063 – 12 13 24 (telefonsvarare) info@foreningengamlaostersund.se

 

Förord

 

“De, som vilse vandra,
nya stigar leta,
varav sedan andra
hava gagn att veta.
fäder vilse irrat,
nu på stigar kända
deras barn kanhända
gå och återvända
tryggt och oförvirrat
som i hemmets hagar”.

Denna strof av tänkaren och diktaren Gustaf Fröding ger oss som i ett nötskal själva kärnan i en numera ofta glömd tanke: hur intimt de olika släktleden hänger samman och hur starkt vi, sena tiders barn, beror av tidigare led. Det historiska skeendet väver bandet, som knyter tid till tid och släkte till släkte. Vi ser tillbaka på gångna generationer, deras strävan och strid, vi njuter frukterna av deras framgångsrika arbete och tar lärdom av deras motgångar och misstag. Nu brusar kring oss dagens liv och gärning, och vi bidrar till den nya tidens vardande och växt genom det verk vi själva skapar. Men vad vi nu upplever som nytt, det blir i sin tur något passerat, ett då, som framtidens människor skall se tillbaka på, måhända med en viss undran, man hoppas även med tacksamhet.
Föreningen Gamla Östersund har i sitt ambitiösa program även lagt in uppgiften att “samla bidrag till Östersunds historia i vidsträcktaste mening”, och föreningens årsskrift, som utkommit sedan 1938, har i sin mån sökt bidraga här- till. Under årens lopp har sålunda ett stort antal längre eller kortare dokumentära artiklar skildrat märkligare personer och händelser i stadens liv.
Då föreningen i år firar sitt 50-ärsjubileum, har årets publikation — den 36 :e i ordningen — getts ett betydligt större omfång och en något festligare utstyrsel än vanligt. Skriften innehåller flera värdefulla artiklar av historiskt intresse, väl underbyggda som de är av studier och forskningar.
Till de olika skribenterna vill föreningen genom redaktionen få rikta ett mycket varmt tack. Det är vår förhoppning att även denna fest- eller jubileumsskrift hos medlemmar och allmänhet skall mötas med samma förståelse och intresse som de föregående årsskrifterna.
Undertecknad redaktör frånträder härmed av äldersskäl redaktörskapet för årsskriften och säger sålunda nu farväl till läsekretsen, med ett uppriktigt tack för all välvilja och vänskap under de tretton åren. Uppgiften har varit mycket stimulerande och berikande, och den avgående redaktören vill önska sin blivande efterträdare, läroverksadjunkt Hans Jacobsson, all framgång och tillfredsställelse på posten.
Östersund i oktober 1973
Anton Svensson
Redaktör

Redaktionsledamöter
Hans Jacobsson, S. Gunnar Svensson och Lennart Westerberg

 

 

Föreningen Gamla Östersund 50 år — en återblick
Av Åke Jansler

 

Föreningen Gamla Östersund firar i år sitt 50-årsjubileum 1). Den 23 oktober 1923, samma dag som Östersund fyllde 137 år, bildades nämligen föreningen vid ett sammanträde på Hotell Standard. Närvarande var tretton gamla stadsbor, som sedan dess räknas som Gamla Östersunds stiftare. Idén till denna sammanslutning av enbart östersundsbor — födda eller sedan en längre tid bosatta här — kom från en man som hette Nicolaus Uhlin 2). Han var född i Östersund
1856 och bror till framlidne landsfiskalen Lars G. Uhlin. I unga år hade han gått till sjöss men i början av 1880-talet emigrerat till USA, där han större delen av sitt liv verkade som byggmästare i staden Rockford för att sedan pä äldre dagar bosätta sig i Chikago. Efter 40 års bortovaro kom han 1921 tillbaka hit på besök och lär ha stannat närmare ett år, innan han återvände till Amerika. Här lade han fram sin idé för överpostiljonen Olof Liljedahl och grosshandlaren A. W. Lundvall. Hans uppslag fördes vidare och diskuterades man och man emellan. Resultatet blev att några intresserade östersundsbor den 26 oktober 1921 samlades till ett första förberedande sammanträde för att dryfta saken. Tydligen var man där överens om att försöka förverkliga Nicolaus Uh- lins tanke. Den 23 oktober 1922 kom ett tjugotal personer tillsammans på Standard för att mera ingående diskutera frågan, och man beslöt nu också att utse en kommitté med uppgift att fullfölja uppslaget. Till ledamöter i kommittén valdes stadsläkaren Carl Moberg, häradsskrivaren E. E. Liven, sammankallande, bankdirektören Carl Lignell, fil. lic. Algot Holmqvist och förutnämnde Lars G. Uhlin, alla sedan länge bosatta här och även i övrigt med starka band knutna till staden.
Den 23 oktober 1923 kom så det avgörande beslutet att bilda Föreningen Gamla Östersund. Närvarande vid detta sammanträde var — förutom kommitténs fem ledamöter samt Olof Liljedahl och A. W. Lundvall — garverifabrikören Gustaf Sandberg, grosshandlaren Oscar Smith, fabrikören P. M. Nilsson, målarmästaren Axel Skyttberg, gärdsägaren J. G. Hermansson och grosshandlaren J. A. Lundvall. Samtidigt antecknades i protokollet, att även följande personer som deltagit i förberedande sammanträden skulle anses som medlemmar, nämligen häradsskrivaren P. G. Roman, körsnären Anton Staverfelt, bokhandlaren O. R. Jonsson, underlöjtnanten Christian Genberg, handelsresanden Reinhold Fastborg och målarmästaren Fritiof Hellström. Liven valdes enhälligt till föreningens förste ordförande.
Enligt första paragrafen i de stadgar som antogs vid sammanträdet skulle föreningens uppgift vara “att sammanföra för Östersunds stads väl intresserade personer, vilka vilja värda och bevara stadens ur historisk, topografisk, konstnärlig eller kulturell synpunkt värdefulla minnen och egendomligheter samt verka för att historiska och konstnärliga krav tillgodoses vid stadens omdaning och utveckling”. I detta syfte skulle föreningen “samla bidrag till Östersunds historia i vidsträcktaste mening samt i skrift och bild återgiva desamma, uppliva minnet av märkligare tilldragelser och personligheter, bidraga till stadens förskönande osv”. Denna ambitiösa målsättning för föreningens verksamhet — man anar Algot Holmqvists penna bakom formuleringen — kvarstår praktiskt taget oförändrad i stadgarna. Endast det tillägget har gjorts, att föreningen även skulle “vidtaga andra hembygdsvärdande åtgärder”.
Det gångna halvseklet visar, att föreningen och dess styrelse allvarligt bemödat sig om att fullfölja stiftarnas intentioner såsom dessa kommit till uttryck i stadgarna. Det skulle emellertid föra alldeles för långt att här redogöra för allt som uträttats; endast något av det viktigaste som hänt skall nämnas.

Det var ganska naturligt att en av de första frågorna av betydelse som be- handlades i föreningen skulle gälla stadens förste ordningsman, apotekaren Samuel Perman — “Östersunds egentlige grundläggare”. Redan 1925 väcktes tanken att befästa hågkomsten av Samuel Perman genom att låta anskaffa en minnestavla av koppar med inskription. Skulptören Olof Ahlberg anlitades för detta och den 5 juni 1926 kunde minnestavlan under högtidliga former avtäckas i närvaro av bl.a. landshövdingen Sigfrid Linnér och tre av Samuel Per- mans barnbarnsbarn. Tavlan fick sin naturliga plats på det hus vid Stortorget — fastigheten Ordningsmannen nr 3 — där Samuel Perman under många år hade sin bostad och sitt apotek. De gamla trähusen är visserligen nu borta, men minnestavlan finns alltjämt kvar i fastigheten, där den är placerad i en entré till det nya huset.
Föreningens nästa framträdande i offentligt sammanhang ägde rum två år senare, och nu var det ingen mindre än stadens grundare, Gustaf III, som blev föremål för en hyllning. Föreningen överlämnade nämligen högtidligen som gåva till staden den byst av Gustaf III, som fortfarande står uppställd i Rådhusets övre hall under Göte Hennix’ stora väggmålning.
Redan är 1927 framfördes i Gamla Östersund förslag om att Östersunds his- toria borde skrivas och utges till stadens 150-årsjubileum 1936. Tanken var frän början att Algot Holmqvist skulle åtaga sig författarskapet, men på grund av sjuklighet och bristande tid måste denne avböja erbjudandet. Styrelsen fann sedan att föreningen egentligen saknade ekonomiska möjligheter till en utgåva av detta slag och hemställde därför hos stadsfullmäktige, att staden skulle svara för kostnaderna. Gamla Östersund erbjöd sig emellertid att på allt sätt stödja företaget rent redaktionellt.

Liven hade 1927 avgått som ordförande och efterträtts av Carl Lignell. Denne lämnade emellertid av hälsoskäl sitt uppdrag redan följande år, och till ordförande valdes i stället rådmannen, sedermera borgmästaren Iwan Wikström, som sedan på ett så utomordentligt hängivet och skickligt sätt skulle leda föreningens öden ända fram till 19593. Han utsågs nu av stadsfullmäktige till ledamot i historiekommittén och blev senare även dess ordförande. Verket redigerades av författaren Janrik Bromé, som själv utarbetade dess första del, omfattande tiden 1786—1862. Gamla Östersunds redan då rikhaltiga samlingar av porträtt, fotografier, teckningar och
målningar användes i stor utsträckning som illustrationsmaterial. Historieverkets båda delar utkom sedan 1936.

På Östersunds 150-årsdag den 23 oktober samma år överlämnade föreningen som gåva till staden den flagga med stadens vapen som vid speciella tillfällen kan ses hissad utanför Rådhuset tillsammans med den svenska flaggan.
Genom ett beslut 1937 fick föreningen sin årsskrift och den började redan följande är utges med Janrik Bromé och distriktslantmätaren Heimer Wikström som redaktionskommitté. Meningen var att årsskriften skulle belysa äldre skeden i stadens tillvaro men även berätta om viktigare händelser under det senast förflutna året. Årsskriftens redaktörer genom åren — Janrik Bromé, Heimer Wikström och Anton Svensson — har tillsammans med sina medhjälpare lyckats utomordentligt väl i sin strävan att ge medlemmarna en läsvärd och välredigerad årsskrift. Att årsskriften är en tillgäng som föreningen inte har råd att avvara, därom torde ingen tvekan råda.
Nämnas bör också att Gamla Östersund på senhösten 1941 lät resa en minnessten i Odensala över Jämtlands-sonen Paulus Genberg i samverkan med släktingar till denne. Genberg var den enkle bondsonen från en gård i Odensala, som blev professor i praktisk filosofi, riksdagsman, statsråd och chef för ecklesiastikdepartementet samt slutligen biskop i Kalmars stift. Han invaldes 1871 i Svenska Akademien.

 

 

Sedan mitten av 1940-talet hade man i styrelsen haft planer på att försöka skapa ett stadens museum, och olika möjligheter hade diskuterats. När det blev klart att ett nytt bibliotek skulle byggas i Östersund och att således lokalerna i det gamla biblioteket skulle utrymmas, fann styrelsen att dessa skulle lämpa sig väl för ändamålet. Efter framställning från föreningen beslöt stadsfullmäktige 1958 enhälligt att upplåta en del av biblioteksbyggnaden till Gamla Östersund under förutsättning dock att föreningen själv bekostade erforderliga ändringar av lokalerna. Styrelsen utsåg nu en stadsmuseinämnd och en särskild byggnadskommitté. Dåvarande chefen för Stockholms stadsmuseum, sedermera riksantikvarien Gösta Selling utarbetade välvilligt en plan för museet, konstnären Sture Svensson “skapade” museet och fil. dr. Gustaf Näsström var ovärderlig som rådgivare och författare av rubriker och vägledning. Det krävande organisationsarbetet sköttes närmast av översten Erland Lindhammar, vars värdefulla insatser för Stadsmuseet då och senare ofta omvittnats. Den 18 juni 1959 kunde Stadsmuseet under festliga former invigas, till glädje inte minst för Iwan Wikström som energiskt och målmedvetet kämpat för denna sak.
Är 1950 väcktes tanken på att bygga upp en äldre Östersunds-gård i Fornbyn Jamtli. Den kanske främste ivraren för detta var föreningens dåvarande intendent, kassören Albin Johansson, en medlem som på olika sätt gjort föreningen många värdefulla tjänster. Gamla Östersund fick det året av staden ett stall och en ladugårdsbyggnad frän fastigheten Kaptenen nr 1, den s k Kinnmanska gården. Byggnaderna revs och lades upp på Jamtli. Virket blev emellertid med tiden delvis så illa åtgånget av väder och vind att det sedan kunde användas endast för reparation av andra gamla hus ute på Jamtli.

 

 

Efter framställning av styrelsen överlämnade drätselkammaren 1953 till Gamla Östersund gatuhuset i den s k Gulleska gården, Prästgatan 14, samt bekostade husets rivning och uppläggning på Jamtli. Tio år senare startades för husets återuppförande en
länsinsamling under ledning av Gamla Östersunds ordförande, och när Jamtli på hösten 1962 firade sitt 50-årsjubileum kunde som gåva till Föreningen Heimbygda överlämnas inte endast Gullehuset i nedlagt skick utan även resultatet av insamlingen, som slutligen uppgick till ca 35.000 kronor )4. Sedan det s k Kovan-gänget, åtta herrar och en dam, genom olika arrangemang insamlat ytterligare belopp, kunde så äntligen återuppförandet av Gullehuset börja. Det invigdes på hösten 1964 och därmed hade styrelsens gamla tanke att ute på Jamtli bevara en äldre Östersunds-gård, eventuellt ett helt stadskvarter, till en del förverkligats 5). Gamla Östersund har sedan skänkt ytterligare ett hus till Heimbygda, nämligen det lilla fina brygghuset vid Brogränd i fastigheten Strandgatan 2, som på sin tid tillhörde borgmästaren Albert Olsén. Huset härstammar från Frösö trivialskola. Föreningen har också genom anslag ur Linda Olséns donationsfond kunnat ekonomiskt bidraga till skapandet av det “stadskvarter” som i år färdigställts ute på Jamtli.
Genom egna utgåvor och genom att medverka vid utgivning av kulturhistoriska skrifter har Gamla Östersund velat sprida ökad kunskap om Östersund och dess utveckling. Föreningens första publikation var boken ”Då järnvägen kom till Östersund”. Den utkom 1948 och var författad av Christian Genberg. Fem år senare utgavs i två upplagor bildverket ”Gamla Östersund i bilder”, redigerat av Albin Johansson och Iwan Wikström, som därmed ville spegla stadens bebyggelse under tiden fram till sekelskiftet. På föreningens initiativ skrev redaktören Carl Melin 1960 boken ”Hus med dubbel ingång”, där han berättade om Godtemplarhuset från 1883 som sedan blev Östersunds teater. ”Ortnamn i Östersund” av Iwan Wikström utgavs av föreningen till stadsfullmäktiges 100- årsjubileum, som firades i början av 1963. Slutligen utkom föreningen 1968 med ett nytt bildverk om Östersund, Erland Lindhammars och Gösta Rollins ”östersundsbilder från O II:s och G V:s tid”, som med rätta blivit varmt uppskattat av recensenter och allmänhet.

Gamla Östersund har haft förmånen att under årens lopp mottaga många värdefulla gåvor och depositioner. Här skall nämnas endast några. Arkitekten A. E. Melander skänkte 1930 till föreningen en ovärderlig samling teckningar, målningar och akvareller från 1850-talets Östersund, som han själv utfört6. Samma år fick föreningen av Carl Lignell i deposition mottaga den s k Karlslundstapeten, som nu finns uppsatt i stadsmuseet. Det var Carl Lignells far, apotekaren C. A. Lignell, som lät målarmästaren J. P. Moberg måla tapeten till salen på övre våningen i mangårdsbyggnaden på Karlslunds gård, som uppfördes 1858. Carl Lignell donerade sedermera tapeten till föreningen. En annan raritet i stadsmuseet är Samuel Permans bibel, även den en gåva till Gamla Östersund.

Genom donationer och testamentariska förordnanden har föreningen fått medel för olika ändamål. Fru Linda Olsén testamenterade inte endast förutnämnda brygghus utan även kontanta medel att användas i första hand för bevarandet av äldre byggnader i Östersund. Makarna Eric och Mia Englund donerade 1958 medel till inköp av skulptrisen Ingrid Dalens bronsskulptur ”Sommarkväll” för utsmyckning av någon plats i Odenslund eller på Söder. Skulpturen uppsattes först i korsningen av Brunflovägen och Odenslundsvägen samt skänktes av föreningen till Östersunds stad. Den flyttades emellertid senare till Blomsterfondens gård i Odenslund, där den fått en betydligt lugnare miljö. Målarmästaren Paul Ahlsten donerade medel till den hantverksbrunn som finns i Badhusparken och som invigdes sommaren 1959. Konstverket överlämnades samtidigt av föreningen i stadens vård och ägo ”till hantverkets hedrande och Tilly och Paul Ahlstens minne”. Donatorn har fått sina drag förevigade i den högrelief i brons som löper runt brunnen och som återger figurer, redskap och situationer från olika hantverk. Genom testamente efter häradsskrivaren Gottfrid Roman och hans hustru fick Gamla Östersund 1935 ett belopp, vars avkastning varje år utdelas till behövande. För stadsmuseets ordnande erhöll föreningen också flera stora donationer.

 

 

Jag slutar här och hoppas att dessa fragmentariska axplock ur Gamla Östersunds historia kunnat ge en någorlunda god bild av syftet med föreningen och dess verksamhet. Att jämten i gemen har en stark känsla för sin hembygd, därom vittnar inte minst det stora antalet hembygdsföreningar och hembygdsgårdar, där kvinnor och män, äldre och yngre, oegennyttigt utför ett kulturarbete av stort värde. Även om Gamla Östersund inte är en renodlad hembygdsförening, så är dess syfte i mångt och mycket av samma karaktär. Men föreningen vill också vara något av en kamratförening. När vi samlas till årsmöte i Gamla Östersund, då sker det även för att vi skall få uppleva den känsla av gemenskap och samhörighet som är en naturlig följd av medlemmarnas starka förankring i Östersund. Det är synnerligen glädjande, att medlemmarnas stora intresse för föreningen och dess verksamhet har bestått under de gångna 50 åren. Därför har vi också all anledning att se ljust på Föreningen Gamla Östersunds framtid.

  1. Uppgifterna i artikeln grundar sig i huvudsak på Gamla Östersunds protokoll.
  2. Död i Chikago 1925. Personuppgifterna lämnade av brorsonen, häradsskrivaren Nils Uhlin.
  3. Wikström efterträddes då som ordförande av författaren.
  4. Gamla Östersunds årsskrift 1962 sid. 27.
  5. Gamla Östersunds årsskrift 1964 sid. 3 och 1967 sid 20.
  6. Melander se årsskriften 1965 sid. 5.

 

 

Sven Johan Kardell

lärare, bibliotekarie, riksdagsman, forskare och skribent
— en märkesman i Jämtlands och Östersunds historia

Av Hans Jacobsson

 

På många, otroligt många områden träffar man vid studium av Jämtlands och Östersunds historia under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet på Sven Johan Kardelis namn. Om någon av dem som vid denna tid verkade i Jämtland och Östersund är värd en biografi, så är det han. Nedanstående artikel är endast ett utkast till en sådan.

Sven Johan Kardell föddes den 30 januari 1842 i Avesta i Dalarna. Föräldrarna var parkontrollören eller kamreraren vid Falu gruva Johan Kardell och hans hustru Maria, född Norberg. Sven Johan var äldsta barnet och ende sonen, men han hade fyra systrar, bl a Maria Kardell (1856—1936). Hon var tecknarinna och målarinna, anställd vid Rörstrands porslinsfabrik i Stockholm och en regelbunden gäst i det Kardellska hemmet i Östersund. Brodern torde ha varit en likaledes regelbunden gäst hos sin syster i Stockholm under åren som riksdagsman.

Sin skoltid tillbragte Kardell i Falu skola, som han lämnade vid vårterminens slut 1861. Från hans skolår har jag inget annat material än en liten bunt svenska temata, uppsatser, skrivna 1860 och 1861. De är synnerligen välskrivna, både när det gäller pikturen och den språkliga utformningen, och innehållet och tankegångarna ger intryck av mogenhet och kanske framförallt av en stark gudsfruktan. Bland de behandlade ämnena märks: ”Människan är själv ofta sin störste fiende”, ”1 dag röd, i morgon död”, ”Den höstliga naturens språk”, ”Om orsakerna till den romerska litteraturens förfall under kejsarne” osv. På två av uppsatserna har han fått betyget A, på en a, de övriga är inte betygsatta.

Den 23 maj 1861 avlade Kardell studentexamen vid universitet i Uppsala. Studentexamensbetyget finns bevarat och får sägas vara gott. Efter svenskt s k stilprov, betyg Ba, och latinskt översättningsprov, betyg B, undergick han förhör i teologi och kyrkohistoria (AB), latin (A), levande språk (AB), filosofi (Ba), matematik (Ba) och naturalhistoria (a). Betyget är undertecknat av professor

A. J. Beckman. Som ett kuriosum kan nämnas, att samme man undertecknade Kardells lektorsfullmakt år 1868, då såsom biskop i Härnösand. Studierna i Uppsala gick synbarligen raskt. Efter att ha skrivit latinskt stilprov ”pro gradu Philosophico” första gången 2/12 1863 med betyget B och andra gången 1/12 1864 med betyget Ba, avlade han filosofie kandidatexamen (den gamla, ”tunga filkanden”) 28/3 1866 med 5 AB och 2 B. Det förstnämnda betyget fick han i sina huvudämnen: Latinska språket och litteraturen, Grekiska språket och litteraturen, Nordiska språk samt Historia och Geografi med Statistik. B-ämnena var: Estetik med litteratur- och konsthistoria samt Teoretisk filosofi. Redan den 26/5 1866 disputerade Kardell för ”graden” över ett ämne om den grekiske författaren Hesiodus:           ”Hesiodicarmen,qvod Dies inscribitur, svetice conversum et commentoriole instructum”. Enligt uppgift var K. en av den kände grekprofessorn Spongbergs älsklingslärjungar. Den 19 maj promoverades så ”Svenonem Ioannem Kardell” till ”Philosohiae Doctorem et artium liberalium Magistrum”. — Något ”personligt” från Kardelis 4-åriga studenttid har jag inte funnit, men man tar nog inte miste, om man föreställer sig att hans åsikter och livsinställning i hög grad präglades av den liberalism, som åtminstone gjorde sig gällande i en del studentkretsar under första hälften av 1860-talet. Den av Kardell så högt beundrade Adolf Hedin, en något äldre student än K., vistades i universitetsstaden till slutet av år 1864, där han den sista tiden bedrev liberal publicistik i Uppsala-Posten. Början på 1860-talet var ju f ö också Carl Snoilskys studentår, då indignationen i hans kretsar var stor med anledning av Polens hårt undertryckta befrielsekamp och Danmarks isolerade och hopplösa strid för bevarandet av Slesvig-Sönderjylland inom det danska riket. Kampen för frihet och demokrati, såväl utomlands som i Sverige (t ex i samband med representationsfrågan), måste ha engagerat den som senare övertygad liberal kände riksdagsmannen Kardell.

Redan läsåret 1862/63 tjänstgjorde Kardell som extra lärare vid Falu läroverk, över vilken tjänstgöring han fick ett mycket gott tjänstgöringsbetyg av dess rektor C. J. Dahlbäck: ”berömligt nit”, ”goda undervisningsgåvor” och ”hedrande vandel”. Höstterminen 1866 återfinner vi K. som lärare vid Falu läroverk, denna gång som vikarierande adjunkt. Så tidigt som den 14 september 1866 avlade han undervisningsprov inför domkapitlet i Västerås för en ordinarie adjunktstjänst i ämnena grekiska, svenska och tyska i Falun. Både i kunskaper och undervisningsskicklighet erhöll han då betyget AB. Den 14 oktober 1866 fick han domkapitlets fullmakt på den sökta tjänsten. K. hade alltså gjort en oerhört snabb karriär. Men det stannade inte med det. Vårterminen 1867 förordnades han att upprätthålla en vikarierande lektorstjänst, också i Falun, och i september 1867 (12/9) var han färdig att avlägga lektorsprov inför samma domkapitel. Denna gång gällde det en ordinarie lektorstjänst i Falun i ämnena historia och latin. I det s k disputationsprovet fick han AB, vilket betyg han även uppnådde i undervisningsskicklighet. (En av de prövande Västeråslektorerna ville ge honom Ba). Emellertid fick han inte lektoratet i Falun, vilket väl sannolikt var en kännbar motgång. Inte heller ett lektorat i Karlskrona, som han sökte i mars 1868, fick han. Efter att i ett Kungl. brev ha blivit befriad

 

 

från nytt lektorsprov utnämndes Kardell så till lektor i latin och historia vid Elementarläroverket i Östersund den 13 nov. 1868. Vid 26 års ålder hade han redan nått ett av sitt livs mål. Av ett i sept. 1869 uttaget tjänstgöringsbetyg att döma avsåg K. att lämna Östersund för en lektorstjänst i Karlstad, men tur- samt nog för skolan och staden erhöll han den inte. En av orsakerna till att Kardell blev östersundsbo för resten av sitt liv är utan tvivel att han den 11 april 1871 gifte sig med Jenny Eugenia Perman (1849—1926), tillhörande den kända östersundssläkten Perman. Hennes far, Viktor Emanuel Magnus Perman (1818— 1887), var son till Magnus Perman (1789—1835) och sonson till Samuel Perman, Östersunds ”store ordningsman”. Sitt namn Jenny hade hon fått från Jenny Lind. Hennes farmor, Eva Christina Perman, född Fellborg, var nämligen moster till Jenny Lind. — Jenny Permans syster, Eva Augusta, gifte sig med en annan av de nyblivna lektorerna vid Östersunds elementarläroverk, nämligen lektor Peter Olsson, känd som botanist, fornforskare, ortnamnsforskare m m och en av pionjärerna inom jämtlandsforskningen överhuvudtaget. Det var verkligen två lärda och betydelsefulla män som de båda systrarna Perman lyckades ”fånga”, inte minst till båtnad för Östersund och Jämtland.

S. J. Kardell — läraren

Ehuru egentligen grekspecialist kom lektor Kardell att i Östersund huvudsakligen undervisa i latin och historia. I det sistnämnda ämnet, som vid denna tid ända upp i gymnasiet var förenat med geografi, blev han huvudlärare. I latin undervisade K. i de nedre gymnasieklasserna, rektor Sundberg i de högre. Så säger sig C. J. E. Hasselberg (i en artikel i Jämten 1936) ha läst Livius för Kardell, Vergilius och Horatius för Sundberg. Kardell och Sundberg delade också rättandet av de latinska översättningsproven (från svenska till latin). Båda var tydligen mycket välvilliga bedömare, överhuvudtaget måste S. J. Kardell ha varit mycket omtyckt för att inte säga älskad som lärare. C. J. E. Hasselberg skriver (i a.a.): ”Den mest populära bland lektorerna var Kardell — rättvis, gladlynt, öppen, förstående, vänlig och överseende, som han var.” — ”För Kardell hyste vi ej blott respekt utan även verklig tillgivenhet.” Mer utförlig men inte mindre positiv i sin skildring av K. är I. O. Holmer (citerat efter hans minnesanteckningar i manuskript i Föreningen Gamla Östersunds arkiv): ”1 historia och geografi var jag i VI :2 ensam lärjunge för Sven Johan Kardell — född 1842 i Falun. En underbar lärare och hans lektioner var de trevligaste under hela min skolgång, så mycket mer som just dessa ämnen intresserade mig mest. Han gick spatserande fram och åter med händerna på ryggen och föreläste mycket intressant om olika länder och folkslag. Han hade en mycket trevlig röst med någon brytning på dalmålet. En dag vid en lektion i stora salen hade 2 å 3 klasser ur gymnasiet undervisning samtidigt. Det var en historielektion och Kardell vandrade som vanligt mellan borden, då han märkte att en av gossarna slumrat in. Med den humoristiska läggning som var utmärkande för K. riktade han frågan till den i ljuva drömmar försjunkne Hamberg: Nå, kan Hamberg säga mig etc. — H. slumrade fortfarande. Med höjd röst upprepade K. frågan. H. vaknade och svarade ungefär: Guds fred — yxskaft, till stort jubel för K. och oss övriga. — K. var i mitt tycke idealet till lärare, mycket kunnig och med särskild förmåga att väcka elevernas intresse för sitt ämne. Hans ständiga uttryck var: Ja, visst ja, — när man rätt besvarat en fråga.”

Bland senare lärjungeomdömen om Kardell märks Eric Festins i nekrologen ”Två märkesmän ur tiden” över svågrarna S. J. Kardell och Peter Olsson, som avled inom en veckas mellanrum i jan. 1923 (nekrologen publicerad i bl a Fornvårdaren I, 1923—24): ”Stor kännare av vår klassiska litteratur var K. därjämte en lärd man inom de discipliner, historia och latin, vari han undervisade, företrädesvis det förstnämnda ämnet. Han var ingen pedagog i modern mening. Hans historieundervisning, varvid han under timmen från början till slut vandrade fram och åter inför sin klass, var egentligen en enda föreläsning. Här och där föll en stänkfråga. Det låg en viss poetisk flykt över hans framställning, hans städse vårdade språk, och betagande var hans oefterhärmliga tonfall, då han efter det stående uttrycket ’som ni vet’ ville särskilt betona en historisk detalj. Han gav mästerliga historiska översikter och genom inflikande här och var av någon mera intresseväckande eller roande detalj lockade han åhöraren till spänd uppmärksamhet.” Ovanstående vittnesbörd om Kardells sätt att undervisa klargör att han framförallt var en bra lärare för dem som intresserade sig för hans ämnen och speciellt historia. En ytterligare bekräftelse därpå är G. Löfvenmarks ord i det versifierade festtalet vid studentmötet i Östersund 1936 (publicerat i bl a Jämten 1936): ”En lärare av rang — men det är sant/ en smul för hög hans undervisning var,/ och ofta fick hans nick och ’som bekant’,/ förgäves vänta på ett åtrått svar.” — Som bedömare av elevernas kunskaper var K. som redan påpekats välvillig. Åtskilliga var de lärjungar han klarade igenom studentexamen genom att han som medbedömare höjde deras betyg på den svenska uppsatsen eller på översättningen från svenska till latin samt som övertalare inför censorerna i den muntliga studentexamen. Per Hedlund, som förut kört två gånger, lyckades K. klara vid examen höstterminen 1889 trots hans svaga förhör i historia genom att påpeka, att han ”förliden vår fick godkänt i historia utan att dåvarande censor hade något att anmärka”, att han under den gångna höstterminen varit ”icke obetydligt bättre hemmastadd i detta ämne än han i dag synts vara” samt att han ”enligt egen uppgift vid dagens examen varit illamående”.

Även som kollega var utan tvivel S. J. Kardell högt uppskattad. Hans jämna lynne och praktiska förstånd gjorde att han var den ideale utjämnaren av motsättningar inom kollegiet, där hans ord för övrigt alltid vägde tungt. Hans förhållande till rektorerna, Abraham Sundberg och C. A. Hägglund, torde i stort sett ha varit gott. Liksom de övriga lärarna var K. nog i vissa avseenden kritisk mot Sundberg, speciellt när det gäller dennes skötsel av skolans räkenskaper. Genom skyldigheten att utse två revisorer var kollegiet i viss mån ansvarigt för räkenskaperna, och som revisor fann sig K. tvungen att göra flera delvis grava anmärkningar. Mot slutet av sin rektorstid fråntogs Sundberg förandet av räkenskaperna, vilket övertogs av Kardell. Även på annat sätt fungerade K. som någon sorts vice rektor. Bl a engagerade han sig starkt för att få till stånd ett nytt läroverkshus, och det var han som formulerade det upprop om bidrag till bygget, som sändes ut till församlingarna i Jämtland.

I början torde lektor Kardell även stått ganska kritisk till den nye rektorn C. A. Hägglund, som tillträdde 1 jan. 1888. Det framgår bl a av ett satiriskt porträtt i ett nedan behandlat Kardellskt romanutkast. Politiskt stod de i skilda läger, då Hägglund var strängt konservativ, medan Kardell i varje fall i slutet på 1880-talet var närmast radikalliberal. Möjligen låg också frågan om vilken som skulle bli rektor efter Sundberg bakom ”motsättningen” mellan Kardell och Hägglund. Det är sannolikt att K. tänkt sig möjligheten att få efterträda Sundberg. K. var dock så vitt man kan förstå en alltför radikal man för biskop Landgren i Härnösand, och dessutom ansåg nog denne, och kanske med skäl, att en rektor, som togs utifrån, lättare skulle komma tillrätta med vissa försummelser och oarter hos några av lärarna i Östersund. Landgren önskade en kraftkarl, som kunde röja upp, och det var nog trots allt inte Kardell. Efter hand torde dock förefintliga motsättningar mellan Kardell och Hägglund ha utjämnats och vid K:s avgång som lektor vid slutet av vt 1907 uttryckte H. sin höga uppskattning av honom och talade om den oersättliga förlust som skolan skulle göra vid K:s avgång.

S. J. Kardell — bibliotekarien

Lektor S. J. Kardell var i högsta grad bibliofil, bokälskare, och det var nästan självklart, att han först skulle övertaga vården av Östersunds läroverks bibliotek, det sk lilla biblioteket, och sedan from 1876 av det stora biblioteket, det berömda Zetterströmska biblioteket på Frösön, till vilket han var knuten som bibliotekarie i inte mindre än 45 år.

Det är inte möjligt att här teckna det Zetterströmska bibliotekets tillkomst och tidigare historia. Det bör emellertid framhållas, att de problem, som uppstod i och genom Frösö trivialskolas flyttning till Östersund 1847 för det då ”övergivna” biblioteket på Frösön, uppmärksammades redan på 1850-talet, och att den dåvarande bibliotekarien, lektor L. O. Hammargren, var ivrigt verksam för att åstadkomma ett nytt bibliotekshus av sten i Östersund. Emellertid blev det denna gång, trots mäktiga tillskyndare, inget av med bibliotekshusbygget, och biblioteket lämnades av Hammargren närmast åt sitt öde. Det är väl inte för mycket sagt, att bokskatterna på Frösön skulle ha gått sin undergång till mötes, om de inte räddats av en så nitisk och ”öm” vårdare som S. J. Kardell. K. befann sig dock i en ganska egendomlig situation, då han var bibliotekarie för ett bibliotek, vars böcker av flera skäl knappast lånades ut. Ett av skälen var givetvis det från större befolkningscentra avlägsna läget, ett annat att bristen på uppvärmning av lokalerna omöjliggjorde bibliotekets begagnande under de långa vintermånaderna, ett tredje att, frånsett en mycket bristfällig katalog, upprättad 1852 av C. J. Backman och E. Berggren, och utgiven av L. O. Hammargren, bokbeståndet var nästan okatalogiserat. Den sistnämnda bristen försökte Kardell bl a fylla med sin katalog över Jämtlands biblioteks småskrifter, utgiven 1885. — Frånsett besök av någon enstaka turist eller någon ortsbo under främst sommarmånaderna satt K. förmodligen ensam i sitt bibliotek. ”1 ur och skur, i sommarhetta och vinterköld vandrade den entusiastiske lärde upp till det högt belägna bokhemmet för att göra dess gömda skatter tillgängliga för viddernas bebyggare”, säger den gammaldags vältalige adjunkt B. A. Finell i en minnesartikel om S. J. Kardell i Jämtlands biblioteks årsskrift 1933. Det kan tilläggas att de ”milslånga” (om man räknar fram och tillbaka) promenaderna från Kardells bostad vid Nytorget i staden upp till biblioteket vid Stocke på Frösön måste ha varit en god träning och givit honom åtskillig spänst, som kom honom till godo t ex vid fjällvandringar. Då och då övernattade K. utan tvivel hos sin gode vän kapten Albrekt Emanuel Behm på Stocke, vars son Olof Peter (Pedro) Behm var den kände språklektorn vid latinläroverket i Göteborg.

