063 – 12 13 24 (telefonsvarare) info@foreningengamlaostersund.se

 

Förord

 

Det är inte utan en känsla av tyngande ansvar, som jag i och med detta num­mer av årsskriften övertar redaktörskapet. Ansvaret känns framförallt stort, därför att jag har en så framstående rad av redaktörer att ta arv av. Inte minst min närmaste företrädare, Anton Svensson, har ju på ett enastående sätt skött redaktörsskapet. Om jag åtminstone i någon mån kan nå upp till hans samvetsgrannhet och hängivenhet för uppdraget får föreningen vara tacksam.

Två av bidragen i årets skrift, mitt eget om Östersunds Arbetareförening och Christina Mattssons om boktryckare C. M. Berg som skillingtrycksutgivare, kan sägas vara följdartiklar av min artikel om Sven Johan Kardell resp Gösta Rol­lins utdrag ur Carl Magnus Bergs minnesanteckningar i jubileumsskriften 1973. S. Gunnar Svenssons artikel hoppas jag skall kunna inleda en serie av artiklar, skrivna av olika medlemmar, om förhållandena i staden förr i tiden. Alla eller nästan alla medlemmar bör ha någonting att berätta om ungdomsupplevelser i staden eller annat som rör stadens historia, t ex vid tiden för 1 :a världskriget eller under 1920- och 1930-talen. Hur var det t ex när spanska sjukan drabbade Östersund o. 1918? Hur började arbetarrörelsen eller idrottsrörelsen i staden? Interiörer från nykterhetsorganisationer, frikyrkliga föreningar och fackföre­ningar är inte minst intressanta eller vanliga, enkla berättelser om hur livet ge­staltade sig i staden under olika årstider. Det viktiga är inte att dessa artiklar är så oerhört välskrivna (det rent tekniska åtager sig redaktören att rätta) utan att de är autentiska och bär det självupplevdas prägel. Om någon inte skulle an­se sig kunna skriva ned sina minnen kan de tas upp på band. Jag vill betona, att jag är av den uppfattningen att tidskriften genom ett mera ”allmänt” medarbetarskap än mer kommer att förankras i medlemmarnas intresse.

Vid högtidssammankomsten i samband med 50-årsjubileet förra året höll före­ningens hedersledamot arkitekt Robert Berghagen ett föredrag, som väckte all­män uppskattning och som säkerligen gav de allra flesta någonting att tänka på. Jag är tacksam över att jag i samarbete med Robert Berghagen kan presentera ett referat som någorlunda gör hans föredrag rättvisa. Däri togs ju upp sådant som med hänsyn till föreningens syften bör vara ytterst angeläget. Det är att hoppas att de styrande i Östersund skall lyssna till vad arkitekt Berghagen har att säga, så att det åtminstone i någon mån kan förhindras, att Östersund blir en historielös stad.

Östersund i oktober 1974

Hans Jacobsson

 

Östersunds arbetarförening — en historik
Av Hans Jacobsson

 

Jämfört med vad som skrivits om den socialistiska (socialdemokratiska) ar­betarrörelsen har de s k liberala arbetarföreningarna endast obetydligt behand­lats i den historiska litteraturen. Under tiden från o. 1860 fram till sekelskiftet bildades dock inte mindre än c:a 140 sådana föreningar och det sammanräknade medlemsantalet torde ha uppgått till åtminstone ett par tiotusental. Verksam­heten var mångskiftande och föreningarna hade även internationella kontakter, framförallt genom de s k nordiska arbetaremötena, av vilka det första hölls 1870 i Stockholm.

Den enda mig bekanta skrift, som utreder dessa arbetarföreningars uppkomst, utbredning och verksamhet mm i stort, är den på KF:s bokförlag 1944 utgivna boken ”Arbetarföreningarna i Sverige 1850—1900”, författad av A. Påhlman och W. Sjölin. Därjämte finns ett fåtal monografier om särskilda arbetarföre­ningar, t ex J. P. Velander: Stockholms Arbetareförenings femtioåriga verksam­het 1866—1916, H. Hedlund: Göteborgs Arbetareförening 1866—1926, Norr­köpings Arbetareförenings krönika 1860—1935.

Den ”liberala” arbetarrörelsens förutsättningar går tillbaka till tiden o. 1848. Februarirevolutionen i Frankrike med efterföljande revolutioner i andra länder tjänade som en sorts väckarklocka. Skråväsendets upphävande (i Sverige i och genom förordningen om utvidgad näringsfrihet av den 22 december 1846) gjor­de, att ett behov av nya föreningar för speciellt hantverkare och hantverksarbetare uppstod. De arbetarföreningar, som bildades huvudsakligen under åren 1849—51, fick på många håll en ganska radikal prägel. Mest radikal och fram­gångsrik i Norden var den norska s k Thraniterrörelsen, bakom vilken stod den högt begåvade Marcus Thrane. Denne hängivne arbetarvän bildade den första arbetarföreningen redan i december 1848 i sitt hem i Drammen. Efter knappt ett år räknade rörelsen 49 föreningar med över 4 000 medlemmar. Man hade även en egen tidning, ”Arbeiderforeningernes Blad”. Då de norska arbetarföre­ningarna efter två års verksamhet nått det för tiden synnerligen höga medlems­antalet av o. 25 000 ”och minst lika många sympatisörer”, beslöt Thrane att i en särskild petition vända sig till den som liberal ansedde konung Oscar I. Det kungliga svaret blev dock en bitter besvikelse med bl a tal om ”det missledande inflytande på den arbetande klassen, som på senare tid visar sig”. Den Thranitiska arbetarrörelsen krossades, om inte i blod, så dock med hänsynslös brutalitet, därigenom att 149 ”arbetare” åtalades, varav över 100 fick långvariga frihets­straff, Thrane själv 4 års tukthus.

I Stockholm bildades den första arbetarföreningen 1850 genom en omorgani­sation av ett s k lässällskap. Trots starka påtryckningar från Thrane och de nor­ska arbetareföreningarna kom dock de svenska föreningarna, som tillkom under de första åren av 1850-talet, att spela förhållandevis liten roll. Någon ledare av

Thranes kapacitet fick man inte. Av de tre ”huvudpersonerna”, C. W. Berg­man, F. T. Borg och Frans Sjöberg, måste den förste, ”hjärnan” i rörelsen, hålla sig anonym för att han skulle få fortsätta sitt historiska urkundsarbete. De två andra hade svårt att dra jämt, och F. T. Borg, som även han var mån om sin karriär, svek efter hand rörelsen. En del kortvariga arbetartidningar utgavs dock, t ex ”Folkets Röst” och ”Reform”. Utom i Stockholm bildades arbetarföreningar i bl a Göteborg, Lund och Malmö. I mitten på 1850-talet ebbade emellertid den­na första svenska arbetarrörelse ut.

Vid 1860-talets början grundades en del nya arbetarföreningar, den första 1860 i Norrköping av dåvarande textilarbetaren G. Kahlson. Åren 1863 o. 1865 tillkom föreningar i Borås, Eksjö, Motala etc. År 1866 bröt rörelsen igenom med 15 nya föreningar, och åren 1867—69 bildades c:a 20 föreningar om året. Där­efter blev det ett uppehåll i nybildandet till åren 1872—74, då sammanlagt 22 föreningar kom till stånd, bl a Östersunds Arbetareförening. Sedan upphörde så småningom nybildningen av denna typ av arbetarföreningar.

Vad utmärkte dessa 1860- och 1870-talets arbetarföreningar till skillnad från 1850-talets? Ja, framförallt var det väl det förhållandet, att föreningarna poli­tiskt var mycket försiktiga. I stället för att syssla med politik eller annat som var kontroversiellt, t ex religion, verkade man huvudsakligen inom två områden, bildnings- och nöjesverksamhet å ena sidan samt ekonomisk verksamhet å andra sidan. Redan från början kom dessa föreningar att omfattas snarare av medel­klassen än av den egentliga arbetarklassen. Enligt en beräkning från o. 1870 (publicerad i ovan angivna arbete av A. Påhlman o. W. Sjölin) utgjordes 26 % av medlemmarna av högre eller lägre tjänstemän, 8 % var jordbrukare, 10 % mindre industriföretagare o. arbetsledare, 40 % var hantverksmästare o. hantverksarbetare, 10 % icke-yrkesarbetare, samt 6 % ”övriga”, bl a handlande. Medlemskaderns sammansättning växlade givetvis från förening till förening. I viss mån kan man säga, att dessa arbetarföreningar var föreningar för arbetare inte av arbetare, för så vitt man inte tar begreppet arbetare mycket vidsträckt, vilket en del vid denna tid gjorde. En lämplig benämning på denna arbetarrörel­se vore att kalla den filantropisk.

Efter denna inledning om arbetarföreningarna i stort tänker jag behandla mitt egentliga ämne, Östersunds Arbetareförening, men i slutet på uppsatsen tar jag mig friheten att, efter att ha belyst den filantropiska arbetarrörelsen med ett konkret exempel, taga upp några av de problem som gjorde sig gällande inom denna nästan bortglömda arbetarrörelse.

Efter en trevande början kom Östersunds Arbetareförening i gång med sin verksamhet på hösten 1874. Det första protokollförda sammanträdet hölls 20/9 1874. På förslag av vaktmästare P. Sundqvist, en av föreningens stiftare, mera om honom nedan, upplästes de föreslagna stadgarna i sin helhet. Vidare bestäm­des inträdesavgiften till 3 kr och årsavgiften till 4 kr (sedan sänkt till 3 kr) samt utskickades listor för medlemsteckning. Vid ett nytt sammanträde (29/9) valdes styrelse: ordf. doktor Grenholm, v. ordf. lektor S. J. Kardell, sekr. handl. A. Winnberg, kassaförv. handl. C. Wennerström, klubbmäst. vaktm. P. Sund­qvist. Redan 13/10 fick föreningen en ny ordf., i det att doktor Grenholm un­danbad sig uppdraget, varefter lektor Kardell valdes till ordf. och dennes kol­lega magister N. M. Jonsson till v.ordf. Lektor Kardell kom sedan att kvarstå på ordförandeposten i inte mindre än 32 år, dvs till år 1906.

 

 

Stadgarna, som ganska nära torde ha anslutit sig till de normalstadgar, som var gängse inom arbetarföreningarna, ger besked om ändamålet med föreningen, verksamheten och föreningens organisatoriska uppbyggnad. — Den första para­grafen, den om ändamålet, kan lämpligen citeras i sin helhet: ”Östersunds Ar­betarförening har till ändamål att närma samhällets medlemmar till varandra, att mellan dem befordra enighet och broderlig vänskap, att verka för utbildandet av en god samfundsanda, ävensom i allmänhet för medlemmarnas höjande i mo­raliskt och intellektuellt hänseende.” Som synes är ”programmet” mycket all­mänt formulerat. Sådana allmänna formuleringar förekommer genomgående i de olika arbetarföreningarnas stadgar, så att den första paragrafen verkar ha karaktären av en formel. Ordet arbetare brukar dock vara med i formeln, men så är alltså inte förhållandet i östersundsföreningens stadgar.

I den andra paragrafen stipuleras närmare vilka som kan upptas som med­lemmar i föreningen: ”varje till femton års ålder hunnen, välfräjdad man eller kvinna, som tillhör Östersunds samhälle och förbinder sig att efterleva före­ningens stadgar”. Det anmärkningsvärda är här givetvis att även kvinnor kunde bli medlemmar, vilket sannerligen inte var vanligt på den tiden. Av det sam­manlagda antalet medlemmar i Östersunds Arbetareförening torde c:a 1/3 ha utgjorts av kvinnor, såväl fruar som fröknar.

Det är tydligt, att man var noga med medlemmarnas moraliska vandel, vil­ket framgår av stadgebestämmelser om uteslutning av medlem, som gjort sig skyldig till brottslig eller på annat sätt vanhedrande handling.

Utom tvenne årliga sammanträden i febr. och nov. (Vid det förstnämnda, det eg. årsmötet, skulle det beslutas om ansvarsfrihet för styrelsen, vid det sist­nämnda skedde styrelseval för efterföljande kalenderår) skulle man enligt § 8 i stadgarna hålla s k sällskapssammankomster minst två gånger i månaden (med undantag för juni, juli och augusti). Vid dessa sistnämnda sammankomster borde någon gång dans få förekomma, ”dock alltid under iakttagande av den största enkelhet”. — ”Vid all föreningens verksamhet vare allt kortspel förbjudet.” — Enligt § 11 skulle föreningen dessutom anordna 2 årsfester, ett julgille och ”en sommarfest i den fria naturen”. Även dessa fester skulle anordnas ”med största anspråkslöshet och billighet”. — En särskild sångkör och en musikkår borde bildas inom föreningen.

Enligt § 12 skulle föreningens funktionärer vara följande: ordf., v. ordf., sekr., kassaförv., klubbmäst., bibliotekarie o. teaterföreståndare. ”Ordf. bör med lugn och humanitet leda överläggningarna.” Bibi. bör hålla biblioteket öppet minst en timme i veckan. Teaterförest, bör anordna ”minst ett sällskapsspektakel varje år”.

För att undvika tvister inom föreningen kunde en förlikningsnämnd på 9 med­lemmar tillsättas.

För den s k sjukhjälps- eller understödsfonden antogs senare särskilda stadgar. Enligt dessa var syftet med fonden att lämna understöd vid sjukdom samt be­gravningshjälp. Dessutom skulle bidrag kunna ges ”även i andra fall då syn­nerligen ömmande omständigheter äro för handen”. För att kunna bli medlem fordrades medlemskap i Östersunds Arbetareförening samt vid inträdet ej ha överstigit 60 års ålder. Fondens kapital skulle förutom av inkomster av fester bildas av årsavgifter: 6 kr per medlem samt inträdesavgift: 3 kr, sedan fonden stigit till 1 000 kr förhöjd med 2 kr för varje nytt tusental. Karenstid för sjuk­bidrag: 8 dagar. Längsta tid för utgående sjukhjälp (10 kr per vecka): 10 vec­kor. Begravningshjälp: 50 kr. — För handhavandet av fonden skulle en särskild direktion på 7 medlemmar (ordf., sekr., kassaför. + 4 s k visitatörer) utses. Sedermera bestämdes, att sjukbidrag ej skulle utbetalas till medlem,” som är sjuk i gängse farsot, som lider av venerisk åkomma, ej heller må barnsängskvinna erhålla understöd de första 14 dagarne”.

Om Östersunds Arbetareförening upplöstes skulle fonden ställas under för­valtning av Östersunds stadsfullmäktige och bilda en ”understödsfond för mind­re bemedlade, ordentligen gifta eller ogifta män och kvinnor, vilka annars ar­betsföra, under längre tid varit förhindrade att förtjäna sitt och sin familjs uppe­hälle”.

Redan av stadgarna får man en viss uppfattning om Östersunds Arbetare­förenings verksamhet, och av bl a en del notiser i Jämtlands Tidning (JT) fram­går det, att de första verksamhetsåren blev i hög grad framgångsrika för före­ningen. Antalet medlemmar steg ganska snabbt till o. 180. Det verkar också som om föreningen dessa första år kunde leva upp till sitt i stadgarna fastställda program. Tredje dag jul 1874 hölls t ex julgille med musik av ett särskilt kapell och med tablåer ur Fänriks Ståls sägner, ”interfolierade med fosterländska me­lodier”. Efter en enkel supé tråddes dansen till kl 2 på natten. Några dagar se­nare anordnades en julfest för 90 fattiga barn, som bjöds på kaffe och smör­gåsar och roades med lekar (sannolikt redan nu ledda av sergeanten, sedermera handl. O. Olsson, den kände s k Buller-Olle, med tiden stående lekledare vid dessa julfester för barn, som fortsatte långt fram på 1900-talet). Utom julgåvor till alla barnen utdelades till 16 barn ett livräntebolpp på sammanlagt 90 kr.

I maj och juni 1875 var Arbetareföreningens teateramatörer synnerligen liv­aktiga genom att anordna inte mindre än 4 olika teaterföreställningar, varvid s k folkkomedier, benämnda ”Bror Jonathan” el. ”Oxhandlaren från Småland”, ”Hemkomsten”, ”En farlig kommission” osv, uppfördes. Den 29/5 1975 be­stås teateramatörerna följande recension i JT: ”De arbetareföreningens medlem­mar, som tillhöra om man så får säga den sceniska avdelningen, ha under ett par aftnar berett allmänheten i vår goda stad verkligt nöje med de föreställ­ningar de låtit gå över tiljan å Borgs teater.”

Den 10/6 1875 har JT infört ett nytt reportage om arbetareföreningen, näm­ligen om dess ”sommarfest”: ”Ångaren Carl XV, prydd med sommardräkt av allt grönt som kunde givas, förde sistlidne söndag Östersunds Arbetareförening utåt Storsjön och landsatte sina passagerare först å Norderön, där gudstjänst hölls i Norderö kyrka, förrättad av läroverksadjunkten doktor Jonsson. Sången leddes av den musikkår från Jämtlands hästjägare, som ångaren medförde. Där­efter förflyttade man sig till Fillstalund och dess omgivning, där man förströd­de sig med dans och andra nöjen. Omkring kl 11 på kvällen återlämnade ång­båten här sin ‘rörliga* last.”

Vid julfesten 31/12 1875, som var talrikt besökt, prisades föreningens ordf. lektor Kardell av den speciellt inbjudne landshövding Asplund, som förklarade, att Kardell ”inlagt stor förtjänst om föreningens bildande och hållande vid liv”. Som andlig spis bjöds på deklamation av Tegnérs ”Axel”, utförd av adjunkt Svensson, varefter ”Axels äventyr” visades i tablåer. Vid festen utbringades en skål för Sundsvalls Arbetareförening och avsändes ett telegram till denna bro­derförening, som svarade med att skicka ett telegram till Östersunds Arbetare­förenings årsmöte 27/2 1876: ”Östersunds Arbetareförening! Tacksam för Eder hälsning tömmer Sundsvalls Arbetareförening på vinterfest Eder skål. Må all­varlig strävan för vårt mål bliva vårt fastaste föreningsband! Ol. Wikström, ordf., Joh. Nyström, sekr.” — I detta sammanhang kan den förmodan uttalas, att Sundsvalls Arbetareförening och spec. dess för Östersund synnerligen intres­serade, inom liberala kretsar mycket uppburne ordf. O. Wikström spelat en roll vid östersundsföreningens tillkomst. Det var ju f ö O. Wikström, som just 1874 tog initiativet till bildandet av Jämtlands Folkbank, och ”folkbankstanken” in­gick ju i de liberala arbetareföreningarnas strävanden.

Ett problem för Östersunds Arbetareförening, liksom för de övriga arbetare­föreningarna, var inställningen i nykterhetsfrågan. Utan tvivel intog föreningen en starkt nykterhetsvänlig ståndpunkt. Men skulle man verka för helnykterhet eller inte? Frågan var uppe redan vid ett sammanträde i okt. 1874. Beslutet blev tydligen att man skulle verka för ”måttlighet”.

