063 – 12 13 24 (telefonsvarare) info@foreningengamlaostersund.se

 

Förord

 

Som synes domineras föreliggande årsskrift av två stora artiklar, Anton Svenssons om Praktiska realskolan och dess föregångare samt Asta Carlströms och Sune Perssons om Strandgatan 6.

Att uppdraget att skildra Praktiska realskolans historia skulle ges åt Anton Svensson var självklart, då han med sin över 40-åriga tjänstgöring i skolan, de sista åren som dess rektor, blivit nära nog ett med densamma. Anspråkslös som han är tycks det mig som om Anton Svensson tonat ner sin egen roll i skolans historia. Att det är sitt egentliga livsverk han skriver om torde dock vara de flesta läsare bekant. Inte minst bör den förnämliga illustreringen bidraga till att intressera många läsare och framförallt många f d ”praktiska realare,? för artikeln.

Artikeln om Strandgatan 6, vars huvuddel är författad av Asta Carlström, medan Sune Persson stått för det rent byggnadstekniska samt hjälpt till med illustreringen, är någonting så märkligt som en genomförd husmonografi, något som väl bör passa under byggnadsvårdsåret. Personligen har jag läst den med stort intresse, inte minst för vad den ger av ”handgriplig” kulturhistoria.

Liksom i föregående årsskrift tar Robert Berghagen till orda i ett för honom angeläget ärende liksom han ger glimtar ur stadens historia från de första de­cennierna av detta sekel.

I årsskriften 1974 framförde jag ett särskilt tack till Landsarkivets tjänste­män i samband med avslutandet av publiceringen av Borgerskapets protokoll i volym AI:1, omfattande tiden 1795—1825. I denna årsskrift fortsättes publi­ceringen av protokollen, då det synts angeläget att samtliga protokoll från Sa­muel Permans tid blir publicerade.

Trots att det liksom förra året snarare har varit för mycket än för lite bidrag till årsskriften, något har fått stå över, vill jag erinra om vikten av att så många av föreningens medlemmar som möjligt nedtecknar sina minnen. Så t ex skulle det till nästa år, då 40 år gått sedan Östersund firade sitt 150-årsjubileum bl a med en uppmärksammad utställning, vara önskvärt med en minnesartikel om evenemanget.

Östersund i oktober 1975

Hans Jacobsson

 

 

Östersunds praktiska realskola
och dess föregångare

Återblick på svunna skolformer
Av Anton Svensson

 

Bland de skolformer, som under 1960-talet avvecklades i samband med grund­skolans införande, fanns de praktiska realskolorna. Östersunds praktiska real­skola var då inne i ett mycket expansivt skede. Den var en relativt ung och modern skoltyp, som egentligen ledde sitt ursprung från läsåret 1916—17. Då hade en 7:e klass, kallad folkskolans högre avdelning, inrättats som påbyggnad på den då ännu 6-åriga folkskolan. Hösten 1917 startade så en allmän högre folkskola med två årsklasser, varav klass 2 kom från nyssnämnda klass 7 och klass 1 från folkskolans avgångsklasser (6:orna). Skolan ombildades senare till en yrkesbestämd högre folkskola, vilken utvecklades först till praktisk mellanskola och sedan till praktisk realskola. Alla dessa skoltyper spelade på sin tid en inte alldeles oväsentlig roll för Östersund och en del av dess ungdom. Det har därför ansetts befogat att ägna dem en sammanfattande kort historik, som i tid kan rädda dem från att helt glömmas. Denna återblick kan dock endast ge huvuddragen av utvecklingen under de 50 åren och bara glimtvis belysa någ­ra av de vedermödor och glädjeämnen, som varit förknippade med de olika tidsskedena. Artikelförfattaren har varit med nästan hela tiden, eller 46 läsår, men har ändå med viss tvekan åtagit sig uppgiften att skriva denna historik, som tyvärr också måste bli en nekrolog.

 

 

Allmän högre folkskola kommer till stånd (22/9 1917—31/12 1925)

Högre folkskolor av äldre typ hade länge, ända sedan slutet av 1850-talet, funnits i vårt land, vanligen såsom 2- eller 3-åriga överbyggnader på den egent­liga folkskolan. Syftet hade varit att ge särskilt landsbygdens ungdom möjlig­het att öka sin allmänbildning. År 1918 organiserades emellertid de nya prak­tiska ungdomsskolorna, av vilka de viktigaste var fortsättningsskolor, lärlings- och yrkesskolor samt högre folkskolor, dels allmänna, dels yrkesbestämda. De sistnämnda fick nu, fast de inte var obligatoriska, på många håll stark vind i seglen. Enligt den kungl. stadgan hade den högre folkskolan till ändamål ”att bereda minderåriga tillfälle att inhämta ett högre mått av allmän medborgerlig och praktisk bildning, utan att de därigenom dragas från sina vanliga levnads­förhållanden eller nödig övning i praktiskt arbete”.

Högre folkskolan i Östersund, som var av allmän typ och hade den vanliga realskolans ämnen och kurser, började som tvåårig skola hösten 1917 men blev from läsåret 1920—21 treårig. Under några läsår i början av 1920-talet var skolan dock utvidgad med en privat ordnad fjärde klass. Ett drygt 40-tal elever gick under dessa år upp som privatister och avlade allmän realskoleexamen vid stadens läroverk. Den ofullständiga skolan saknade nämligen examensrätt. Lä­rare från olika skolor undervisade i den provisoriska klassen under detta sista och ganska strapatsrika läsår, då bekymren var många. Men det hela slutade varje gång mycket väl. Själva examen underlättades något för eleverna på det sättet, att de under 2 å 3 veckor fick ”tentera undan” ämne efter ämne före det stadgade muntliga examensprovet, som härigenom blev av mera formell natur. Endast under fyra år var en sådan extra fjärde klass ordnad: 1920 (5 exami­nander), 1923 (13), 1924 (11) och 1925 (13).

Som pionjärer för den nya skolan må främst räknas Gottfrid Högberg, sedan 1914 stadens folkskolinspektör och från 1917 högre folkskolans rektor, samt ämnesläraren Gustaf Bergfors, ingenjör och under några år lärare vid skolan. Den tredje ordinarie lärarkraften var ämnesläraren Gunhild Hjertquist, som även hon snart lämnade skolan. De nämnda utgjorde en energisk och kampglad trio, som övervann alla hinder och visste råd i olika situationer, t ex när det vid starten 1917 visade sig svårt att få tillräckligt många inträdessökande. Det berättas, att de använde ”metod dörrknackning” och bedrev en livlig uppsö­kande verksamhet för att nå och intressera målsmännen för den pla­nerade skolan. Och de lyckades.

Även lokalfrågan kunde lösas, åt­minstone för de första åren. Södra skolan, tvåvåningshus från 1890-talet, hade redan 1914 byggts på med en tredje våning, och i dennas norra del fick högre folkskolan tre salar. Dessutom inreddes ett mini­malt fysik- och kemirum på fjärde våningen (vinden). Detta hade en volym av ca 60 m3 och var natur­ligtvis på tok för litet för en nor­malklass men fick som provisorium till nöds duga som tillfällig lokal för experimentella ämnen och som ”klassrum” för den hemlösa lilla av­gångsklassen; här fanns inga vanliga skolbänkar utan amfiteatraliskt upp­byggda långbänkar ända upp mot taket. Ett vindskontor intill detta rum var materielrum. Fyra små fön­stergluggar mot väster och ett litet takfönster släppte in ett obetydligt ljus­flöde. Undervisningen i huslig ekonomi, slöjd och gymnastik var förlagd till äldre men ganska bra lokaler i Västra skolan (Gamla läroverket). En del gym­nastiklektioner hölls dessutom i I 5 :s gymnastiksal.

Lärarkåren undergick snart ett par förändringar: 1918 efterträddes ovan­nämnda Hjertquist av Anna Skog, och i stället för Bergfors kom 1919 förf. av denna artikel till skolan där han kvarstannade ända till 1965.

Högre folkskolan arbetade i början under ganska svåra och primitiva för­hållanden. Lokalerna var trånga och mindre ändamålsenliga, elevtillströmningen klen och studierna krävande. På den tiden lästes inga främmande språk i folk­skolan, något som nu sker i grundskolan, utan dessa studier fick börja först i högre folkskolan. Därtill kom, att tyska ännu var begynnelsespråk och en sär­skilt svår nöt att knäcka genom sin intrikata grammatik. (Först 1946, efter det krig, som en tid gjorde allt tyskt så impopulärt, blev engelska första språk). Pojkarna hade i pubertetsåldern i allmänhet svårare att följa med i skolan än de mera idoga flickorna och slogs därför ofta ut klass efter klass, så att det till slut nästan bara var flickor kvar.

 

 

Skolan blev dock småningom allt mera uppskattad. Eleverna fick kvarstanna i sin invanda folkskolemiljö, och skolan var i motsats till stadens två övriga högre skolor avgiftsfri. Genom sin existens och verksamhet minskade den även något trängseln vid h a läroverket. Men det var för elevernas del högst otill­fredsställande att efter tre slitsamma läsår få sluta skolan utan någon examen, som var offentligen erkänd. Vissa planer fanns därför att bygga ut skolan till en 4-årig kommunal mellanskola med rätt att anställa allmän realskoleexamen. Men det satte stadsfullmäktige stopp för, och det var säkerligen klokt. De ville i stället söka differentiera undervisningen, så att den kom att innebära även yrkesutbildning, åtminstone förberedande sådan. Yngre utbildad arbetskraft hade börjat efterfrågas, särskilt inom handeln. Östersund var ju en utpräglad handelsstad, men dess ungdom hade ännu blott den nystartade lärlings- och yr­kesskolans kvällskurser att tillgå, om den ville utbilda sig i merkantila ämnen. Det behövdes en handelsskola även på dagtid.

 

 

Yrkesbestämd högre folkskola inrättas (1/1 1926—31/12 1937)

År 1925 beslöt Östersunds stadsfullmäktige att ombilda skolan till yrkesbe­stämd högre folkskola, handelsbetonad och fortfarande 3-årig, dock med möjlig­het att inrätta parallellklasser i mån av behov. Den började sin verksamhet vår­terminen 1926 och innebar viktiga förändringar. De praktiska läroämnena bok­föring med kontorsgöromål, handelslära, stenografi och maskinskrivning fick plats med många veckotimmar på schemat, medan de allmänbildande ämnena fick ett något minskat timantal. Men även åt övriga ämnen gavs en viss yrkes­inriktning: språkundervisningen omfattade enkel affärskorrespondens, matema­tiken innehöll mycken handelsräkning, kemien syftade till varukännedom, teck­ning inbegrep reklamteckning osv. Alla ämnen skulle sålunda liksom genom­syras av yrkessynpunkterna. Varje år hölls i klass 3 en avgångsexamen, bestå­ende av skriftliga och muntliga prov, som dock ej var centralt ledda utan be­stämdes av lärarna själva. Denna examen var ingalunda lätt, och de skriftliga proven, som finns intagna i årsredogörelserna, vittnar tydligt om skolans och lärarnas ambition att hålla fordringarna uppe på en hög nivå. Skolformen blev

 

 

redan från början livligt uppskattad, såväl av de unga och deras målsmän som av arbetsgivarna. Det var en skola väl anpassad till elevernas förmåga och sam­hällets krav. Visserligen lade knappheten på lokaler i några år hinder i vägen för skolans arbete och fortsatta utveckling, men intresset och förståelsen från allmänhetens sida var så mycket mer uppmuntrande.

Det förtjänar nämnas, att skolan i samband med omorganisationen gjorde ett mycket värdefullt lärarförvärv, då till undervisningen knöts som handelslärare kapten Einar Erikson. Han var en fordrande men av eleverna högt uppskattad lärare, som under de följande 30 åren skulle komma att betyda mycket för sko­lans utveckling och popularitet.

