063 – 12 13 24 (telefonsvarare) info@foreningengamlaostersund.se

 

 

Förord

 

Författaren Alf Henrikson säger i dikten »Framdeles»:

»Allt intill tredje och fjärde led kommer
okunnigheten att göra sig bred, men om detta
skall vi slippa att veta besked i saknad av
något att jämföra med.

Vi kan ohämmat gå här och pösa, när vi väl är historielösa.»

Det finns många människor, som så helt lever i nuet och går upp i visioner om framtiden, att de totalt glömmer bort det förgångna, den tid som varit. För dem har tidigare händelser och för länge sedan bortgångna personer ingen som helst betydelse. Vad äldre generationer åstadkommit, ofta med svett och möda, berör inte dessa modernister. Även om de inte direkt skryter med att ingenting veta om gamla tider och vad som då timat, talar de med en viss nedlåtenhet och respektlöshet om allt förgånget såsom passé och dem ganska ovidkommande. Dessa traditionsfria och »historielösa» är egentligen djupt otacksamma. Föga besinnar de, vad vi skulle varit utan arvet från fordom, utan våra förfäders trägna arbete och slit för uppehälle, förkovran och kultur. Vad gångna släkten varit, velat och verkat, förtjänar sannerligen att med tacksamhet bevaras i våra hjärtan.

Lyckligtvis finns det tillräckligt många nutidsmänniskor, som vill hålla sambandet friskt och levande mellan äldre generationer och oss. Vi i föreningen Gamla Östersund söker i vår ringa mån att arbeta i den andan, och vår lilla årsskrift vill alltjämt vara ett språkrör för dessa strävanden.

Årets publikation, den 34:e i ordningen, bjuder läsaren, före det vanliga tematiska innehållet, ett par kulturartiklar med motiv från ortens tidigare skeden, den ena en personhistorisk skildring, den andra en ortsundersökning, båda skrivna av sakkunnigt folk. Skriften söker f. ö. följa och teckna det viktigaste som hänt på olika områden. Till de olika skribenterna riktar redaktionskommittén ett varmt tack för de värdefulla bidragen.

Det är redaktionens förhoppning, att medlemmarna och allmänheten liksom tidigare skall ta del av årsskriften med intresse och välvilja.

Östersund i oktober 1971.

Anton Svensson
Redaktör

Carl S. Jonsson

 

Lektor L. O. Hammargren
Ett tragiskt läraröde i Östersund på 1800-talet
Av Hans Jacobsson

När Frösö Trivialskola år 1847 flyttades till Östersund, var det en stor seger för framförallt skolans rektor Fil. dr Jonas Nordqvist, d. v. s. segern bestod främst i att skolan utvidgades till en 8-årig s. k. elementarskola. Den stora drömmen om Frösö Trivialskolas komplettering med ett regelrätt gymnasium, som bl. a. delvis låg bakom professor Carl Zetterströms berömda donation »Jämtlands bibliotek», hade i viss mån gått i uppfyllelse. Den nya skolan skulle få s. k. dimissionsrätt, d. v. s. rätt att sända sina elever efter avslutad skolgång direkt till universitetet, vilket dock redan Frösö Trivialskola i vissa fall gjort. Det mest anmärkningsvärda med Östersunds elementarskola var dock, att skolan organiserades som en sorts experimentskola, ett utvidgande av det experiment som tillkomsten av den bekanta Nya Elementarskolan i Stockholm innebar. Experimentet gällde närmast två saker, för det första en förändring av skolans ämnen, så att de moderna språken och de s. k. naturalämnena på ett helt annat sätt än förut skulle komma till sin rätt, för det andra en ny friare undervisningsmetod, som bl. a. skulle möjliggöra flyttning till högre klass under pågående läsår. Det stora problemet var nu hur Frösö Trivialskola (eller lärdomsskola, som den under den sista tiden kallades) med sina fyra lärare förutom rektor och sina föråldrade undervisningsmetoder skulle kunna genomföra denna omvandling. Lärarkåren måste givetvis utökas, men det var inte så lätt i dessa tider av lärarbrist bl. a. till följd av läraryrkets dåliga ekonomiska ställning. De »gamla» Frösö-kollegerna kunde inte ensamma väntas bära bördan av undervisningen i den nya skolan, i vissa fall var de väl föga ägnade för den nya undervisningsformen. I denna situation var det av största betydelse, att skolan just 1847 i samband med flyttningen till Östersund fick två nya lärare nämligen filosofie doktorerna C. J. Backman och L. O. Hammargren. Den förre, som var son till Frösö Trivialskolas rektor i början på 1800-talet, Gunnar Backman, var en framstående reformpedagog. Han hade tjänstgjort vid Nya elementarskolan i Stockholm och kom med synnerligen värdefulla erfarenheter därifrån.

C. J. Backman intresserade sig närmast för undervisningen i modersmålet (svenska) och tyska, men han var även naturvetenskapligt inriktad. Liksom sin far var han bl. a. en skicklig botanist. Backman blev så småningom, efter att först ha varit s. k. duplikant, d. v. s. extralärare, och sedan fr. o. m. 1854 ordinarie lärare vid Östersunds elementarskola, i slutet på 1850-talet rektor vid Luleå då nyorganiserade s. k. elementarläroverk. Sedermera östersundsläraren B. A. Finell berättar om honom i sina skolminnen, publicerade i Årsböcker för svensk undervisningshistoria.

Det andra värdefulla nytillskottet år 1847 var Fil. dr L. O. Hammargren.1) Denne hade efter avslutade studier och prov sökt lektoratet i filosofi vid Härnösands Gymnasium men ej fått det. I stället hade han uppmanats att söka en nyinrättad ordinarie lärartjänst vid Östersunds elementarskola med hänsyn framförallt till sina utmärkta kunskaper, förutom i filosofi, i »levande språk», speciellt franska och engelska. Skolan i Östersund var nämligen i trängande behov av en lärare just i dessa ämnen. De moderna språken intog en helt annan ställning på den nya skolans timplan än på Trivialskolans, där de närmast hade varit frivilliga ämnen. Tyskan inträdde som nytt språk redan i klass II, franskan i klass III och engelskan i klass IV på den s. k. A-linjen (den nyinrättade linjen utan klassiska språk). På de s. k. klassiska linjerna inträdde ovannämnda språk ett år senare respektive. Det sammanlagda antalet timmar i tyska och franska på A-linjen var 48 resp. 44 (mer än det sammanlagda antalet timmar i latin på de klassiska linjerna, som var 39,5). Även matematiken var ett stort ämne med över 30 timmar på alla linjer. Utan nya lärare i moderna språk och matematik hade överhuvudtaget inte undervisningen kunnat bedrivas i den nya elementarskolan. Mycket hängde givetvis på rektorn och hans förmåga att leda skolan och organisera arbetet på lämpligaste sätt, ett arbete som frånsett i de två lägsta klasserna skulle bedrivas i stor utsträckning självständigt i s. k. läxlag. Jonas Nordqvist var rätte mannen och hans intresse för den nya skolan och hans nit fanns det inget att klaga på. Dessvärre var hans hälsa och därmed hans krafter sviktande. Redan vt 1848 måste han begära tjänstledighet. Den som förordnades som vikarie var den »2:e läraren» L. O. Hammargren. Att denne, som blott var något över 30 år, fick uppdraget var märkligt, och att på det sättet »trotjänarna» från Frösö Trivialskola förbigicks. Dessa hade dock inte samma höga kompetens som H., även om Frösöskolans sista läraruppsättning var en förhållandevis bra sådan. I mars 1853 avled rektor Jonas Nordqvist. Med hans död gjorde Östersunds elementarskola en stor förlust, i synnerhet som just vid denna tid en krisperiod satte in för skolan. Redan före rektorns död hade 3:dje kollegan G. Palén (den ende som jämte rektor hade auskulterat vid Nya elementarskolan i Stockholm) gått bort 1852. 1853 avled även 4:de kollegan Erik Edling.2) Kollegiet vid

1) I Jämtlands och Härjedalens historia del IV kap. XXV kommer Gudmar Hasselberg i sin skildring av Östersunds Elementarläroverk ganska mycket in på Hammargrens öden som lärare, men då skildringen är förhållandevis knapp och koncentrerad till de »dramatiska» episoderna, är det enligt min mening angeläget att Hammargren skildras mera utförligt för att det skall bli möjligt att ge en rättvisare bild av honom.

2) I Jämtlandsposten 1901 uppger pseudonymen »Sine Ira» (arkitekt A. E. Melander), att Hammargren »körde ihjäl» sin kollega Edling efter ett gästabud i Sunne. Själv blev H. skadad. Olyckan skall ha ägt rum i backsluttningen ned mot Vallsundet.

skolan var alltså fram på året 1853 i hög grad reducerat, och den period som skulle kunna benämnas som »duplikant»- eller »extralärareländet» satte in. Samtidigt ökades i hög grad skolans elevantal, som nära nog fördubblades och steg till närmare 150 elever, ett antal som sedan var mer eller mindre konstant till fram på slutet av 1870-talet. Det var i denna svåra situation L. O. Hammargren för en lång tid framåt måste övertaga ansvaret för skolan. Han förordnades nämligen som vik. rektor i mars 1853 och kvarstod som sådan ända till början av ht 1857, alltså i över 4 år. Man kan i viss mån tala om denna tid som Hammargrens rektorat. Den första tiden, innan vikarier hunnit ordnas, och även senare i brist på sådana, skötte han utom hela sin egen tjänst även den avlidne rektorns undervisning i framförallt latin. Vidare övertog han en del av Nordqvists övriga uppdrag, bl. a. bibliotekariesysslan på Frösön.

Innan jag går vidare vill jag meddela några data ur Lorens Oscar Hammargrens liv. Han föddes 1/3 1816 i Piteå. 1834 inskrevs han som student i Uppsala. Magisterexamen avlade han 1842, då han också promoverades till Fil. dr. I sept. 1847 utnämndes han till 5:te lärare (sedermera 2:e lärare) vid Östersunds elementarskola. 1858 slutligen blev han lektor i främmande levande språk och filosofi vid skolan, m. a. o. den förste lektorn i Östersund. Just när han kom till staden ht 1847, hade han gjort en studieresa i Tyskland. I England och Frankrike reste han 1851. Han tillhörde m. a. o. de »moderna» språklärare, som verkligen hade varit i de länder, vars språk de undervisade i. Ovanstående är de »nakna» data, som man får fram ur de lärarmatriklar, som utgavs vid flera tillfällen på 1860- och 1870-talen. I vilken skola han gick får man inte reda på, men om han och hans familj stannade kvar i Piteå, får man taga för givet att han besökte Piteå kända lärdomsskola. Därifrån bar det i allmänhet i väg till Härnösands gymnasium. Att H. var högt begåvad och haft framgång i sina studier är fullt klart. Den tidens magisterexamen omfattade ett flertal ämnen, och H:s betyg höjde sig över det normala, som var godkänt i ämnena. Mera härom i samband med redogörelsen för »kampen om rektoratet».

Tiden 1847—1857 utmärkes vad Östersunds elementarskola beträffar för en anmärkningsvärd brist på bevarade handlingar av olika slag. Det som jag funnit är i huvudsak följande: en ganska utförlig matrikel över inskrivna lärjungar, inkomna handlingar förvarade på Landsarkivet i Östersund samt avsända brev, dock ganska få, i Härnösands landsarkiv. Därjämte någon enstaka katalog och årsredogörelse. Rektors diarium t. ex., som finns från 1857, saknas. Av detta bör man dock inte omedelbart draga den slutsatsen att Hammargren varit försumlig med upprättandet av »handlingar», även om vissa tecken tyder på att han inte var vad man skulle kunna kalla expeditionsmänniska. Speciellt vissa dröjsmål med räkenskapers insändande till högre myndigheter är påfallande. När det gäller bedömningen av H:s rektorat och de problem han ställdes inför, finns det dock vissa viktiga källor. Jag tänker då främst på de brev, som eforus biskop Israel Bergman sänt till »Högtvärderade vik. rektor». Tyvärr har jag trots ivrigt sökande endast hittat något enda av H:s svarsbrev. De förvaras inte så vitt jag vet på Domkapitlets arkiv i Landsarkivet i Härnösand. Då de har karaktären av privatbrev, är det sannolikt att de förkommit eller ingått i Israel Bergmans privata arkiv, som han i så fall tagit med sig vid avflyttningen till Stockholm 1864.

Innan jag tar upp biskopens brev till behandling, bör jag kanske nämna något om denne biskop Israel Bergman. Född 1795 i Attmar, Medelpad, gjorde han snarare en lärar- än en prästerlig karriär. Hans speciella ämne var astronomi, i vilket han blev docent i Uppsala och vikarierade som observatör. Då de astronomiska tjänsterna var stängda för honom, sökte han sig till Härnösand som först gymnasieadjunkt och sedan lektor. Såsom medlem av domkapitlet skattades han högt av stiftets präster och uppfördes av dem 1848 i första förslagsrummet såsom biskop efter biskop Franzén. Själv påstods han inte ha önskat sin upphöjelse, bl. a. därför att han var ogift. Biskop Bergman var enligt allas omdöme en mycket välvillig man och han idkade stor välgörenhet. Han var dock sannolikt inte vuxen det stora, tunga norrländska stiftet. Speciellt skolfrågorna låg honom om hjärtat. I viss mån kanske det kan sägas, att Östersunds elementarskola blev hans skötebarn. Skolans krisartade läge var 1853 sådant att biskopen som eforus måste taga sig an den. Man får dock en känsla att han mera gjorde det med ord än med handling. Det är i detta sammanhang man får se de Bergmanska breven till skolans vik. rektor. Det allt överskuggande problemet var att få lärare, så att undervisningen överhuvudtaget kunde bedrivas. Problemet var delvis långsiktigt: att få rektorsvakansen och lärarvakanserna ur vägen. Det är märkligt, att det skulle behöva taga flera år, innan man lyckades med denna uppgift. Hammargren låg tydligen ständigt över biskopen i denna fråga och försökte få honom att inskrida genom att påverka myndigheterna i Stockholm. Biskopen värjer sig och försöker lugna. En sak som hindrade tjänsternas besättande var oenighet beträffande ämnesfördelningen. Biskopen ville ha rektorstjänsten utlyst i ämnena latin och hebreiska, men Hammargren arbetade ivrigt för den lösningen, att rektor i likhet med vid gymnasierna skulle utses genom val av skolans lärare och bland skolans lärare. Förslaget förmedlades till de ecklesiastika myndigheterna i Stockholm, men det blev avslag. Speciellt irriterad var man i Östersund över att Weider, kollegan i bl. a. kristendom, skulle fråntas undervisningen i hebreiska. Bakom allt detta ligger spekulationer från Hammargrens sida att få det ordinarie rektoratet. En annan sak som H. var mån om var att skolan skulle få en sjunde och ev. en åttonde ordinarie tjänst.