Av allt att döma blev Östersunds Arbetareföreningens uppblomstring kort­varig. Redan i slutet på 1870-talet var det en tydlig tillbakagång. Antalet pro­tokollförda sammankomster åren 1880 o. 1881 är jämfört med tidigare och även senare anmärkningsvärt lågt. I maj 1882 tog man upp frågan: ”Vad är att göra för att hos arbetarna i staden väcka intresse för föreningen?” Man beslöt att annonsera om ”ett möte för arbetsgivare och arbetstagare å Läroverkets stora sal söndagen den 21 maj”. Tyvärr infann sig dock ett ringa fåtal till mötet. Den 30/11 1884 innehåller protokollet följande suck: ”Som ej någon mer än kassö­ren J. E. Westerlund samt undertecknad behagat infinna sig, avslutade under­tecknad sammanträdet med utropet: o ve! In fidem Svante Hellström.”

År 1885 engagerades den nystartade Jämtlands-Postens förste redaktör J. Sax- on-Lindström och året därpå den nye redaktören V. Hugo Wickström som sek­reterare. Under påverkan av dessa ”politiska” tidningsredaktörer engagerade sig Östersunds Arbetareförening för kampen mot livsmedelstullarna. Vid ett möte 23/1 1886 anslöt man sig till Gefle Arbetareförenings petition mot livsmedelstullar och den 13/2 1887 antog man en egen resolution: ”Östersunds Ar­betareförening anser livsmedelstullar skadliga och förkastliga: emedan de träffa de skattdragande i omvänd proportion till deras beskattningsförmåga; emedan det är ett statistiskt faktum, att nöden och brotten tilltaga samtidigt med bröd­prisets fördyrande; emedan staten icke behöver denna indirekta skatt, vilken skulle komma blott de större jordägarne till godo; emedan denna indirekta be­skattning skulle bliva i ekonomiskt hänseende fördärvbringande för Jämtland såväl som för Norrland i allmänhet; emedati tull på livsmedel skulle medföra ökad fattigvårdstunga, dyrtidstillägg åt ämbetsmän m m.”

Kraftiga åtgärder för föreningens återuppblomstrande vidtogs år 1886, bl a igångsattes en medlemsvärvning. Det förklarades, att om 100 personer tecknade sig såsom medlemmar, skulle man kunna skaffa en särskild lokal för biblioteket med tillhörande läsrum, försett med tidningar, vidare skulle man kunna ordna föreläsningar etc. — Någon varaktig framgång vanns inte med återuppblomstringsförsöken. Den 24/11 1889 hade antalet betalande medlemmar nedgått till ett fåtal, varför ordf. föreslog föreningens upplösning. Svaret på detta förslag blev dock nej. — De närmaste åren hankade man tydligen sig fram med en redu­cerad verksamhet och ett förhållandevis lågt medlemstal. Nästan förtvivlade för­slag för att väcka föreningen ur dess dvala framställdes. Så t ex föreslog en medlem, att ”föreningens möten borde hållas mer hemliga”.

I mitten på 1890-talet började det dock gå något uppåt igen. Man anordnade 21/4 1894 en maskeradbal, som drog en hel del folk. I samband med sommar­festen 5/8 1894, en utfärd med båt till Wällviken, firades föreningens 20-års- jubileum. Ordf. lektor Kardell talade då om föreningens ”växlande öden”, me­dan handl. O. Olsson utbringade ett leve för Kardell som ett tack för hans lång­variga ordförandeskap. Sommarfesten, som detta år hade 200 deltagare, ansågs mycket lyckad.

Även två år senare (26/7 1896) ställdes färden till Wällviken med lika stort deltagarantal. Enligt en tidningsnotis var det ”det briljantaste solskensväder”. Hemmansägare Per Jönsson hade upplåtit en ”avbärgad aspdunge”, där man roade sig med dans och lekar. Med en viss stolthet konstaterade ordf. vid detta tillfälle, att föreningen ”hade haft sina kritiska stunder, men övervunnit dem alla”.

Det verkar som om nu under c:a 10 år framåt arbetareföreningens tre ”fes­ter”, julgillet, maskeradbalen och sommarfesten, blev något av en tradition för östersundsborna, då dessa fester, även om föreningens verksamhet i övrigt var satt på sparlåga, tydligen var mycket talrikt besökta. Även ”julbarnfesterna” blomstrade. Den 29/12 1897 hade arbetareföreningen t ex samlat 250 barn, ”som

 

 

— överlyckliga svängde kring de strålande granarna i Lindbloms salong och mottogo diverse namnam”.

Kulmen på föreningens mera utåtriktade verksamhet nåddes sannolikt 20/8 1899, då föreningens 25:te sommarfest gick av stapeln. Färden ställdes vid detta tillfälle med ångaren Carl XV till Tibrandshögen. Förutom ett föredrag om Tibrandshögens historia gav ordf. lektor Kardell en kortfattad historik av före­ningens öden. Det var vid denna fest som v. ordf. grosshandl. O. Olsson över­lämnade ”en liten present” till föreningens uppskattade ordf. och tackade ”i väl valda ordalag för de tjänster herr ordf. gjort föreningen”. Presenten bestod av en sockerskål och en gräddkanna i gammalt silver. Efter Kardells dotter Elins död har dessa värdefulla silverföremål som en gåva överlämnats till Föreningen Gamla Östersund av den efterlevande maken Max Petersen, Berkely, Cal. USA.

Det lyckade 25-årsjubiléet inspirerade tydligen Kardell att på nytt ta upp föreningens teaterverksamhet. I nov. 1899 uppfördes t ex inför 150 åskådare ”en liten tablå: Anna Maria Lenngrens tavlor”. Redan efter knappt en månad uppfördes i Lindbloms salong teaterstycket ”En cigarr” med Kardell som regis­sör och med Gustaf Myrström, Elias Andersson, Maria Backman o. Julia Lund­ström som skådespelare. Teateraftonen avslutades med tablån ”Den sköna Galatéa”, framförd av herr E. Elfgren o. fröken Lundstedt. I nov. nästa år fram­fördes pjäsen ”Min hustru eller en natt i Falkenberg”, av allt att döma skriven av Kardell själv.

Det kan av det ovanstående förefalla, som om Östersunds Arbetareförening alltmer utvecklade sig till en sällskaps- och nöjesförening, och vissa farhågor härför yppade sig också inom föreningen. Vid årsmötet 6/2 1898 yrkades t ex på ”mer intellektuell valuta”. Det framfördes dock en del argument till försvar för ”nöjesverksamheten”. I och för sig ansågs det värdefullt att så många ur olika samhällsklasser kom samman för att roa sig under hyfsade och förhållande­vis enkla former. Det finns också ingenting som tyder på att arbetareföreningens fester urartade. Ifall det var någon som uppträdde berusad, blev han ofelbart utesluten ur föreningen. Ett annat argument för festerna var att de inbragte pengar till föreningens verksamhet, inte minst till dess välgörenhet. C:a hälften av föreningens inkomster torde ha kommit från festerna.

Tidigare hade inom föreningen en mer ”intellektuell”, utåtriktad verksamhet förekommit, därigenom att man vid skilda tillfällen hade anordnat föredrag och någon gång en hel föreläsningsserie. Så t ex föreläste 13/12 1887 lektor Peter Olsson om ”Djurens sömn”. — På våren 1888 erhöll föreningen ett belopp på 200 kr ur det statliga anslaget för ordnandet av föreläsningskurser för arbetar­klassen. Tack vare ett lika stort bidrag från enskilt håll kunde en hel rad före­läsningar anordnas. Föreläsningarna hölls onsdagar, lördagar och söndagar och behandlade följande ämnen: grundlagserfarenhet (föreläsare jur kand L. T. Ja­kobsson), fysik (ingenjör L. G. Allan) o. antropologi (ordf. lektor S. J. Kardell).

From år 1899 var föreläsningsverksamhet inom Östersunds Arbetareförening inte längre aktuell, då i slutet på föregående år ett s k arbetareinstitut hade bil­dats. Detta blev så småningom en mycket livskraftig avläggare av arbetareföre­ningen, som i hög grad bidrog till institutets tillkomst och länge tillsatte hälften av dess styrelse (lektor Kardell var en lång tid också arbetarinstitutets ordf.). Den andra hälften av institutets styrelse tillsattes av stadsfullmäktige, som be­viljade ekonomiska bidrag till verksamheten. Östersunds Arbetarinstitut, som länge överlevde arbetareföreningen och som tidvis bedrev en mycket omfattande verksamhet, är värt en särskild framställning. I annat sammanhang (i min bok om Östersunds läroverk 1847—1947) har jag varit inne på arbetareinstitutet i samband med de lärarporträtt, som jag givit där, då särskilt av några yngre lärare under 1900-talets två första decennier, såsom lektor Cavallin o. adjunk­terna Ljungstedt och örström, vilka spelade en stor roll som föreläsare.

Efter en återuppblomstring i slutet på 1890-talet verkar det som om en ny nedgångsperiod för Östersunds Arbetareförening började ett stycke in på det nya århundradet. I maj 1901 klagade t ex fabrikören L. F. Säfström (föreningens dåv. kassaförv.), att arbetareföreningen förde ”ett tynande liv” med allt för få med­lemmar, med större utgifter än inkomster och med en olämplig lokal. — Det kan i detta sammanhang vara lämpligt att taga upp lokalfrågan till behandling, en fråga som ständigt stod på tapeten. För sina sammanträden och fester måste föreningen hyra in sig på antingen det ena eller det andra av stadens s k nä­ringsställen, såsom t ex Stadshotellet och Lindbloms salong. Den sistnämnda lo­kalen var kanske den som användes mest. Där hade man även löfte att gratis få inhysa föreningens bibliotek, ett löfte som dock efter en tid sveks. Länge hade det talats om, att Östersunds Arbetareförening, liksom flera andra arbetareföre­ningar, skulle försöka skaffa sig en egen lokal och man började också anslå me­del till en byggnadsfond. Man kom dock aldrig så långt att man kunde börja bygga.

Efter att flera gånger ha avsagt sig ordförandeskapet fick lektor Kardell vid sammanträdet 12/11 1905 äntligen en efterträdare. Till ny ordf. valdes en annan av läroverkets lärare, doktor Olof örström, v. ordf. sedan 1904. Vid årsmötet 11/2 1906 skedde ordförandeskiftet. Då överlämnades återigen en minnesgåva till Sven Johan Kardell, en kaffekanna av gammalt silver, för 32-årigt ordförande­skap. Kardell avtackades och hyllades av den nye ordföranden, Örströms ord­förandeskap blev dock inte så framgångsrikt. Redan alldeles i början på sin ordförandetid kom han i konflikt med veteranen inom föreningen grosshandl. O. Olsson (,,Buller-011e,,), bakom vilken tydligen flertalet av föreningens äldre medlemmar slöt upp. Olsson hade i protokollet blivit brännmärkt för att inte i rätt tid såsom kassaförv. i understödsfonden ha lämnat ut dess räkenskaper vill revision. Det hela berodde tydligen på ett missförstånd och så småningom lade sig Olssons vrede över ”uttrycket i protokollet som ginge på heder och sam­vete”, och Buller-Olle lovade inför julfesten 1906 att återigen ”biträda med att roa barnen”.

I nov. 1908 begärde Örström skriftligen att få utträda ur föreningen. Vad som låg bakom har jag ej lyckats utröna. Kanske blev han uppbragt över att ha be­skyllts för att inte ha redovisat det ekonomiska resultatet av sommarutflykten till Fanbyn. Till ordf. valdes nu lektor C. Cavallin, vilken kvarstod som sådan till sin avflyttning från Östersund i juni 1911, då han avtackades med en silver­skål. Under Cavallins tid som ordf. förde föreningen ett tynande liv. Sekrete­raren noterade sällan mer än 6—7 medlemmar per sammanträde.

Till Östersunds Arbetareförenings siste ordf. valdes grosshandl. O. Olsson, men under han korta tid som ordf. var föreningen närmast under avveckling.

Ovanstående historik över Östersunds Arbetareförening behandlar mest före­ningens yttre öden och mer utåtriktade verksamhet. Det fanns givetvis en mång­facetterad inre verksamhet, som dock naturligt nog inte i lika hög grad åter­speglas i protokollen. När föreningen var i sitt flor, som t ex åren 1875—77, måste antalet möten per år ha varit synnerligen stort. Vad gjorde man t ex på de s k sällskapssammankomsterna, som skulle hållas minst två gånger i månaden? Något i förväg planerat program hade man väl inte för dessa sammankomster. Sång, musik och deklamation förekom liksom mer eller mindre otvungen sam­varo, ofta avslutad med dans. Dessutom ordnades väl en del rena föreningsangelägenheter, som inbetalning av avgifter samt utlåning ur föreningens bibliotek, både av böcker och tidningar. Tyvärr lyckades man aldrig för någon längre tid få en egen lokal för biblioteket som samtidigt kunde vara tidningsläsningsrum. Det blev i stället så, att såväl böcker som tidningar i allmänhet förvarades hem­ma hos bibliotekarien, under föreningens första år, konditor E. P. Levin o. skräd­daren J. Bellman, i början på 1880-talet skräddaren N. Olsson och under 13 år (1887—1900) sadelmakare S. Myhrfeldt.

Frånsett ett privat lånebibliotek, som mot betalning lånade ut närmast enklare romaner och överhuvudtaget s k dussinlitteratur, fanns inte i varje fall vid ar­betareföreningens tillkomst något bibliotek i staden. Det s k Zetterströmska bib­lioteket på Frösön var knappast annat än undantagsvis öppet för utlåning och innehöll huvudsakligen äldre vetenskaplig litteratur. Arbetareföreningens biblio­tek borde alltså ha fyllt ett tomrum. Emellertid är det en del som tyder på att lånefrekvensen tidvis var mycket låg. Ett år hade t ex endast tre personer anteck­nat sig för lån, men de hade lånat desto fler böcker.

Tack vare att två kataloger över Arbetareföreningens bibliotek finns bevarade, en handskriven, upprättad i febr. 1888 av E. Myhrfeldt, och en tryckt (JP:s tfyckeri, Ösd 1900), sannolikt uppgjort av B. G. Lundberg, kan man få en upp­fattning om vilka böcker biblioteket innehöll. Särskilt riklig var den historiska och geografiska litteraturen inklusive reseskildringar. Så t ex fanns Anders Fryxells Berättelser ur svenska historien till ungdomens tjänst (46 delar i 8 band). Bland andra historiska översiktsverk märks C. Fr. Kolbes Människosläktets kul­turhistoria o. Ernst Wallis Illustrerade världshistoria. Bland reseskildringarna finner man t ex Fredrika Bremers Livet i Gamla världen o. Hemmen i Nya värl­den samt Alex. von Humboldts Resor och forskningar. — Även den naturveten­skapliga litteraturen är ganska rikhaltig med stora verk som Brehm: Djurens liv o. Elias Fries: Botaniska utflykter. Samlingsverket ”Ur vår tids forskning” er­bjöd populär läsning även i fysik och kemi liksom Uppfinningarnas bok (i 5 band).

Skönlitteraturen var förhållandevis lite företrädd i biblioteket. Bland svenska författare fanns samlade verk av Bellman, Tegnér, Runeberg o. Fredrika Bre- mer. H. C. Andersens Sagor och Zakarias Topelius* Fältskärns beträttelser fanns, givetvis är man benägen att säga, liksom böcker av Jules Verne, bl a Tsarens kurir. Ingen poesi eller dramatik. Av lättare litteratur endast Jörgen: Humores­ker.

Utom böcker fanns tidskrifter, t ex Ny illustrerad tidning, Läsning för folket o. Svenska familjjournalen. Tidvis torde det ha funnits en ganska stor uppsätt­ning av tidningar, främst de lokala, som tydligen erhölls gratis.

Ovanstående korta redogörelser för biblioteket ger klart vid handen, att det var ett mycket ambitiöst bibliotek. I samband med katalogiseringen 1900 sades det, att det förhållandet att ”de vanliga, rafflande lånebiblioteksromanerna” saknades ej var en brist, ty ”en mer eller mindre osund läsning bör ej Arbetare­föreningen tillhandahålla sina medlemmar”.

Det bör väl även sägas något om föreningens medlemmar, utöver det som re­dan kommit fram. Det var en stor besvikelse för mig, att någon matrikel ända från föreningens början inte finns i det efterlämnade materialet. Den första ma­trikeln, en s k registerbok, är från åren 1891 —1895. Från 1900— o. 1910 finns en regelrätt upplagd matrikel, omfattande 232 medlemmar på 172 uppslag. Emel­lertid redovisas under huvuddelen av föreningens verksamhet (dock inte de allra första åren) alla nyinvalda i protokollen, tyvärr inte genomgående med yrkesbeteckning. De allra flesta kvinnliga medlemmarna redovisas antingen som fru eller fröken. Med hjälp av de föreliggande matriklarna och uppgifterna om inval i protokollen går det att sannolikt till c:a 90 %> få reda på föreningens medlem­mar. Det sammanlagda medlemsantalet torde inte alltför mycket ha överstigit 400, varav 3/4 män och 1/4 kvinnor. Endast 225 av dessa har jag dock kunnat specificera till yrket.

Följande yrkesgrupper (socialgrupper) kan urskiljas: 1) ämbetsmän (högre tjänstemän): 22 (9,8 %), 2) handlande, fabrikörer: 45 (20 %), 3) hantverkare o. hantverksarbetare: 70 (31,1 %) 4) underofficerare (underbefäl), bokhållare, vakt­mästare etc (=”kvalificerade betjänter”): 70 (31,1 %), 5 eg. arbetare: 18 (8 %).

Jämfört med andra arbetareföreningar torde föreningen i Östersund ha haft ännu färre egentliga arbetare (fabriksarbetare), men det kan givetvis bero på att Östersund i stort sett saknade fabriker. Den eg. tjänarklassen, drängar o. pigor, saknas synbarligen helt bland medlemmarna. Av allt att döma dominerade me­delklassen (framförallt den lägre medelklassen). ”Småfolket” (socialgrupp 3) var dock antagligen mera företrätt än vad siffrorna ovan i förstone ger vid handen. Förslagsvis skulle jag vilja uppskatta dem till 30—40 %. Bland hantverkarna får en stor del räknas till denna grupp, t ex de många sömmerskorna. Bland de ej specificerade 175, varav c:a 75 kvinnor, fanns givetvis även många, som kan räknas till ”småfolket”.

Det är tydligt, att en viss social förändring av medlemskadern ägde rum under årens lopp. I början av föreningens tillvaro torde handlande och hantverkare starkt ha dominerat. Fram mot sekelskifter blir det allt fler underofficerare o. underbefäl, bokhållare, poliser o. vaktmästare etc, för att inte tala om att an­talet ”fröknar” var i starkt stigande. Sannolikt är också, att medelåldern sjönk, detta fastän kärnan i föreningen, bl a de som varit med från början, åldrades. Det verkar som om vid skilda tillfällen medlemskadern ökades ganska kraftigt men som om dessa nya medlemmar i många fall blev synnerligen ”kortvariga” och som om dessa nykomlingar, med några få undantag, spelat relativt liten roll i föreningen, som hela tiden bars upp av ett fåtal ”beständiga” medlemmar, några få, bland dem föreningens siste ordf., var med från början till slutet. Inte så ovanligt var det, att hela familjer blev medlemmar, alltså inte bara äkta ma­kar utan även söner och döttrar. Ett ex. på äkta makar, som livligt engagerade sig i föreningen, var handlanden F. A. o. fru Olivia Frisendal. Ett ex. på en hel familj är sadelmakare E. Myhrfeldt med fru och tre döttrar, Jenny, Anna o. Emilia.