Högre folkskolans styrelse, som utsågs av stadsfullmäktige, bestod av fem ledamöter, män och kvinnor som alltid visade förståelse för skolan. Flera av dem satt i stadsfullmäktige och kunde där ofta på olika sätt bevaka skolans intres­sen. Som ordförande i skolans styrelse fungerade länge, 1917—29, prosten Gus­taf Öhrstedt, redan tidigare ordförande i folkskolestyrelsen. Efter högre folk­skolans omorganisation i merkantil riktning efterträddes Öhrstedt av köpman­nen Petter Åslund, ordförande 1929—39. Direktör And. Lundvall — som till­hört styrelsen alltsedan 1929 — blev i fortsättningen dess intresserade ordföran­de 1939—58.

 

 

Ett stort steg i skolans utveckling togs 1931, då den vid höstterminens slut fick lämna sina dittillsvarande knappa utrymmen på Södra skolan och flytta in i mer tillfredsställande lokaler i Norra skolan, som renoverats och byggts på med en fullständig andra våning. Där fick nu ”Högre folk” — som skolan ode­mokratiskt nog ofta kallades — i den norra flygeln fyra, senare fem klassrum och en stor fysiksal, allt en trappa upp, samt en maskinskrivningssal och ett litet långsmalt biblioteksrum i bottenvåningen. Fysiksalen, som förf. fick vara med om att inreda och utforma, var ett slags naturvetenskapligt ”allrum”. Där hölls lektioner och laborationer i fysik och kemi med varukännedom, lektioner i geografi och biologi samt bildvisningar. Naturligtvis var salen inte idealisk i alla dessa stycken, men den fyllde till nöds sina uppgifter. Ledningar för gas och elström (svag likström) var dragna till bordens 10 laborantplatser, till lä­rarens inventiösa demonstrationsbord och till dragskåpet. I allmänhet hölls la­borationer med odelad klass, upp till 30 elever på en gång, vilket var ekono­miskt fördelaktigt och schematekniskt enkelt. Metodiskt var detta försök in­tressant, men det visade sig ställa mycket stora krav på lärarens snabbhet och

 

 

påpasslighet och upphörde senare, när skolan fått nya lokaler och bättre möj­ligheter att dela en klass. Undervisningen i övningsämnena var som förut för­lagd till Västra skolan.

I över 20 år kom skolan att stanna kvar i dessa lokaler, som efterhand ut­ökades med flera klassrum, nu även i södra flygeln. Redan i mitten av 40-talet började det dock bli alltför trångt för den då starkt expanderande skolan.

Några sådana sociala förmåner som statliga studiebidrag, skolluncher eller fria läroböcker existerade ännu inte i staden. Vid årsexamen utdelades dock all­tid stipendier och massor av premieböcker, bekostade av föreningar, firmor och enskilda inom näringslivet.

Lärarkåren undergick under 30-talet endast små förändringar. I stället för den nitiska fröken Anna Skog, som hastigt avlidit 1933, kom till skolan den likaså energiska språklärarinnan Elisabeth Norén. Hon grundlade även och skötte skolbiblioteket.

De avgångna eleverna, som raskt sögs upp av näringslivet, fick ofta trots sin ungdom mycket förmånliga platser inom affärslivet, här hemma och annor­städes, och till skolan rapporterades ständigt, att arbetsgivarna var mycket nöjda med dem. Någon konkurrens av betydelse hade de platssökande unga ännu ej. Handelsgymnasium kom först på 60-talet.

Skollivet var väl vid denna tid betydligt enformigare och slitsammare än nu, med den krävande läxläsningen. Även måndagarnas ständiga skrivningar, som behövde förberedelse, inskränkte på fritiden. Å andra sidan kunde eleverna mer koncentrera sig på studier i en tid, då det bjöds mycket få förströelser och andra avledande faktorer. Ett par föreningar fanns det dock i skolan, nämligen en Ungdomens Röda Kors-förening och en Högre Folkskolans Idrottsförening, bå­da tillkomna på rektor Högbergs initiativ. Den 6 november brukade firas med Gustaf Adolfs-fest, oftast på restaurang Hov, eftersom skolan saknade egen sam­lingssal. Då sjöngs och musicerades, då uppfördes spex, tablåer och små pjäser av eleverna själva. Luciamorgonen kunde dock firas i skolan med ljuståg, sång och ”morgonkakao” i korridorer och klassrum i tidig otta före skoldagens bör­jan. Man måste vara rädd om undervisningstiden!

Ett viktigt komplement till undervisningen var studiebesök i staden med om­nejd och främst de ofta långa skolresor, som nästan varje år anordnades under 20- och 30-talen. Eleverna samlade in behövliga medel under sitt sista läsår ge­nom soaréer, lotterier och ”tiggarkampanjer”. Tågbiljetterna var starkt pris­nedsatta för skolresegrupper, ja kostade en tid bara I21/2 % av det vanliga pri­set. (Snart steg priset till 371/2 %. Det är ännu idag mycket intressant att i de olika årsredogörelserna läsa de livfulla och entusiastiska elevskildringarna av dessa resor, som verkligen inte enbart gjordes för nöjes skull utan alltid gick ut på att göra ordentliga studier. (Det fanns förstås elever, som inte såg saken riktigt så!) Man for mest i söderled, över storstäderna Stockholm, Köpenhamn och Göteborg och var ute i 12—17 dagar. En mängd industrier, handelsföretag och museer besöktes, och de unga insöp begärligt allt väsentligt sevärt. Det gjor­des knappast så omfattande och långa skolresor av någon annan norrländsk skola. Men de blev också minnen för livet för de flesta. Ungdomen var inte som nu bortskämd med resor, ty ”familjebilismen” hade ännu inte börjat. Den sista längre skolresan under perioden gick bara till Stockholm och Visby och leddes av förf. Det var 1939. Sedan kom världskriget och hindrade alla sådana ut­flykter.

Vid det laget hade skolan förändrats och fått en ny om än besläktad organi­sation. Den hade den 1 januari 1938 blivit sk praktisk kommunal mellanskola, 4-årig och med egen examensrätt. Det hade visat sig svårt att hinna med allt önskvärt kursinnehåll på 3 år. Och en officiellt erkänd examen skulle höja sko­lans värde och prestige.

Praktiska mellanskolan (1/1 1938—30/6 1952)

Under läsåret 1936/37 verkställdes av en särskild kommitté, med ledamöter ur såväl styrelsen som kollegiet, en noggrann utredning angående skolans ifråga­satta omvandling till praktisk mellanskola. I utredningsbetänkandet påpekas bl a, att en avlastning från de överbefolkade teoretiska skolorna är synnerligen önskvärd, såväl ur samhällets som skolungdomens synpunkt. De yrkesbestämda skolorna har vidare den fördelen, att de kan anpassas efter ortens behov. För Östersunds del behövs främst utbildning inom handeln, varför det skulle vara av stort värde, att den treåriga handelslinjen förstärktes med en fjärde klass. Därigenom skulle möjlighet beredas östersundsungdomen till avläggande av praktisk realexamen, som förutom skriftliga prov i modersmålet, tyska och eng­elska (ev matematik) även skulle omfatta examensarbeten i bokföring, stenografi och maskinskrivning.

 

 

Av den muntliga realexamens fyra ämnen skulle minst ett vara ett praktiskt läroämne. Förutom vanlig realexamensbehörighet skulle praktisk realexamen ge inträde i statsunderstött handelsgymnasium.

Kommitterades utredning hade främst gällt kostnaderna för den ifrågasatta omorganisationen, dels med och dels utan parallellavdelning för första klassen.

Efter framställning från högre folkskolans styrelsen beslöt stadsfullmäktige den 15 juni 1937 i enlighet med beredningsutskottets förslag,

att Östersunds högre folkskola skulle utökas med en årsklass om möjligt från och med höstterminen 1937,

att uppdraga åt styrelsen för högre folkskolan att snarast möjligt göra an­sökan hos vederbörande myndigheter om högre folkskolans övergång till prak­tisk mellanskola med handelsundervisning och om rätt att anställa realexamen vid skolan,

att Östersunds stad skulle åtaga sig de med omorganisationen förenade kost­naderna,

att för höstterminen för anordnande av en fjärde årsklass bevilja ett tilläggs­anslag av 400 kronor att utgå av tillgängliga medel,

att hemställa hos folkskolestyrelsen, att det nu lediga klassrummet i Norra skolan måtte ställas till högre folkskolans förfogande, samt

att skolans namn hädanefter skulle vara Östersunds praktiska mellanskola. Sedan skolan under höstterminen inspekterats av Kungl. Skolöverstyrelsen (genom undervisningsrådet Nils Schenke den 12 och 13 november 1937), till­styrkte denna myndighet den begärda omorganisationen. Den 23 december 1937 resolverade därefter Kungl. Maj:t, att högre folkskolan i Östersund från och med den 1 januari 1938 skulle anordnas såsom fyraårig praktisk mellanskola med handelsundervisning.

Den 25 maj 1938 avlades i styrelsens närvaro muntlig praktisk realexamen av följande pionjärelever: Håkan Andersson, Sven Bodell, Bengt Friman, Tage Nilsson, Åke Stenström, Bengt Ulf, Karin Andersson, Marianne Bohlin, Inga-Britt Blomkvist, Dagmar Gustafsson, Birgit Jönsson, Inga Norin och Anna-Greta Persson.

Den nya 4-åriga skolformen visade sig redan från början ännu mer attraktiv än den gamla 3-åriga, elevtillströmningen ökade snabbt, och from läsåret 1939/ 40 måste parallellklasser successivt inrättas. Fr om höstterminen 1945 var alla klasser dubblerade och 8 klassrum ”ockuperade” i Norra skolan. Trångbodd­heten gjorde sig alltmer gällande, både för praktiska mellanskolan och för folk­skolan själv, hos vilken den förra var hyresgäst. Myndigheterna började inse, att ÖPM — som den nya skolan korteligen kallades — inom en nära framtid behövde en egen skolbyggnad.

I samband med årsavslutningen den 12 juni 1942, som förlagts till högre all­männa läroverkets aula, firade skolan under högtidliga former sin 25-åriga till­varo.

Först föredrog förf. av denna historik en på hexameter avfattad prolog, i vilken han hyllade skolans skapare och huvudpionjär, rektor Gottfrid Hög­berg, och skolans fostrargärning. Några rader må återges:

”Tiden har ock skiftat hamn. Det jäktiga, brusande livet ställer allt vidare krav på släktets andliga rustning, kräver ej kunskaper blott, ej bildning av hjärta och sinne.

Utbildning fordras jämväl, och lärarna, skolans drabanter, alltmer bli nödda att ge det levande livet dess anpart.

Lagerkransad väl ej eleven kan bliva för lärdom, mångsifferkunnig han blir dock, snabbhänt och proppfull av allsköns klokskap och finter i det som tjänar Merkurii syften, lönas pa sistone ock med snitsiga, ljusgråa mössan.

Alltnog, vår skola fick bli i sin enkla art en kulturhärd, fjärran från publicitet den utfört sitt värv i det tysta.

Blygsamt den skänker den unga adepten det praktiska vettet, öppnar en port för envar till köpskapens hägrande rike, fostrar till arbetets flit och vardagens hängivna möda.

Röjarn av bildningens teg kan blicka belåtet på verket.

Fostrarn är stolt när han ser, hur ömtålig, ungdomlig telning trives och skjuter i höjd under vårdande, varsamma händer,

Givs väl en skönare lott än värna den spirande plantan, följa dess dagliga växt och glädjas åt mognande äring, bärga den fullgångna skörd, som slutligt förlänades odlarn!”