Finell skildrar också, ehuru mycket kortfattat, Kardells historiskt mest betydelsefulla insats för Frösöbiblioteket, nämligen dess flyttning till staden. Det uppstod därvid en strid mellan landstinget och kollegiet vid Östersunds läroverk. Enligt ordalydelsen i professor Zetterströms testamente donerade han sin boksamling ”till Frösö skola till ett bibliotek för Jämtland”. Då Frösö skolas rättigheter nu innehades av Östersunds läroverk, menade kollegiet, att såväl boksamlingen som bibliotekshuset på Frösön tillhörde läroverket och alltså inte kunde överföras på ett länsbibliotek med närmast landstinget som huvudman, vilket den kommitté som landstinget tillsatt hade föreslagit. Läroverkskollegiet hoppades också, enligt samma kollegieprotokoll (27/1 1903), att man i samband med en planerad tillbyggnad av läroverkshuset skulle kunna ”taga hem” biblioteket. Som medlem av landstingets kommitté och meddelaktig i dess förslag kunde Kardell givetvis inte instämma i kollegiebeslutet utan reserverade sig till protokollet. Han framhöll i reservationen det orimliga i att ett bibliotek på 13000 band bestående av främst äldre vetenskaplig litteratur skulle skötas som ett skolbibliotek. Biblioteket förväntades erhålla ytterligare 5 000 band närmast vetenskaplig litteratur genom den s k Meijerbergska donationen, till vilken dock det villkoret var fästat att biblioteket flyttades till Östersund. Formellt var Frösö skola insatt som testamentstagare, men bl a det faktum, att Zetterström själv kallat biblioteket ”Jämtlands bibliotek” samt dess böcker stämplats med detta namn, innebar, att landstingets förslag måste anses stå i samklang med testamentets verkliga innebörd. Den kvistiga frågan löstes på så sätt att ecklesiastikminister Carl von Friesen 21/7 1905 bestämde, att ett läroverksbibliotek skulle fungera vid sidan av ”biblioteket för Jämtland”, som dessutom fick tillstånd att flytta in till Östersund. Det dröjde emellertid länge, innan bibliotekshuset i Östersund (det nuvarande stadsmuseet), ritat av arkitekt F. B. Wallberg, stod färdigt och biblioteket i oktober 1912 kunde flytta till staden.

Bibliotekets ekonomiska tillgångar, ursprungligen avkastningen av en donation av professor Zetterström på 3 000 rdr riksgälds, var länge blygsamma, vilket gjorde att bibliotekarien måste nöja sig med ett mycket obetydligt arvode och att inköp av nya böcker måste ske ytterst sparsamt. Statsbidraget, beviljat första gången 1914, överskred ända till 1929 icke 400 kr. Det är inte underligt då, att Gustaf Näsström under sin skoltid i Östersund inte hittade så mycket nyutkommen litteratur i ”länsbiblioteket, där värmeledningselementet puttrade och pep, och gamle gubben Kardell och unga fröken Kardell lånade ut tråkiga böcker” (citerat efter en artikel i ÖP: ”Morgonpromenad i Östersund”). ”Unga fröken Kardell” var lektor Kardells dotter Elin, som efterträdde honom som bibliotekarie 1921 och som hösten 1930 avgick för att flytta till Amerika. Om S. J. Kardells verksamhet som bibliotekarie kan till sist sägas, att han föregrep den verksamhet, som sedan 1932 bedrivits av föreningen ”Jämtlands biblioteks vänner” i Jämtlands biblioteks årsskrifter och annorstädes, nämligen att genom publicering av ”papper” och ”tryck” ur biblioteket, t ex de Adlersparreska papperen, informera allmänheten.

S. J. Kardell — riksdagsmannen

Blott några år efter sin ankomst till Östersund blev S. J. Kardell engagerad i offentliga värv. Redan på 1870-talet blev han stadsfullmäktigeledamot och tidvis var han även ledamot av Drätselkammaren. Liksom flera av lärarna vid läroverket togs han i anspråk av stadens banker, t ex av Sparbanken, där han några år i början på 1880-talet var medlem av direktionen, men framförallt av Riksbanken, i vars lokalstyrelse han fungerade som först vanlig medlem och sedan ordförande i 36 år (1880—1916). I ett särskilt brev från Riksbanksfullmäktige, undertecknat av bl a hans gamle vän Sixten von Friesen, avtackades han för den långa förtroendetjänsten. — Ett av K:s längre och djupare engagemang var också hans ordförandeskap i Östersunds Arbetarförening, som sedermera kombinerades med detsamma i Arbetarinstitutet. Att han var högt uppskattad bland Arbetarföreningens medlemmar framgår bl a av de förnämliga presenter, bl a en kaffekanna i gammalt silver, som han uppvaktades med och som nu skänkts till Föreningen Gamla Östersund.1 K:s ordförandeskap i Arbetarföreningen blev också i viss mån språngbrädan till hans politiska verksamhet på riksplanet, m a o till hans riksdagsmannaskap. Allt tyder på att K. fram på 1880-talet tog markant ställning på vänsterkanten, dock inte den yttersta. I den uppseglande tullstriden ställde han sig på frihandlarnas sida. Hans intresse för reformer inom undervisningsområdet liksom för sociala frågor, kanske främst arbetar- och nykterhetsfrågorna, var uppenbart. Det var då inte märkvärdigt, att han accepterade ett erbjudande att bli frihandlarnas kandidat inom valkretsen Östersund—Hudiksvall vid höstriksdagsmannavalet 1887.

I en ledare i Jämtlands-Posten 29/7 1887 med rubriken ”Vårt valmanifest” sägs det bl a: ”För vår ringa del anse vi lektor Kardell vara den lämpligaste (riksdagsmannakandidaten), och vi torde inte misstaga oss, då vi säga, att denna mening är allmän …”. ”Vi” i detta manifest torde stå för JP:s stridbare och starkt frihandelsvänlige redaktör V. Hugo Wickström. I ett senare nummer av JP (22/8 1887) tillfogas det att K. ”såsom stadsfullmäktig och såsom arbetarföreningens ordförande under flera år visat sig vara folkets man likaväl som statens — egenskaper vi anse mycket förenliga”. I JP 31/8 1887 publicerades så ett upprop riktat till Hudiksvalls röstberättigade för K. såsom ”den ende som är i stånd att göra motpartiets ansträngningar i det tysta till intet”. I själva verket var läget i valkretsen Östersund—Hudiksvall nog så komplicerat. ”Brödtullsvännernas” kandidat var den allmänt aktade överstelöjtnanten O. G. Nordenskjöld. Mot honom stod inte mindre än tre frihandlare, förutom K.: lektor Lundqvist i Hudiksvall samt handlaren C. J. Blomberg därstädes. Särskilt den siste förde i Hudiksvalls Allehanda en ivrig propaganda mot K. och för sig själv. Vid valet i Östersund avgavs 174 röster, varav för Kardell 105, för Nordenskjöld 60, för Lundqvist 6 och för häradshövding Thomson 1. Av Hudiksvalls 274 röster fick Nordenskjöld 80, Blomberg 67, Lundqvist 49 och Kardell 48. Sammanlagt segrade alltså K. med 153 röster, men det var endast 13 röster som skilde honom från protektionisternas kandidat. En ödesdiger splittring hade kunnat åstadkomma, att den övervägande frihandelsvänliga valkretsen hade kommit att företrädas av en tullvän.

Den första riksdagen, ”tullriksdagen 1888”, torde Kardell närmast ha ägnat sig åt att acklimatisera sig. En av hans första motioner gällde bättre avlöning åt extralärare. Att han så småningom lyckades att få igenom detta, intygas av att bland hans efterlämnade papper finns bevarade tackbrev och tacktelegram från extralärare på åtskilliga platser i landet. Vid riksdagen 1890 verkade K. ivrigt för att den proposition om ett anslag på 100 000 kronor till läroverksbygget i Östersund som hade framlagts skulle antagas, men det misslyckades. Även K:s motion om ett anslag på 50 000 kronor till samma bygge, framställd 1891, blev resultatlös.

Först i januari 1890 gjorde Kardell ett besök i Hudiksvall för att taga kontakt med den andra delen av sin valkrets. Han bad dem som infunnit sig till mötet om ursäkt ”för att han ej förut tagit detta steg” samt redogjorde för de två riksdagarna och sina ståndpunktstaganden. I nykterhetsfrågan manade han till att gå långsamt men säkert fram. I tullfrågorna deklarerade han sig som klar frihandlare. Han ville inte ha någon inskränkning i tryckfriheten, utan pressen borde vara sitt eget korrektur. I rösträttsfrågan förklarade han sig vara anhängare av rösträtt åt alla som betalat till stat och kommun. Han var mot regeringens rekvisition av hästar för krigsbehov, mot socialistlagen (”munkorgslagen”) och mot skatt på telefon. På ordföranden, lektor Himmelstrands, fråga, om det var någon som hade något att genmäla, blev det ”fullkomlig tystnad”.

Vid valet 1890 var Kardell ensam kandidat på frihandlarsidan. Han blev denna gång vald med stor majoritet, 282 röster, mot 88 för folkskolinspektör Kjellin. Inför valet 1893, det tredje av de inalles fem val K. deltog i, kan man i skriften: ”Vilka riksdagsmän böra återväljas? Upplysningar till valmännens tjänst av Tom Jones” om K. bland annat läsa, att han är ett aktat namn bland de framstegsvänliga lärarna i riksdagen, att hans ståndpunkter harmonierar väl med hans frisinnade länskamraters, att han deltagit i motioner för nedsättning av fläsktullen, för införande av 40-gradig kommunal rösträttsskala, för sänkning av det politiska rösträttsstrecket från 800 kr i årlig inkomst till 500 kr (=kommunala strecket), för obligatorisk arbetarförsäkring etc. Kardells stora bedrift tycks enligt Tom Jones ha varit att han uppträtt som huvudtalare mot det kungliga förslaget om en ny stiftsstyrelse, som gick i tydligt reaktionär riktning. ”Hans duktiga och sakliga anförande medverkade säkerligen icke obetydligt till förslagets fall.”

Även i en artikel i Stockholmstidningen (14/8 1893), som behandlade de jämtländska riksdagsmannakandidaterna, får Kardell ett gott betyg. Det talas om ”den skarpsinnige och kunnige östersundslektorn”, som anses vara en av de frisinnades mera avancerade förmågor. Han ”återfinnes som frihandlare i senterns (!) vänstra flygel”. Under sju riksdagar har han varit suppleant i lagutskottet.

Vid ett valmöte i Östersund ett par dagar senare kom dock en viss opposition mot Kardell till synes. Det var framförallt hans inställning i den norska frågan, som nagelfors av en del mötesdeltagare, bl a av hans kollega, den ”nationelle” lektor Rosengren. I en insändare i JP 9/8 1893 hade K. redogjort för sin inställning: Det inre splitet i Norden gynnar Ryssland. Konflikten får ej lösas med vapen i hand. Den norska vänsterns beteende är i många avseende omoget och hänsynslöst, men inte mindre motbjudande är det svenska nationalhatet. Det som erfordras är en revision av unionsfördragen. Kan ej revision uppnås bör unionen upplösas på fredlig väg. — Vid valmötet måste Kardell deklarera: ”Jag är i norska frågan ingen fosterlandsförrädare.” Även i Hudiksvall hölls ett valmöte, där framförallt lektor Himmelstrand talade för Kardell. En av de närvarande menade, att K. var en dålig talare och att han hade en farlig inställning i norska frågan. Det medgavs att K. inte var någon folktalare, men det påpekades att hans styrka låg i den sakliga argumentationen. ”Några floskler bjöd han inte på.”

Vid valet fick Kardell denna gång 333 röster (varav 219 från Östersund), medan hans motståndare lektor H. Lundqvist i Hudiksvall fick 163.

Hade det varit litet gnissel vid 1893 år val, så var det full storm vid valet 1896. Det tycks som om Kardell hade börjat tröttna på riksdagsarbetet. Han hade försökt avsäga sig mandatet både 1894 och 1895. Inför valet 1896 hade han bestämt sig för att träda tillbaka, vilket han meddelade det valmöte, som hölls 16/7 1896. Hans skäl var dels av privat natur dels ett löfte till rektor Hägglund att för skolans bästa avstå från riksdagsmannaskapet och tjänstgöra hela året. Som sin efterträdare föreslog K. häradshövding Sten Geete. Flera av mötesdeltagarna försökte dock få K. att åtaga sig förnyat uppdrag: ”Statens bästa gick före läroverkets.” K. gick då med på att uppskjuta sitt avgörande 8 dagar, varunder han ev. skulle utverka att han befriades från sitt löfte till rektor Hägglund. I detta läge ingrep
Jämtlands-Postens stridbare och minst av allt nogräknade redaktör V. Hugo Wickström, som själv aspirerade på ett riksdagsmannaskap. I en ledare benämnd ”Sorglustigt” (17/7 1896) angrep han Kardell och förklarade, att ”detta parlamenterande mellan en lärare och hans rektor sprider ett skimmer av löje över de agerande”, att det var ett svek mot valmännen och att ”denna erbarmliga historia” måste skada den frisinnade saken. I Dagens Nyheter betecknades det Wickströmska angreppet på Kardell som naivt i en artikel under den framtidsvarslande rubriken ”En politisk självmördares anteckningar”. — Den 29/7 1896 uppenbarades vad Wickström hade i kikaren. Han publicerade då en pompös artikel: ”Mottagen riksdagsmannakandidatur”, och förklarade att han skulle hålla ett programtal i Östersund 8/8 och ett i Hudiksvall 9/8. Under valmötet 28/7 1896 hade bland många även Wickström nämnts som kandidat (stormande ja- och nejrop!). Något ”officiellt” erbjudande fick han dock inte, allra minst från Hudiksvall, där den Wickströmska kandidaturen kraftigt motarbetades av Hudiksvalls-Posten, vars redaktör enligt W. ”är en hr Lidell, som lär ha genomgått folkskolan och säges vara skrivkunnig”. I Östersund tog givetvis Wickströms antagonister Agathon Burman i Östersunds-Posten och Saxon-Lindström i Jämtlands Tidning ställning mot honom i upprepade ledare. W. svarade på bl a Burmans angrepp i en artikel benämnd ”Burmans apkonster”. Det ”fredliga” riksdagsvalet i Östersund hade plötsligt blivit något av en vendetta. I sista stund (enligt W. ”20 timmar före valet”) återtog Kardell sin avsägelse, och vid valet 28/8 segrade han om än knappt (med 14 röster). Kardell fick sammanlagt 278 röster (varav i Östersund 155), lektor Lundqvist 264 och Wickström 173 (alla utom 1 röst avgivna i Östersund). Av vilka skäl ändrade sig Kardell? Det är klart, att rektor Hägglund, som W. betraktade som sin fiende nr 1 och ständigt angrep i JP, med största olust skulle se W. som riksdagsman och efterträdare till Kardell. Han torde därför inte bara löst K. från löftet att inte kandidera utan uppmanat honom att åter ställa sig till förfogande. K. var givetvis även förbittrad över W:s metoder och fruktade att resultatet skulle bli att ”högern” segrade i valet. Utgången var förstås ett hårt slag för W. och han utgjuter sig också i en ledare över K., som tillfogat honom det skymfliga nederlaget. I ledaren påstår W. att K. efter det inträffade endast skulle komma att fungera som ”en blindpipa” inom sitt parti, det 1895 bildade Folkpartiet.

Medan lokalpressen vid valet 1896 var i fullt uppror och tom Stockholmspressen var engagerad, gick Kardells sista riksdagsmannaval 1899 nästan spårlöst förbi. Denna gång segrade K. med 339 röster (212 i Östersund och 127 i Hudiksvall) över närmast Hudiksvallsborgmästaren S. J. Sandqvist, som fick sammanlagt 127 röster. Wickström, som även denna gång ställde upp, fick 87 röster, nästan alla i Östersund. Riksdagsperioden 1900—1902 stannade inte Kardell kvar i riksdagen hela perioden utan avgick i och med den lagtima riksdagens slut i maj 1901. Orsakerna härtill är oklara. Dock kan man gissa sig till att K. länge umgåtts med tanken att avsluta sin riksdagsmannabana och fann det lämpligt att avgå, då han trodde sig kunna få överlämna mandatet i goda händer, nämligen i Hudiksvallslektorn Karl Starbäcks. Denne kom att spela en stor roll i andra kammaren som moderatliberal.

Jag har skildrat de riksdagsmannaval till andra kammaren, som Kardell deltog i, så utförligt, därför att de enligt min uppfattning ger en hel del ur lokalhistorisk synpunkt.

Att följa Kardells arbete i riksdagen i detalj kan inte ligga inom ramen för denna uppsats och det skulle i mycket bli en rekapitulation av hela 1890-talets invecklade riksdagshistoria. För att fastställa hans roll som riksdagsman, som alls inte var så obetydlig som det påståtts, tvärtom, så måste dock något av tidens riksdagshistoria behandlas.

Kardells 14-åriga tid som riksdagsman var frånsett de sista åren knappast uppmuntrande för en liberal och framstegsvänlig politiker. Först kom i slutet på 1880-talet tullvännernas segrar och sedan i mitten på 1890-talet en uppblomstring för en nationellt inriktad ”högerpolitik” i samband med unionsfrågan. Kardell och hans meningsfränder var i hopplöst underläge i första kammaren och hade inte heller i andra kammaren särskilt mycket manöverutrymme, överhuvudtaget var vänstern ”splittrad”. När K. kom in i riksdagen var ju för övrigt andrakammarledamöterna närmast uppdelade på ett landsbygdsparti, Lantmannapartiet, som dock ”sprack” 1888, och ett stadsparti, Centern, som emellertid var en synnerligen ”löslig förening av riksdagsmän”. Inom detta parti, vars ledare vid tidpunkten för Kardells inträde i detsamma var redaktören för Sydsvenska Dagbladet Carl Herslow, uppstod tre fraktioner: centerhögern eller ”borgmästargruppen”, ledd av borgmästare Gustaf Svanberg, centercentern, ledd av häradshövdingen A. A. Lilienberg samt centervänstern, bestående främst av en del stockholmsradikaler med Adolf Hedin i spetsen. I början av sin riksdagsmannabana torde Kardell närmast ha sympatiserat med centervänstern, men inför valet 1893 dekreterade han, att han anslutit sig till centerns Lilienbergs- riktning.

Så småningom började dock motsättningarna mellan lantmän och stadsbor i andra kammaren att suddas ut, vilket gjorde att de reella åsiktsdifferenserna i många frågor gick rakt genom partierna. Med utgångspunkt från hur andrakammarledamöterna röstat i en del kontroversiella frågor har professor Sten Carlsson i sin för denna tid grundläggande historiska framställning ”Lantmannapartiet och industrialismen. Partigruppering och opinionsförskjutning i svensk politik 1890—1902” försökt skilja ut en åsiktsgruppering i höger- och vänstermän och bland de senare i moderatliberaler och radikaler. Av 73 vänstermän i 1893 års andra kammare var 44 stadsbor och bland dem 20 moderatliberala, en av dessa Kardell.

I april 1895 bildades det förut nämnda Folkpartiet (numera lämpligen benämnt Gamla Folkpartiet) för att bl a ”förena stads- och lantintressen på frisinnad grund”. Programmet avsåg frihandel, sparsamhet, religions-, yttrande- och församlingsfrihet, ökat riksdagsinflytande över utrikespolitiken och försonlig unionspolitik. I partiet inträdde 13 lantmän (bland dem de jämtländska riksdagsmännen Bromée, Nordin, Walter och Norberg) och 19 stadsbor varav 6 icke-stockholmare, bland dem Kardell. Några stadsliberaler blev stående utanför som ”teckenförbidande neutrer” eller ”vildar”, t ex Adolf Hedin och Sixten von Friesen. Till ordförande valdes jämtlänningen Jöns Bromée i Billsta, enligt Sten Carlsson ”en redbar och duglig riksdagsman, troligen den mest betydande bland Folkpartiets lantmän. Men han var inte huvudet högre än allt folket.”

Vilken roll spelade Kardell i Folkpartiet? Man tar nog inte fel, om man antar att han spelade medlarens-förbindelsemannens roll. Allt tyder på att han redan före partiets bildande varit en förbindelselänk mellan stads- och landsbygdsliberaler. En annan ”förbindelseman” var stadsliberalen och riksdagsmannen rektor Jakob Persson i Arboga, född 1839 i Brunflo och avgången från Östersunds läroverk 1858. Vid behandlingen av rösträttsfrågan 1896 omfattade Bromée, Kardell och Persson det s k 500 kronors-strecket. Statsminister Boström lyckades dock spräcka ”500-kronors-fronten”, som, om den hade segrat, hade fört rösträttsfrågan ett stycke på väg till allmän rösträtt.

Valet år 1896 var ej fördelaktigt för Folkpartiet, som fick 32 mandat (status quo), medan det förenade Lantmannapartiet (nu högerparti) fick 128 (en ökning med 6). 70 moderatliberala gick som ”vildar”. Vid valet 1899 gick emellertid Folkpartiet framåt (från 31 till 45 mandat) och det var i detta val överhuvudtaget vänstervind. En följd av valet blev tillkomsten av det nya Liberala samlingspartiet. Ursprunget till partiet anses det sk Tattersallsmötet i maj 1899 vara, då folkpartister och fria liberaler enade sig om ett av Sixten von Friesen väckt förslag i rösträttsfrågan. Det är säkert att Kardell spelade en stor roll vid Liberala samlingspartiets bildande, framförallt då det gällde att få Folkpartiet att gå upp i det nya partiet. Det var närmast några stockholmsradikaler i Folkpartiet som stretade emot, men Bromée, Kardell och den inflytelserike stockholmaren David Bergström lyckades skapa enighet om ett positivt beslut. I det nya partiets förtroenderåd invaldes Bromée och även Kardell, den senare som s k förstärkningsman. Ledare för det nya partiet blev Sixten von Friesen.

I slutet på 1890-talet började Kardell som många andra bli mer försvarsvänlig. Något som inte minst bidrog därtill var ryssarnas behandling av Finland. I maj 1897 invaldes K. i den s k kommittén för Sveriges fasta försvar eller i dagligt tal befästningskommittén. I juni 1897 gjorde de kommitterade en rundresa i Sverige och speciellt till övre Norrland, vilken resa K. skildrat i tidningsartiklar, som sammanställts i ett häfte med fotografier tagna av kommitténs sekreterare E. Melander. Häftet, som förvaras på Länsbiblioteket i Östersund, erbjuder en mycket roande läsning. Man får intrycket, att det närmast var en semesterresa. ”Och alla måltider voro kalaser”. Bland deltagarna märks: kommitténs ordförande landshövding J. I. Crusebjörn, grevarna Raoul och Hugo Hamilton, bruksdisponent Christian Lundeberg och vice talmannen A. P. Danielsson jämte en rad höga militärer. På Gotland intresserade sig Kardell mera för sällsynta växter och fornminnen än för befästningsverk. I Waxholm gjorde sällskapet rent hus på Stadshotellets smörgåsbord, efter det att K. och andra ”vattenmänniskor” hade doppat sig i det 15-gradiga vattnet i kallbadhuset. Efter besök i Karlskrona, Göteborg och Karlsborg (där vattnet i Vättern var ännu kallare: 10 grader) kulminerade resan i en rekognoscering för ett stort fästningsbygge vid Boden eller Överkalix. Även Malmberget besöktes, och från Dundrets topp såg man Kebnekajse i dimma. Vid hemkomsten till Jämtland konstaterar K. under resan genom landskapet till familjen, som vistades på sommarnöje vid Trondheimsfjorden, att trots allt Jämtland är vackrast.

Följdriktigt röstade Kardell vid denna tid för en del höjda försvarsanslag. Enligt ett brev från Boström till Oscar II var K. villig att i den s k flottbyggnadsfrågan 1897 ”bevilja mer än vad regeringen begärt”. K. stödde också regeringens förslag om s k försöksmobilisering, som dock föll. Vid riksdagen 1900 röstade K. liksom många andra norrländska vänstermän, bl a J. Nordin i Hammerdal, för anslaget till byggandet av Bodens fästning. När det s k sammanjämkningsförslaget i härordningsfrågan 1901 behandlades röstade dock K. liksom övriga jämtlänningar för avslag, därför att de två av von Friesen väckta villkoren, utsträckt rösträtt och humanisering av krigslagarna, inte uppfyllts. Kardells sista aktiva insats i riksdagsarbetet torde ha varit hans deltagande i Carl Lindhagens motion 1901 angående förbud mot bolagens jordförvärv i Norrland och Dalarna. K. var en av de få icke-lantmännen som underskrev motionen.

Till sist några ord om Kardell som riksdagsreporter. Att K. tillråga på allt annat var en utmärkt journalist står utom allt tvivel. I början på 1890-talet engagerades han att skriva s k små riksdagskrönikor i Jämtlands-Posten, som vid denna tid i hög grad var hans tidningsorgan, där han utom dessa krönikor publicerade artiklar om Jämtlands och Östersunds historia, Jämtlands bibliotek osv. Riksdagskrönikorna infördes under riksdagssäsongen ca en gång i veckan under den föga genomskinliga pseudonumen ”-r-”. Vanligen redogör K. ytterst sakligt för de behandlade ärendena, men då och då lättar han upp framställningen med någon anekdot från riksdagen eller någon skildring av stockholmslivet överhuvudtaget. Den 27/2 1891 skriver han t ex: ”Men trots allt (att riksdagen har så mycket att göra) ser man inga surmulna miner. Vädret har nu i flera dagar varit så gott och solen lyst så vackert, att icke blott snön smält bort från gator och torg, utan även det politiska aggets is börjat tina i människornas hjärtan.” — Den 27/4 1896 skildrar K. den sk 62-årsuppvaktningen för Adolf Hedin (22/4). Då denne just vid denna tid utsattes för häftiga angrepp, ansåg hans meningsfränder det angeläget med en ”manifestation”. K. är ute i folkvimlet och har svårt att komma fram till Nybrotorget, där Hedin bodde. ”Strandgatan fram kommer 10-tusenden i led om 6 för att bringa den anspråkslöse, men dock så väldige riksdagsmannen sin hyllning”. De flesta demonstranterna bär märken med inskriften ”Till minne av 22/4 1896” och ”Den svenska folkfrihetens outtröttlige väktare”.

I samband med valet 1896 kom som ovan skildrats Kardell i konflikt med V. Hugo Wickström, vilket gjorde att hans medarbetarskap i Jämtlands-Posten nästan helt tog slut. I stället blev nu Jämtlands Tidning K:s huvudorgan, där han fortsatte med sina riksdagskrönikor och även publicerade artiklar i JT:s s k veckobilaga Jämten. Även i Östersunds-Posten kan man återfinna artiklar av Kardell.

S. J. Kardell — forskaren

Som forskare har S. J. Kardell främst karakteriserats som pionjären. Hans forskningsområde var historien i vidsträckt mening. Tack vare sin ställning som bibliotekarie för Jämtlands bibliotek hade han tillgång till såväl dess handskrifter som dess tryckta källor. Det var bara att botanisera. Erfarenheterna från biblioteksverksamheten på Frösön kom honom givetvis även till godo vid forskningar i andra bibliotek och arkiv. Grunden för hans historiska forskningar var dock hans vidsträckta och djupa historiska beläsenhet.

S. J. Kardells över 50-åriga verksamhet som forskare inramas av två framställningar, vilkas ämnesområden av flera skäl låg honom speciellt nära, nämligen ”Några upplysningar om Frösö Trivialskola, efter och ur samma skolas handlingar meddelade, Ösd 1871”, tryckt i Östersunds elementarläroverks sk program (årsredogörelse) för läsåret 1870/71, och ”Östersunds Stads Uppkomst och Utveckling till och med år 1830”, tryckt på JT:s tryckeri 1920. Den förstnämnda artikeln har som bekant fått sin förnämliga efterföljd i Gudmar Hasselbergs bok om Frösö Trivialskola och den sistnämnda boken har fullföljts av Janrik Bromé med flera i tvåbandsverket om Östersunds historia.

Mellan dessa båda arbeten publicerade Kardell ett hel mängd kortare och längre historiska framställningar och behandlande olika tider och ämnen. Eric Festins påstående i den ovan anförda nekrologen, att K. inte hörde till de mera produktiva på det vetenskapliga området, finner jag vara en betydande underdrift, även om han kanske inte kvantitativt kom upp till sin svåger Peter Olssons vittfamnande produktion. Det som stimulerade både Kardell och Peter Olsson till deras jämtlandsforskning var utan tvivel tillkomsten av Jämtlands Fornminnesförening. Den 23/10 1886, på Östersunds 100-årsdag, beslöt man att bilda en sådan förening och utsåg en interimsstyrelse, bestående av bl a landshövding J. Ericson, överste O. G. Nordenskjöld, häradshövding S. G. Geete, lektorerna Kardell och Peter Olsson m fl. Vid föreningens konstituering utsågs K. till sekreterare, vilken befattning han innehade ända till 1912, och P. O. till intendent. Under Kardells tid som riksdagsman fungerade P. O. som vice sekreterare, och han blev även redaktör för föreningens tidskrift, som utkom med ett häfte årligen från 1889. Fornminnesföreningens tidskrift var under åren 1889—1905 nära nog Peter Olssons eget organ, men som framgår nedan infördes även en och annan artikel författad av svågern. Efter det att Peter Olsson pensionerats som lektor och flyttat till Skåne 1905 och hans efterträdare som intendent, kapten Hans Westin, avlidit 1908, fick Fornminnesföreningen i hög grad lita till den ävenledes pensionerade Kardell. Särskilt band IV av Fornminnesföreningens tidskrift, omfattande åren 1906—1909, domineras av K:s artiklar.

Är redan en genomläsning av allt vad Kardell skrivit på det historiska området en krävande uppgift, så är en kritisk värdering av hans produktion ännu svårare. Festin inskärper i nekrologen hans grundlighet, och åtskilliga anteckningsböcker med excerpter, som återfinns bland hans efterlämnade papper, intygar densamma. I nedanstående framställning måste jag begränsa mig till att blott nämna några av K:s historiska arbeten.

Bland Kardells urkundsutgivningar märks de s k ”Fornhandlingar rörande Jämtlands län”, som han fortlöpande publicerade i Fornminnesföreningens tidskrift 1906—1913. Publikationen kan ses som en föregångare till det av Jämtlands biblioteks s k diplomatariekommitté utgivna ”Jämtlands och Härjedalens Diplomatarium”, vars första häfte kom ut 1943 och som fortfarande är under utgivning. Ett nytt häfte, redigerat av docenten Halvard Björkvik i Trondheim, beräknas utkomma hösten 1973. Kardell tar inte bara med medeltidsdiplom och sådana från 1600-talet utan även en del handlingar från 1700-talet.

Ett av Kardells värdefullaste utgivningsarbeten är utan tvivel hans utgåva av Rödöprosten Henning Tidemans dagbok (Östersund 1895), med uppskattning omnämnd i Historisk tidskrift. Dagboken är ganska omfattande och skildrar förutom prostens och hans familjs vardagsliv i Rödöns prästgård även förhållandena i Jämtlands ledande skikt i mitten på 1700-talet. Det är från många synpunkter en intressant kulturhistorisk skildring och låter väl infoga sig i raden av jämtländska 1700-talsskildringar, t ex Johan Otto Hagströms ”Jemtlands oekonomiska Beskrifning eller Känning, I akt tagen på en Resa om Sommaren 1749”.

Även prosten Henning Tidemans son Jöns fick ett verk utgivet eller rättare sagt återutgivet av Kardell: ”Kort beskrivning över Rödöns tingslag av Jöns Tideman”, akad. avh. 1758 (i JLFT VI 1914). Jöns Tideman avled 1764 i unga år, kort tid efter faderns död 1763.

I fortsättningen skall nämnas några verk, där Kardell bygger sin framställning på huvudsakligen en källa men som inte kan sägas vara källpublikationer utan bearbetningar. Det är förhållandet med artikeln ”Om Jämtlands och Härjedalens kyrkors räkenskaper 1628—31”, publicerad i JLFT, band I, i vilken han bygger på en gammal handskrift som ställts till hans förfogande av f d läraren vid Östersunds elementarläroverk E. A. Selbergs sterbhus. Det förnämsta verket i denna genre är dock ”Minnen från Fjällbygden och Fyrisvall. Professor Carl Zetterström och hans tid”, tryckt 1886, men omtryckt i en ny upplaga, utgiven av Ragnar Ohlson 1961. Förutom prosten Tidemans ovannämnda dagbok har Kardell för detta verk utnyttjat professor Zetterströms egna i Jämtlands bibliotek förvarade papper, både dagboksanteckningar och brev. Det är en trevligt skriven och lättläst bok med en rikedom av intressanta kultur- och personhistoriska detaljer. Från kompositionssynpunkt är det dock en inte helt lyckad produkt på så sätt att det varken är en dagbokspublikation eller en biografi utan någonting mitt emellan. K. följer tydligen bitvis mycket noga dagboken men gör då och då utvikningar, grundade på annat källmaterial. Så t ex finns i boken en ca 4 sidor lång framställning av Östersunds stads äldsta historia, som knappast låter sig infoga i sammanhanget. Orsaken till att den med- tagits är måhända att Östersund just året för bokens tillkomst fyllde 100 år. En sentida historieforskare kan givetvis inte nöja sig med att citera Zetterströms dagbok ur Kardells framställning utan måste gå till handskriften. Vad han däremot kan utnyttja är de många personhistoriska uppgifter som ges i noterna, som tillsammans bildar en liten personhistorisk uppslagsbok. Redan i detta mera betydande förstlingsverk av Kardell framstår han som främst genealog, personhistoriker. Det för en jämtlänning mest intressanta i boken är väl skildringen av Carl Zetterströms uppväxt på Rödön och skolgång på Frösön samt hans ett par månader långa besök i hembygden 1803. Även skildringen av förhållandena inom den jämtländsk-medelpadiska nationen i Uppsala och Zetterströms strid mot dess uppgående i Norrlands nation bör kunna intressera liksom Uppsalaskildringen överhuvudtaget. Intressant ur litteraturhistorisk synpunkt är Z:s möten med den kände 1700-talsförfattaren Kellgren, och ur medicinhistorisk synpunkt finns det mycket att hämta. Så t ex figurerar en hel del av den tidens kända läkare: Acrel, Gahn, Murray, Afzelius etc.