Det mera kortsiktiga problemet var att få fram vikarier eller s. k. duplikanter på de vakanta tjänsterna. Härvidlag fick H. ibland gripa till verkliga nödlösningar, såsom övertimmar för de få lärare han kunde räkna med, inkompetenta extralärare (studerande) etc. Det kunde faktiskt gå så långt att man måste lägga ned undervisningen i något ämne. Vid ett tillfälle (nov. 1854) ansökte H. om förkortning av lästerminen, eftersom lärarna inte orkade längre, bl. a. hade en av de ordinarie lärarna, L. F. Weinberg, plötsligt insjuknat. Det verkar som om H. vid detta tillfälle hotat med lärarstrejk. Bergman svarade i sitt brev 28/11 1854 bl. a. följande: »Någon vägran av lärarna att göra sin skyldighet …. vill jag inte veta av.» I samma brev skriver han, efter att ha erkänt svårigheterna, »men rådlös får man aldrig bliva» och det gäller att åtminstone »sauvera apparensen». I ett tidigare brev, 24/11 1854, hade han försökt lugna lärarna och speciellt Hammargren med orden: ». . . . men Herrarna kunna trösta sig därmed, att varken jag eller någon annan, som äger förmåga av omdöme i saken, kan taga Herrarnas krafter i anspråk utöver billighetens gräns.» Brevets slutreplik: »I alla händelser skola vi väl aldrig anse skolans tillstånd vara med undergång hotande.» Läsåret 1853/54 hade det lyckats att få två goda lärarkrafter som duplikanter: Fil. Dr Per August Grenholm, en framstående matematiker, som under sin östersundstid utgav en bok om s. k. intresseräkning, samt Fil. Dr Johan Erik Dalén, en av de många Dalénarna från Hökbäck i Lit, som gått i Trivialskolan eller skolan i Östersund. Dalén var emellertid redan utnämnd kollega i Luleå, dit han avflyttade ht 1854, då han förordnades som t.f. rektor vid skolan där. Grenholm sökte också lärarbefattning på annat håll, då han ju som Dalén inte kunde vänta på att de lediga lärarbefattningarna i Östersund utlystes. Detsamma gällde mag. Carl Ocklind, son till stadspredikanten i Östersund, som vikarierade ht 1854. Man måste säga att myndigheterna genom att försena tillsättningen av lärare i Östersund ställde skolan och dess vikarierande rektor i en nästan ohållbar situation. Att H. i alla fall något så när klarade upp den svåra situationen vittnar om hans energi och påhittighet. 1855 blir läget åter prekärt. Som ersättare för de avflyttade lärarna föreslår Eforus två bröder Holm, tydligen en verklig nödlösning. Emellertid behövde endast en av dem användas, på grund av att Grenholm uppsköt sin avflyttning till vårterminen. Inför ht 1856 skriver Bergman om »de ännu mera förmörkade utsikterna för bestridandet av tjänstgöringen vid Östersunds skola», men han tillfogar »dessa vikariaten skola väl en gång hava en ända». Denna gång trodde sig Bergman ha uppspårat en matematiker, en magister Platzman, »berömligt känd för skicklighet och nit vid Sundsvalls skola». Det enda som talade mot honom var, att »han vissa tider förgått sig i dryckom». Dock hade han »aldrig i tjänsten visat sig rörd av starka drycker». Hammargren har tydligen i ett brev tagit avstånd från Platzman, vars uppförande var »vida mörkare». Bergman vidhåller dock sitt förslag, då han givit Platzman förhandslöfte om att få tjänsten. »Man bör dock så sent som möjligt misströsta om en persons förbättring».

H:s inskridande mot Platzman ligger något av ödets ironi, då han själv och ännu värre råkade i Platzmans situation. Emellertid visade sig Platzman bättre än väntat »med undantag av den beklagliga avvikelsen under marknaden» (Bergman i brev 1/3 1856). I stort sett klarade Hammargren av svårigheterna och detta erkändes också av biskopen: »Jag får tacksamt erkänna det nit och den omtanke som Herr Rektor haft osparade, att i så svåra konjunkturer ställa allt så väl som möjligt ske kunnat.» Man bör ha detta uttalande i minnet då nu rektorsutnämningen tas upp till behandling. De som sökte rektorstjänst vid denna tid skulle enligt bestämmelserna inför domkapitlet undergå s. k. rektors- prov. Man talade ibland om att speciminera sig för rektorstjänst, lektorstjänst eller vad det nu kunde vara. Hammargren uppsköt vid flera tillfällen detta prov, men det gjorde också medsökanden, apologisten vid Härnösands Trivialskola Abraham Sundberg. När disputations- och undervisningsproven så småningom avlades, fick båda sökande betyget Approbatur cum laude (AB) i både insikter och undervisningsgåvor. I sitt lektorsprov vt 1844 hade H. fått AB i insikter men A (Laudatur) i undervisningsgåvor. I ett Konsistoriesammanträde den 27 juni 1856 skedde rektorsutnämningen. Rektorstjänsten skulle vara förenad med undervisning i latin och hebreiska. På den punkten hade Bergman fått rätt. Min förmodan var, att Abr. Sundberg var överlägsen Hammarberg i dessa ämnen, men så var enligt konsistorieprotokollet ej fallet. H. hade i latin AB medan S. hade Ba, i den spec, latinskrivningen hade H. Ba, medan S. hade B. I hebreiska var dock S. överlägsen H.: Ba mot B. I examen i sin helhet hade H. 19 V2 poäng, medan S. hade 15 V2. Biskopen erkänner också att H. är »före sin medsökande uti vitsord i allmän lärdom». I tjänstens ämnen menar han dock att de är jämspelta. Då Sundberg har 8 års längre tjänstgöring, nämner han denne till rektor. Mot detta opponerar sig kraftigt den kände lektor Wimmercrantz, ett av de stora pedagogiska essen vid Härnösands gymnasium under denna tid. Vältaligt framlägger W. sin åsikt att Hammargren bör få rektorstjänsten. Han vill »fästa största vikt vid det egna förhållande vari vik. rektor H. står till Östersunds läroverk, därigenom nämligen att han tjänstgjort vid detta läroverk ända ifrån dess organisering i likhet med Nya Elementarskolan i Stockholm och därunder ej blott varit i tillfälle att grundligt inhämta nyssnämnda skolas undervisningsmetod, utan ock, synnerligast under de senare åren, genom sin skicklighet och sitt nit i väsentlig mån medverkat till de lyckliga resultater, vartill nämnda läroverk redan kommit, och anser jag Östersunds elem. skolas existens vara så att säga till den grad förknippad med hans person att vilken annan som helst … inte kan fylla hans plats såsom skolans styresman.» Av huvudsakligen dessa skäl nämner han Hammargren till rektor vid Östersunds elementarskola. I ett längre anförande instämde lektor Östling med W. Då emellertid de övriga lektorerna instämde med Eforus, nämndes Abr. Sundberg med fem röster mot två till ifrågavarande rektorat.

Utslaget är märkligt och måste väl betecknas som en orättvisa mot Hammargren. F. n. skulle man väl anse att H. var överlägsen i såväl första (undervisningsskicklighet) som andra befordringsgrunden (akademiska meriter) till lärartjänsten och att han med hänsyn till sin tjänstgöring som vik. rektor var vida överlägsen till rektorstjänsten, allt enligt de i protokollet redovisade förhållandena.

Om några ej redovisade omständigheter ligger under närmast biskopens votum är omöjligt att säga. Att H. skulle ha misskött vik. rektorstjänsten motsäges av biskopens ord, att H. »i möjligaste måtto vid skolan upprätthållit undervisningen under den ofta bekymmersamma ställning, vari detta Läroverk varit …» Med hänsyn till deras senare öden måste man kanske beteckna både Sundberg och Hammargren som svaga rektorsämnen. Med den överlägsna pedagogiska begåvning som H. hade och hans stora förmåga att vinna ungdomen, som flera elever vittnar om, borde dock H., om han haft ett skickligt biträde, som kunnat hjälpa honom att sköta expeditionsgöromålen, blivit en bra rektor, i synnerhet som han var en utmärkt talare. Det finns dock ett men — spriten. Men om hans öde gestaltats annorlunda, kanske han då inte så mycket kommit att bli märkt av spriten.1)

1) Enligt »Sine Ira» i ovan anförd artikel skulle H. ha slagit en skolgosse, Axel Wikström, så hårt att fadern, den kände och mäktige grosshandlaren Nils Wikström, skall ha svurit på att H:s bana skulle stäckas.

På en punkt har det redan framgått att H. var vida överlägsen S. och nog så viktig, nämligen som lärare. Här några vittnesbörd: I sin bok »Då järnvägen kom till Östersund», som behandlar tiden närmast omkring 1880, säger E. Chr. Genberg, efter att ha redogjort för huset, där H. bodde och som han ägde, Prästgatan 63: »H. var, enligt vad som sades, en mycket duktig lärare.» Detta visar, att hans rykte som god lärare överlevde hans stora debackel i slutet på 1870-talet. De elevuttalanden om honom, som jag påträffat, bekräftar också detta i hög grad. C. J. E. Hasselberg, den kände prosten i Grundsunda och Jämtlandsforskaren, son till häradshövding J. G. Hasselberg, den senare jämte kyrkoherde Ernst Arbman i Sunne ledare för Jämtlandsväckelsen i mitten på 1800-talet, säger om H.: »Lärare i franska var fortfarande L. O. H.; som läroböcker användes bl. a. Voltaires Charles XII och Paul et Virginie. H. undervisade i filosofi med ledning av Afzelii logik och ett av honom själv författat handskrivet kompendium i psykologi.» — »Ej mindre respekt än för dem (Augustin och Lindström) hyste vi för lektor H., tack vare hans överlägsna andliga begåvning. Lika mot alla nedsatte han ingen och gynnade ingen på andras bekostnad» (Jämten 1936). Ännu positivare är J. E. Dahlin i sina bekanta memoarer: »Lektor L. O. Hammargren var en genialisk lärarbegåvning. Den undervisning han meddelade i franska språket var sådan att jämtarna i studentexamen sades briljera i detta ämne.» Det bör betonas, att J. E. Dahlin egentligen var nog så kritisk mot skolan i Östersund och dess lärare. Han fortsatte sina gymnasiestudier i Härnösand, där den redan nämnde lektor Wimmercrantz var hans stora läraridol.

I ovanstående omdömen framstår H. närmast som fransklärare. Det bör betonas, att han även var en av våra första »moderna» engelsklärare. Efter sin resa till England 1851 ivrade han mycket för undervisningen i engelska. »Engelska kan numera snart sagt inte umbäras.»

H. undervisade i franska i klasserna V, VI och VII, i engelska i klasserna VI och VII, enligt redogörelsen för lärarnas tjänstgöring läsåret 1859/60, samt »rättar de i dessa klasser förekommande franska och engelska skrivningarna och bestrider därjämte undervisningen i filosofi.» Intressant är uppgifterna om den litteratur som användes i engelska: Mays läsebok, Goldsmith: The Vicar of Wakefield, The life of Columbus, och Macaulay: The History of England.

Ett plåster på såret (förlusten av rektorstjänsten) fick Hammargren, då han som redan nämnts som skolans förste lärare utnämndes till lektor 1858 i samband med den då pågående omorganisationen. (Denna, som sattes i verket fr. o. m. ht 1859, innebar, att Östersunds elementarläroverk, som det så småningom kom att kallas, skulle ha 3 lektorer och inte mindre än 8 adjunkter och 3 övningslärare.) Ett problem med lektorsutnämningen var, att H. endast avlagt lektorsprov i filosofi, och att alltså detta ämne måste ingå i ämneskombinationen. Filosofin avsågs egentligen att kombineras med svenska i en adjunktur vikt för Fil. Dr N. D. Augustin, som sedan ett par år var vikarierande lärare vid skolan. (Det är av honom Kvarteret Filosofen fått sitt namn, då han hade en fastighet i kvarteret, belägen vid dåvarande Sjögatan.)