I det föregående har redan en hel rad av föreningens aktiva medlemmar nämnts (förutom ordf. S. J. Kardell, grosshandl. O. Olsson, vaktm. P. Sundqvist etc). Att särskilt behandla alla föreningens funktionärer genom årens lopp skulle bli alltför enformigt, men några bör nämnas utöver de ovanstående.

Bland sekreterarna, som sällan innehade sin post mer än ett par, tre år, var väl skolföreståndaren J. E. Eriksson långvarigast (1893—1900). Enligt Christian Genbergs bok ”Då järnvägen kom till Östersund” (Vem vill åtaga sig att göra upp ett minst sagt behövligt personregister till denna bok?) öppnade Eriksson i slutet på 1880-talet en privat skola, benämnd Praktiska skolan, vid Prästgatan, en skola, som han bedrev tillsammans med privatläraren S. A. Svensson. De båda kompanjonerna kallades i folkmun ”Praktiska Eriksson” och ”Praktiska Svens­son”. Skolan ägde bestånd till o. 1910 och understöddes från nykterhetshåll. Eriksson var själv en ivrig nykterhetsman och vegetarian.

Ett viktigt förtroendeuppdrag inom föreningen var givetvis att ha hand om kassan, och bland kassaförvaltarna var flera ganska långvariga, såsom handl. John Waesterlund (1878—85), handl. M. H:n Åström (1885—89) och den redan flera gånger nämnde grosshandl. O. Olsson (1889—96).

Då ju föreningens fester spelade en stor roll, intog klubbmästarna en nyckel­ställning. Före sin upphöjelse till skattmästare fungerade ovannämnde handl. O. Olsson som sådan under åren 1876—89. I övrigt gjorde de flesta klubbmästarna gästspel på något eller ett par år. En av de sista klubbmästarna, brevbäraren A. E. Hjelm (1905—08), uteslöts ur föreningen p g av ”ovärdigt uppträdande”.

Bland teaterföreståndarna fanns en rad delvis kända namn: konditor E. P. Le­vin ,fabrikör C. Hestermann, red. Agaton Burman (alla på 1870-talet, då tea­terverksamheten var livlig). Efter att befattningen hade stått vakant en längre

 

 

tid, tillsattes i samband med det vaknade teaterintresset inom föreningen o. se­kelskiftet en del ganska kortvariga teaterföreståndare: t ex urmakare C. A. Lundström, möbelhandl. E. O. Eriksson o. fältskär G. Myrström. — Bibliote­karierna har behandlats i det föregående.

Flera av föreningens funktionärer och ledande medlemmar skulle utan tvivel vara värda en närmare presentation. Vad den mångårige ordf. lektor Sven Jo­han Kardell beträffar har jag ju gett en sådan i årsskriften 1973, till vilken jag hänvisar. Vaktmästare P. Sundqvist, en av föreningens veteraner och under en längre tid som ovan påpekats dess vice ordf., är behandlad i min bok om Öster­sunds läroverk 1847—1947.

En person, som i nästan lika hög grad som lektor Kardell dominerade före­ningen är den i olika sammanhang nämnde handl. O. Olsson. Under årens lopp innehade han efter varandra nästan alla funktionärsbefattningar inom föreningen (klubbm. 1876—89, kassaförv. 1889—96, v. ordf. 1896—1901, o. till sist ordf. 1911—13). Vid valmötet 8/12 1901 sade han sig vilja utträda ur föreningen av brist på tid. Som framgått av det föregående stannade han dock kvar, bl.a som kassaförvalt. i styrelsen för understödsfonden. I slutet på år 1904 upptogs frågan om en minnesgåva till Olsson för hans 30-åriga intresserade verksamhet inom föreningen, vilken gåva överlämnades vid årsmötet 26/2 1905. Trots schismen med den nye ordf. doktor Örström, för vilken ovan redogjorts, stannade han kvar i föreningen (det var i stället Ö. som efter en tid lämnade denna).

 

 

Hurudan person var då sergeanten, fanjunkaren, handl. o. grosshandl. O. Ols­son? Ännu finns kanske någon gammal östersundare, som erinrar sig denne, av allt att döma originelle man. Någon levnadsteckning har jag inte möjlighet att ge i detta sammanhang. Det får räcka med några biografiska fakta och några personliga drag.

Olof Olsson föddes 7/10 1841 i gamla tingshuset i Gärde, Brunflo, nu på Jamtli. Efter avslutad skolgång blev han volontär vid Jämtlands Hästjägare Corps (sedermera Norrlands dragoner). Redan ute på Frösö läger torde han ha fått sitt ”nom de guerre”: Buller-Olle. Han hade nämligen en synnerligen kraf­tig röst, och när han skrek sina kommandoord hördes det över hela lägret. Han hade dessutom jättegestalt och var mycket axelbred. Till det yttre bullrande och barsk hade han ett gott, nästan ömsint hjärta.

När dansk-tyska kriget utbröt 1864 anmälde sig O. som frivillig. Vid ett till­fälle var han liksom några andra frivilliga nära att bli tillfångatagen av tys­karna, som överraskade dem i deras förläggning. Iförd endast underkläder men med mormors bibel, som alltid följde honom, i hand, kastade han sig upp på dem alltid sadlade hästen och red därifrån i sporrsträck. För sitt deltagande i kriget erhöll O. den danska orden Dannebrogen samt på äldre dar en livränta.

Hemkommen avancerade O. till fanjunkare. För att ha någonting att göra mellan regementsmötena öppnade han tillsammans med Axel Holmberg en diver­sehandel, under firmanamnet Olsson o. Holmberg, som ägde bestånd till 1907. Så småningom utvecklade sig affären, så att man kunde bedriva grosshandel, hu­vudsakligen med tvål o. papper, varför O. kunde titulera sig grosshandlare. I seklets början anställdes O. som livförsäkringsinspektör och som sådan får han ofta ut och hälsade på de underlydande agenterna ute på landsbygden. Det kunde då hända, att han väckte förskräckelse bland agenternas barn, när han trädde in i sin vargskinnspäls och hälsade med dånande stämma, men barnen lugnade sig, då han öppnade sin karamellpåse eller tog fram någon leksak.

överhuvudtaget var O. till ytterlighet hjälpsam och givmild. Vid jularna for han omkring med häst och släde och delade ut mat och presenter till stadens fattiga barn. Det var visserligen inte han, som kom upp med förslaget, att Ös­tersunds Arbetareförening skulle anordna julfester för bl a fattiga barn, initia­tivtagaren var fabrikören Carl Hestermann, men det vara alla östersundsbarns populäre farbror Buller-Olle, som satte sin prägel på dessa fester.

Om Buller-Olle berättades det ett otal historier. Jag vill nöja mig med att åter­ge två, berättade av L. P. Hansander i en tidningsartikel med rubriken ”Buller-Olle. En färgklick i sekelskiftets Östersund”, ur vilken artikel jag även i övrigt tagit det huvudsakliga innehållet i denna presentation.

0:s hobby per preferens var jakt. Han var en outtröttlig och mycket ivrig jägare. Vid ett tillfälle, då han var ute och jagade med sin gode vän kapten D., begav det sig inte bättre än att O., då han i jaktivern klättrade över en gärds­gård, drog bössan så häftigt efter sig, att hanen fastnade och skottet brann av, varvid D. fick en hagelskur genom rockskörten. Utan att vända sig om och utan att hejda sin framfart frågade O. kort: ”Sköt jag dej?”

En annan gång mötte O. överstinnan A. (Adlersparre?) ute på Östersunds av regn smutsiga gator. För att skydda sin långa, fotsida kjol bar hon den upp­lyft till vadorna med den ena handen och paraplyet med den andra. Efter en lätt lyftning på hatten säger O. då: ”Lyft kjolen högre!” överstinnan efterkom utan vidare den i kommandoton framförda befallningen. O. vek då något skam­sen åt sidan.

I detta sammanhang kan ett citat ur I. O. Holmers minnesanteckningar, i ma­nuskript förvarade i Gamla Östersunds arkiv, anföras: Buller-Olle, en lång ståt­lig karl med svarta mustascher, var mycket ”grovkornig och togo stadens damer gärna en omväg, när de sågo honom, för att undgå hans grovkorniga sarkasmer”.

I. O. Holmer berättar även att Buller-Olle, som var en stor festarrangör, fick i uppdrag att ordna mottagandet för konung Oscar II, då han på kröningsresan till Trondhjem i juli 1873 besökte staden. Kungen kom med ångaren Odin från Brunflo och landsteg i hamnen. O. lovade då de på kajen fulltaligt samlade skolgossarna, att de skulle få 25 öre var, om de hurrade bra, vilket de givetvis gjorde.

År 1914 deltog O. i ett veteranmöte med anledning av 50-årsminnet av dansk­tyska kriget. Han var då inte vid bästa hälsa. From julen 1919 var han säng­liggande i tbc med bara en fungerande lunga. Han fick dock uppleva sin 80- årsdag 7/10 1921, då han fick mottaga stora uppvaktningar, som kanske tog alltför mycket på hans krafter, för han avled endast några dagar senare (11/10).

Det återstår att formulera några slutord om Östersunds Arbetareförening och dess verksamhet. Man bör givetvis varken över- eller undervärdera de tidigare arbetarrörelserna, av vilka den tidigaste, den o. 1850, kanske skulle kunna be­nämnas utopisk, medan den som blomstrade framförallt på 1860-, 1870-, o. i vissa fall ännu på 1880- o. 1890-talen lämpligen skulle kunna kallas filantropisk. Det är dock klart att dessa arbetarrörelser måste komma i skuggan av den se­nare så mäktiga socialistiska arbetarrörelsen. De tidigare arbetareföreningarna utförde dock utan tvivel ett förberedelse- och grundläggningsarbete. I ovan nämnda bok om Arbetareföreningarna i Sverige 1850—1900 av A. Påhlman o. W. Sjödin, sägs bl a följande: ”Arbetareföreningarna utförde i regel inga stor­dåd, därtill var splittringen för stark, men de beredde vägen för arbetarrörelsen genom att i sina led fostra många arbetare och i övrigt sprida nyttiga kunskaper. De väckte också det politiska intresset, bidrog på sitt sätt att föra fram röst­rättsfrågan samt ställde andra frågor under debatt.”

Vad speciellt Östersunds Arbetareförening beträffar så verkade den knappast öppet politiskt, men den spelade det oaktat helt visst en politisk roll. Ett tecken på det, bland många, är att av stadsfullmäktigeuppsättningen 1876 över hälften var medlemmar i arbetareföreningen. I 14 år (1887—1901) hade föreningen i viss mån en egen riksdagsman, nämligen dess ordf. S. J. Kardell. K. represen­terade givetvis inte endast arbetareföreningen, men allt tyder på att han bland föreningsmedlemmarna hade sina trognaste anhängare. Den största konkurren­sen hade inte Östersunds Arbetareförening från den fackliga eller socialistiska arbetarrörelsen, som med några få undantag kom i gång ganska sent i Östersund och Jämtland överhuvudtaget, den kom i stället från nykterhetsrörelsen. Ännu i slutet på 1870-talet var arbetareföreningen nära nog ensam herre på täppan, men i början på 1880-talet bröt nykterhetssrörelsen, närmast i form av IOGT, lavinartat fram. På ett enda år grundades i Jämtlands län 106 nykterhetsloger, varav 4 i Östersund. Nykterhetsrörelsen kom utan tvivel att prägla även det politiska livet, både på det kommunala planet och på riksplanet (alltså på
jämtlandsbänken i riksdagen). Jämtlandsfrisinnets historia, som ännu inte är skriven, skulle otvivelaktigt bekräfta detta.

Källor:
Protokolls- o. kassaböcker etc från Östersunds Arbetareförening, förvarade i Öster­sunds landsarkiv, deposition från Länsbiblioteket.

 

Då Carl Magnus Berg tryckte skillingtryck
Av Christina Mattsson

 

Visor har under flera hundra år tryckts i skillingtryck. Skillingtryck var små häften i oktavformat tryckta på billigt och enkelt papper. Fyra till åtta olika vistexter brukade finnas i varje tryck. Det var visor som handlade om de mest skilda saker; andliga visor, visor om brott eller andra nyheter, folkvisor. Ofta var skillingtrycken ett slags pirattryck och man tryckte gärna av visor som för­fattats av litterära skalder, men utan att ange författarens namn. På detta sätt nådde t.ex. Bellmans visor en mycket stor och bred publik.

Skillingtrycken var billiga — sitt namn har de fått sedan den tid då de kos­tade en skilling — och de flesta hade råd att skaffa dem. Det låg kommersiella intressen bakom spridningen av dessa vistryck och man försåg därför titelsidorna med säljande reklamfraser. Det kunde heta ”Fyra Aldeles nya och öfwer måttan wackra Wisor”, även om visorna i trycket inte alls var färska. Tvärtom var det ofta så att man tryckte om visor som redan var populära för att öka avsätt­ningen.

Skillingtrycken såldes på marknader eller av kringvandrande försäljare som bland annat krims-krams också kunde erbjuda nya visor. Ofta var det också av försäljarna som man lärde sig visornas melodier, eftersom skillingtrycken så gott som aldrig hade nottryck. Det var många visor som sjöngs på andra kända vi­sors melodier och i skillingtrycken fanns utsatt vilka melodier som avsågs, ”Sjunges som: Du lilla Gud etc.”.

Redan på 1500-talet trycktes skillingtryck i Sverige och vårt äldsta bevarade tryck är daterat 1583. Från 1700- och 1800-talen finns en mängd tryck beva­rade, och produktionen av skillingtryck fortsatte ända fram till tiden för första världskriget, då de så småningom började avlösas av de vis- och schlagerhäften som än idag finns att köpa i handeln.

Totalt finns närmare 30 000 skillingtryck bevarade och vi vet namnen på en rad tryckerier som låtit trycka skillingtryck. Till de största och mest kända tryckerierna i början av 1800-talet hörde Axmars tryckeri i Falun och G. E. Sundqvists tryckeri i Gävle. Vid tiden omkring 1900 var Malmö visförlag och Svenska vis- och snäckförlaget två av de flitigaste utgivarna av skillingtryck.

Vi vet idag en hel del om produktionen av skillingtryck i Sverige, men fort­farande är många frågor obesvarade. Man kan anta att även personer utanför tryckerierna lämnade in visor för tryckning, men vi vet inte vilka. Vi känner inte heller till upplagornas storlek eller kostnaden för tryckning av skilling­tryck. Men svaren på de här frågorna borde finnas att hämta i tryckeriernas bokföring, i den mån sådan finns bevarad.

Jämtland kan inte uppvisa någon stor skillingtrycksproducent, men i slutet av 1800-talet trycktes åtminstone ett tiotal skillingtryck på olika Östersundstryckerier. Bland annat anlitades Carl Magnus Bergs tryckeri för tryckning av de mest skilda alster, och där trycktes, vid sidan av Jämtlands Tidning, olika accidenstryck men även skillingtryck.

Carl Magnus Berg bokförde sina uppdrag, och i Föreningen Gamla Östersunds arkiv finns en kassabok förvarad som han förde från jan. 1861 till jan. 1875 (1). Här har vi alltså boktryckaren Bergs egna uppgifter om vad som framställdes på hans tryckeri under en fjortonårsperiod i slutet av 1800-talet. Berg har dag för dag antecknat vad som trycktes och vilka uppdragsgivarna varit. I de flesta fall är också upplagornas storlek och tryckkostnaderna redovisade.

Kassaboken blir spännande när man vet att Berg också producerade skilling­tryck. Och Berg som noggrant redovisat alla småtryck som framställdes har ock­så anteckningar som rör skillingtryck, även om själva termen var okänd för ho­nom. Berg skriver istället visor, men han berättar inte vilka.

I kassaboken har Berg tre gånger antecknat att visor tryckts (1867 28/6; 1870 1/2; 1873 28/8). I ett fall har han skrivit ”Verser” (1866 4/8), men dessa har inte gått att identifiera som skillingtrycksvisor och var antagligen av mer tillfällig karaktär, speciellt som uppdraget hade lämnats av ”Festbestyrelsen”.

De tre vistryck, som Berg syftar på i sin kassabok, finns alla förvarade i Kungl. Biblioteket, Stockholm. KB:s skillingtryck är delvis katalogiserade i kronologisk ordning, och det har inte varit någon större svårighet att identifiera de tre skill­ingtryck som det här rörde sig om, även om Bergs egna anteckningar var myc­ket knapphändiga.

Bergs kassabok omfattar en fjortonårsperiod från jan. 1861 till jan. 1875, men under de första sex åren, då kassaboken fördes, tycks inga skillingtryck ha läm­nat tryckeriet. Frånsett de ovan nämnda verserna trycktes av småskriftskaraktär bara ”Anvisningar angående koppors behandling” (1866 21/4).

Det är först 1867 som Bergs anteckningar rör tryckningen av visor. Under juni månad detta år har Berg noterat:

d. 28 korporal Hållström
1 ris Wisor 20:—
I juni 1867 lät alltså Berg trycka ett skillingtryck, och detta skillingtryck in­nehöll tre visor (KB E 1867 v):
Trenne nya Wisor.
Den Första: Fresta duger ändå etc.
Den Andra: Instruktions = Sång. Hör skarpskyttarnes sång etc.
Den Tredje: Skarpskytte = Sång. Hör Offerdals skarpskyttar etc.
Pris 12 öre

I skarpskytterörelsens spår trycktes över hela Sverige en mängd visor i skill­ingtryck, och två av visorna i Bergs skillingtryck har också anknytning till skarpskytterörelsen som strax innan, i början av 1860-talet, hade introducerats i Ös­tersund och där slagit an från första stund. Även Offerdal hade egen skarp­skytteförening och den tredje visan i skillingtrycket ”Hör Offerdals skarpskyttar . . . ” är också skriven för deras räkning. Visan med sin lokala anknytning tycks inte ha rönt någon större popularitet utanför Offerdals omgivningar, och den förlorade också sin funktion så snart som Offerdals skarpskytteförening upphörde 1906 eller 1907 (2).

Skillingtryckets första visa vädjar, liksom de två skarpskyttevisorna, till försvarsviljan och den berättar om en korpral och dennes syn på det militära livet:
Sjunges som: “Rundt kring landet gick bud, etc.”

  1. Fresta duger ändå,
    den som will kan förstå.
    Lyssna här mina täcka kamrater:
    då wid Ångermanån
    Gubben stympade tån;
    det war mer, ja litet mer än att säga.
  2. Tänk den gamla Korpral,
    som nyss warit så skral,
    börjar åter wid qwickna och sjunga.
    Han är glad att hans fot
    börjar redan ta bot.
    Gud är god och han gör aldrig illa.

