
3:t. Bränvin Bränningen för 1819. Kunde ej beslutas denna gång

4:t upläst till dato inkomne Kongl Resolutjoner
upläst och godkändt intygar
H Liström, Joh Hallgren, E. Söderberg, Joh Thelberg, Samuel Perman, And; Granquist, And. Halsten, A: Bergström, Pett Wikström,
E Södergren och Nils Westerlund

1818 Novbr d. 30 ytterligare beslöts till antagande efter föregångett upkallande af Bagare Tomasson och Hattmak Holmberg till BrandVagter då en af dem går warje natt, och ärholler wardera om Ahret Rdr. 50 Rgs. som qvartaliter bör upbäras hos StadsCassörn, Ingen försumelse el. förefall bör gälla, utan den Ena svarar för den andra då Borgerskapet upfyller sin afgift och Borgar skjer då denn Tour som är blifvet fulländat men först underställes stadens öfriga Ledamöter godkännande härefter

Som förr intygar
H Liström, Halgren, Sam Perman, Söderberg, Södergren, Halsten, A: Bergström, P. Erikson, And; Granquist, J Thelberg,
Nils Westerlund, Joh Holmberg och Joh Tommason

wid sammanträde d. 12 Decemb då förste qvartals Löhn upbars för Brandvakten efter uträkning på 90 sk. betalande enligt Brandvagtsboken— a 13. 4.
uplästes nedanståände 1:m om Saltpetter leveransen d. 5 Febr 1819 i Östersund

2:do Kong. Comerce Coll. om Contributionsilvers emotagande a 46/4 låda.

3:tio om Saltpetter Lösande mot Rdr. 7. 24 sk. Banco 11b.

4:to om Räntegifvares tillåtelse att Lösa Spannemåhl och öfriga intrader

5. LandsHöfd von Törnes tillåtelse att få upbära 6 tunn Korn i Sundsvall från Malmöhus Län hit skänta Spannemal, och fant Borgerskapet billigt föryttra säden i Sundsvall och förränta penningarna;

 

Årsmöte och samkväm

 

När föreningen Gamla Östersund samlades till sitt 41:a årsmöte i stadsfullmäktiges sessionssal på rådhuset, kunde ordföranden, borgmästare Åke Jansler, som vanligt hälsa ett talrikt auditorium välkommet. Han hade även glädjen att välkomsthälsa 22 nya medlemmar.

Under året hade sju av föreningens medlemmar avlidit och ordföranden erinrade med några ord om deras livsgärning och påbjöd en stunds tystnad till de hänsovnas minne.

Sedan styrelsens och revisorernas berättelser upplästs och godkänts samt ansvarsfrihet beviljats för det gångna årets förvaltning, omvaldes styrelsen i sin helhet.

Fru Gerd Stålhammar, Danderyd, överlämnade genom sin far, köpman Gustaf Ågren, som gåva till föreningen en av konstnären Olof Ågren utförd oljemålning med perspektiv från Litsvägen över Östersund mot Frösön. Ordföranden mottog den överraskande gåvan och uttalade därvid sin glädje över densamma och föreningens varma tack till fru Stålhammar för hennes generositet.

Civilingenjör Fredrik Borggren, mötets föredragshållare, talade över ämnet »När elljuset kom till Östersund». Tal. sade inledningsvis, att det var i oktober 1889, d. v. s. för 75 år sedan, som elektrisk belysning infördes i staden. Det var bara tio år efter det att Thomas Alva Edison påbörjat konstruktionen av den elektriska koltrådslampan. Östersund höll sig alltså väl framme och var rikets femte stad när det gällde att exploatera denna utomordentliga uppfinning. Först startade Härnösand sitt elverk 1885, sedan Örebro 1886, Växsjö 1887 och Västerås 1888. Initiativtagare till elverket i Östersund var Erland Borggren, fader till föredragshållaren. Han var född i Stockholm 1851 och kom hit till staden 1876 som 25-årig disponent för Östersunds Utskänkningsbolag. Han synes ha skaffat sig gott anseende i staden och hade tydligen ögonen öppna för det som rörde sig i tiden.

I juli månad 1888 började disp. Borggren sina trevare för elverkets anläggande och for då till Stockholm för att närmare undersöka förutsättningarna. Efter att ha erhållit offert på en anläggning av lämplig storlek till en totalkostnad av 60.000 kr. beslöt man inbjuda till aktietecknande. Som inbjudare stod disponent Borggren, riksbankskamrer Sundequist och grosshandlare Näs. Den 17 april 1889 hade man konstituerande bolagsstämma. Det föreslagna minimikapitalet på 30.000 kr. var då fulltecknat. Nu gällde det att bl. a. söka träffa avtal med staden om övertagande av gatubelysningen och om upplåtande av lämplig plats för maskinhuset.