Man frågar sig hur förhållandet mellan den nye rektorn Abraham Sundberg och Hammargren blev. Eftersom de varit konkurrenter om rektorstjänsten kunde man vänta sig ett spänt förhållande, men så blev det ingalunda, i varje fall inte till en början. Ingen av dem var väl egentligen stridbar till sin natur, åtminstone inte den »blide» rektor Sundberg, som bar sitt öknamn Atrox (bister, barsk) som ett ironiskt skämt. Snarare låg problemet på ett annat plan. Sundberg hade givetvis svårt att så att säga sätta sig i respekt gentemot medtävlaren, som sedan länge var etablerad vid skolan och fungerat som dess rektor i så lång tid. Man har den misstanken, att H. redan på ett tidigt stadium under Sundbergs rektorat uppträdde nog så självrådigt. Så t. ex. började han i stigande grad utan uppgivet skäl utebli från sina lektioner. Detta gällde för övrigt inte endast H. Undervisningsformen inbjöd i viss mån till att lärarna tog sig ledigt. Klasserna III—VIII (senare III—VII med klasserna VI och VII uppdelade på två avdelningar, tillsammans utgörande gymnasiets fyra årskurser) undervisades i den gemensamma stora salen i skolhuset (Sapientia Duce). Klasserna var alltså aldrig helt utan lärare, även om en eller ett par av lärarna var frånvarande. Det praktiserades tydligen den metoden, att om en lärare av någon anledning måste vara frånvarande (han kanske måste gå ifrån för att sköta sitt extra jobb som kassör i någon av stadens banker), att han då kom överens med en kollega att denne skulle övertaga hans »partes» som det hette, hans »delar» av undervisningen. Ht 1862 och ht 1863 »ordnade» Hammargren resor, vid första tillfället på 9 dagar och vid andra på 14 dagar utan rektors tillstånd. (Det bör påpekas att lärarna vid denna tid inte utan särskilt tillstånd fick lämna skolorten.) Ht 1864 inställde sig H. enligt Rektors Diarium till tjänstgöring först den 12 sept., mer än en vecka efter skolans början. Antalet fall av mer eller mindre »olovlig» frånvaro stiger sedan raskt för honom: läsåret 1866/67 15 olika tillfällen, 1867/ 68 17, 1868/69 30, 1869/70 25 (sammanlagt 68 lektionstimmar), 1870/71 17 (40 t), 1871/72 26 (64 t), 1872/73 9 (58 t), 1873/74 12 olika tillfällen (Har Sundberg här tröttnat på att räkna timmar?), 1874/75 en kulmination med närmare 40 olika tillfällen (med anteckningar såsom »återkom ej från resa», »inställde sig då endast 12 min av lästiden återstod» etc. Läsåret 1875/76 blev det än värre och huvudorsaken till den myckna frånvaron kommer nu klart i dagen. Utom lektionerna försummar han bibliotekets öppnande samt kollegiesammanträdena. För 30/5 1876 står antecknat »anträffad på kvällen svårt överlastad av starka drycker och i redlöst tillstånd.» Man frågar hur kunde Rektor, Inspektor och Eforus tillåta att sådant pågick? Så småningom, ehuru så vitt jag kan förstå alltför sent för att undvika en tragedi, började man ingripa. Hammargrens förfallolösa frånvaro togs första gången upp av skolans nye eforus, den i jämförelse med Bergman avgjort strängare biskop A. F. Beckman, vid hans första inspektion (visitation) 9—14 december 1867. I sitt memorial säger Beckman, att Hammargren »utan uppgivet, än mindre styrkt förfall» uteblivit från honom åliggande tjänstgöringstimmar. Detsamma gäller emellertid, ehuru i ringare grad, även de övriga lärarna (utom några särskilt uppräknade). I vissa fall »ha eleverna måhända förgäves väntat sin lärare.» Beckman var dock vid detta tillfälle egentligen ute efter en annan sak, mycket känslig för östersundslärarna, nämligen att de stödda på den för skolan gällande särskilda stadgan av 1847 hade mindre tjänstgöring än lärarna vid andra elementarläroverk med hänsyn till en omfattande tentamens- och examinationsverksamhet. Beckman menade att lärarna, inte minst Hammargren, överdrev denna och därför berövade eleverna undervisning. Om undervisningstimmarna för varje lärare höjdes, skulle t. o. m. en lärare kunna inbesparas. Detta var givetvis ett rött skynke för östersundslärarna, som fann sig kränkta och orättvist behandlade t. ex. i jämförelse med lärarna vid Nya elementarskolan i Stockholm, som hade än mindre tjänstgöring. Jag menar, att denna fråga i viss mån undanskymde Beckmans anmärkningar mot Hammargren. Om man hade beivrat hans försummelser vid detta tillfälle kraftigare, skulle man måhända ha kunnat stämma i bäcken i stället för i ån.

Vid sin nästa inspektion 6/9—10/9 1869 måste Beckman gripa till än hårdare tongångar. (Av denna inspektion har Gudmar Hasselberg i anfört arbete givit en ganska fyllig framställning, stödd på citat, till vilken jag hänvisar. För sammanhangets skull måste jag även relativt utförligt behandla den.) Vid detta tillfälle hade Eforus infört ett meddelande i ortens tidning, att han träffades på skolan kl. 12—1 em inspektionsdagarna för att elevernas målsmän och även andra skulle få tillfälle att framföra sina klagomål. I sitt s. k. memorial säger han bl. a.: »På ett beklagligt sätt anmärkningsvärt är det stora antalet timmar, vida över 80 stycken, som Hammargren utan anmäld orsak från honom åliggande lektioner varit frånvarande.» Som »orsak» nämnes »ett mindre ordentligt levnadssätt.» — »Sistnämnda menings befogenhet ville H. icke förneka, men anförde som förmildrande omständighet den svåra oro, vari kända ekonomiska missförhållanden bringat honom, uttryckande därjämte sin innerliga önskan och sin bestämda föresats att med Guds hjälp för framtiden icke allenast iakttaga noggrannhet i uppfyllandet av sina skyldigheter som undervisare, utan ock den föredömlighet i levnadssätt och uppförande, vilken med rätta kunde fordras av en ungdomens vårdare och ledare.» Beckman uppmanade och »förständigade» H. att göra så »under erinran om de svåra följder ett förnyat felsteg ovillkorligen måste medföra, »på det att läroverket icke skulle gå miste om frukterna av H:s i övrigt erkända stora gåva såsom lärare och ungdomens vårdare.» Ovanstående utdrag ur visitationsprotokollet talar för sig självt. Det bör påpekas, att Hammargren här blev kraftigt varnad. Det sades nämligen sedan, när det gällde hans avsättning eller suspension, att han icke skulle ha blivit tillräckligt varnad.

Emellertid gick tragedin vidare. Som synes av de ovan anförda frånvarosiffrorna bättrade sig inte Hammargren, snarare blev det tvärtom allt sämre.

Slutet på vt 1876 blev kritiskt, och rektor Sundberg beslöt sig då äntligen för att anmäla H. inför Domkapitlet i en skrivelse daterad 26/6 1876. Den 23 september anställde så skolans nye om möjligt ännu »nitiskare» eforus, biskop Lars Landgren (den »store» Härnösandsbiskopen, förevigad bl. a. som »namngivare» till Landgrenskolan i Härnösand) rannsakning med Lektor Hammargren inför kollegiet rörande de tjänstefel för vilka han anklagats. Denna gång var eforus tydligen ute efter H:s skalp. Med andra ord: det gällde avsättning. Vid sammanträdet företedde eforus en lista på H:s brott uppdelade på 10 punkter. Då »brotten» är ganska enahanda kan det räcka med ett urval men detta är talande nog (citat efter den koncisa framställningen i Hovrättsdomen): »… anmärkningar mot H. hade blivit framställda för det han dels utan anmäld orsak varit frånvarande från sina lektioner tillsammans 278 timmar fr. o. m. ht 1869 och till slutet av läsåret 1876; dels tre särskilda gånger av Rådstuvurätten i Östersund blivit bötfälld för fylleri; dels den 30 maj 1876 icke infunnit sig i då sammankallat läroverkskollegium och på aftonen samma dag i överlastat tillstånd anträffats å gatorna i Östersund; dels den 27 maj 1875 å tid, då han enligt läsordningen skolat undervisa, infunnit sig vid läroverket i överlastat tillstånd, varvid han dock av andra lärare blivit hemförd och därigenom förhindrad att uppträda å lärorummet; dels till följd av omåttligt förtärande av starka drycker insomnat under lektionstimmar; dels legat överlastad i diket vid landsvägen utanför staden; dels vid ett tillfälle överlastad legat vrålande å kyrkogården i Östersund» osv. Det påpekades också att han »med hugg och slag överfallit sina barn». En nutida läkare skulle givetvis med hänsyn till ovanstående ställa diagnosen: alkoholism i långt framskridet stadium. Det är tydligt att det är en sjuk man det är frågan om. Samtiden dömde annorlunda: Om man kunde hålla spritmissbruket på det privata planet och inom hemmets väggar eller i goda vänners lag, bedömdes det inte så strängt. T. o. m. en biskop kunde utan fara för sitt anseende supa sig under bordet. Men värre blev det om en präst uppträdde berusad i kyrkan eller en lärare i skolan, för att taga ett par exempel. Då blev det fråga om bristande vandel och då gällde det att statuera exempel. — Alltnog målet gick vidare,1) denna gång till Rådstuvurätten i Östersund. Konungens Befallningshavande förordnade stadsfiskalen J. O. Olson att såsom allmän åklagare instämma Hammargren till rannsakning. Denna hölls den 29 januari 1877.

1) I förhöret inför kollegiet den 23 sept. 1876 hade H. »väl erkänt en och annan förseelse, men i övrigt avgivit dels nekande dels undvikande svar, och att han långt ifrån att uppgiva något hopp om ånger och förbättring, tvärtom rubricerade anklagelserna som en förföljelse, den han skulle hava ådragit sig genom sitt nit i kommunala frågor.»

Något vittnesförhör blev det emellertid inte, då H. erkände »sanningsenligheten» av alla anklagelsepunkterna utom den sista, som avsåg H:s uppträdande i hemmet och mot sina barn. Det enda resultatet blev att H. dömdes att betala vittnesersättning å 1 kr 50 öre till de vittnen som ville ha sådan. Själva domen kunde inte fällas i rådstugurätten utan rätt forum i detta fall var Domkapitlet. Vid Konsistoriesammanträdet den 7 mars 1877 skedde avgörandet. Utfallet blev dock inte som biskop Landgren tänkt sig. Domkapitlet delade sig vid avgörandet av målet i en pluralitet och en minoritet. Fyra av ledamöterna (lektorerna Carlgren, Wimmercrantz, Östling och Wåhlander) dömde Hammargren till »mistning av ämbetet på ett år med förlust av halva sin lön». Biskopen och Lektor Widen yrkade på avsättning. Pluraliteten grundade sitt domslut på 19 kap. 23 § Kyrkolagen. Biskopen ansåg att enligt Kungl. Förordn. av den 10 nov. 1841 H. för vardera av »brotten» att ha blivit avförd i berusat tillstånd från lektion och att berusad ha somnat under lektion, borde dömas till avsättning. I slutklämmen till de fyras yttrande säges, att H. »slagit sig till lättja och dryckenskap, blandat sig uti förargligt sällskap och annan otillbörlighet begått», men att han, trots det att Eforus varnat honom den 11 sept. 1869 inför läroverkskollegiet för försummelse av tjänsteåligganden och för oordentligt levnadssätt, »icke förut varit för dylik förseelse inför konsistorium tilltalad.» Dessutom var han känd för att vara »en synnerligen begåvad lärare.» Biskopen breder i sin slutkläm på kraftigt: »Då Lektor Hammargrens bibehållande vid tjänsten är förnedrande för Lärarecorpsens anseende, fördärvlig för ungdomens sedlighetskänsla och även för »lectionens» ordentliga skötande menlig, så finner jag intet skäl att söka lagens avböjande utan röstar jag för avsättning.» Man tar nog fel, om man antar att det var den kände lektor Wimmercrantz som låg bakom det förhållandevis milda domslutet. Juridiskt kunnig som W. var beredde han biskop Landgren åtskilliga besvikelser och mycket talar för att just Hammargrens öde låg honom särskilt om hjärtat. Domkapitlets utslag underställdes Kungl. Maj:ts och Rikets Svea Hovrätt, som prövade »rättvist domkapitlets utslag att gilla.»

Efter Höstterminen 1877 trädde inte Hammargren mer i tjänst. Suspensionsåret följdes av en permanent sjuktjänstledighet. Sjukintyget, som var likadant formulerat år från år, angav att H. ej kunde tjänstgöra på grund av »allmän svaghet och ålderdomsbräcklighet.» 1878 var H. 62 år, och han levde ytterligare 12 år, så diagnosen verkar överdriven, kanske en maskering.

Det finns något som tyder på att biskop Landgren inte alldeles givit upp utan fortsatt sina försök att få H. regelrätt avsatt. Det hänger ihop med den s. k. Öhmarkska saken. H. var för visso inte den ende bland östersundslärarna som »spritade». Ett annat långt gånget alkoholistfall var adjunkten A. Öhmark. Den 4 juni 1878 höll biskop Landgren åter räfst inför kollegiet i Östersund, därvid han sade sig »ha förnyade anledningar till undersökning rörande tvenne lärare» (H. och Ö.) »Så hade lektor H. nästliden lördagsafton anträffats liggande i redlöst tillstånd å den smutsiga gatan och måst av polis tillvaratagas, och adjunkt Öhmark av några skolans lärare setts en dag komma raglande förbi skolan under en lovstund, då skolungdomen var på skolgården, och därjämte upplystes att den senare uppträtt i kollegiesammanträdet den 28 sistlidne mars i berusat tillstånd.»

Även nu blev det förhör inför rådstuvurätten, dock endast beträffande Öhmark. Av vittnesmålen framgick, att ö. inte bara var »rörd av starka drycker» utan också var allvarligt sjuk och hade starkt försvagad syn. I sina försvarsskrivelser, av vilka H:s är anmärkningsvärt klart formulerade, vill ingendera annat än i ringa mån vidgå sitt fylleri. De uppvisar alkoholisters vanligen stora förmåga att bortförklara eller förringa sitt missbruk. Emellertid avled Öhmark den 13 oktober 1878 i sin hembygd Lövånger (Han hade fått tjänstledighet för sjukdom från terminens början.) Då underrättelse därom ingick till Domkapitlet skrev biskop Landgren med stora bokstäver över handlingarna: »Målet förfallet.» Han har tydligen även avskrivit Hammargrens sak.

 

 

Hammargren fick avsked från sin lektorstjänst först den 4 nov. 1885, »sedan Kungl. Maj:t i nåder beviljat honom pension.» Han levde ytterligare nära 5 år och avled 1890. — Hur dessa senare år gestaltade sig för H. och hur han egentligen hade det i sitt privatliv framgår inte ur av mig påträffade handlingar. Han hade en stor familj, väl en av orsakerna till hans dåliga affärer.[1]) Hustrun, Catharina Wendela Grafström, avled redan i maj 1867. Hustruns tidiga död blev tydligen ett hårt slag för H., men hon slapp ju uppleva hans stora misär. Detta fick dock svärmodern, änkefru Inga Grafström, göra. (Enligt Genberg anfört arbete bodde hon i den s. k. Pernillagården, Köpmangatan 38.) Sönerna, av vilka de flesta tydligen var begåvade, genomgick läroverket och tog studenten, vilket inte var fallet med rektor Sundbergs söner. En son, Axel Herman H., slutade som major och var dessutom en lång tid gymnastiklärare vid läroverket i Östersund. Bland hans ganska släta färdighetsbetyg från GCI ståtar ett Berömligt i »pedagogisk gymnastik». Faderns pedagogiska förmåga har tydligen gått i arv till sonen.

Jag tänkte sluta min framställning om detta tragiska läraröde med att citera en liten tidningsnotis från 1871 (publicerad i ÖP 1971), som visar Hammargren i en »gladare» roll som kommunalman, politiker och festtalare.

»Kollation. — Sistl. Söndag hade ett flertal av stadens till riksdagsman röstberättigade innevånare till en kollation å Carolina Westbergs restauration inbjudit riksdagsfullmäktigen för Östersund d:r Wikström.[2]) Stadsfullmäktiges vice ordförande lektor Hammargren utbringade därvid en skål för h:r W. i ett mycket berömt tal, som vi beklagligen icke äro i tillfälle att återge, men som på ett högst vältaligt sätt betonade herr W:s förtjänster, särdeles som folkupplysningens och arbetarnes ekonomiska förkovrans befrämjare m. m. Herr W. föreslog därefter skålen för Östersunds stad, för vars väl han, såsom dess representant, sade sig skulle verka . . . .»