Mera systematiska historiska studier torde ha legat bakom Kardells 29 sidor långa uppsats ”Jämtland under reformationstidevarvet” (i JLFT, V o. även separat, Ösd 1910). Som källor uppger han bl a Norske Rigsregistranter 1—12 samt Magnus Nordströms arbete: ”Jämtlands kyrkliga ställning före föreningen med Sverige 1645”, Hsd 1884. Artikeln har närmast kulturhistorisk karaktär, vilket sådana underrubriker som: Näringar, Kyrkan och skolan, Allmogens seder och bruk, utvisar. Mer politisk historia möter man i ”Bidrag till historien om Jämtlands och Härjedalens försvenskning efter freden i Brömsebro”, (JLFT: IV, 10 s.).

En särskild ställning i Kardells historiska produktion intar skriften till Jämtlands läns hushållningssällskaps 100-årsjubileum 1917: ”På grund av uppdrag och under medverkan av fackmän” utgiven av S. J. Kardell. K. har i detta verk skrivit första delen: ”Hushållningssällskapets histora i utkast”, omfattande 268 sidor (inklusive personhistorisk avdelning). För den andra delen: Fackmännens avhandlingar, behandlande bl a jordbruket, hästaveln, fisket etc, har han stått som redaktör. Kardell säger sig i företalet vara lekman på området och att det var först efter mycken tvekan han åtog sig detta beställningsarbete. Så vitt man kan förstå har han gått väl i land med sin uppgift. Det som speciellt fängslat honom har även i detta verk varit personhistorien, och för jämtlandsforskarna är de biografiska notiser som sammanställts i slutet på del I en ypperlig liten personhistorisk uppslagsbok.

Det återstår att säga några ord om Kardell som historisk föredragshållare och högtidstalare. Det var nära nog självklart att när det gällde firandet av något historiskt minne, såväl lokal- som rikshistoriskt, man skulle vända sig till Kardell. I flertalet fall trycktes dessa tal i tidningar. Vid den s k sekularfesten (100- årsjubileet) i Östersund 23/10 1886 höll Kardell ett föredrag om Östersunds historia samt läste upp ”ett humoristiskt kväde”. Den 8 dec. 1894 talade han på Läroverkets stora sal vid jubelfesten med anledning av Gustav II Adolfs födelse. 13/8 1895 firades 250-årsjubiléet av Jämtlands införlivande med Sverige, varvid K. talade. Vid sällskapet Tomtarnes fest i IOGT-lokalen 8/11 1896 höll han föredrag om ”Tomtarna i sägen och folktro”, senare publicerat i JT:s veckoslutsbilaga Jämten. Den 10 dec. 1899 hade gymnasistföreningen Societas anordnat aftonunderhållning med festtal av Kardell. Som ordförande i styrelsen för Jämtlands läns folkhögskola höll K. invigningstalet i Ordenshuset 15/10 1901. Den 28 juni 1904 talade han om Frösö skola vid de s k sommarkursernas utfärd till Frösö bibliotekshus. Ett i Fornminnesföreningens tidskrift publicerat föredrag (JLFT IV) benämnt ”Ur Jämtlands historia” hölls vid festen till fädrens minne på Frösön den 14 juli 1907. Den 24 juni 1908 talade K. till hembygden vid uruppförandet av Arnljot på Frösön. Osv. Ett tal som i viss mån skiljer sig från de övriga var det som han höll vid goodtemplarlogen Fostbrödralags standarinvigningsfest 7/8 1892: ”Några fredsröster i äldre och nyare tid.” I talet, som finns bevarat i manuskript, säger han inledningsvis, att han blivit anmodad att tala om de gamla vikingarna. ”Men det ämnet tilltalar mig icke synnerligt”. I stället blev det ett fredsföredrag utgående från det forntida fostbrödralaget. Förutom kristendomens fridsförkunnelse framhålles buddhismen som den ”tålmodiga, medlidsamma barmhärighetens” religion, Virgilius’ fredsbudskap i den sjätte eklogen (herdedikten) och Thomas More ”som en fredens apostel i sitt verk Utopia”. Den kristna kyrkans män var långt ifrån alltid fredliga: I slaget vid Fotevik i Skåne 1134 stupade icke mindre än 5 biskopar och 60 lägre präster. Och ”de krigiska prelaterna Jöns Bengtsson Oxenstiernas, Kettil Karlsson Vasas och Gustav Trolles historia är känd av alla.” Mot dem ställdes dominikanermunken Giovanni Schios från Vicenza uppträdande. År 1233 verkade han för allmän fred i norra Italien. Bl a höll han ett fredstal vid floden Adige nära Verona till ”bloddrypande grevar och riddare, borgare och bönder”, som efter talet kastade sina vapen och föll i varandras armar. Kardells fredsanförande gör liksom Schios ett anmärkningsvärt modernt intryck.

S. ]. Kardell — skribenten

Redan av det föregående har det framgått, att S. J. Kardell var en pennans man. Han har lämnat efter sig otroligt mycket skrivet, av vilket huvudparten publicerats. Hans lätthet och stora förmåga att behandla svenska språket framgår redan av hans gymnasieuppsatser. Trots att dessa är skrivna efter ett fast, numera för länge sedan övergivet temamönster, är stilen anmärkningsvärt lättläst och klar. Så småningom blev Kardells stil ännu mera ”modern”. Man märker det bäst, om man jämför den med en del av hans samtidas. Utan tvivel upparbetade han sin skrivfärdighet och sin formuleringssnabbhet under sin verksamhet som riksdagsreferent och överhuvudtaget som tidningsskribent. Kardell hade tydliga författaranlag, både när det gäller poesi och prosa, och om han gått in för författarskap och inte splittrat sig så mycket, kanske han hade gjort karriär som författare.

Att skriva vers för att celebrera vissa fester och högtidsdagar i familje- och bekantskapskretsen var på 1800-talet och senare vanligt inte minst i de kretsar, i vilka K. umgicks. Bland hans lärarkolleger fanns åtminstone två ”festpoeter”, adjunkterna Gillberg och Finell, av vilka den sistnämnde väl var den förnämste. K. överträffade så vitt jag kan se båda. Hans poem till Gillbergs 60-årsdag är en pärla i sitt slag: knappt och träffande. Några strofer förtjänar att citeras:

”Men tiden bortilar. Mustascher du får.
Med fullmakt på fickan för Sundberg2 du står.
Han hälsar dig hjärtligt välkommen och ler och
tänker att himlen en måg skickat ner.”

”En gång, då på pålbron du tog dig motion,
du studsade plötsligt, du fick en vision.
Där såg du en tärna3 så söt och så öm.
Så ofta hon lett emot dig i din dröm.”

”Du vis som en Nestor bland gossarna står.
Bland klassiska glosornas4 taggiga snår du för
dem omkring så behändigt och lätt och lär dem
att böja båd avigt och rätt.”

”Lik lärkan, som sträcker på halsen vid sång, du
drillat så vackert mång hundrade gång, då
Magnus5 slog takten och Helge* sjöng bas, och
sången ljöd härligt på muntert kalas.”

”Än tjänar du skolan och banken7 med glans, fast
grått sig har smugit i lockarnas krans.
Än kraft finns i armen, i blickarnas glöd, än
känner du varmt så i lust som i nöd.”

 

 

Även svågern lektor Peter Olsson begåvades på sin 60-årsdag med synnerligen trevligt skrivna verser. — I samband med den fest, som hölls för att samla in pengar till dem som drabbats av den omfattande eldsvådan i stadsdelen Myran 31 aug. 1884, skrevs trots det allvarliga ämnet en raljerande dikt eller rättare sagt en ”ynkelig och uppbygglig” visa på melodin Sandahls kanon, av Anna Werner tillskriven Kardell.

Bland Kardelis efterlämnade papper finns i flera versioner ett regelrätt försök till en versberättelse på hexameter, ursprungligen benämnd ”Lundström- iaden”, senare ”Lundströms riddarefärd. Hjältedikt i fyra sånger.” Det är närmast en typisk Homeros-parodi eller rättare sagt -travesti, dvs Ho- meros omplanterad i jämtländsk miljö, och liksom Odysséen skildrar versberättelsen en resa. Trots att K. suveränt behärskar den homeriska stilen och även stilbrytningen är utmärkt funnen, är berättelsen till följd av ämnet, en äkta mans dröm om ”en tjusande mö”, som han hoppas få möta ”uti Varberg i kvinnobassängen”, och hans fåfänga försök att undgå hustrun Anna under sin järnvägsresa till Västkustparadiset, knappast riktigt lyckad. Det finns ju också o- överträffade verk i samma genre att jämföra med, t ex Runebergs Älgskyttarna.

Mycket mera lyckad är då den prosaroman i manuskript, som jag också påträffat bland Kardells efterlämnade papper. Även den arbetade han tydligen med en längre tid och den föreligger i åtminstone två versioner. Den mest lyckade har rubriken: ”Herr Ulrik Petersson. Berättelse av Lasse Nybergh. Med företal av Herr Joakim Prick.” Motivet är delvis detsamma som versberättelsens: klassiskt-grekiskt kontra jämtländskt, gestaltat i form av en resa, men det är genomfört på ett skickligare och framförallt mer underhållande sätt. Herr Ulrik Petersson, den ”store greken”, som tävlat och fått pris i Svenska Akademien, gör en av de mest tokroliga intermezzon avbruten friarresa genom jämtländska bygder via Frösön, Faxälven, Valne och kyrkbyn i Alsen till Kallsjön och Torr- ön med avstickare upp i fjällen. Resrutten är ungefär densamma, som skildras i en av Kardells resedagböcker, publicerad i Jämten 1956 under rubriken ”En vandring i fjällen för 70 år sedan”. (Resan ägde rum i augusti 1886.) I romanen, färdigskriven 1888, återkommer delvis samma natur- och personskildring som i resedagboken. För min del anser jag att bådadera skildringarna är bättre i romanen, vartill kommer i den senare de groteska men ändå fullt trovärdiga satiriska porträtt, som K. lyckats teckna av de resande huvudpersonerna med herr Petersson i spetsen. Utrymmet tillåter inte att närmare gå in på detta i sitt slag märkliga verk. Den genomförda satiriska linjen i romanen är konfrontationen av den av den klassiska forntiden uppfyllde herr Petersson med de jordnära jämtarna och deras seder och bruk. Av allt att döma har Kardell som förebild för herr Petersson haft sin kollega lektor Brandt, med grekiska som huvudämne, känd för en av Svenska Akademien prisbelönad översättning av Sofokles’ Antigone. På sin färd åtföljes han av en student, kallad Gröning, som sedermera blir präst, förebild okänd. Förutom en del engelska lorder och misser träffar P. och hans sällskap under ångbåtsresorna på Kallsjön och Storsjön även en rektor Rislund, vars förebild tydligen är rektor Hägglund. Den herr Joakim Prick, som förekommer i romanen och som dessutom skrivit det fiktiva företalet, är utan tvivel den religiöst verksamme östersundshandlanden och rådmannen A. R. Fresk. De satiriska porträtten av Hägglund och Fresk markerar tydligen att K. vid denna tid är kritisk både mot hög- och lågkyrklighet. Bakom driften med den ”klassiska” högfärden ligger K:s allt tydligare avståndstagande från ”latinherraväldet”. Bl a lär latinlektorn Kardell ha chockerat Oscar II med att vid ett samtal inte ”hålla på latinet”. Utom satiren och de med stark inlevelse gjorda naturskildringarna i romanen intresserar även de teckningar av folklivet och de historiska notiser, som K. strör in, bl a skildringen av ett äkta jämtländskt bröllop i Alsen och ett lappläger uppe vid Torrön, sällsynt levande beskrivet och typiskt för den då härskande intensiva renskötseln. I en längre not behandlar K. därjämte Huså bruks historia. Doften av det gamla Östersund, låt oss säga på 1870-talet, som är så mästerligt fångad, och de magnifika utblickarna över den tidens Jämtland gör enligt min uppfattning romanen värd att publiceras åtminstone i utdrag. Och dessutom är den så rolig.

Jag har nu kommit till slutet av min uppsats om S. J. Kardell, en uppsats, som skulle ha kunnat bliva åtskilligt längre. Kardell som sällskapsmänniska och festarrangör skulle också ha kunnat behandlas. Den 16 och 17 jan. 1885 anordnade han t ex en fest i Järnvägshotellets festivitetsvåning till förmån för Nordiska Museets byggnadsfond. Festen inbragte i netto 1.861:— kr. överhuvudtaget var K. en verksam ”agent” för Nordiska Museet och Artur Hazelius, med vilken han förde en ivrig korrespondens, som t ex rörde fördelarna av att leva som vegetarian. Av det föregående har framgått att K. var kallbadsentusiast och fjällvandrare. Han var också amatörbotanist och ivrig schackspelare. Intet mänskligt var denne man främmande, tycks det. Trots hans oerhört många intressen gör han dock inget splittrat intryck utan kunde, förefaller det mig, se tillbaka på ett ovanligt helgjutet livsverk.

Sven Johan Kardell uppnådde en jämförelsevis hög ålder. Han avled nästan 81-årig den 6 januari 1923.

Förutom de i den löpande framställningen angivna källorna har för denna uppsats främst använts Kardells efterlämnade papper, dels de som förvaras i Föreningen Gamla Östersunds arkiv, dels och framförallt de som finns i Länsbibliotekets samlingar, vilka välvilligt ställts till mitt förfogande av länsbibliotekarie Sigrid Thomson. Även bibliotekets tidningsarkiv liksom dess samlingar av tidningsurklipp har kommit till användning.

  1. Det var förmodligen vid Arbetarföreningens sommarfest 1899, en ångbåtsutfärd till Tibrandshögen vid Rödösundet, som presenten överlämnades av föreningens vice ordförande handlanden O. Olsson som erkänsla för Kardells 25 år såsom föreningens ordförande. Att föreningen trots nedgångsperioder kunde bestå så lång tid var säkerligen i hög grad Kardells förtjänst. Under sin riksdagsmannatid kunde han under halva året endast fungera som titulärordförande, men han deltog alltid verksamt vid föreningens sommarfester, som vissa år samlade 200 deltagare, och julfester, då man ”bespisade” och delade ut gåvor till c:a 100 fattiga barn. En hastig genomläsning av Arbetarföreningens protokoll har gjort det klart för mig att ett utforskande av dess historia är en angelägen uppgift.
  2. Rektor Abraham Sundberg hade svårt att få sina döttrar bortgifta.
  3. Gillberg gifte sig med räntmästare Hellgrens dotter Josefine.
  4. Gillberg undervisade på slutet i latin och grekiska och prisas som en synnerligen skicklig latinlärare av bl a eleven, sedermera rektor Ernst Arbman.
  5. Adjunkt Magnus Holmbäck, som var mycket musikalisk.
  6. Sannolikt adjunkten Helge Kökeritz.
  7. Gillberg var kamrer i Sundsvalls handelsbank.

 

Några minnen och intryck av skolstaden
Östersund från början av 1900-talet
Av Olof Behm

 

Storsjöns stolta smycke, hjulångaren Carl XV, gled sakta fram emot Kårgärde ångbåtsbrygga. Men när styrbords skovelhus kommit bara några meter från bryggkanten signalerade rorgängaren ”stopp och back”, skovelhjulen började under väldigt plaskande gå några varv motsols och Carl XV lade stillsamt till med fördäcket mot bryggan. Detta var en solig augustidag 1902. På bryggan stod en tolvårig pojke väntande bredvid en stor koffert. En landgång lades ut, med bryggkarlens hjälp kom kofferten ombord, Carl XV lade ut och färden mot målet, staden, fortsatte.

Pojken på bryggan var den som nu nedskriver dessa minnen och som den dagen för första gången i sitt liv skulle fara till Östersund.

I början av detta århundrade var som bekant kommunikationerna i Jämtland fullkomligt olika nutidens. De tre passagerarångarna på Storsjön, Carl XV, Thomée och Östersund, fyllde ett mycket stort behov. Från sydändan av sjön, Berg och Myssjö, alternerade de tre och uppehöll under sex veckodagar regelbunden tur- och returtrafik till Östersund. Dessa ångare tog inte blott passagerare på sina färder utan även styckegods och stundom ganska skrymmande laster. Icke sällan togs även nötkreatur ombord, kedjade på fördäck, och då såg man vid framkomsten folk från ”Solbergs”, väntande på kajen i Östersund. Befälhavaren på Carl XV var den stillsamme kapten Banck, som bland oss pojkar åtnjöt stort anseende och beundran. Det sades nämligen att han, innan han kom till Storsjöns farvatten, hade beseglat världshaven och då varit med om ett eller annat skeppsbrott. Huru därmed förhöll sig vet jag inte. Kapten på Thomée var den temperamentsfulle Dedering, en ärans man som höll sträng ordning ombord. Han tålde icke gärna att ens hans passagerare visade tecken på berusning. Jag vet att det åtminstone någon gång hände, att Dedering landsatte en passagerare, som var ”på tura” och störde ordningen ombord.

Ja, bryggorna! Under årens lopp lärde man sig namnen på dessa och visste i vilken ordning de anlöptes: Med reservation för minnesfel kan jag ännu namnen: Svenstavik eller Kövra var utskeppningsbryggorna och därefter Hovermo, Skanderåsen, Hackås kyrka, Kårgärde, Dillne, Hara, Vattjom, Vällviken, Fillsta — och så hade man den stora staden i sikte, behärskad av artilleriregementets kanslihustorn.

* *

Ja, där låg äntligen efter två timmars sjöresa mina förväntningars mål. Staden tedde sig vid första bekantskapen skrämmande stor och farlig genom bullret av fordon på de knaggliga gatorna, mängden av ekipage och människor, som tillsammans på mitt oerfarna sinne gjorde ett oväntat och förvirrande intryck. Östersund hade vid denna tid ungefär 5.000 invånare, samlade kring huvudsakligen tre stråk, Prästgatan, Storgatan och Köpmangatan. Strandgatan var ännu ganska glest bebyggd och kantad mest av villaträdgårdar samt mot sjösidan en spirande rad lövträd. Bland bebyggelsen mellan Köpmangatan och Strandgatan fann man emellertid den redan förfallande fabriksbyggnad, som en gång varit, om jag minns rätt, ”Östersunds ullspinneri och ångfärgeri.” Dess verksamhet hade då för länge sedan upphört och, enligt uppgift, övertagits av Näldens Ullspinneri. Maskiner och övriga fasta inventarier var dock kvarlämnade. Ångfärgeriets alla dörrar stod alltid öppna på vid gavel och hade med sina intressanta maskiner blivit en omtyckt lekplats för kvarterets företagsamma manliga ungdomar. Senare fick jag göra bekantskap med den siste chefen för färgeriet, dåmera anställd hos Jämtlands Folkbank. Han hette Jonas Holmbäck och titulerades färgare.

Efter denna utvikning återgår jag till min första konfrontation med Östersunds Högre Allmänna Läroverk.

* *

När man på ålderns dagar söker draga sig till minnes skoltiden, är det främst lärarna man kommer ihåg. Som alla vet var den nuvarande s.k. Wargentinsskolan vid förra sekelskiftet ännu en ganska ung läroanstalt. Den från 1600-talet verksamma skolan på Frösön, trivialskolan, hade så sent som höstterminen 1847 inflyttat till staden och år 1849 hade skolan fått sina lokaler i det vackra, ännu kvarstående gamla läroverkshuset. Av f.d. elevers minnesanteckningar och av den muntliga traditionen vet man, att lärarkåren, i varje fall under en period omkring 1870—1880-talet, varit i både moraliskt och kvalitativt avseende delvis synnerligen underhaltig, delvis helt olämplig för sina uppgifter. Uppenbarligen genom tillskyndan av läroverkets dåvarande, den såsom biskop i Hernösands stift självskrivne eforus, Lars Landgren, hade teologie doktorn, lektorn i Jönköping Carl Axel Hägglund år 1887 utnämnts till rektor. Han var av allt att döma en man efter Lars Landgrens sinne, viljestark, kraftfull och plikttrogen som ledare och chef för en delvis pliktförgäten lärarkår och en bångstyrig lärjungeskara. Jag är förvånad över att ännu icke, i varje fall mig veterligen, någon levnadsteckning över Hägglund föreligger. I varje fall borde en minnesteckning ha fått plats i Jämten.

Enligt egen utsago, många år efter tillträdet, bekräftade Hägglund, att det var ”en dålig skola”, som han tog befälet över vid sitt tillträde. Men med sin auktoritet, sitt myndiga uppträdande och sitt sinne för vad som behövdes för att skapa, icke blott en yttre disciplin utan även en god anda bland pojkarna, hade Hägglund under åren fram till sekelskiftet gjort ”en bra skola” av läroverket. Och nykomlingen behövde inte länge vistas som elev i den skolan, förrän han märkte, att det var rektorn som satte sin personliga prägel på denna läroanstalt. Vi pojkar kände, så länge vi gick i småklasserna, hans inflytande mest som fruktan för hans, som vi tyckte, övervakande stränghet. Men när vi kommit upp i gymnasiet, särskilt i de två högsta klasserna, 7:1 och 7:2, blev rektorn visserligen en alltjämt respektingivande men alltmera mänsklig personlighet. Vi kände hans auktoritet och vi förstod vid den åldern, att vårt läroverks möjlighet att bli en bra skola väsentligen berodde på hans starka, personliga ledning.

Genom vissa händelser i samband med utövningen av hans rektorat, som kom till vår kännedom, kunde vi draga vissa slutsatser om honom. Vi upptäckte bl.a. att han icke var småaktig och att han aldrig lyssnade till skvaller om sina gossar. Enligt läroverksstadgan var det ”lärjunge förbjudet att vistas på värdshus, källare” och andra sådana lokaler. Någon ”sedlig” person hade angivit oss, särskilt dem som tillhörde föreningen Societas, en lokalavdelning av S.S.U.H., för att dagligen ”hänga” på det kända och välkända Café Temperance. En dag då några av oss satt på caféet och drack kaffe med wienerbröd och bakelser, inträdde rektorn helt plötsligt. Han gick från rum till rum mellan våra bord — jag ser honom än i minnets ljus, då han mysande och belåtet strök sitt mäktiga skägg och sade: ”Joo, här sitter ni och smörjer kråset”. Hans ögon log vänligt, då han sade adjö och lämnade oss — mållösa av spänning, lättnad och glad förvåning.

Rektorn ledde själv varje dag morgonbönen — psalmsång och betraktelse över något stycke i bibeln. — Men därefter kom oftast en allvarlig uppgörelse med rapporterade syndare, oftast mer eller mindre klart avslöjade skolkare, som på detta sätt varnades för fortsatt pliktförgätenhet.

Rektorn skötte i gymnasiet själv kristendomsundervisningen. Detta var hans enda undervisningsskyldighet. Hans lärargärning blev ofta och med rätta mycket kritiserad, men det skulle föra mig för långt från ämnet för denna uppsats att ingå på frågan om Hägglunds kristendomsundervisning.

Av lärarna är det flera men särskilt tre, vilkas bilder är klart belysta i deras före detta lärjungars erinringar.

Lektor Sven Johan Kardell, en lärd historiker, f.d. riksdagsman för valkretsen Östersund—Hudiksvall, initiativtagare till Jämtlands läns fornminnesförening m. m. åtnjöt stor och allmän aktning i staden och länet. Han sökte i sin undervisning intressera pojkarna — det fanns inga flickor i skolan på den tiden — för historia. Men han var alltför släpphänt, då det gällde läxorna och förhören på dessa. Det var vanligt att man under timmarna i historia i smyg bakom den framför sittandes rygg hade läxboken uppslagen för att vid behov glutta i den. Detta såg Kardell, men låtsade i allmänhet inte om vad han såg. En gång, då han av en av pojkarna, som hade funnit svaret i sin uppslagna läxbok, hade fått rätt svar på en fråga, nickade Kardell uppmuntrande ironiskt: ”Joo, det stod ju så i boken”.

En gång upptäckte vår teckningslärarinna, som var sträng nykterist och tillhörde Vita Bandet, att en av lärjungarna, då han kom till lektionen, alldeles tydligt andades spritångor. Hon avslöjade honom och tog upp saken i kollegiet, där hon yrkade nedsatt sedebetyg för syndaren, men den enda ”bevisning” hon hade om missgärningen var ju, att hon känt spritångorna från eleven. När frågan kom upp i kollegiet var det länge ingen, som ville yttra sig, men slutligen bröts tystnaden av lektor Kardell som sade: ”Jag har varit lärare i 40 år — men det här är första gången jag varit med om att sätta betyg med ledning om hur en lärjunge luktar”. — Det blev inte mer sagt och pojken fick inte nedsatt sedebetyg.

En lärare av helt annat slag var Axel Gillberg. Han hade nybörjarklasserna i latin, d.v.s. fyran och femman, eftersom man på den tiden började med latinet i fyran.

Hans undervisning gick ut på att plugga i oss den latinska formläran, något som han också gjorde med sådan energi och framgång, att ”mensa” och ”amo” med allt vad till dem hörde sitter i oss, hans lärjungar, än i dag. Men — ack!

Vilken pedagogisk metod! Ovett, sarkasmer, hån och begabbelser för likt och olikt drabbade den som inte kunde läxan. Råd att lämna studierna för att ge sig ut i förvärvslivet som grovarbetare var inte ovanliga!

Lite grann hämnades vi. Gillberg var frusen av sig, ville ha varmt i klassrummet. Den saken skötte ”vaktis” också om. Men ibland lade vi en liten isbit på kvicksilverkulan. Gillberg tittade alltid på termometern, innan han satte sig på sin plats. Hans rysningar och beskärmelser när termometern då visade endast 10—12 grader, var helt äkta. Han frös verkligen. Jag minns inte att han någon gång upptäckte skojet.

En tredje lärare med anmärkningsvärda metoder var f. docenten i statskunskap vid Lunds universitet, den genuine skåningen Olof Örström. Han var adjunkt i historia, geografi, svenska och — matematik! Kombinationen med matematik var svårbegriplig, men ännu besynnerligare var att han — åtminstone ett läsår — hade undervisat i kristendom i en av småklasserna, Örström var samtida i Lund med Bengt Lidforss och hörde till den politiskt radikala kretsen kring honom. Huru det förhöll sig med hans religiösa åskådning, har jag ingen kännedom om, men hans f.d. lärjungar i ämnet berättade och försäkrade som fullkomligt sant, att de på Örströms kristendomstimmar fått läsa kursivt den då aktuella äventyrsboken ”Pieter Maritz. Den unge boerhjälten” — Örström var en intresserad lärare i svenska. Han tolkade Bellman och ville att Fredrik Borggren inför klassen skulle sjunga ”Upp, Amaryllis!” Han lät oss läsa Johan Olof Wallins Dödens ängel och förklarade, att denna dikt, bortsett kanske från ett par strofer med kristligt-religiöst innehåll, kunde som ett poetiskt mästerverk läsas och njutas av envar, oavsett hans religiösa åsikter.

Ibland, då någon i klassen hade burit sig dumt åt och Örström blev indignerad, sökte han behärska sig, men ibland brast han ut: ”Fä! Fä! Nötöra!” Sistnämnda epitet har jag aldrig hört använt av någon annan än Örström.

Även några av de andra lärarna från min tid kunde förvisso förtjäna att deras namn i dag räddades från glömskan, men jag fruktar, att jag redan tröttat läsaren med mina minnen.

* *

Hur tedde sig nu tillvaron för en lärjunge i Östersunds Högre Allmänna Läroverk i början av 1900-talet?

Svaret på den frågan blir nog ganska olika om det gäller en yngling, som hade sitt föräldrahem i Östersund, eller om det, som i mitt fall, gäller en pojke från landsorten. Var man ”inackorderad” hos någon av de ganska många värdinnor i staden, som tog emot skolynglingar från landet som gäster, var man ganska helt hänvisad till att klara sig själv både i fråga om studierna och i övrigt. Visserligen ansågs det, att inackorderingsvärdinnan var skyldig skriva sjukintyg i fall man varit borta från skolan på grund av en mer eller mindre verklig ohälsa, oftast ”förkylning” eller ”ont i halsen”. Men någon kontroll eller övervakning av ynglingens privata leverne eller hans läxläsning förekom icke i dessa hem. All den tid man kunde få över ägnades ju kamratlivet. Man fick ganska mycken tid ”över”. Och det rådde en god, en mycket god anda bland pojkarna i läroverket. Att rektor Hägglunds auktoritet även därvidlag var av stor betydelse är visst — även om vi pojkar inte tänkte på det då.

Men i detta sammanhang anser jag att föreningslivet i vår skola också hade mycket stor betydelse. Redan i fjärde klassen kunde man bli invald — lägg märke: invald — i Societas, den redan då ganska kända lokalavdelningen av S.S.U.H. Invalet förutsatte en prövning av vederbörandes lämplighet att komma med i föreningen och det var inte alla som kom in redan som fjärdeklassister. Somliga fick ”stå på tillväxt” och mogna tills de blev erkända som goda kamrater.

Kamratandan i läroverket var god. Av pennalismen, denna i många läroverk både då och senare förekommande avart av umgänge, förekom intet vid vårt läroverk. Under mina tolv terminer varken såg eller hörde jag talas om något som ens liknade pennalism.

Genom S.S.U.H. kom jag och många andra med mig, sedan vi blivit gymnasister i de två högsta klasserna, i förbindelse med andra nykterhetsorganisationer, framförallt IOGT. Jag erinrar mig, att jag som ”sjutvåare” fick äran tillhöra något som hette ”Nykterhetsvännernas centralorganisation” — ett samarbetsorgan för alla nykterhetsföreningar i staden. Bland annat genom detta uppdrag blev jag bekant med ganska många tillhörande stadens borgerskap. Om jag med stöd av mina erfarenheter av Östersund från de sista av mina skolår skulle försöka sammanfatta mina minnesbilder av min skolstad, tror jag, att jag icke kan göra detta bättre än genom att säga, att det där rådde en god, demokratisk anda i detta ords bästa mening. Vi skolpojkar, särskilt i gymnasiet, var helt visst mycket mer observerade av borgerskapet i staden än vi själva visste — men vi åtnöjt stor frihet och kände, mer eller mindre medvetet, att vi samtliga hade ansvar för hur vi använde denna frihet.

Att vi visste vad vi ville var redan tidigt fullt klart i vårt förhållande till omgivningen. Ett talande bevis härom var att vår studentklass, som till stor del var SSUH-itisk, visserligen höll den obligatoriska avskedsmiddagen — på Standard! — för lärarna, men vi bjöd inte på sprit!

 

Från forhandel till snabbköp
Strödda episoder ur Östersunds handelsliv
Av Per Nilsson-Tannér

 

Det är förvisso ingen som exakt kan fastslå hur länge handel och köpenskap bedrivits i våra bygder. I själva verket torde åldern på våra äldsta marknader vara bevis på att handel utövats i århundraden. Även om handel i äldsta tider skedde i form av varubyte, får man kanske anta att när pengar kom i omlopp, började försäljningar och inköp ske med mer eller mindre klingande valuta. Icke oansenliga myntfynd i den jämtska jorden vittnar om ett säkerligen begränsat, men dock penningflöde. Själv var jag under utgrävning av en medeltida bondgård sommaren 1952 tursam nog att ur myllan plocka fram en lövtunn brakteat. Myntsamlare eller numismatiker var nog inte bonden på medeltidsgården i Löfsåsen, men att myntet hamnat i hans hand är obestridligt. Kanske under någon resa, kanske i handel och vandel, låt oss säga på Frösö marknad ute vid Glasätt eller vid ”campementsplatsen”, där numera de dånande flygjättarna trimmas.

Den jämtländska handeln har urgamla anor. Den utvecklades småningom till regelrätt forhandel, företrädesvis med Norge och i synnerhet med Levanger och Röros, två anrika marknadsorter. Men framförallt var marknadshandeln dominerande. De jämtländska marknadsplatserna blev med tiden många, och det är frestande att peka på detta ur forskningssynpunkt lockande, ännu helt ytligt berörda ämne.

Vi ska inte förbise det faktum, att marknaden i århundraden var enda bytesplatsen och inköpskällan för den jämtska allmogen. Näringstvånget avskaffades först 1846, då det blev tillåtet att ha handelsbodar på landet, dock med ett icke oväsentligt förbehåll: boden fick ej vara närmare belägen staden än tre mil! De första handelsbodarna på landet var föga attraktiva och givetvis mycket primitiva med ett mycket begränsat varulager. Även sedan dessa bodar kommit till, utövades en betydande byteshandel. Allmogen försåg sig med vetemjöl, kaffe, socker, kryddor etc. genom byte i fågel, smör och andra gångbara lantbruksprodukter. Däremot inte, som man frestas tro på grund av den betydelse jakten hade i hushållningen, med skinn. Dessa hörde marknaderna till.

När Östersund grundades 1786, gällde det för myndigheterna att i första hand skapa ett handelscentrum för provinsen. Detta skedde inte i en handvändning. Det var inte bara att anlägga en stad med gator, torg och bebyggelse. Det var minst lika viktigt att klara av de fördomar, traditioner och sedvänjor, som sedan urminnes tid varit förknippade med marknadshandeln. Redan strax efter Jämtlands införlivande med Sverige utfärdade regeringen order till landshövdingarna, att de skulle ”söka draga invånarna till sig” så att de mera ”hava lust att köpa och sälja inom de svenska gränserna än med Norge”. Någon egentlig betydelse för vår provins tycks denna ukas inte ha fått, medan den däremot väckte till liv en stark åstundan hos Sundsvalls borgerskap att uppnå goda förbindelser med de ”nyvunna” svenska provinserna — en åstundan som också gjorde sig gällande i övriga norrländska kuststäder, Härnösand, Hudiksvall och i viss mån Gävle. Många var de lockelser som man sökte fresta jämtarna med. När den s.k. Västernorrländska kommissionen reste genom vår provins år 1670, ämnade den stoppa vår handel med Norge. Kuststäderna i sin tur sökte med många medel att stävja norskhandeln. Snart blev det förbud för jämtarna att utföra och sälja skinnvaror till Norge, ty regeringen ansåg att denna export var skadlig för det svenska riket; för att råda bot därpå inrättades vid Du veds färjställe ett tullhus, och detta tullhus skulle anläggas på allmogens bekostnad. Det är kanske inte att förvånas över att denna bestämmelse vållade harm och protester bland jämtarna, som sedan urminnes tider varit vana att fritt handla och fritt fara med sina varor till Norge. Regeringen stod på sig, och genom kungligt brev 1669 förordnades att tullstation skulle inrättas i Duved. Jämtarna fortsatte med sina protester och betecknade bestämmelsen såsom tung och odräglig, samtidigt som man beklagade sig över att sundsvallsborna satte pris på jämtarnas varor ”och icke betalade halvparten så mycket som i Norge”.