Rektor lämnade därefter en intressant historik, utvisande skolans snabba ut­veckling. År efter år hade elevtillströmningen ökat, och efter den sista omor­ganisationen hade skolan även visat sig väl kunna fylla sin uppgift: att vara skolan just för de elever som tidigt vill skaffa sig en god såväl teoretisk som praktisk utbildning och som raskt ämnar söka sig ut på mera praktiskt betona­de levnadsbanor.

En av skolans första elever, folkskollärare Inga Mattsson, och en av de ny­examinerade, Jenny Hallkvist, berättade sedan om sin skoltid och gav intres­santa, delvis humoristiska glimtar från förr och nu. Efter sång av skolans stora flickkör under kantor Arvid Hernths ledning höll inspektor, överlantmätaren F. C. R. Langéen, tal till lärare och elever. Avslutning förrättades därpå av kyrkoherde A. Rönnlund.

I samband med jubileet sattes i gång en insamling till en premie- och stipen­diefond. Rektor vädjade till f d elever, affärsmän och andra gynnare, och re­sultatet blev snart den då mycket aktningsvärda summan av 10.000 kronor.

Under rubriken ”Hemlösa skolan jubilerar” innehöll ÖP en skildring av eve­nemanget, vars ingress må återgivas: ”För högtidlighetens värdiga begående hade rektor Högberg för dagen hyrt in sig och skolan i läroverksaulan, ty hans skola är stadens hemlösa skola, skolan utan eget skolhus. Den tanke som låg och brände hos rektor och bestyrelse under jubileumsfesten var säkerligen också förhoppningen att en gång i en icke alltför långt avlägsen framtid kunna flytta in i eget skolhus, att slippa vara inneboende på Norra folkskolan. Den dag kri­get är slut torde säkerligen byggnadsfrågan få en större aktualitet”.

Just det! Skolans ökande lokalbehov diskuterades i styrelse och kollegium under hela 40-talet, och vid gemensamma sammanträden mellan dessa höll förf. på rektors uppdrag flera gånger föredrag om lokalbehovet och om önskvärd­heten av att nya linjer, främst en teknisk linje, inrättades i samband med att det planerade skolbygget kom till stånd. Styrelsen gjorde i frågan en väl motiverad framställning till stadsfullmäktige, som också lät en särskild kommitté utreda lokalbehovet för stadens samtliga skolor. Den 10 november 1945 fattades prin­cipbeslut om nybyggnader, dels en för praktiska mellanskolan, dels en för folk­skolan, nämligen Fagervallsskolan, som blev färdig redan 1949. Den för ända­målet tillsatta byggnadskommittén bestod av F. C. R. Langéen, ordförande, Nils H. Lundgren, Edvin Magnusson, Nils A. Larsson, Johan Ericsson och Pet­ter Åslund, senare ersatt av Ragnar Ohlson.

Ett år efter nyssnämnda principbeslut sade stadsfullmäktige ja även till att inrätta en teknisk linje, så snart en nybyggnad kommit till stånd. I sin fram­ställning härom hade styrelsen pekat på hur relativt missgynnad den jämtländ­ska ungdomen ännu var i fråga om utbildning. Framför allt saknades skolor för teknisk utbildning, åtminstone på realskolans åldersstadium. På de orter, där praktisk mellanskola varit utrustad med teknisk linje, hade denna visat sig synnerligen uppskattad. Liksom på handelslinjen ägnades ungefär 2/3 av timan­talet åt de vanliga allmänbildande ämnena, medan resten, eller 1/3, anslogs åt tekniska ämnen. Dessa var bl a mekanik, materiallära, beskrivande maskin- och byggnadslära, ritteknik och, sist men inte minst, verkstadsarbete. Sist­nämnda ämne var något vida mer än vanlig metallslöjd och krävde väl utrus­tade speciallokaler. De med teknisk realexamen utgångna eleverna hade över­allt visat sig mycket användbara inom många områden av näringslivet, fram-

 

 

för allt inom industrin och mera tekniskt betonade branscher av handeln. Även ett införande av huslig linje diskuterades, bl a såsom en utmärkt grund för de blivande eleverna vid länets sjuksköterskeskola, och i början av år 1947 beslöt stadsfullmäktige, att den nya skolan skulle byggas för alla tre linjerna. (För huslig linje kom emellertid planerna ej att fullföljas). Bland de olika förslagen till skolans placering i staden stannade man slutligen för kv. Laxen såsom det lämpligaste alternativet.

Lokalbristen på Norra skolan gjorde sig på 40-talet fortfarande kännbar, och vid skolöverstyrelsens inspektion av skolan den 5—8 maj 1950 frapperades undervisningsrådet Sam Henning av den stora trångboddheten för såväl elever som lärare. Ett par av de disponerade klassrummen var alldeles för små, och lärarna, sammanlagt ett 20-tal, fick nöja sig med ett utrymme om 3,2 X 4,6 m2 som kollegierum! Rektorsexpedition saknades helt i skolan. Trots dessa brister befanns undervisningen vara god, och överstyrelsens representant uttryckte sig mycket positivt om arbetsresultatet. Dock borde snabba åtgärder vidtagas i fråga om lokalerna. Så kom även i viss mån att ske.

Vid ett sammanträde mellan styrelse och kollegium den 9 oktober 1950 med­delades, att skolbygget troligen skulle sättas i gång redan i januari 1951. Sär­skilt inbjuden till sammanträdet var drätselsekreterare (senare drätselkamrer) Thorsten Tinghammar, som tidigare, under de första krigsåren, varit vikarieran­de handelslärare vid skolan och nu var sekreterare i byggnadskommittén. Han demonstrerade det planerade skolkomplexet med ritningar och modeller, och de närvarande fick framföra sina synpunkter. Förslaget, som utarbetats av arki­tektfirman Curt Strehlenert & Co i Stockholm, syntes tillfredsställa alla för­väntningar. Den föreslagna byggnaden var en s k ”hallskola”, med en stor cen­tralhall mitt inne i huvudbyggnaden och med klassrumsflyglar åt väster och söder. I västflygelns souterrängvåning var inlagd en mekanisk verkstad med smedja. Det låg sålunda väl till för den tekniska linje, som styrelsen redan för­ut begärt hos de centrala myndigheterna och som skulle få inrättas, så snart lokaler erhållits.

En annan svårighet som präglade tiden var den knappa tillgången på välmeriterade lärare, åtminstone i vissa ämnen. Skolan tilldelades nya ordinarie tjän­ster, som dock i allmänhet inte kunde besättas utan måste uppehållas av vi­karier utan formell kompetens (men ändå oftast dugliga). Några värdefulla förvärv av ordinarie och mera beständiga lärarkrafter gjordes dock småning­om. Nämnas bör sålunda ämneslärare Signe Grandin (1940—66), språkpedagog och skolans bibliotekarie, vidare adjunkt Halvard Andrén (1947—66,f), och slutligen den i Norge utbildade civilekonomen och handelsläraren Bjarne Mar­ken (1951—66), rektor för skolan 1961—66 och från 1962 liksom Andrén knu­ten till handelsgymnasiet (M. som dess rektor). Andra ordinarie eller e o lärare kring och efter halvsekelskiftet var följande likaledes uppskattade pedagoger, som dock stannade bara några år vid skolan: Sven Serdell, Sture Olausson, Effe Runelid, Knut Kullenberg (e o) och Sven-Erik Eriksson; dessa blev alla senare rektorer eller skoldirektörer på annat håll.

Praktisk realskola — kulmination och slutetapp (1/7 1952—30/6 1966)

Den praktiska mellanskolan hade på de olika orterna växt fram under skil­da förutsättningar, vilket avspeglades i skolornas undervisningsplaner, som fö­retedde åtskilliga variationer. För att ge kurserna större enhetlighet och av­gångsbetygen full riksgiltighet utarbetade skolöverstyrelsen s k normalundervisningsplaner och föreskrev, att dessa from den 1 juli 1952 överallt skulle följas. I samband härmed skulle skolformens officiella namn vara praktisk kom­munal realskola. I praktiken kom härvarande skola att kallas Östersunds prak­tiska realskola eller, än mer förkortat, ÖPR, vilken beteckning i ett decennium kom att gälla även det nya skolkomplexet. Nu heter det Österängsskolan.

1952 blev också i flera andra avseenden ett märkesår för skolan. Ny ledning trädde till: rektor Gottfrid Högberg, som en gång varit skolans upphovsman, gick efter 35 års intresserat arbete i pension och efterträddes av förf., som allt­sedan 1919 som ämneslärare varit knuten till skolan och nu efter hårt engage­mang i utredningsarbetet hade glädjen att få flytta in i nya, välutrustade lo­kaler.

Skolbygget i kv. Laxen, som påbörjades hösten 1951, hade under sommaren 1952 fortskridit så långt, att åtminstone den västra flygeln beräknades bliva inflyttningsfärdig till höstterminens början. Det blev den också nödtorftigt, och skolan kunde faktiskt, ehuru ej utan svårigheter, taga flygeln i bruk. Själva flyttningen verkställdes under ledning av skolans egen nye vaktmästare, Fritz Johansson, tidigare anställd vid h a läroverket, en duglig och av alla mycket uppskattad person.

 

 

Genom beslut av stadsfullmäktige 1950 skulle folkskolan få disponera en del av det nya skolkomplexet, varigenom visst statsbidrag kunde erhållas. Även skolorna för yrkesundervisning skulle enligt beslutet få nyttja lokalerna. Men nu, hösten 1952, kunde endast praktiska realskolan beredas plats i klassrummen och ett par specialsalar.

Efter flera års förberedelser kunde skolan även starta en ny utbildningslinje, en maskinteknisk sådan, ävenledes 4-årig, till vilken f ö redan på våren en klass elever tagits in.

Det märkliga läsåret 1952—53, som motsetts med mycket spända förvänt­ningar, blev emellertid för den nyinflyttade skolan med dess 9 klassavdel­ningar och 20-talet lärare en ovanligt besvärlig och orolig period. Det fanns visserligen gott om klassrum, dock ej några riktigt färdiga, men specialsalar saknades ännu nästan helt. En stor teckningssal fanns dock, vilket blev rädd­ningen. Där hölls skrivningar, morgonsamlingar, bildvisningar samt lektioner och laborationer i flera ämnen. Salarna var ej färdigmålade, fönstren bara fast- spikade och gick inte att öppna för vädring. Flyttning av klasser undan hant­verkarna hörde till ordningen för dagen. Ventilation skedde genom dörröpp­ningarna — dörrar saknades en tid —, och in trängde dånet från cementblandare och tegelhissar ute på den belamrade skolgården. Men trots allt bullret och den ambulerande tillvaron måste undervisningen fortgå, och på våren 1953 ge­nomfördes praktisk realexamen med 36 elever på handelslinjen.

I augusti 1953 stod den nya byggnaden nära sin fullbordan, och vid höst­terminens början kunde inte bara klassrumsflyglarna utan även själva huvud­byggnaden (hallhuset) tagas i bruk. Utom för praktiska realskolan inrymde komplexet nu färdiga lokaler för stadens skolor för yrkesundervisning och för 9 folkskoleklasser. Byggnaden var imponerande, och trots att gymnastikhus än­nu saknades, var huset stadens största skolhus, som byggts i en etapp, med en totalvolym av nära 30.000 m3, innehållande ett otal salar och mindre utrymmen för en mängd olika ändamål. En närmare beskrivning av huset finns i skolans årsredogörelse för 1953—54, som är intagen i stadsfullmäktiges handlingar år 1954. En mindre artikel finns i G ö:s årsskrift 1954. Komplexet, som kunde uppvisa en mängd moderniteter, anses ännu som en ändamålsenlig byggnad, och för den intresserade är den faktiskt en sevärdhet.