Till grund för ovanstående uppsats ligger arkivstudier i Östersunds Landsarkiv (serien Östersunds h. a. 1.) samt i Härnösands Landsarkiv (Domkapitelsarkivet, eforalakterna, särsk. läroverk: Östersund). De tryckta källorna finns angivna i den löpande framställningen.

1) Enligt vad I. O. Holmer uppger i sina opublicerade minnen (förvarade i »Gamla Östersunds» arkiv) var H. en tid engagerad i stora affärer. Sålunda anlade han och handlanden Oscar Winnberg 1857 en tändsticksfabrik i Östersund, som dock nedlades efter c:a sju år. H. var vidare entreprenör för uppförandet av det nya Länscellfängelset och intresserad i Fugelsta stenbrott.

[2]) Olof Wikström, född 15/11 1826 i Brunflo, fader: direkteur P. W., fil. dr och kollega vid skolan i Sundsvall, sedermera adjunkt vid elementarläroverket därstädes, kommunalman, riksdagsman m. m.

 

Är Nifsåsen och Kånkbacken
medeltidsbygder ?
Av Lennart Westerberg

 

Trots att vår stad vid det här laget är väl genomgrävd, har det inte meddelats om man funnit gravar eller fornlämningar, som vittnar om en tidigare bebyggelse på platsen. Sådan fynd är gjorda i Östberg, Odensala, Torråsen och Ås men inte på platsen för Östersund. Det verkar som om man vid stadens grundläggning nästan avsiktligt undvikit en tidigare boplats, annars förefaller det ju mer naturligt, att staden förlagts t. ex. till Frösön, där det sedan lång tid funnits boställe för den världslige styresmannen, skansar, skola, postkontor, apotek och fängelse m. m.

Mycket talar emellertid för att det funnits medeltida bebyggelse i Nifsåsen och Kånkbacken, omkring 5 km nordnordost om staden. I Ås lever muntliga traditioner om att Nifsåsen en gång skulle varit en stor och rik bygd med egen kyrka. Den övergavs under digerdöden vid mitten av 1300-talet. Med vissa smärre variationer berättar Alexander Stafverfeldt 1) och Iwan Wikström 2) sägnen om »Nifsåsgubben». Han var mycket rik och låg länge i fejd med sin granne och medtävlare i Kånkbacken, »Kånkbacksgubben». För att uppnå förlikning besökte den senare sin konkurrent i Nifsåsen på själva julafton. Han blev väl mottagen och väl trakterad och man enades om en fridsammare framtid. Efter måltiden ville Nifsåsgubben visa sina ägor och rikedomar, bl. a. de silverskodda hästarna. När man så kom till gårdens brunn, knuffade emellertid värden ned sin gäst i denna. Så lade Nifsåsgubben beslag även på den mördades rikedomar och blev än rikare. Brottet uppdagades, och gubben i Nifsåsen dömdes till döden. Det berättas att han steglades vid Stegelstubben, ett gränsmärke vid stigen mellan Nifsåsen och östersem, i senare tid kallad Stegelgrinden.

Om rikedomarna i Nifsåsen födde hat, avund och bråd död, så blev de också anledning till en kärlekssaga, om man får tro Sven Linnborgs dikt i folkviseform, publicerad i »Jämten» 1915, »Nifsåsa-Birgit». 3) Hon var mycket rik, vilket ingalunda hennes beundrare, drängen Sigfrid »i Spikboda gård», var. Drängen var emellertid för blyg för att föreslå en kapitalutjämning och var därför mycket ledsen. Hans husbonde upptäckte ynglingens dilemma, lånade honom en del statussymboler och manade mod i hans bultande hjärta. Utstyrd i lånade kläder, på häst med silverschabrak m. m., red Sigfrid till Birgit och dårade den tillbedda med sin uppenbarelse, men även med historier om hur många björnar, troll och trönder han nedlagt. Skön Birgit föll till föga och i den väldiges armar. Han fick bl. a. rovmos, flott, mjöd, silver, guld och inte minst Birgit själv som brud »på högbänks älghud». »Och Birgit blev första jämtgästgivaremor. Och Sigge

1) Alexander Stafwerfeldt: Ås sockens historia. Östersund 1941.
2)   Iwan Wikström: Ortnamn i Östersund. (Utgivare: Föreningen Gamla Östersund) Östersund 1962.
3)   Sven Linnborg: Nifsåsa-Birgit. Jämten 1915. Östersund 1915.

 

 

med hästar till marknaden for.» Även om rekvisitan och de yttre konturerna i dessa dramer är helt olika, så förekommer i båda stora rikedomar i Nifsåsen.

Redan 1385 fastställdes gränsen mellan Nifsåsen och Östersem. Som gränsmärke nämns Stegelstubben och även Björnmyrkällan, en stor, ännu friskt porlande kallkälla nordost om Lugnvik.

Området delades tidigt i Västernifsåsen och Östernifsåsen av en genom Kläppesjöns sydspets sydvästlig linje. Sydost om gamla landsvägen mot Lit låg Kånkbacken. Henning Tideman nämner i sin avhandling om Jämtlands avradsland1) alla tre byarna som Ödesbölen och att Nifsåsen blev ödelagd i enlighet med den norska lag som före 1604 föreskrev, att en gård tillhörig en mördare eller dråpare skulle nedbrännas och aldrig mer återuppbyggas. Tideman citerar

1) Henning Tideman: Jämtelands Afradsland. Stockholm 1750. (Nytryck Tandsbyn 1953).

 

 

även »Norrske Lagens Odels Balk Cap 2» som bland annat föreskrev, att jord, tillhörig den som anklagats för »Nidingsverk, urbota-mål, förrädeligt dråp och fredlösa gärningar» skulle läggas under Kronan.

Under 1400-talet var bonden Hemming Olofsson i ösa innehavare av mark i Nifsåsen. 1447 sålde hans dotter Agnes och måg Peter Filipsson en tredjedel av »dwghx odhedith» eller »dwghx odith» till Jon Jonsson i Kännåsen. Det förra ordet uttalas ungefär »dux» och kan vara besläktat med »dock» i Dockmyr och Docksta, vilket enligt förste arkivarie Bertil Flemström möjligen kan härledas från ett personnamn. Det senare ordet är enligt samma källa besläktat med »öde» och betecknar i detta fall en plats, som tidigare varit bebyggd men aldrig befolkats igen. Peter Olsson nämner i sina uppsatser om Ödesbölen i Jämtland Docksaug, Dockögat eller Daxåss som Ödesböle under 1500-talet.1) I olika lantmäteriakter förekommer Dogsiökerna 1695, Dagsögstjernen 1780, Dagssvedsdrolet 1830 och Daxöga 1840. Tjärnen i fråga ligger i norra delen av Västernifsåsen, 2 km väster om Kläppesjöns sydspets och kallas i dag Dagsåtjärnen. Dalgången söder därom kallas Dagsådalen och är numera en omtyckt tummelplats för Fältjägarnas övningar med skarp ammunition. Att ändeisen -öga tillkommit förstår man, när man ser den lilla tjärnen glimma mellan träden, öga i detta sammanhang är just ett litet, blänkande vatten i en i övrigt bevuxen omgivning. (Fyrisån blev i Wennerbergs Gluntar »blå som en ängels öga», och Storsjön är i Tegnérs »Sång för Jämtlands Fältjägare» »fjällens mörkblåa öga»).

1) Peter Olsson: Några upplysningar om Ödesbölen i Jämtlands län. Jämtlands fornminnesförenings tidskrift I. Östersund 1889—1895.
Dito: Ytterligare upplysningar om Ödesbölen i Jämtlands län. Jämtlands fornminnesförenings tidskrift VI. Östersund 1914.

 

 

Enligt jordeböcker och olika längder var Nifsåsen bebyggd under 1500-talet. Där fanns Oluff Oelsson och Oluff Pedersson samt Anders Månsson. Den senare rymde under Nordiska sjuårskriget 1563—1570 till Norge. Sonen Jöns Andersson återkom och framförde äganderättsanspråk på mark i Nifsåsen till Olof Persson i Berge på Frösön. Efter ytterligare köp och arvstvister vidgade Jöns Andersson sina ägor i Nifsåsen, trots att han i motsats till fadern aldrig själv bodde där utan alltid kallades Jöns Andersson i Undrom (Rödön). Omkring 1600 fanns åter fasta invånare i Nifsåsen, som då verkar varit en stor by. Västernifsåsen betalar 1599 lika mycket skatt som byarna Dille och Landsom tillsammans.

Under Baltzarfejden avfolkades åter byn för att aldrig mer återfå fast bosättning. Vid danskarnas räfst med befolkningen 1613 brukade bönderna Lars Ollsenn, Oluff Rickordsenn och Oluff Hogesenn i Berge betesmark och ängsslåtter i Nifsåsen. Det är också troligt att viss mark då aldrig återlöstes av den ursprunglige brukaren eller hans ättlingar utan lades under Kronan. 1620—1635 brukar Jöns Anderssons i Undrom söner Jesper och Peder »Nipsaas engeslott», och 1678 säljer Peders son Matts skattegods i Nifsåsen för gäld. Tideman upptar i sin förteckning över avradslanden Östernifsåsen med fem avradsgivare på Frösön och Wästernifsåsen med fyra avradsgivare i Rödön. Tio avradsgivare i Ås betalar för Kånckebackens Ödesböle och slått. Bland brukare av jord i Nifsåsen var då även boställsinnehavarna på Kungsgården, Frösön och i Undrom, Rödön.

Intresset för Nifsåsens myr- och ängsslått samt mulbete blev särskilt stort under 1700- och 1800-talen. Vid avvittringen i början av 1780-talet hade fem hemman i Undrom, Berge och Kungsgården sina fäbodar i Västernifsåsen och sju bönder i Berge, Tanne och Långåker sina i Östernifsåsen. De senare var belägna i huvudsak längs stigen mellan Kånkbacken och själva Nifsåsen. Ännu livligare blev det under somrarna efter laga skiftet på 1830-talet. Då fick ett stort antal bönder i Ås sina fäbodställen i själva Nifsåsen och längs dalen upp mot Dagsåtjärn, där man ännu kan finna lämningar av hus och buvallar.

Omkring 1850 uppförde torparen Jöns Persson (1804—1890) ett torp, senare kallat Åstorpet, på s. k. Ofredsänget under Törsta 1 och Rösta 1. Torpet var i denna släkt i fyra generationer, friköptes och brukades ännu på 1940-talet av Per Algot Johansson.

Kånkbackens äldre historia påminner om Nifsåsens. Orten var förr mindre än Nifsåsen. Enligt de första jordeböckerna vid mitten av 1500-talet betalade Anders i Konkebakk ett skinn under det att Oluff i Nifzaas betalade tre skinn. Byn blev öde i början av 1600-talet, troligen under Baltzarfejden. I en tvist 1636 stämmer Jens Skräddare, ombud för Kierstin Encke i Kunkeback, Jesper Jensenn i Undrom för skador på ängsslått i Kånkbacken. Kierstin hade enligt ett pergamentsbrev ärvt rätten efter en Selligh Joensen i Konkebakk.

Till skillnad mot Nifsåsen återfick Kånkbacken fast bosättning. Under senare delen av 1800-talet bosatte sig i trakten ett stort antal torpare under Kungsgården, Berge, Tanne och Långåker på Frösön och under Rösta och Sörbyn i Ås. Långt från hemmabyn utfördes storartade odlargärningar i det tysta. Vanhävdade tegar återuppstod och mottog ny sådd, skogen röjdes och ny mark odlades. Under förra hälften av detta sekel blev Kånkbacken en blomstrande bygd med många invånare. Men varje gård var för liten för att hävda sig i en fortsatt utveckling. Driften minskades och jordbruket lades efter hand ned. Idag vittnar endast tomma gårdar och tysta stenkummel om odlarnas flit och mödor. Nifsåsen och Kånkbacken ligger numera mitt emellan och ett bra stycke från vägarna mot norra Jämtland. Ännu för 100 år sedan förde landsvägen till Lit rakt genom denna bygd och var då gräns mellan Nifsåsen och Kånkbacken.

Den unga staden Östersund styrdes på sin tid med fast hand av ordningsmannen, apotekaren m. m. Samuel Perman. En gång slog han denna fasta hand i pulpeten och röt till en syndare: »Stjäl i Brunflo, stjäl på Frösön, stjäl i Ås, stjäl i helvete, men stjäl inte i Östersund!» Orden verkar ha fått effekt i över hundra år. Det blev fasligt tyst i staden ända in i vårt sekel, i varje fall så länge herrar poliser Flodströms, Erikssons och Winesh’ välkända siluetter i kvällsdunklet hämmade brottsligheten i stadens centrala delar, så att t. o. m. smågrabbarna satte »potatisgris» i halsen. Bort drog busarna, men icke långt och icke för att vila. Som getingar på en syltburk stannade de i stadens utkanter, i nybyggen och förorter, vars namn skolpojkarna ännu på 1930-talet nämnde med skräckblandad förtjusning. Säkert överträffades verkligheten ofta av ryktet och fantasins utflykter till dessa traktens Klondyke och Gomorra. Bland stadens oroliga hörn var byarna i nordost. Redan den 16 januari 1816 hittades en skröplig 73-årig tiggande torpare från Sunne med inslagen skalle i snön vid landsvägen strax söder om Kånkbacken. Platsen kallas nu »Gubbhålet». Han hade av oförklarlig anledning blivit mördad, men de misstänkta förövarna blev aldrig överbevisade och fällda efter den tidens möjligheter.

Särskilt oroligt var det i dessa trakter vid sekelskiftet. Handlaget med kniv, gevär och pistol var lika invant som handhavandet av buteljen. Två saker måste dock påpekas. De inblandade hade inte något att göra med den fasta jordbrukande befolkningen i Kånkbacken och närliggande byar.

 

Det var oftast tillfälliga existenser, som inte kunde skaffa sig ordentlig sysselsättning och bostad i Östersund. Det är i dag betydligt tryggare att vandra i Nifsås- och Kånkbacksgubbarnas forna domäner än i centrala delar av vår lilla stad.

Nifsåsen och Kånkbacken ingår numera i Fältjägarregementets övningsfält. Detta kanske avskräcker allmänheten från att beträda området. Enligt allemansrätten är det fullt tillåtet att utnyttja detta grön- och strövområde alldeles utanför staden. Man behöver inte invänta inkallelseorder för att få njuta av utsikten från Nifsåsen, av ängar med guckusko, liljekonvalje och gracila rådjur i de marker, där fäbodpigorna under ljusa sommarkvällar berättade sägnerna om »Nifsåsgubben» och ond, bråd död under gångna tider.