Underhandlingarna med staden och entreprenören tog sin rundliga tid, men när dessa var klara sattes full fart på utbyggnaden av anläggningen och efter knappt mer än 3 månaders arbete var det dags att tända gatubelysningen på aftonen den 10 oktober.

Tidningarna ägnade givetvis denna händelse stor uppmärksamhet, och talaren citerade avslutningsvis vad Östersunds-Posten och Jämtlands-Posten skrev. Vi återger här en del ur JP:

»Vi sutto i lördags afton — jag och en god vän — uppe å ’Elsass’, Fröken Petterssons propra och gouterade kafé å Frösön, och smuttade på vår kaffekopp. Vi hade slagit oss ned på verandan och njöto i fulla drag af den friska luften och den ypperliga utsikt, som man däruppe har öfver staden med omnäjd.

En tårdränkt dimma hade lägrat sig öfver ’Storsjödrottningen’, från hvilken man då och då såg ett svagt ljus flämta upp. Horisonten mörknade alt efter som vi pratade bort tiden. Det blef full skymning. Vi sågo de svagt tecknade konturerna af husraderna, hvilka liksom spöklika ruiner sträckte sig längs de smala gränderna, här och där upplysta af ett matt sken.

Klockan var vid pass sex då med ens liksom genom ett trollslag hundratals ljus blixtrade upp i mörkret. Vi sprutto till och hade ej hunnit blinka med ögonen, förrän ljusen som fixstjärnor stadigt och lugnt började brinna öfver hela staden och dess utkanter, en del i mjuka, lodräta linjer, en annan i sig-sag, andra åter som i oordning strödda eterneller på mörk sidensars. Längst ned sträckte sig efter hela esplanaden de för ögat mäst strålande ljusen, som alla vackert speglade sig i den krusade vattenytan. Högst uppe till höger och liksom mitt i becksvarta skogen såg man en liten öppen plats, upplyst af ett genom dimman darrande, trolskt sken. Det var precis som om nattens älfvor hade samlats i Odinslund för att där tråda sin dans.

Synen var i sanning storartad. Det hela blef en ögonfägnad, som man ej i första ögonblicket kunde se sig mätt på.» — — —

Det mycket intressanta föredraget uppskattades livligt och ordföranden tackade hr Borggren för hans medverkan. Åhörarna visade sin tacksamhet med en varm applåd.

Vid den därpå följande sammankomsten på Hotell Standard talade arkitekt Robert Berghagen, Stockholm, om konstnären Olof Ågren och tecknade därvid ett på mångårigt vänskapsförhållande grundat porträtt av den märklige jämtlänningen.

Vad mera som timade på denna föreningens årsdag var helt i den traditionella stilen — alltså en ur alla synpunkter trivsam kväll.

C. S. J.

 

Kommunala ärenden
den 1/7 1964—30/6 1965

 

Sammanställningen upprättad av drätseldirektör Harry Rydquist, stadsfullmäktiges sekreterare

Östersunds stadsfullmäktige har under ovannämnda tid bl. a. beslutat:

1964 sept. 15 att fastställa nya grunder för stadens bidrag till studiecirkelverksamheten,

okt. 20 att bevilja Östersunds Skidlöparklubb ett anslag av 6.000 kr. för iordningställande av en 35 m. hoppbacke, att fastställa skatten för år 1965 för den borgerliga kommunen till 12 kr. 65 öre för varje skattekrona och skatteöre,

nov. 17 att med anledning av magistratens upphörande övertaga förvaltningen av de donationer och fonder, som förvaltats av magistraten,

dec. 15 att med tacksamhet mottaga donation till minne av Anna Westlinder-Rönström samt ändrade föreskrifter betr. Margareta och N. P. Westlinders stipendiefond,