  3. Uniformen min wän
    och min karaktär sen
    jag med lif och med blod will förswara.
    Fastän gammal jag går,
    redan femtio år,
    Mina krafter jag will dock ej spara.

  4. Jag har swurit wid Gud
    att på konungens bud
    wara färdig att gå dit det gäller.
    Och mitt goda gewär
    till eld färdigt jag bär.
    Tro kamrat att det hurtigt ock smäller.

  5. Utaf fredliga dar
    Huru många wäl qwar?
    Ett tu tre kan ju krigsropen skälla!
    Låt se swenskarnes här
    lika tapper då är;
    Swenska bussar från Hjeltarnes rike.

  6. Jemtlands knektar — nå wäl —
    wi ha utmärkt befäl,
    wi må derför oss sjelfwa utmärka.
    Så i bildning som wett
    göra mödan så lätt
    för de lärde, som med oss ska’ werka.

  7. I förstån mig nu wäl,
    jag är också befäl,
    fordrar lydnad — må lydnad ej fela.
    För den agan är kär,
    för den dansa will här,
    nog fås den som för honom kan spela.

  8. Nu jag slutar min sång,
    den är redan nog lång,
    jag har ren sjungit nog, kan jag tycka.
    Jag bör heldre uppstå
    för att öfwa mig gå
    med tillhjelp af en käpp och en krycka.

  9. Kära Ångermanland!
    Jag dig bjuder min hand
    till farwäl, ty nu lär jag få sluta.
    Far ock wäl Sånga mo!
    Enligt hwad jag kan tro
    får jag aldrig ditt nöje mer njuta.

Skulle man vilja veta vem visförfattaren var, skulle de sparsamma uppgif­terna i själva texten inte vara till stor hjälp. Av texten får vi egentligen bara veta att visans jag är en korpral i femtioårsåldern. Men Berg har i kassaboken antecknat att skillingtrycket är tryckt för en ”korporal Hållströms” räkning. På landsarkivet i Östersund uppger man att bara en person med namnet Olof

 

 

Hållström finns införd i personregistren för tiden 1680—1860 (3). Denne Olof Hållström (1817—1884) var bosatt i Offerdal och till yrket korpral vid Hammerdals kompani. Han föddes 1817 och var alltså femtio år vid den tidpunkt då Berg tryckte skillingtrycksvisan om korpralen. Den person som lämnade vi­sor till tryckning 1867 och författaren av skillingtryckets första visa tycks alltså vara en och samma person.

Vi återgår till kassabokens anteckningar. Berg har använt sig av måttenheten ris. 1 ris utgjorde 500 ark. Ett skillingtryck omfattade vanligen ett halvt ark om åtta sidor efter vikning. När Berg tryckte 500 ark visor blev det färdiga an­talet skillingtryck således 1 000 stycken, sedan arken halverats. Myntenheten under denna tid var riksdaler och styckepriset per vistryck från tryckeriet skulle då bli 2 öre.

När skillingtrycket så småningom började försäljas kostade detta, enligt upp­gift på trycket, 12 öre. Förtjänsten för varje försålt vistryck blev 10 öre, och om alla 1 000 vistrycken såldes skulle detta ge en vinst om 100 riksdaler. Vi vet inte vem som slutligen tog hand om vinsten. Berg kan ha behållit en del av upp­lagan för försäljning, men troligare är nog att Hållström själv tänkte sälja de 1 000 skillingtrycken. Hållström bör ju också, som vi sett, ha haft den största avsättningen för vistrycken bland Offerdalsbor eller bland personer i Offerdals omgivningar. Dels handlade ju den första visan om honom själv och dels var den tredje författad speciellt för Offerdals skarpskytteförening.

Ingen av de tre visor, som trycktes i skillingtryck 1867 hos C. M. Berg, tryck­tes av i andra skillingtryck eller fick fäste i traditionen.

1870 trycktes nästa skillingtryck på C. M. Bergs tryckeri. I motsats till visor­na i skillingtrycket från 1867 blev den visa som nu trycktes både omtyckt och populär, speciellt då i Jämtland. I Bergs kassabok finns antecknat att uppdrags­givaren hette Johan Andersson och kom från Granberg i Kalls socken.

I 500 exemplar trycktes anonymt ”En ny Kärleks-Wisa” (”Det bor i mina tan- kar/Fast jag bedröfwad wandrar. ..”) (KB N 1870 a).

Visan är diktad av Sjungar-Lars, som på sin tid var både prisad och beundrad för sin sångar- och diktarbegåvning. Sjungar-Lars’ (1807—1896) riktiga namn var Lars Larsson, med tillnamnet Lundquist. Han var född och uppvuxen i Al- sen men flyttade tidigt till Kall. Anledningen till att Sjungar-Lars lämnade Alsen är inte känd, men det sägs att en sviken kärlek skulle varit orsaken, och det var om denna kärlek han diktade visan ”Det bor i mina tankar . . .” (4).

Sjungar-Lars var en kort tid bosatt i Granberg, Kall, och det var också en person från Granberg, Johan Andersson, som lämnade visan till tryckning. Man vet inte med säkerhet när visan diktades, men antagligen skedde detta långt in­nan den lämnades till tryckning. 1870 hade Sjungar-Lars, som då var närmare 70 år, sedan länge varit bosatt på en annan plats, i Kälen vid Kälapannsjön. Johan Andersson kan själv ha hört Sjungar-Lars sjunga visan under dennes tid i Granberg, men lika troligt är att visan redan cirkulerade i avskrifter.

I kassaboken har Berg antecknat:

Februari månad
d. 1 Johan Andersson, Kale, Granberg
500 ex Ny Kärleksvisa 13:—
bekommit 6 rs

Tryckkostnaden för varje skillingtryck skulle här bli 2,6 öre. Vistrycket som bara innehöll denna enstaka visa kostade däremot i handeln hela 25 öre, ett väl tilltaget pris för ett skillingtryck på den här tiden. Förtjänsten skulle bli mycket god, hela 130 riksdaler, om Andersson lyckats sälja hela upplagan, men det är ovisst om så skedde. I kassaboken finns nämligen antecknat att Berg endast ”be­kommit 6 rs” under de år kassaboken fördes. Detta kan antingen betyda att An­dersson inte fick avsättning för hela upplagan eller också att han helt enkelt un­derlät att betala. Möjligt är också att Berg delade tryckkostnaden med Anders­son och själv behöll en del av upplagan för försäljning.

Skillingtrycket kan knappast ha varit svårsålt. Visan var populär och efter­frågad, och ett tecken på detta var att den 1894 trycktes ännu en gång i skilling­tryck. Även detta skillingtryck hade tryckts i en Östersunds-officin, nämligen Jämtlands Allehandas boktryckeri. Visans författare fick här framträda med sitt namn i diktens titel och den tidpunkt då visan skulle ha författats finns också angiven: ”Sjungar-Lars visa. Författad år 1834” (KB E 1894 i). Är tillkomst­tiden riktig skulle detta också betyda att den första tryckningen av texten hos Berg verkligen skedde många år efter det den författats.

1903, sex år efter Sjungar-Lars’ död, utkom visan för tredje och sista gången i skillingtryck, men den här gången i södra Sverige. Det är ett Halmstadstryckeri, Albert Lindblad & C:is boktryckeri, som står som utgivare. Det är inte otroligt att östersundstrycket från 1894 är förlaga till detta sista skillingtryck, efter­som visans titel fått samma lydelse: ”Sjungar-Lars Visa. Författad år 1834” (KB E 1903 a). Det var dessutom ganska vanligt att man, vid sökandet efter nya vi­sor till skillingtryck, lånade visor ur andra vistryck.

Sjungar-Lars’ visa fick också fäste i den muntliga traditionen och bland de uppteckningar som finns bevarade är en t.o.m. gjord efter visans diktare. Sjungar-Lars-visans text och melodi finns i Erik Olssons samling av uppteckningar från Jämtland, och den sägs där vara upptecknad efter visans författare Lars

Larsson i Kall (5). Två strofer av visan upptecknades 1930 av Levi Johansson i Björkvattnet, Frost viken (6), och Sveriges Radio har vid två tillfällen 1951 spe­lat in visan efter två traditionsbärare i Kall (7). Så sent som sommaren 1972 kunde också Svenskt visarkiv spela in delar av Sjungar-Lars-visan i Offerdal (8).

Det tredje skillingtrycket trycktes 1873 och i augusti detta år skrev Berg i kassaboken:
d. 28
1 ris visor 18:—

Berg har ovanligt nog inte antecknat någon uppdragsgivare, något som han annars alltid noggrant gjorde. Detta kan betyda att Berg själv valt ut de visor som den här gången trycktes, eller att beställningen gjorts av någon i hans när­maste omgivning; kanske någon av hans anställda, vars namn det inte var nöd­vändigt att bokföra.

Skillingtrycket innehåller två visor (KB E 1873 d2):
Twenne nya
Sånger.
Den första: Handtwerkarens sång.
Den andra: Till de unga.

Östersund 1873,
tryckta hos C. M. Berg.

De båda visorna är antagligen tryckta efter en skolsångbok som utgivits nå­got år innan. I Olof Eneroths Sånger och visor för hemmet och skolan, som trycktes i Stockholm 1871, finns skillingtryckets första visa som nr 131 och den andra visan som nr 157.

De 1 000 skillingtrycken kostade 18 kronor att framställa (myntenheten kro­nor infördes detta år). Något försäljningspris har däremot inte angetts på vis­trycket.

De båda visorna fick inte några efterföljare i form av avtryck i andra vis­tryck.

Under de fjorton år som kassaboken omfattar har Berg tre gånger låtit trycka skillingtryck. Egentligen är detta en låg siffra, när man vet att skillingtrycksvisor var mycket eftertraktade. Men jämtlandspubliken nåddes av skillingtryck också från andra håll, och framför allt hade Bergs tryckeri även många andra uppdrag och behövde inte satsa på skillingtrycksutgivningen.

Av kassabokens anteckningar förstår man att initiativet till denna skilling- trycksutgivning inte heller kom från Berg själv. Åtminstone två av skillingtryc­ken trycktes på beställning. 1867 lämnade korpral Hållström in visor till tryck­ning, av vilka den ena antagligen författats av honom själv. 1870 beställer Johan Andersson i Kall ett skillingtryck med Sjungar-Lars’ visa. Möjligen kan det sista skillingtrycket från 1873, med visor ur en skolsångbok, ha tryckts efter Bergs eget förslag.

När Berg framställer de tre skillingtrycken följer han helt den tradition som utbildats. Han använder det traditionella småtrycksformatet och ger titelsidorna och innehållet en utformning som helt överensstämmer med andra skillingtryck. Men tack vare kassabokens anteckningar har vi fått kompletterande upplysningar om hur det kunde gå till då skillingtryck framställdes i slutet av 1800-talet.

NOTER

  1. Kassaboken skänkt som gåva till föreningen Gamla Östersund 6/10 1971 av fru Barbro Bergholtz, Östersund.
  2. En bok om Offerdal. 3. Östersund 1964, s. 369—370.
  3. Enligt brev från landsarkivet i Östersund 12/10 1973.
  4. Söderbom, Agnes, Sjungar-Lars. (Jämten 1930, s. 155—165). Även hos Ullberg, Gösta, En bok om Kall. Östersund 1969, s. 258—266.
  5. Erik Olssons vissamling, nr 21. Musikhistoriska museet, Stockholm. (Kopia Svenskt visarkiv).
  6. Visor 4, E. U. 10411, s. 59. Nordiska museet, Stockholm. (Kopia Svenskt visarkiv).
  7. Rtj 19920.-XV efter Gösta Ullberg, Kall.
    Rtj 19920 :XVI efter Kristina Holm, Kall.
  8. SVA BA 1591 efter Märta Eriksson, Offerdal.

 

 

När rikstelefonen kom till Östersund
Av S. Gunnar Svensson

 

I samband med automatiseringen av Östersund den 25 maj 1948 höll sektions­chefen Sven Norgren ett tal, där han utförligt redogjorde för teleutvecklingen i Östersund i sin helhet. Talet finns publicerat i Föreningen Gamla Östersunds årsskrift 1949 s. 19—28. I nedanstående uppsats skall jag redogöra för ett av­snitt i Östersunds telehistoria — när Östersund fick rikstelefon för 80 år sedan (1894). För sammanhangets skull gör jag en återblick på kommunikationerna.

1850-, 1860-, o. 1870-talen kan man kalla för kommunikationernas tidevarv, för just under dessa årtionden hände så mycket på detta område. Förut var man hänvisad till de gamla beprövade kommunikationsmedlen. Den elektriska tele­grafen hade en föregångare i den optiska telegrafen. Någon sådan förekom inte i vår provins, men i äldre tider använde man sig av vårdkasar för att varsko om ofred. Efter flottlederna förekom också en form av optisk telegrafi. Man pla­cerade på synliga platser vakter med en flagga på en stång. När flaggan var uppe, markerade man att allt var som det skulle, men togs den ner, hade det uppstått något hinder (t ex en bröt = anhopning av timmer).

När i äldre tid ett meddelande skulle överbringas till någon, sände man van­ligen en budbärare eller anlitade posten. Spordes det att en forkörare skulle vä­gen fram, så fick han nog många gånger stå till tjänst.

Forkörarna och forbönderna bör med några ord nämnas i detta sammanhang. Dessa har betytt så mycket för våra kommunikationer, men de kom på mellan­hand och deras betydelse glömdes bort, när de nya kommunikationsmedlen kom till. Många arbetstillfällen, som gav dem möjlighet att tjäna kontanta pengar, föll bort. Först tillkom år 1863 den sk Kommunikationsleden (vattenvägen från Bot­tenhavet till Atlanten) och 16 år senare kom järnvägen. Det blev en svår omställningstid för många. Visserligen öppnade järnvägen möjlighet för industrier, men det räckte inte. Krafter kom i gång för att skapa ytterligare arbetstillfällen, och man började locka turister till Jämtland — förutom den vackra naturen fanns andra sevärdheter. Bl a fick Storsjöodjuret en pånyttfödelse och började visa sig ovanligt ofta. Axel Lindströms roman ”Vidundret” ger kunskap om livet och människorna kring Storsjön fram till det nya seklets ingång. Om forbönderna kan man läsa i boken ”Te Byn å Levång” av Lars Larsson i Trusta.

Östersund erhöll sin första telekommunikation 1863. Då öppnades telegraf­förbindelsen till Sundsvall, som i sin tur hade förbindelser både söder- och norr­ut genom den telegraflinje mellan Stockholm och Haparanda, som blev klar 1857.

Under 1870-talet hände ”stora saker” inom telekommunikationen. Det var då som telefonen kom till världen, dvs man lyckades överföra ”kontinuerlig” elektrisk ström. Den 14 febr. 1876 inlämnade Alexander Graham Bell sin pa­tentansökan på en apparat, som kunde överföra ljud medelst ovannämnda kon­tinuerliga elektriska ström. Apparaten kom snart till praktiskt bruk även i Sve­rige. Redan året därpå byggdes de första telefonledningarna i vårt land, vilket tillkännagavs i pressen den 15 dec. 1877. De första telefonledningarna drogs mel­lan Stockholms gasverk och gasklockan, samt mellan H. T. Cedergrens butik och hans bostad i Stockholm.

År 1883 var turen kommen till Östersund. Då bildades Östersunds Telefon­förening. Nyheten spred sig. När landsortsborna var inne i stan, iakttog de hur bekvämt och intressant det var med telefon. Det var verkligen behändigt att kun­na sitta hemma och prata med folk som befann sig på en helt annan plats. Tele­fonföreningar bildades också ute i samhällena och byarna, och anslutningsledningar tillkom mellan dessas telefonstationer och huvudorten Östersund, där Jämtlands Telefonförening bildades. Nu kunde man få kontakt med varandra på flera mils avstånd — även utom länet.

I början var det svårt att få tag på lämpliga lokaler för telefonstationerna och folk som ville åtaga sig att sköta telefonväxlarna. Man var kanske lite skep­tisk och därför inte så pigg på att få dylika nymodigheter i huset. Man hade hört att telefonen drog till sig åska och regn, och dessutom var det besvärligt med administrationen, eftersom de olika telefonföreningarna hade skilda taxor och instruktioner. Det fanns dock en del som tyckte sig få en betydande ställ­ning, om de fick växel i sitt hus, och de gav också uttryck för detsamma. En resande fick på ett ställe följande genmäle från en telefonföreståndare: ”Alla officiella inrättningar finns här i gål’n. Man ha tilifonvixla och skolstädninga och ’gagnsoxen’ (stamtjuren) och så ’lur man på posten’ ”.

För många framstod det nya kommunikationsmedlet som något övernaturligt och de kände därför en viss nervositet vid dess handhavande. En bonde skulle ringa slaktar Solberg för att meddela denne att han kunde få hämta griskroppen. Bonden grep telefonluren utan att först ha ringt upp och ropade med hög röst: ”Hallå Grisberg, nu kan du få hämta solkroppen!”

För övrigt var det dåliga överföringsförhållanden (överhörning o.dyl.). Led­ningarna bestod bara av en tråd med jorden som andra ledare (enkelledning). Hur klarades då sekretessen av? frågar vi oss i dag. Enkelledningarna förorsakade överhörningar, och för dem som skötte telefonväxlingen var det besvärligt nog. De fick ju lyssna men inget säga. Det hände väl någon gång, att det blev för svårt att hålla sig tyst. Gamle växelföreståndaren Lars har kopplat ett ”skval­lersamtal” och i det kommer man givetvis in på familjära saker, bl a sägs det att man fått ”småfolk”, och det skulle visst vara en flickunge, som kommit till världen. Lars, som visste bättre, ingriper och förklarar, att det blev en ”pöjk”.

Med hänsyn till de storpolitiska förvecklingar som nuförtiden kan uppstå på grund av olaga telefonavlyssning, är det märkligt att det sällan eller aldrig blev domstolssak av sådan under äldre tid. Domhavandena behövde ej befatta sig med dessa spörsmål.

I detta virrvarr av telefonföreningar var det som dåvarande generaldirektören Erik Stockenfeldt tog itu med uppgiften att få tillstånd ett ordnat telefonväsende. På 1890-talet började därför telegrafverket att rensa upp och efterhand övertaga de privata telefonföreningarna. För 80 år sedan (1894) nådde ”upprensningen” Östersund. För Östersunds del blev den dock inte fullständig, som vi skall få se längre fram.

Vid Östersunds Telefonförenings sammanträde den 3 april 1894 beslöts att man skulle överlåta sin telefonanläggning till Kungl. Telegrafstyrelsen från den 1 juli 1894. Man var till stor del ense om att man skulle uppnå fördelar med

 

 

detta, när även Jämtlands och Härjedalens Telefonföreningars stationer efter­hand skulle övertagas och anslutas till ”Riksen”. På så vis sammanknöt man pro­vinsen med det övriga Sverige. Det andra vägande skälet var av ekonomisk na­tur, nämligen att de långa och dyrbara ledningarna mellan stationerna inte läm­nade en tillräcklig avkastning för amortering och ränta på anläggningskapitalet. För den skull ansågs det nödvändigt att staten bereddes tillfälle att draga inkomst även av de lokala telefonnät, som sattes i förbindelse med riksledningarna. Vi­dare skulle man uppnå en högre ”telefonstandard”.