Man kan också utnyttja terränglöpningsbanor och skidspår, dock endast för vad de är avsedda till och alltid med iakttagande av vanligt naturvett. Däremot är själva skjutfältet i Dagsådalen, norr om Nifsåsen, avlyst och avspärrat för obehöriga. Det är också förbjudet att framföra motorfordon inom området. Slutligen får man inte bli överraskad, om man plötsligt finner sig tillfälligt indragen i smärre strider med lös ammunition och av mer gemytlig karaktär än skärmytslingarna för omkring 70 år sedan.

 

 

Den 27 november 1970 hölls »begravningsgille» av Östersunds stad för dess förtroende-och tjänstemän för att celebrera stadens försvinnande och uppgående i storkommunen. Vid denna fest, som hölls i Sporthallen, var också ordnad en stadshistorisk utställning,
hopställd av arkitekt Gösta Rollin och reklamtecknaren Ola Henriksson, där ovanstående utvecklingsschema fanns med.
Till utställningen hörde även en visning non stop av diabilder med text över Östersund förr och nu, ordnad av årsskriftsredaktören.
Red.

 

Ur Östersunds stadsarkiv

 

Fortsättning från årsskriften 1970 av Borgerskapets protokoll 1795—1825.
Tolkningen har verkställts av landsarkivets tjänstemän.

1823 Januar d. 2. var allmen sammankomst då ncdanståennde ämne förehaddes.

1 :m Uplästes om kastveden ut fäboarna.

2:dm uplästes Anders Kindlunds ansökning om rätt att skattskrifva Blad Pelle och dass Hustru till Dräng och Piga. Resolveras med Borgerskapets samtycke då Anders Kindlund bör noga efterse Hustru Jngebors OlofsDotter upförande.

3:t uplästes för detta Stads Cass. Rödeens skrift om dass afsägelse från tjänsten med ålagd skylldighet att först betala Rdr 178 32 sk. Rgs utom Räntan som Apoth. Perman i Egenskap af ordförande hos Höga LandsHöfd Embetet sökt och vunnit. Alla ansåg ordförandes omsorg i ofvanstående ämne vara till allmän nytta och godkändes

4. Föreslogs i stället efter T. Rödeen HandelsBokhåll H:r Elias Stadin som vant allment bifall

5. tillsattes marknadsvagt till d. 8 Januari efter toor från Fältväb. Hoffner

6. uplästes öfverste Löjtn. Hammersköld interims afsked för Soldat N 73 Jon Hedberg på Borgerskapets begäran, som tager sin borgan med d. 1 December 1822 ock räcker 10 Åhr.

7. Madam Schagerström erhölt tid till marknän att skaffa sig försvar.

8. Eva med 2:e Barn åtog sig Anna Eklund att skattskrifva för detta åhr.

9. Mård Britta antogs hos Garfv. Joh. Thelberg Anna Lisa Broman skrifven hos Magn. Perman

10. Anna Lisa Backman hos Hattm. Söderlund tillskrifvit T:Öhlén härom

11. uplästes Carl Holmbergs ansökning att blifva skrifven som Närings Jdkare. Res. Borgerskapet som hört för sig upläsas deras förra yttrande i samma ämne d. 22 Dec. 1818 och d. 10 Febr. 1819 och tillkänna gaf att därifrån Ingenting kan förändras.

12. uplästes LandsHöfd Embetes skrifvelse att Petter Fryckbom får inkorna på Hospitalet i Hernösand emot Rdr 50 Banco och vad af saman skottet till hans lifs uppehälle är qvar bör användas till skjuts som och resten af Cassan.

13. uplästes AuctjonsKungörelse på M. Permans gärdh uti Odensala d. 24 Martii 1823.

14. Vad Hedell som Bokhållare hos Handl. Södcrg. vidkomer, ansåg Borgerskapet stridande mot tjänstehjonsstadga att han fick skrifvas och njuta försvar hos Södergren då han icke förer hans varor utan egna, och ofta med Kronglerier säljer varor i Socknar hvarigen Handelsståndet lider i sitt rykte. uplästes och godkändes intyga

P. Wikström H. Liström Sam Perman, J. Wedin C. E. Granström, A. Ocklund O. Lindström G. A. Stjernfelt, H. Strömberg J. Söderlund Wangm Moberg, H. Björkbom H. Harman Fru Lundberg, P. Wallberg J. Thelberg Pehr Moberg, E. G. Thelberg E. Södberg Sundström,
J. S. Biberg A. Amneus Ljungberg, Nils Westerlund A. Kindlund A. Granqvist, Milde J. Pettersson B. C. Grip, Jon Svensson A. Ocklind Pehr Ersson, Olof Öbom Anna Eklund

1823 Februari d. 5 inkom Pharm: Studios: El. Stadins ansökning hos Respect. LandsHöfd Embetet att blifva Källarmästare i Östersund och d. 6 därpå aflämnade Borgerskapets Äldsta härtil sitt Bifall. 1823 var samankomst med de Äldsta då följande beslöts

1 :mo afskedade Stads Soldaten Eklund begär något understöd till lifs uppehälle för sig. Beslöts enhälligt att tillstå för dänna gäng 24 sk. Banco i Månaden, då likvähl Hustrun och släckten böra ansvara för hans vidare vård och förplägning —

2. Rörande Marknads Ståndens förvarande för framtiden af Främande Borgare som besöka marknaden då de tagas bort å Torget, till förekommande af de många olägenheter som åtföljt att sätta stånden i Gatorna och böra stånden efter marknän genast bortagas.
Beslöts Enhälligt, att hos Höga LandsHöfd Embetet anholla om Kungjörelse till efterlefnad för framtiden för alla till staden kommande Handlande och Handtvärkare som nyttjat stånd att besörja dät ståndet genast bort tages vid Marknäns slut, och öfverenskoma med någon som tillåter Rum å sin Tomt. Men icke bör något stånd mera besvära och igenstänga någon Gata. upläst och godkändt
Östers, d. 20 Februar 1823 intygar
Carl Granström Sam Perman, A. Holmberg Eric Söderberg E. G. Thelberg, J. S. Biberg Er Moberg J. Wedin, Pehr Wallberg J. Thelberg, And. Granquist

Torgödningen såldes d. 26. Martii till Patron Wikström Norra Hälften af Torget Rdr 2. 24 sk. Södra Hälften till Oeconom Direct. Wikström Rdr 2. 16 sk.

1823 Aprill d. 14 var enhällig samankomst till öfverlägning och beslut öfver nedanståennde ämnen

1:mo uplästes de ankomna förordningarna —

2:do Varnas varje husfader att noga efterholla sina Barn och tjenstefolk att om nätterna vara hemma och icke göra oljud cl. öfverfalla oskylldigt Folk.
Borgerskapet fant dätta så skamlöst att de gemensamt åsätta en plickt af Rdr 3-16 Banco af var och en för varje samling, som anteffras
nattetid el. om Sommarn efter 10 och omm vintren eft kl. 9.—

3:t tillkännagafs att Lagman Ullberg ärhollit sitt arfvode med Rdr 50 Banco som Riksdagsfullmägtig.

4. uplästes Petter Thelbergs ansökning att blifva skattskrifven i Åhr hos Handland. Wedin. Bifalles och att hädanefter så ställes till att vid mantalsskrifningcn blifver skattskrifven.

5:to upburit Stambokmedel för Wiks församling i Lunds stift, för Sätilla församling kyrck 1 Götheborgs stift, För Neder Torna försam. i Hernösands stift. Suman tillsamans utgorde för alla 3 — Rdr Bannco

6. uplästes upgift på Stadens Borgerskap af Handels och Handtverks Classerna. uplästes Källarm: Stadins ansökning och afsägelse från Stads Cassörstjensten och befants upbörden bestigit sig d. 8 Januar till Rdr 54 — 32 sk. Rgs och för uplag Rdr 8 — 44 sk. — alt Rgs. NB

8. och öfverlades med Handl. Wedin anstånd att åtaga sig StadsCassörstjenst hvilket han och efter dass yttrande åtog sig om Löhnen till Rdr 50 Rgs ökades innalles då han som Embets man ärholler Tomt och Lott lika med Ordningsman. Stads Cassörn M Perman måste oförtöfvad inlämna Redovisning till H:r Handl. Wedin att öfverses och gillas innan T Wedin vill åtaga sig dänna befattning i hela sin vidd. Tillökningen skjer gen. Classifikat.

9. Moberg har afsagt sig befattningen vid Präst Bygning och Hattmak Söderlund var god och åtog sama och bör Kungörelse utgå i . . .6) och Kyrckås efter Bräder

10. vad Röret i Präst Bygningen vidkomer bör hos Resp. N. Lands Höfdinge Embetet inläggas att Brödrena så vähl som fadren Snell böra samfeldt ansvara till Rörets brukbarhet.

11. Svinen böra genast kingas el. ansvara för all skada.

12. Sandföras nu med första var pä sin gata och efterses noga af Ordningsman i varje Rothe — verkställes —

13. vad utvägar som skall tagas med de stånd som finnas qvar i Gatorna, genom skrifvning till Hernösand, Sundsvall att om de icke snart bortages, försäljes de för stadens räkning.

14. Såvida Jonas Mårtenson i Hamernäset intet är känd för noggranhet och ärlighet, icke heller dass Söner, så varnas alla för att hysa dem utan bör detta folk avspisas —

15. Höö till Gästgifv: And. Påhlson med första leverat låfvad af T: Wedin —

16. uplästes Rådman Sundgrens bref att ärholla betalning för häftning af Stamboken. — Borgerskapet ansåg T Sundgrens Räkning obillig i Jämförelse mot 3:e idag upvisad Stamböcker för andra Ställen, och beslöts ville han åtnöijas med Hälften skall dän suman tillslås —

17. Brandvagtens aflöning hädanefter beslöts att en var skulle betala för hela Åhret på en gång till T Wedin.

18. Majorn Örbom bör genast bortföra sitt stånd från Gatan — och till stadsCassörn betala för Saltpetterpannan till Hand. Wedin. upläst och godkänd af
Pehr Wikström Fru Lundberg Sam Perman, J. S. Biberg Milde J. Wedin, Kindlund Amnaeus Sedberg, Moberg. Krook H. Strömberg Söderlund, Röström Pehr Ersson E. G. Thelberg Joh. Thelberg, Söderberg Fryckbom Lindström Sundström, Valberg And. Granquist Nils Wästerlund, H. G. Björckebaum El. Stadin, Er. Bräckberg Ol. Ödbom

1823. Aprill d. 23 vore de 10 äldsta samlade att öfverlägga och besluta följande

1 :mo uplästes Chefs Embetets Utslag pä Borgerskapets ansökning om afsked från Solldaten Hedberg; och Smeden Lindströms ansökning att få köpa den Tomt och Jord som varit utsed till Tomt för Solidaten emot Contanterande efter idag gifven Revers på Rdr 100 Rgs och beslöt Borgerskapets äldsta att sådant honom skulle beviljas.

2:o uplästes H:r Lagman Ullbergs brefv af d. 7 Aprill att han emotagit de öfversända Rdr 50 Banc. som Stadens fullmägtig.

3. uplästes mitt Brefv till Rådman Sundgren om nedsättning till hälften af dän fordrade Häftnings kostnaden för stamböcker.

4:to Beslöts att Anders Kindlund skulle för sitt tilltag med kast ved i Fäbodevalen betala Rdr 1 — 12 sk. Rgs till stads Cassan.

5. Anders Påhlsson har bortagit 12 st. från vår skog utan lof har blifvit ärkändt. Borgerskapit beslöt Rdr 1 Rgs skulle han derföre betala till StadsCassan.
upläst och godkänd intygar
P. Amneus J. S. Biberg Samuel Perman, And. Granquist J. Holmberg J. Wedin, H. Liström P. Wallberg J. Söderlund, C. E. Granström Pehr Ersson
För år 1822 har icke några Spinhus med. till Stadens Cassa influtit af Marjonet spelare el. Lindansare och dylike Gyckelmakare: Intygar
Östers. d. 1 Aprill 1823.
S Perman

1823 Junii d. 7, var enhellig sammankomst till öfverlägning öfver nedanstående puncter och afhörande af alla inkomna kungörelser —

1 :m uplästes alla inkomna kungörelser.

2:o flera gamla kungörelser uplästes såsom om T Rödén

3. Redovistes efter Reckning för fattig spanm.

4. d:o för 1 lispund mjöhl skänkt af fältC Berg

5. uplästes Jöns Persson Snells Recipisse

6. uplästes Consist Notarien Nenzens bref till Kongl. Hof Pred Dillner om inhämtande vad författningar som äro tagna om Kyrka och Prestgårds bygnader i Östersund
uplästes Borgerskapets Ordförandes relatjon härom och godkändes.

7. uplästes And: Kindlunds ansökning att blifva Tractör i stället för sin Hustru, som af Borgerskapet bifölls.

8. uplästes Doctorin Zetterbergs Utslag om befrielse frän Allmenna Bygnads, Hyra till Eclesiast stats af lön. och stads Predecant m.m;

9. Valdes Ledamöter till Instundande Taxering d. 9 Junii. som följer
För Ridderskap och Adeln
Her Majorn Stjernfeldt.

Präste Ståndet
Stads Predecanten Ocklind

Stånds Personer
Tulljnspect Holmberg
Regemskrif: Biberg
Häradsskrifv. Rödeen

Borgare Ståndet
Apotheker S. Perman
Handl. Wedin —
Källarmäst. Stadin
Snick. Sundström
Hattm. Söderlund
Kopparsl. Svedberg
Garfv. Joh. Tehlberg

10. uplästes Utslag pä Får, Hundar som biter Får och Getter som hoppar.

11. Som allmen klagan då upsatt Kungörelse om fåren blifvit upläst hördes, att dänna kungörelse eij skulle befordra ändamåhlet — så fattade Borgerskapet det beslut att hädan frän d. 1 Maij till d. 1 October efter från nästa veckas slut ingen stadsbo tillätes hafva fåhr hema öfver Somaren, utan att ägaren får egenlösa fåhret emot skjälig vedergällning då de träffas på stadens ägor el. gator, Men som möijeligen de antreffande fåhren kunde tillhöra Landtboar, ansåg Borgerskapet nödvändigt att dätta beslut egenom Kungörelse skulle medelas till Brunflo, Kyrckås, Frössön och Åhs och Anhålles att Prästerskapet årligen gunstigt behagade upläsa denna Kungörelse.