1965 jan. 19 att bevilja ett anslag av 870.000 kr. för uppförande av tre st. avloppspumpstationer,

att antaga gatubyggnadskostnadsbestämmelser för staden,

febr. 16 att träffa brandsläckningsavtal med Brunflo och Lits kommuner, att bevilja samarbetsnämnden för östersundsblocket ett anslag av 11.000 kr. för utredning ang. sammanslagning av kommunerna inom östersundsblocket,

mars 16 att anslå 37.000 kr. till upprättande av fotogrammetrisk karta över Furulund — Spikbodarna — Småbodarna — Gräfsåsen-områdena,

att tillsätta en kommitté om fem ledamöter med uppdrag att t. o. m. utgången av år 1966 handhava stadens inköp av konst,

april 21 att fastställa nya namn å vissa skolor (Wargentinsskolan för högre allmänna läroverket, John Ericssonsskolän för tekniska gymnasiet, Genbergsskolan för kommunala flickskolan och Marielundsskolan för lågstadieskolan i kv. Valhall), att fastställa viss ändring av grunderna för utgivande av bidrag till studiecirkelverksamheten,

att bevilja arbetsutskottet för Expo Norr ett anslag av 16.000 kr. såsom bidrag till kostnaderna för anordnande av en musikfestival i Östersund under tiden 3—9/7 1965 med deltagande av bl. a. Stockholms filharmoniker,

maj 19 att bevilja Röda Korsets östersundskrets ett anslag av 5.000 kr. till mattjänst för gamla i Östersund under år 1965, att tillsätta en kommitté med uppdrag att utreda frågan om fritidsbebyggelsens utformning i allmänhet och särskilt frågan om anläggandet av en stadens egen fritidsby,

juni 22 att godkänna skolstyrelsens förslag att Östersunds stad fr. o. m. läsåret 1965/66 övertar den verksamhet som nu bedrives vid Frösö yrkesskola.

 

Kyrkliga ärenden
den 1/7 1964—30/6 1965

 

Sammanställningen upprättad av redaktör Per Hallström,
kyrkofullmäktiges sekreterare

Kyrkofullmäktige i Östersund ha under ovannämnda tid fattat följande beslut av mera allmänt intresse:

1964 okt. 13 Kyrkofullmäktige beslöt att i princip godtaga förslaget om inrättande av stiftsting för Härnösands stift såsom en organisation bättre svarande mot kraven på effektivitet och arbetsmöjligheter samt god demokratisk ordning, än den nuvarande ordningen med stiftsmöte och stiftsstämma, samt att Östersunds församling skall ansluta sig till den föreslagna stiftsorganisationen. Med bifall till kyrkorådets förslag beslöto kyrkofullmäktige vidare att som avgift för år 1965 anslå ett belopp av 20.200 kr., beräknat efter en utdebitering av 1,2 öre per skattekrona. Kyrkorådet skulle närmare utforma villkoren för församlingens anslutning till stiftstinget och medlens användning. Fastställdes 1965 års stat med en oförändrad utdebitering av 65 öre per skattekrona. Driftbudgeten balanserade på 1.985.950 kr. och kapitalbudgeten på 242.390 kr.

1964 dec. 8 Sedan det visat sig att befintliga stenluckor till nischerna i kolumbariet vid flera tillfällen lossnat och fallit ned på golvet hade kyrkogårdsföreståndaren efter företagen utredning i ärendet föreslagit, att man skulle ta bort luckorna och låta nischerna vara öppna. Förslaget gick också ut på att ge nischerna ett estetiskt mer tilltalande utseende. Hr ordföranden meddelade att kyrkogårdsnämnden och kyrkorådet godkänt av kyrkogårdsföreståndaren föreslagna åtgärder för utförande snarast möjligt.

1964 maj 11 Hr ordföranden lämnade information angående av kyrkorådet beslutad reparation av kyrkorgeln genom insättande av nytt spelbord m. m. För bestridande av kostnaderna disponeras ett reserverat anslag på 62.809 kr. Vederbörande orgelfirma har beräknat att det nya spelbordet skall vara klart för bruk inom 15 månader.

Beträffande frågan om förvärv av tomtmark för framtida uppförande av kyrkolokaler meddelade hr ordföranden, att drätselkammaren med bifall till kyrkorådets hemställan beslutat att till Östersunds församling för ett pris av 14:50 per kvm. försälja den del av stgområdet nr 191 i Karlslund (f. d. Näslunds gård), på vilket område församlingen hade för avsikt att uppföra en småkyrka.

Vidare meddelade hr ordföranden, att församlingens centrala byggnadskommitté diskuterat möjligheterna att i Blomängen- Marielundsområdet förvärva lämplig tomtmark för uppförande av kyrkliga lokaler. Under hand hade meddelats, att drätselkammaren vore beredd att upplåta västra delen av stg 687 AN (vid Bäckvägen—Skolgatan—Odensviksvägen) för uppförande av en småkyrka. Ä den andra delen av nämnda tomt kommer staden att uppföra byggnader för barndaghem, och har härför anlitat arkitekt Tore Virke, Stockholm. Centrala byggnadskommittén har funnit det angeläget att låta arkitekt Virke även skissa för en småkyrkobyggnad i samband med att han utarbetar ritningar för barndaghemmet, eftersom de bägge anläggningarna måste bringas att harmoniera med varandra, därest församlingen skulle komma att besluta om uppförande av småkyrka på den anvisade tomten.