Det kan erinras om att som arbetsutskott för den tidigare nämnda bygg­nadskommittén fungerade F. C. R. Langéen, ordförande, Nils H. Lundgren, Johan Ericsson, Arvid D. Persson, kontrollant, och förf. som adjungerad peda­gogisk rådgivare.

Skolans högtidliga invigning ägde rum den 7 november 1953 i närvaro av representanter för skolöverstyrelsen, länsstyrelsen och stadens myndigheter, av skolstyrelsen och lärarkårerna, av skolans 300 elever samt av entreprenörer och arbetare, sammanlagt ca 1 000 personer. Vid högtidligheten förekom tal av skolbyggnadskommitténs ordförande skolans inspektor F. C. R. Langéen, av drätselkammarens vice ordförande Sigurd Holm å stadens vägnar samt av skol­styrelsens ordförande And. Lundvall. Den sistnämnde framförde ett varmt tack för att skolan äntligen fått egna och förstklassiga lokaler men uttalade också önskemålet att även ett handelsgymnasium måtte skapas och här få sin boning. Därefter höll landshövding Torsten Löfgren det egentliga högtidstalet och för­klarade byggnaden invigd. Därjämte uppfördes av stadens orkesterförening och en blandad sångkör av lärare och elever en kantat, komponerad av musikdirek­tör Lennart Lundén till text, författad av rektor Anton Svensson. Kantatens recitativ framfördes av frisörmästare Nils H. Lundgren, och dess tre sista stro­fer må här återges:

”Ungdom, denna boning kallar dig att lära vett och sans, ej skall viras kring din tinning högsta kunskaps ärekrans, men din tankes svärd skall slipas, smidigt övas skall din hand, om du aktar, att ej lärotiden rinner ut i sand.

När du söker blicken höja över jordens stoft och grus, glöm ej Pallas’ krav på den, som vill förklaring na och ljus: blott det offer hennes blidkar, som är egen mödas frukt, eget grubbel över tingen, jagets fostran, hjärtats tukt.

Träd med tacksamhetens glädje genom denna öppna port, tag emot din andel här av vad dig synes sant och stort!

Se, hur timglasformad lykta i den höga pelarhall minner om hur livets korthet kräver flit i allt ditt kall!

Efter kantaten demonstrerades byggnaden i ord och bild av arkitekt Curt Strehlenert. Därpå fick de närvarande i ett 20-tal grupper under sakkunnig ledning göra en mer än 2 timmar lång rundvandring genom det stora kom­plexet eller större delen därav. En dokumentärfilm i ljud och färg upptogs av filmfotograf Gösta Lundberg över själva invigningen och fick senare en fort­sättning om det vardagliga arbetet i klassrum och institutioner.

 

 

Den nya, eleganta skolan visade sig genast lockande, och antalet inträdessökande steg de följande åren mycket kraftigt. Några år arbetade skolan allt­jämt med två parallellklasser på handelslinjen men med enkla avdelningar på maskintekniska linjen, således med 12 klassavdelningar, som var sprängfyllda. Först from 1958—59 infördes successivt parallellavdelningar även på den tek­niska linjen, där det f ö höstterminen 1960 började ske en differentiering i de två högsta klasserna på en maskinteknisk och en laboratorieteknisk gren. Sam­ma termin — förf:s sista som rektor — hade skolan sitt högsta elevantal, 511, fördelade på 16 klassavdelningar. Därefter skedde en successiv nedtrappning genom först minskad, sedan helt stoppad intagning i samband med grundsko­lans införande. Länge hade det sett ut som om skolformen, liksom även kom­munala flickskolan, på grund av sin särart och popularitet skulle skonas från avveckling. Detta hade från högsta ort uttalats vid skilda tillfällen, men därav blev nu intet. Något ”parallellskolesystem” kunde ej tolereras, och de båda skol­formerna måste offras, hur bra de än visat sig vara. Intagning i ÖPR skedde sista gången våren 1962 (på tekniska linjen), och den sista kullen tog alltså praktisk realexamen våren 1966. Därmed var den lovande skolformens saga all.

Men låt oss återvända till skolhuset. En mycket stor fördel kunde det från ht 1953 erbjuda sitt klientel av lärjungar och personal: fria luncher varje läsdag.

 

 

Det nya storköket var också rejält tilltaget och avsett för ett mycket stort elevantal. Inte bara skolhusets egna elever och lärare utan även Södra skolans barn, tillsammans över 700, kunde här få en god och närande skolfrukost i den stora matsalen. I köket tillreddes dessutom mat för skolorna i Fagervallen, Odensala och i början även Odenslund, senare även Lugnvik, och snabbtransporterades i värmeisolerande kantiner till dessa ställen. Sammanlagt kan an­talet portioner lagade i ÖPR:s kök tidvis ha uppgått till 3.000 per skoldag.

Om skolbyggnaden kan vidare sägas, att den redan från början utsmyckades med god konst genom gåvor från staden och depositioner från Östersunds Konst­klubb och Östersunds folkskolestyrelse. De förnämliga skyddsräckena utanför aulafönstren uppsattes 1956. De var ritade av skulptören Martin Holmgren i Vaxholm, efter idéer och motivförslag från stadens förre borgmästare Iwan Wikström, samt utförda av konstsmeden Gunnar Hult, Östersund. Räckena illustrerar landskapets historia och äldre bebyggelse.

 

Examensfest på Aspnäs Värdshus våren 1955, med 43 elever från handelslinjen och inbjudna
lärare och kamrater. I andra raden framifrån sitter en del lärare: nr 5 fr. v.
C.-E. Jangdal med fru, Nils H. Lundgren, Lilly Svensson, Anton Svensson, Bjarne
Marken och längst t.h. Staffan Linden (redan riksbekant skämttecknare); mellan de två
översta raderna syns Holger Waldenbäck och sittande på golvet i första radens mitt
Sune Hjorth (då landslagsspelare i schack). En ganska liten årgång — ingen elev ännu
“färdig” på maskintekniska linjen. — Lingsells Foto —.

 

I samband med tillkomsten av skolbyggnaden 1951—53 planerades även att uppföra en anslutande gymnastikbyggnad, men på grund av rådande restrik­tiva bestämmelser måste detta uppskjutas. En ny byggnadskommitté tillsattes dock 1956 med direktör And. Lundvall som ordförande och stadsplaneingenjör N. O. Rimmö som sekreterare, och ett nytt gymnastikhus i sydväst stod färdigt att tagas i bruk redan under höstterminen 1957. Beskrivning över byggnaden och dess 16 olika utrymmen finns att läsa i skolans årsredogörelse för läsåret 1957—58, som är intagen i stadsfullmäktiges handlingar år 1958.

Skolan hade under sin utveckling från 1929 övervakats av en inspektor, som med nit och intresse följt dess arbete. Den förste inspektorn var läroverksad­junkten Josef Danell (1929—40), sedan kom överlantmätaren F. C. R. Langéen (1940—53) och därefter borgmästaren Åke Jansler (1954—58). Sistnämnda år försvann enligt den nya skolstyrelselagen inspektorsinstitutionen, som dock haft en betydelsefull uppgift såsom hjälp och stöd i besvärliga situationer.

Den för skolan särskilda styrelsen, vars ordförande i nära 30 år varit direk­tör And. Lundvall, upphörde samtidigt för att efterträdas av en för samtliga skolformer gemensam styrelse. De avgående styrelseledamöterna, som alla varit varmt intresserade av skolan och i många år verkat för dess fromma, höll sitt sista sammanträde den 25 juni 1958. Tillfredsställande nog kom några av dem snart att ingå i den nya skolstyrelsen, varigenom de med sin mer ingående kän­nedom om den praktiska realskolan ännu en tid kunde främja dess intressen. Även i fortsättningen var skolan i goda händer. Ordförande i den nya styrelsen var från 1958 frisörmästaren m m Nils H. Lundgren.

Lokalerna utnyttjades inte bara för skoländamål. Ljushallen och aulan, som planerats att även tjänstgöra som stadens representationslokaler, var också un­der det första decenniet då och då i bruk för sådana syften. De var också i stor utsträckning tillfälligt uthyrda för kongresser och möten, även av rikskaraktär, samt för handelsmässor och utställningar. Dessa uthyrningar, som under
brin­nande termin ibland kunde vara ett krux för skolarbetet, synes efter 1965 näs­tan helt ha upphört, åtminstone under lästerminerna.

Läsåren 1959—62 fanns som stadigvarande hyresgäst i skolhuset det nya hög­re tekniska läroverket, som då ännu saknade egna lokaler men här, tack vare välutrustade institutioner, under tre läsår kunde hålla sin undervisning i gång. Här inhystes dessutom läsåren 1961—66 det nya handelsgymnasiet och den merkantila fackskolan. Därefter flyttade dessa senare skolor till Genbergssko­lan, (f d Kommunala flickskolan).

I fråga om lärarkåren på 50- och 60-talen må nämnas följande. Skolan gjorde en stor förlust, när ämnesläraren Einar Erikson, en av skolans stöttepelare un­der 30 år, i oktober 1956 oväntat avled. Tomrummet efter honom kunde aldrig riktigt fyllas. Skolan erhöll dock under 50-talet många värdefulla tillskott av lärare, av vilka några blev ordinarie, även om flera av dem blott stannade ett eller annat år vid skolan. Sålunda kom efterhand följande — av vilka några kanske en tid redan tjänstgjort som i. o. lärare vid skolan — att bli ordinarie
lä­rare (året inom parentes): Karin Hamberg-Ahlqvist (1952)f, Holger Waldenbäck (1954), Kerstin Nyländer (1955), Nils Notteman (1956), Nancy Notteman (1956), Harald Melander (1957), Stig Andersson (1957), Staffan Linden, upp­hovsman till ”Staffans Stollar”! (1958), Ingrid Svedlund (1955) och Inger Pihl- Hultgren (1960). Flera av de nämnda var institutionsföreståndare, övriga,

 

Egentligt kollegiekort saknas från den nya skolan, varför ovanstående collage måst tillgripas, en rolig hyllningsadress från 1960, gjord av teckningslärare Britta Karlestedt. DPR — Östersunds praktiska realskola — är här utformad som en skuta med rektor som skeppare. Besättningen består av följande, från vänster och nedifrån (bara namnen uppges): Sonja Hjalmarsson (-Alfredsson), (galjonsfigur), Britta Karlestedt (med pensel), Kerstin Löfgren (-Nilsson) med (cigarett), Signe Grandin (pekar), Kerstin Nyländer (med tidning), Ingrid Sonnefelt (vinkar), Mary Hallin (vinkar), Göhlin Eriksson (stickar), Marie-Louise Ericson (i gluggen), Gunnar Ericsson och Sven Helmerius (bakom stormasten), Holger Waldenbäck och Karl-Erik Persson (uppe i stormasten), Inger Pihl (-Hultgren), (efter Storsjöodjuret), Halvard Andrén (med tub), Lennart Löfgren (bortom Andrén), Ulf Nilsson (vid relingen), Sven-Eric Ericson (ler och pekar), Torsten Åström, Christer Hultgren (gör honnör), Nancy Notteman och Thord Jonsson (framför fockmasten), Karl Hedefjäll (med hammare), Staffan Ekström och Willy Bengtsson (bortom fockmasten), Gunvor Ericsson (med telefon), Karin Palmquist (serverar), Arvid Blixt (i skyn), Sten Rössborn (på flotten), Bjarne Marken (metar), Karin Hamberg (ler), Stig Andersson (metar), Anton Svensson (vid rodret), Fritz Johansson (med mejsel), och Hans Bohlin (med sextant). Fem lärare är dolda under däck. — Originalet hos Anton Svensson —.