I samband med överlåtelsen beslöt man att flytta telefoncentralen i Öster­sund från ”Jon-Svens”, Postgränd 6, tomten nr 1 i kvarteret Tullvaktaren i hörnet till Storgatan, till tomten nr 5 i kvarteret Barberaren (Storgatan 25). En­ligt protokollet åtog sig Kungl. Telegrafstyrelsen bl a följande: § 1. Kungl. Te­legrafstyrelsen förbinder sig att under 10 års tid ansvara för skötsel och under­håll av föreningens centralstation i Östersund samt av dess medlemmars appa­rater och ledningar.

§ 2. Att hyra lämplig lokal för centralstationen samt bekosta eldning, städning och belysning av densamma.

§ 3. Att inom Östersunds stad med omnejd mottaga nya abonnenter och förse dem med ledningar till centralstationen därstädes. Inträdesavgift 50 kr. Årlig avgift 50 kr.

§ 4. Att till den 1 okt. 1894 verkställa och bekosta flyttning av centralstationen till den nya lokalen (Storgatan 25), uppsätta ett tidsenligt telefontorn för minst 500 dubbelledningar samt att med bronstråd ombygga nätet inom 2 km från sta­tionen till dubbeltrådigt, kommande dock ledningarna att inkopplas dubbeltrådiga endast i den mån de tecknas för rikstelefon.

Vid övergången till rikstelefon hade Östersunds Telefonförening 215 abon­nenter. En del överlät inte sitt kontrakt till Telegrafstyrelsen utan de behöll sin föreningstelefon som de anlitat i många år och så att säga blivit god vän med. Kanske var man lite skeptisk på det nya och ville se hur det fungerade. En del tecknade ett nytt rikstelefonabonnemang men behöll sin föreningstelefon. Efter 10 år hade antalet föreningstelefoner sjunkit till 44. Vid samma tid hade riks­telefon 627 abonnenter. Föreningstelefonen fortlevde ännu 1915, enl. ett proto­koll från den 4 maj. Vid automatiseringen 1948 fanns fortfarande abonnemang från föreningstiden kvar. Fröken Charlotta Fresks telefonkontrakt från föreningstiden måste då upphöra, på grund av att abonnemang med enkelledning inte kan anslutas till automatiserat nät.

Om hur livet gestaltade sig vid och omkring telefonen på äldre tid berättar framlidne linjemästaren Oscar Skillt, en stockholmsgrabb som började sin an­ställning vid televerket när han var 13 år (1890). Efter en kort tid som spring­pojke kom han ut på linjearbete och genom sin skicklighet fick han snart avan­cerade uppdrag. Så t ex fick han deltaga i arbetet när nya telefonstationen i Stockholm byggdes 1892. Redan 1893 blev han anställd som reparatör på kon­trakt. Efter det att han varit med och byggt ,,riksstationer,, i Mellansverige kom turen till Ånge och Östersund.

Skillt berättar så här: ”Från Forsbacka gick färden till Ånge där rikstelefon uppsattes. Här fick vår gamla bas avsked för fylleri och oärlig redovisning. I början av augusti månad fick jag och en av mina kamrater i laget order att resa till Östersund. Sent på natten kom vi fram och vi fick inte tag på något logi. Vi lade oss helt sonika under en liten bro, som gick över ett brett vattenfyllt dike nedanför de nybyggda artillerikasernerna. Vi växlade några ord men som­nade snart och endast tunga snarkningar hördes från dikessläntens tillfälliga hyresgäster.

Östersund skulle nu få rikstelefon och ingenjör Ström, som ledde arbetet, för­ordnade mig till reparatör, eftersom den ordinarie reparatören vid föreningstele­fonen intogs i laget för att lära sig de nya arbetsmetoderna. Reparatör vid 16 års ålder! Det första linjefel jag skulle laga befanns vara ute på det vackra Frösön. Jag följde ledningen ungefär en kilometer från Frösöbron och kom då till en öppen slätt, där två lövträd stod. På marken mellan dessa träd satt en liten ekorre. Vips beslöt den nyblivne reparatören sig för ekorrjakt.

Jag rusade fram och försökte taga djuret, men snabbt som blixten var det uppe i ett träd. Nästa sekund var jag där, men ekorren var då åter nere på marken. Så upp i trädet och ner igen. Mitt egentliga ärende glömde jag totalt bort för den retsamma ”rödsvansen”. Upp och ner. Ner och upp. Äntligen var ekorren infångad. Men ingalunda övermannad. När jag skulle taga den, fick jag ett or­dentligt bett i pekfingret. Efter en stund var jag dock segerherre, och stolt tra­vade jag i väg till telefonstationen med min fångst. Sedan bar jag ekorren upp på vinden och band honom med en isolerad tråd kring halsen i korskopplingssplinten, som var monterad på golvet. Efter att ha kelat en stund med det lilla vackra ”husdjuret” kallades jag av plikten till arbete ute på stan, men ekorren fick stanna på vinden.

 

 

Efter en stund hördes från telefonsalen: ’Jag förstår inte … 24 svarar inte, och nu svarar inte nr 2 … inte nr 6 och inte nr 3 heller. Nej nu Anna, måste det vara något fel.’ — ’Ja tyst, Majken, hör du, hur det låter på vinden?’ — De båda telefonisterna tittade på varandra. Det prasslade ovanför deras huvuden. ’Gå upp och titta du Anna, vad det är!’ — ’Ånej, försök inte! Gå själv! Gud vet vad det kan vara för något!’ — ’Vi säger till föreståndarinnan.’

Föreståndarinnan kom och fick höra både om felen och prasslet. ’Vi går väl upp och ser efter’, sade hon. ’Ja, ja, men man kan inte veta vad det är. Tänk om det är en tokig karl!’ — ’Äsch inte’, men rösten lät lite tveksam. ’Gå ner efter ingenjören!’ Majken sprang ned och kom snart upp med ingenjören, och så tågade det lilla sällskapet upp på vinden. Ingenjören vände ryggen åt de ängs­liga telefonisterna för att de inte skulle se, hur det ryckte kring hans läppar, när han fick syn på den lilla ekorren, som åstadkommit alla fel genom att gnaga av ledningstrådarna på kopplingsplinten.

Han stramade upp sig och tog på sig en bister min, när han hörde hastiga pojksteg i trappan. Jag kom upp glad och obekymrad och omedveten om ’kurres’ framfart. Vid ingenjörens barska blick hajade jag till. Nu blev det inget kelande med ’kurre’. Denne stoppades i en korg och en av telefonisterna bar den till skogen.

Ingenjören tog sin unge reparatör i sällskap och gick med barsk min iväg mot Frösön. ’Nu skall du få laga det avglömda felet!’ Utan stolpskor fick jag klättra upp och ner i stolparna. Fyrtiofem stolpar undersöktes. I den fyrtiosjätte fanns felet. Blodig på händer och ben efter alla träflisor klarade jag av felet, och vi vandrade åter till telefonstationen.

Friden varade inte så länge. — ’Hör du Oscar, det måste vara något fel på snickar Petterssons telefon ute på Frösön, för jag får inget svar, fast jag ringt honom flera gånger, och veven gå så lätt’, upplyste en av telefonisterna. Det var inget annat att göra än att traska i väg till snickaren. Undra på att det var som det var! Han hade gått till pantbanken och pantsatt telefonapparaten. Han upp­lyste om att han hade dåligt med pengar, och ont om arbete var det. — Tele­grafverket borde väl förstå! När det var föreningstelefon gick ju sånt för sig, och han trodde att han fortfarande var ägare till apparaten. Han hade glömt att han hade skrivit på ett papper, där han överlät apparaten i samband med övergång till rikstelefon. Eftersom snickaren inte hade några pengar att lösa in apparaten med, så hämtades en ny från förrådet, och på så sätt avklarades den unika situationen.

Jämtlands Folkbank, mitt emot telestationen, skulle ha en ny ledning. Ung och morsk tror man sig kunna klara flera mans jobb. Uppkommen på bank­taket skulle jag draga ledningen över gatan till telefonstationen. I stationens bottenvåning bodde telefoningenjören. Ström. Banklokalen hade stora dyrbara fönsterrutor. En lina skulle kastas från bankhuset till telefonstationen. För att få fart på den lätta linan bands en tung isolator på densamma. Linan kastades — men en miss — isolatorn hamnade i bankfönstret. Sch . . . Witsch! Och så krasch! Råd är dyrbara! Snabbt ner från vinden för att hitta ett gömsle. Banktjänste­mannens och ingenjörens röster kom allt närmare: ”Han har nog gömt sig på vinden. ’Sökandet började.’ Syndabocken påträffades i en stor trälåda. Nu blev det att traska ned till ingenjörens bostad, där jag trakterades med några bastanta örfilar. Det var dålig lön för mödan, när man ensam försökt klara ett par mans arbete.” Vem som betalade bankens rutor, fick den unge, morske reparatören aldrig reda på.

(En reperatör hade förmånen att få börja arbeta först klockan sju på morgo­nen, men nu hade ingenjören härsknat till och drog in den förmånen. Den unge reparatören kom påföljande morgon till arbetet vid halvsjutiden. Han blev då varse ingenjören som stod och lurpassade på honom. Brandstegen kunde kanske bli räddningen att komma osedd in. Ingenjören hade observerat smygvägen och kom sättande efter upp för brandstegen. Färden gick från tak till tak med ing­enjören i hälarna. Till slut nåddes ett tak som låg tre meter lägre, och där lycka­des den förföljde komma undan. Ingenjören vågade inte hoppa. Hela den dagen höll sig den unge reparatören undan. Men följande morgon infann han sig på ar­betsplatsen klockan sex på morgonen. ”Nu skall vi inte leka kurragömma mera”, sade ingenjören och pojken slapp stryk. Den gode ingenjören Ström var av den åsikten att kroppsaga omedelbart efter begången förseelse i många fall var till större nytta än t ex degradering, avsked eller annat straff.

En dag när den unge reparatören kom till förrådet, som var inrymt i en mang­elbod, blev han åsyna vittne till att även mogna män kunde få sig en ”hurvel”. Han hör ingenjören säga: ”Gjorde jag rätt skulle jag avskeda dig, men du kan lika gärna få stryk”. Så smällde ett par kraftiga örfilar.

Syndaren var en suput med en näsa, som av dryckenskapen svullnat till knytnävsstorlek och skiftade i rött och blått. Han hade förut varit brandsoldat i Stockholm. Han var inte ledsen för sin ”kran”, utan tvärtom stolt över sitt lukt­organ, och han kallades för ”Braständaren”. Han var f ö en mycket skicklig jobbare.)

På 1890-talet förekom inte isolerade elektriska ledningar utan de drogs blanka utefter hustaken. I dag tycker vi att det låter nästan otroligt, och man kan för-

 

 

stå vilka risker som dåtidens ledningsjobbare och även hantverkare skulle vara utsatta för. För att minska riskerna fanns vissa föreskrifter för ledningars fram­dragande. Bl a föreskrevs: ”Såvitt möjligt är anbringas telefonledningarna ovan belysningsledningarna.” Man hade också tänkt på de miljöstörande olägenheter, som kunde uppstå, t ex: ”Förorsakar telefontrådarna störande surr, anbringas ljuddämpare på trådarna där de går in på väggen.”

Arbetet med rikstelefon avklarades på föreskriven tid och avslutades med en gentil supé på Lindbloms Källare (senare Stadskällaren) med Telegrafverket som inbjudare och med bl a samtliga telefonarbetare som gäster. Detta förorsa­kade ett fasligt klädbekymmer. Men nu uppträdde kamratgemenskapen som den räddande ängeln. Var och en som hade ett plagg till övers lånade det till en som var sämre lottad. (Det kan man kalla demokrati.) Hela arbetsstyrkan blev upp­riggad. Supén var dukad på ett stort långbord. Vid ena kortändan satt ingenjör Ström. Han hade hand om flaskorna. Efter maten serverades kaffe och punsch. Ingenjören, som också tagit sig ”litet till det bästa”, blev glad och skämtsam och sjöng varitvisor som övergick till allmänt sjungande till långt in på småtim­marna.

Så här 80 år efteråt tycker vi kanske, att det gick litet lekfullt tillväga. Vi har väl 16-åringar i förvärvslivet i dag också men knappast som ansvarsreparatörer på en telefonstation. På den tiden var det nog inte så lätt att få tag på teknisk personal, och därför tog man tillvara dem som kunde något, oberoende av ålder. Många gånger var man hänvisad till att anlita händiga och företag­samma personer (tusenkonstnärer). På landsbygden var detta särskilt vanligt där fast anställd personal saknades. I glesbygder och fjällområden tillämpade Tele­grafverket denna metod att få tillgång till s k linjevakter ända in på 1950-talet.

 

Stadskvarteret på Jamtli
Av Sten Rentzhog

 

När den första delen av stadskvarteret på Jamtli nu står färdig är det en gammal tanke som förverkligats. Vid skilda tillfällen har förslag framlagts för att få stadskvarteret till stånd, och en rad ritningar visar hur man föreslagit växlande utformning av och placering inom fornbyn.

Det första steget mot genomförande av planerna togs 1963, då Gullehuset från Prästgatan 14 tack vare en insamling och en gåva från Föreningen Gamla Östersund kunde sättas upp på Jamtli. I samband med den radikala omstöp­ningen av norra stadsdelen inför nya Frösöbrons tillkomst aktualiserades pla­nerna. Grändhuset Brogränd 2 rullades bort till fornbyn och pallades upp där. Samtidigt märkte man ned och forslade dit en uthusbyggnad från Rådhusgatan 27.

Uppställningen vid Gullehusets dåvarande plats strax intill Lillhärdalsgården vållade emellertid problem, och i samband med en planering av hela Jamtlis framtida utformning (se Jämten 1973) fann man en bättre plats för stadskvar­teret omedelbart innanför grindarna. I samarbete med Föreningen Gamla Öster­sund, som gjorde betydande ekonomiska insatser, lyckades länsmuseet med an­slag från AMS och kommunen flytta hela anläggningen dit.

Därmed har vi fått ett stadskvarter som på ett realistiskt sätt erinrar om hur Östersund sett ut fram till våra dagar. Byggnaderna ligger i samma sluttning som i stan, med Gullehuset i exakt samma placering på tomten som det hade på Präst­gatan. Förbi gården går en gränd, som liksom tomten har exakta mått från Törn­stens stadsplan. Gränden kommer så småningom att bli inhägnad av staket på bägge sidor, och kommer då att ge ett ännu mera realistiskt intryck. Av betydelse för stadsprägeln är också att man når stadskvarteret först när man kommer till Jamtli, innan man kommer ut på den landsbygd som fornbyn i övrigt vill ge­stalta.

Stadskvarteret består av två tomter, varav endast den övre ännu är färdig­byggd. Mot gatan, som också är Jamtlis huvudentré, ligger Gullehuset, med sin handelsbod. From sommren 1974 hålls Gulleboden nu regelbundet öppen för besökare, som kan handla karameller i strut, sockertoppar, nytillverkade cigar­retter av 30-talsmärken, vykort, slöjdalster och andra riktiga varor. Samtidigt är det meningen att Gullegården skall vara Jamtlis informtionscentral, där be­sökarna får vägledning och tips om pågående aktiviteter. Redan första sommaren har verksamheten i Gulleboden visat sig vara ett lyckokast.

Mot gränden ligger så bryggstugan från Brogränd, enligt uppgift en av sta­dens äldsta byggnader och en gång inflyttad från Trivialskolan på Frösön. Hu­sets användning är ännu inte bestämd, ännu står det oinrett. Ved- och vagns­lidret från ”Mia Nilssons” har däremot fått en viktig funktion. I huset har in­retts en samlingslokal, som är avsedd att betjäna alla de grupper som delvis har

 

 

 

 

 

sin verksamhet förlagd till fornbyn, t ex folkdansare, veteranbilister och gäs­tande skolklasser.

Lokalen, som har plats för 75 personer, står i mån av utrymme också till för­fogande för andra föreningar och organisationer. Slutligen finns på tomten ett lusthus, som redan tidigare stod på Jamtli.

På den nedre tomten står nu endast en dansloge från Brunflo, som är avsedd att uppifrån kunna upplevas som tomtens gathus. Dessutom finns det plats för två eller flera gårdsbyggnader, och om man kan uppbåda intresse och pengar finns det alltså möjlighet att komplettera stadskvarteret med ytterligare äldre byggnader ur Östersunds innerstad. Det skulle också kunna fylla ett praktiskt behov. Det är ett livligt önskemål att Jamtlis vandrarhem kan återuppstå, i så fall kombinerat med möjligheter till övernattning för gästande skolklasser under vår och höst. Ett annat behov är utrymme för en grafikverkstad, som skulle stå till förfogande för länets konstnärer.

Med eller utan denna komplettering innebär stadskvarteret att man lyckats skapa ett realistiskt minnesmärke över det gamla Östersund. Men ansträngning­arna får inte stanna med det. Ännu viktigare är att vi lyckas rädda något av den ännu bevarade gamla bebyggelsen inne i själva staden.

 

Ur Östersunds stadsarkiv

 

Fortsättning från årsskriften 1973 av Borgerskapets protokoll 1795—1825.
Tolkningen har verkställts av landsarkivets tjänstemän.

1825 Voro de äldsta samlade för att öfverlägga om Stads Cassörsstället efter T Wedin som begärt afsked — Res. att som 3 ledamöter saknades

1 :mo så beslöt de äldsta att genom allmän Kungörelse i morgon frän Predicostolen till nästa Söndag saman kalla stadens Jnnevonare till Allmen samanträde öfver dätta ämne, till medelande af sina tankar —

2:do Hand. Betjänten Hedels ansökning om Burskaps vinande som Handlande härstäds. De äldsta lämnade sitt bifall härtill upläst och ärkändt d. 27 Aug. 1825
C. E. Granström Sam Perman, E. Stadin A. Holmberg, O. Lindström Per Wallberg, E. Söderg. Eric Fjellman, J. S. Biberg

1825 Sept. d. 4 var offenteligen frän Predikstolen för 8:ta dagar sedan, utlyst enhällig sammankomst till dänna dag, och aflop som följer.

1:mo betaltes för Brandvakten af Dagsvärk Moberg Rdr 1—8 sk. Dässa Rdr 1. 8 sk. äro lämnade till Hattmak Holmberg d 12 septbr.

2:do Föreslogs de äldsta såsom nödvändiga förberedelser till säkerhet vid StadsCassans värdande af en blifvande Stads Cassör att en Kista anskaffas försed med 3:ne Läs, varaf Stads Cassören beholler den ena och de andra lämnas efter enhälligt beslut till dem som skola handhafva dem med lika ansvar som stadsCassören vid ut och inkomsterna därvid — StadsCass. förer sin Bok med Debit och Credit, samt register å Låhntagarna med deras Cautjonsmän. De 2:ne som hafva nycklarna skola föra sin namlista på alt vad som ingår och utgår, sedan Stadens Ordförande upräknadt Median, och inprotocollerat suman varje gång.
Alla intrader och utgifter skjer i de äldstas ofvervaro — varaf Stads Cass. slipper skaffa Cautjonsmän för upbörden.