Beträffande den planerade småkyrkan i Lugnvik är platsfrågan ännu icke definitivt klar. Staden har planer på att erbjuda församlingen annat för småkyrkobygge lämpligt område i utbyte mot den mark, som smidesmästare och fru Lundin donerat till församlingen för nämnda ändamål. Byggnadsförbud råder också på grund av pågående stadsplanering av det område, inom vilket församlingens tomtmark är belägen.

 

Årsberättelse

Styrelsen för Föreningen Gamla Östersund får härmed avgiva följande berättelse över verksamhetsåret 24/10 1963—23/10 1964.

Sedan sommaren 1959 har föreningen i enlighet med sitt åtagande i ett med Östersunds drätselkammare träffat avtal svarat för visningarna av inte endast Stadsmuseet utan även Ahlbergshallen. Detta har varit möjligt endast tack vare ett uppoffrande arbete av föreningens intendent, översten Erland Lindhammar. Inkomsterna av inträdesavgifter m. m. har emellertid icke på långt när täckt föreningens omkostnader. Styrelsen har därför i samband med utgången av avtalets giltighetstid sett sig nödsakad att hos drätselkammaren hemställa, att drätselkammaren ville tills vidare övertaga ansvaret för visningarna på villkor, varom överenskommelse kunde träffas mellan drätselkammaren och föreningen. Detta ärende har ännu inte slutbehandlats i drätselkammaren.

Föreningen har under sistlidna sommar genom intendenten anordnat en tillfällig utställning i Ahlbergshallen av föreningens stora samling av målningar och teckningar med motiv från bebyggelse och miljöer alltifrån stadens tillblivelse. Till kollektionen, c:a 160 nummer, hade bl. a. Östersunds stad välvilligt bidragit med ett antal tavlor. Utställningen, som var öppen dagligen under tiden den 5 juli—den 16 augusti samt under tre söndagar därefter, rönte livligt intresse från allmänhetens sida. Efter det officiella öppethållandets slut visades utställningen även för elever i vissa av stadens skolor. Till redaktör Carl Melin står föreningen i stor tacksamhetsskuld för hans synnerligen värdefulla insatser vid anordnandet av utställningen.

Vid Gullegårdens invigning på Jamtliområdet den 5 september 1964 överlämnade föreningen som gåva till Föreningen Heimbygda en av konstnären Vidar Bäckman utförd inramad tuschteckning, föreställande handlande J. P. Guile stående i dörren till sin affär i huset Prästgatan 14, samma byggnad alltså som den nu återuppförda.

Till berikande av serien bandinspelade östersundsminnen har styrelsen låtit verkställa intervju med fru Anna Katarina Jönsson, född i Östersund 1872 och boende i staden intill 1903, då hon flyttade till Strömsund.

Av medel ur Häradsskrivaren E. E. Livens donationsfond har magistraten för placering i Stadsmuseet förvärvat en av konstnären Max Haenel år 1882 utförd oljemålning, föreställande bl. a. Frösön och del av Östersund.

Föreningen har under året låtit fotografera de fastigheter i stadsbebyggelsen å vilka rivningsbeslut förelegat och av vilka föreningen icke tidigare ägt fotografier.

Under året har stadsmuseet hållits öppet för allmänheten dagligen under tiden 15/6—15/8, söndagar under tiden 1/5—14/6, 16/8—31/10.

Efter särskild överenskommelse har museet av intendenten visats för skolklasser, föreningar och andra grupper även under icke ordinarie öppethållningstid.

Antalet museibesökare har under året utgjort 1.367.

Under verksamhetsåret erhållna gåvor redovisas i bilaga till denna årsberättelse. (Bilaga A.)

Föreningens årsskrift — den tjugosjunde årgången — utdelas vid årsmötet. Såsom redaktionskommitté har fungerat herrar Anton Svensson, Per Andersson och Carl S. Jonsson.

På Samuel Permans grav nedlägges på årsmötesdagen en krans.