 

som verksamt biträdde vid inredningsarbetet i institutionerna, var Karin Palm­quist (skolköket), Britta Karlestedt (teckningssalen) och Karl Hedefjäll (träslöjdssalen). Rektor hade planerat och inrett fysik- och kemiinstitutionerna samt, med hjälp av den särskilt sakkunnige rektor David Lindhed vid Centrala verkstadsskolan, den svårbemästrade mekaniska verkstaden.

Då ett flertal tilldelade ordinarie tjänster, adjunkts- och ämneslärartjänster, ofta visade sig omöjliga att besätta, måste skolan fortfarande i stor utsträck­ning lita till i. o. lärare och timlärare, de senare med blott ett fåtal veckotim­mar. Härigenom blev antalet lärarkrafter ganska stort, ett drygt 40-tal. Detta framgår även av det fotomontage (collage), som gjordes av Britta Karlestedt i samband med artikelförfattarens avgång som ordinarie rektor 1960 (se bil­den). Den nya rektorn för den nu dödsdömda skolan blev den 1 januari 1961 yrkesskolerektorn adjunkt Bjarne Marken.

Om skolans kurser och närmare bildningsmål har i det föregående blott an­tydningar kunnat givas. Därtill kan några kvantitativa uppgifter lämnas. De utexaminerades antal må ge en föreställning om skolans betydelse, dels för or­tens ungdom, dels för det lokala näringslivet. (En mycket stor del av de av­gångna lärjungarna torde dock ha ”utvandrat” till andra landsdelar). För full­ständighetens skull medtages även de elever, som tagit allmän realexamen 1920 —25 och de elever, som avgått efter 3-årig kurs under åren 1925—37.

Antal avlagda examina under de olika skolfaserna 1920—66

I Allmän realskoleexamen (4-årig kurs, 4:e klassen privat ordnad)

Läsåren Gossar Flickor Summa Gossar Flickor Summa
1920—25 9 37 46 9 37 46
Handelsbestämd avgångsexamen (3-årig kurs)
1926—37 91 165 256 91 165 256
Praktisk realexamen (4-årig kurs)
1938—42 46 47 93
1943—47 74 75 149
1948—52 83 88 171
1953—57 113 123 236
1958—62 221 207 428
1963—66 205 133 338 742 673 1415
Summa avlagda examina 842 875 1717

Denna slutsumma, 1717 utexaminerade elever under 47 år, är verkligen ingen dålig siffra för en så relativt liten skola. Som jämförelse kan nämnas, att vid stadens h a läroverk, som började med realskoleexamen 1907, det tog 53 år (1907—59), således en något längre tid, att komma upp till motsvarande to­talsumma. Men där var ju gymnasiet och studentexamen det viktigaste. Att märka är, att de från högre folkskolan och praktiska realskolan utgångna ele­verna i allmänhet haft.lätt att skaffa sig en utkomst även utan fortsatta stu­dier och fått bra platser, ej sällan förmedlade genom skolan själv (av expedi­tionen eller enskild lärare). De här utbildade har tydligen fyllt ett länge känt uppdämt behov.

Åtskilliga av skolans elever har efter examen fortsatt sina studier vid gym­nasium och universitet eller högskola för att i sinom tid bli jurister, lärare, präs­ter, tandläkare osv. De allra flesta har dock nästan omedelbart fått anställ­ning inom handel, industri eller förvaltning. Många har också med tiden bli­vit egna företagare. Det är i denna lilla uppsats ogörligt att bland alla dem, som gjort sina insatser inom de vanligare yrkena, särskilt nämna några vissa. Däremot kan man inom mer unika yrkesområden lätt återfinna föredömliga

 

 

Diagram över elevantalets förändringar under tiden ht 1917—vt 1966. ökning inträffade i samband med dels lokalernas förnyelse 1931 och 1952, dels införandet av praktiska läroämnen 1925, praktisk realexamen 1938 och teknisk linje 1952. Efter beslutet om skolformens avveckling sjönk elevantalet hastigt 1960—66. Våren 1966 utexaminerades sista kullen.

 

exempel. Sålunda har några blivit kända inom politiken och tom valts till riksdagsmän: Anna-Lisa Lindkvist-Ronnebäck (avgången från skolan 1923), (s), Erik Larsson (1923), (bf), och Karl Pettersson (1935), (m). Även några kän­da kostnärer kan skolan peka på som fd elever: Karl-Iwar Karlson (1949), tecknare, Lars Larsson-Fresk (1955), violinist, och Desirée Edlund (1962), sångerska. Givetvis var skolan ingen drivkraft för deras framgångar, men man gladdes dock däråt.

Sammanfattning och slutomdöme

Vi har i det föregående sett, huru skolan under sin utveckling genomgått många stadier, som vart och ett inneburit vissa förbättringar och skapat ökat förtroende för densamma på olika håll. Trots att skolan, åtminstone under sitt första kvartssekel, hade att dragas med lokalbrist och nästan hela tiden även med lärarsvårigheter, arbetade den dock segt vidare, och elevantalet ökades ständigt. Skolan blev med tiden en allt säkrare språngbräda för de unga till arbetslivet, där de kom att uppskattas. Därutöver kan denna skola betraktas som ett enda stort upplagt experiment, ett slags oavsiktlig försöksverksamhet, som också kunde lämna många bidrag till den pågående pedagogiska diskus­sionen inför enhetsskolans (grundskolans) införande. De flesta av de synsätt och metoder, som senare skulle komma att utmärka denna, var redan kända och tillämpade i högre folkskolans och senare praktiska realskolans undervis­ning: självverksamhet, individualisering, gruppläsning, bibliotekslektioner, in­förandet av praktiska läroämnen, yrkesvaisstudier (”pryandet” bestod då i praktik under ferierna), intervjuövningar, kritisk tidningsläsning osv.

Men det var en mycket arbetsfylld skola, som inte var ett dugg lättare än allmän realskola eller flickskola, snarare tvärtom. Den praktiska realexamen var ingen genväg till ”grå mössan”. Det stora antalet ämnen gjorde studierna ganska ansträngande och examen till en verkligt arbetskrävande prestation. Utom realskolans många allmänbildande ämnen med i huvudsak samma om­fattning och krav fanns ju på den praktiska realskolans schema flera viktiga praktiska ämnen, i vilka examensprov ingick. Detta mångläseri gjorde skolan arbetstyngd och innebar givetvis en viss påfrestning för elever och lärare men gjorde å andra sidan examen gedigen och värdefull. Den gav raskt en god an­ställning, vilket var tillräcklig lön för mödan.

Att skoltypen trots sina många fördelar ej blev långlivad utan kom att snart avvecklas, berodde sannerligen ej på någon ålderssvaghet eller minskad popu­laritet. Den försvann på grund av stora och obevekliga tidshändelser i vår svenska skolvärld. Däråt är nu intet att göra. Men i rättvisans namn må här framhållas några positiva drag, som präglade den utmönstrade skolformen och skolan.

Skolan meddelade samtidigt både allmänbildning och ett icke föraktligt mått av grundläggande yrkesutbildning, avpassad efter ortens behov. Eleven erhöll allt detta på ett tidigt åldersstadium, direkt efter avslutad folkskola, så att en avgången elev redan som 16- eller 17-åring kunde komma in i näringslivet och där hade goda förutsättningar att avancera. I stor utsträckning tjänstgjorde skolan som förmedlare av platser.

Det viktigaste var dock detta, att skolan kunde ge en elev i så unga år både en god allmänt medborgerlig bildning och en värdefull yrkesutbildning.

I vilken annan svensk skola, förr eller nu, har detta kunnat ske?

 

När konsten kom till Östersund
Av Robert Berghagen

 

Under vandringen genom livet stannar man upp ibland och blickar tillbaka, och då jag alltid ägt en klockarkärlek till konst, tänker jag osökt på det ti­diga 1900-talets primitiva konstinställning i Östersund och hur den utvecklat sig. Var man den tiden i tonårsåldern så undrar någon, om en ungdom kan ha begrepp om konst och om hans minne är trovärdigt. För att ge sannolikhet att så var fallet må berättas om skolgrabben, som i början av seklet, i stället för att samla frimärken, samlar reproduktioner av nordiska konstnärers verk. Bilder­na, och de var många, hämtar han från tidens fina jultidningar, den danska ”Julerosor”, de svenska ”Jul”, ”Julkvällen” och andra. Han tycker det är ro­ligt att katalogisera bilderna med namn och data, och så uppstår en konsthis­torisk bild, visserligen primitiv, men den lockar till fortsatt studium. Konst­intresset växer fram helt naturligt, och det är självfallet, att han ger akt på vad som kan ha med konst att skaffa i hemstaden Östersund, vilket minsann ej var så mycket, ty få visste där något om konst. En situation som delades med många nyvaknade städer och samhällen runt om i världen.

Att Östersund vid sekelskiftet saknade förståelse för konstens värden måste vi se som naturligt. Den lilla Storsjöstaden, med sina 6 800 innevånare, hade ännu ej vuxit ur nybyggartidens samhälle, och så låg Jämtland och Östersund väldigt långt borta från Stockholm — kulturens centrum. I dag är det en baga­tell att resa från Stockholm till Östersund, men år 1906 behövde man disponera 16 timmar för en sådan resa med snälltåg. I Östersund liksom i andra landsorts­städer på den tiden cirklade man i en trång krets kring egna problem under ett träget arbetsliv, som ej lämnade mycken tid till kulturella aktiviteter. Nyheter och eventuell kulturnäring fick man genom stadens tidningar: Östersunds-Posten, Jämtlandsposten och Jämtlands Tidning, vilka gavs ut tre gånger i veckan. Därtill bjöd Arbetarinstitutet utmärkta föreläsningar, som lockade stor publik. Östersund kunde också berömma sig av ett livligt teaterintresse, som fick sin utlösning genom de utmärkta teatersällskap som ofta gästspelade. För den som ej älskade teater gavs något nytt: kinematografen — med rörliga bilder. Det första ”bildtemplet” fanns i en pytteliten lokal i Hotell Standards hus längst upp i Biblioteksgränd med det klingande namnet S:t Louis, efter den ameri­kanska stad, som det året, 1904, ordnat en världsutställning.

Konsten hade ännu ej lyckats få fotfäste i Östersund och i hemmen prydde man sina väggar med enkla bilder. Där kunde dock finnas magnifika, grafiska reproduktioner av internationell konst, betydande mästare om vilka ägaren ej visste annat än namnet och att det hörde till god ton att ha dem. Jag minns hem där Millets ”Angelus”, Böcklins ”Dödens ö” och andra bilder hängde och verkade främmande i sammanhanget. Urvalet av dessa grafiska tryck av tyskt eller danskt ursprung stod stadens bokhandlare till tjänst med, och enligt vad jag minnes var de ej särskilt billiga. Någon gång såg man kanske en oljefärgs- tavla, ej av högre konstnärlig kvalitet, som föreställde något romantiskt vild­marks- eller forsmotiv med signaturen ”Brandt”, en då populär målare.

Omkring 1905 kom det ut en serie kolorerade vykort, visande jämtländska fjällmotiv, efter akvareller av Anton Genberg, säkert ej utgivna för konstver­kets skull utan för den turistiska vyn. Mitt hjärta klappade varmt för de bil­derna, kanske är jag nostalgisk, men de tjusar mig ännu i dag. I varje fall var det en trevlig insats av Wisénska Bokhandeln. Denna gjorde vid ett senare till­fälle en liten utsökt utställning av stor konst: målningar av den fina 1800- talsmålaren Alfred Wahlberg. Att de visades häruppe berodde på en tillfällig­het, då René Wahlberg, konstnärens son, var bosatt i Östersund. Han ville sälja och hade låga priser, men trots detta blev det inga affärer. Kanske var Östersundspubliken ännu ej mogen för så förnämliga konstköp. Konstintresset var ganska svagt häruppe, men det oaktat dristade sig en och annan ambulerande konstnär hit och ordnade visningar i hotellens uppackningsrum. Kanske såldes i alla fall en del, ty annars hade väl konstnärerna icke kommit igen.