3. Vad Stånd Cassa Medlen angår stå de under Konung. Respective Befallnings Haf:des dispositjon och ankomer på dem om Cautjon härföre skall behöfvas, då stads Cassörn skal föra särskjilt Bok öfver alla in och utgifter som med stadsCassören och de 2:ne Nyckelförare införas vad in och utgådt för Controllcn skull, äfven inprotocolleras i Journalen.

4. Hr LandsHöfding. von Törne har varit god och öfvertalt Hr Comissarien Ekman att emotaga StadsCassörstjänsten vartill Borgerskapet enhälligt antog.

5. Om någon behöfver Dalkarlar att arbeta så koma dylika till Staden och kunna tillitas.

6. Månne nu tiden vore inne att förnya vad vid Stadens fundatjon stipulerades vid antagande till Borgare. Borgerskapet beslöt att sama Classificatjon skall följas som i början brukades neml.: 1 — Glassen Rdr 2 — 2:dr Glassen Rdr 1.24 3:d. Glassen Rdr 1. och 4:de Glassen 24 sk. i Banco.

7. väljes Supleanger i stället om någon af de äldste vore frånvarande el. opasslig vid utlyst samankomst att undvika hinder då antalet icke eljest kan fyllas till 10 st. Borgerskapet utsago 4:ra nemlig. Garfv. E. G. Thelberg, Sämskm Ocklund, Snick Sundström, Snick. Svenson.

8. Till stallets upsättande på PrästgärdsTomten bör acorderas med Sold Ahlberg och Corp Ström vid Lif el. Mjellman och Hacke för dagspäningar a Rdr 1 Rgs då de bruka fliten.

9. Öfvertalas någon som emot vanliga vilkor neml. befrias från Stads Arbete för 4 Tomter i Tjo Åhrs tid som ville åtaga sig göra ny bro öfver Bäcken samt igen lägger den gamla — Men ansvara för sitt Arbete att dät räcker många år.

upläst och godkänt intygar
Sam Perman, Jon Wedin, A. Holmberg Anders Pålsson Per Pålsson, H. G. Björckebaum A. Andersson Sundström, Lindström g. E. Mobrg J. Svänson E. Norlund, Eric Fjellman Pehr Wallberg P. Hedell Pär Ersson

1825 Sept. d 9 Hedell betalt sin afgift efter l:sta Glassen till StadsCassan. Till mig har ankomit 3:ne brefv, Ett från Kongl. KrigsCollegium om fästnings fångars afsändande dät 2:dra frän Magistraten i Stockholm till Comunicerande af Assess begärte Concours med Hr Lands Höfd von Törne — besvarat — 3:dje från Umeå från en Kopperslager vid namn Olof Fjellgren, att fä blifva antagen till Kopperslagare.

1825 d. 4. October var samankomst till indrifvande af alla sorter skuldpåster — och verkstäldes på följande vis —

1 :m Stads Predicant Ocklinds begäran att fä Resa till Mörsill. Biföls.

2:o De inkomna Rdr 2 Banco för Hedel äro lämnade Hr StadsCass Ekman. . . den för Classification som Handland.

3:t äfvensom den lämnade Timerman Harmans skuldsedeln Stor Tjo Ricksd. Ricks.

4. Hand. Söderberg har åtagit sig upföra Stora Bron öfver Bäcken med hjelp af Wangm Moberg Med befrielse för dass Tomter i 10 Åhr f. Stads arbeten.

5. Brandsyn och Sotning verkställes, utsattes Lördagen d. 15 Oct. då N . . . qvarteret biträder med Stora Sprutornas försök.

6. Hand: Söderberg lofvade sälja en kista till StadsCassan.

7. Till Enskifte som lärer afstadnad —

8. Präst Ladugården bör vid Handräckning utom vad de medtalad upsättare vidkomer neml. Ahlberg och Corporal Stöm få betalt efter som acorderas kan.

9. Efterfrågades af Hr StadsCass. Ekman om T Krook och Wedins förklaring med åtföljande Contanter el. Säker Borgen ingådt för auctjonmedlen för T Rödeen och GlasHandl. Fryckbom. Svarade Hr StadsC. att T Krook yttradt sig hafva oliqviderat med Wedin, och kunde således icke utredd. Dätta ansåg Borgerskapet orimligt och anhöll hos Hr StadsCass. att genast lägga kraftig hand härvid till sluts ärhollande.

10. Till den Nya Kyrkans byggande vore nödigt förut utröna om Säker plats är å dät utsatta Stället, och om sådan finnes torde en början med upkörande af Sten enligt Hr Prost Dillner Råd. Dätta project har ordförande sedan underställ Hr Lands Höfdingens pröfvning som önskade kyrckan kunde sättas på SjöTorget mitt för gatan

11. alla Söndriga Broar öfver Renstenarna böra lagas af wardera sitt qvarter.

12. upbörden värckstäldes för Magn: Permans tid och inflöt Contant Rdr 13—15 sk. Rg. inberäknad Hedels afgift Rdr 2 Banco och för Geterskan, Brandvakorna och Brandvakten.

upläst och vidkändt.
Sam Perman, J. Holmberg J. Sundström J. Svensson, Eric Södberg (!) Eric Moberg E. G. Thelberg, Eric Norlund E. Bräckberg

1825 Octob 8. voro de äldsta sammankallade att fullgöra vad nedan ståände ämnen ålägger dem.

1:mo Ledamöter till Markegångssättningen väljes till d. 2 Nov. Varje år bör Gärdesgårds syn hollas på Tomter, Kåhlhagar och Lotter likasom vid Brandsyn.

Pag. 855: utan text.

Pag. 856: Kyrkan för Östers bör nödvändigt utses Säker plats ifall den utsedda intit duger (och) tillköra Sten.

Pag. 857: utan text.

föreslogs Apothek. Perman och Trackt Hamrin.

2:d Ledamöter vid Mantals och skattskrifning d. 30 November utses — nu som förut

3. uplästes Konung. Befallning Hafv. Kungörelse om Ol. Erssons hemman i Lund och Garfv. Joh Thelberg båda Tomter i Östers, att Auctjoneras d. 15 Nov:ber.

4. Tillkännagafvs att H:r Lands Höfd. haft den godheten att söka skaffa Destrickt Magazin för Östersund i Åhs — Beslöts att Ordförande skulle framföra de äldstas Tacksägelse till Herr LandHöfd. för dänna hugneliga Tidning

Pag. 859 5. Tillkänna gifves att gästgifveriet är flyttadt frän Södergren till Trackt. Hamrin —.

6. Allmenna Krögeriet bör indragas och en skrift från de äldsta ingå till Konungl. Befallningshafv. att endast bibehollas Kellarm Sahlstedt, Trackt Strömbeg, Fru Lundberg. Gästgifv: Hamin: men så länge dässa 4:ra Existerar ingen särskild tillåtelse medelas någon annan så vida dässa 4:ra är mera än tillräkelige både nu och under marknaderna.

upläst och godkänt intyger
J. Wedin E. Stadin, Holmberg Sam Perman, J. S. Biberg E. Söderberg, P. Wallberg Carl Granström, O. Lindström Eric Moberg, Eric Fjellman.

1825 October d. 12. Förekallades Tract: Kindlund och frågades angåände dass Tractörs Rörelse längre fortfarande dä afsättningen aftagit, Svaret blef att han ville ännu fortfara därmed — och således måste uptagas bland de 4:a förr nämda

1825 October d. 20 voro de äldste samlade att öfver lägga om nedanståände ämnen.

1 :mo Varest Hr Jng. Tidström skall bo under den Tiden han skall vistas under Landtmätarförrättningen och Spisning med . . . Hr Regc. skrifvar Biberg och Har rum hos Handl. Söderberg. Dagsverken bör verkställas af de antagna F . . . snerkarlar och godtjöras af StadsCassan.

Pag. 860-863 Bestod av bara lappar

Pag. 864 2:do vad utvägar skulle tagas med Präst(gårds?) stallet, beslöts att upprätta förslag och skaffa Timer, Bräder, Spik etc. och medlen Tagas af stads Cassorna till betalning.

Pag. 860; . . . då B . . . såldes om icke dä frågan var att betala spiken till Söderberg.

Pag. 861: utan text.

Pag. 862: Till Högloflofliga (!) Magistraten i Stockholm. Att Herr LandsHöfd och Riddaren von Törne fädt dehl af Höglofliga Magistratens kallelsse brefv på Hr Assess Joh. G. Nordbergs till Rätten ingifna Sessjons ansökning får jag äran härmed bestyrka, Östers, d. 9 Septbr 1825. S. P:n.

Pag. 863: utan text.

3. Beslöts att med Lagsökning pådrifva ett slut med Fanjunk Krook om såvähl Häradsskrifv. Rödéns som Eric Ersson skulder till stadsCassorna

upläst och godkänt intygar
I. S Biberg E. Moberg Samuel Perman, J. Wedin E. Stadin Pehr Wallberg, Ol. Lindström Eric Söderberg, Eric Fjellman, C. E. Granström A. Holmberg

1825 Novbr. d. 5 voro de äldsta samlade till att öfvervara 3:dje incasseringen af Magn Perman uteståände fordringar efter sked tillkännagifvande. 1:mo Bet. Uhrmak Nordlund för M. Perman för 1819 Rdr 2,21,9 Rgs D;o Per Ersson — D:o på 1817, 1818, 1819 1820 Rdr 5, 2 D:o Apoth. Perman D:o för sig och Rdr 19,45,8 rst. Wäster åerst. D:o Kopparsl. Svedberg D:o Rdr 5 Rdr 32,20,5

2:do uplästes Redovisning från Fanjunkar Krook om skuldfodran hos Häradskrifv Rödéen bestigande med ränta Rdr 156.17.10 . . . upgord liqvid med T Wedin. Res. De äldsta som hörde för sig upläsas fanj. Krooks liqvid med Wedin ansog dänna handel stridande emot Cassans fördel, och således beslöts att T Krook skulle genast med Contanter inbetala auetjonssuman och må han sedan söka sin liqvid med T Wedin.

3:to uplästes den skrift som Hr FäldtCamereren Berger ingifvit rörande den hälna Restransakning d. 29 Julii, med åteknad påskrift att Comunicer(as) Borgerskapet med åläggande att som Comissari Ekman förklarat sig icke kuna Emotaga StadsCassörtjensten ålägges Borgerskapet välja en ny StadsCassör och med dätta bekymmerfulla ämne lyckades dät så vähl att Hr Häradsskrifv Rödéen som närvar(ande) åtog sig dänna tjänstebefattning med förut stipulerad Löhn Rdr 50 Rgs genom de äldstas öfvertalande. Stadens äldsta måste finna billigt att hos Kon . . . BefallningsHafv. anskaffa Instructjon så för Ordförande som stadsCassören att veta däraf sina skylldigheter.

4. uplästes Uhrmak Nordlund Utslag af Konungl. Befallningshafvande d. 9 Julii 1825 som ålägger Nordlund att betala Rdr 6. 32 sk. B:co för Tomten etc.

5. Conting. Nordahl begär afsked som Borgare. Res. Tillätes mot upfyllande af alla sina resten och skylldighet till dätta Arets slut.

6. Hofstedts Ansökning hos Konungl. Bef:Hafv. uplästes med begäran att få Tomt och Jord, vilket Borgerskapet bestridde då Hofstedt nyligen fådt afsked från staden och dass ansökning om Jord afslagen.

7. Till Controlleur vid Cassan valdes Färgarn Fjellman och skrädd Wallberg
upläst och godkännt af
C. E. Granström, P. Wallberg Sam Perman, J. Sundström El. Stadin J. Wedin, J. S. Biberg J. Svensson

underteknad har åtagit sig ansvara för Stadens ärliga utgående utgifter— för Contingänt Borgaren A. Selin — åtminstone för innevarande År –

Östersund d. 15 Februarii 1825.
J. Wedin

Härmed avslutas publiceringen av Borgerskapets protokoll 1795—1825. Dechiffreringen har, som jag kunnat övertyga mig om, mött stora svårigheter, varför det finns speciella skäl att tacka Landsarkivets tjänstemän genom åren för ett gott och samvetsgrant arbete.

Red.

 

Kommunala ärenden
1973-07-01—1974-06-30
Sammanställningen upprättad av Östersunds kommunfullmäktiges
sekreterare, drätseldirektör Harry Rydquist.

Östersunds kommunfullmäktige har under ovan angivna tid fattat följande beslut som bedömes ha ett mera allmänt intresse.

1973 sept 20
att anslå drygt 2,6 mkr till inköp av ett flertal fastigheter och råmarksområden,
att antaga av hälsovårdsnämnden utarbetat förslag till ny hälsovårdsordning för kommunen (innehåller bl a regler om hotell- och pensionatsutrustning, herr- och damfriseringar, torrklosetter, gödsling, behandling av avfall, om hållande av djur, luftvård m m),
att införa statskommunala, inkomstprövade bostadstillägg till barnfamiljer samt till ensamstående och makar utan barn,

okt 25
att bevilja ett tilläggsanslag å 499 000 kronor till uppförandet av friluftsbad i Odensala (för friluftsbadet med bassänger och byggnader, inkl lokaler för Värnpliktsverket, blev totalkostna­den 3 848 000 kronor),
att till utsmyckning av gästhemmet Disponenten, Frösön, anvisa 60 000 kronor ur ”Fonden för Frösö köpings förskönande”, att anvisa 594 000 kronor till en gymnastikbyggnad i Häggenås,

nov 29
att from år 1974 höja vattenpriset med 10 öre till 80 öre per m3
att en miljövårdsplan skall upprättas för kommunen, att godkänna framlagda nya skisser och förslag till lösning av teater- (och kongresshotell)frågan i Östersund samt den prelimi­nära kostnadskalkylen för teater- och konferenslokalerna om till­sammans 3 120 m2vy,
att avslå en motion med förslag om försäljning av kommunen tillhörig skogsmark,
att tillbygga Palmcrantzskolan i två etapper för en sammanlagd beräknad om- och tillbyggnadskostnad av 10,4 mkr, att from den 1 juli 1974 inom stadskansliet inrätta en tjänst som informationssekreterare,
att med vissa ändringar godkänna kommunstyrelsens förslag till utgifts- och inkomststat för år 1974 innebärande bl a oförändrad kommunalskatt, kr 14:25 för varje skattekrona och skatteöre,

dec 20
att åsätta Hamngatan, delen södra Gröngatan—Regementsgatan, namnet Pastorsgatan,
att antaga kommunalt upphandlingsreglemente,

1974 jan 31
att antaga upprättade förslag till dispositionsplan och stadsplan för Vallaområdet,
att teckna borgen för Svenska Riksbyggen å byggnadskreditiv å 10,5 mkr för uppförande av 12 bostadshus med 120 lägenheter inom kv Hjortronet, Frösön,
att bevilja vissa tilläggsanslag till finansiering av rådhusets tillbyggnad etapp I-IV (totalkostnad ca 12 mkr), att till de tomträttshavare som så önskar försälja den tomtmark som f n är upplåten med tomträtt (pris 20 kr per m2ty) och att reglera vissa tomträttsavgälder,

febr 21
att uppdraga ät Stiftelsen östersundsbostäder att såsom byggherre uppföra “Gästhemmet Disponenten” i kvarteret Disponenten, Frösön, för en beräknad kostnad av 12,2 mkr,

apr 18
att anslå 27 000 kronor till utvändig restaurering av f d Trivialskolans biblioteksbyggnad på Stocke-Titt,
att hos Kammarkollegiet anhålla om permutation av fil dr Gregor Lindqvists Stiftelse samt, om permutation beviljas, förvärva stiftelsens fastighet ABC-boken 4 i Östersund “Solhemmet” för 293 000 kronor och för de friställda stiftelsemedlen köpa in stiftelsen i ett modernt åldringscentrum, där en del av de inventarier som f n finns i Solhemmet kan placeras,
att kommunen from andra halvåret 1974 skall åtaga sig att svara för snöborttagningen frän gångbanor inom stadsplanelagda områden inom kommunen, dock att detta åtagande, som utgör en utökning av kommunens åtagande enligt kommunfullmäktiges beslut 1971-01-21, § 3, innebär att berörd fastighetsägare eller med fastighetsägare i detta avseende jämställd nyttjanderättshavare (tomträttshavare) i övrigt skall ha hela ansvaret för t ex sändning, fastighetsägareansvar m m, att fastställa gatunamnet Magistratsgränd på nuvarande Postgränd, delen Södra Gröngatan—Regementsgatan,
att göra Prästgatan, delen Biblioteksgatan — Hamngatan, till gånggata med körförbud för fordonstrafik, dock ej för “behörig trafik”,
att kommunen tillsammans med Östersunds Elektriska AB skall bilda ett särskilt bolag, Östersunds Fjärrvärme AB, för produktion och distribution av värme,
att av Lions Club, Östersund, mottaga donation av konstnären Erik Höglunds skulptur Tyngdlyftaren för placering vid Sporthallen i Östersund,

maj 16
att anslå 600 000 kronor till omläggning av Hofvallens friidrottsbanor (s k allvädersbanor),
att bevilja medel till försöksverksamhet med ångfartyget Thomée i trafik sommaren 1974,

juni 27
att på Gustav III:s torg uppföra en toalettbyggnad för allmänheten och bevilja medel för iordningställande av två toaletter för allmänheten i befintlig kioskbyggnad på Stortorget.

 

Kyrkliga ärenden
den 1.7.197 3—30.6.1974
Sammanställningen upprättad av kyrkokamrer M. E. Persson,

 

Kyrkofullmäktige i Östersund har under ovannämnda tid fattat följande beslut av mera allmänt intresse:

1973 juli 5
Beslöts antaga ett av trädgårdskonsulent Per Zetterström upprättat förslag till utvidgning av östra kyrkogården och bemyndiga kyrkorådet att under förutsättning av riksantikvariens godkännande av förslaget låta iordningställa ifrågavarande gravplatsområde.
Beslöts på kyrkorådets förslag att för uppförande av församlingslokal låta förvärva tomten “Pärlspridaren 1” i Odensala för en kostnad av 45.000:— kronor,

nov. 1
Beslöts i enlighet med ett av kyrkorådet tillstyrkt förslag från församlingsnämnden att tillsätta en diakonikommitté på fem ledamöter jämte fem suppleanter med representanter från kyrkorådet, församlingsnämnden, kyrkans ungdom, handikapporganisationen och socialnämnden med adjungerade ledamöter från diakonin och pensionärsorganisationerna.
Fastställdes 1974 års utgifts- och inkomststat med en oförändrad utdebitering av 75 öre per skattekrona. Driftbudgeten balanserade på 5 247 280:— kronor och kapitalbudgeten på 748 000:— kronor.