Av föreningens medlemmar har under året avlidit: F. d. järnvägskontoristen Herman Sundström, f. d. förste stationsskrivaren Sigfrid Wahlberg, f. d. kassören Albin Johansson, tandläkaren Gösta Nässén, f. d. bankkamreraren Gustaf Nilsson, försäkringsinspektören Gotthard Edholm och agronomen Isse Tingdal.

19 nya medlemmar ha efter inval inträtt i föreningen vid förra årsmötet.

Medlemsantalet utgör f. n. 373 (före årsmötet).

Styrelsen har under året utgjorts av följande personer: Ordinarie ledamöter: Borgmästaren Åke Jansler, ordförande, direktören Anders Lundvall, vice ordförande och tillika skattmästare, byrådirektören Lennart Edström, sekreterare, översten Erland Lindhammar, intendent, köpmannen Olle Hallberg, klubbmästare, översten Rolf Kjellin och advokaten Frans Victor; suppleanter: Gårdsäga- ren Eric Englund, majoren Åke Wisvall och f. d. rektorn Anton Svensson.

Beträffande föreningens ekonomiska ställning och räkenskaper hänvisas till revisionsberättelsen.

Östersund den 23 oktober 1964.

ÅKE JANSLER

 

Revisionsberättelse

 

Undertecknade, utsedda att granska räkenskaperna för Föreningen Gamla Östersund för tiden 24 oktober 1963 till 30 september 1964, få härmed efter fullgjort uppdrag avgiva följande berättelse:

Tillgodohavande 24.10 1963 ……………………………………………………………………………  13.491:84

Inkomster:
352 st. betalda årsavgifter………………………………………………..4.224:-
Sålda böcker etc………………………………………………………….      850:-
Annonser i årsskriften . . ………………………………………………….  240:-
Ortnamnsboken ……………………………………………………………….830:15
Räntor …………………………………………………………………………….453:30 ………..  6.597:45
Tillgodohavande och inkomster……………………………………………………………… 20.089:29

Utgifter:
Samlingarna …………………………………………………………………..582:52
Årsskriften ……………………………………………………………………1.911:10
Årsmötet ………………………………………………………………………..346:35
Trycksaker, annonser, porton etc……………………………………….941:14
Uppvaktningar………………………………………………………………1.259:95
Registerboken ……………………………………………………………..1.617:-
Ortnamnsboken ……………………………………………………………..137:60
Kontorsutensilier ………………………………………………………………74:36
Diverse ………………………………………………………………………….215:-  …………….7.085:02
Kassabehållning……………………………………………………………………………………13.004:27
Kronor………………………………………………………………………………………………… 20.089:29

Tillgångarna äro placerade å kapital- oh sparkasseräkningar i Sundsvals Enskilda Bank, å postgiro, i Riksgäldskontoret i form av nom. 1.000:— i Statsskuldboken inskrivna obligationer samt hos redogöraren i form av kontanter kr. 191:26 och nom. kr. 700:— Svenska Statens premieobligationer.

F O N D E R

MUSEIFONDEN
Tillgodohavande 23.10 1963……………………………………………………9.301:31
Inkomster:
Bankräntor………………………………………………………….. 429: 90
Biljettintäkter……………………………………………………….. 885: —
Drätselkammarens del av kostnader………………………. 365: 50
Souvenirer etc…………………………………………………….. 205:70
Diverse………………………………………………………………..200: —  …..2.086:10
Summa kronor……………………………………………………………………. 11.387:41

Utgifter:
Kostnader för biljettförsäljning, visning o. vakthållning…… 860:-
Telefon och lyse……………………………………………………….. 411:25
Städning ………………………………………………………………… 731:-
Inventarier …………………………………………………………………16:90
Drätselkammarens del av biljettintäkter ……………………….442:50
Diverse ……………………………………………………………………272:— ………….2.733:65
30.9 1964 tillgodohavande i Sundsvalls Ensk. Bank…………………………… 8.653:76
Summa kronor ……………………………………………………………………………..11.387:41

ANNA OCH GOTTFRID ROMANS UNDERSTÖDSFOND

Tillgodohavande 23.10 1963 ………………………………………………………….22.184: 51
Inkomster:
Bankränta ………………………………………………………………………………………..962:59
Summa kronor ……………………………………………………………………………..23.147:10

Utgifter:
Gåva till 3 damer ……………………………………………………………………………..450: —
30.9 1964 tillgodohavande i Jämtlands läns Sparbank ……………………..22.697:10
Summa kronor …………………………………………………………………………….23.147:10