Dyningarna av denna fejd kunde förmärkas när Östersund började rusta upp för att bli köpstad. När den urgamla Gregoriemarknaden mot frösöbornas protester förlädes till Stora torget i Östersund 1798, visade det sig snart, att köpmännen från speciellt Sundsvall, men också Hudiksvall och Härnösand, behärskade marknaderna. De hade s.a.s. rutinen inne, de hade möjligheter att sänka priserna, att bevilja krediter och tillika bjuda ut bättre sortiment än de nyblivna köpmännen här i staden. Men ännu större avbräck vållade dessa resvana, inarbetade köpmän genom att de efter marknaderna och i strid med gällande bestämmelser översvämmade landsbygden med sina varor, köpte, bytte och sålde. Det var under uppbyggnadsåren många kritiska perioder, och när det åren 1812 och 1813 inträffade nära nog total missväxt, minskade både tillförseln av varor och utbuden av sådana på grund av lantbefolkningens utarmning. Det berättas i hävderna att många, som fått burskap i staden och avlagt borgared inför kronofogden, måste utvandra för att på andra orter söka sig bärgning och uppehälle. Man kan på goda grunder antaga, att många av ”emigranterna” inte återvände till den lilla nybyggarstaden. Men att däremot de redan etablerade marknadshandlarna från kusten gärna återkom, därom vittnar bland annat den omständigheten, att deras marknadsstånd fick stå kvar på torget mellan exempelvis januari- och marsmarknaden mot erläggande av s.k. torgpenning.

Det heter om förhållandena på 1820-talet, att de inhemska köpmännen i allmänhet var utblottade; den ende solide köpmannen i Östersund vid den tiden var den år 1810 från Medstugan kommande sedermera ekonomidirektören Pehr Wikström, grundaren av den kända finanssläkten. För att gå händelserna i förväg kan nämnas, att ekonomidirektörens son, Nils Wikström, 1838 övertog och snabbt utvecklade sedermera Fresks affär, startad 1862 i Stadsgården och alltjämt i full verksamhet och sålunda stadens nu äldsta köpmannahus.

Den lilla staden på Odensalas avradsland timrade och byggde och stod i för glatta livet. Lantmätaren Johan Törnsten utarbetade i flygande fläng sin stadsplan med 68 byggnadstomter och kunde redan den 29 augusti 1787 översända densamma till landshövdingen i Härnösand. I januari månad året därpå stadfästes den törnstenska stadsplanen.

Dessförinnan hade 54 personer anmält sig som villiga att flytta in till staden och söka burskap för olika näringar. Det var noga med dessa burskap. Till och med vanliga grovarbetare måste genomgå burskapsproceduren. Men det gick trögt med inflyttningen. Ännu 1790 bodde bara 21 personer i staden eller var åtminstone i färd med att timra sina små hus. Året dessförinnan hade det första barnet fötts inom stadens hank och stör, det var en dotter till garvaren Thelberg, som i dopet undfick namnet Margareta. 1791 började staden ta fart. Då fanns här tre handlare och elva hantverkare, och bland dessa fanns det en och annan ”pamp”, såsom den rike handlaren Nils Törnstedt, som först av alla fick sitt hus färdigbyggt. Men också andra var i full verksamhet. Jag citerar ur Kardells bok om stadens uppkomst och utveckling: ”1791 var byggnadsverksamheten mycket livlig i Östersund. Det timrades och hamrades litet varstans på hus, vilka uppfördes på tomter och invid gator, som ännu endast delvis voro avröjda. Då byggde apotekar Perman, garvar Thelberg (nyss nämnd som den förste), kopparslagar Swedberg, vagnmakar Holmberg, guldsmeden Carl Edwall, hattmakaren Lars Swedin, arbetskarlen Olof Jonsson (som också erhållit burskap), skomakaren Engwall, spinnerskan Inga Hammar, krögerskan Kerstin Drets, lantmätaren Törnsten, handlaren Nils Törnstedt, kopparslagar Lundberg, garvar Meijerberg, trädgårdsmästar Åberg, skräddar Sjölund, handlar Sjödén, handlar Z. Wiklund och snickaren Eric Andersson”.

Dessa nitton personer får alltså med all rätt betecknas som stadens urinvånare, och det förefaller inte otroligt om några nuvarande stadsbor kan räkna sina anor från dem.

Nyssnämnde Törnstedt, bebyggaren nummer ett alltså, var av mycket att döma en företagsam och uppslagsrik man. Det var han som ingick till länsstyrelsen med en skrivelse med en rad av förslag, bl.a. att postkontor och skola skulle inrättas och att Gregoriemarknaden och andra hävdvunna marknader skulle förläggas till staden. Länsstyrelsen gav honom rätt beträffande marknaderna, men med postkontor och skola fick det anstå ännu i några år.

Den förste ordningsmannen i Östersund blev lantmätaren Törnsten, men han var föga populär och många klagomål mot honom förekom. Men så fanns det en apotekare i bakgrunden, Samuel Perman vid namn. Han hade börjat bygga hus på tomten nr 1 vid Stortorget (nuvarande ”Korg-Olles”), han ”tog apoteket med sig” från Frösön och drev vid sidan av detta även annan handel. Perman blev i många avseenden stadens inte bara styresman utan dess självskrivna ledare. Han var barsk och bestämd. Det berättas att han utkommenderade stadens borgare varje måndag till arbete med stadens gator. Det var hårt arbete och långa arbetsskift, men fader Samuel såg till att ingen snodde sig undan. Han bevakade sina mannar uppmärksamt, och var det någon som sölade, så var han strax framme med spanska spöet och gav vederbörande en smäll på baken. Mycket gott uträttade denne viljestarke man både bland stadens äldste och som ordningsman under 40 års tid. Vid 70 års ålder drog han sig tillbaka. Han var då en utblottad man, som måste anhålla hos landshövdingen om en nådegåva för att klara sig och sin stora familj. Han fick också en gratifikation på 50 rdr bko, vilket belopp han sedan årligen bekom till sin död. Han levde ändå i så knappa omständigheter — ”omgiven av hustru och flera oförsörjda barn” — att han enligt landshövdingen befann sig ”uti det mest fattiga och utblottade tillstånd”, då han den 16 sept. 1839 lämnade detta jordiska. Han efterlämnade 17 barn i åldern 21 till åtta år.

Att föret var trögt i portgången, därom vittnar protokoll och mångahanda akter på ett nästan gripande sätt. Vi ska dra oss till minnes, att stadens befolkning ännu 1806 bara uppgick till 180 personer; Östersund var alltså inte stort mer än en liten by. Och sakta gick det med tillväxten. Femton år senare hade befolkningen ökat med ungefär hundratalet personer. Medan vi är inne på befolkningsspörsmålet, kan ytterligare några siffror andragas. 1830 var befolkningstalet 413 och det var först när man kom in på 50-talet som man nådde siffran ett tusen invånare. 1857 var exempelvis 1.423 personer kyrkobokförda i Östersund.

Men man strävade och gjorde det man förmådde för att hålla ordning och reda. 1813 hade sex handlare slagit sig ned i staden, samtidigt som det fanns 33 hantverkare av skilda slag och 20-talet ”ståndspersoner”.

När häradshövdingen, sedermera landshövdingen A. Wasell år 1800 representerade bygden i riksdagen, medförde han en av skilda instanser uppgjord ”önskelista”. På första plats kom önskemålet om bekämpande av lanthandeln, som — ännu — var olaglig men som av allt att döma florerade livligt. På andra plats kom den något dunkla formuleringen: fuskarnas avlägsnande ur socknarna. Det hade så vitt man kan bedöma med hantverket och skråväsendet att göra. Huruvida den hedervärde riksdagsmannen lyckades i sina strävanden, låter vi vara osagt; fuskarna, de s.k. bönhasarna, fortsatte trots alla förbud och förordningar att verka i smyg ända till dess den efter vårt sätt att se otympliga skråordningen upphörde 1846. Kampen för och emot hade varit både långvarig och bitter, men då som bekant vattendroppen kan urholka stenen, är det tänkbart att Wasells anförande i ståndsriksdagen blev en av de många dropparna!

Ja, visst försökte man att med olika medel göra staden beboelig och trivsam. Vi har nämnt Permans lite hårdhänta taktik vid gatubyggandet, och vi kan tillägga, att De äldste också såg till att ”ringhagarna” mot Äs och Odensala vidmakthölls. Det fanns för övrigt gärdesgårdar till övermått inne i själva staden, där kor betade i kålhagarna och där var och en ålades att hägna om sin ägande täppa. Man var också mån om att få rejäla personer som grannar och konkurrenter. Folk som hade ”mindre stadgat humör” blev som regel avvisade när de begärde burskap. Många både rörande och roande episoder kan andragas. En bagare fick sin ansökan om burskap avslagen, ”emedan de fattige i staden borde ha frihet att livnära sig med detta yrke”! Och en person som vid något tillfälle varit ”ilskefull” mot en bonde i Duved rönte samma öde. Man inhämtade uppenbarligen noggranna upplysningar om klientelet, trots att man verkligen var i största behov av inflyttningar.

Handlingarna lämnar som sagt rörande bevis på förhållandena vid denna tid. En kyrkoherdeänka inlämnade ansökan om att få bli spinnerska, ”emedan hon vore i behov av levebröd”. Misstar jag mig inte, så blev änkan ifråga så småningom gårdsägare i staden och tillika efter tidens fordringar rätt burgen. En annan kvinna, madam Christina Edström, fick burskap som ”traktörska för bättre folk” — hur nu den gradskillnaden skulle utövas! överhuvud höll sig traktörerna och källarmästarna väl framme. Det fanns under någon period inte mindre än sex krogar i staden, men det hindrade inte källarmästare Stadin att begära att få nyttja ”stadens brännvinspanna om 50 kannors rymd”. Han fick avslag. Bytte då bums yrke och sökte burskap som handlande. Vilket beviljades.

Det var svårt att locka yrkesmän och rutinerade köpmän till staden. Bönhasar fanns det gott om, men sådana var man inte vidare förtjust i, så man fann år 1804 ingen annan utväg än att i huvudstadstidningarna annonsera efter hantverkare. Det vimlade av alla sorters löst folk i staden; lönnkrögare, kortspelare och allmänt patrask motade man klart och redbart ut ur staden, till den verkan det hava kunde. Bland de besvärligaste figurerna var en ”lös kvinna”, Tall-Brita, gift med en soldat från Brunflo. Gång på gång utvisades hon men återkom lika regelbundet.

Det var uppenbarligen i stort som smått många problem att komma tillrätta med. Och när det allt som oftast inträffade missväxt, blev det speciellt besvärligt att klara finanserna. Efter den rad av nödår, som inträffade mellan 1831 och 1836, blev den ekonomiska tillbakagången så markant, att stadens äldste beslutade att avsäga sig stadsrätten och anhålla hos regeringen att få återgå till ordningsmannainstitutionen. Regeringen biföll denna begäran år 1835, och det nya förvaltningssystemet ägde bestånd i nära ett halvsekel.

Men man gjorde vad man kunde för en gradvis utveckling, och man fick hjälp av kloka och erfarna män, sådana som översten J. F. Boy och ekonomidirektören Pehr Wikström. Det var den förstnämnde som föreslog att torgdagar regelbundet skulle förekomma ons- och lördagar. Jag citerar ur Albin Johanssons utmärkta bok Handelslivet i Östersund 1786—1950: ”Första torgdagen hölls den 13 september 1843. På torget salufördes av kapten V. Sahlberg trädgårdsprodukter, som han odlat ute på Öhnet. Viktualier såldes av skräddarmästaren och mönsterskrivaren N. M. Fastborg och skomakaren M. Roman. Från denna blygsamma början utvecklades sedan torghandeln till att bli av mycket stor omfattning. I regn och blåst, i sommarhetta och vinterkyla stod torghandlaren där troget varje torgdag”.

Det kan tyckas som om handelsutövare med egen bod skulle betrakta torghandeln med oro eller rent av antipati. Men liksom marknaderna var givande för de bofasta köpmännen, så var sannskyldigtvis också torghandeln det. Det kom folk till staden, pengar kom i omlopp, och en icke ringa del av omsättningen stannade hos dem som hade något att salubjuda. Att man emellertid fick stå i efter bästa förmåga för att klara sig, framgår inte minst av stängningstiderna. Som regel hölls handelsbodarna öppna från klockan åtta om morgnarna till niotiden om kvällarna, men eftersom butikerna ju också var samlingsplatser för folk utan köpkraft, s.k. bodhängare, så kunde det hända att snacket pågick långt efter den ordinarie stängningstiden, ja, ibland fram till midnatt. Man körde nämligen inte ut några kunder, utan väntade beskedligt på att de självmant och utan påtryckningar skulle avlägsna sig. Det skall också tilläggas, att söndagshandeln blev förbjuden först 1844, och när krögarna drabbades av förordningen om stängda krogar under gudstjänsterna, beklagade man sig bitterliga och erinrade om att vissa präster hade benägenhet att hålla långa betraktelser!

Det var ofta inflyttade personer som kom med uppslag och idéer. Hit kom en ung skrivande regementsläkare vid namn C. A. Wetterbergh, redan känd och berömd under pseudonymen ”Onkel Adam”. Han insåg behovet av en lokal avisa, och så kom Jemtlands Tidning ut med sitt första nummer den 24 juni 1845. Den lilla tidningen blev väl ingen våldsam publikframgång i samprenumerationens tid — det hände att en hel by höll sig med ett gemensamt exemplar av tidningen! — men den ledde till vissa kedjereaktioner. När Wetterbergh lämnade staden, överlät han rörelsen på dr P. A. Landin, som redan 1848 sålde tidningen med tryckeri och allt till en i staden mycket känd personlighet, smålänning till börden, men snart helt acklimatiserad jämte. Hans namn var Carl Magnus Berg, som vid sidan av tryckeriet också inrättade bokhandel samma år.

I hela 33 år verkade C. M. Berg vid tidningen och deltog flitigt i stadens offentliga angelägenheter. Småningom övertogs — någon tid före Bergs frånfälle 1871 — bokhandeln av en släkting till Berg, och vid dennes bortgång övertogs den av änkan, som med den äran drev bokhandelsverksamhet i många år. Bokhandeln har bytt ägare och heter numera Hiibenettes bokhandel, stadens äldsta, som alltså fyller 125 år 1973.

Men det var framförallt marknaderna som var födkroken. Och det råder ingen tvekan om att våra egna köpmän lärt sig av bl.a. handlarna från Sundsvall: de började själva köra ut stora lager till Levanger, Falun, Hedemora och inte minst Distingen i Uppsala och många andra orter. Jämtarna avyttrade företrädesvis bygdens produkter och bytte till sig eller inköpte liar, plogbillar och smiden av olika slag. Några av de handelsmän, som hade burskap i Östersund, fann bättre utkomstvillkor i andra städer, slog sig ner där och blev bofasta. Men i gengäld kom en del invandrare också till oss, bl.a. en del norrmän, och man bör i sammanhanget framförallt nämna den driftige D. C. Smith, som något längre fram i tiden (1872) slog sig ned här.

Marsmarknaden 1848 — ett i flera avseenden märkligt år i stadens och provinsens utvecklingshistoria — rapporteras som mycket givande och med osedvanligt stor publiktillströmning. På torget fanns det året 117 stånd, 79 skrindor och en hel mängd ”mångelstolar”. Mellan dessa trängdes en mer eller mindre köplysten publik, som även skräpade ner ganska ordentligt. Man skall ju inte glömma att hästar ofta var uppställda längs torgets kanter, och allt avfall måste ju städas bort när marknadsfolket avlägsnat sig. Det berättas om den 69-åriga änkan efter stadssoldaten Hedberg, som 1849 åtog sig städningen av hela torget för fem rdr.!

Det bör möjligen kunna intressera en dyrtids läsekrets att få veta vad olika varor kostade vid marsmarknaden 1848. Jag anlitar den alltid pålitliga Albin Johansson som källa:

”Pr sklp betalades för risgryn 20 skill., perlgryn 32 skill., makaroni 36 skill., bruna bönor 16 skill., corinter 36 skill., lakrits 1 rdr, lim 24 skill., bly vitt 24 skill., vitriol 16 skill., stärkelse 24 skill., talgljus 28 skill., bresilja 12 skill., alun 9 skill. Vid köp av 20 skip. S:t Domingo-kaffe kostade 1 skip 23 skill. En ejdamerost om 4 skip kostade 2 rdr 32 skill., 1 lod anis 2 skill., 1 lod kardemumma 8 skill., 1 lod kanel 3 skill., 1 Lsp gott skrätt rågmjöl kostade 4 rdr 11 skill, och en half tunna saltströmming 12 rdr Rglds. På torget noterades smöret till 6 rdr 32 skill, År 1846 salufördes på torget så fina saker som melon, gurka och olika sorters grönsaker, allt odlat på Öhnet. 1 kanna linolja kostade 2 rdr 24 skill., 1 kanna arrak 4 rdr, 1 kanna ättika 1 rdr. För en kanna brännvin betalades i handelsboden 42 skill., men endast 36 skill, för en kappe ärter, som först och främst var nyttigare och dessutom var dubbelt så mycket i kvantum. 100 st 4″ spik 30 skill., 100 1″ spik från 12 till 20 skill., 1 aln vaxduk en rdr, 1 aln orleans 40 skill., 1 brev knappnålar 4 skill., 1 st killelek 36 skill., 1 st. paraply 6 rdr. En från franskan översatt bok, Greven av Monte Cristo, kostade 3 rdr 16 sk.”

Så långt Albin Johansson. Det skall bara tilläggas att det är mycket problematiskt att söka ”översätta” dåtida mynt till dagens penningvärde. I många fall häpnar man över de låga priserna, men inte var väl sex riksdaler för ett paraply så synnerligen billigt? Sex riksdaler den gången var nog en månadslön för många. Det uppges ju att en dräng ansågs vara välbetald, om han åtnjöt en årslön på femtio riksdaler plus fri kost och husrum.

Vi fortsätter en stund till med prisnoteringar från tiden 1845—48: När en resande tog in hos traktören J. Hamrin på Storgatan 30, fick han betala 24 skill, för nattkvarter. En kopp kaffe kostade 6 skill., smör och bröd 12 skill, och frukost 12 skill. Enbart kaffe och kask betingade ett pris av 10 skill. Hos Gustafva Risén, som också bedrev krögeri, kostade en middag 24 skill, och ett aftonmål 18 skill. Ville någon ha skjuts till exempelvis Sunne, så ordnades detta för 1 rdr 24 skill. Dessa traktörpriser gällde 1845. Till snickaren A. W. Amnelius kom en dag en person och beställde en likkista, målad och ”blommerad”. Det blev svårt för beställaren att gälda beloppet, varför Amnelius måste indriva summan, 3 rdr 16 sk. Allt enligt Albin Johanssons anteckningar.

Det var naturligtvis inte bara den stackars likkistbeställaren som hade det besvärligt med kontanterna. Det sägs att handelsmännen så sent som under 60- talet bara hankade sig fram, inte minst beroende på en rad missväxtår, av vilka 1867 blivit legendariskt som det svåraste någonsin. Pengar var det smått om, varubyte var för många enda utvägen — och för dem som inte hade några varor att byta till sig för, blev det rätt ofta att ta till tiggarstaven. Inte minst i Jämtland. Det är ju känt hur i Dalarna hela familjer drog iväg för att tigga sitt bröd och att därvid många unga män och kvinnor blev stannande i olika byar, inte så sällan här i Jämtland.

Man försökte på olika sätt och med skilda medel komma tillrätta med de ekonomiska svårigheterna. Man inrättade en del smärre fabriker, närmast att jämföra med hantverk. Men i början av 1860-talet stod Östersunds Tändsticksfabrik färdig. Där fick några man arbete, men det hela gick föga maskinellt tillväga. Men fosfortändstickor blev det; någon kanske minns de små fyrkantiga paketen med de gulglänsande tändsatserna. Det var utmärkta stickor i sitt slag: de kunde tändas nästan mot vad som helst, ibland och icke sällan mot byxbaken; något tändplån behövdes inte. Men så småningom blev fosforstickorna sällsynta. Man kom underfund om, att de kunde användas i fosterfördrivande syfte, ibland med dödlig utgång, och år 1900 blev de förbjudna. Men dessförinnan hade tändsticksfabriken i Östersund lagts i aska och byggdes aldrig upp mer. Däremot växte en konkurrent upp i Krokom, men det är en annan historia.

Priserna höll sig tämligen konstanta genom hela 60-talet, men om man jämför olika tabeller med varandra, kan man inte undgå att konstatera den stora prisskillnad som rådde handelsbodarna emellan. I vår tid skulle man möjligen ge prisskillnaderna beteckningen dumpning, men det ordet var knappast uppfunnet på 60-talet.

 

 

Men det är inte alls otroligt att det var de oregelbundna och varierande prisnoteringarna som kom några ansvarskännande köpmän här i staden att försöka åstadkomma en bransch- eller om man så vill fackförening. Det första trevande försöket gjordes redan 1859, men intresset var uppenbarligen ganska ljumt, individualismen allt för förhärskande, så planerna att bilda en handelsförening gick snöpligt upp i rök. Någon insats i prisreglerande syfte kunde inte heller myndigheterna göra, utom när det gällde gästgiverierna. De ålades att hålla vissa fasta priser och fick böta om dessa överskreds.

Trots svårigheterna inom affärslivet utökades antalet handlare i olika branscher undan för undan. I sin femårsberättelse 1860 redovisar landshövdingen 28 handlare med 12 betjänter, medan det fem år senare fanns 35 handlare med 31 betjänter i staden. Det var nu som förr marknaderna som gav de egentliga inkomsterna för stadens befolkning. Men en skribent i Jemtlands Tidning tog 1861 bladet från munnen i en mycket temperamentsfull artikel, där han betecknade Gregoriemarknaden som en vampyr, som utsuger Östersund och Jämtland. ”Jämtland bör nu vara väl försett med sådant där krims-krams från världens alla kanter, vars anskaffande och utprånglande åstadkomma vårt lands och vår tids affärsmän så mycket besvär och huvudbry, men varför de ock belönas med penningar och anseende, under det att den inhemska industrin och dess män dras med fattigdom och förakt”.

Men det märks en sammanbiten vilja att reda ut krisläget. Redan 1860 trädde Östersunds Filialbank i verksamhet, och den övertogs 1860 av Sundsvalls Enskilda Bank — f.ö. startad av till övervägande delen jämtar, bosatta i ”Melparstaden” — och några år senare kom här en folkbank till stånd med handlanden, rådmannen m.m. Robert Fresk som direktör. Härigenom lättade svårigheten på penningmarknaden avsevärt; låne- och inteckningsmöjligheter stod till buds, rörelsekapitalet växte och därmed också variationen i lagerbodarna. 1867, missväxtåret, hade nöden varit så stor i staden, att ett folkkök inrättades på Storgatan 19, där ”bettlande barn, husvilla och arma” kunde nödtorftigt utspisas. Ungefär vid samma tid gjordes ett tappert försök att starta Jämtlands Handels Aktiebolag, med syfte att ”exportera potäter, kalk och trävaror”, dels till Medelpad, dels till Norge. Företaget försvann snabbt och spårlöst. Samtidigt sammanslöt sig en grupp av befolkningen och bildade Östersunds Hushållsförening, och inrättade butik på Storgatan 19, som upphörde efter någon tid.

Det har sitt intresse att notera, att Hudiksvalls Filialbank vid denna tid gav ut egna sedlar, och ungefär i samma veva fick Sundsvalls Enskilda Bank utgivningsrätt av sedlar även i Norge, medan man givetvis också hade samma rätt i Sverige. Denna unika transaktion blev inte odelat gynnsam, och sedlarna försvann tämligen snabbt ur marknaden. Den varaktiga glädje de åstadkom torde vara av rent numismatisk natur!

Det utbud av kontanter som bankverksamheten medförde hade givetvis inte enbart lyckosamma konsekvenser. När knappheten blev för stor, återstod i många fall endast en åtgärd: att gå i konkurs. Konkurserna var under epoken anmärkningsvärt många, och i början av 1870-talet försvann rätt många affärsidkare från staden. Nedgången var ganska markant: 1870 fanns det bara 21 handlare med 23 betjänter i staden, samtidigt som folkmängden sakta men oroväckande dalade, så att den 1870 uppgick till 1.717 personer mot hundratalet flera fem år tidigare. Emigrationen till Nordamerika hade så smått begynt, och den satte sina tydliga spår i befolkningsstatistiken både på landet och i staden.

Men något var uppenbarligen i antågande; en viss optimism kunde skönjas bl.a. i den livliga byggenskap som ägde rum i slutet av 70-talet. 36 hus blev uppförda under en fyraårsperiod fram till 1880. Järnvägsfrågan hade länge dryftats i riksdagen, och nu var ånghästen i antågande, etapp för etapp. Vi skall strax återkomma till denna glädjande företeelse, som torde ha betytt mest av allt som timat för både provinsen och staden.

Samtidigt som emigrationen plockade upp en del av stadens företagare, förekom också en viss immigration. Bland annat uppstod en liten judisk koloni i staden. En av de första som slog sig ned här och blev bofast, var den glade och omtyckte L. A. Kahn, vars firma alltjämt existerar i full blomstring, dock utan några som helst vad man skulle kunna kalla främmande inslag. Kahn var trogen sin religion, därom vittnar en ansökan till stadens fäder, daterad 1 sept. 1879, att som synagoga få använda en lokal vid Kyrkogatan 49, ”där den lilla gruppen judiska köpmän i staden kunde ägna sig åt religiösa betraktelser”. Det kan i sammanhanget nämnas, att gruppen fem år senare bildade en koloni med tiotalet judiska affärsmän, som inrättade en permanent synagoga Storgatan 48 (Thoméegränd 7). Men den blev inte permanent så särdeles länge. Judarna kunde inte riktigt förlika sig med det sträva inlandsklimatet, inte minst dess vinterkyla, utan sökte sig söderut. Den siste på skansen blev Nathan Mark …

Som sagt: järnvägens tillkomst betydde en märklig uppryckning av den lilla trästaden vid Östersundet. Utvecklingen kan bäst avläsas i befolkningsstatistiken: 1875 fanns här 2.056 inv., 1880 2.854 och 1885 4.745 inv. Under tioårsperioden

 

 

efter järnvägens öppnande gick Östersund förbi 20 andra städer i landet befolkningsmässigt sett och var den mest framgångsrika i Sverige. 1805 hade den legat definitivt sist i kön, med endast gamla, helt stagnerade Falsterbo efter sig i statistiken.

Det byggdes hus, hotell, butiker, lades gator och drogs in telefon. Under tre år, 1887—90, uppfördes 129 byggnader, större och mindre, i staden, och telefonabonnenternas antal var i början på 1880-talet inte många men blev så småningom — 35! Märkligt nog levde formannatraditionerna kvar ännu sedan järnvägen nått fram till Östersund. Visserligen fick man med järnväg snabbt och bekvämt varor från Sundsvall, men på den norska sidan arbetade man energiskt in i det sista för att få behålla Sverige-handeln. Och det synes ha gått bra innan ännu bandelen till Storlien och över gränsen var färdigbyggd. Sålunda importerades från Trondhjemsdistriktet år 1880 landsvägsledes 178.128 kg kaffe, 123.311 kg socker, 64.100 kg fläsk, 17.099 1 fotogen, 25.888 1 öl o.s.v. Det innebar i runt tal 800 hästlass, och man kan gott och väl säga, att det var formannatidens sista kraftyttring.

Det är möjligt att optimismen varit för stor inför den nya tidens möjligheter. Kanske började omkostnaderna bli för stora, kanske var det knappheten på kontanter under åren 1884—86 som gjorde sig gällande. Alltnog: många köpmän dukade under, och i förhållande till folkmängden torde växelprotesterna aldrig ha varit så många som vid denna tid. 1884 protesterades inte mindre än 2.528 växlar här i staden.

Den nya tiden förmärktes på olika sätt. Sundsvallsstrejkens svallvågor nådde upp till våra bygder, och när Landsorganisationen 1880 blev till, var många ”gräsrötter” preparerade för facklig verksamhet och fackliga anspråk. Detta förhållande kan läsas fram ur de upprepade krav på löneförhöjningar och framförallt reglerad arbetstid, som kom från den stab av betjänter, som under de goda åren mångdubblats. Ser man på dessa krav efter nutida förhållanden, så förefaller de synnerligen moderata. 1884 biföll 33 av stadens affärsidkare, att affärerna skulle stänga kl. 9 e.m., dock under tiden 1 okt.—30 april kl. 8 e.m. Julafton fick man stänga så tidigt (!) som kl. 7. Men alla handlare var inte så tillmötesgående, i stort sett endast något mer än en tredjedel. Det fanns nämligen i runt tal 90 affärsidkare vid denna tid, men sannolikt var många affärer bemannade endast med innehavaren. Men kraven kom snart till uttryck igen. 1890 begärde 37 handelsbiträden — som det hette då — att affärerna skulle stänga redan kl 8 e.m. Principalerna gick med på detta, dock med undantaget att affärerna under marknaderna och dag före helgdag skulle hållas öppna till kl. 9. Sommartid fick man rätt att stänga butiken halv åtta.

I mitten av 1880-talet fanns bl.a. följande affärsidkare i Östersund:

 

Taflins speceriaffär Köpmangatan 24
Abraham Strandbergs Möbelhandel Storgatan 32
Johan Johansson möbelhandel Storgatan 41
Robert Fresks speceriaffär Storgatan 19
Stina Albins konditori Storgatan 14
Diderik Cappelen-Smiths specerihandel Storgatan 23
Erik Erikssons skohandel Storgatan 36
E. Rislunds skrädderi Köpmangatan 11
Gustaf Svensson & Co järnhandel Storgatan 20
Bröderna Lundholms järnhandel Prästgatan 21
Karl Anderssons urhandel Storgatan 32
Anna Lundahls cigarrhandel Prästgatan 21
Nils Perssons matvaruhandel Storgatan 40
Johan Petterssons grönsakshandel Köpmangatan 61
Petrus Wasséns urhandel Köpmangatan 26
Fredrik August Frisendahls porslinsaffär Storgatan 21
Johan E. Westerlunds cigarraffär Storgatan 42
Karl Sandbergs speceriaffär Köpmangatan 16
Märta Wallins matvaruhandel & Cafe Prästgatan 18
Carl Erikssons modehandel Storgatan 28
Elise Falcks modehandel Storgatan 32
Olof Olssons (Buller-Olle) diversehandel Prästgatan 17
Sven G. Dillners manufakturhandel Storgatan 25
Carl Holmquists pälsvaruhandel Prästgatan 24
Simon Hillelsons beklädnadsaffär Prästgatan 19
Levin Aronsson-Kahns beklädnadsaffär Storgatan 30
Olof Aronsson-Byströms speceriaffär Storgatan 29
Dahlmans filial, manufakturaffär Köpmangatan 30
Olof Dahlins speceriaffär Köpmangatan 24
Nya Glasmagasinet, porslinsaffär Storgatan 25
Olaus Ohlsson guldsmedsaffär Storgatan 38
Per Erikssons guldsmedsaffär Storgatan 48

 

Dessa firmor är framletade ur annonser i Jemtlands Tidning för december 1885. Uppgiften är inte helt exakt. I det föregående har för 1884 redovisats 90-talet affärsidkare, en uppenbarligen ganska täckande siffra. För 1893 uppger E. Chr. Genberg 130 köpmän i Östersund. En definitiv siffra kan givetvis erhållas vid genomgång av länsstyrelsens handelsregister, men det är ett både mödosamt och tidskrävande arbete, som i detta sammanhang inte kunnat komma ifråga.

Med 1890-talet randades på sätt och vis en ny tid. Järnvägen var allmän kommunikationsled på land; på Storsjön tuffade och gick över tiotalet ångbåtar; glödlampan var uppfunnen och elektricitetens underverk började man betrakta som en helt naturlig och framförallt användbar företeelse. Ja, man hade nu rätt länge haft både rikstelefon och telegraf, och även de små byarna började efterhand falla för kravet att dra in ”talapparat”. Staden hade nu 5.285 innevånare och 1893 var torghandeln, den alltjämt omstridda, bliven femtio år. — Kan man tänka sig: tidningarna — ty nu var det tre som konkurrerade om gunst och annonser! — hade inför jubileet en intervju med 69- årige M. Roman, vilken stått på torget allt sedan 1843, i ur och skur, och som alltjämt fortsatte med sin invanda kommers. 1893 sökte man hos magistraten vinna gehör för förbud mot den ohygieniska torghandeln, men fick nej. Året därpå återkom man med en anhållan att åtminstone ved- och höhandeln skulle förbjudas på torget. Magistraten kompromissade fram en viss reglering av handeln, men i stort sett pågick den ännu i många år.

Och i decenniets första år blomstrade Gregorie- och andra marknader som aldrig tillförne. På en enda dag kom det 2.000 människor med tåget, och det var säkert många goda köpare bland denna människomassa. I varje fall återfanns kopparslagaren U. K. Fredman i sitt stånd. Han stod i och gjorde kaffepettrar och kopparbyttor, som han i 50 år sålde på marknaderna och torgdagarna för fem respektive sex kronor stycket.

Men så försökte nybyggarkolonin uppe i Odenslund att sabotera! Nu hade vid sekelskiftet staden passerat 6000-strecket ifråga om invånarantal, och odenslundsborna tyckte att man skulle kunna arrangera egen marknad uppe i Ängeparken. Den 11 okt. 1901 gjorde man det första försöket, icke helt lyckat, men man uthärdade i tre bistra år innan man gav upp. Det var inte lätt att få folk att ändra sina marknadsvanor! Nej, inte heller ifråga om stängningstider för affärerna. När några manufakturhandlare stängde sina affärer på julafton 1891, som var en söndag, möttes åtgärden både med indignation och stor undran.

Det nya seklet var likväl inte enbart lyckosamt. Från 1901 till 1905 behandlades vid rådhusrätten i det närmaste femtusen växelmål, men då fanns det också 78 handelsidkare av manligt kön och 43 av kvinnligt med tillhopa 205 biträden. Vidare fanns det fyra aktiebolag. Men nu som förr var ju det stora upplandet den väsentligaste tillgången. Inte bara vad torg- och marknadshandeln angår, utan också på många andra sätt. Sålunda hade en juvelerarfirma i staden ett ombud i Hammerdal, ständigt bärande ringmåttet i rockfickan. Han utförde sitt ”hemligstämplade uppdrag” med nit och diskretion, tog mått, sände dessa mått till sin huvudman med expressköraren Adolf Adolfsson, så att förlovningar kunde etableras på hemmaplan med ringar som passade perfekt!

 

 

Varusortimentet måste under dylika förhållanden alltid vara å jour med tiden. Vinförsäljning utgjorde ett betydande inslag i omsättningen, och det var sannerligen inget knussel med sorteringen, därom vittnar en vinlista från Freskens, som dess sentida chef Anders Lundvall bevarat som en klenod och som finns till beskådande den dag som är. Att vinförsäljningen minst sagt irriterade den med stormsteg framdragande goodtemplarrörelsen, skall inte heller fördöljas. Även ute på landsbygden fanns det vinhandlare — givetvis med helt annan sortering än exempelvis den hos Freskens. En annan verksamhet, som utvecklades mer och mer genom årtiondena, var hästaffärerna — helt följdriktigt i en ”hästbygd” som vår. Exempel: utom den livliga kommersen s.a.s. inomskärs exporterades år 1903 83 järnvägsvagnar hästar till bl.a. Stockholm, där de lugna och, som man sa, ärliga jämthästarna passade bra som öl- och spårvagnsdragare.

Lönen för en springpojke var år 1900 20 kr. i månaden för tio eller tolv timmars arbetsdag, medan exempelvis ett biträde i en manufakturaffär kunde inhösta en månadslön på 75 kr och en förste man upp till 125 kr.