1974 jan. 8
Till kyrkorådets protokoll hade antecknats att på förslag från Åke Eriksson, Östersund, hade stiftsrådets arbetsutskott beslutat att förlägga 1974 års stiftsting, 9—10 juli, till Östersund,
att de avgående ledamöterna och suppleanterna i kyrkorådet skulle avtackas vid församlingens nyårssamkväm den 9 jan. 1974,
att till kyrkvärden Aron Aronsson, som under 19 år innehaft uppdraget som kyrkvärd och som i anslutning till trettondagens högmässa avtackats och fått mottaga en minnesgåva, skulle överlämnas ett av biskopen utfärdat kyrkvärdsdiplom.

febr. 5
Till kyrkorådets protokoll hade antecknats att den av domkapitlet aktualiserade frågan om en delning av Östersunds församling upptagits till informativ överläggning. Vid överläggningen, i vilken även deltogo domprost Nicolaus Månsson, stiftssekr. Kerstin Åkerstedt, stiftsnämndens vice ordf. Olle Rubensson, Fors, samt kontraktsprost John Eurenius, beslöts att kontakta pastoratsförbundet ang. en eventuell utredning av ärendet.

mars 5
Till kyrkorådets protokoll hade antecknats att på framställning från kyrkorådet hade Östersunds kommun beslutat att till församlingen överlåta ett markområde, 4300 kvm, i kv. Långlotten vid Norra kyrkogården, för ett pris av 3:— kr/kvm att användas till kyrkogårdsmark. Framställning skulle också göras hos SJ om att till samma ändamål få förvärva SJ tillhörig mark i ovannämnda kvarter.
Prosten Einar P. Öberg, Bergs församling, hade vid kyrkoherdeval den 21 april 1974 valts till ny kyrkoherde i Östersunds församling f r om den 1 oktober 1974, efter prosten Gösta Bjermquist, som avgår med pension.

 

50-årsjubileet 1973

 

Traditionsenligt samlades medlemmarna i Föreningen Gamla Östersund till årsmöte på Rådhuset den 23 oktober 1973. Trots 50-årsjubileet var det dock närmast ett nedbantat årsmöte, utan föredrag och utan efterföljande supé med samkväm, av det skälet, att man inom styrelsen beslutat förlägga det festliga firandet till lördagen den 27 oktober. Dock celebrerades jubileet redan den 23 oktober, dels genom öppnandet av en ”minnesutställning” i Stadsmuseet, skick­ligt ordnad av f. överste Erland Lindhammar och f. länsarkitekt Gösta Rollin, dels genom utgivandet av årsskriften 1973, som detta år genom hängivet re­daktionsarbete av f. rektor Anton Svensson utökats och givits karaktär av ju­bileumsskrift.

I sitt hälsningstal berörde föreningens ordförande borgmästare Åke Jansler Föreningen Gamla Östersunds stiftande för på dagen 50 år sedan. Tretton gamla stadsbor hade samlats på Hotell Standard till stiftelsemöte. Det var landsfiskalen Lars G. Uhlin, vars son Nils Uhlin just vid dagens möte satt som sekreterare, stadsläkaren Karl Moberg, överpostiljon Olof Liljedal, grosshandlare J. A. Lund­vall, far till direktör Anders Lundvall, som nu deltog i mötet som föreningens skattmästare, och grosshandlare A. W. Lundvall, häradsskrivare E. E. Livén, garverifabr. Gustaf Sandberg, grosshandlare Oscar Smith, fabrikör P. M. Nils­son, målarmästare Axel Skyttberg, gårdsägare J. G. Hermansson, bankdirektör Carl Lignell och fil. lic. Algot Holmqvist. Idégivare var Nicolaus Uhlin, östersundsfödd byggmästare, verksam i Rockford, USA, som 1921 rest hem till sin gamla födelsestad för att förverkliga sin tanke på en östersundsk hembygdsföre­ning. Föreningens förste ordförande blev E. E. Liwén.

På plats vid dagens möte fanns de båda hedersledamöterna Heimer Wikström och Erland Lindhammar. Ordförande välkomnade dem liksom de övriga med­lemmarna, och därefter hölls parentation över 10 bortgångna gamla östersundare, vilkas minne hedrades med en tyst minut.

Av den föreliggande årsberättelsen framgick bl a att man inom föreningen bevakat alla rivningsfastigheter i staden och låtit fotografera dem. Ur Linda Olséns donationsfond hade 30 000 kronor under året överlämnats till Jamtli för ordnandet av det gamla stadskvarteret därute. På grund av ökade kostnader för bl a årsskriften aviserades en höjning av årsavgiften.

Ordföranden hade vid detta tillfälle att presentera en rad donationer i form av konstverk, fotografier och diverse saker som under året skänkts till före­ningen och som finns förtecknade på särskild plats i denna årsskrift. Den pekuniärt värdefullaste donationen hade kommit i form av ett telegram ”värt 5 000 kronor” från Carl Lignell i Torö, en son till tidigare bankdirektören i Öster­sund Carl Rignell.

Det meddelades vid årsmötet, att årsskriftens redaktör Anton Svensson hade begärt att få träda tillbaka efter att ha fullbordat sin trettonde årgång i och med jubileumsskriften 1973. Ordföranden borgmästare Jansler framförde före­ningens tack till honom för årets utmärkta och synnerligen innehållsrika publi­kation liksom för hans uppoffrande och samvetsgranna arbete med alla de före­gående årgångarna. Till ny redaktör för årsskriften hade läroverksadjunkt Hans Jacobsson utsetts.

 

 

I fortsättningen efterlyste föreningsmedlemmen Sture Bergholm bilder från Karlslundsområdet och dess byggnadstid på 1920-talet och senare. Styrelsen tog förslaget ad notam, och då årsmötet denna gång inte hade några särskilda frågor att utreda, avslutade borgmästare Jansler det 50:e årsmötet med att ut­tala förhoppningen, att föreningens arbete även i framtiden skulle vara staden till gagn och medlemmarna till glädje.

Til jubileumsfirandet på Österängsskolan lördagen den 27 oktober hade inte mindre än 275 personer samlats, varav många inbjudna med landshövding Hans Gustafsson och kommunalfullmäktiges dåvarande ordförande Nils H. Lund­gren i spetsen. Då medlemmarnas fruar liksom medlemmarna i den kvinnliga föreningen för Gamla Östersund hade inbjudits att deltaga, hade ”könsdiskri­mineringen” för dagen upphävts.

I sitt hälsningstal, där han liksom under årsmötet erinrade om föreningens stiftande på initiativ av byggmästare Nicolaus Uhlin, poängterade borgmästare Åke Jansler, att stiftarnas förhoppningar i stort sett infriats. Att föreningen bli­vit vad den är i dag är till stor del avlidne, förre borgmästaren Iwan Wikströms förtjänst. Främst tack vare honom tillkom ju det värdefulla och intressanta stadsmuseet. Det som gör kulturminnesvården så viktig, menade borgmästare Jansler i fortsättningen av sitt tal, är att det som en gång raserats av gammal kultur, definitivt är borta och att det är vår skyldighet att vårda vad tidigare generationer byggt upp.

Jubileumsmötets huvudföredrag hölls av arkitekt Robert Berghagen, bosatt i Stockholm men gammal östersundspojke, för sitt stora intresse för staden och

 

 

dess kulturminnen 1972 kallad till föreningens hedersledamot. Arkitekt Berghagens föredrag refereras på annan plats i denna årsskrift. Det med inlevelse och temperament framförda föredraget, illustrerat av ljusbilder, blev säkerligen en tankeställare för mänga av de närvarande.

Efter föredragen, som inramades av säng av “Sångarbröderna”, samlades jubileumsfirarna till supé i Österängsskolans ljushall. Under supén konserterade “Elvgrens-sextetten”. Den spirituella och inte minst ur rimsynpunkt skickligt skrivna bordsvisan var “som vanligt” författad av Anton Svensson och den belönades med stormande applåder. Med inte mindre starka applåder tackade de närvarande för det kåseri, som författaren Per Nilsson-Tannér framförde till kaffet, benämnt “En orosman i gamla Östersund”. Per Nilsson-Tannér, som förklarade att det var sista gången han “uppträdde offentligt”, berättade om den kände för att inte säga ökände redaktören för Jämtlands-Posten, Viktor Hugo Wickström. I synnerligen elaka ledare och artiklar i övrigt tog W. heder och ära av åtskilliga personer i Östersund och Jämtland, men när han angrep Oscar II vid dennes död 1907 fick läsekretsen nog och gick till härda angrepp, så hårda att W. bröt samman och tog livet av sig. På sätt och vis var Viktor Hugo Wickström en olycklig och tragisk människa och som sagt en orostiftare.

Efter supén fortsatte jubileumsfirandet långt in på småtimmarna med dans och sällskaplig samvaro i övrigt. Att stämningen var hög och att de närvarande hade roligt framgår inte minst av de kort, som föreningens intendent, läroverksadjunkt Bertil Nilsson ivrigt tog och av vilka några återfinns i årsskriften.

 

Gamla Östersundares gånglåt
Av Anton Svensson

 

Hårt rimsaltad bordsvisa eller ”kampsång” vid Föreningen Gamla Östersunds femtioåriga minnesfest på österängsskolan den 27 okt. 1973.

Melodi: Fritjof Anderssons paradmarsch (Evert Taube)

I kväll en tropp med fröjd mött opp i festsal så tiptop, ty femtio år nu når vår kår, vi bådats av vår ”kansler”.
Vi säger stopp, om någon stropp har fått uti sin ”knopp” att slå i grus ett anrikt hus — vår motstöt ledes av Jansler.
Vårt mål är alltså högt och stort: vi söker på vår ort att skydda allt antikt vi sport att våra fäder gjort.
Ej en sekund vi tar en blund vid vakt om Östersund — gör byggenskapen mera sund, det är vår norm och grund!
En undran klar envar väl har som pockar på ett svar:
”Var han barbar, vår farfarsfar?
Måntro en hygglig sälle?
Var han en karl som lagrar skar? Var han till kniven snar?”
Besked du får, om blott du går till gamla minnens ställe.
Museet har ett bildarkiv med tusentals motiv,
som intendenter med sin giv skänkt ordning åt och liv.
Vår historik är gammal, rik, unik och magnifik, här lyfts en flik från tid då krinolin var sista skrik.
Man tacksam är mot mången här, som kallas pionjär:
Lundvallar tre har renommé, den yngste än oss stöder.
Två kända namnet Wikström bär, med nimbus fjärran, när, en Herlitz står som senior; för dem vårt hjärta glöder.
Lindhammar och Rollin oss gett en skildring genuin: av stan de gjort med stor rutin en bilderbok så fin, med hävd, av fäder vävd, och mer: vad Lundbergs foton ger; i dag bland kändisar vi ser Berghagen och Tannér.
På glädjen läggs ej här sordin: vår klubb är maskulin, och nu vi fått ett tillskott flott — välkomna, sköna systrar!
Kring oss en air står feminin, som rosor och jasmin, en atmosfär oss män så kär, ni skimrar här likt lystrar!
Ni skapt som vi en union, med tradition som ton, och räddar gamla don och bon från lystna grävarklon.
Men må vi glömma nu förstörelse av älskad stad och unna oss förströelse och göra kvällen glad!

 

Fortsätter det så här blir Östersund
en historielös stad

 

Ovanstående rubrik satte Östersunds-Posten på ett föredrag, som arkitekt Robert Berghagen höll vid Föreningen Gamla Östersunds 50-årsjubileumsfest på österängsskolan lördagen den 27 oktober 1973.

Arkitekt Berghagen började sin framställning med att ge en del minnesbilder från Östersund, ”när seklet var ungt”. Gator och hus passade på den tiden sam­man på ett fint sätt. Redan år 1882, när järnvägen kom till Östersund, stängdes emellertid staden från naturlig förbindelse med vattnet, med Storsjön. Nu håller detsamma på att ske på Frösösidan i och med tillkomsten av den nya s k Vallsundsleden.

I slutet på 1880-talet och i början på det nya seklet genomgick Östersund en stark utveckling, inte minst på det kulturella området. I talarens minne lyste hembygdskurserna 1908 med en speciell glans. Föreläsningarna, som hölls under en vecka i midsommartid, toppades av prof. A. G. Högboms serie om ”Jämt­lands geologiska och geografiska utvecklingshistoria”, avslutad med en exkursion kring östberget på Frösön med mer än 300 deltagare.

Östersunds första konstutställning ingick också i kurserna, med Anton Gen­berg som kommissarie och med Karl Tirén, Olof Ahlberg, Maria Wrangel, Ante Karlsson-Stig och August Berg som deltagare. Utställningen väckte intresse även utanför länets gränser och besöktes under de 14 dar den var öppen av mer än 6.200 personer.

Hembygdskurserna bjöd även på fest och skådespel. Midsommardagen, med sol och blå himmel, blev det folkvandring ut till Frösön och Stocke. över 4 000 personer begav sig dit för att vara med om uruppförandet av första akten av Arnljot. Med den hembygdsromantik, som då blommade, skapades en obeskriv­lig feststämning, när Arnljot, i red. Gösta Thalens ståtliga gestalt, började sin hyllning till Jämtland: ”Alltjämt de mäktiga fjäll sig välva, högt över solglänsta sund och skogar.” Den aktivitet, som kom till uttryck i dessa hembygdskurser, fick betydelse för framtiden. Genom dem stimulerades tillkomsten av Jämtslöjd och Jamtli och den fina Kykliga utställningen i Östersund 1911. Anton Genberg sades ha berättat för talaren att han här fick impulsen till Konstmuseet, som öppnades 1912.

Därefter övergick talaren till sitt egentliga och angelägnaste ämne: Hur skall vi kunna rädda det lilla, som ännu finns kvar av den äldre stadsbebyggelsen?

Hur skall vi kunna hindra att Östersund blir en historielös stad?

Ännu i början på 1900-talet var Östersund en trästad med låg bebyggelse av en viss enhetlig karaktär, men under 1 :a världskriget började det skjuta upp stenhus i en storlek, som tenderade att bryta sönder småstadens karaktär och som dessutom gav staden, genom grändernas lutning, många fula brandgavlar. Berghagen, som dessa år gick på Tekniska Högskolan, berättade för sin lärare i stadsbyggnad om den växtvärk som hotade att spoliera det gamla Östersund. På hans initiativ gjorde B. en stadsplaneskiss för ett nytt affärscentrum, förlagt öster om Kyrkogatan och söder om Gustav III:s torg, där möjlighet ännu fanns att skapa en helt ny stadsdel. Arkitekten Per Hallman, B:s lärare, var nöjd med skissen och glad i hågen stegade B. upp till Byggnadsnämndens ordförande för att visa upp sin idé. Denne tittade inte ens på förslaget men sade ungefär som så: ”Käre vän (han var en gammal farbror!). Du har nog läst och ritat en del, men hur Östersund skall utvecklas vet väl vi kommunalmän bäst!” Den unge mannen, som ännu hade respekt för åldern, drog sina färde. Han borde i stället ha gått till storms mot slentrianen, men han anade ej i sina innersta tankar, att det gamla Östersund ett halvt sekel senare skulle vara helt spolierat.

I fortsättningen tog talaren så upp det nutida Östersund till betraktande. Där­vid sade han sig inte tycka om Östersunds s k Generalplan 68. ”Den är bara till glädje för bilisterna.” Strandgatans onödiga beddning ville talaren, liksom san­nolikt en majoritet av Östersunds invånare, stoppa. En breddning av Strandgatan kommer i hög grad att förstöra miljön längs gatan. Där ligger några av stadens mest intressanta äldre hus med tillhörande trädgårdar. Det värdefullaste är kanske Strandgatan 16, ett hus som byggdes 1850. Det ligger precis i gränsen till den s k överloppsjord, som fastighetsägaren vid gatan har utnyttjat, men som nu kommunen tänker använda det mesta av för att kunna utföra breddningen av gatan.

Många av de närvarande kanske mindes den s k Fyrkanten nere vid Sam. Permansgatan, en vacker byggnad, som, enligt Plagemans teckning från 1838, måste vara minst 10 år äldre än Gamla Läroverket. Det användes som polishus, sedan graderades det till Köttbesiktningsbyrå för att rivas 1940. ”Fyrkanten” borde ha bevarats som kulturhistoriskt värdefull byggnad. I samspel med Resi­denset kunde en vackrare miljö än vi upplever i dag ha skapats. Från denna plats vädjade talaren 1963 för bevarande av Köpmangatan 8 och 11 — nu be­tecknade 13 o. 15 —, ett stycke ursprungligt Östersund från tidigt 1800-tal med god arkitektur och enhetlig karaktär. Ett år senare revs husen, som det sades för den nya bron, men går man förbi där nu förefaller rivningen helt onödig.

Vet invånarna i Östersund vad som kommer att ske med Gamla staden fram till den tid, när Östersund fyller 200 år? De flesta gator föreslås breddas för att ge full fart framåt för trafiken. Sex hela kvarter i innerstaden skall få par­keringshus med plats för 3 000 bilar, och för att öka trängseln i den redan myc­ket trånga stadsdelen kommer Stortorget att få ett underjordiskt garage för 500 bilar. Visst måste trafikproblemen lösas, men måste allt detta pressas samman på det trånga utrymmet och bör man inte tänka lite mer på de människor som bor där.

Men arkitekt Berghagen var inte enbart mån om att bevara. Han sade sig också genom nyskapande vilja förbättra stadsmiljön i Östersund. I kvarteret Magistern, mitt emot Rådhuset och Länsbiblioteket, tänker han sig ett nytt, mer centralt beläget Länsmuseum, m a o ett utbyggande av Östersunds kulturella centrum. För den hittillsvarande länsmuseibyggnaden skulle man säkert kunna finna andra användningsområden.

Gamla staden har ingen parkmiljö, förklarligt då staden i sig själv i äldre tid var en grön stad. När tomterna helt utbyggdes, försvann grönskan och kvar blev en stenstad. Den s k Kyrkparken med sina fula, förvuxna popplar borde kunna omgestaltas, t ex genom nyplantering med björkar, och bli en oas, där man kan slå sig ned för en stunds avkoppling.

Ett annat önskemål, som arkitekt Berghagen framförde var, att Badhusparken skulle få ett nytt namn. Badhuset är ju för länge sedan borta. Ett namn som knyter an till traditionen skulle vara Sandudden. Rådman Fjellman har i sina anteckningar berättat om udden, där man tog sand till gator och byggen. Ett annat förslag: Permans park, som en avslutning på Sam. Permansgatan.

Det viktigaste av allt är dock enligt Robert Berghagen att bevara området nere vid Köpmangatan, omfattande främst bebyggelsen i kvarteren Bryggaren, Färgaren och Räntmästaren mellan Strandgatan och Köpmangatan plus den vid övre sidan av Köpmangatan mellan Biblioteksgatan och Thoméegränd. Gör om­rådet till en levande miljö, där något av stadens tidigare liv speglar sig i de gamla, moderniserade byggnaderna! Färdigt till stadens 200-årsjubileum kan det bli en hyllning till generationer av gamla östersundare, vilka under hårda för­hållanden kämpat och arbetat för det samhälle, där vi alla gläder oss åt att leva.