LINDA OLSÉNS DONATIONSFOND

Tillgodohavande 23.10 1963 …………………………………………………………83.500:01
Inkomster:
Bankränta…………………………………………………………………………………….3.571:67
Summa kronor ……………………………………………………………………………87.071:68

Den 30.9 1964 tillgodohavande i Svenska Handelsbanken……………… 28.609:26
……………………………»…………… i Jämtlands Folkbank ……………………..29.231:23
……………………………»…………….i Sundsvalls Enskilda Bank …………. . 29.231:19
Summa kronor ……………………………………………………………………………87.071:68

Tillgångarna i fonderna den 30.9 1964 utgjorde tillsammans ………. . 118.422:54

Av protokollen hava vi tagit del. Då anledning till anmärkning ej finnes få vi tillstyrka ansvarsfrihet för den tid revisionen omfattar.

Östersund den 14 oktober 1964.
O. Nilsson                      Elis Sundström

 

Föreningens funktionärer 1964—1965

 

Ordförande:
v. Ordförande
Sekreterare:
Skattmästare:
Övr. styrelseledamöter:
Borgmästare Äke Jansler
Direktör Anders Lundvall
Byrådirektör Lennart Edström
Direktör Anders Lundvall
Överste Erland Lindhammar
Överste Rolf Kjellin
Advokat Frans Victor
Köpman Olle Hallberg
Styrelsesuppleanter: Gårdsägare Eric Englund
Major Åke Wisvall
F. d. Rektor Anton Svensson
Intendent: F. d. Fanjunkare Karl Nordin
Revisorer: F. d. Bankkamrer Olof Nilsson
Häradsskrivare Nils Uhlin
Revisorssuppleanter: Disponent Elis Sundström
Kamrer Hans Alftrén
Redaktionskommitté: F. d. Rektor Anton Svensson, ordförande
Redaktör Per Andersson
Boktryckare Carl S. Jonsson
Museinämnd: Borgmästare Åke Jansler, ordförande
Överste Erland Lindhammar
Major Åke Wisvall
Kommitté för planering
av ett stadskvarter
inom fornbyn Jamtli:
Borgmästare Åke Jansler och Arkitekt SAR Gunnar Suwe, valda av föreningen Gamla Östersund, samt  Landsantikvarie Lennart Björkquist, Förlagschef Bo
Berndtsson och Arkitekt SAR T. Klarén, valda av Föreningen Heimbygda.

 

Förteckning över gåvor influtna under verksamhetsåret
24/10 1963 — 23/10 1964

 

Arkitekt SAR Robert Berghagen, Stockholm: Byggnadsnämndsritningar i 2 ex. till tomten nr 123 (= nr 6 i kv. Riksbanken) jämte historik. Fotografi över förvaltare Otto Myrins gård Köpmangatan 50 (riven 1943). Inbunden utskrift av föredrag, hållet av givaren vid F. G. ö:s årsmöte 1963.

F. d. landstingsdirektör Erik Bouvin: Fotografi av lärare och elever vid småskoleseminariet i Östersund läsåren 1894—1895, 1900—1901. Fotografi av skolklass vid elementarläroverket för flickor i Östersund läsåret 1912—1913. Fotografi av personal tjänstgörande vid östersundsutställningen 1920. Sällskapet DG:s jubileumsskrift med anledning av sällskapets 25-årsjubileum 1947.

F. d. distriktschefen Carl Dahlberg: Åtta fotografier av äldre stadsbor.

Fru Anna Eggström: Femton stadsvyer (vykort) över Östersund från början av 1900-talet. Två fotografier från P. M. Lundvalls affär, Prästgatan 9 (omkr. 1908).

Gårdsägare och fru Eric R. Englund: Fotoalbum med ett flertal fotografier över fastigheterna Brunflovägen 5 och Gröngatan 44.

Frisör K. G. Eriksson: Frisörskylt av järn från Rådhusgatan 34 (rivet 1964) med inmonterad elektrisk belysning.

Fotograf Arvid Halling: Fotografi från stadens jubileumsmiddag den 5/1 1963 med anledning av stadsfullmäktigeinstitutionens 100-åriga tillvaro. Gruppfotografi av deltagare i 1914 års studenters 50-årsjubileum i Östersund.

Landskanslist Örgen Hedin: Stadgar för föreningen Gnistan i Östersund.
Tillfällighetskuplett vid Gnistans aftonunderhållningar den 3 och 4 dec. 1905. Stadgar för Östersunds allmänna sjuk- och begravningskassa jämte motbok med kassan (2 ex.).