Så här ungefär var konstläget i Östersund, när 1908 Jämtlands första verk­liga konstutställning ägde rum. Vid midsommaren det året ordnades hembygdskurser med innehållsrika program och många aktiviteter. Där var en veckas föreläsningar över jämtländska ämnen, där skedde uruppförandet av ”Arnliot”, där genomfördes konstutställningen och slutligen spelmanstävlingarna. Att ingen ägnat studier åt dessa kurser och deras följdverkningar har förvånat mig. Jag ser sommarkurserna 1908 som något mycket betydelsefullt som hände och som kom att påverka utvecklingen inom kulturområdet i Jämtland. Jämtslöjd bil­dades 1908, den stora kyrkliga utställningen kom ett par år senare och Anton Genberg har berättat för mig att han under konstutställningen 1908 fick im­pulsen till Jämtlands Läns Museum.

Konstutställningen, som ingick i hembygdskurserna, ordnades av Anton Gen­berg i Gamla Flickskolan och var delad i två grupper, dels jämtländska konst­närers arbeten, dels en stor avdelning för amatörer. De fåtaliga jämtländska konstnärerna var Maria Wrangel, som utställde med 26 målningar, Anton Gen­berg med 22 och Johan Tirén med endast en målning. De unga konstnärerna Ante Karlsson-Stig och August Berg deltog med 23 resp. 14 verk, och så visade Olof Ahlberg ett antal konstindustriella arbeten. Maria Wrangel är väl den minst kända av dessa konstnärer och hon är värd en erinran. Hon var dotter till länets landshövding J G Asplund och fick sin konstnärliga daning på Konst­akademien. Genom sitt giftermål hade hon ej möjlighet att utöva sitt konstnärsskap, som hon dock tog upp igen vid återflyttningen till hemstaden, där hon vid sidan av sitt måleri verkade som teckningslärarinna. Jag var hennes elev ett år och kan omvittna, att hon var en charmerande personlighet med för­måga att skapa intresse för konst. Amatörmålarna var betydligt flera och bland dem ej mindre än 3 officerare: S A Duse, J Ahlberg och Fr. von Heland.

 

Anton Anderzon: Utsikt över Östersund och Frösön 1907.

 

Där fanns också Karl Tirén, som för första gången visade ”De dödas ö”, som nu finns i Wargentinsskolan. Av amatörerna var onekligen målarmästare Anton Anderzon den bäste med sina lite naiva men väl utpenslade, topografiskt in­tressanta östersundsbilder, av vilka en numera kan beskådas i Stadsmuseet.

Kursledningen var tveksam om denna konstutställning skulle uppskattas av all­mänheten, men den blev en stor succé. Pressen strödde rosor och det kom så många besökare, att utställningen förlängdes en vecka. När den stängdes hade 6 200 personer sett de jämtska konstnärernas arbeten.

Karl Wåhlin, den betydande konstkritikern, skriver i en stor artikel, att ”Genbergs ståtliga målning September är en förnämlig sak” och att ”hans mål­ningar med deras kraftiga och klara ljus fördunklar Johan Tiréns målning, som sjunker ner till en tröstlös och overksam skymning”. Han ger även lovord åt Maria Wrangel och August Berg.

Denna visning av jämtländsk konst var en stor upplevelse och den blev en injektion för ett vaknande konstintresse. Ante Karlsson-Stig och August Berg tillsammans med Helmer Mas-Olle kom 1909 med en vacker separatutställ­ning, som tom fick fina recensioner i stadens tidningar.

1908 års hembygdskurser väckte mao kulturintresset i Jämtland. Det ny­bildade Jämtslöjd kom att bli en central för kulturarbetet med markerad tyngd­punkt i Fornminnesföreningens verksamhet och Jämtslöjds stora insamlingsdrive för att rädda gamla ting. Konsten släpade dock efter, men så småningom mognade dock frågan om ett konstmuseum i Östersund, och en sommardag pu­blicerades följande inbjudan: ”Herrar och Damer, som äro intresserade för åstadkommande av en permanent utställning av svenska konstnärer, inbjudas att sammanträda den 26 juni 1912.”

Den dagen bildades Jämtlands läns konstförening och samtidigt överlämnades 50 konstverk, som Anton Genberg samlat ihop, gåvor av Prins Eugen, Carl Larsson, Bruno Liljefors, Zorn, Genberg och många andra. Att bilda en före­ning, som kan börja sin verksamhet med att ta emot värdefulla konstverk för sina samlingar, var trevligt, men sedan kom problemen. Lokalfrågan vållade stora bekymmer och löstes först när staden trädde in och upplät lokaler högst upp i Rådhuset samt anslog 5 000 kronor för iordningställandet. Äntligen kun­de museet invigas den 11 jan. 1914. Detta första museum kändes ganska triv­samt och var ordnat så att besökaren fick en god uppfattning av den svenska konst som var aktuell omkring 1914. Allt var väl ej så betydande — dagens ultramoderna konsttyckare skulle säkert ryckt på axlarna åt denna första vis­ning — men den gav dock länets befolkning, hittills konstnärligt undernärd, en lättfattlig bild av vad som är konst.

För konstföreningen var det av oerhörd betydelse att i sin första styrelse ha en person som Carl Lignell, vilken med sitt intresse för konst och med sin stora idealitet hade en självklar förmåga att ordna lokaliteterna och lotsa museet fram genom de första svårigheterna. Lignells oegennyttiga gärning inom konst­föreningen och på alla andra kulturområden i Östersund har ej uppskattats ef­ter förtjänst, och jag är lycklig att här kunna omvittna hans, efter möjlighe­terna, väldiga kulturinsats till fromma för Östersund.

Anton Genberg fortsatte sin samlargärning och fram till 1920 hade han till­fört museet omkring 200 konstverk, vilka ej kostade föreningen någonting. Men den magnifika insatsen hade en baksida. I Östersund fanns dessa år många som arbetade mot museet. De menade, att museet saknade värde, då konstnärer knappast skänker bort goda, säljbara verk. Då här det mesta var gåvor, så var samlingen betydelselös. Mot denna oförstående inställning kan sättas Carl G Laurins ord i hans konsthistoria: ”Även konstintresset i Östersund har fram­kallat ett museum, väl det nordligaste i vårt land.” Den lilla glorian har Gen­berg och Lignell skänkt Östersund och dess innevånare.

Museiverksamheten de första åren bar en prydlig fasad, men arbetet bakom den var rätt kärvt. Sommaren 1920 berättade Genberg öppenhjärtigt om hur lite intresse det fanns för museet och svårigheten att få stöd till önskvärda konst­inköp. Då föddes idén till Jämtlands Gillet i Stockholm med syfte att i mån av möjlighet ekonomiskt stödja kulturarbetet i Jämtland. Känslan att det ej skulle bli några alltför stora insatser gav Gillets första stadgar en paragraf, som be­stämde att en årsavgift i Konstföreningen skulle betalas för varje 25-tal med­lemmar. Stockholmsjämtarna var ej lätta att få med sig, men Gillet har i alla fall, på Anton Genbergs 65-årsdag, som gåva till museet överlämnat hans mål­ning ”Mörviken”.

Under 1:a världskrigets år var konstlivet i Östersund rätt stilla men det bätt­rade sig, och 1920 ägde två stora konstfrämjande händelser rum, dels Hushåll­ningssällskapets 100-årsutställning, dels Konstföreningens och Nationalmuseikulturmässa. I mässan ingick en mycket förnämlig utställning av fransk konst, om vilken man kan säga, att tanken var riktig, fast den var fel. Fel därför att man ej insåg, att den jämtska publiken ännu ej var mogen att uppskatta den utsökta visningen av Nationalmusei mest betydande konstskatter.

Jubileumsutställningens konsthall visade aktuell konst, dels av Norrlandskostnärer, dels verk av inbjudna svenska konstnärer. Som utställningens arki­tekt fick jag ett intimt samarbete med Anton Genberg, vilken var kommissarie, och vi drev fram att en särskild konsthall byggdes, där de många salarna var grupperade kring en planterad skulpturgård. Ej mindre än 36 Norrlandskonstnärer deltog, varibland följande jämtar: Anton Genberg, Bengt Hamrén, David Jarl, Albert Nilsson (Norderön), Greta Ruuth, Ante Karlsson-Stig, Stina Tirén, Nils Tirén, Olof Ågren, Acke Åslund och Karl örbo samt Olof Ahlberg. Aug. Berg och Jonze utställde på annan plats på utställningen. Avdelningen för inbjudna konstnärer visade verk av Prins Eugen, Leander Engström, Oscar Hullgren, Bruno Liljefors och många andra, de flesta tillhörande sekelskiftets målargeneration.

Konstutställningen var m a o betydande. Norrlandskonstnärerna utställde 253 målningar och 47 skulpturer och de inbjudna konstnärerna visade 55 verk. Besöksfrekvensen var också hög och det såldes en del konstverk, vilket vittnar om att det ej saknas konstintresse i Jämtland.

Med bildandet av Sällskapet för Jämtländsk Konstkultur år 1922 kan väl konstateras, att konsten fått burskap här uppe.

Tillbakablickarna kan avslutas och blicken riktas mot själva hjärtpunkten i konstlivet, nämligen Konstmuseet. Museibyggnadens tillkomst aktualiserades främst genom den betydande ökningen av Jämtslöjds samlingar. De drivande krafterna blev Fornminnesföreningen och Jämtslojd, och byggnadsförslaget kom helt att inriktas på dessa föreningars lokalbehov, medan konsten fick ganska små utrymmen med sidoordnad placering. Anton Genberg var förgrymmad över detta förslag och bad mig göra en skiss, som bättre tillgodosåg konstmu­seets behov. Detta motförslag grupperade alla museiavdelningarna kring en cen­tral hall och med speciella lokaler för tillfälliga konstutställningar, och det hela var formerat kring en sluten gård för friskulptur. När byggnadsfrågan skulle behandlas lät Genberg mig demonstrera mitt anspråkslösa förslag med resultat att ordföranden offentligt gav mig en skarp reprimand för att jag last mig i en sak jag inte hade med att göra, men Genberg vann framgång så till vida att konstens avdelning utökades.

Museibyggnaden var redan när den kom till 1931 otillfredsställande för sitt ändamål. Placeringen ute vid Hov är allt för avlägsen från stadens centrum. Ett museum måste vara lätt tillgängligt för människor och ha mycket goda kom­munikationer. Allt detta saknas ju, och att museet är dåligt besökt är ej för­vånansvärt.

Byggnadens planering är ej tillfredsställande och både konstavdelningen och den kyrkliga avdelningen ligger så undanskymda, att man har svårt att hitta dit, särskilt nu när det är brist på personal. Konstavdelningen moderniserades för några år sedan, men planeringen kunde ej rymma plats för tillfälliga ut­ställningar. Varje gång en speciell utställning ordnas måste de permanenta sa­larna utrymmas, vilket ger personalkostnader och dessutom medför risker att det ordinarie konstbeståndet skadas. Det beklagligaste är dock att den perma­nenta utställningen ofta ej blir tillgänglig.