12. Brandsyn utsattes dag, då sotning bör vara förättad, och stora sprutorna försökas. Resl. att Lördagen d. 14. dennes då Hand: Wedin och Smeden Lindström biträder, och vid Sprutorna försökes Då Ord. Söderlunds qvarter biträder.

13. Broarna som Staden nödvändigt bör dehltaga uti böra nu efterses och Lagas —  Beslöts att Måndagen d. 16 dennes kl. 8 om morgon skulle detta verkställ, och samma dag Hagestängning för skifteshagarna samt vägstyckets tagande.

14. Sandföring på de gator som hitils saknad dätta, bör Medio af Julii månad vara värkstäld och den som träskar skall genom Respect. LandsHöfd Embetets åtgärd drifves därtill

15: Begrafningsplatsen bör förses med ett djupt dike, nedan om gärdesgården, till vattnets afförande, då öfverenskomelse med änkefru, Doct Zetterberg medtalas emot utbyte för Jordstycket i dass Lott. Kan tjäna —

16. Klock. Brodd begär Tomt — som Klockare Beslöts, att Brådd får uptaga Tomten straxt efter Kåhlhagarna till Smeden Lindström, Snick. Sundström och Mobergs gämte Lotten uti Eric Sved N 52.

17. Då Regementsskrif v: Biberg intyt velat svara mot grannarna i Tortant Myran el. förbättradt den Lott han som Kyrkvärd begagnat hitils, Beslöt Borgerskapet att heldre arendera bort deraf att till stads Pastorn Ocklind som nu närvarande åtog sig samma till förbättring emot förbindelse att upodla den och med dätta Åhr räknad ifrån Septbr. månads utgång 10 fyllda Åhr, men Lotten tillträdes nu genast. Odlingskostnaden är då betalat och Borgerskapet äger fri dispositjon utan minsta invändning. NB efter dässa 10 Åhrens förlopp.

18. Begärte H:r Fanjunk Krook få en oupodlad Tomt till bebyggande med vanlig Lott och Kåhlhage. Borgerskapet beviljade dänna begeran och tillslog första Tomten af såkallade Embets Tomter intill gamla Kåhlhagarna af 1 :sta quarteret vid sjön emot fullgörande af de Tomterna åtföljande onera. Lotten uti Erickssved N 53 —

19. Begärte Tulljnspect Holmberg få till nästa Höst 1824 — instänga så long bit af nedra gatan som sver mot hans Tomt och Kåhlhaga, Endast till aflopsdikes uptagandc ifrån sina ägor.

20. Kyrcktaket bör förbättras till afhjelpande af Dropp, öfverenskom Borgerskapet att tillsläppa en bräda för varje gård el. Borgare, och bör bräderna vara på stället lämnade till dänna månads slut.

21. Geterska för Kohna öfver sommarn antages Tall Britta som getår 3 dagar i Göviken och 3 dagar i Tannhögden i weckan och Söndagen i Småängarna emot 18 sk. ett för alt för Kohn.

22. Brandvakten tillätes sommar Månaderna börja Ropa hädanefter Klock 11 — men såsnart mörkret börjar å nyo kl. 10.

23. Alla resterande med Bräder till Prästbygningen el. Lånt Mur Tegel tillhörig samma Tomt böra ofelbart lämna deförra innom 3 veckor, och desednere i Julii Månad —

24. Borgerskapet beslöt att till Blifvande Kyrkwärd tillslå något arfvode för besväret af dänna tjänst.

25. Borgerskapet fant fäbetet nog uselt och därförc beslöt använda Göviken till dätta behof emot godtjörande för varje Häst 18 sk. och för varje Koo 12 sk., då betet får begagnas, betet börjas nästa Onsdag — och fortsattes 3 dagar. 3 dagar Tandhögdan, och en dag i Små myrorna i Likhet för häst och Kohr. NB Små myrorna kunna begagnas så ofta Hästar nyttjas dageligen hemma.

ArendeLotterna bör Arenderas
Svens Myran Sämsk:m Ocklund Rdr 2.
Warg Myran Postm. Granström Rdr 2.
Rånåsen 3 Lotter med Hetvet Myr Herr
Fanjunkar Krook — Rdr 1.
Ericsved en Lott N 51 Fanj. Krook —
Björn myran Skrädd. Wallberg — Rdr 3 —27.
Jordstycket hos Ljungberg —
D:o — Liström —
D:o — Wikström —
D:o Tulljnsp. Holmberg —
Betalas Stadstjänare Ödbom dass Löhn wärkstäldes
upläst och godkänd intygar
Major Stjernfelt. Anders Pålsson, E. G. Thelberg, Biberg, Rödén, Svensson, Anna Eklund, Lindström, Sundström, Catharina Mellberg, Hallgren, Ocklind genom J. Wedin, Pär Eriksson, Handl. Sahlstedt, P. Amneus — A. Holmberg, H. Björckebaum, Nils Wästerlund, A. Kindlund, A. Granqvist, O. Sellstedt, Gust. Krook, Sam Perman, P. Wikström, P. Wallberg, H. Liström El. Stadin, Röström Strömbg Sördergen, And: Ocklund Hoffner, Mildel, Bräkberg, Harman, Brun, Söderlund, Ljungberg, Fryckbom, Granström, Mamsell Lindström, Doct. Zetterberg, Söderberg

d. 9 Juni medtaltes Nämdem. Eric Ersson i Odensala att lika som förra Aren tillik med Pehr Påhlsson ansvara för all förbättring på skiftes hagen mot östra Odensala Itr. så longt våra stycken räcker — hvilket Nämdeman åtog sig.
1823. Junii d. 18 Voro de Äldsta samlade att höras i nedan ståände ämnen.

1 :mo upgaf Fru Doct. Zetterberg att hon igår uti sin Lott intaget millan 30 a 40 st. fåhr, Ehuru tiden var förbi sedan de borde vara borta. För att vinna ändamåhlet så beslöts å nyo, att då fåhr träffas intages de och från Predikstoln kungörs att om eij ägare som inlöser dem komer till Måndagen, så säljas de på Auctjon utan vidare krav.

2:do Madam Sellstedt har idag gådt med lös Eld ända från Grönqvist hem till sig. Res. att in kalla henne som straxt skedde och hon ärhölt sin skrapa, med varning att taga sig till vara el. afstå härmed.

3. Tall Britta förekallades och uplystes om hennes skylldighet att lyda vad som blifvit beslutat med Getningen.

4:t Fru Grips inlaga uplästes och Beslöts att hemställa till LandsHöfd. Embetes pröfning då Cautjsonisternes bevis ansvara för så för krono som stads utlagorna ifall hon får Bifall,

upläst intyga Östers. 18 Junii 1823
Sam Perman, Gustaf Stjernfeldt Pehr Amneus Is. Söderlund:, A. Holmberg Moberg Vallberg Westerlund Pehr Ersson Öbom

1823 Juni d. 7 uptages att Snick. Svensson i Åhr äfven innehar och nyttjar Provis. Jacob Permans Lott för Rdr 8 Rgs då han ansvarar för alla utgifter.

1823 Aug. d. 3 voro de Äldsta samankallade att gifva utlåtande öfver nedanstående ämnän.

1:mo uplästes Källarmäst. Stadins ansökning att fä Bränna Brännvin för Stadens räkning med en Panna af 50 kannors Storlek. Beslöts enhälligt att enär H:r Stadin inkommer till Borgerskapet med sin upgift vad han tänker fordra för en kanna 6 graders Bränvin, äfven hur.i många kannor Bränvin han vill lämna af samma gradtahl för en tunna Korn efter vikt, samt Dranck i proportjon, vill Borgerskapets äldsta utlåta sig om sin Rättighets öfverlåtande, Dock obetaget ifall någon annan vill för bättre vilkor el. och tillika öka pannans vidd för alla Stadens mantalsskrifna personer. Stadin saknar vid sin ansökning de föreskrifter som författningar föreskrifvit den som vill begagna denna rättighet.

2:do Skrädd. Hillert, antages

3. Skomak. Hartman D:o

4. Mälaren Andersson D:o

5. Fårens Bortförande från Torget bör skje genom dem som äger dem el. betrodde efter tour.

upläst och godkänd af
C. E. Granström J. Wedin Samuel Perman., E. Moberg An. Granquist Ocklund, I. Söderlund E. G. Thelberg And. Holmberg

Marknads väckt d. 10 Sept. — efter Tour d. 10. Reg. skrifv. Biberg, Färgare Fjellman, Gästgifvarn And. Påhlsson, Major Stjernfeldt

11 Directörn Wikström | — Glasmäst. Bergströms Änka — Assessor Ramstedts Curatorer — 2 Tomter om 4 personer

Östers, d. 3 Septbr 1823.

1823 Sept. d. 3. inkom Källermäst. Stadins ansökning till Respectiv. LandsHöfd Embetet om Bränvins Bränning för 80 st. mantals skrifna personer md en 50 Kans panna, hvarpå de äldsta ingenting kunde motsäga utan önskade pannrymden tilltages så stor som svarade mot alla stadens mantalsskrifna personer, till fördel både för Tillverckare och förbrukarne.

1823 Novemb. d. 1 var enhällig samankomst med Borgerskapet då nedanståände ämnen förelästes dem.

1 :m uplästes alla ankomna kungörelser.

2:do LandsHöfd. Embetets Comunicatjons Utslag för Eric Hagberg att blifva Arbetskarl Beslöts enhälligt att antagas —

3;t Conting.Borgaren Grönqvists hos Resp. Lands Höfdinge Embetet gjorda ansökning om befrielse från Borgare Rätten i Östersund, vartill Borgerskapet gjerna samtyckte sedan han förut hos Stads Cassörn kan upvisa qvitt alla felande utgifter till dätta årets slut äro betalte

4:to Landsecret. Winter begär Embets Tomt Sedan Assess. Ramstedt Tomt tillföll Concours Massan. Borgerskapet lämnade hertill enhälligt bifall — .

5. Källarmäst. Stadins hos LandsHöfd. Embetet gjorda anhöll om befrielse från Källarrörelsen på andragna skjäl. Medgafs af Borgerskapet.

6. Samma Stadins ansökning att blifva Handlande. Enhälligt beviljades

7: Handelsm. Sahlstedts ansökning att efter Stadin få blifva Källarmästare från Resp. LandsHöfd. Embetet har blifv upläst, och af Borgerskapet enhälligt medgifvit.

8 Utses 2:ne Deputerade till Markegängs Taxans uprättande enligt LandsHöfd. Embetets Brefv d. 7 Octob 1823 — waldes. Direct. Wikström och Handl. Wedin

9. Föreslås Fattig Medel till Madam Nordlund af fattig Cassan. Beslöts enhälligt att 32 sk. Banco skulle henne tilldelas månateligen från dänna dag

10: Salmon Johanssons ansökning hos LandsHöfdinge Embetet nu begärte upsägelse på Borgar rätt i Östersund, vartill Borgerskapet samtyckte med dät vilkor att då Salmon Joh fullmägtig betalt sina skullder så till StadsCassan Med dätta Åhret slut, samt äfven till Enskilta dass skulder innom staden.

11. Efterses om Kyrckogårdcn är öppen, Borgerskapet ansåg Klockarns skylldighet böra vara att efterse alt ofog på dätta ställe förekommes.

12. Brandsyn utsattes till viss dag. beslöts Lördagen d. Novbr före middagen med biträde af Handl. Stadin och skom. Hartman på Eftermiddagen försökes Sprutorna — 4 qvarteret däri Liström är Ordningsman, biträder.

13. Alla som Länt Tegel samt brista för Timmer skola genast framföra det till Prästbygnaden.

14. vid första Snöfall bör gatorna Sandföras.

15. frågas om alla Stadens Jnnevånare betalte sin andel till Fryckboms underhöll, beslöts att de resterande skulle efter Lista hos Resp. LandsHöf.Embctet åläggas upfylla hvad de öfriga redan betalt.

16. Fönsterna i nedra våningen äro insatta i Prästbygn. och kosta Rdr 2 — 32 sk. Banco paret —

17. alla Broar böra innom qvarteret efterses och lagas — i nästa vecka.

18. vad Löhn skall bestås till Kyrkvärden sedan han mistadt Lotten. Att Biberg skulle bestås 4 procent ansågs dät till räckeligt

18 Frågas huru mycket medel ingik för fäbetet i Göviken till StadsCass. T. Wedin lofvade dänna upgift.

19. De antagna Borgare böra Classificeras. verkstäldes i 3:dje dassen, godkändes af
A. Holmberg And:Kindlund Sam Perman, E. Södergren arb. Moberg Söderberg Stjernfeldt, Johan Thelberg O. Lindström Hallgren, Elias Stadin J. Svensson Granström, H. G. Björkebaum H. Fryckbom, E. Moberg G. Krook Andersson, Isack Söderlund A. Ocklind Biberg, H. Strömberg P. Röström Hillert, E. Bräckberg Hartman Christ. Edström, G. J. Wedin, Nils Westerlund Anna Zetterberg, W. Hoffner Pehr Ersson, Mamsell Lindström Branting, F, Milide E. Fjellman, N. Svedberg J. Sundström, H. Ljungberg A. Ocklund, E. Sahlstedt / Olof Ödbom och Stads Wacktmästare

1823 Decemb; voro de Äldsta samlade for att afgifva sitt utlåtande och taga sitt beslut

1:mo uplästes Handlande Näslunds ansökning hos LandsHöfdinge Embetet att blifva Källarmästare Resolv. Borgerskapet äldsta har icke kunnat för sin dehl anse Näslunds antagande till Källarmästare, då Sahlstedt nyligen blifvit antagen och ärhållit LandsHöfdinge stadfästelse.

2. 2:ne Brandvakar underhälles hela den kalla vintren, den ena nedom Fru Lundberg den andra nedom Hallstens gård, var dera 3 alnars Lång och 2 alnar bred emot 1 sk. Banco. för varje Tomt. — som skall godt göras nästa stora Saman komst och åtogo sig samma gjöromål H:r StadsPred. Ocklund och Hattmak Söderlund

3. Uplästes ansökning till Respect. LandsHöfdinge Embetet att förmå Pehr Pålsson att fullgöra Prästbygnaden genast, som och blef underskrifven.

4. Klockarn Brådd infant sig med de gamla Jusbitarna för att nyttjas — varvid Borgerskaps äldsta öfverenskom at hädanefter öfriga bitarna tillfaller klockarn, Då han och skall ansvara att Kyrkan blifver wähl uplyst —

5. Marknads Vakt följer i ordning med assessor Ramstedts ena gård.

6. Korstensfeijare måtte anskaffas. Borgersk. beslöt att i vart qvarter i ställät till sotnings skall inrättas Stänger med leder på som skall finnas hos ordningsman i Roten, och efvar och en kunna användas til

7. Dagsverkk. Moberg förekallades rätt och öfverbevistes att han olofligen hafver huggit Timmer IV2 Tolft på skogen Borgerskapet beslöt att Moberg skulle genast contantera till StadsCassörn Rdr 1. 24 sk.