Fru Ruth Horneij: Ett ex. av hembygdsbok över Östersund (»Min hembygd»), utarbetad av givarinnan.

Boktryckare Carl S. Jonsson: 22 kupletthäften från Östersunds revyer åren 1922—1952.

Jämtlands läns Mejeriförening: 14 fotointeriörer från Prästgatan 45 (uppklistrade på glasskiva)

Fru Anna Kjellman: Inramat fotografi av Stortorget under Barnens dag (början av 1900-talet).

Kapten Lennart Kjellman: 16 ex. av F. G. Ö:s årsskrifter av skilda årgångar.

Överingenjör Karl Lignell, Bromma: Silhuetteckningar av fruarna Anna och Jenny Lignell (givarens mor och farmor). Tecknat porträtt (tryck) av översten Georg Gärdin. Amatörfotografialbum med foton från givarens barndoms- och ungdomsår i Östersund. Böcker: östersundsfödde C. V. L. Charlier m. fl.: Logaritmisk-Trigonometriska Handtabeller (Uppsala 1885), B. A. Finell: Dagsländor, dikter (Örebro 1931), Nils-Magnus Folcke: Min ungdoms dikter, i urval (Stockholm 1925), Lennart Westlinder: In viaggio per la Svezia (Örebro 1939), Östersunds stad: Förslag till namngivning av gator och öppna platser i Östersund (Östersund 1923).

Överste Erland Lindhammar: Gruppfotografi från 1914 av 1914 års studenter vid Östersunds h. a. läroverk. Tre inramade fotografier av 1914 års studenter marscherande genom staden (1914). Kortfattade anteckningar ang. 1914 års studenter vid stadens läroverk och deras 50-årsjubileum jämte fotografi från detta. Inramat fotografi över Östersunds centralstation på 1890-talet med där tjänstgörande tjänstemän. Inramat fotografi av ett matlag (stadsbor) på Grand hotell i Östersund år 1890.

Fotograf Wiktor Lundberg: Två fotografier från kungabesöket i Östersund 1911, fotografi från avtäckningen av minnesstenen på Frösö läger 1910. Två fotografier från fältjägarregementets jubileumshögtid 26.8 1961.

Direktör Anders Lundvall och konstnären Vidar Bäckman: Tuschteckning 1964: J. P. Guiles gård, Prästgatan 14.

Direktör Anders Lundvall: Panorama över Stortorget (vykort) i början av 1900-talet. Ett vykort från Sundemans villa på Frösön (nuvarande Runeborg) från samma tid.

Länsarkitektkontoret: Jämtlands vapen i metall samt fris och 6 lister från det år 1957 rivna huset Strandgatan 7. Ritningar, 10 st., avseende huvudbyggnad och vinkelbyggnad i den år 1962 rivna fastigheten Strandgatan 5. 30 st. vykort och fotografier över olika slags bebyggelse i Östersund. Dörrar (3 st.), dörrfoder (3 st.) och lister (11 st.), som tillhört huvudbyggnaden i fastigheten Strandgatan 5 i Östersund (riven 1962).

Redaktör Carl Melin: En av givaren utförd konstnärlig affisch till F. G. Ö:s konstutställning den 5/7—16/8 1964.

Fru Fina Modigh: Ett ex. av instruktionen »Första förbandet på slagfältet» av dr F. Esmarsch jämte tillhörande förbandsduk att av soldaten medföras i fält. Föremålen har tillhört Mikael Strindberg, korpral vid Jämtlands fältjägarkår på 1870-talet.

Konsul Ragnar Ohlson: 8 originallitografier i färg av Ebbe Fog med motiv från Östersund och Frösön.

Köpman Karl-Axel Persson: 11 fotografier (stadsvyer från Östersund på 1920-talet.

Fastighetsingenjör Å. Rickheden: Ritningar (2 st.) över gamla tingshuset i Ängeparken.

  1. d. stationsförman Anders Ring: Vykort från Barnens dag å nuvarande rådhustomten 1908.

Handlanden I. Risslers sterbhus: Inramat fotografi av landssekreteraren Per Gottlieb Rissler.

F. d. länsarkitekt Gösta Rollin: Originalskisser över vissa byggnadsdetaljer i den år 1962 rivna huvudbyggnaden Strandgatan 5. Flygfoto (vykort) av Badhusparken (1930-talet). »Skizz för alternativa lägen för Flotel Bangården» (1880-talet). Tre fotografier från kronprinsparets besök i Östersund i samband med utställningen 1936. Turistalbum av år 1937: »Det sköna Jämtland». Ett ex., nr 1, av »Länsposten-Jämtbygden» den 3/8 1956. Div. fotonegativ med motiv från Lugn vik och staden i övrigt (omkr. 1937).