Under mitt samarbete med länsmuseet under 1960-talet fick jag anledning tänka över, huru detta otidsenliga museum kunde bli aktuellt. Jag fann då följande synpunkter betydelsefulla.

Omläggningen av trafiken har gjort Rådhusgatan till den stora trafikleden och därför bör museet ha sin huvudentré mot denna gata. Nyorienteringen tvingar fram en central hall med delvis nytt trapphus, som ger förbindelse till museets samtliga avdelningar. En nyordning av konstmuseet kan äga rum på följande sätt: a/ En samlad utställning av jämtländskt måleri och skulptur med enbart representativa verk, där varje arbete åtföljes av en presentation av konst­nären. b/ En avdelning för allmän svensk konst från 1800 till 1950, ordnad så att den ger åskådaren en stimulerande bild av utvecklingen, kombinerad med bilder och texter, som ger utblickar över andra områden av praktiskt och soci­alt liv. c/ Modern konst omfattande tiden efter 1950. d/ En avdelning för teck­ningar och grafik. De intressantaste arbetena monteras på vägg, medan övriga alster placeras i blädderskärmar. e/ En avdelning för tillfälliga utställningar, som bör vara så stort tilltagen att den medelst skärmar kan delas för flera mind­re visningar.

Rektor Anton Svensson har sagt några tänkvärda ord om konst: ”Kunskap om konst är ju inte överhövan stor hos gemene man, och vad man ej vet något om, det intresserar man sig knappast för. Som bekant är det ganska få som bryr sig om att gå på konstutställningar. Men det stora flertalet, kanske de mest arbetstyngda människorna, de kommer sällan eller aldrig. Och ändå är det just dessa, som allra bäst skulle behöva den stimulans för själen som god konst kan skänka”. Dessa tankar pekar på behovet av en levande konstpropaganda, och en sådan kan inte komma till, med mindre än att konstmuseet får sin egen intendent. Utan en egen ledare kan konstmuseet aldrig bli vad det bör vara en källa till vederkvickande stimulans och sinnets glädje.

Utvecklingen i tiden kräver en förnyelse av Länsmuseet. För att det skall fungera på rätt sätt, behövs en levande miljö för kulturhistoria, konst och konsthantverk. Den miljön blir säkert svår att skapa med den nuvarande museibyggnaden som bas.

I samband med utredning om museets nyordning bör undersökas, om ej den bästa och på sikt kanske billigaste lösningen vore att flytta museet in i sam­hällets centrum. Det gamla museet kan ju användas för kommunens behov av lokaliteter, vilket byggnaden i själva verket är mest lämpad för.

Min dröm är att Östersund skall få ett nytt museum vid Rådhusgatan i kvar­teret Magistern, som stadens fäder reserverat för parkeringshus. Bortsett från det orimliga med en sådan byggnad i den förnämsta stadsdelen, så ger delar av kvarteret Magistern tillräckligt utrymme för Länsmuseets alla avdelningar och därtill utrymme för Stadsmuseet. Här finns plats också för aktivitetslokaler samt servicemöjligheter för konst, hantverk och slöjd, och om man så vill även för turismen. Runt Rådhuset skapas då det betydande kulturcentrum, där alla bild­ningsområden ligger samman, skolor, bibliotek och museum, dit den jäktade människan har lätt att komma. Ja, det är en dröm, och drömmar kostar intet. Men vore ej drömmen om ett Östersunds kulturcentrum värd att satsa på för framtiden.

 

Strandgatan 6, en ståndsmässig bostad
Av Asta Carlström och Sune Persson

 

På sid 13 i publikationen ”östersundsbilder”, utgiven av Föreningen Gamla Östersund, finns ett fotografi av ett tvåvånings trähus, ganska skamfilat vad utvändig målning beträffar. Bilden uppges vara från 1890-talets mitt, och på brokvisten sitter en mustaschprydd herre. Fiuset låg på Köpmangatan 13 och är nu sedan länge rivet. Det ägdes inte av mannen på bilden utan han hade för­hyrt det som familjebostad. Bilden inbjuder till spekulationer om mannens tan­kar vid konterfejtillfället. Av husets yttre att döma borde han ha
husbyggnadsplaner. Mannens namn var Alfred Thuresson, byggmästare. En nutida östersundare har förmodligen inte en aning om vem han var, vad han sysslade med och vilket inflytande han kom att få, inte bara i Östersund utan i hela länet, under 1800-talets sista decennier och fram till sin förtidiga död 1907.

Alfred Thuresson föddes 1847 i Drotthems socken i Östergötland. Han gick tidigt till sjöss och tjänstgjorde 1867—71 i handelsflottan. Från 1871 till 1874 var han schaktmästare och nivellör vid järnvägsbygget Sundsvall—Torpsham­mar, blev senare 1 :e stationsskrivare och t f stationsinspektor vid Sundsvalls järnvägsstation. År 1877 lämnade han järnvägstjänsten och blev byggmästare vid Indals Elfs Flottningskompani och inom kort distriktchef inom öfre Indalselfvens Flottningsdistrikt med Östersund som bostadsort. Både kommuner och enskilda företag anlitade honom som en auktoritet inom olika grenar av bygg­nadsfacket. Så t ex gjorde han ritningar och kostnadsförslag till Duvedsmonumentet, till många broar i länet, såsom över Gimån, Sundsnoret och Gällösundet i Revsunds socken samt över Indalsälven vid Sörehammaren i Lit. Av dom­kapitlet förordnades han som ledamot av den kommitté, som 1896—97 ledde uppförandet av det nya läroverkshuset i Östersund.

Redan 1892 blev T. ledamot av Östersunds stadsfullmäktige och fick sitt man­dat förnyat till sin bortgång 1907. Att han var medlem av stadens byggnads­nämnd var närmast självklart. Som sådan ingick han i diverse byggnadskom­mittéer, bl a för nytt epidemisjukhus och för nytt stadshus. Då Oscar II be­sökte länet 1897 och 1902 var han med i kommittén, som ordnade mottagandet. Landstinget engagerade honom i samband med uppförandet av det nya länsla­sarettet i Östersund och av sjukstugebyggnaderna i Sveg, Hede och Ström. Al­fred Thuresson var med andra ord en mycket anlitad och betrodd man. Utom de offentliga uppdragen hade han sådana främst inom skyttet. Som ombud för Jämtlands Skytteförbund invaldes han 1901 i Centralstyrelsen för Sveriges fri­villiga skytteföreningar. Under flera år var han ordförande i Östersunds Skytte­gille, och av Jämtlands Skytteförbund erhöll han dess guldmedalj. 1903 blev han riddare av Vasaorden. (Utdrag ur en nekrolog vid hans död 1907.)

Ovanstående är inte avsett att vara en panegyrik över Alfred Thuresson utan avser att ge en bakgrund till byggandet av ett hus, som måste anses i viss mån unikt i sitt slag i Östersund.

År 1890 ingick Thuresson äktenskap med Magda Grahn, född 1865, dotter till kyrkoherde A J Grahn i Rödön. Äktenskapet följde den då vanliga model­len: mannen mycket äldre än hustrun och med en uppnådd position som gjorde det möjligt att bereda den unga hustrun ett bekvämt hem och en god social ställning. Mot slutet av det första äktenskapsåret föddes sonen Thure, och re­dan året därpå hade byggmästare Thuresson valt tomt för sitt blivande hus­bygge. Han köpte nämligen i kvarteret Onkel Adam nr 3, gamla ordningen, en dubbeltomt med gatuadresserna Strandgatan 6—Köpmangatan 14. Att döma av gamla foton tycks tomten ha varit bebyggd med magasinsliknande hus, som kontrasterat mot det prydliga Ekbergska huset på Strandgatan 5. År 1876 hade den av Thuresson köpta tomten förvärvats av landskamrerare C H Ekberg och mamsellerna Augusta och Emma Sundberg och bytte sedan ägare 6 gånger, innan Thuresson köpte den. Köpebrevet undertecknades den 13 aug. 1892 och lagfarten var klar den 6 febr. 1893.

Som arkitekt för det påtänkta huset engagerade Thuresson den norske ar­kitekten Andreas Bugge (1859—1945), sedermera (1910) professor i byggnadslära vid den tekniska högskolan i Trondheim. Bugge hade under åren 1884— 95 arbetat som praktiserande arkitekt i bl a Sundsvall, Larvik och Skien, där han på alla tre ställena uppförde en mängd hus efter de stora bränderna. Den­na omständighet och den att unionstiden gjorde arbetskraften mycket rörlig inte minst mellan Jämtland och Tröndelagen förklarar varför arkitekten kom att vara just norrman. Ritningarna signerades av Bugge 1894.

Villabyggandet i Sverige tog fart under 1800-talets senare hälft, främst på grund av städernas lavinartade tillväxt. Förebilderna till den villabebyggelse av högreståndsstruktur som växte fram hämtades huvudsakligen från engelskt, tyskt och amerikanskt håll. Den tidigare strängt uppbyggda geometriska pla­nen avlöstes av friare planlösningar efter engelskt mönster, ofta med en hall som ibland gick igenom två våningar. Efter likaledes engelskt mönster låg säll­skapsrummen förlagda kring hallen men hade på tyskt och svenskt maner ett dörrsystem, som förband rummen inbördes. På amerikanskt sätt omgavs vil­lorna av stora verandor med tak eller av altaner, som förankrade husen vid marken. Sovrummen förlädes till övervåningen, så småningom med badrum. Ta­kens silhuett gjordes dramatiskt omväxlande med torn, spetsiga gavlar, vinkelförsedda takfall och kupor. Taktäckningsmaterialet var i allmänhet plåt eller i avancerade fall skiffer. Teglet lämpade sig dåligt, det kunde inte anpassas till de många brutna formerna, och ränndalarna fick alltid kläs med plåt.

Olika stilar kom till uttryck. Så t ex kunde efterdyningar av den s k forn­nordiska stilen kombineras med schweizerstilen eller som vi oftast kallar det snickarglädjen. Gavelfasader, lånade från amerikansk träarkitektur, användes flitigt, gärna i förening med torn. Den friliggande villan med oregelbunden plan försågs ofta med gavlar åt alla håll. Spånklädsel kunde användas som fältfyllnad i byggnadens övre partier, men vanligare var att spånet med sin

 

 

 

omslutande förmåga mjukt och följsamt bildade ett yttre svepande hölje över gavlar och väggpartier under takfoten.

Arkitekt Bugge visar tydliga påverkningar av dessa i tiden liggande ström­ningar i sina originalritningar till Strandgatan 6. Det kan dock vara intressant att detaljstudera Bugges ritning. Som bild 1) visar ar väggfälten skrafferade på ett oregelbundet sätt, som ger antydan om att dessa fält skulle reveteras. På bild 2) från c:a 1900 är fasadmaterialet ännu inte anbragt, men det skulle ju senare bli liggande
fasspåntpanel i bottenvåningen, stående fasspåntpanel i öv­ervåningen samt spånklädsel i gavelröstena. En annan avvikelse från originalrit­ningen är att väggfältet under burspråket mot Strandgatan även det kom att täckas av spån. Verandan mot Strandgatan blev något mindre.

Att Bugge ägnade sig mycket åt frågor rörande isolering och konstruktion av väggar, framgår bl a av att väggkonstruktionen till Strandgatan 6 är ytterst avancerad för sin tid. Väggarna består av dubbla 3 tums furuplank med papp och luftrum emellan samt på utsidan Compoboardplattor och därutanpå kraftig panel av antingen fasspåntpanel eller sågade furuspån. Villan är byggd av genomgående förstklassigt material och har också av sina boende alltid berömts för sin goda isolering.