8. Sand har blifvit tagen å båda sidorna af Sandbanken vid stora diket, af H:r Major Stjernfeldt och förmodas Hand. Söderberg och Eric G: Thelberg tillika tagit å sama ställe till Prästbygnaden — Vilket bör eftersökas

upläst och godkänt intygar
Sam Perman, A. Holmberg P. Wallberg Eric Söderberg, J. Wedin J. Hallgren J. S. Biberg, Eric Moberg P. Amneus, J. Söderlund Pehr Ersson

 

Ett litet ruckel

 

 

Under de två senaste åren har en mängd av de äldsta kvarlevande husen i Östersund försvunnit, och det finns nu inte många kvar som kan berätta om stadens tidigare öden. Flera av dessa byggnader vore värda utförliga minnesrunor, men det har fått anstå denna gång.

Här skall bara talas om huset på ovanstående bild, en liten bagatellbyggnad som stod på tomten 6 i kvarteret Slakteriet, Storgatan 57. Den liknade ett lantligt bostadshus av enklaste slag, och det är mycket möjligt att den ursprungligen också varit det; inflyttade hus var mycket vanligt i staden från äldsta tid och ända fram till 1900. Här på tomten har det väl tjänstgjort som bryggstuga, men blev med tiden ombyggt och kringbyggt på ganska anskrämligt sätt.

Huset finns inte på 1865 års utförliga inventeringkarta och inte heller i byggnadsnämndens protokoll, som fullständiga finns från slutet av 1870-talet. Någon gång häremellan bör alltså detta hus ha kommit hit, låt oss säga omkring 1870.

Trakten kallades ju »Myran», och låg ett bra stycke från det äldst planlagda samhället. De som slog sig ned här hörde till vad som förr kallades enklare folk. 1884 härjade i dessa kvarter den stora branden, den största i stans historia, men vårt lilla brygghus överlevde tydligen denna.

I augusti i år eldhärjades det stora huset mot Storgatan, byggt 1884, och även ett grannhus. Det lilla huset klarade sig märkvärdigt nog också denna gång. Men när de sotiga resterna av gatuhuset revs tog den glupska grävskopan med vårt hus som dessert.

Tidigare, när jag gått förbi här, tänkte jag: När detta kvarter skall nybebyggas, borde den lilla bryggstugan återställas och stå mitt i den planterade gården som en lekstuga för barnen, kanske även en lekstuga för äldre folk, och ett litet minne från fattigbebyggelsen i stan. Men sånt sker ju inte i Östersund!

Gösta Rollin

P.S. Huset lär, enligt vad som upplysts, bli återuppfört som sportstuga någonstans i stans omgivningar.

 

Kommunala ärenden
den 1/7 1970—30/6 1971

Sammanställningen upprättad av Östersunds kommunfullmäktiges sekreterare, drätseldircktör Harry Rydquist.

Genom kommunsammanläggning som trädde i kraft den 1 januari 1971 har Östersunds stad, Frösö köping, Brunflo kommun, Lits kommun samt Sunne och Näs församlingar av Hackas kommun och Norderö församling av Hallens kommun sammanlagts till en kommun, Östersunds kommun. Från samma tidpunkt skall alla primärkommuner i landet (städer, köpingar och landskommuner) ha den gemensamma benämningen kommun. Begreppet Östersunds stad såsom officiell benämning har därför upphört och kvarstår endast som en beteckning för Östersunds gamla tätbebyggelseomräde. Den nya kommunen har en landareal av 2.247 km2 och hade den 1 januari 1971 en folkmängd av 49.672 invånare. Alla i de gamla kommunerna anställda befattningshavarna har kunnat placeras i den nya kommunen och viss nyanställning har skett. Totala antalet anställda i kommunen är nu (augusti 1971) ca 2.900 på hel- eller deltid, varav ca 270 tjänstemän i förvaltningen, 175 kommunalarbetare, 800 lärare, 180 anställda vid ålderdomshem, 80 personer vid lekskolor och barndaghem, 100 som skolmåltidspersonal, 100 skolstäderskor, 600 hemsamariter och 200 dagbarnvårdare.
Östersunds stadsfullmäktige, östersundsblockets sammanläggningsdelegerade och Östersunds kommunfullmäktige har under ovannämnda tid bl. a. fattat följande beslut av mera allmänt intresse:

1970 sept. 15 att begära hos Riksantikvarieämbetet att Östersunds rådhusfasad mot Rådhusgatan skall förklaras vara byggnadsminne,

okt. 29 att förvärva den privatägda skidliften i Lit,
att för 31.000.000 kr. förvärva NCB:s hälft i Hissmofors kraftverk,
att i enlighet med stadsfullmäktiges beslut den 20/5 1969 uppföra ett friluftsbad i Odensala för en beräknad kostnad av 3.080.000 kronor,

nov. 24 att uppdraga åt CBK att utföra nybyggnad av Odensala skola,
att uppdraga ät CBK att uppföra pensionärshus å tomten nr 6 i kv. Förskinnet för en beräknad kostnad av 2.256.400 kronor, att till Jämtlands läns landsting för 2.100.000 kronor försälja kommunalhuset i Frösö köping jämte viss mark i kv. Kommunalmannen,
att bevilja ett anslag av 250.000 kronor till uppförande av tigeranläggning vid Frösö Zoo under förutsättning bl. a. att AMS lämnar ett större bidrag,

dec 17 att bevilja Jämtlands turistförening ett marknadsföringsbidrag om 5.000 kronor för genomförande av ett försök med charterflyg från kontinenten till Östersund,

1971 febr. 18 att bemyndiga byggnadsnämnden att i kommunfullmäktiges ställe antaga vissa ändringar av stadsplan,

april 15 att bevilja föreningen KFUK-KFUM ett saneringsbidrag med 62.500 kronor och ett lån å 70.000 kronor för uppförande av byggnad å Verkstaden 3, inrymmande huvudsakligen smålägenheter för studerande m. fl.,

maj 24 att anslå 30.000 kronor för genomförande av städkampanjen »Vårstädning 1971»,
att inrätta ett pensionärs- och handikappråd samt förtroenderåd vid kommunens samtliga ålderdomshem,
att förvärva ridhusanläggningen på Frösön för 265.000 kronor.

 

Kyrkliga ärenden
den 1/7 1970—30/6 1971
Sammanställningen upprättad av kyrkokamrer M. E. Persson,
kyrkofullmäktiges sekreterare.

Kyrkofullmäktige i Östersund har under ovannämnda tid fattat följande be- slut av mera allmänt intresse:

1970 sept. 17 Till kyrkorådets protokoll hade antecknats
att till innehavare av den nyinrättade tjänsten som bitr. kyrkomusiker utsetts Bror Heurling, Östersund, med tillträde den 1 oktober 1970,
att ett anslag på 20.000: — kronor upptagits i nästa års stat för inköp och förvaring av 150 konfirmandkåpor,
att ett anslag på 8.000:— kronor till sommarkyrkoverksamhet inom Östersunds kontrakt upptagits i staten.

okt. 27 Beslöts på kyrkorådets förslag att låta förhyra och iordningställa lokaler för barntimmeverksamhet i Odensala ordenshus. Fastställdes 1971 års utgifts- och inkomststat med en från 65 öre till 75 öre förhöjd utdebitering per skattekrona. Driftbudgeten balanserade på 3.844.640: — kronor och kapitalbudgeten på 481.210: — kronor.

dec. 17 Till ny ordförande i kyrkofullmäktige efter Karl-Gustaf Sjöblom, som undanbett sig återval, utsågs Gösta Bjermquist. Beslöts på Åke Erikssons förslag att i skrivelse till biskop Arne Palmqvist, Härnösand, som ämnar söka tjänsten som biskop i Stockholm, understryka angelägenheten av att biskop Palmqvist blir kvar som stiftschef i Härnösand och vädja till honom att ta under omprövning sitt beslut att kandidera.

1971 juni 22 Beslöts att låta anskaffa en cembalo och en kororgel till kyrkan  för en sammanlagd kostnad av 42.000: — kronor.

 

Årssammankomsten 1970

 

När Föreningen Gamla Östersund den 23 oktober höll sitt 48:e årsmöte, kunde dess ordförande, borgmästare Åke Jansler, som vanligt hälsa en stor medlemsskara välkommen. Han hade också nöjet att hälsa 22 nya medlemmar och uttryckte i sitt välkomsttal till dessa den förhoppningen, att de skulle bli goda kamrater och verka till föreningens fromma.

Men även många medlemmar hade gått över gränsen till det stora okända, och ordföranden erinrade om deras livsgärningar, särskilt poängterande de värdefulla insatser som Eric Englund, Svante Höglin och Carl Melin gjort för föreningen.

Sedan styrelsens och revisorernas berättelser godkänts, omvaldes styrelsen och kompletterades med en ny suppleant efter bortgångne Eric Englund, nämligen adjunkt Bertil Nilsson. Årsavgiften fastställdes oförändrad till 12 kr. Ordföranden framförde ett varmt tack till föreningens medlemmar för kärkommen uppvaktning och för värdefull gåva på hans timade 60-årsdag.

Inom styrelsen hade man dryftat frågan, huruvida föreningen efter kommunsammanslagningen skulle låta de nya områdenas invånare bli medlemmar i G. ö., och ville nu höra årsmötets åsikt i denna sak. Då stadgarna normalt kräver, att invald medlem skall ha fyllt 30 år och antingen vara född i staden eller under minst 25 år där varit bosatt, ansåg de närvarande, att »utsocknes» f. n. saknade kvalifikationer för medlemskap. Däremot uttalades, att intimt samarbete med hembygdsföreningarna på de olika platserna givetvis vore önskvärt, vilket ordföranden lovade taga ad notam.

På Jamtlis område står sedan flera år den gamla Gullegården, ditflyttad som en första etapp i planen att där skapa ett stadskvarter med äldre bebyggelse. Nu är avgjort, att uthusbyggnaden från 1877 på Rådhusgatan 27 (»Dalens gård», senare ägd av fröken Mia Nilsson) skall införlivas med det nämnda stadskvarteret. Styrelsen bemyndigades av årsmötet att ekonomiskt medverka vid flyttningen.

Arkitekt Gösta Rollin hade jämte landsantikvarie Göran Rosander och stadsarkitekt Bo Larsson på drätselkammarens uppdrag inventerat stadens äldre bebyggelse och gav på mötet några goda smakbitar ur utredningen i ett intressant föredrag, illustrerat av färgbilder. Något sammanhängande helt kvarter från gamla tider finns tyvärr inte längre kvar, man får tydligen hädanefter blott inrikta sig på att punktvis söka bevara en del karakteristiska äldre hus och låta dessa efterhand smälta in i den nya stadsbilden. I en lång kavalkad flöt bilder av sådana ärevördiga och vackra hus förbi, och föredragshållaren hade många märkliga detaljer att förmäla om det gamla husbestånd som ännu är kvar.

Efter årsmötet samlades deltagarna under överste Rolf Kjellins klubbmästarskap till supé och samkväm i Hotell Standards festvåning. Där avtackade ordföranden sina medhjälpare i styrelsen och i årsskriftskommittén. Sedan kåserade redaktör Walter Fridlund om sina minnen från pojkåren, särskilt av personer och händelser i norra stadsdelen, och gav roande glimtar från sin barndoms stad. Slutligen lät konsul Ragnar Ohlson generöst lotta ut ett antal böcker på supébiljetterna. Under aftonen ventilerades som vanligt många roliga östersundsminnen, innan man sent omsider ville bryta upp från den av tradition så trevliga samvaron i vår förening.
A. Sn.

 

Årsberättelse

 

Styrelsen för Föreningen Gamla Östersund får härmed avgiva följande berättelse över verksamhetsåret 24/10 1969—23/10 1970.

Stadsmuseet har under det gångna verksamhetsåret hållits öppet för allmänheten måndagar—fredagar, kl. 13.00—16.00.

Efter särskild överenskommelse har museet visats för skolklasser och andra grupper även under icke ordinarie öppethållande.

Besöksfrekvensen under verksamhetsåret framgår av nedanstående:
Skolklasser (från stadens rektorsområden) lärare ………………………………………………….  5
elever …………………………………………………………………………………………………  100     105

I övrigt vuxna…………………………………………………………………………………………………. 395
barn …………………………………………………………………………………………………….  92     487
Summa besökare      592

Föreningen har även under det gångna arbetsåret låtit fotografera de fastigheter i stadsbebyggelsen, för vilka rivningslov sökts, i den mån föreningen icke tidigare ägt fotografier av dessa. Bevakningen av rivningsobjekten har även detta år med intresse utförts av fotografen Wiktor Lundberg.

Under verksamhetsåret erhållna gåvor redovisas i bilaga till denna berättelse (Bilaga A).

Föreningens porträttmatrikel med biografiska uppgifter om medlemmarna har nu utökats till 15 inbundna band med sammanlagt 750 medlemmar.

Föreningens årsskrift — den trettiotredje — utdelas vid årsmötet. Såsom redaktionskommitté har fungerat rektorn Anton Svensson, ordförande, och boktryckaren Carl S. Jonsson.

På Samuel Permans grav har på årsmötesdagen nedlagts en krans från föreningen.

Av föreningens medlemmar har under året följande avlidit:

Löjtnanten Magnus Magnusson 13/10 1969
Redaktören Carl Melin 26/10 1969
Redaktören John Jonsson 28/11 1969
Köpmannen Torsten Nisser 23/12 1969
Överstelöjtnanten Åke Bergman 6/1 1970
Tandläkaren Svante Höglin 15/2 1970
F. 1:e trafikinspektören Oscar Eliasson 26/2 1970
Disponenten Edvard Unnefors 7/3 1970
Forstmästaren Sixten Amnéus 22/3 1970
Packmästaren John Lignell 9/5 1970
Fanjunkaren Knut Eriksson 31/8 1970
Byggmästaren Eric Englund 21/9 1970

Vid föregående årsmöte invaldes 20 nya medlemmar i föreningen. Medlemsantalet utgör för närvarande 410 (före årsmötet).

Fanjunkaren Karl Nordin lämnade hösten 1970 befattningen som föreningens intendent efter att ha innehaft denna syssla under cirka 5 år. Styrelsen vill här uttala sin stora tacksamhet för det i alla avseenden förtjänstfulla sätt på vilket Karl Nordin skött sitt uppdrag.