År 1910 hade stadens invånarantal stigit till c:a 7.800 personer, men samtidigt hade priserna på olika slag av varor i jämförelse med vår notering från 1800-talets mitt rakat ansenligt till väders. Potatis kostade 10 kr. tunnan, sill 55 öre kilot, färskt fläsk kr. 1:10 kilot, nötkött kr. 1:25, kalvkött 75 öre, gris-

 

 

fotter 10 öre stycket. Naturligtvis jämkade man rätt ofta på priserna, särskilt strax före stängningsdags och innan torghandeln var slut för dagen. Och undra på det; vissa gånger stod mer än 80 kötthandlare och frestade en ofta tyckmycken kundkrets. Det var som regel jordbrukare från omnejden, som vid sidan av sin huvudnäring idkade slakt och köttförsäljning.

Och så small skotten i Sarajevo den 28 juli 1914 …

Det dröjde inte länge förrän det blev en oanad fart på allt vad kommerser hette. Jobbare från skilda socialgrupper och med skiftande utgångslägen började hemsöka stad och bygd, köpte strängt taget vad som helst, sålde det lika snabbt och gjorde som regel goda avanser. Lagren tömdes, priserna gick i höjden. Redan i augusti hölls i Östersund ett protestmöte mot prishöjningarna, och man stämplade därvid en del affärsmän rent av som förrädare. En kort tid därefter företogs en officiell undersökning av priserna, och det visade sig att bland de svenska städerna hamnade Östersund på fjärde tätplats, och det var ju inte enbart hedrande. Man kan säga att anarki rådde på handelsområdet, särskilt innan ransoneringarna trädde till. Men affärsmännen sökte så långt de förmådde att stävja prishöjningarna. Bland annat stoppades all kreditförsäljning, många nekade helt enkelt att ta emot sedlar som betalningsmedel, och detta hade till följd att alla växelmynt snart försvann ur marknaden. Det var på dessa grunder som de s.k. ”kotiorna”, papperssedlar i enkronasvalör, tillkom, liksom också växelmynt av järn.

 

 

Men jobbarnas framfart kunde inte hejdas. Köplusten var stor och de exportmöjligheter som yppades frestade köpmän med kontoret i fickan att köpa för vilka priser som helst. 1914—15 slaktades och exporterades från Sverige (till Tyskland) 1.079.892 djur. Härifrån staden sändes, för att ta ett exempel, den 16 april 1915 fem järnvägsvagnar kött söderut. Denna långt ifrån lojala trafik medförde köttbrist och matvarubrist över huvud. 1917 måste myndigheterna — för andra gången i stadens historia — inrätta ett folkkök; denna gång på Köpmangatan 67, där folk fick hämta matportioner av olika slag för 50 öre styck. Under år 1918 avhämtades över 100.000 portioner. Vid denna tid kostade smöret 20 kr. kilot, kött lika mycket, såpa 11 kr. kilot och grankott till bränsle upp till en krona hektolitern. Det var vid denna tid som enplånade tändsticksaskar började saluföras och tusentals jämtar knatade runt i skogarna och plockade grankåda, som såldes för en krona kilo. Kaffesurrogat framställdes av rödbetor, råg och många andra ingredienser, och tussilago farfara och rölleka och mångahanda andra örter blev knastrande och illaluktande piptobak.

Så småningom började stadens affärsmän att ta i med hårdhandskarna. Östersunds Minuthandlareförening beslutade nyss före jul 1916 att arrangera en privat livsmedelsransonering, och i samma veva kom stadens tobakshandlare överens om att börja ransonera sina varor. Man valde också mjölgrossister för att förhindra dumpning och försäljning till icke önskvärda uppköpare. Följande utsagos: AB K. J. Karlsson, Robert Fresks Eftr., D. C. Smith, G. Hallström, Gerhard Nordin (för Lysoljebolaget), Svante Simonsson, Haqvin Lindgren, Erik Karlsson och ”Förenade Köpmän”.

År 1917 gjordes en ny officiell utredning om priserna. Det visade sig då att Östersund avancerat upp till tätplatsen, medan Göteborg intog en fin andraplacering! Som bevis för detta kan nämnas, att en person — icke etablerad handelsman naturligtvis — blev stämd till tinget för att han sålt en trådrulle för 60 kr. Han dömdes för ocker. Och i dagspressen var bytesannonser införda spalt upp och spalt ner med de mest kuriösa bytesförslag. Sålunda annonserade signaturen ”Nyårsglädje” i Östersunds-Posten vid jultiden 1917 med förslag att byta bort 1 kg. smör mot 1 liter brännvin eller konjak. En annan: ”5 kg. äkta generalsnus bytes mot fläsk, smör eller andra goda varor”.

Men det kom en ’dagen efter’ också på första världskriget. Då försvann jobbarna till tystnaden — det var säkerligen inte många av dem som då kunde redovisa någon imponerande behållning av sitt svineri. Pengarna rann mellan gulaschernas fingrar under ”högtiden”. Det hölls otroligt dyrbara fester efter varje kupp, och utsvävningar av fantastiska dimensioner hörde till. Ingen av detta otrevliga klientel tänkte på framtiden; man menade uppenbarligen att gulaschtiden skulle bestå i all framtid. Men när normala tider inträdde, fick de nyrika vackert återgå till sina tidigare befattningar i de lågavlönades led — om de överhuvud taget nånsin utfört ett arbete och hade en befattning att återvända till.

1920 hade Östersund 13.012 invånare.

De goda tiderna började småningom inträda, men då hade följderna av krigsårens växlingar sållat bort också åtskilliga av de etablerade köpmännen. Konkurserna var många, och flera rätt välkända firmanamn ströks ur handelsregistret hos Länsstyrelsen.

Även den urgamla Gregoriemarknaden fick liksom de tidigare avsomnade s.k. månadsmötena läggas till handlingarna. Visserligen gjordes upprepade ansatser att återgå till marknadshållande, senast 1950, men det blev ingen allmän folkvandring till Stortorget den gången, andarna hade domnat, lusten fanns inte längre — kanske inte heller behovet. Oenigheten var märkbar bland arrangörerna, och flertalet köpmän stod inte med på listan av intressenter.

Torgkunderna blev färre, torget byggdes om och torgkommersen minskade alltmer i betydelse.

Tiderna har förändrats — och vi med dem. Många av de gamla handelsmännen gick bort eller överlät sin rörelse till nya människor, inte alla gånger arvtagare. Staden började rivas i avsevärd grad, nya palatsliknande stenhus efterträdde de små trähusen, butikerna förvandlades enligt tidens krav, och 1946 kom den första snabbköpsbutiken till stånd på Samuel Permansgatan 26. Det var Henrik Norström från Ursviken som tog detta djärva första steg. Han fick efterföljare. Snart kom rikskedjorna in i bilden, sedan en stor del av den enskilda handeln organiserat sig, först under firmabeteckningen Nordsvenska, sedermera under ICA:s firmaskyltar. Tempo, Kärnan och Domus dominerar nu marknaden tillsammans med ICA-butikerna, och åtskilliga köpmän har lagt om ”driften”. Så är fallet exempelvis med stadens äldsta affärshus, Fresks Eftr.,

 

 

vars livsmedelsförsäljning upphörde på engrosplanet 1961 och detaljhandeln — Fresks Specerier — 1963, för att numera idka engros- och detaljförsäljning av byggnadsvaror och färger.

Östersund har liksom före skråordningstiden blivit något av en centralort för den omgivande landsbygden även när det gäller köpenskap. Medan landsbygden avfolkats, har Östersund alltmer vuxit ut till ett centrum. Medan invånarantalet 1950 var 21.378 personer, 1960 24.287 och 1970 27.654, hade vid årsskiftet 1972—73 befolkningstalet överskridit 50.000 — men så hade också Östersund från den 1 januari 1971 försvunnit som stad och blivit förvandlat till kommun; man hade inom dess gränser samlat till sig en rad landskommuner och en köping, nämligen Frösön, Brunflo, Lockne, Marieby, Näs, Sunne, Norderö, Häggenås, Kyrkås och Lits gamla landskommuner. Sådana erövringar plägar ge utslag i statistiken. Men det är naturligtvis inte bara dessa inkorporerade områden som ger stadga åt Östersunds handelsliv. Nu är det inte längre järnvägen som är det saliggörande fortkomstmedlet, än mindre Storsjöflottan, där den siste på skansen, ångaren Thomée, kämpar en oviss kamp för att få överleva och bli våra efterkommande till nostalgisk glädje. Nu är det bilen och bussen — och så fick vi i denna summariska översikt också nämna dessa forhästarnas efterträdare vid namn!

I en tvåbetygsuppsats höstterminen 1972 av Ingeborg Falck och Inger Hultgren, med huvudtyngd på utvecklingen hos firman Robert Fresk åren 1863— 1913, lämnas en del frapperande uppgifter om hur den jämtska handeln både i detalj och engros utvecklades och hur den omspände vida områden av landet, åtminstone Norrland. Redogörelsen sker mot bakgrund av näringsutvecklingen i allmänhet. Man började i självhushållets knappa tid med få möjligheter till utveckling; man kom in på ”skogstidens” högkonjunktur från 70-talet och framåt, då det amerikanska fläsket gjorde sitt segertåg genom landet. Järnvägens framdragande till våra bygder betydde en helt ny epok, en förändring av strukturen på många områden. Tidigare hade kommunikationen mellan leverantörerna framförallt i kuststäderna västanfjälls, men också vid Bottenhavet, varit beroende av väder och vind, snöfall och sönderkörda vägar. Var vägarna helt oframkomliga, som emellanåt inträffade, kunde det näranog bli kris för handelsmännen, påpekar författarna. Och inte heller blev fraktkostnaderna låga. Fraktkostnaden från Sundsvall av en tunna spannmål varierade mellan fyra och åtta Rdr, ibland mer, uppger författarna. För ett lass på 40 lispund, c:a 340 kg., var fraktavgiften 1,25 å 1,50 eller upp till 2 rdr per mil, högre taxa vid dåligt väglag. Mellanrikslagen av 1860, varom tidigare ordats, medförde tullavgifter av alla varor från och till Norge. Inte ens kommunikationsleden av år 1862 kunde nedbringa priserna, närmast beroende på de många omlastningarna.

De åberopade författarna kommer också in på penningtillgången under de första månaderna av år 1874: ”Penningtillgången syntes obegränsad. På 8 dagar under trettondagsmarknaden tecknades aktier för en halv miljon i den under bildande varande Sundsvalls Handelsbank”. Men redan vid Gregoriemarknaden i mars var jämten fattig på mynt på grund av skogsavverkningarnas minskning. 1879 noterades den dittills lägsta prisnivån inom sågverksindustrien, och den hade den tidigare nämnda Sundsvallsstrejken till följd. Vi passar i sammanhanget på att notera, att det i början av seklet (1905) fanns 15 större och mindre båtar på Storsjön, medan det i länet totalt fanns 41 ång- och motorbåtar. Detta underlättade samfärdseln inte minst i avlägsna bygder. Detta hade till följd att handelsbodar växte upp som svampar ur jorden också i mycket små, folkfattiga bygder. 1905 fanns det 590 registrerade handlare i länet.

Även i ”Bilder ur lanthandelns historia”, som utgavs till Aktiebolaget Hakon Swenssons 25-årsjubileum, finns en del intressanta notiser om den jämtländska handeln. Det berättas om en forman som körde till Stockholm med ett lass skogsfågel, sålde rubb och stubb, även häst och släde, och gick hem till Jämtland på sin fot! 1784, upplyser tullstatistiken, kördes genom Norrtull från Jämtland och Ångermanland 4.332 tjädrar, 4.105 orrar, 23.268 järpar och 803 ripor. Genom Norr- och Roslagstull transporterades under en tvåårsperiod i slutet av 1700-talet 94.000 skogsfågel. Då var en järpe i byte värd ett stycke fikon! Boken nämner också, att Gustav Vasa ”stämde”, alltså beordrade, jämtarna att resa till Distingsmarknaden i Uppsala med sina produkter.

Tillåt mig citera några rader ur nyssnämnda bok, skrivna av Nathan Nordin. Det gäller de jämtländska butiksförhållandena i gamla dagar: ”När den jämtländske norgefararen eller sörköraren gjort färderna till Levanger och Trondhjem resp. Uppsala och Stockholm till regelbundet återkommande sådana, sökte sig producenterna av smör och annan gårdsavel liksom fågelfängarna självmant till hans bostad med sina produkter. Därmed var lokalfrågan genast aktuell, och den löstes väl också på enklast möjliga sätt. Det blev kanske i vanligaste fall ett skjul, som fick tjäna som upplagsplats, och ur detta skjul utvecklades småningom med den ökade varusorteringen en butik. En sådan butik saknade i regel

 

 

eldstad, men till det oundgängligaste hörde en disk, som kunde vara av enklaste slag, t.ex. en upp- och nedvänd packlåda, några hyllor, kanske ett lådfack och så det behövliga antalet ståndkärl till förvaring av salt, gryn, ärter etc. samt några lårar för mjölet. Så fanns även en våg med vikter, nödiga målkärl för säd och våta varor samt alnmått. Denna primitiva typ av butikslokal har levat kvar isynnerhet i skogsbygden och i eljest isolerade lägen till långt in i vårt århundrade …”

Till slut bör, i denna kanske något flyktiga och sporadiska sammanställning, handelsidkarnas organisationer nämnas. Redan omedelbart efter skråordningens upphävande 1846 bildades en handelsförening för staden med elva medlemmar. Man försökte att intressera regeringen för en direkt import från Norge, men frågan rann ut i den byråkratiska sanden och föreningen upplöstes 1887 efter att länge ha fört en minst sagt tynande tillvaro. 1884 hade Östersunds Handels- och Industriidkareförening bildats — med klent intresse tidvis. När år 1922 en omröstning företogs i föreningen om stängning av affärerna kl. sex e.m. året runt, var 75 medlemmar emot förslaget medan 36 röstade för. 1950 hade föreningen 131 medlemmar, 1973 c:a 150.

 

 

Östersunds Minuthandlareförening bildades 1910. Namnet ändrades 1919 till Östersunds Köpmannaförening. 1940 sammanslogs föreningen med Östersunds Speceri- och Matvaruhandlareförening med 80 medlemmar 1950. Föreningen existerar endast på papperet då den handhar vissa penningmedel. Detaljhandeln är numera organiserad i Storöstersunds Köpmannaförening, innefattande alla branscher och med c:a 140 medlemmar. Östersunds Tobakshandlareförening bildades 1915 och hade 1950 21 medlemmar mot nu 25. Östersunds Engrossistförening bildades 1921, hade 1950 38 medlemmar och nu 23. Jämtlands läns Textilhandlareförening bildades 1931 med namnet Östersunds Beklädnads- och Manufakturhandlareförening. Den antog 1946 det nya namnet. Föreningen har numera upphört.

Källor:
Lägg av Jämtlands Tidning, Östersunds-Posten och Länstidningen, skilda årgångar. Landshövdingarnas femårsberättelser.
Östersunds stads historia.
Jämtlands och Härjedalens historia.
Handelslivet i Östersund 1786—1950. Av Albin Johansson.
Östersunds stads uppkomst och utveckling. Av S. J. Kardell.
Bilder ur lanthandelns historia.
Då järnvägen kom till Östersund. Av E. Chr. Genberg.
Firma Robert Fresk 1863—1913. Av Falck/Hultgren.
D. C. Smith 1872—1955. Av Kickan Söderström.
Intervjuer och korrespondens.

 

Marielundskyrkan
Av Gösta Bjermquist

 

 

Vid biskopsvisitationen i Östersund 1953 framhöll visitator, biskop Gunnar Hultgren, önskvärdheten av att Östersunds församling planerade verksamhet i de olika stadsdelar, som har tämligen långt avstånd till församlingscentrum. För detta ändamål behövdes lokaler. Småkyrkotanken har vid skilda tillfällen aktualiserats i vår kyrka. De kyrkligt verksamma medlemmarna tilltalades av denna möjlighet. Först prövades utrymmen i Blomängen, men det skulle snart visa sig att detta bara var en början. 1965 kunde prosten Gösta Wik meddela i kyrkofullmäktige, att drätselkammaren vore beredd att upplåta västra delen av kv. Balder för uppförande av småkyrka. Det meddelades också, att församlingens centrala byggnadskommitté funnit det angeläget att låta arkitekt Tore Virke, Stockholm, uppgöra skisser för småkyrkobyggnaden i samband med att han utarbetade ritningar för barndaghemmet. De båda byggnaderna borde bringas att bilda ett harmoniskt helt på den vackra och ur alla synpunkter väl belägna tomten.

Det förtjänas omnämnas, att intresset för denna småkyrka hölls levande och stimulerades av den på sin tid av komminister Einar P. Öberg ledda s.k. Södergruppen. Denna arbetsgrupp beslöt att samla in pengar för en kyrkklocka och olika prydnadsföremål.

 

 

Sedan projektet förberetts i Centrala byggnadskommittén och i kyrkorådet, beslöt kyrkofullmäktige vid sammanträde den 13 juni 1967 att uppföra små- kyrkolokaler å tomt nr 2 i kvarteret Balder i överensstämmelse med arkitekt Tore Virkes förslag, att täcka den beräknade kostnaden för anskaffning av inventarier 100.000 kr. genom utdebiterade medel senast år 1970 och att bemyndiga kyrkorådet att till täckande av byggnadskostnaden, beräknad till 900.000 kr, upptaga lån å högst 900.000 kr att amorteras på 10 år. Centrala byggnadskommittén fick i uppdrag att fungera som byggnadskommitté.

Den 14 dec. 1969 stod Marielundskyrkan färdig att invigas för sitt ändamål. Invigningsakten förrättades av kontraktsprosten John Eurenius, Lit. Rustmästare Ivar Thörn, ordf. i byggnadskommittén, presenterade kyrkan och överlämnade den till församlingen. Byggnadsfirman Bröderna Wikstrand har varit huvudentreprenör, och byggandet tog ett år.

Själva kyrkorummet ger bekvämt plats för 130 personer. Gudstjänstbesökarna dras gärna till denna kyrka, som man tycker ger den familjekänsla och närkontakt, som man sätter så stort värde på. ”Mysig” är ett annat ord man ofta hör om denna kyrka med ytor av ombonat trä och naturens egna lugna färger. Altaret är tillverkat i vresfuru och erbjuder ett vackert färgspel med sin egenartade ådring. Tre kalkstenar från Gusta har inmonterats på altaret. Ljusstakar och kors liksom dopfunten har signerats av silversmeden fru Kerstin Öhlin-Lejonklou, Östersund. Kyrkklockan i stapeln intill kyrkan har följande inskrift: ”Aldrig förstummas tonen från himlen”. Kyrkorummet har fått sin kompletterande utrustning. Kyrkorgeln levererades av Grönlunds orgelbyggeri, Nederluleå, sommaren 1971 och invigdes vid högmässan den 5 sept. 1971. Den har 7 stämmor. Bror Heurling, kyrkans organist och körledare, har anledning att vara glad åt detta fina instrument. Korväggens prydande har varit föremål för mycken diskussion. I jan. 1973 skänkte Södergruppen en oljemålning av konstnären Torsten Nordberg, Stockholm, att pryda fondväggen. Dess motiv är ”Jesus talar till folket vid Genesarets sjö”.

En stor del av Marielundskyrkans lokaler upptas emellertid av kyrkans ”vardagsaktiviteter”. Här finns flera grupper ”Kyrkans barntimmar”, juniorgrupper, kyrkskola (gamla söndagsskolan) och övriga ungdomssamlingar. Södergruppen har här sina arbetslokaler i det fina klubbrummet med dess öppna spis och charmfulla inredning. Icke direkt kyrkliga grupper har också hittat hit och får gärna hyra i den mån lokalen är ledig. En öppen hyrespolitik bedrives i enlighet med kyrkorådets intentioner.

Marielundskyrkan är centrum i ett distrikt, som omfattar omkring 6.000 personer. Distriktspräst är nu kyrkoadjunkt Curt Lundin. Det råder väl ingen tvekan om att ju mer Östersunds församling expanderar, desto viktigare blir det att få nå de skilda delarna av församlingen med lämpliga lokaler, småkyrkor eller vardagscentra, med väl försedda lokaliteter och med intresserade medarbetare.

Som värdinna för anläggningen fungerar fru Margit Söderström sedan starten 1969. Kyrkvärdar är fruarna Anna Håkansson och Tyra Selander samt hr Egon Söderström.

 

 


När bussen kom till Östersund
Av Ragnar Bohman

 

Bilismens barndom i Jämtland

Även om det i Jämtland fanns en och annan bil redan de första åren efter sekelskiftet, så dröjde det till 1910, innan Östersund hade någon egentlig bilpark. År 1912 lär det ha funnits tretton bilar i staden, varav åtta stod till tjänst med personbefordran. Tillstånd att ”idka yrkesmässig ej regelbunden automobiltrafik” söktes som regel av redan befintliga häståkare, handlare och gästgivare-källarmästare. Samma år, alltså 1912, fanns ett trettiotal tillstånd beviljade inom länet. Ofta passade bilköparen på att begära tillstånd att få bedriva sådan automobiltrafik, så snart bilen inhandlats. Han resonerade som så, att ett tillstånd kunde vara bra att ha.

Exakt hur många bilar, som fanns i länet år 1912, är svårt att få fram. Många av de vagnar, som fanns här, hade köpts från Stockholm eller annan ort och var registrerade vid ankomsten till länet. Tydligt är att man i länets bildiarium endast införde motorfordon, som inregistrerats här. Detta är förklaringen till de många A-registrerade bilarna på gamla foton.

För varje bil fordrades att föraren skulle ha ett särskilt tillstånd att framföra vagnen. Ofta var bilägaren själv inte utbildad förare utan hade att tillsätta förare försedd med tillståndsbevis att föra just hans fordon. För att tillståndsbevis skulle kunna utfärdas, måste föraren i sin tur inneha dåtidens körkort, så kallat kompetensbevis. Sådant bevis utfärdades av tillsatt bilbesiktningsman. Ofta var denne en maskiningenjör vid järnvägen eller någon större industri. Vårt läns förste bilbesiktningsman, förordnad av länsstyrelsen år 1907, var dåvarande ingenjören vid S.J. i Östersund Tore Möller.

Beträffande kompetensbevisen blev det bestämt att dessa hos länsstyrelserna skulle utbytas mot körkort. Detta gjordes i början av 1917. Körkorten blev numrerade i den ordning utbyten skedde. Därför säger inte körkortets nummer något om tidpunkten då innehavaren för besiktningsman ”undergått prövning av sin kännedom om automobilens konstruktion, skötsel och manövrering” och på grund därav förklarats kompetent.

Karl Elving Bohman

Den blivande bussägaren i Jämtland, K. E. Bohman, fick 1912 första kontakten med Norrland. Efter att ha genomgått ing. Skånbergs motortekniska skola på Kungsholmen i Stockholm fick han omedelbart anställning som montör och chaufför hos Gjestvangs Bilaffär i Stockholm, generalagenten för bland annat Ford och Benz. En vårdag 1912, då han var sysselsatt med översyn av prins Eugéns Benz på Valdemarsudde, kom bud, att Bohman omedelbart skulle resa upp till Sundsvall och där se över en nyinköpt Ford, som ägdes av disponent Flygt vid Johannesbergs bryggerier. Bohman blev kvar i Sundsvall över sommaren och anställdes på Flygts bil, Vivinus. Det var då den enda bil, som trafikerade Sundsvalls gator. Flera sundsvallsbor, däribland den legendariske källarmästaren Oscar Knaust, passade nu på att av stockholmschauffören Bohman få vägledning i konsten att framföra ett motorfordon.

När hösten kom, ställdes bilen upp för vinterförvaring, och Bohman återvände till Stockholm och Gjestvangs. Där blev det åter körningar i huvudstaden, demonstrationer av bilar, träning av förare samt verkstadsarbete.

Så kom på våren 1913 åter bud från Norrland. Nu var det källarmästare O. B. Lindblom i Östersund som behövde hjälp med sin bil, en ford A 1755, inköpt 1912 från Gjestvangs. Bohman reste upp, och snart var bilen på Stadskällarens gård i ordning. Första provturen gick upp till Stocke på Frösön. Utsikten därifrån gjorde ett så överväldigande intryck på den smålandsfödde montören, att han beslöt att om möjligt bosätta sig i Östersund.

Året därpå, 1914, är K. E. Bohman, född i Vireda församling Jönköpings län, tillbaka i Jämtland.

Resurserna att skaffa egen bil var ännu för små. Första anställningen blev på Hlotell Standard, där han körde hotellets Studebaker till dess kriget bröt ut. Åren 1915—16 var han chaufför på Grand Hotell, där han körde deras bil Protos. Kriget försvårade alltmer bilismens frammarsch. Bilar måste ställas upp, då det blev smått om däck och drivmedel. Bohman startade därför en mindre reparationsverkstad i en källarlokal på Köpmangatan 10. År 1918 köpte han sin första bil, en Vivinus.

Östersund får droskstation

Inför utställningen i Östersund sommaren 1920, då man väntade många besökande, godkände magistraten i mars samma år, att tolv fasta droskrättigheter skulle inrättas med en gemensam uppställningsplats för bilarna på Stortorget. K. E. Bohman blev en av dessa första, som skulle inom staden bedriva yrkesmässig trafik. De första droskägarna bildade nu Östersunds droskägareförening. Första droskstationen uppfördes i sydvästra delen av torget.

Här kan nämnas att Bohman, som nu hade tre bilar, ensam placerade två av dem vid Nytorget utanför Teaterkaféet. Så småningom överfördes droskbilarnas huvudstation till en byggnad på nuvarande Thulehusets tomt vid Nytorget. Den första stationen på Stortorget blev sedan ”filial”.

Bilismens utveckling gick nu snabbt framåt. Fylld av intresse och entusiasm för allt som rörde bilar och mekaniska ting, hade ”K-E”, som han allmänt kallades, onekligen skaffat sig god kännedom om motorfordon. Under åren i Stockholm och vistelse i många sydsvenska städer hade han tidigt insett bilens framtid. Medan man i Jämtland på sina håll byggde nya kyrkstallar, började smålänningen ”K-E”, som en av de första i landet, redan vintern 1920 planera för en buss i regelbunden stadstrafik. Den skulle givetvis framföras i hans nya hemstad Östersund.

Bussen kommer

Vårt land anses som ett föregångsland på bussområdet. Redan 1899 gick Sveriges första motorbuss i stockholmstrafik. ”Bullerbussen”, som den kallades, förbjöds dock efter ett par veckor, då dess järnhjul höll på att skaka sönder Drottninggatan. Samma år kunde man i Svenska Dagbladet läsa om hur en Daimler automobilbuss med järnväg avsänts till Jämtland för att tillsammans med en stor lastautomobil insättas i trafik mellan Krokom och Laxviken. Fordonets vidare öde är ej till fullo klarlagt. Dock tycks hela företaget kommit av sig. Enligt en annan tidningsnotis var en automobilbuss planerad att debutera i Östersund redan 1910, men den gick sönder redan vid provturen och ”linjen” ned- lades. Att med de äldsta stora tunga fordonen på järnhjul bedriva någon form av trafik på dåtidens jämtländska vägbanor måste ur flera synpunkter ha varit ett hopplöst företag.

År 1920 var förhållandevis många bilar inregistrerade runt om i länet med tillstånd att ”idka yrkesmässig, ej regelbunden trafik”. Detta innebar dock något annat än ”regelbunden linjetrafik” med automobilbuss. År 1921 fanns det första fordonet med sådant tillstånd i Östersund.

Inför östersundsutställningen 1920 behövde K. E. Bohman en ny bil att sätta in i trafiken. Vid besök i Småland på nyåret 1920 köpte han tre fordon, dels en ny Opel personbil, en lastbil av samma märke samt en gammal tysk krigsambulans. Efter kriget infördes i Sverige en massa utskottsmateriel, och denna ambulans hade hamnat i Tranås. Personbilen och ambulansen togs genast per järnväg till Östersund.

Nyssnämnda lastbil skall här få en kort historik. Efter att ha försetts med nytt flak och justerats upp kom den våren 1920 till Östersund åtföljd av K. E. Bohmans yngre bror David, vilken för övrigt även han senare skulle bli bussägare i Jämtland. Även om gjutare Wickenberg långt tidigare prövat en lastbil med järnhjul i Östersund, så var denna Bohmans moderna Opel lastbil med gummihjul något nytt. ”K-E” berättar att han, för att inför Import AB K. J. Karlssons chefer demonstrera bilens kapacitet, begav sig ner till S.J.:s lastkaj och därifrån genom staden och uppför Stortorget med sin Opel fraktade tusen kilo mjöl till firmans lager. När lastbilen snabbt och med lätthet drog iväg med lasset, väckte detta förundran.

Kort därefter sålde Bohman lastbilen till John Pettersson i Boggsjö, sedermera Stugun. Som förste lastbilsägare fick denne i maj 1920 tillstånd att ”inom Jämtlands län idka yrkesmässig, ej regelbunden automobiltrafik”. Denna Opel lastbil och den tidigare omnämnda ambulansen ”Durkopp” kom var och en på sitt område att bli jämtländska ”pionjärer”. Lastbilen blev först i Jämtland att framföras med länstrafiktillstånd, och den snart ombyggda ambulansen blev den första buss, som fick tillstånd att gå i regelbunden linjetrafik.

 

 

Östersund—Brunflo

Jämsides med droskrörelsen, som Bohman nu bedrev med tre bilar, byggde han på våren 1921 om ambulansen till ett bussliknande fordon. Skåpet togs bort och över flaket byggdes på järnbågar ett brädtak belagt med oljad presenningsväv. Sidorna var öppna men kunde vid otjänlig väderlek täckas genom nedrullade sidostycken av väv. På flaket fanns långbänkar längs sidorna. En järntrappa med ledstänger var fastsatt baktill och gjorde det bekvämt att äntra ”bussen”.

Den 4 maj 1921 beviljades K. E. Bohmans anhållan om att med sin bil av märket Durkopp från Bielefeld i Tyskland få ”mellan Östersund och Brunflo stationssamhälle idka yrkesmässig, regelbunden automobiltrafik”. Den första busslinjen knuten till Östersund var nu ett faktum. Bussen, eller turbilen, hade sin hållplats på nedre nordvästra hörnet av Nytorget, varifrån routen startade snett över torget mot Teaterkaféet ut genom Repslagargatan, nuvarande Rådhusgatan, och fram till Brunflovägen, som den följde ut ur staden.

Turlistor skrevs ut och sattes upp efter vägen. Det blev snart en hel del resenärer. Brunflo var ett livligt stations- och industrisamhälle. Gusta stenhuggeri hade många anställda, som särskilt på lördagarna anlitade turbilen. Bönder och sommarstuguägare satte värde på förbindelsen, eftersom järnvägen hade få anhalter på sträckan. Ope station byggdes för övrigt först ett par år senare.

 

 

Den 20 juli 1921 skrev Östersunds-Posten följande:

En turbil till Brunflo Sedan en tid har en bilomnibus insatts å vägen Östersund—Brunflo o. retur. Bilen rymmer ett 10-tal personer och dess avgångstider äro från Östersund 8 f.m., 3 och 7 e.m. och från Brunflo 9 f.m. 4 och 8 e.m. Taxorna äro från Östersund räknat till Odensala 1:—, Torvalla 1:50, Optand 2:— och till Brunflo 2:50. Bilen startar vid Nytorget. Passagerarfrekvensen är förklarligt nog rätt så stor och ökar undan för undan. Företaget är mycket lovvärt och förtjänar allmänhetens uppmuntran.

Bohman berättar, att han själv satt ombonad i sin förarhytt och genom en glasad öppning i väggen hade kontakt bakåt med resenärerna. Till en början var passagerarutrymmet helt öppet bakåt, varför det var besvärande med allt damm, som drogs in. Bohman minns hur en handelsresande, iförd mörk kostym och med många koffertar, en dag tog turbilen för att ha uppackning på Brunflo Gästgivargård. Vägen var dammig. Vid ankomsten till Brunflo uppenbarade sig resenären vid förarhytten, grå i ansiktet av damm och likaså över kostymen, därtill arg som ett bi, utbristande: ”Se, hur jag ser ut! Nu måste jag bada, innan jag kan ta emot kunder”. Snart byggdes bilen igen baktill och försågs med en glasad dörr. — Vid ett tillfäle lär en gumma i Ope ha yttrat: ”Nu går de’ bra för Bohman, han står uttaför å kör.”

Bussen gick sina regelbundna turer till Brunflo, men redan samma år gjordes även enstaka beställningsturer ut till Frösö läger. Dessa två platser tycktes ”K-E” mest lönsamma och värda att satsa på som yttersta punkter i en planerad stadstrafik.

Året därpå, den 29 juni 1922, erhöll Bohman resolution att med sin Durkopp Z 627 även få ”idka yrkesmässig, regelbunden trafik” på sträckan Östersund— Frösö läger samt Östersund—Vallsundet. Spårvägar hade åren 1900—1910 anlagt i åtskilliga städer. K. E. Bohman planerade nu ett omfattande trafiknät av busslinjer täckande stadens och Frösöns behov.

Odensvik—Öhnet

Som chaufför på brunflobussen hade ”K-E” då och då anlitat bilmontör O. A. Andersson, Östersund. Inför möjligheten att med två bussar trafikera ytterområdena, centrala Frösön och Odensvik blev det nu så, att Bohman och Andersson beslöt att tillsammans begära tillstånd att få insätta var sin buss, som skulle gå i skytteltrafik på sträckan och ha sin mötesplats på Stortorget. På nya Ford lastbilschassier byggde så de två chaufförerna egenhändigt var sin likadan kaross. Bussarna Z 732 och Z 884 var färdiga på hösten 1922, och med resolutionerna på fickan började nu de båda kompanjonerna busstrafiken på sträckan Odensvik—Öhnet.

Följande utdrag ur en sådan resolution säger en del om problemen i bussarnas barndom: ”Om för trafiksäkerheten farliga skador direkt eller indirekt förorsakats av för tung belastning, oförsiktig körning, för svag konstruktion eller bristande underhåll dessa skador skola genom sökandens försorg ofördröjligen avhjälpas på sådant sätt, att trafiken i övrigt kan obehindrat fortgå och varje fara för olyckshändelse avvärjas, och skall så snart ske kan underrättelse om förhållandet lämnas vederbörande landsfiskal för vidtagande av nödiga reparationsarbeten.”

I ÖP kunde man den 17 oktober 1922 läsa följande:

”Busstrafik Östersund—omnejden Tvenne kupébilar insättas den 1 nov. på routen Odensvik—Öhnet via Stora torget. Det har länge varit ett önskemål att genom snabba och billiga kommunikationsmedel förbinda de mera avlägsna stadsdelarna och de tätare bebodda förstadssamhällena med Östersunds centrum. Planer på att anlägga spårväg ha då och då varit å bane men måst skrinläggas på grund av de beräknade stora kostnaderna för dess realiserande. Bland annat har ett väl planerat och i detalj förberett projekt för spårväg mellan Östersund och Öhnet, huru stora fördelar det än kunnat bjuda, måst uppgivas med tanke på svårigheten att få anläggningskapitalet räntabelt.