Konstnären Forger Sather: Åtta fotografier över äldre byggnader i Östersund.

F. d. rektor Anton Svensson: Ett ex. av skriften Jämtlands läns bildningsförbund 1938—1963». Bordsvisa vid Jämtlands läns bildningsförbunds 25-årsjubileum den 23/11 1963.

Fru Betty Tanner, Tandsbyn: Seminariemössa, som burits av givarinnan i egenskap av elev vid småskoleseminariet i Östersund 1914.

Chefredaktör Sven Wallin: 245 fotografier utgörande situationsbilder av liv och händelser i Östersund under 1960-talet. Ett ex. av program vid »Välkomstfesten i Östersunds ordenshus» den 6/7 1896.

F.d. stationsskrivare Lennart Westlinder, Örebro: Två fotografier av klass 7:2 vid Östersunds h. a. läroverk höstterminen 1903.

Fru Märta Wikström: Gruppfotografi av f. d. elever vid Östersunds elementarskola för flickor, samlade våren 1963 för firande av sin 50-åriga normalskolekompetens.

Major Åke Wisvall: 11 ex. av F. G. Ö:s årsskifter av skilda årgångar.

Grosshandlare Tore Åslund: En serie fotografier av fastigheten Tullgatan 33.

Östersunds gymnasieförbund Lyran: Östersunds gymnasieförbunds lag av åren 1887, 1895 och 1899. Förbundets skrift »Ett äpple», årg. 1960, 1961. Skriften »Norrskenet», redigerad av Östersunds gymnasieförbund Lyran (1928). Ett ex., nr 4/1901, av tidningen Norrskenet», gemensam tidning för de norrländska gymnasieförbunden. Program för förbundets soaré den 6/5 1922.

  1. d. hemmansägare E. O. Öst, Husås: Gruppfotografi av stationspersonalen vid Östersund C 1913.

 

Nya medlemmar i föreningen 23/10 1964

 

1:e landskanslist Bengt Andersson
Bokförare Gunnar Anderson
Kassör Åke Andersson
Laborator Nils Berghagen
Landsfiskal Valter Collin
Leg. läkare Jonas Eriksson
Fil. mag. Thor Björn Folestad
Ombudsman Martin Forslund
Major Bengt Fredman
Direktör Ulf Hellgren
Köpman Rune Hellgren
Annonschef Kurt Holmbäck
Arkitekt SAR Sven Bertil Jansler
Brandman Bengt Lago
Direktör Georg Lindgren
Kyrkogårdsförestånd. Holger Nillgård
1:e kansliskrivare Nils Nilsson
Stabskonsulent Bengt Sehlstedt
Köpman Harald Sanher
Fastighetsägare Gusten Walltin
Frisörmästare Rolf Wikström
Distriktschef Karl Ängesgård

 

Sedan föregående årsmöte avlidna medlemmar i föreningen

 

F. d. löjtnanten Olof östlund 25/10 1964
F. d. kamreren Helmer Magnusson 25/10 1964
F. d. läroverksadjunkten Josef Daneli 21/11 1964
F. d. chefredaktören Edvin Magnusson 17/12 1964
F. d. styckjunkaren Edvard Beimark 24/12 1964
F. d. l:e landskanslisten Erik Hamrell 26/12 1964
F. d. redaktören Nils Anton Fugelstad 27/12 1964
Advokaten Olof Rödöö 4/1 1965
F. d. stationsinspektoren Severus Nylin 30/1 1965
Överstelöjtnanten Hjalmar Boman 4/3 1965
F. d. fanjunkaren Gustav Tjernberg 8/3 1965
Bokbindaren John O. Friman 13/6 1965
F. d. borgmästaren Iwan Wikström 29/7 1965
F. d. häradsskrivaren Per Hedenmark 30/7 1965
F. d. bankdirektören E. Leon Erics- son 16/9 1965

 

Antal medlemmar i föreningen

 

Antal medlemmar den 23/10 1964 (före årsmötet) ……..373
Nya medlemmar den 23/10 1964 ………………………………22
……………………………………………………………………………395

Avlidna medlemmar tiden 24/10 1964—23/10 1965 …….15
Summa medlemmar 23/10 1965 (före årsmötet) ……….380

Därav 2 hedersledamöter, 7 ständiga medlemmar, 355 årsbetalande och 16 passiva.