 

Föreningens funktionärer 1973—1974

 

Ordförande:
v. Ordförande
Sekreterare:
Skattmästare:
Övr. styrelseledamöter:
Borgmästare Åke Jansler
Avdelningsdirektör Lennart Edström
Överstelöjtnant Åke Wisvall
Direktör Anders Lundvall
Överste Rolf Kjellin
Advokat Frans Victor
F.d. Rektor Anton Svensson
Styrelsesuppleanter: Läroverksadjunkt Bertil Nilsson
Häradsskrivare Nils Uhlin vice sekr.
Tingsdomare Lars Herlitz, klubbmästare
Intendent: Bertil Nilsson och Nils Uhlin
Revisorer: F. d. Bankkamrer Olof Nilsson
Kamrer Hans Alftrén
Revisorssuppleanter: Disponent Elis Sundström
Kamrer Alfred Ahlström
Redaktionskommitté: Läroverksadjunkt Hans Jacobsson, ordf., redaktör
Tekniker S. Gunnar Svensson
Major Lennart Westerberg
F. d. Rektor Anton Svensson
Museinämnd: Borgmästare Åke Jansler, ordförande
Läroverksadjunkt Bertil Nilsson
Överstelöjtnant Åke Wisvall

 

 

Årsberättelse 1973

 

Styrelsen för Föreningen Gamla Östersund får härmed avgiva följande be­rättelse över verksamhetsåret 24.10.1972—23.10.1973.

På grund av omdisponering av Ahlbergshallen och genom att Jämtlands läns bildningsförbund flyttade över till nya Landstingshuset på Frösön var Stads­museet stängt fram till midsommar 1973. Genom överenskommelse med Läns­museet har Ahlbergshallen och Stadsmuseet sedan hållits öppna för allmänheten varje dag kl 13.00—16.00 från midsommar fram till den 1 september. Under tu­ristsäsongen besöktes Stadsmuseet av tämligen många människor i synnerhet på lördagar och söndagar. Antalet besökare (sålda biljetter och skolklasser) under sommaren var sammanlagt 283 vuxna och 284 barn.

Föreningen har även under det gångna arbetsåret låtit fotografera en stor del av de fastigheter i Östersund, för vilka rivningslov sökts, i den mån föreningen icke tidigare ägt fotografier av dessa fastigheter. Bevakningen när det gällt foto­grafering av rivningsobjekt har även detta år med intresse utförts av fotografen Viktor Lundberg.

Rivningslov har begärts för bl a följande fastigheter:

Riksbanken 3 och 4, Storgatan 46-48, 11.12.1972
Borgmästarlotten 5, Gröngatan 2 och 4, 2.1.1973
Härbärget 5, Köpmangatan 65, lilla gårdshuset, 15.1.1973
Läkaren 5, Storgatan 31, gårdhus, 8.5.1973
Majoren 6, Köpmangatan 15, garage, 14.5.1973
Förgätmigej 9, Mariavägen 8, 29.6.1973
Björken 5, uthus, 25.7.1973
Pionen 4, Stuguvägen 22, 23.8.1973
Krickan, stg 656 + 659, Nedre Järnvägsgatan 11, 23.8.1973
Stadsdelen Norr Hof, luftbevakningstorn 2 st, 23.8.1973.

Erhållna gåvor under verksamhetsåret redovisas i bilaga A.

J. A. Winqvists målning ”Frösö läger”, som varit deponerad i Stadsmuseet, har den 24.1.1973 överlämnats till Jämtlands Flygflottilj, som därmed övertagit depositionsrätten till målningen.

För iordningställandet av stadskvarteret på Jamtli har Gamla Östersund till föreningen Heimbygda överlämnat en gåva på 30 000 kr ur Linda Olséns dona­tionsfond.

Föreningens årsskrift — den trettiosjätte — utdelas vid årsmötet. Rektor An­ton Svensson har varit redaktör, och redaktionskommittén har i övrigt bestått av majoren Lennart Westerberg, läroverksadjunkten Hans Jacobsson och tele­teknikern Gunnar Svensson.

På Samuel Permans och Iwan Wikströms gravar har på årsmötesdagen ned­lagts kransar från föreningen.

Under året har följande medlemmar avlidit:
17. 6.1972  Jägmästaren Robert Sköld, Täby
1.10.1972  Rådmannen Helge Thomson, Stockholm
20.10 1972 Agronom Arvid Bååthe, Östersund
22.11.1972 Kapten Olof Huldberg, Ope
16. 1.1973 Maskinbiträde Pelle Hallberg, Östersund
21. 1.1973 Ombudsmannen Gunno Gunnarsson, Östersund
11. 4 .1973 Redaktören Torsten Hagelberg, Täby
10. 5.1973 Överstelöjtnant Gustav Lund, Östersund
18. 5.1973 Provinsialläkaren Reimund Brolén, Hofors
24. 5.1973 Landsfiskalen Gunnar Uhlin, Göteborg

Vid föregående årsmöte invaldes 22 nya medlemmar i föreningen. Medlemsan­talet utgör för närvarande 436 (före årsmötet), varav 4 hedelsledamöter, 8 stän­diga medlemmar, 410 betalande medlemmar och 14 passiva medlemmar.
Styrelsen har under året utgjorts av följande personer:
Ordinarie ledamöter:
Borgmästare Åke Jansler, ordförande
Avdelningsdirektör Lennart Edström, vice ordförande
Direktör Anders Lundvall, kassör
Överstelöjtnant Åke Wisvall, sekreterare
Överste Rolf Kjellin
Advokat Frans Victor
Rektor Anton Svensson
Häradsskrivare Nils Uhlin, vice sekreterare
Adjunkt Bertil Nilsson, intendent
Rådman Lars Herlitz, klubbmästare

Beträffande föreningens ekonomiska ställning och räkenskaper hänvisas till revisionsberättelsen.
Östersund den 23 oktober 1973
Åke Jansler

 

BILAGA A.

Förteckning
över under verksamhetsåret 23.10.1972—22.10.1973 influtna gåvor

Arkitekt Robert Berghagen, Stockholm: Oljemålning av August Berg, 1918, motiv: Rådhusgatan söderut från Frälsningsarmen (40X48 cm).

Målarmästare O. Björk, Östersund: Kopia av mästarbrev för glasmästaren Göran Persson, Sunne, Orrviken, 20.11.1823. Ramat och glasat 23X35 cm. Kopia av pass för resa till Ångermanland för bl.a. Göran Persson 11.1.1825. Kopia av kallelse av Göran Persson till medlem av Jemtl. Läns Kongl. Hushålls-Sällskap 28.1.1839.

Civ.ing. Fredrik Borggren, Östersund: Fotostatkopia av: ”Förslag till utvidg­ning av stadsplan i Östersund 1863—64. 65 st gamla fastighetshandlingar till gårdarna nr 47 och 48 Prestgatan. S. J. Kardell: Östersunds stads uppkomst och utveckling t.o.m. år 1830. F. Borggren: Brännvinshandeln i Östersund 1786— 1905. Originalhandlingar och kopior som använts i skriften Brännvinshandeln i Östersund. Blåkopior av F. B. Wallbergs förslag till Rådhus i Östersund. 17 st brev från S. von Stapelmohr till vännen E. Borggren åren 1890—1895. Bolags­ordning för Östersunds Flickskolebyggnads AB. Hamnordning för staden Öster­sund år 1863. L. O. Smith: Kort lefvernesbekrifning, jemte porträtt efter ori­ginalfotografi, 1878. Stadgar för Östersunds telefonförening, 14.6.1889. Öster­sunds telefonförenings kontrakt med Kongl. telegrafstyrelsen. Reglemente för drätselkammaren i Östersund, 8.5.1863. Stadga för debitering af Östersunds Stads utskylder 1863, 2 ex.

Överste Lennart Brant-Lundin: 11 st aktiebrev i Östersunds Badhusaktiebolag, år 1881. 1 st aktie i Östersunds Flickskolebyggnadsaktiebolag år 1892. 2 st an­delsbevis i Östersunds Tennisklubbs Byggnadsförening upa, 1931. Bolagsord­ning för Östersunds Flickskolebyggnadsaktiebolag. Bolagsordning för Östersunds Badhusaktiebolag.

Köpman Eric Dahl, Östersund: 2 st hyvlar, varav den ena en listhyvel. Hyvlarna tillhört Eric Dahls fader J. E. Dahl som bl.a. var med och byggde Råd­huset i Östersund.

Distriktschef Carl Dahlberg, Östersund: Ramad och glasad affisch: ”Friska Viljor firar midsommar i Nifsåsen 1908” (24X39 cm). Gruppkort: Östersunds Gymnasieförbund år 1905. 43X36 cm. Gruppkort på militärer, troligtvis på kurs i Kristianstad, några från A 4, namngivna. 43 X 36 cm.

Fröken Carin Hermansson, Brunflo: Gruppfoto: Jämtlands Läns Landstings- seminarium 1914—1916 (22X30 cm). Klasskort från seminariet den 26.2.1913. Klasskort från textilslöjdtimme.

Konstnären Akke Jonsson, Östersund: Fotografi: Kafeinteriör. Från fru Lönn­borgs samlingar Prästgatan 47.

Vice brandchef Åke Jönsson, Östersund: Berättelse över Jämtlands Läns Brand­försvarsförbunds verksamhet under år 1972 samt tillbakablickar åren 1923—73.

Teckningslärare Brita Karlestedt, Östersund: 3 st inbjudningskort (1961, 1962 och 1963) för Östersunds Soroptimistklubb.

Ing. Sven Lenné, Fäby: Gruppfoto från handlare Aronssons bröllop. Blyerts­teckning av brodern Henning Lenné föreställande ett gäng som kväll efter kväll samlades på Godtemplarkafeet. 22X29 cm. Foto: Interiör från Godtemplar- kafeet före ombyggnaden. 12X17 cm. Vykort från Östersunds hamn. Foto från en Nyårsrevy under första världskriget (12X17 cm).

Överste Erland Lindhammar, Frösön: ”Joseph Pousette” En levnadsteckning av Erland Lindhammar. Särtryck ur Fältjägaren 1973.

Filmfotograf Gösta Lundberg, Östersund: E. Lundbergs Skoaffär i Östersund. Särtryck ur ”Jämtlands Näringsliv” av Hans Ericsson.

Adjunkt Bertil Nilsson, Frösön: Två ritningar över omändringar av fylleri- arrestlokalerna i Rådhuset år 1961.

Bokhandlare Olle Pagels, Östersund: 6 st gamla vykort med motiv från Ös­tersund.

Arkitekt SAR Gösta Rollin, Östersund: Oljemålning av örnberg (55X71 cm). Ramad. Motiv: Hamnen Östersund med Gamla Elverket och vinternedfarten.

Förrådsman Lennart Svensson, Östersund: Kolteckning (31X42 cm). Motiv: Gasverket i Östersund.

Bokhandlare Jean Svensson, Östersund: Ramat och glasat gruppfoto: ”KFUM:s manskör 1900—1905” (42X51 cm). Ramat och glasat gruppfoto: ”Östersunds Godtemplares Manskör” omkring år 1910 (39X45 cm). Gruppfoto: Norrlands Sångareförbund 1910. (22X32 cm). Gruppfoto: Jämtlands Läns Sångareförbund 1928 (20X27 cm), östersundskören 1934. (23X17 cm).

Thorgerzon Reklam Östersund: Fotografi frän rivningen av arrestlokalen i Rådhuset, Östersund. (35X50 cm).

Fröken Brita Velin, Östersund: Panorama över Frösön. Ramat och glasat. (20X84 cm). Vävnad, 50X 135 cm, ramad, med stadsvapnet och text: Vävd av Brita Velin är 1912.

Wargentinsskolan, Östersund: Urverket till aulaklockan, tillverkat av urmakare J. Nilsson, Östersund, år 1935.

Grosshandlare Tore Åslund, Östersund: Patriotiska Sällskapets guldmedalj, tilldelad framlidne grosshandlaren Petter Åslund. Två hyllningsadresser från Sveriges Storloge till Petter Åslund och hans hustru Linda för 50-årigt arbete i IOGT Hyllningsadress till Petter Åslund för 40-årig samhällsgärning. Album med fotografier frän fastigheten Tullgatan 33 år 1962. Fastigheten ägdes då av Petter Åslund. 3 st papperspåsar med tryck frän Åslunds affär, Prästgatan 29.

Kyrkoherde Torsten Åström, Frösön: 6 st gamla fotografier med motiv från Östersund.

Östersunds-Posten, Östersund: 222 st fotografier med text och datum samt ett stort antal tidningsklipp med de aktuella bilderna.

 

Revisionsberättelse

 

Undertecknade, utsedda att granska räkenskaperna för Föreningen Gamla Östersund för tiden 1 oktober 1972 till 30 september 1973 få härmed efter fullgjort uppdrag avgiva följande berättelse:

Tillgodohavande 30.9.1972………………………………….. 30.507:74

Inkomster:
414 st betalda årsavgifter…………………… 4.985:-
Engångsavgift ……………………………………..200:-
Sålda böcker, skrifter etc ………………………601:70
Räntor ……………………………………………..1.463:36 …….7.250:06
Tillgodohavande och inkomster Kronor …………………..37.757:80

Utgifter:
Böcker etc ……………………………………….3.058:30
Årsskriften ……………………………………….5.550:10
Årsmötet……………………………………………. 715:60
Trycksaker, annonser, porton etc ………..1.047:85
Uppvaktningar …………………………………….200:20
Kontorsutensilier m.m ………………………….426:90
Diverse ………………………………………………..21:—
Skatt………………………………………………. 1.526:— …..12.545:95
Kassabehållning …………………………………………………25.211:85
Kronor ………………………………………………………………37.757:80

Tillgångarna äro placerade å kapitalräkningar i Sundsvalls Enskilda Bank och Jämtlands Folkbank, å postgiro samt hos redogöraren i form av kontanter kr 639:— och nom. kr. 700:— Svenska Statens premieobligationer.

 

Fonder

MUSEIFONDEN
Tillgodohavande 30.9.1972…………………………………………………… 5.789:82

Inkomster:
Bankräntor ………………………………………………………….298:59
Diverse ………………………………………………………………380:— ………..678:58
Summa kronor…………………………………………………………………….. 6.468:40

Utgifter:
Samlingarna……………………………………………………… 445:65
Försäkring …………………………………………………………231:—……….. 676.65
30.9.1973 tillgodohavande i Sundsvalls Ensk. Bank …………………5.791:75
Summa kronor …………………………………………………………………….6.468:40

ANNA och GOTTFRID ROMANS UNDERSTÖDSFOND
Tillgodohavande 30.9.1972………………………………………………… 26.430:08

Inkomster:
Bankränta ………………………………………………………………………….1.517:43
Summa kronor ………………………………………………………………….27.947:51

Utgifter:
Gåva till 9 personer ……………………………………………………………..1.350:—
30.9.1973 tillgodohavande i Jämtlands läns Sparbank………….. 26.597:51
Summa kronor ………………………………………………………………….27.947:51

LINDA OLSÉNS DONATIONSFOND
Tillgodohavande 20.9.1972……………………………………………… 137.845:82

Inkomster:
Återbäring av skatt…………………………………………… 826:—
Bankräntor ……………………………………………………7.632:03 ……..8.458:03
Summa kronor………………………………………………………………. 146.303:85

Utgifter:
Skatt………………………………………………………………………………… 3.570:—
Anslag till Heimbygda ……………………………………………………….30.000:—
30.9.1973 tillgodohavande i Svenska Handelsbanken………….. 29.712:60
Jämtlands Folkbank ………………………………………………………….35.381:30
Sundsvalls Enskilda Bank…………………………………………………. 47.639:95
Summa kronor……………………………………………………………….. 146.303:85

Tillgångarna i fonderna den 30.9.1973 utgjorde tillsammans kr 145.123:11

Saldon å motböckerna äro av revisorerna kollade vid besök i bankerna.
Av protokollen hava vi tagit del.
Då anledning till anmärkning ej finnas få vi tillstyrka ansvarsfrihet för den tid revisionen omfattar.

Östersund den 25 september 1973.
H. Alftrén    &   O. Nilsson

 

Nya medlemmar i föreningen 23.10.1973

 

Direktör Victor Billengren
1 :ste Verkmäst. Carl Albert Persson
Prosten Gunnar Fastborg
Entreprenör G. W. Renström
Glasmästare Roland Ferm
Åkare Ruben Sandberg
1 :ste Flygtekn. Herbert Hemmingsson
Advokat Bengt Selander
Boktryckare Lars Jonsson
Kapten Allan Söderqvist
1:ste Trafikbiträde Tycko Kallin
Distr.läkare Wilhelm Thurfjell
Järnvägstjänsteman K.-G. Lindman
Skolvaktmäst. Folke Wiberg
Försäljare Oscar Magnusson

 

Sedan oktober 1973 avlidna medlemmar

 

 9.11 1973 Distriktschef Leander Ohlsson, Östersund
29.11 1973 Löjtnant Erik Hagberg, Östersund
14.12 1973 Överste Georg Gardin, Stockholm
18.12 1973 Köpman Harry Norenius, Östersund
28.12 1973 Köpman Gustaf Ågren, Östersund
15. 1 1974 Köpman Axel Eriksson, Östersund
27. 1 1974 Direktör J. O. Westvall, Östersund
31. 1 1974 Fil. D:r Lennart Björkqvist, Uppsala
23. 3 1974 Banktjänsteman Wictor Lundmark, Östersund
23. 5 1974 Direktör Erland Sundström, Östersund
28. 5 1974 Rådman Albin Lindeberg, Lund
20. 6 1974 Doktor Torsten Suwe, Storuman
26. 6 1974 Avdelningschef Olof Lindgren, Frösön
29. 6 1974 Bankkamrer Wald. Medin, Anderslöv
17. 8 1974 l:ste Stadsbokhållare Sven Wall, Östersund
30. 8 1974 Byrådirektör Tore Manneby, Östersund
2.10 1974 Stationsinspektor Sven Rohdén, Östersund
8.10 1974 Ingenjör Folke Myrin, Östersund

 

Nya medlemmar i föreningen

 

Antal medlemmar i föreningen (före årsmötet) ……………………436
Nyinvalda medlemmar 23. okt. 1973………………………………….. 15
Avlidna medlemmar okt. 1973—okt. 1974………………………….. 18
Antal medlemmar i föreningen okt. 1974 (före årsmötet) …….433

Därav är 4 hedersledamöter, 7 ständiga medlemmar, 407 årsbetalande medlemmar och 15 passiva medlemmar.

 

Meddelanden

 

Av föreningens äldre årsskrifter (1938 —1973) finns det åtskilliga årgångar kvar, dock blott i begränsade upplagor. Helt utgångna är sålunda årgångarna 1938—42 och 1948. Förfrågan och event. rekvisition kan göras på Föreningen Gamla Östersunds expedition, Stadsmuseet, Rådhusgatan 42, 831 00 Östersund, tel. 063-12 13 24.
Intendenten träffas på expeditionen i regel måndagar kl. 17.00—17.30. Se f.ö. anslag på Stadsmuseets port!