Nu ser det emellertid ut som om denna trafikfråga skulle komma att ordnas på enskilt initiativ. Hos magistraten har nämligen herrar Elving Bohman och O. A. Andersson begärt tillstånd att anordna reguljär persontrafik å den 6 km långa linjen Odensala—Stora torget—Öhnet med hållplatser här och var i de stadsdelar, som passeras.

Det är meningen att omkring den 1 nov. i år öppna routen med tvenne kupébilar, vardera rymmande 12 personer. Bussarna skola varje heltimma avgå från resp. Odensvik och Öhnet med mötesplats varje halvtimma å torget. Biljettpriserna torde ej komma att sättas avsevärt högre än de för spårvägar gällande.”

 

 

Slutstationen på Frösön var vaktstugan vid infarten till Frösö sjukhus, och i Odensvik höll bussen på Brunflovägen utanför repslagare Gunnarsson fastighet. (Dagens gatunamn Repslagarstigen anknyter till detta repslageri).

Året därpå, alltså 1923, kördes även regelbundna turer till Vallsundet och Frösö läger.

Utöver bussarna hade ”K-E” kvar sina tre droskbilar. Brunflobussen hade han byggt om hemma på K.F.U.M:s gård. ÖP skriver: ”Bussen har under vintern ombyggts i stil med dem, som trafikera Odensvik—Öhnet och är numera synnerligen bekväm att åka i.” Även om ”K-E” var fäst vid sin brunflolinje och visste att den hade framtiden för sig, så beslöt han sig för att sälja den. Som stadsbo ville han satsa på stadstrafiken. Hans chaufför C. H. Asplund övertog linjen och i november 1923 förekom det första ärendet, när det gällde överlåtelse av ett tillstånd. Redan 1924 bytte linjen åter ägare, då Asplund sålde till Per Nilsson, Brunflo.

Bussar från Englund & Kjelsson

År 1924 inköptes från Knut Wiklander, Östersund, två nya, större Fordchassier, s.k. ”Olsson förlängning”, och på dessa byggde Englund & Kjelsson, Östersund, nu två likadana karosser. Det blev små trevliga bussar, som vardera rymde 18 personer. Skinnklädda säten var placerade så, att på ena sidan om gången var plats för en person och på andra sidan för två. Uppvärmningen inne i bussarna var ett problem. Till en början skedde detta med hjälp av avgasröret, vilket var grovt och fördes upp genom golvet och in i bussen. Efter någon extra krok under ena bänkraden försvann det åter under bussen och ut genom

 

 

ljuddämparen. I senare bussar övergick man till uppvärmning med element, som fick sitt vatten uppvärmt av bilmotorn. Många konstruktioner och knep lanserades på dessa stadsbussar och togs sedan ofta upp av andra bussägare och karosseribyggare.

På takets mitt var en s.k. lanternin uppbyggd. Denna fyrkantiga glasade påbyggnad gav mer ljus i bussen men även möjlighet till ventilation genom de små fönstren. Det blev även högre i tak inne i bussen.

På hösten 1925 flyttade Bohmans kompanjon O. A. Andersson söderut, och Bohman drev sedan stadstrafiken ensam. Anderssons buss på Vallsundet—Frösö läger övertogs av Johan Olofsson.

David Bohman och Johan Berg börjar

År 1924, den 12 december, stod två bussar placerade på översidan av Stortorget utanför Martin Steens bokhandel. Det var den dagen då David Bohman och Johan Berg, tidigare chaufför hos ”K-E”, startade sin linje Lugnvik—Östersund—Lillänge. Bussarna var välbekanta för stadsborna, eftersom de var de första Ford-bussarna, som gått på linjen Odensvik—Öhnet och nu inköpts från ”K-E” och Andersson. David Bohman, senare bussägare i Hackås, berättar att han minns, att på premiärdagen öppnades även den nya makadambelagda Ås- vägen förbi Havremagasinet.

Åren 1923—25 växte busslinjer upp som svampar över hela landet, inte minst i Jämtland. Utanför Östersund låg en vidsträckt landsbygd, som väntade på trafikförbindelser med sin länsstad. Gods och resenärer saknades inte. Invånarantalet i länet var totalt större än i dag medan antalet stadsbor endast var cirka 14.000.

Den första postdiligensen i Jämtland kom den 15 december 1924 in till staden på sin första reguljära tur på linjen Ragunda—Östersund—Ragunda.

Bohmans bussar växer

”K-E” sökte och fick tillstånd att trafikera allt fler linjer. Bussar sattes in på Hornsberg, Berget runt, Hornsberg—Solliden med ringlinjen Prästgatan—Gränsgatan—Storgatan, och resolution erhölls att trafikera sträckan Frösön—Rödön —Nälden—Ytterån.

Vagnparken måste fortlöpande förnyas och utökas. Fortfarande gick dock som reservvagn den ombyggda Protos 1913 — den bil, som Bohman kört 1915— 16 på Grand Hotell i Östersund. Fordkarosserna flyttades 1926 över på nya Chevroletchassier. Samma år köptes även ett par nya Dodgar, Graham Brothers. En vårkväll 1929 kom K. E. Bohman och hans montör Kalle Zander hem till Östersund med var sin buss av märket Brockway. Många nyfikna samlades på K.F.U.M:s gård och beundrade dessa nya amerikanska vagnar, som representerade det absolut modernaste på bussområdet. Karosserna, med vikdörrar både fram och bak, var byggda av Järbo karosserifabrik.

Här i länet fick bussarna då vara högst 185 cm breda. Möjligen berodde detta på den smala Oscarsbron. I varje fall måste Brockwaybussarna, som hade dubbla bakhjul, byggas om, eftersom de var ett par centimeter för breda. Det blev dyra centimetrar. Dessa bussar utrustade man med långbänkar för att göra dem rymligare. Minnesgoda stadsbor minns de två robusta blå bussarna, som under många år gick på linjen Odensala—Öhnet. Ändstationerna var nu flyttade till Jägarhyddan på Frösön och affären i Odensala.

År 1929 tillfördes Jämtland sin första specialbyggda turistbuss, en Dodge Graham Brothers, Sedan. Karossen var byggd av Bröderna Hägglund i Örnsköldsvik efter Bohmans idéer och önskemål. Den tog 23 personer. För varje säte rymmande fyra personer fanns en separat dörr och baktill ett något större utrymme, ”sällskapsrum”, med bänkar placerade längs väggarna. Bussen var trivsam att åka i och gav intryck av en jättestor personvagn.

Den sista i raden av de bussar Bohman inköpte levererades 1933 och var en modern ”framstyrd” G.M.C., som rymde 35 personer. Under en dryg 10-årsperiod hade stadsbussarnas utveckling gått från den lilla bussen för 10 personer fram till denna moderna ”stockholmsbuss”, som, då sensationellt, hade motorn delvis inne i bussen.

Här kanske skall tilläggas att ”Bohmans bussar” alltid hade sin huvudsakliga uppställningsplats nedanför Stortorget. Där låg också K. E. Bohmans busskontor i fastigheten Storgatan 16.

När bussarna inte gick i trafik, stod de uppställda på K.F.U.M:s gård, dåvarande Kyrkgatan 30 i kvarteret Traktören. Redan i mitten av 20-talet började Bohman söka en lämplig tomt, på vilken han ville uppföra en tidsenlig garagebyggnad. Är 1927 köpte han av J. P. Hård hörntomten Storgatan 63 mot Gränsgatan i kvarteret Brandenburg. Den stora tomten hade legat orörd sedan 1887, då därvarande Järnvägshotellet brann ned. Här uppförde nu Bohman, med inflyttning 1931, en kombinerad garage- och bostadsfastighet i två våningar (så småningom Godscentralen). Det blev stadens då största garage med 8 garageplatser för bussar samt verkstadslokal.

Vintern utan garage innebar för ”K-E” och hans medhjälpare kalla, svår- startade bussar, som från K.F.U.M:s gård bogserades ut i Törnstensgränd och

 

 

sedan rullstartades på sin färd ner mot Strandgatan. Halka och plogning av vägar hörde vintern till.

Våren var tiden för översyn. På gården spändes presenningar upp, och under detta ”tält” målades bussarna i den mörkblå färg, som kännetecknade ”Bohmans bussar”. Doften av fernissa och billack var ett säkert vårtecken i kvarteret.

Sommaren var gruppresornas och turistresornas tid. Åren 1928—1932 hade Bohman ett gott och intensivt samarbete med Svenska Turistföreningen. Varje vecka under sommarmånaderna mötte han Tåghemmets resenärer vid stadens Centralstation. Det var något av parad då 3—4 bussar, ibland flera, körde Storgatan ner till stationen med ”K-E” i sin Chandler personbil i täten. Bussarna svängde upp och som gammal militär ville ”K-E”, att dessa skulle stå vända mot stationshuset i noggrann ”rättning”. Turisterna skulle mötas av chaufförer i oklanderliga svarta uniformer. Knappar och mössmärken var i vitmetall och prydda med stadsvapnet. Bussarna tog turisterna med på en rundtur i staden och ut på Frösön. Som en av guiderna på dessa ”rundtursbussar” tjänstgjorde ytteråfödde Gösta Olander (sedermera i Vålådalen).

Bohmans gamla räkningskopior från 20-talet kan berätta mycket om vad som hände i tiden. Bussar förhyrdes av sångkörer, teatersällskap, fotbollslag, begravningsföljen och för skolresor, invigningsfestligheter och mycket annat. Regementena hade inga egna bussar utan hyrde ofta sådana för transport av musikkåren eller vid speciella tillfällen som vid utryckning till skogsbränder, skjutövningar etc. Rabatthäften införde Bohman redan 1922. Reklamskyltar fanns på hans bussar 1927, och regelrätta skolskjutsar anordnades redan i mitten av 20- talet.

Turistresor till Åre—Tännforsen

Den specialbyggda turistbussen har tidigare beskrivits. Sommaren 1929 började den sina turer till Åre och Tännforsen. Priset för resa från Östersund fram och åter inklusive frukost och middag på Grand Hotell i Åre var 14 kr. Som guider på dessa populära resor tjänstgjorde omväxlande följande kända östersundsprofiler: fil. lic. Algot Holmqvist, rektor Gottfrid Högberg och disp. Nils Zetterström. Att höra den sistnämnde vid Duvedsmonumentet berätta om karolinernas marsch över fjället var bara det värt resan.

”K-E” har alltid varit intresserad av natur och historiska händelser. Kanske var det inslag av blåögd idealism, som fick honom att på vintern 1930 söka tillstånd att med sin turistbuss göra turer Östersund—Stockholm och Stockholm —Åre. Bussen skulle färdas genom Dalarna, besöka historiska platser och på hemvägen gå längs Indalsälven. Resolution beviljades att ”inom Västernorrlands, Gävleborgs, Kopparbergs, Uppsala och Stockholms län samt Stockholms stad mot ersättning tillhandahålla allmänheten automobil för personbefordran”. Även om alla länsstyrelser gav sitt samtycke, kan följande landshövdingesvar vara av visst intresse: ”Vad först beräffar behovet av en sådan turistroute genom Uppsala län kan jag för min del icke finna att något nämnvärt behov föreligger. Att i en skakande omnibus sträckåka över en route som, frånsett Uppsala stad och dess närmaste omgivningar, icke skulle erbjuda några fler karaktäristiska och ur olika synpunkter särskilt intresseväckande sevärdheter än som här bleve

 

 

fallet vad Uppsala län beträffar, synes mig vara att ganska hårt fresta tålamodet och uthålligheten hos en turist så mycket mer som sträckan Stockholm— Uppsala—Sala, som synes vara en för turistresan mindre intressant del, så avsevärt bekvämare kan beresas med de omedelbart invid vägen gående tågen.” Svaret tyder på att ”K-E”, nu som många gånger förr, var tidigt ute. Men tiden var tydligen ännu ej mogen.

Svenska Turistföreningen var dock mer framsynt och skrev uppmuntrande: ”Vi hoppas att Ni kommer att fullfölja Edra planer, då routen bör bli av stort värde för turisttrafiken.”

Några turer på Stockholm blev det dock ej. Det av Stockholms stad beviljade tillståndet innebar även, att Bohman skulle deltaga i kostnaden för anläggandet av hållplats på Jarlaplan. Omkostnaderna blev för stora. Tiderna började för övrigt redan bli hårdare.

Initiativkraft och hårt arbete

Trafikbilarnas och bussarnas frammarsch över landet var fylld av sjudande pionjäranda. Vedermödor i alla former saknades minsann inte. Men trots detta kände de, som deltog i uppbyggnadsarbetet, ofta stor glädje och tillfredsställelse. De fick pröva allt nytt, som kom fram, deras uppfinnarförmåga fick utvecklas, och de var ibland kanske först på något område. Branschen krävde initiativkraft och därtill lust och förmåga att arbeta hårt.

Kraven på flera turer växte år från år. Ambitioner fanns hos bussägaren att skaffa de allt modernare vagnar, som kom fram. Vid dåliga tider, med svåra låneförhållanden i banker, var det bara att arbeta vidare och hoppas på ökat trafikunderlag och ljusare tider. De svåra åren i början av 30-talet med stor arbetslöshet var en påfrestande tid för bussägarna, särskilt då för den, som bedrev enbart stadstrafik. Med sina kortare färdsträckor blev givetvis en sådan trafikform mer sårbar. Den 29 juli 1935 ombildades firman till AB Bohmans bussar, som drevs fram till 1939, då K. E. Bohman lämnade företaget. Den 15 sept. samma år inregistrerades Östersunds Omnibuss AB.

Denna uppsats om hur bussen kom till vår stad för drygt femtio år sedan, har ofrånkomligt huvudsakligen behandlat min fars arbetsinsats. Jag har efterträvat objektivitet men vill som avslutning uttrycka min stora beundran för hans och hans kollegors många gånger otacksamma pionjärgärning.

Östersunds förste bussägare är idag nära 87 år och bosatt i Ytterån. Precis 60 år har förflutit, sedan han som Gjestvangs fordmontör första gången kallades till Östersund. Sedan dess har K. E. Bohman genom alla år varit Jämtland trogen.

 

 

Ur Östersunds stadsarkiv

Fortsättning från årsskriften 1972 av Borgerskapets protokoll 1795—1825.
Tolkningen har verkställts av landsarkivets tjänstemän.

1825 Martii d. 5. Var enhällig samankomst med stadens Jnnevånare, då nedannämda ämnen förehaddes.

1 :m uplästes Rest Längden på Undsättnings Spannemålens Låntagare och granskades säkerheten så hos Cautjonisternerna som hufvud männen anmärktes för Handl. Hallgren att han begärt Sessjon och Cautjonärst tillsagd att ansvara Skrädd. Dann Död och Cautjonisterna tillsades betala. Häradsskrifv. Rödeen ärkjände skulden af H:r Mag Zinf. Amneus trodde vara betalt Joh. Thelberg ansogs osäker för Hallgrens Cautjon tillsades att skaffa en ny Cautjons man el. för summan lämna inteckning; E. G. Thelberg tillsades skaffa 2:ne nya Cautjonister eller lämna in Spannemåhl istället. Fältväbel Hoffner har Maj: Sandman Cautjonist som förmodeligen åtagit sig ansvaret så länge han hadde befattning med hans Löhn men Sandman afgädt från Regementet.
Wacktm. Björckebom upviste qvitto af T Amnäus af d. 6 Aug. 1822 på inbetalt Rdr 29. 15 sk. Banco:
Dagverk. Moberg tillsades skaffa en Cautjonist i Hallgrens ställe el. genast betala.
Wästbergs skuld Rdr 2.44. sk. B ätog sig H:r Stads Pred Ocklind att ansvara för betalningen
Anna Eklund upviste T Amneus qvittancer på 1 Tunna Korn i fult måhl d. 13 Juni 1823. det andra qvitto 23 kappar i fult måhl d. 7 februar 1824.
H. Fryckbom Död och Cautjonisterna tillsades betala och bevaka sin rätt vid Brunflo Ting.
Löjtn. Adlerbjelke vistas i Skåne men Cautionisterna finnas här i staden.
Wacktm Wiberg Römdt från Landet Men Cautjonisterna lefver.
Magn Perman erkenner skulden men äger genfordran som Controlleur uti 33 dagar å Rdr vid mätningen å Magazinet 1822.
Jonas Anderss. frånvarande, och tjänar hos Eric Larsson i Tjernåsen, dass Cautjonisterna okände härstädes vederhäftige alla öfriga Låntagare ansågos säkra för sina Låhn.

2:do uplästes de äldre Restlängderna och ärhindrades de närvarande som ännu voro ganska fä att om någon tvifvelsmåhl upstod skulle innan den 16 Mart. quittancier eftersökas för att då kunna upvisas. Utdrag af protocollet hållit med Stadens Jnnevåner uti enhällig saman
komst till följe d. 5 Martii då Rest Längder uplästes på undsättnings spannemåhls Låntagare från Krono MagaZin 1821 et 1822 och granskades säkerheten så hos Hufvudmännen som Cautjonister enligt följande anmärkning Handl. Hallgren som begärt Sjessjon blefvo Cautjonisterna tillsagda ansvara och vid proclama dagen sig inställa och bevaka sin rätt.
Magnus Perman ärkjände skulde beloppet men trodde sig hafva genfordran inneståände för 33 Dagar då han som Controlleur å Krono MagaZinet öfvervar inmätningen af ankomande spannemåhl ifrån Sundsvall.

Utdrag af Protocollet hållit med Östersunds stads Jnnevån uti enhällig samankomst d. 5 Martii 1825. Till följe af Konungen Respective Befatt. Hafv uti enhällig samankomst Skrifvelse af d. 19 Februari angäände Districkt MagaZines inrättand för Östersunds Stad, — uplästes ett transumt af Kongl.
Maj:ts i ämnet meddeldte Nådiga Bref den 17 Mars 1824 och företogs i anledning deraf öfverläggningen huru samma Magazin till framtida nytta borde bildas då Stadens invånare enhälligt öfverenskomm.

3:tjo uplästes Kongl. Maij:sts nådiga brefv i ämnet till Kongl. Bef. Hafvaren af d. 17 Martii 1824 om Districks MagaZin inrättning i Östersund varvid Borgerskapet insåg enhälligt nyttan häraf och önskade värkställigheten

4. uplästes för Borgerskapet att de Rdr 700 B. som voro insatta i Ränteriet blifvit utagna och utlånta mot Reverserad säkerhet enligt lilla Journahlen och i dag ärhöll Garfv E. G. Thelberg af sama medel Rdr 300 Banco på Lånesedel.

5. Borgerskapet beslöt att medtala T. Biberg att åtaga sig förvaltningen med Kyrckan medel genom stamboker.
upläst och ärkändt intygar Östersund d. 5 Martii
J. Wedin A. Ocklind gen. Perm. Sam Perman, J. S. Biberg gen. Wedin J. Söderlund gen. dito Eric Sahlstedt, H. Strömb. gen. Wedin A. Zetterberg E. G. Thelberg, Granström Lindström Moberg Liungberg, Sundström H. G. Björckebaum S. Fahlström, Eric Bräckberg J. Thelberg Milde J. Hallgren, J. Swensson P. Wallberg H. Harman Pehr Ehrsson, P. Moberg A. Kinlund gen. Moberg N. Westerlund

1825 Martii d. 7 medtalades Färgarn Fjellman att som Ordningsman i sydvästra delen af staden efterträda Handl. Liström, som nu ligger sjuk — och oftast frånvarande
Skedde hos T. Liström

1825 Aprill d. 2. förrättades Auctjon på Torg Gödningen och såldes efter Högsta budet till Hr Lands Secreter: Winter för Rdr 3 Rgs. d. 8 afsklckade till advocatfiskals Embetet i Kongl. Comercie-Colleg om Handl och Handtvärken.

1825 d. 5 Maij var enhällig samankomst, då nedanståände ämnen förehaddes.

1 :mo Upläst de ankom Kongl. Kungörelser

2:o Nämdes för Borgerskapet att jag igenfädt MagaZinsräkningen för 1821 et 1822 — som varit förlagd —

3. Efterfrågades Magn Pcrmans räkningar om de äro betalta som beslutadt var d. 24 Aprill 1824 — Svaret blefv af StadsCassör att några godtjord men de flästa stå qvar obetalta varför Borgerskapet enhelligt beslöt att utsätta 4:ra nya Terminer nemlig d. 30 Junii 1 :sta afbetalning, den sista Aug. den andra och october den 3:dje och December

4:de men derefter gäller varken för Cassören el. de skylldig någon ursäkt.

4:to Beslöts att vid godtjörande för Stads Predicant(en), Klockarn, Barn Morskan, StadsCassörn, sama Classificat. som förut af ålder varit bör följas efven hädanefter vid Debitering och vid reparatjon af Begrafningsplatsen, Wägstycket, Rågångs Linierna Snöplogningen skulle Fortfara, som kommer lättare att skje genom allment bidrag som hitils är att betala.

5. Alt vad Konungens Respect. Befallningshafvande vidare hadde andragit utom 3 et 4:de §§ ansåg Borgerskapet vara till Stadens säkerhet och uplysning mast bidragande.

6. På frågan till StadsCass. Wedin sade han sig intet upburit för varcken T. Rödeens skuld till StåndCassan och Glas Handl. Fryckboms skuld gen. Eric Erssons Cautjon. Beslöts att redovisning skulle skje, och medlen inkomma i StåndsCassan utan vidare drögsmåhl.

7. För Borgerskapet upgafs att jag köpt af Nämd. Eric Erickss. i Odensala en Nytt Stall för Rdr 20 Banco som kan användas till Ladugårds hus åt Stads Predicanten.

8. Borgerskapet beslöt att alla ringator millan Tomter och Kåhlhagar skulle uptagas att begagnas —

9. Ingen i staden får hysa hvarken lösa Karlar el. Qvinnor hvid bot af LandsHöfd: Embetet förut utgifna Kungörelse.

10. Ingen får undandraga sig gjöra sin skylldighet då han af ordförande i tour på kallas vid vite.
Resolverares efter upsatt formulär —

11. Får och Getter bör nu snart bort acorderas på bete för Somarn —

12. Bäcken har med våldsamhet utskurit Gatan brede vid E. G. Thelberg.

13. Ärhindras en var att efterse de Trummor som ligga öfver Rennstenarna blifva lagade att klagomåhl undvikas.

14. Mamsell Lindström bör tillsägas att efterse att Rensten uptages kring Tomten till vår vattnets afledande

15. Sandföring på Gatorna bör efter vårandan värkställes eljest skjer klagomåhl.

16. Alla som länt Tegel frän Prästbygningen bör nu anskaffa skulden eljest blifver Lagsökning.

17. Geterska för Kohna bör anskaffas.

18. uplästes StadsPred. Ocklinds kostfordringar för 1824. var icke flera än Milide närvarande.

19. StadsCassören framlade specificerad Räkningar för båda marknarna bestigan sig för Januar Stånd afgift Rdr 63. 32 sk. Rgs Martii suman Rdr 135. 40. Rdr 199 24. för uplag till Stads Cass Rdr 18. 20 och uplag och stånd mell mark Rdr 20 38 Rdr 39. 10

20. Svin kingningen bör ofelbart verkställas genast för den skada dässa djur förordsaka.

21. Ett Stånd som ingen vidkännes bör tillfalla Staden och står nu vid Ordförandes Kåhl hage och vid tillfälle utarenderas. Reparatjons kostnad har gåt öfver Ståndets värde.

22. Som Renstenar och kring Tomterna saknas på flera Ställen, bör de genast uptagas till vattnets afledande.

23. Fönster på gaflarna i Prästbygning bör anskaffas att holla Snö och Slagregn ute.

24. Brandsyn värkstäles uti slutet af Maij och Sama dag försökes sprutorna då Ordn. Wedins qvarter skall gjöra tjänst, vid biträde Trakt: Strömberg Hr Regementsskrifv. Biberg.

25. Tracktör Strömberg upgaf att Bränungen hos Brandting är så fehlacktig att han bör lagas innan någon bränning kan skje el. förbjudas
upläst och godkänt intygar
Samuel Perman. And Kindlund E. Hagberg J. Wedin, Joh. Thelberg,, E. Södergren,, Gustaf Stjernefelt,, H. Ljungberg, D:t för Granqvist, Pehr Ersson Juni och Pehr Erss. Senior, Olof Ödbom äfven för Harman och Madam Mellberg, A. Ocklund Pehr Walberg för Fiällman & EckLundg ana, Olof Lindström A. Andersson E. Moberg, SvedBerg Falström Milde, J. S. Biberg, J. Söderlund,, H. Strömberg,, G. Krook, E. G. Thelberg, P. Moberg, Jonas Sundeström, D. F. Borin, H. G. Björkebom och Dito för Svensson

1825 Maij d. 28. var enhällig samankomst då följande ämnen förehaddes och beslöts på nedanståänd Sätt.

1 :mo utses Ledamöter till Taxeringen d. 9 Junii

För Riddersk och adeln
Hr Major Stjernfeldt

Präste Ståndet.
Stads Pred: Ocklind

Borgare Ståndet
Apothek. Perman
Handl. Söderberg
Wedin
Färg. Fjellman
Hattm. Söderlund
Wangmak: Moberg
Skrädd Wallberg

Stånds Personer
Tull Jnspect Holmberg
MagaZ förvalt Amneus
Reg. skrifv Biberg

2:d upläst om Reg. Mötet

3:t Ankomätt till Borgerskapet Svensk Författnings Samling

4. Likkistorna som stå i Likhuset böra genast nedgräfvas.

5. Brandsyn infaller nästa Tisd

6. Getningen värkställes som Fort bete kan skje och antogs Pigan Jngebor Gröndahl emott. 18 sk. st. för Kohna, och som förra åren, geterskan äger vilodagar Onsdag och Söndag.

7. öfverens kom om en Qvarnbygnad med 2:ne par Stenar. Borgerskapet ansåg detta project vara öfverensstämande med Stadens Fördehl, som de nog länge önskat och väntadt. uplästes tillika en prospectus författadt af Hr Prov Med Doctor Rissler till för merande af ett Sällskap fördehlt i actjer a Rdr 10 Banco. på 20 st. person varaf hälften betalats. Supskrifbenter anteknade.

8. uplästes Instructjon för StadsCassörn enligt LandsHöfd: Embetet brefv till ordförande Beslöt, efter nu uplästa puncter. af ordför

9. Präst Lagårdens upsättände. Beslöts att mot acord med Torparen Jonas Nilsson i Odensala verkställas och måste förut de som äro skylldig Timmer cl. Bräder, tillsägas att anskaffa det fehlande på förra Bygnaden

10. StadsPredicanten anhöll om deras tillåtelse få öfvertala Borgerskapet Ordförande att holla Böhn då han anten sjuknadt el. har angeläget ärende
Beslöts enhälligt

Transport
11. Ärende Lotterna bortauctjoncres
Smeden Lindström Rdr 4 Rgs
Garfvarn E. G. Thelberg Rdr 2.24 sk D:o D:o Rdr 2.32
Skrädd Wallberg Rdr 1.24 sk Ljungberg 16 Liström 12 Wikström 12
Lands Secret. Winter 25 Inspect Holmberg Rdr 2 E. G. Thelberg Rdr 3
Sven Myran . . .
Warg Myran : .
3 lotter i Ranåsen
Björn Myran Jord stycket hos
D:o D:to
2:ne Tomter
3:ne D:to

12. Garfvarn Eric G. Thelberg åtog sig upföra en Bro öfver Bäcken bredevid hans Tomt emot vilkor att befrias från vanliga Gångled för sina 2:ne Tomt. i 10 Åhr men ansvara för Brons bestånd i 20 Åhr.

13. Fåren bör ofelbart vara borta d. 31 Maij el. instängas och plickta.
upläst och godkän
Gust. Stjernfeldt, And. Holmberg, Dt. Granqvist, Ljungberg, Jon Wedin, Er. Moberg, Er. Fjellman, Olof Lindström, El. Stadin gen. S. Perman, E. G. Thelberg, Sundström, Harman, J. Biberg, Per Moberg, Kindlund, Sam Perman, Eric Söderberg, I. Söderlund, Nils Svedberg, Hindrick Strömberg, Pehr Ersson äldre ,d:o den Yngre

1825 Junii d. 19 Junii ankom från Respect LandsHöfd Embetet Comuniccatjonsutslag på Contingent Borgarn Hofstedts ansökning om Burskapsupsägning från Östersund, som biföls med vilkor att Hofstedt skulle ansvara först för godtjörande af alla Borgerliga oneras betalande till detta årets slut —-

Maij antogs af de Äldsta Jonas Hamrin till Tracktör för den Rörelse Hustrun haft och beviljades — —. Julii d. 4. ankom från Wählofliga Magistraten i Stockholm kallelse till Handl. Söderberg som fordringsägare uti Handels Betjänten Michael Cedervalls Concours d. 8 October dätta år med T. Söderberg communlceradt d. 15 Julii samma Månad •—

År 1825. den 18:de Julii hölts efter föregången tillsägelse af Stadens tjänare, allmän sammankomst, för at höra Stadens Jnnewånare, rörande inrättande af så kallat District magaZin, thå tillstädes voro: Herr Major Stjernfeldt för sig och snickar Swensson Fahnjunkare Krook äfwen å tjenstens wägnar. Garfwaren E:G: Thelberg, för sig och Handlanden Söderberg samt Garf. Joh: Thelberg och Dir: Wikström Gördelmak: Granqwist för sig och Kopparslag. Swedberg, Tracteur Kindlund samt Snickar Ljungberg o. Hattmakar Söderlund för sig och Tracteurerne Strömberg och Hamrin. Guldsmed Westerlund. Färgare Fjellman Målare Andersson för sig och smeden Linström waktmästare Bräckberg den äldre Urmakar Norlund. waktmäst. Björckebaum för sig och Skräddaren Wallberg samt Fältwäbel Hoffner. wagnmakare Moberg ( Inspector Holmberg för sig och Hustru Anna Ekelund .Sämskmakare Ocklund samt Per Ersson den yngre w. Häradsskrifware Rödén Olof Ödhbom genom hustrun.
Wid företagande af ämnet, förelästes de närwarande, icke allenast Kongl. Maij:ts Nådiga Bref till Hr. Landshöfdingen och Riddaren v: Törne af d: 27 april detta är angående Districts Magazins Jnrättningen, äfvensom Formulairet till Contractet samt den Borgen som delägarne i Magazinet böra afgifwa, utan ock Reglementet för District magazinen i Jämtlands län, hwarefter H:r Fahnjunkare Krook företedde en Förtekning på de skyldige till Magazins fonden för ärhållen undsättnings Spannemål, med begäran, at ärhålla underrättelse huruwida de deruti anteknade personer ingingo i den nu tillärnade Distrikts magazins inrättningen, i widrigt fall skulle lånen genast indrifwas, och i synnerhet wille H:r Fahnjunkaren derigenom uplysa, huruwida en del kunde wara säkra att intagas som delägare i den nya Magazins Jnrättningen.
De nu tillstädes warande tillfrågades huruwida de wille för sig och sina principaler ingå i Districts Magazins Jnrättningen, då följande förklarade sig dertill wara beredwilliga:

1:o H:r Major Stjernfeldt är väl nögd, at ingå i den proponerade Magazins Jnrättningen, och will för egen del uttaga från Krono Magazinet 25 t:r, med förbehåll likwäl: att sedan de 10 År äro förlupne och Kronan återbekommit sin fordran, H. Majoren då eller efter den tids förlopp må äga rättighet sin egen behållnings Spannemäl i District Magazinet fritt disponera bäst honom sjelf synes.

2:do Kopparslagare Swedberg.

3:o Gördelmakare Granqvist

4:o Waktmästare Bräckberg den äldre

5:to Inspector Holmberg

6:o Sämskmakar Ocklund

7:o w: Häradsskrifware Rödén
Fahnjunkare Krook och Garfware E. G. Thelberg med flere förklarade icke kunna bestämt yttra huruwida de böra deltaga i Districts Magazins Jnrättningen för Östersunds Stadt före än de blifwa uplyste på hwars bekostnad sjelfwa Magazins Byggnaden skall upsättas, om sådant bör skje af delägarnes egne medel, eller försträckas af Stånd Cassan i hwilket senare fall eller om byggnaden upställes genom bidrag af Stånd Cassa medlen, så will så wäl Hr. Fahnjunkaren som de flere gjerna ingå i Inrättningen. Östersund Ut Supra.
A. Holmberg, Stjernfeldt, E. G. Thelberg J. Söderlund A. Granqwist, E. Söderberg H. Strömberg J. Hamrin, Björkebaum, Swedberg, Kindlund, Strömberg, Olof Jonsson E. Moberg, E. Fjellman, A. Andersson Eric Nordlund G. Krook, E. Bräckberg And. Ocklund, Rödén,, N. Westerlund, Per Ersson Anna Ekelund, P: Wikström

1825 Julii d. 25 ankom med Hr Lagm Ullberg Ett exemplar af alla författningar om Handtverken och Handeln till 2823 — af ass. Dank valdt

1825 Julii d. 29 blefv enligt Konungens Befallnings Hafvandes Kungörelse

1 :mo  af d. 22 Julii om Restransakning med Stadens Cassor till närvarande värkstäld af Hr FäldtCamerern ifrån och med 1812 till och med 1820 för Perman och provisjonelt för T. Wedin för 1823 och 1824.

2:do Stads Cassörn Wedin anhöll om afsked från dänna tjänst, och beslöts att föreslå en efterträdare, men Borgerskapet medgaf att ehuru Handl. Wedin ingen Borgen stäldt skulle ändå han med upbörd och redovisning fortfara intill dess någon annan kan fås.

3:to Efterses vilke of Tomterna äro obetalta af de nya äro otaxerade i Myran,
upläst och godkändt intygar
O. Berger Sam Perman, E. G. Thelberg Johan Thelberg, C. G. Granström Olof Ödbom, P. Amneus Pehr Moberg, Erik Moberg Strömberg Södergren, Eric Fjellman Majorskan Borin, J. Söderlund Pehr Eriksson, Eric Norlund Hamrin, Anders Kindlund, C. Mellberg

1825 Aug. d. 9 Efter skedd Kungörelse till Enhällig sammankomst, för att söka billda Ett Districht MagaZin innom Staden, utsatt att börja kl. 8 före middagen, Med flera andre Nödiga Ämnen, kunde icke något i dässa ämnen företagas då endast 6 personer utom Ordföranden kommo tillstädes, hvaraf T. Granqvist hvar anmodat svara för Kopp.
Svedberg, Tracktör Kindlund, Snickaren Ljungberg, och ordform för T. Wedin, Inspector Holmberg. Upläst och godkänt intygar upviste tillika för de närvarande, Samuel Perman att jag emotagit Rdr 20 Rgs af öds Eric Fjellman Byamen för Snöplog Lägets under- And. Granqvist stöd till Östersunds Jnnevånare H. G. Björckebaum hvilka dänna svåra vinter måst Bräckberg fullgöra Snöplog Körandet mot Åhs Wallberg skifte Olof Ödbom, Per Erickson och Sam Perman.