Till ny intendent har styrelsen utsett läroverksadjunkten Bertil Nilsson.

Styrelsen har under året utgjorts av följande personer:

Ordinarie ledamöter:

Borgmästaren Åke Jansler, ordförande, direktören Anders Lundvall, vice ordförande och tillika skattmästare, avdelningsdirektören Lennart Edström, sekreterare, överstelöjtnanten Åke Wisvall, vice sekreterare, köpmannen Olle Hallberg, klubbmästare, översten Rolf Kjellin och advokaten Frans Victor.

Suppleanter:
Gårdsägaren Eric Englund (avliden 21/9 1970), rektorn Anton Svensson och häradsskrivaren Nils Uhlin.

Beträffande föreningens ekonomiska ställning och räkenskaper hänvisas till revisionsberättelsen.
Östersund den 23 oktober 1970.
ÅKE JANSLER

 

Revisionsberättelse

 

Undertecknade, utsedda att granska räkenskaperna för Föreningen Gamla
Östersund för tiden 1 oktober 1969 till 30 september 1970 fä härmed efter fullgjort uppdrag avgiva följande berättelse:

Tillgodohavande 30.9.1969 ………………………………28.560:57

Inkomster:
391 st. betalda årsavgifter ………………………………..4.707: —
Sålda böcker, skrifter etc ……………………………….      719:72
Räntor ………………………………………..2.044:91…… 7.471:63
Tillgodohavande och inkomster …………………….. 36.032:20

Utgifter:
Årsskriften …………………………………………………..  3.133:80
Årsmötet ……………………………………………………….  463:55
Trycksaker, annonser, porton etc ……………………  1.420:60
Uppvaktningar ……………………………………………..  1.413:85
Kontorsutensilier m. m ………………………………………121:80
Diverse ………………………………………..366:65 …… 6.920:25
Kassabehållning ………………………………………..   29.111:95
Kronor ……………………………………………………..   36.032:20

Tillgångarna äro placerade å kapitalräkningar i Sundsvallsbanken och Jämtlands Folkbank, å postgiro, i Riksgäldskontoret i form av nom. 1.000: — i Statsskuldboken inskrivna obligationer samt hos redogöraren i form av kontanter kr. 71:19 och nom. kr. 700: — Svenska Statens premieobligationer.

F O N D E R

MUSEIFONDEN
Tillgodohavande 30.9.1969……………………… 8.790: —

Inkomster:
Bankräntor………………………………………………. 563:58
Summa kronor ……………………………………..  9.353:58

Utgifter:
Inredning ………………………………………………….11:20
Samlingarna ……………………………………………679:85
Försäkring ………………………………..147:—…. 838:05
30.9.1970 tillgodohavande i Sundsvallsbanken …8.515:53
Summa kronor ……………………………………………..9.353:58

ANNA OCH GOTTFRID ROMANS UNDERSTÖDSFOND
Tillgodohavande 30.9.1969 ………………………………25.731:53

Inkomster:
Bankränta ……………………………………………………….1.806:80
Summa kronor ……………………………………………….27.538:33

Utgifter:
Gåva till 10 personer ………………………………………………..1.500: —
30.9.1970 tillgodohavande i Jämtlands läns sparbank …26.038:33
Summa kronor ……………………………………………………….27.538:33

LINDA OLSÉNS DONATIONSFOND
Tillgodohavande 30.9.1969 ……………………………………..116.277:47

Inkomster:
Bankräntor ……………………………………………………………….7.919:70
Summa kronor ………………………………………………………124.197:17
Den 30.9.1970 tillgodohavande i Svenska Handelsbanken ………..40.806:64
……….»……………………………………………….. i Jämtlands Folkbank 41.695:48
……….» …………………………………………………..i Sundsvallsbanken 41.695:05
Summa kronor ……………………………………………………………….    124.197:17
Tillgångarna i fonderna den 30.9.1970 utgjorde tillsammans . . . 158.751:03

Saldon å motböckerna äro av revisorerna kollade vid besök i bankerna.
Av protokollen hava vi tagit del.
Då anledning till anmärkning ej finnes få vi tillstyrka ansvarsfrihet för den tid revisionen omfattar.

Östersund den 2 oktober 1970.
Hans Alftrén               Olof Nilsson

 

Föreningens funktionärer 1970 —1971

 

Ordförande:
v. Ordförande
Sekreterare:
Skattmästare:
Övr. styrelseledamöter:
Borgmästare Åke Jansler
Direktör Anders Lundvall
Avdelningsdirektör Lennart Edström
Direktör Anders Lundvall
Överstelöjtnant Åke Wisvall
Överste Rolf Kjellin
Advokat Frans Victor
Köpman Olle Hallberg
Styrelsesuppleanter: Läroverksadjunkt Bertil Nilsson
Häradsskrivare Nils Uhlin
F. d. Rektor Anton Svensson
Intendent: Läroverksadjunkt Bertil Nilsson
Revisorer: F. d. Bankkamrer Olof Nilsson
Kamrer Hans Alftrén
Revisorssuppleanter: Disponent Elis Sundström
Kamrer Alfred Ahlström
Redaktionskommitté: F. d. Rektor Anton Svensson, ordförande
Boktryckare Carl S. Jonsson
Museinämnd: Borgmästare Åke Jansler, ordförande
Överste Erland Lindhammar
Överstelöjtnant Åke Wisvall

 

BILAGA A.
Förteckning över under verksamhetsåret
23/10 1969 — 22/10 1970 influtna gåvor

 

Herr Sture Bergholm, Östersund: Almanacka år 1920.

Bokmalens förlag, Östersund: En sammanställning ur olika källor av Bokmalens förlag i Östersund: »Runstenen på Frösön, Sveriges nordligaste».

Elsa och Pontus Ericsson, Östersund: Grupptavla: »Stifterna af Det Skandinaviska Klubförbundet, stiftet i Östersund den 15/7 1899».

Handelsbanken, Östersund: Kristoffer Stenklyfts karta över Jämtland år 1683.

Disponenten Erik Hedlund, Frösön: 6 st fotografier (exteriör och interiör) av Nya Järnhandeln, Prästgatan 36, Östersund. Pärm med tidningsurklipp angående Nya Järnhandeln.

Vaktföreståndaren Margareta Larsson, Östersund: Gruppfoto av barn (1895) tillhörande järnvägsfamiljer och andra.

Fotografen Wiktor Lundberg, Östersund: Två fotografier, Östersunds lasarett år 1970 och rektor Abraham Sundberg.

Direktören Anders Lundvall, Östersund: »Festligheter» (program m. m.) vid Herman Holms 60-årsdag 1916, Agathon Burmans 70-årsdag 1917 och Johan Olofssons (i Digernäs) 60-årsdag 1920. Ett foto av majoren Magnus Albert Nyström f. 1850.

Hovrättsnotarien John Löf, Stockholm: Foto: »Teologie Doktorer vid Linnéfesten i Uppsala» (Rektor Hägglund 3:e raden höger).

Fru Maja Moberg, Östersund: Tre fotografier: Prästgatan 52, kontoret i Säfströms mekaniska verkstad och interiör av verkstaden samt ett intyg från Östersunds Diskontbank och tidningsurklipp om madam Öberg.

Ingenjören Folke Myrin, Östersund: Två bandinspelningar från den 23/10 1969: 1) Årsmötet (Gustaf Näsström) 2) Utdelning av stadens första kulturstipendium (Hanna Ryggen).

Arkitekten Gösta Rollin, Östersund: Åtta fotografier från fängelset i Östersund 1969 och fyra fotografier från kv. Auditören nr 1, augusti 1969.

Fru Sonja Cappelen-Smith, Västra Frölunda: Nio fotografier: 3 st. över Östersund, 4 st. från Frösön och 2 st. från Åre. En avskrift av protokoll vid kyrkostämma i Östersund den 15/5 1871 angående Samuel Permans gravplats.

Stadsingenjörskontoret, Östersund: Fyra kartor över Östersund (äldre årg.):
1. Upprättad år 1920 av Adolf Kjellin.
2.      » »………. 1933 » Frid. Eggwertz.
3.      » » ……….1936 » Frid. Eggwertz.
4.      » » ……….1959 » Rune Sporrner.

Adjunkten Ingrid Svenonius, Östersund: Ett fotografi: Östersund från Frösön (1920—1921).

Fru Kickan Söderström, Häggenås: Pärm innehållande anteckningar om »minnen och hågkomster från ett gammalt köpmanshus (D. C. Smith 1872—1955)» av Kickan Söderström.

Författaren Per Nilsson-Tannér, Östersund: Ett ex. av boken »Dödens drabanter».

Wargentinsskolan, Östersund: Tolv ex. Tilda Hansson: Arbetsjournal för skolkök, omfattande åren 1937—1939, 1941—1954.

F. bankkamreraren John Wikegard, Stockholm: Fem fotografier: Östersund från Frösön (1890), 2 st. Stortorget från äldre tider, Wassénska fastigheten (Köpmangatan) samt ett 60-tal personfoton (gamla Östersundare).

 

Nya medlemmar i föreningen 23/10 1970

 

Butikschef Henning Ericsson
Bokhållare Sören Fredriksson
Taxiförare Anders Hamdal
Banktjänsteman Elof Håkansson
Kommunalråd Ragnar Hägerström
Glasmästare Nils Johansson
Konstnär Pelle Johansson
f. Exekutor Ernst Karlsson
Entreprenör Ture Mattsson
Distriktsåklagare Sven Modin, Visby
Ingenjör Knut Nilestam
Åkeriägare Ernst Nilsson
Åkeriägare Karl Nilsson
Tekniker Bengt Ollberg
f. Disponent Hans Olsson
Fanjunkare Erik Sjöberg
Kamrer Lennart Staaff
Frisörmästare Åke Strömqvist
Tekniker Gunnar Svensson
Länsassistent Ingvar Wiklund
Direktör Bertil Wångrell

 

Sedan oktober 1970 avlidna medlemmar

 

Direktör Arne Gardin, Frösön, 26/10 1970
Överstelöjtnant Hans Strohkirk, Lidingö, 29/10 1970
Civilingenjör E. Walter Holmstedt, Stockholm, 14/12 1970
Lappfogde Waldemar Gardham, Östersund, 26/12 1970
Köpman John Perbrink, Östersund, 23/2 1971
Skogsfaktor Gunnar Pettersson, Kälarne, 13/3 1971
Rektor Ragnar E. G. Arbman, Östersund, 26/3 1971
Löjtnant Nils P. Svensson, Östersund, 16/4 1971
Tjänsteman Nils Molander, Östersund, 3/10 1971
Entreprenör Ture Mattsson, Frösön, 9/10 1971

 

Antal medlemmar i föreningen

 

Antal medlemmar oktober 1970 (före årsmötet) ……………………….410
Nyinvalda medlemmar 23 oktober 1970…………………………………… 21
…………………………………………………………………………………………..431

Avlidna medlemmar oktober 1970—oktober 1971 ……………………..10
Antal medlemmar oktober 1971 (före årsmötet) ………………………421

Därav 4 hedersledamöter, 6 ständiga medlemmar, 396 betalande medlemmar och 15 passiva medlemmar.

 

Meddelanden

 

BILDVERK OM ÖSTERSUND
I slutet av 1968 utkom ett nytt och mycket förnämligt bildverk om Östersund av trycket. Det var det stort upplagda »östersundsbilder från O II :s och G V:s tid», redigerat av Erland Lindhammar och Gösta Rollin. Utgivare var Gamla Östersund, som för ändamålet av staden fått ett större bidrag ur Livénska fonden. Förläggare var Ragnar Ohlson, och trycket utfördes av AB Öpe-Tryck. Den solitt bundna, vackra volymen saluföres hos stadens bokhandlare till ett pris av kr. 42: —.

Här följer utdrag ur Per Nilsson-Tannérs recension i ÖP den 3 dec. 1968 med rubriken »Östersund genom 75 år — en strålande bildkavalkad»:

»————- Vilken hälsning till gamla Östersundare hemma och borta! — Den gamla bildsviten, utgiven 1943, är för länge sedan utgången. Nu har en ny genomgång gjorts i Gamla Östersunds arkiv, och resultatet är överdådigt.
Det beror givetvis främst på att materialet varit rikhaltigt och i bästa mening mångsidigt. I andra hand kommer sammanställningen, redigeringen. Den är överlägset skickligt gjord . .. Rollin äger de konstnärliga förutsättningarna . .., och Lindhammar besitter grundliga kunskaper om Östersund och östersundarna . . .»

Härtill må fogas följande:
Namnuppgifter m. m. till bildverket har i ett ex. upprättats av Erland Lindhammar, som överlämnat det värdefulla arbetet som gåva till föreningen. Det förvaras på Gamla Östersunds expedition, där envar intresserad kan taga del av innehållet efter hänvändelse till intendenten.
Rättelser till själva bildverket finns införda i Årsskrift 1969, sid. 19.

ÖVRIGA PUBLIKATIONER
Hos stadens bok- och pappershandlare kan den intresserade erhålla även nedanstående publikationer, samtliga utgivna av föreningen:

Ortnamn i Östersund av Iwan Wikström. 140 sid. — Pris kr. 13:50.
Ett pressuttalande: »Boken kommer utan tvivel att i alla tider vara ovärderlig som en överskådlig och noggrant redovisande källa för var och en, som intresserar sig för staden Östersund och dess bebyggelsehistoria.»
Arkivarie Bertil Flemström i Östersunds-Posten.

Register till Föreningen Gamla Östersunds årsskrift 1938—1948 av Albin Johansson. 36 sid. — Pris kr. 3: —.

Register till Föreningen Gamla Östersunds årsskrift 1949—1939 av Per Fjell- ström och Svante Höglin. 49 sid. — Pris kr. 5: —.

Register till Föreningen Gamla Östersunds årsskrift 1960—1970 är under utarbetande och blir färdigt senare.

Av föreningens äldre årsskrifter (1938—1970) finns det åtskilliga årgångar kvar, dock blott i begränsade upplagor. Förfrågan och event, rekvisition kan göras på Föreningen Gamla Östersunds expedition, Stadsmuseet, Rådhusgatan 42, 831 00 Östersund. Tel. 063-213 24.

Intendenten, adjunkt Bertil Nilsson, träffas personligen på expeditionen i regel tisdagar kl. 17.00—17.30 samt per telefon 208 31 (bostaden) eller 174 00, ankn. 285 (Wargentinsskolan). Se f. ö. anslag å Stadsmuseets port!