1825 Aug. d. 21. Var Enhällig samankomst till att söka vinna Districkt MagaZin för Östersund

1 :mo Borgerskapet hörde sig föreläsas alla de ingångna Handlingar om denna goda anstalt, och önskade kunna äga säkerhet för att kunna ingå häruti, som nu saknas då våra Egendomar icke äro Brandförsäkrade och att kunna skaffa säkra Cautjonsmän som af Konung. Respective Befallningshafvande gillades står icke i deras förmåga för de flästa som hafva Publika lån förut.

2:do uppå tillkänna gifvande att Wangmak Moberg som skjälf oftast sjuklig, genom Hindr Fryckboms och en Gamall svärmors underhöll borde åtnjuta af fattig Cassan något månateligen understöd — Beslöts enhälligt att H:r Reg. skrifv. Biberg skulle utbetala Rdr 1—24 sk. Banco från Aug. Månads början och så framgent.

3:t Utses Kyrko Råd
Hr FäldtCamr Berger
Postmast. Granström
Regementsskrifv. Biberg
Apothekarn Perman
Smeden Lindström
Garfv. Eric G. Thelberg
6 personer

4:de Borgerskapet medgaf att Garfv. Eric Gust. Thelberg inträder som Ordningsman i Roten efter Handlare Hällgren, och de 3:ne öfriga bibehålles.

Tjo äldsta äro valde bland Borgerskapet.

5. Tull Jnspect Holmberg Död
Regementssk. Biberg
Postmast Granström afsagt sig och MagaZförvaltar
Handl. Söderberg Amneus vald i stället
Dito Stadin
Dito Wedin
Wangm Moberg
Smeden Lindström
Skrädd Wallberg
Färgarn Fjellman
Garfv. E. G. Thelberg i stället för Insp. Holmberg

6. Tillkänna gafs att Tjugo Riksdahler Rigsg. (Rdr 20 Rgs) inkomit till Borg. Ordförande från Lill MarieBy snöplog Lag till Östersund som tilldelningsman. Beslöts att ofvanstäände Surna Rdr 20 skall användande till gators förbättrande åt Myran att folk må slippa fram. Dässa Medel lämnade nu till Smeden Lindström som torde hafva godheten att ombestyra verkställigheten häraf.

7. uplästes Klock. Brodds ansökning om ny Tomt som Borgerskapet afslog då de Icke kunde förändra vad de förut beslutat. uppläst och vidkjänt intyger Sam Perman, J. S. Biberg J. Wedin, Eric Fjellman J. Svensson, E. G. Thelberg A. Andersson, E. Moberg Olof Lindström och Jon Sundström

 

Ur Carl Magnus Bergs minnesanteckningar

 

 

Carl Magnus Berg, född i Kalmar 1824, död i Östersund 1881, boktryckare, redaktör för Jemtlands Tidning 1848—1881, kommunalman, förde under åren 1846 och början av 1847 en blyertsskriven dagbok, som finns i föreningen Gamla Östersunds arkiv. Därifrån följer här några utdrag, som (med reservation för feltolkningar) ger glimtar från den lilla stadens liv.

Det är sådana som i huvudsak utdragits ur dagboken; den innehåller emellertid mycket mer: anteckningar om arbetet, om väderleken, framför allt om brev till och från födelsestaden Kalmar, med långa känslosamma utgjutelser, främst om hans älskade Catharina (Storck) som dock inte tycks vara så flitig att skriva; dessutom finns en del populära verser i boken.

Det skulle naturligtvis behövas en mängd noter med upplysningar om personer och ställen, men det mesta av sådant kan man lätt finna i befintlig stadshistorisk litteratur. Fjellmanska gården, där Berg först hade sin varelse, är dubbeltomten Köpmangatan 30—Strandgatan 12.

Dagboken börjar 26 april 1846, med avresan från Kalmar med ångf. Svithiod. Efter mellanlandning i Stockholm, där han bl.a. besåg Kongl. Museum, reste han med ångf. Norrland till Gävle, där han arbetade en tid. Färden gick så småningom vidare till Sundsvall, varifrån han avreste till Östersund i sällskap med sin arbetsgivare eller kompanjon Landin.

Den 19 började jag arbetet med tryckningen af landshöfdingeämbs. kungs, samt afläggning på tidningen. Landin reste kl. 8 idag på morgonen till Gefle.
Den 17 (maj) kl. 2 på morgonen reste vi från Grimnäs och vidare till Fanbyn, Gärde, samt ankommo till Östersund kl. omkr. 12 på dagen och togo vi in på Gästgifvaregården. Jag har aldrig i min tid varit så dystert stämd som vid ankomsten till Östersund, hvilken stad dock vid närmare påseende ej kan kallas ful; den har en särdelens romantisk omgifning, hvilken är utomordentligt omväxlande, med fjell, varpå snön ligger hela året om, samt vackra åkerfällt och beteshagar med löfskog; höga med gran- och furuskog beväxta berg omslingrade af den herrliga Storsjön, hvilken af en författare blifvit liknad vid ett par byxor, hvilkas ben varit olika långa, samt af en annan vid en tupp med utsträckta vingar. Denna dag var en af de mäst tråkiga jag någonsin haft.

Den 21 (Christihimmelfärdsdag) satt jag hela förmiddagen ute på förstubron och samspråkade med min värdinna, en rätt munter flicka (född i östers, den 25/12 25), eftermiddagen satt jag inne. Den 22 började jag sättningen af Jemtlands tidning, hvilken sysselsatte mig hela dagen.

Den 24. fastän söndag arbetas ändå hela f.m. och litet på eftermiddan. Det är mycket tråkigt med det att man ej har söndagen fri; jag erfar äfven att maten är rysligt dyr åtminstone i proportion till min ringa aflöning: jag ser i andanom att jag ej blir gammal här, endast ett år vill Gud, hvarefter jag hoppas komma härifrån.

Den 25. I dag har jag rumlat med Marqvardt, ty jag har efter slutad tryckning af tidn. intet stort att uträtta.

Den 1 juni eller Annandag pingst blef jag av färgaren Holmbeck bjuden på en bäsk, hvilken bjudning jag emottog endast för mannens egen skull, ty det är en välbergad och bra karl. Sedan gick jag och Urmakare Milde i kyrkan, hvilken jag ej besökt förut, och afhörde en rätt bra predikan. På efterm var jag uppe på källaren och rumlade, der jag drack duskål med Snickaremästaren Norman fr St, Skräddardo Nygren fr do, Kakelugnsm. do Magnusson fr do. Sedan detta var

gjort sjöngo allt efter ens eget näbb och läte——————– .Då grep åter hemlängtan

mig, men genast som jag det kände fattade jag glaset och dränkte så mycket jag kunde af min saknad.

Den 2 Juni. Åter arbete och bestyr med åtskilligt kommissionstryck, allt emellanåt samtalar jag med demois. Fjellman, hvilket något skingrar ledsnaden.

7. Det är då rent förbannat att man ej kan slippa Söndagsarbetet. Söndagarna äro de tråkigaste dagarna här, då de voro merendels de roligaste i Calmar.

D. 15. I dag går jag och slår dank och har som vanligt mycket tråkigt; hade jag i Calmar haft så mycket ledigt tror jag äfven der skulle haft mycket tråkigt, emedan jag ej tycker det är något roligt att gå på däcket (?) och masa. Här bygger de och timrar så att man sig just kan förbluffad blifva, med runt timmer som är alldeles oarbetat fuskar man här i hop sina hus, hvilka ock blifva sådana att man kan köra händren emellan hvart och ett timmer, det skall vara varmt om vintern!

D. 17. Idag på morgonen inkom Emma Fjellman medan jag ännu låg och medförde nyheter ifrån Calmar, hvilket förorsakade mig glädje öfver alla gränser. Jag fick bref från ——————————————-

Den 21. Är det nu söndag igen? Jag tror det är 2ne söndagar i veckan här i Uselund; jag skulle likväl icke tro det emedan folket är dertill alltför ogudaktigt, att de skulle fira 2 sönd. i veckan. I dag ankommo till staden 8 muraregesäller, reqvirerade att bygga Länsresidenset, samt en glasmakaregesäll till Glasm. Åhström, de förra från St., den senare som är en ganska hygglig ung man, fr. Norrköping.

Den 23 eller Midsommarafton var jag uppe till kl. 3 på morgonen i sällskap med en hel mängd av Östersunds s.k. bättre flickor och lekte i en lott straxt utanför staden, der stadens källarmästare serverade kaffe, punsch, toddy och vin om man ville ha. Här kom jag i samspråk med en af Murargesällerna fr. St. Detta var en mycket städad karl, och vi språkade mycket om Kongl. Operan samt om Bellman etc.

Den 24. I dag är det midsommardagen, den mest minnesrika dag för mig från

Calmar, der jag på denna dag haft så roligt.——————- Och nu! nu går jag ensam och allena ut till (det) Skönaste dessa Jemtlänningar ha att bjuda på: Lägret med deras af Tegnér mycket besjungna Jemtlands Jägare Kompani, der jag, efter att ha gått en mil på nygjord väg, uppfylld qvartersdjupt med små kiselstenar, trött och olustig önskade mig hundra mil ifrån, och i min bedröfvelse började jag också gnola för mig sjelf ”O, du som hade vingar som foglarna ha!” och på den melodien vandrade jag åter tillbaka, efter att ha varit på lägret, der jag, efter Jemtlänningarnas påstående skulle få mycket roligt, en halftimma. Ankommen till staden blef det ännu tråkigare, emedan jag ej kunde få reda på en enda menniska, med hvilken jag kunde tala ett ord. Men nu är dagen slut, Gud ske lof.

Den 21 (Juli). I dag är det Johannadagen. En regnig och ful dag på morgonen. I dag på morgonen var det första jag fick höra att Norman, snickare i Östersund, hade rymt från staden och att han i natt hade utflyttat alla sina saker från sin boning, men som jag just då hade skilts från nämnde man, kunde jag naturligtsvis ej tro hvad man sade: emedlertid veta folket här med än något folk på jorden!

Den 22 Juli.—————- Idag har jag varit inne hos Fjellmans och druckit kaffe samt stickat täcke; afsändt bref till

D. 23. I dag har jag varit inne hos Fjellmans och gratulerat mamsellen, som heter Emma, på hennes namnsdag. Såldt 12 ex. Psalmböcker a 44s. — — — jag tror det vara lika svårt för mig att blifva stadig här som någon annanstans. — Jag drömmer vakande om både ett och annat här: ibland ser jag mig som en stilla och anständig äkta man och återigen emellanåt som en oäkta rustare, allt i andanom. Emellanåt önskar jag att jag skulle få återkomma till Calmar så fort som möjligt och återigen den andra stunden vill jag först dit om många år———–

Den 24————— Apothekar    Lignell   och    Rektor Nordqvist voro här på morgonen och bad mig göra ett aftryck af en vignett föreställande ett ångfartyg, hvil- ket dock var svårt att få (?).

D. 26.———— På aftonen var jag bortbjuden till Cantzlivaktmästaren, der jag hade ganska trefligt, emedan jag var vid ett utmärkt briljant humör och, som jag tror, rogade många af sällskapet med mitt muntra pladder, jag var på kalaset ända till fram på natten.

D. 27 Det var ganska svårt i dag efter vanligheten om Måndagsmorgonen nu stiga upp att trycka tidningen kl. 5 då jag ej gick till hvila förr än kl. 1 på natten; jag går för rästen och slår dank i dag. På aftonen var jag på Fridshem i sällskap med Fjellman och hans fästmö.

D. 28. Blåsigt och solsken om vartannat samt mulet emellanåt. Det finns här en person som är mycket ”grå” på mig för det att han inbillar sig att jag sätter horn på honom, hvilket naturligtvis ej är meningen, emedan jag tänker för mycket på henne, den älskade som befinner sig öfver 100 mil från mig,

D. 29. Utmärkt vackert väder i dag——————– . På aftonen    var jag, efter att på eftermiddagen varit och badat i Storsjön, ute på Fjellmans lott och räfsade hö. Sedan följde jag med Skr. Nygren till Odensala. Nygren tog mått till mössa åt mig i dag.

D. 30.———— På aftonen voro jag och Skr. Nygren ute och promenerade i skogen, hvarest funnos till oerhörd mängd en sorts flugor, små, randiga samt för rästen mycket besvärande insäkter. Wi voro utgångna för att plocka bär i skogen, men funno alldeles inga bär, men väl, som sagt är, en förskräcklig mängd af ofvannämnda ohyra.

D. 31.———— På aftonen var jag ute på Fridslund (?) och drack pounsch, och på hemvägen började det att åska och regna rätt duktigt; hemkommen var jag inne hos Emma Fjellman och åt smultron, hvarefter jag gick och lade mig att såfva.

D. 2. (aug.) ————– I dag har jag varit hos Glasmästare Åhström, som bjöd mig på kaffe och sedan toddy vid hvilket tillfälle jag drack duskål med den förut omnämnde Glasmästaregesällen samt farbrorskål med Mästaren sjelf, en välbehållen man. Jag har här rätt i rappet lika många bröder som jag hade i Calmar. Efter en ryslig hetta hela förmidd. körde åskan litet på efterm — — — satt jag inne hos Fjellmans och spelade kort med åtskilliga Hrr och Damer, och så tog den dagen slut. Har varit i kyrkan i dag, för 3dje gången sedan jag kom hit.

D. 3.————– I dag har jag för andra gången badat i Storsjön, hvilket var mycket svalkande i den förskräckliga värme som är rådande här, hvilken uppgår till mellan 28 och 30°, hvilket tycktes mig mycket nog. På aftonen satt jag och Nygren och samspråkade om ställningar och förhållanden vid vårt kalltoddyglas, vid hvilket tillfälle vi funno att Landin kan krångla mycket om han vill vid min afflyttning härifrån, men detta gör ingenting, jag kan väl dröja qvar här, om så blir, tills vidare.

D. 5. Warmt är det i dag utaf tusan dj-r, och jag har stått hela förm. och svettats vid kasten, under sättning på Legostadgan. Idag har jag fått bref från Dokt. Landin, hvilket gjorde mig riktigt yr af glädje, emedan han går in på att efter ett år låta mig komma till Gefle; medan ett annat från Otto Me (?) gör mig litet ondt i magen, ihty at man i Kalmar är till den grad oblyg att göra försök att taga min hjertans kär ifrån mig, det kan man säga är förbannat, men jag vill till mig sjelf och till min tröst tillägga: ”trösta dig likväl min son, en flicka får du nog någonstädes”, och sjunger härvid:

”Och vill hon mig bedra,
Ha, ha ha ha! — jag tar mig en ann, ha ha!
Har jag blott vin och bröd
En tärna* varm (och?) röd                             *Det vill säga ingen sjötärna

Lefver jag nöjd till min död!” men kommer jag en gång tillbaka till Kalmar, då svär jag att jag skall taga reda på saker och ting. Emedlertid syns det, att jag ej gör som åkarkampen, hänger hufvudet för det, utan slår på friskt mod,——————————–

D. 7.———— Vid middagstiden, just som jag sitter och äter i allsköns menlöshet, kommer värdshusjungfrun och presenterar en räkning på 14 Rd och några skilling, och jag äger så godt som ingenting. Detta var förb. näsvist gjort, tycker jag, att vilja begära penningar för det jag äter hos henne; hon borde vara nöjd med äran att få ha min höga person hos sig. Hon skulle naturligtvis urskulda sig också, hvilket hon gjorde på så sätt: ”Herms räkning är den enda vi ha kvitterat, emedan vi veta, att det är endast av herrn vi få penningar!”————————– en förb. vacker ursäkt i thy fall; jag tyckte att det var en höflig anmaning att genast få penningar. Mitt svar blef emedlertid ett löfte, hvilket jag måste, om möjligt, uppfylla, emedan jag vill som hederlig karl vara här, men hur det blir efter sedan jag varit här, det kommer an på konjunkturerna. Ännu har här ej varit någon söderlänning som ej pungslagit de här stackrarna på något; och (jag) vill naturligtvis ej vansläktas.

D. 10. Wackert väder; tryckt tidningen; varit ute med Urmakare Milde och bäskat; börjat tryckningen på Legostadgan, varit hos konditorn och druckit kaffe; äter mögligt bröd så det ryker ur halsen med smör så salt som etter. — — — D. 11. På aftonen suto Skr. Nygren och jag och samtalade om Östersunds forntida dagar, då näml. när han först kom hit, då doct. Wetterbergh ännu fanns qvar härstädes och hur mycket roligare det då var här; allt detta talade vi om med toddyglaset framför oss.

D. 14.————– Dokt. Afzelius var här och sade mig att (jag) glömde att det var banko jag begärde vid sista reqvisitionen av penningar. Härav tog jag mig anledning att skicka pojken att efterhöra om det ej gick att få de omtalade Riksgäldssedlarna omskapade till Bankomynt; få se hur det aflöper. Man säger mig allmänt att jag bör vara här öfver en vinter, emedan den som det ej har kan ej säga att han varit i Jemtland; jag måste hålla med dem, väl vetandes att det ej för mig skulle blifva särdeles godt att komma härifrån, innan vintern förlidit, och då är det ju alltid bäst att hålla god min i elakt spel. Min prejning om penningar gick utmärkt väl, hvilket jag ock hade all anledning at tro. — Under det jag med pipan i munnen låg och läste i en gammal lunta fick jag just tag i en vers som passade alldeles in på det närvarande:
När Girighetens magra Son För vaka,
svett och möda Bemöts
med löje, hat och hån,
Och önskas till de döda;
När pustande för andras skull
Han går att vatten dricka
Slår jag förtjust pokalen* full *
Härmed menas naturligtvis toddygl.
Och skämtar med min flicka.

Nej, fan, det sista kan aldrig vara fallet, emedan jag vet af ingen sådan, utom den enda, och hon är för långt från mig att det är möjligt för mig att med henne få skämta.

D. 15.————– I gårdagsjournalen glömde jag att anföra det jag då erhöll ett par nyklackade stöflar, hvilket, i anseende till dess vigt och värde, härmed annoteras. —————–vidare stod der: Haf mod att betala en skuld då du har penningar i din ficka! — men se detta är det jag gifvit mig fan på att jag ej gör, förty jag skall och vill låta dessa förd. Jemtlänningar vänta, emedan de vilja endast preja mig. — Jag har i eftm. varit hedrad af ett notabelt besök, neml. af Petter Lundahl, klassiskt oppsträckt man! — han såg verkligen ut att vara färdig för ”oppsträckning”, och talade mycket om hur svårt det nu var att promenera Landsvägen, om Läsarena, landet och om Stockholm. Det tycktes verkligen på honom, som om det skulle varit ganska länge sedan han var utrustad med ”Caviarsmörgås och Cigarr”, hans storm var äfven mycket tagelsliten (?) hans pantalonger kunde gerna få namn, heder och värdighet af knäbyxor, fast utan hällor. —

D. 16.———- — Hela eftermiddagen satt jag med Glasmästare Åström och spelade tre (?) äss, och hade rätt roligt. På aftonen var jag och Malmberg hos Fjellman, der vi spelade ventiung och kille. I går fick jag äfven den underrättelsen att Snickare Norman återkommer till Östersund, hvilket var säkerligen mot både hans och alla östersundsboarnes förmodan; men, ”menniskor spår och Gud rår!” heter det. Det kom inget regn idag ändå. — I dag ankom hit ett paket från Dokt. Landin med inneliggande titelstilar för tryckeriet och Cigarrer åt mig, men ingen räkning på dessa medföljde.

D. 23. I dag är det söndag—————— måste finna det roligt att till och med arbeta på Söndagarna, hvilket jag gjordt åtminstone halfva dagen i dag. I dag har jag varit i sällskap med Fjellman och hans fästmö på Frösön och gått öfver Östberget för omvexlingens skull. Dagen har eljest varit tråkigare än någon af de föregående. Det mulnar allt mer och mer och troligtvis få vi regn till natten; hösten har inbrutit och det mörknar nu kl. 9 om aftnarne. På aftonen suto jag och en hel mängd med Hrr och Damer och språkade samt skrattade ute på Fjellmans trappbro.

D. 24.———— På eftermiddagen var jag och skaffade rum för Boktryckeriets räkning, hvilket Dokt. Afzelius ej kunde, fastän mer känd i staden än jag. Sedan var jag på auktion och ropade in en dunkudde för 3R 44sBco, vägande 6Va Skålp.; dessutom blef jag bjuden af färgare Holmbeck på en vintoddy, hvarefter jag gick hem och lade mig att sofva och sof kanske för gott.

D. 25.———— Efter att ha hört på en flöjtblåsare och 2ne harpspelerskor, hvilka sjöngo och spelade för oss en stund, och efter att ha druckit en toddy samt varit med kopparsi. Holmberg och sett på hans rum, gick jag och lade mig att sofva.

D. 27.———— I går slutade jag läsningen af Walter Scotts Morfars sagor, 3ne delar i ett band. Efter att ha läst AB och druckit en toddy gick jag och lade mig och sof ganska godt.

D. 28. Strömoln. I går afton satt jag äfven och språkade med en Tullinspektor Holmgren fr.————————- Åhre tull, en rätt hygglig karl. Varit uppkallad till Landssekter Thomée och språkat med honom; det är en äkta Stockhs. Embetsman, gentil och proper. På aftonen var jag hos Canzlivaktmästare Strömberg och öfverenskom med hans hustru att få äta hos henne hvilket hon också gick in på.

D. 30.———— Regn på eftermiddagen, då jag skall ut att möta Snickare Norman som skall komma från Stockholm i dag. Kl. half 8 kom också verkligen Snickare Norman, då jag, Skr. Nygren och (?) Norström voro hos Länsman Ingelman för att emottaga honom, och hvarest vi sedan suto och spelade några partier kille. Sedan satte vi oss allihop upp på Normans kärra och körde till staden under regnigt och ruskigt väder, hvilket fortfor hela natten. Norman hade en ny gesäll med sig, en lång, rätt hygglig karl, som är kunnig i instrumentma- kareyrket.

D. 31. Mulen luft; mycket krångel hit och dit om rum, en liten limpbit till frukost, dåligt åt en sådan storätare! — Sålde 11 ex. Johan Arndts Skattkammare till Bokb. Jansson å 24s RGs ex., på hvilket jag alltså förlorade 6s på hvarje. På aftonen var jag tillika med Fjellman, Helldahl och Holmberg ute på Fjellmanslotten för att hugga töreved, hvarefter vi sednare på qvällen voro ute på Storsjön för att hugga fisk meddelst stöjning (?), men fick intet ben. Kl. var half 12 då jag gick till kojs.

D. 1 Sept. I dag steg jag icke upp förr än kl. var half 9 emedan jag var så rysligt sömnig efter de nattliga strapatserna —

D. 6.————– I går blef stadens tornur färdigt, hvilket var ganska roligt, emedan man förut ej visst reelt hvad tiden lidit. Lyst första gången för Fjellman & Helldahl

D. 9. Wackert väder hela dagen, höstmarknaden i Östersund har börjat i dag; rysligt mycket folk, hästar, kor, får och getter finnes i dag på torget.————————-

D. 10. Fortfarande vackert väder; marknaden fortgår oafbrutet med mycket folk och ”kröttrer”

D. 13. Klart men kallt; håller på med tryckningen af Invitationsbref till Bröllopet Helldahl & Fjellman. På eftermidd. voro en hel del folk bådade af fiskalen att gå skall efter en galning som hade rymt från sjukhuset, bland hvilken mängd af folk äfven jag befann mig.

D. 19.————- På qvällen voro jag & Helldahl ute i kryddgården för att köra ut en fördömt stor tjur, hvilken hade der inkommit.

D. 20. — — På eftermiddagen voro jag och Snickare Norman, hans gesäll, Hr Strömberg samt Gullsmed Helldahl, senior, ute på jagt för att skjuta ekorrar, hvarvid vi gingo omkring öfverallt i skogen, hemkomna satte vi oss att spela marias (?), hvarvid jag tappade 2 1/2 toddyer.

D. 24.————- Kl. 4 på aftonen gick jag på bröllop, hvarest jag åsåg huru min f.d. tjangs vigdes med en annan, hvilket jag dock ej det ringaste rördes af, derefter arrangerades dans och jag dansade francaisen så det hurrades efter, till mycken munterhet för de öfriga bröllopsgästerna; och fortforo vi med dansandet till kl. 5 på morgonen.

D. 25. Fortfarande vackert väder. I dag har jag varit på andagsbröllop och ätit, druckit och återigen dansat. Jag har dessa båda dagar haft ganska trefligt. D. 26. Litet mulet; och något ondt i magen, för rästen ännu ingenting besynnerligt.

D. 27. Regn och stiltje, och således sjömannens sämsta väder; mig gör det dock ej någonting, emedan jag sätter mig helt lugn inomhus i ensamheten och röker min pipa. Varit hos Nygren och druckit toddy.

D. 28. Klart och kallt; börjat flyttningen af boktryckeriet med tillhjelp af Helldahl & Norman.

D. 30.————————- — På aftonen var jag med Nygren och drack toddy på källaren,

D. 1 oct. — — — legat första gången på öfra våningen. På aftonen voro vi, Helldahl och jag, ute och drog not.

D. 3.————– flyttade in i   mitt lilla serskilda rum.

D. 4. Regn och mulet hela natten. Följande lilla vers erhöll jag för ej länge sedan af flickorna Thelberg:
Den som du ser
Med trinda kinder här,
Med diger barm,
Så hög från fot till hjessa
Är Greta Lisa, köksprinsessa
I henne Erik är så dödligt kär.

På eftm. gick jag till Strömberg för att spela marias i sällskap med Norman & Lundberg då vi blefvo bjudna att deltaga i en derstädes arrangerad bal, hvarvid gick rätt lustigt till

D. 5. I dag kl. 3 på morgonen gick jag först hem från den i går började balen. Det var månljust och vackert väder då jag gick hem och lade mig. Kl. var Va6 då jag steg upp att trycka tidningen. Kl. half 11 gick jag (i) sällskap med Norman & gamle Helldahl ut på jagt under ett utmärkt vackert väder; vi fingo likväl ej mer villebråd än en hjerpe och 2 ekorrar. Emellertid ströfvade vi omkring en sträcka af ungefär 3 mil.

D. 6. Wackert väder, men ganska trött efter gårdagens mödor och besvär.

D. 8. Regn och blåst. I dag kl. 4 på morgonen blef jag väckt för at gå skall efter Häradshöfding Granbom, som gått hemifrån i går och ej sedan hemkommit, men efter att (ha) gått en liten bit mötte vi Häradsskrifvare Ruckman som tillsade oss att mannen kommit till rätta åter,

D. 10. Kl 2 på morgonen hemkom jag från auktion då det var ganska behagligt väder; längre fram på dagen började det att regna, Hvilket gör att det är alldeles förfärligt smutsigt på gatorna. På aftonen skurades det i mitt rum, hvarunder jag var nere hos Helldahl och åt en sexa; sedan gick jag bort att äta gröt, då jag blef bjuden på toddy hvarutaf jag erhöll så stor del att jag blef litet pirum.

D. 11. Regnigt och ruskigt; har gått hela f.m. och språkat med Dokt. Afzelius om boktr. angelägenheter, hvarutaf jag kunde förstå att han till slut blir ägare af hela konkaronen.

D. 15. Under natten har det återigen fallit litet smått med snö; det är alldeles bottenlöst med smuts på gatorna.

D. 16. I dag ankom till unge Helldahl en gesäll, som genast började unfägna oss med flöjtblåsning. I dag ha tvenne murargesäller rest härifrån.

D. 18.————— i eftermiddag då jag med några bekanta gingo till Dokt. Risslers på andra sidan bron belägna lilla alldeles förtjusande vackra egendom, — ett riktigt litet paradis här uppe i norden.

D. 23. Mulet och regnigt; smutsen är i tilltagande, och den står rätt i rappet upp till knäs. På aftonen satt jag och språkade med de unga fruarna samt med mams. Helldahl.

D. 2. (nov.)—————- Håller– på med att sätta 1846 års markegångstaxa. På aftonen satt jag hos Norman och spelade boston.

D. 14. Klart och full storm; jag befinner mig ungefär som på ett skepp under segel — — — tapeterna slå neml. som väl skotade råsegel, dock något utblåsta emedan ett och annat—————— släpper    tillräckligt frisk luft in till oss, så att vi ej behöfva frukta att qväfvas ihjel.

 

 

D. 22. Klart och vackert; nu då det ringer första gång till högmässan, d.v.s. kl. 8, har jag alla redan varit uppe och brutit om och gjort korrektur på tidningen. På aftonen var jag inviterad till Fjelllmans der vi hade rätt roligt. Tryckt Tidningen i dag. Varmt i Kyrkan.

D. 27. Klart och hurtigt (?) kallt så att det är omöjligt att laka utaf isen på förstun. 15 gr. köld idag.

D. 30.————- Köpt en halsduk för SVsR och ett par handskar för IVaR.

D. 1. Dec.————— Kl- 7 på aftonen gick på Oscarsbalen. Kl. 8 börjades balen med en promenadpolonäs, hvarefter valser, francaiser, galoppader och anglaiser omvexlade med varandra hela natten. Jag dansade alla francaiserna men ej något annat. Folksången sjöngs och en skål för Hans Mt Konungen proponerades af öfverstelöjtn. Gussander. The, Punsch, bishof, sexa och kaffe erhölls på balen, som var i öfrigt ganska treflig.

D. 3.————– då jag först kom hit upp visste jag ej någon möjlighet att spara så mycket penningar att jag därmed kunde förskaffa min person åter till mitt kära Kalmar- och icke långt derefter tror jag det möjligt att kunna åstadkomma en etablering som ej skulle kosta så ringa ——————————————————————– Sverige har förloradt mycket endast på det just förflutna halfåret — det har förloradt Korvetten Carlskrona och Tegnér — tvenne förluster som födt sorg i många fosterländskt sinnade hjertan

——————————————
D. 12. Klart och kallt; Klassiskt slädföre.

D. 13. Mulet och något kallt, neml. omkr 22° ———————– Wi håller på med ett försök att ställa till sällskapsspektakel, men hvilket knappt lyckas.

D. 24. Julafton; kallt, bjuden till Afzelius till Qvällen och fick till Julklapp 2 alnar kläde.

D. 25. Mulet och kallt. Var hos Gustafsson i Sunne (?) och åt middag, hos Strömbergs på qvällen.

D. 26. Kallt. War hos Roséns och spelade 1 pjesen Mag. MH (?) jonglörens roll, samt på bal om natten. 8 mån. s.j.f.fr.K.

D. 27. Kölden har i dag stigit till 30°. War hos Helldahls på qvällen och spelade kille.

D. 29. Mulet och mildt. På bröllop hos Skomakare Nyström, hvarest dansades ända till kl. 2.

D. 30.————- På– andagsbröllop hos Nyström.

D. 31. Mildt så det rinner af taken, ett märkvärdigt fenomen här uppe i Norden.
— — — —
1847
D. 11 (Jan.)————– Köpt en guldring.———–

D. 12. börjades trettondagsmarknan. Mycket folk och mycket matvaror finns på torg och gator. Köpt mig tyg till byxor för 16 R 42s Rgs.

D. 13.————- Warit ute och åkt med Norman till Ås samt på aftonen haft mycket roligt med hästskojare och sednare på qvällen spelat boston.

D. 16. I dag har jag bytt bort mitt nysilfverur mot ett af rent silfver och gifvit 16R Rgs emellan, hvarpå jag skulle få vara med på ”ljusminne” som det heter.

— — — — — — — —  — — — —  — — — —  — — — —  — — — —

Det dröjde inte så länge förrän Berg rotade sig i Östersund. Han blev redaktör, gifte sig, och blev en betrodd man i stadens liv.

Han byggde en gedigen gård, Köpmangatan 41, antagligen på 1850-talet. Den står ännu kvar, i gott skick, och är en av de mycket få gårdar från stadens första sekel som undgått rivning. Dess gatubyggnad är mycket tilltalande och välproportionerad; gårdsinteriören är en fin idyll. Det är att hoppas att inte mer eller mindre konstruerade trafikbehov skall fordra denna gårds borttagande.

Gösta Rollin

 

Kommunala ärenden
1972-07-01—1973-06-30
Sammanställningen upprättad av kommunfullmäktiges sekreterare,
drätseldirektör Harry Rydquist.

Östersunds kommunfullmäktige har under ovan nämnda tid fattat följande beslut av mera allmänt intresse:

1972 sept. 21
att anslå 975 000 kronor för om- och tillbyggnad av Lövstaskolan (Frösön) med bl a gymnastik- och måltidslokaler,

att projektera dels ett ålderdomshem med 60—70 platser samt en barnstugeavdelning i kv Disponenten (Frösön), dels vissa sociala servicefunktioner för pensionärer i Valla centrum, dels ock ett mindre dagcenter inom Hornsberg (projektet inrymmer enligt senare utarbetade skisser 68 rum å 28 m2 i ålderdomshemmet, dagcentral, 2 barnstugeavdelningar och 5 pensionärslägenheter: vy = 7 610 m2, volymen = 24 000 m3, kostnaden har i maj 1973 beräknats till 12,2 mkr, varav 0,3 mkr markarbeten och 0,5 mkr inredningar, allt i 1975 års prisläge; byggkostnaden motsvarar 1 500 kr/m2 vy och 475 kr/m3; kostnaden per ålderdomshemsplats= 140 000 kr).

att godkänna slutredovisningen av kostnaderna för den år 1972 färdigställda tillbyggnaden av Björkbacka ålderdomshem i Östersund med 60 platser (bruttoyta: 3 390 m2, volym 9 500 m3, byggkostnad: 2 753 585:— = 813 kr per m2 eller 290 kr per m3 exkl. yttre planering, som kostade 109 000 kronor; inventarier: 301 700:— kronor; kostnad per plats är 46 000 kr),

att gemensamt med Jämtlands läns landsting, Föreningen Heimbygda och Jämtlands läns konstförening bilda Stiftelsen Jämtlands läns museum, som bl a skall övertaga ansvaret för länsmuseets samlingar och anläggningar,

att anslå 7 000 kronor till kommunstyrelsens förvärv (på exekutiv auktion) av ångfartyget Thomée,

att anslå 2 392 500:— kronor för uppförande av barnstugor i Brunflo och inom Körfältsområdet (Östersund) samt 270 000 kronor till inventarier,

att uppdraga åt sociala centralnämnden att i enlighet med utarbetade regler handhava den kommunala färdtjänsten för handikappade,

okt. 26
att antaga stadgar för Stiftelsen östersundsbostäder, som övertager kommunens äldre bostadsstiftelsers verksamhet,

att godkänna att samtliga aktier förvärvas i Östersunds Omnibus AB och att för genomförandet av affären anslå 1,9 mkr,

att fastställa utdebiteringen för Östersunds borgerliga kommun för år 1973 till 14:25 kr för varje skattekrona och skatteöre samt att i övrigt godkänna budgetförslaget med en driftbudget omfattande 246 704 400 kronor och en kapitalbudget av totalt 80 851 400 kronor,

nov. 16
att försälja fastigheten Handelsmannen 6 (polishuset) till staten för 17 750 000 kronor,

att bevilja Föreningen Heimbygda ett anslag av 28 800 kronor som bidrag till kostnaderna för uppförande av ett stadskvarter inom Fornbyn Jamtli, kostnadsberäknat till 288 000 kronor, som till 216 000 kronor täckes av statsbidrag,

att fastställa en ny renhållningstaxa, som skall gälla för hela storkommunen,

att uppföra ett andra hantverkshus i Odenskog (i kv Svarven; vy 5 500 m2; beräknad byggkostnad: 5 mkr),

1973 jan. 18
att bevilja tilläggsanslag å 247 500 kronor för uppförande av barnstugor i Brunflo och inom Körfältsområdet,

febr. 15
att en ishall av typ kupolhall (av finsk tillverkning) skall uppföras samt, efter votering, att hallen skall, i enlighet med kommunstyrelsens förslag, placeras vid Hov mellan Hofvallen och kv Motorn (40 röster avgavs för kommunstyrelsens förslag och 35 röster för ett förslag om uppförande av en ishall jämte curlinghall inom planerade idrottsområdet i Odensala),

mars 15
att anvisa 27 000 kronor till yttre målning av ångfartyget Thomée att drivas som beredskapsarbete med statsbidrag,

att godkänna kommunstyrelsens förslag till långtidsplan för åren 1973—1977 (KELP 73),

april 18 att godkänna slutredovisningen av kostnaden för det år 1972 uppförda ålderdomshemmet i Brunflo med 72 platser (bruttoyta: 5 930 m2; volym: 16 300 m3; byggkostnad: 4 747 353 kronor =801 kronor per m2 och 291 kronor per m3 exklusive yttre planering, som kostade 210 000 kronor. Inventarier kostade 359 091 kronor; kostnaden per plats är 66 000 kronor),

maj 17
att anordna trafiksignaler i korsningen Rådhusgatan—Samuel Permans gata,

att bevilja Föreningen Heimbygda ett tilläggsanslag å 18 200 kronor till uppförande av ett stadskvarter inom Jamtli,

juni 20
att bevilja kommunstyrelsen 600 000 kronor att användas till täckande av underskott i Östersunds Omnibus AB:s bokslut,

att godkänna kostnaderna för projektering av den ishall vid Hov som ej skall komma till utförande (kronor 549 155:05),

att godkänna vissa ändringar i kommunens nämndorganisation mm, innebärande bl a att from 1 januari 1974 ett visst antal nämnder och kommittéer försvinner samt att kommunen i fortsättningen skall ha två heltidsengagerade kommunalråd (det nytillkomna kommunalrådets arbetsuppgifter skall fastställas efter höstens allmänna val), samt

att fastställa nya arvoden åt kommunens förtroendemän.

 

Kyrkliga ärenden
den H7 1972—3016 1973
Sammanställningen upprättad av kyrkokamrer M. E. Persson,
kyrkorådets och kyrkofullmäktiges sekreterare.

Kyrkofullmäktige i Östersund har under ovannämnda tid fattat följande beslut av mera allmänt intresse:

1972 aug 17
Till kyrkorådets protokoll hade antecknats att till innehavare av den nyinrättade tjänsten som kontorist vid kyrko- och kyrkogårdsförvaltningen utsetts fru Brit Djurberg, Östersund,

Att komminister Hilding Öman och kyrkoadjunkterna Gunilla öman och Per Hammar, vilka samtliga lämnar församlingen för att tillträda annan tjänst, skulle avtackas efter högmässans slut den 17 sept. 1972.

okt. 3
Till kyrkorådets protokoll hade antecknats att till föreståndarinna i Församlingsgården fr.o.m. den 1 jan. 1973 utsetts fru Caisa Carlsson, Östersund.

okt. 24
Till kyrkorådets protokoll hade antecknats att församlingslokaler skulle iordningställas i den av församlingen förvärvade Eriksbergsgården.

nov. 17
Beslöts med anledning av förslag om ökade åtaganden beträffande begravningskostnader att för församlingsbo, som avlider efter den 31 december 1972, skall upplåtelse och anläggning av gravplats samt förlängning av gravrätt vara kostnadsfri.

Ett förslag om fri transport för avliden församlingsbo återremitterades till kyrkorådet.

Beslöts avslå ett förslag från herr Åke Eriksson om att församlingsbo, som avlider efter den 31 december 1973, härutöver skulle kostnadsfritt erhålla även varor, sålunda helt fria tjänster och varor i samband med dödsfall.

Fastställdes 1973 års utgifts- och inkomststat med en oförändrad utdebitering av 75 öre per skattekrona. Driftbudgeten balanserade på 4.754.600:— kronor och kapitalbudgeten på 607.390:— kronor.

dec. 19
Med anledning av tidigare beslut om fria gravar m m antogs upprättat förslag till ändrade bestämmelser och taxor för församlingens kyrkogårdar.

1973 jan. 11
Till kyrkorådets protokoll hade antecknats att domkapitlet till kyrkoadjunkter i församlingen förordnat pastoratsadjunkterna Curt Lundin och Truls Bernhold, den senare med tjänstgöring en tredjedel av arbetstiden,

att av kyrkokamreren upprättat förslag till förvaltningsavtal mellan församlingen och kommunen godkänts,

att som gåva till prydande av Marielundskyrkan hade arbetskretsen ”Södergruppen” överlämnat en oljemålning ”Jesus talar till folket vid Genesarets sjö” utförd av konstnären Torsten Nordberg, Stockholm.

jan. 25
Beslöts att låta verkställa restaurering av orgeln i Kyrkan för en beräknad kostnad av 45.000—50.000:— kronor.

Beslöts att i enlighet med föreliggande förslag avge yttranden till domkapitlet samt församlings- och pastoratsförbundet över stat-kyrkaberedningens slutbetänkande ”Samhälle och trossamfund”.

febr. 6
Till kyrkorådets protokoll hade antecknats att Östersunds kommuns generalplanekommitté tillskrivits ang. det framtida behovet av kyrkogårdsmark.

mars 6
Till kyrkorådets protokoll hade antecknats att församlingslokalerna i Eriksbergsgården öppnats för sitt ändamål vid ett samkväm med god tillslutning av församlingsbor och i närvaro av bl.a. kommunfullmäktiges ordf. Nils H. Lundgren som gratulerat församlingen till de nya lokalerna.

april 3
Till kyrkorådets protokoll hade antecknats att kommunens personalnämnd medgett anslutning för församlingens anställda till kommunens företagshälsovård.

maj 8
Till kyrkorådets protokoll hade antecknats att dödsboet efter framlidna änkefru Gerda Hedenmark överlämnat en Kristusbild som gåva till församlingen.

 

Årssammankomsten 1972
Av Anton Svensson

 

Måndagen den 23 oktober kl 19 hade föreningens ordförande, borgmästare Åke Jansler, glädjen att som vanligt hälsa ett stort antal, över 150 medlemmar välkomna till Gamla Östersunds årsmöte i gamla stadsfullmäktigesalen. Han erinrade om att föreningen bildats den 23 oktober 1923 och att den därför kommer att vid sitt nästa årsmöte fira sitt 50-årsjubileum.

Ett särskilt välkommen riktades till föreningens närvarande hedersledamöter, Heimer Wikström och Erland Lindhammar, och till de inbjudna gästerna, nämligen Hans Jacobsson, Sten Rentzhog, Elis Svensson och Arne Öhberg, samt till dagens föredragshållare, målarmästare Olle Björk och östersundsbördige prosten Gunnar Fastborg, Vindeln. Ett varmt välkommen riktade ordföranden även till de inför årsmötet nyinvalda medlemmarna (se sid. 110). Det var mycket värdefullt för föreningen att få ta emot nya intresserade medlemmar, och ordföranden hoppades att de skulle finna trivsel i kamratskapet och komma att arbeta i föreningens anda.

Under året hade tio av föreningens medlemmar avlidit, och ordföranden erinrade om de bortgångnas livsgärning och deras intresse för föreningens syfte och verksamhet. Alla hade de varit goda medborgare i vår stad och trogna medlemmar i föreningen. Särskilt berördes de viktiga insatser till ortens och föreningens fromma, som gjorts av Richard Langéen, medlem sedan 1928 med fleråriga styrelseuppdrag och sedan 1959 hedersledamot i föreningen. Även erinrades om Carl S. Jonsson mångåriga arbete med föreningens årsskrift. I minnet av de bortgångnas vänskap och i tacksamhet över deras insatser hyllade dem de närvarande med en tyst minut.

Styrelsens förvaltningsberättelse och revisorernas utlåtande upplästes och godkändes, varefter ansvarsfrihet beviljades styrelsen. Ordföranden redogjorde för en del gåvor, som under året influtit till föreningen. Sålunda hade ett stort antal värdefulla skänker anlänt från ingenjören Max Petersen, USA, bl.a. föremål av silver och porslin samt böcker och nothäften, som tillhört givarens avlidna hustru, fru Elin Petersen, född Kardell.

I enlighet med styrelsens förslag beslöt årsmötet att bibehålla avgiften oförändrad för år 1973, nämligen 12 kronor samt engångsavgift 200 kronor.

Därefter valdes funktionärer i föreningens ledning för kommande år. I stället för Olle Hallberg, som undanbett sig förnyat uppdrag, valdes Anton Svensson, tidigare suppleant i styrelsen. Som dennes ersättare valdes som suppleant Lars Herlitz. övriga funktionärer omvaldes. Till Olle Hallberg, som i många år såsom ledamot i styrelsen gjort föreningen stora tjänster, riktade ordföranden ett varmt tack.

Härpå vidtog utnämning av en ny hedersledamot i föreningen, varom sekreterarens protokoll förmäler följande:

”Hr ordföranden uppmärksamgjorde årsmötet på att bland dagens årsmötesdeltagare fanns även arkitekten Robert Berghagen, till vilken av olika skäl ett särskilt välkommen borde ha riktats redan vid årsmötets öppnande. För alla dem som känner Robert Berghagen är väl omvittnat hans på mångahanda sätt visade intresse och omsorg om sin gamla hembygd och födelsestad. Sedan sitt medlemskap i föreningen 1928 har han genom gåvor av olika slag, genom råd och aktiva insatser på allt sätt sökt befrämja föreningens syften och ändamål. Men han har inte enbart lagt sig vinn om föreningen Gamla Östersunds intressen, utan även föreningen Heimbygda har på olika sätt varit föremål för Robert Berghagens omsorger. Inte minst framgår detta av den förnämliga samling av svensk brukskonst, som han donerat till föreningen Heimbygda, en samling som torde vara den största utanför storstäderna Stockholm och Göteborg.

Inför Robert Berghagens 80-årsdag den 7 juni 1972 beslöt styrelsen föreslå föreningen att vid årsmötet kalla hr Berghagen till hedersledamot i föreningen.

Med stor acklamation beslöt årsmötet i enlighet med styrelsens förslag.” I sitt spontant och elegant framförda tack för hedersbevisningen försäkrade Berghagen, att han kände sig glatt överraskad och djupt tacksam för ynnesten att få bli hedersborgare i sin barndomsstad.

Ordföranden meddelade, att ett register nu förelåg även till årsskrifterna 1960—1970. Bakom färdigställandet låg ett tidsödande och mödosamt arbete, och ordföranden uttalade ett varmt erkännande till registrets författare, Erik Burman och Anton Svensson. Den sistnämnde, som även varit redaktör för den nyutkomna årsskriften, presenterade i korthet dennas innehåll och förutspådde, att nästa årsskrift skulle komma att bli än mer omfattande och givas en något festligare utformning i anslutning till föreningens stundande 50-årsjubileum 1973.

Ordföranden vädjade till medlemmarna om bidrag till föreningens arkiv i form av dokumentära fotografier, särskilt från Odenslunds- och Odensalaområdena, där grävskoporna f.n. gick hårt fram i de gamla kvarteren. Även föreningens intendent, Bertil Nilsson, framhöll vikten av att arkivet finge fotografier över rivningshotade hus och nämnde som aktuellt exempel den del av Rådhusgatan 13—15, där byggnaderna just höll på att försvinna. I detta sammanhang påpekade Olle Hallberg, att många stadsbor är starkt intresserade av att Samuel Permans gata bibehålies i sitt nuvarande skick såsom en viktig förbindelseled mellan stadens östra och västra delar.

Robert Berghagen såg mycket kritiskt på vad som hänt och händer i den östersundska stadsbilden. Främst var det två förändringar som han ställde sig frågande inför. Den ena var Strandgatan med tillkörsramper till det mastodontiska brofästet, den andra Rådhusgatan som breddad genomfartsled i staden. Efter dessa våldsamma ingrepp i den gamla stadskärnan torde det bli omöjligt att bevara den genuina småstadsidyll, som Östersund onekligen hittills varit. När man betraktade Rådhusgatan med dess rep av bilar, kunde man fråga sig om inte det gamla namnet Repslagargatan vore mera passande. Men om man skall protestera och demonstrera mot någonting i dag, måste man ha plakat i händerna. Kritikern hade också med sig ett sådant: en oljemålning, som han ville såsom gåva få överlämna till föreningen. Tavlan, som målats av den legendariske konstnären August Berg, hade som motiv Repslagargatans södra del och var målad 1918, alltså vid en tidpunkt, då enligt Berghagen människan själv spelade större roll än nu, då det är tekniken och dess redskap, främst bilen, som skall bestämma allt.

F. vägdirektören Erik Lundin försvarade de vidtagna åtgärderna och påpekade, att vad som hänt blott var ett förverkligande av idéerna i den generalplan, som fastställts för staden redan på 1940-talet. Lösningen hade tvingats fram genom den intensiva utvecklingen, kanske främst på trafikens område. Beslut om det tekniska genomförandet hade f.ö. fattats av stadens egna myndigheter. Talaren medgav, att mycket av den gamla pittoreska stadsbilden med dess skönhetsvärden gått till spillo, men ansåg den pågående trafikomläggningen såsom helt ofrånkomlig.

Med de nämnda mera formella delarna av sammankomsten var själva årsmötet avslutat, och ordföranden överlämnade ordet till målarmästare Olle Björk, som i ett intressant anförande skildrade Östersunds Fabriks- och Hantverksförening och dess mera framträdande gestalter genom tiderna. Han erinrade om att föreningen, som bildats 1847, nyligen firat sitt 125-årsjubileum. Under årens lopp hade man haft 15 ordförande representerande lika många yrken. Och många var de episoder som talaren lät passera revy, alltifrån den tid, då staden blott hade 500 invånare, fram till dagens läge, då den hade hundra gånger så mycket folk inom sitt nominella område. Som avslutning lät Björk visa en gammal film om hantverksmiljöer under svunna decennier, en film som på sin tid upptagits av den kände fotografen Tobias Sundbäck.

Sedan Olle Björk vederbörligen applåderats för det fina föredraget, vandrade man över från rådhuset till Standard hotell för sedvanlig supé. Ordföranden tackade här sina medhjälpare i styrelsen och årsskriftens män. Som vanligt fick denna del av årsmötet ett mycket angenämt förlopp. Här kåserade prosten Gunnar Fastborg om sin barndoms hemstad och gav målande skildringar av många personer och förhållanden. I den intressanta kavalkaden skymtade storstrejksåret 1909, vilket han upplevt som liten pys, då han en dag fann att alla maskiner plötsligt stod stilla i dåvarande Säfströms mekaniska verkstad på Prästgatan, en plats där han annars storögt bevittnade smedernas skicklighet. I Badhusparken fick han sina första bestående musikintryck under fältjägarnas söndagskonserter, och senare kom han också i personlig kontakt med den märklige kompositören och vittfamnande musikkritikern W. Peterson-Berger. Själv fick Fastborg någon tid pröva på biografmusikerns inte alltid så lätta arbete. Han mindes den stolta storsjöflottan och det hus, där en gång ”Moster Saras skola” varit inrymd i den fastborgska gården, farfarsgården vid Köpmangatan. Han mindes också intrycken från den dag, då han första gången besökte S:t Olofs gillesal på Jamtli och där hörde musik av den skickliga pianisten fru Maria Wikström och den kände violinisten och konstnären Karl Tirén. Fastborg hade tillhört den sista studentkull i Östersund, då läroverket ännu hade blott manliga elever. Bland originalen i staden kallade han fram i minnet Erik-Olof med fiollådan och Mattis med skägget. Ja, det blev verkligen en intressant tillbakablick, och det roliga och suveränt framförda kåseriet följdes av tacksamma applåder.

Ännu en hellyckad afton hade avnjutits i föreningen Gamla Östersunds tecken.

 

Föreningens funktionärer 1972-1973

 

Ordförande:
v. Ordförande
Sekreterare:
Skattmästare:
Övr. styrelseledamöter:
Borgmästare Åke Jansler
Direktör Anders Lundvall
Avdelningsdirektör Lennart Edström
Direktör Anders Lundvall
Överstelöjtnant Åke Wisvall
Överste Rolf Kjellin
Advokat Frans Victor
F.d. Rektor Anton Svensson
Styrelsesuppleanter: Läroverksadjunkt Bertil Nilsson
Häradsskrivare Nils Uhlin
Tingsdomare Lars Herlitz
Intendent: Läroverksadjunkt Bertil Nilsson
Revisorer: F. d. Bankkamrer Olof Nilsson
Kamrer Hans Alftrén
Revisorssuppleanter: Disponent Elis Sundström
Kamrer Alfred Ahlström
Redaktionskommitté: F. d. Rektor Anton Svensson, ordförande, redaktör
Tekniker S. Gunnar Svensson
Major Lennart Westerberg
Läroverksadjunkt Hans Jacobsson (adjung. ledamot)
Museinämnd: Borgmästare Åke Jansler, ordförande
Läroverksadjunkt Bertil Nilsson
Överstelöjtnant Åke Wisvall

 

 

Årsberättelse

 

Styrelsen för Föreningen Gamla Östersund får härmed avgiva följande berättelse över verksamhetsåret 24.10.1971—23.10.1972.
Stadsmuseet har under verksamhetsåret, varit öppet på sedvanliga tider. Besöksfrekvensen under det gångna verksamhetsåret framgår av nedanstående tabell:

Skolklasser (26 st)……………………………….elever 449
…………………………………………………………lärare    26
I övrigt………………………………………………vuxna   251
…………………………………………………………barn      45
Summa besökare……………………………………….. 771

Föreningen har även under det gångna arbetsåret låtit fotografera en stor del av de fastigheter i Östersund, för vilka rivningslov sökts, i den mån föreningen icke tidigare ägt fotografier av dessa fastigheter. Bevakningen av rivningsobjekten har även detta år med intresse utförts av fotografen Wiktor Lundberg.

Rivningslov har begärts för bl a följande fastigheter:
Kv Lasarettet nr 1, 24.11.1971.
Kv Förskinnet nr 6 Gröngatan 39 (gårdshuset, uthuset), 14.12.1971
Kv Tullvakten nr 1 Köpmangatan 45, 14.12.1971.
Kv Pionen nr 9, 10.2.1972.
Kv Kronofogden nr 3 Storgatan 4 (gårdshuset), 21.2.1972.
Kv Flyacinten nr 16 Allégatan 8, 28.2.1972.
Kv Lagmannen nr 4 Storgatan 14 (”Hofwerbergska gården”; gatuhuset, uthuslängan), 17.2.1972.
Stg 1073, Bangårdsgatan (bostadshus, uthus och förråd), 21.3.1972.
Stg 1073, Strandgatan Västra stationen (östra byggnaden) 13.3.1972.
Kv Pionen nr 8 Hantverksgatan 25, 18.4.1972.
Kv Resedan nr 2 och 3 Hantverksgatan 10—13, 15, 14.8.1972.
Kv Aspen nr 2 Furutorpsgatan 26, 1.9.1972.
Erhållna gåvor under verksamhetsåret redovisas i bilaga A.

Två oljemålningar av konstnären Pelle Johansson, Östersund, med östersundsmotiv har inköpts: ”Nirs-Pers Brita gården, Prästgatan 2”, och ”Brogränd—Kyrkgatan”.

Register till föreningens årsskrifter 1960—1970 har upprättats av läroverksadjunkten Erik Burman och rektorn Anton Svensson (56 sidor), för vilket styrelsen uttalar sitt varma tack.

Föreningens årsskrift — den trettiofemte — utdelas vid årsmötet. Såsom redaktionskommitté har fungerat rektorn Anton Svensson, majoren Lennart Westerberg och teleteknikern O Gunnar Svensson.

På Samuel Permans grav har på årsmötesdagen nedlagts en krans.

Under året har följande medlemmar avlidit:
22.11.1971 civilingenjören Gunnar Englund
10.12.1971 boktryckaren Carl S Jonsson
3. 1.1972 droskägaren Anders Hamdal
26. 1.1972 kriminalkommissarien Einar Bokström
26. 3.1972 fastighetsförvaltaren Carl Erik Horneij
4. 4.1972 överlantmätaren Richard Langéen
21. 4.1972 stationsskrivaren Lennart Westlinder
2. 6.1972 landstingsdirektören Erik Bouvin
11. 7.1972 byggmästaren Lars Lindström

Vid föregående årsmöte invaldes 12 nya medlemmar i föreningen. Medlemsantalet utgör för närvarande 424 (före årsmötet).
Styrelsen har under året utgjorts av följande personer:
Ordinarie ledamöter: borgmästaren Åke Jansler, ordförande
direktören Anders Lundvall, vice ordförande, skattmästare
avdelningsdirektören Lennart Edström, sekreterare
överstelöjtnanten Åke Wisvall, vice sekreterare
köpmannen Olle Hallberg, klubbmästare
översten Rolf Kjellin
advokaten Frans Victor
Suppleanter: rektorn Anton Svensson
häradsskrivaren Nils Uhlin
adjunkten Bertil Nilsson
Beträffande föreningens ekonomiska ställning och räkenskaper hänvisas till revisionsberättelsen.

Östersund den 23 oktober 1972
Åke Jansler

 

Revisionsberättelse

 

Undertecknade, utsedda att granska räkenskaperna för Föreningen Gamla Östersund för tiden 1 oktober 1971 till 30 september 1972 få härmed efter fullgjort uppdrag avgiva följande berättelse:

Tillgodohavande 30.9.1971…………………………………………………………… 30.109:17

Inkomster:
403 st betalda årsavgifter…………………………………….. 5.093:—
Sålda böcker, skrifter etc …………………………………………311:37
Räntor ……………………………………………………………….1.867:40…………… 7.271:77
Tillgodohavande och inkomster Kronor …………………………………………..37.380:94

Utgifter:
Årsskriften………………………………………………………….. 3.783:20
Årsmötet ……………………………………………………………….703:90
Trycksaker, annonser, porton etc ……………………………..929:40
Uppvaktningar ……………………………………………………….311:75
Kontorsutensilier m.m …………………………………………….372:45
Diverse …………………………………………………………………222:50
Skatt …………………………………………………………………….550:— …………..6.873:20
Kassabehållning …………………………………………………………………………30.507:74
Kronor ……………………………………………………………………………………….37.380:94

Tillgångarna äro placerade å kapitalräkningar i Sundsvallsbanken och Jämtlands Folkbank, å postgiro samt hos redogöraren i form av kontanter kr 47:39 och nom. kr. 700:— Svenska Statens premieobligationer.

F O N D E R

MUSEIFONDEN
Tillgodohavande 30.9.1971 ……………………………………………………………8.743:54

Inkomster:
Bankräntor …………………………………………………………………………………….579:91
Summa kronor …………………………………………………………………………….9.323:45

Utgifter:
Samlingarna ……………………………………………………………………………….3.371:63
Försäkring ………………………………………………………………….162:— …….3.533:63
30.9.1972 tillgodohavande i Sundsvallsbanken ……………………………….5.789:82
Summa kronor …………………………………………………………………………….9.323:45

ANNA och GOTTFRID ROMANS UNDERSTÖDSFOND

Tillgodohavande 30.9.1971………………………………………………………… 26.272:75

Inkomster:
Bankränta ………………………………………………………………………………….1.807:33
Summa kronor ………………………………………………………………………….28.080:08

Utgifter:
Gåva till 11 personer…………………………………………………………………….1.650:—
30.9.1972 tillgodohavande i Jämtl. läns Sparbank………………………….26.430:08
Summa kronor…………………………………………………………………………..28.080:08

LINDA OLSÉNS DONATIONSFOND

Tillgodohavande 30.9.1971……………………………………………………… 133.511:91

Inkomster:
Bankränta …………………………………………………………………………………1.807:33
Summa kronor………………………………………………………………………. 142.245:82

Utgifter:
Bankräntor ……………………………………………………………………………….8.733:91
Skatt ……………………………………………………………………………………….4.400:—
30.9.1972 tillgodohavande i Svenska Handelsbanken………………… 42.336:73
Jämtlands Folkbank……………………………………………………………….. 47.754:79
Sundsvallsbanken………………………………………………………………….. 47.754:30
Summa kronor……………………………………………………………………… 142.245:82

Tillgångarna i fonderna den 30.9.1972 utgjorde tillsammans kr ……170.065:72
Saldon å motböckerna äro av revisorerna kollade vid besök i bankerna.
Av protokollen hava vi tagit del.
Då anledning till anmärkning ej finnes få vi tillstyrka ansvarsfrihet för den tid revisionen omfattar.

Östersund den 16 oktober 1972.
H. Alftrén  &  O. Nilsson

 

BILAGA A.
Förteckning över gåvor mottagna under verksamhetsåret
23/10 1971 — 22/10 1972

 

Kamrer Alfred Alström, Frösön: Fotografi (21,5x15,5 cm) fastigheten Prästgatan 40, Östersund.

Antikboden, Persson & Hedman, Östersund: Inramat och glasat fotografi (31x39 cm) ”Östersund från Frösön”.

Ing. Stig Billman, Huddinge: 2 st inramade och glasade fotografier från år 1906 (95x36 cm) och (103x38 cm) ”Östersund från Frösön” och ”Frösön från Östersund”.

Redaktör Per Hallström, Östersund: ”Gruppbild av första spelmansstämman i Östersund midsommarhelgen 1908”. Fotografi: ”Ledamöterna i Östersunds stadsfullmäktige år 1876”. 1 ex av Jämtl-Posten 16/11 1891. 1 ex av Jämtl- Allehanda 26/7 1895 (JT 50 år).

Fröken Carin Hermansson, Brunflo: Tidn.urklipp DN 26/3 1945 dikt: ”Ödemarkslärarinnan”. Tidn.urklipp DN 25/3 1945, ”En aktuell person” (Läraren och hembiträdet). 10 st examenskort (studenter 1914, 1915, 1918). I st foto från Sam. Permans gård. 37 st gamla vykort från Östersund. 47 st gamla gruppfoton och familjebilder (delvis med namn). Stadgar för ordenssällskapet JG år 1884.

Socialass. Fröken Karin Holmer, Östersund: Stort antal fotonegativ med motiv huvudsakligen från Östersund.

Konstnär Pelle Johansson, Östersund: Oljemålning ”Skådespelare Emil Fjällström” av August Berg.

Stadsarkitekt Bo Larsson, Östersund: 5 st uppmätningsritningar å kv Lagmannen nr 4, Östersund.

Hovrättsnotarien John Löf, Stockholm: Fotostatkopia av sid 4 tidningen Upsala den 28/11 1922, ”Den gamle rektorn hyllas, C. A. Hägglund 70 år”.

Naturvetenskapliga Föreningen i Östersund: ”Föreningens handlingar åren 1932—1971”.

Ingenjören Max Petersen, USA: 1) Bord (53x70x75) tillverkat av en sonson till apotekare Sam. Perman år 1871 (med anteckningar om bordets historia). 2) Stereoskop med 98 st stereoskopbilder. 3) Bok, ”Prinsessan och Svennen” sagodikt av K. A. Melin år 1885 med ill. av Maria Kardell. 4) Akvarell (12x16 cm) troligen från åttiotalet av Maria Kardell. 5) Pennteckning, färglagd (lOx 15,5 cm) troligen från nittiotalet av Maria Kardell. 6) Porslinsburk med lock, handmålat år 1909 av Maria Kardell (målat JK å sidorna). Handmålat porslinskärl (diam. 13,5 cm) år 1913 av Maria Kardell. 8) Foto (6x9 cm) av Maria Kardell med anteckningar om Maria Kardell. 9) Handskrivet brev från Jenny Lind-Goldschmidt från år 1884. 10) Kardells släkttavla. 11) Foto (23x29 cm): Lektor Kardell. 12) Kartong innehållande 95 st fotografier med namngivna östersundsbor. 13) Svea, folkkalender för år 1881. 14) ”Karta öfver Östersund år 1895” (28x40 cm). 15) ”Karta över Östersund år 1920” (Minnesutställningen). 16) 7 st fotografier (17x23,5 cm) från lektor Kardells hem, Kyrkgatan 21 omkring år 1902. 17) 3 st pärmar med inbundna nothäften som tillhört Jenny Kardell. 18) 6 st lösa nothäften. 19) Ett större antal äldre böcker som överlämnats till Länsbiblioteket, Östersund.

Fastighetsing. Åke Rickheden, Östersund: Ramat och glasat fotografi (23x29 cm), ”Arbetslag utanför nästan färdiga fastigheten Kyrkgatan 59 i början av 1900-talet”.

Verktygsarbetare Ture Ströberg, Östersund: 14 st etiketter från Änge Bryggeri, Östersund.

Rektor Anton Svensson, Östersund: ”Konsten i Östersund”, 1 ex. av register till bildsamlingen med samma namn. ”Karta öfver trakten kring Östersund” år 1895 Skala 1:100 000. ”Inbjudan att prenumerera på Svenska Landtmannatidningen”. ”Berättelse och Redovisning för föreningen för sinnesslöa barns vård” år 1877, 1879, 1918. ”Personalregister för Jämtlands läns landsting 1863— 1905”.

Stärbhuset efter f. stationsskrivaren Lennart Westlinder (medl.nr 425) förmedlat av Överste Erland Lindhammar, Frösön: Personfotografier med namn, 29 st (6x9 cm) och 3 st (10x15 cm).

Major Lennart Westerberg, Frösön: Två st fotografier (14x23 cm). Illustrationer till Westerbergs artikel i årsbok 1971.

 

Nya medlemmar i föreningen 23/10 1972

 

Verkst. direktör Gustaf Andersson
Överläkare Bo Carstensen
Bankkamrer Bengt Ericsson
Kanslist Konrad Grinde
Arkitekt SAR Örjan Hellgren
Avdelningsdir. Bertil Jerström
Maskinförman Erik Jägerhem
Byggnadssnickare Ivar Larsson
Arbetsingenjör Oscar Lidin
Renhållningsverksförest. Evert Nehrer
Tekniker Helge Norden
Förvaltare Artur Olsson
Köpman Olof Olsson
Verkstadsarbetare Eric Palm
Ingenjör Bertil Rahm
Byggnadsingenjör Åke Rickheden
Förrådsman Lennart Svensson
Bankkamrer Karl-Erik Uddegård
Rektor Allan Weinhagen
Köpman Erik Westvall
Köpman John Westvall
Bilmekaniker Gustaf Öberg

 

Sedan föregående årsmöte har till föreningens kännedom
kommit att följande medlemmar avlidit:

 

19. 6  1972 Jägmästare Robert Sköld, Täby
1. 10  1972 Rådman Helge Thomson, Stockholm
20.10 1972 Agronom Arvid Bååthe, Östersund
22.11 1972 Kapten Olof Huldberg, Ope
16. 1  1973 Maskinbiträde Pelle Hallberg, Östersund
21. 1  1973 Ombudsman Gunno Gunnarsson, Östersund
11. 4  1973 Redaktör Torsten Hagelberg, Täby
10. 5  1973 Överstelöjtnant Gustaf Lund, Östersund
18. 5  1973 Provinsialläkare Raymond Brolén, Östersund
24. 5  1973 Landsfiskal Gunnar Uhlin, Göteborg

 

Antal medlemmar i föreningen

 

ANTAL MEDLEMMAR I FÖRENINGEN

Antal medlemmar oktober 1972 (före årsmötet) ……………..424
Nyinvalda medlemmar 23 oktober 1972 ………………………….22
…………………………………………………………………………………446

Avlidna medlemmar t.o.m. oktober 1973 …………………………10
Antal medlemmar oktober 1973 (före årsmötet) ……………..436

Därav är 4 hedersledamöter, 8 ständiga medlemmar, 410 betalande medlemmar och 14 passiva medlemmar.

 

Meddelanden

 

BILDVERK OM ÖSTERSUND

I slutet av 1968 utkom ett nytt och mycket förnämligt bildverk om Östersund av trycket. Det var det stort upplagda »östersundsbilder från O II :s och G V:s tid», redigerat av Erland Lindhammar och Gösta Rollin. Utgivare var Gamla Östersund, som för ändamålet av staden fått ett större bidrag ur Livénska fonden. Förläggare var Ragnar Ohlson, och trycket utfördes av AB Öpe-Tryck. Den solitt bundna, vackra volymen saluföres hos stadens bokhandlare till ett pris av kr. 42:—.

Här följer utdrag ur Per Nilsson-Tannérs recension i ÖP den 3 dec. 1968 med rubriken »Östersund genom 75 år — en strålande bildkavalkad»:

»———— Vilken hälsning till gamla östersundare hemma och borta! — Den gamla

bildsviten, utgiven 1943, är för länge sedan utgången. Nu har en ny genomgång gjorts i Gamla Östersunds arkiv, och resultatet är överdådigt.

Det beror givetvis främst på att materialet varit rikhaltigt och i bästa mening mångsidigt. I andra hand kommer sammanställningen, redigeringen. Den är överlägset skickligt gjord . . . Rollin äger de konstnärliga förutsättningarna . . ., och Lindhammar besitter grundliga kunskaper om Östersund och östersundarna . . .»

Härtill må fogas följande:

Namnuppgifter m.m. till bildverket har i ett ex. upprättats av Erland Lindhammar, som överlämnat det värdefulla arbetet som gåva till föreningen. Det förvaras på Gamla Östersunds expedition, där envar intresserad kan taga del av innehållet efter hänvändelse till intendenten.

Rättelser till själva bildverket finns införda i Årsskrift 1969, sid. 19.

ÖVRIGA PUBLIKATIONER

Hos stadens bok- och pappershandlare kan den intresserade erhålla även nedanstående publikationer, samtliga utgivna av föreningen:

Ortnamn i Östersund av Iwan Wikström. 140 sid. — Pris kr. 13:50.

Register till Föreningen Gamla Östersunds årsskrift 1938—1948 av Albin Johansson. 36 sid. — Pris kr. 3:—.

Register till Föreningen Gamla Östersunds årsskrift 1949—1959 av Per Fjell- ström och Svante Höglin. 49 sid. — Pris kr. 5:—.

Register till Föreningen Gamla Östersunds årsskrift 1960—1970 av Erik Burman och Anton Svensson. Nyutgivet. 56 sid. — Pris kr. 5:—.

Av föreningens äldre årsskrifter (1938—1972) finns det åtskilliga årgångar kvar, dock blott i begränsade upplagor. Helt utgångna är sålunda årgångarna 1938—42 och 1948. Förfrågan och event, rekvisition kan göras på Föreningen Gamla Östersunds expedition, Stadsmuseet, Rådhusgatan 42, 831 00 Östersund. Tel. 063-12 13 24.

Intendenten, adjunkt Bertil Nilsson, träffas personligen på expeditionen i regel måndagar kl. 17.00—17.30 samt per telefon 12 08 31 (bostaden) el. 11 74 00, ankn. 528 (Wargentinsskolan). Se f.ö. anslag på Stadsmuseets port!

A. Sn