 

 

De fasspåntpanelade väggfälten på villan var ursprungligen behandlade endast med linolja och hade en ljusbrun lyster. Fjällpanelen i gavelröstena var även de linoljestrukna men med en tillsats av tjära, vilket gav dem en mörkare brunton. Våningsbandet och hörnbrädorna var målade i en ljusbrun oljefärg med en brytning mot olivgrönt. De dekorerade pelarna på balkonger och ve­randa var oljemålade i brun kulör med den uthuggna dekorationsornamentiken skarpt kontrasterande i signalrött, smaragdgrönt och ockra gult. Samtliga fön­steromfattningar, fönster och balkongräcken var vitmålade. Vindskivorna var bruna och samtliga ytterdörrar mörkröda. På 1910-talet målades de dekorativa elementen över med brun oljefärg, men vid 1924 års översyn togs den ursprung­liga färgskalan åter fram.

Vem byggde huset på Strandgatan 6? Enligt uppgift fick Wifsta Warfs Ak­tiebolag hand om uppförandet, och man kan förmoda att virket också leverera­des av detta bolag. Av ett gammalt foto från 1896 i Gamla Östersunds arkiv vet vi att taklagsöl firades 1896. Orvar Thuresson, född 1895, har uppgivit att inflyttningen i huset skedde på hösten 1896, trots att det fattades många de­taljer innan huset var helt färdigt. Gamla Östersund har också ett foto, som visar huset från öster med fru Thuresson på balkongen med sin yngste son i famnen, familjen T. hade utökats med sönerna Jarl, född 1897 och Adolf född 1900. På denna bild (nr 2 i denna uppsats) kan man tydligt se, att brädkonstruktionen ännu inte är påsatt och att fönsterfodren och en del andra detaljer saknas.

 

3. Huset från väster med det fina staketet.

 

Omkring år 1900 installerades centralvärme samt vatten och avlopp av en stockholmsfirma, och samtidigt fick man vattenklosett, som det då hette, en i badrummet i övervåningen och en innanför hallen på nedre botten, där man tidigare haft torrklosett (TC). Då man hade dass i uthuset på gården fick dock denna endast användas i nödfall enligt vad Orvar T. berättat. Tidigare fick man också bära in allt vatten från pumpen utanför huset på östra sidan, i och för sig ganska bekvämt, då inte alla fastigheter hade pump så nära.

Om inredningen och dispositionen av rummen har Orvar Thuresson berättat följande (se i fortsättningen den bifogade planen av bottenvåningen!): Tam­buren (a) i denna våning och den stora hallen innanför (b) hade samma panel som ännu finns kvar i övervåningens hall. Såväl tambur som hall var helt mörka, saknade dagsljus. Alla rum låg s a s i ring runt hallen med dörrar till denna. Dessutom fanns det dörrar mellan rummen, så att man kunde passera alla rum utan att gå ut i hallen. Det sydöstra (c) och nordöstra rummet (d) hade ingång från innertamburen (a 2) som skildes från yttertamburen (a 1) med stora glasförsedda dörrar med mönstrat ”skikt” klistrat på glaset för att förhindra insyn. Innertamburen hade tunga, också glasförsedda dörrar mot den mörka hallen. Alla rum hade kakelugnar, varav några var mycket vackra och rikt utsmyckade, andra enklare, vita, runda. Orvar T. kommer också ihåg, att de stora rummen mot Strandgatan nb hade skurgolv och mjuka mattor. Dessa rum användes som sällskapsrum. En del kan ha haft korkmattor. Möjligen är de ännu bevarade mattorna i det sydvästra sovrummet på övre botten och i den övre tamburen från Thuressons tid. Den stora övre hallen användes som lek­rum. Den var inte så mörk som den nedre, då hela östersidan mot balkongen var försedd med fönster. De två sovrummen i nordost och norr var gästrum och var flitigt i bruk. I badkaminen sattes fyr en gång i veckan, då man hade baddag. Rummet åt sydost var jungfrukammare. Orvar T. minns naturligtvis inte det själv men han har låtit sig berättas, att det var mycket viktigt att få det nya huset i ordning till faderns 50-årskalas den 30 november 1897, då den­ne blev uppvaktad med stor pompa av fältjägarnas musikkår och alla organi­sationer och föreningar som han var engagerad i.

Uthuset låg på tomtens södra sida och hade närmast bostadshuset ett rum för lagring av mjöl och gryn och ett för köttvaror. Där stod kärl för saltning av kött och där fanns takkrokar för korvar och skinkor, vilt och fågel. Nästa rum var vedbod, sedan kom en verktygsbod och så utedasset. Bakom uthuset var en liten utbyggnad för sopor och kärl att samla grismat i.

Av gamla träd finns nu på tomten endast en balsampoppel och tre björkar kvar. Björkallén upp mot Köpmangatan som nu är borta nyplanterades liksom en hel mängd blommande buskar och träd: hägg, syltrönn, paradisäppelträd, ruvhyll, lönn, silvergran, alm, rosentry, lagerbladstry, ungersk syren samt vit, lila och märkligt nog en rosa syren, såväl korallkornell som brokbladig kornell och till sist en jättestor sibirisk björnfloka. Mot staketet mot såväl Köpman- som Strandgatan planterades häckar av sibirisk ärtbuske, ävensom framför ut­huset. De rosor som satts tycks inte ha överlevat de jämtländska vintrarna.

Orvar T. har minnen från en lycklig barndom i huset vid Strandgatan eller rättare Köpmangatan 14, som var den officiella bostadsadressen. På gården hade man en lekstuga mot uthuset på norra sidan Köpmangatan 12. Eljest fick man inte leka på gården på grund av de nyanlagda planteringarna, utan man lekte mest på granngårdar, t ex med jägmästare Groths barn på Köpmangatan 12 och med Otterströms barn i samma gård. Sommartid var man ofta ute i roddbåten, som låg nere vid båtbryggan vid badhuset.

År 1906 var den lyckliga tiden tillända. Alfred Thuresson sålde sitt fina hus, och familjen flyttade in i 2:dra och 3:dje våningen i doktor Westerbergs hus på Storgatan. I febr. 1907 dog byggmästare Thuresson på Serafimerlasarettet i Stockholm, Dödsorsaken var magcancer. Han var ännu inte 60 år fyllda, och hans söner var resp 17, 12, 10 och 7 år gamla.

Den 1 okt. 1906 fick Wifsta Warfs Aktiebolag lagfart på fastigheten att an­vändas som tjänstebostad för sin jägmästare Konrad Stiernspetz. Denne var vän och sällskapsbroder till Alfred Thuresson. Den sistnämnde hade varit en av stif­tarna av herrklubben ”Sällskapet” i Östersund, som förmodligen kom till i no­vember 1887. (Sällskapets äldsta bevarade protokoll är daterat 1888). Thures­son står sist i matrikeln, upptagen 1 nov. 1887 som nr 51. Stiernspetz blev ock­så medlem.

Om Wifsta Warfs-tiden vet vi praktiskt taget inte ett dugg. Eftersom bolaget uppfört huset, kan man ju tänka sig, att det även givit Thuresson långfristiga krediter, som indrevs genom ett köp eller övertagande. Så här långt efteråt är det omöjligt att uppdaga rätta sammanhanget.

Vid kontakt med SCA:s arkiv (Wifsta Warf har gått upp i SCA) sade man sig där inte känna till ens att bolaget ägt Onkel Adam nr 3. Inte heller kände man till om Wifsta Warf möjligen haft filialkontor i huset, vilket man skulle kunna förmoda, eftersom järngrindarna mot Köpmangatan var försedda med monogrammet W W i sköna slingor.

År 1911 var det dags för en ny ägare till vårt hus. Den ovannämnda herr­klubben ”Sällskapet”, som under de gångna åren flera gånger varit nödsakad att byta lokaliteter, bröt upp från villa Alma (Strandgatan 4) och förvärvade fastigheten i april 1911, med lagfart 8 maj samma år. ”Sällskapet” fyllde utan tvivel vid denna tid ett behov. Det hade delvis samma uppgift som de berömda engelska klubbarna. I klubbhuset inrättades i den nedre våningen läsrum med en mängd in- och utländska tidningar och tidskrifter, referensbibliotek, kafé, res­taurang samt spel- och biljardrum. Den övre våningens rum användes dels som gästrum för från landsorten inresta medlemmar, dels som inackorderingsrum för ogifta medlemmar. Så t ex har Nils Uhlin berättat, att hans far länsman Lars Uhlin då han var stationerad i Gäddede alltid tog in på ”Sällskapet” vid besök i Östersund.

Förmodlingen räknade man med att klubben skulle kunna tillgodose sina syften bättre i det nya klubbhuset. Lokalerna var större och man hade dess­utom de rymliga balkongerna att ta till under den varma årstiden. Det var dock inte slut på de ekonomiska bekymmer som skymtat i protokollen före inköpet av Strandgatan 6. Medlemsantalet fortfor att sjunka. Det årliga saldot blev allt sämre på grund av minskade intäkter för uthyrning av lokalerna, biljardin­komsterna blev allt mindre osv. Möjligen ansågs klubben efterhand mindre fas­hionabel, och det blev kanske mera opportunt att vara medlem av t ex frimu­rarorden. Krigsutbrottet 1914 tycks ha givit dödsstöten åt ”Sällskapet”, och i en bolagsstämma utlyst genom annons den 28 nov. 1914 nämns första gången i protokollet, att styrelsen framställt förslag om att sälja fastigheten. Man beslöt att vidtaga åtgärder för erhållande av anbud, ”som skola underställas bolags­stämmans prövning”. Vid stämman den 27 nov. 1915 hade man fortfarande inte uppnått något resultat. Vid en extra stämma den 31 jan. 1916 föredrogs en skrivelse av herr Agaton Burman, där det med skärpa framhölls vilket utom­ordentligt svårt läge ”Sällskapets” finanser befann sig i, bl a att aktiekapitalet var förbrukat till mer än hälften och att utgifterna måste täckas med lån och växlar mot styrelsens personliga borgen. Under sådana omständigheter äskade han stämmans godkännande av fastighetens snara försäljning. Resultatet blev en annons i Östersunds-Posten den 26 januari 1916 om försäljning av fastig­heten samt i sammanhang därmed om bolagets trädande i likvidation och upp­lösning.

Så kom det sig att Strandgatan 6 den 7 febr. 1916 inköptes av grosshandla­ren Magnus Larsson, ”Standard-Larsson”, innehavaren av beklädnadsfirman Standard-Magasinet och fader till medförfattaren av denna uppsats Asta Carlström. Salupriset var 37.400 kronor och lagfarten var klar den 8 maj. Enligt köpekontraktet skulle tillträdandet ske den 1 juli, men familjen Larsson inflyt­tade först 1 aug., lagom till skolornas början.

På hösten renoverades huset med målning och tapetsering av vissa rum, och även ett par av de gamla kakelugnarna utbyttes. Den som utförde arbetet var målarmästare Thorén från Dvärsätt. Han hade hjälp av sina söner, och den yngste, Hilding Thorén, minns ännu mycket väl denna reparation.

När reperationen var utförd, såg den undre våningen ut på följande sätt:

 

 

Den yttre tamburen (a 1) var oförändrad, målad i ådrat rött. Den inre tam­buren (a 2) hade samma höga panel som förut. Panelen var målad i grönt med vita väggar ovanför. Rummet till vänster (c) om innertamburen hade randiga rosenrankstapeter samt stormönstrad korkmatta i kaukasiskt mönster (bild 8). Det hade vidare en vitmålad profilerad panel och en vit rund hörnkakelugn. Detta rum användes av Larssons som arbetsrum med bord mitt på golvet, där man samlades under aftonlampan över bordet, sydde, klippte till sömnad, lade pussel eller spelade De löjliga familjerna eller Europas städer. Mot södra väg­gen stod den paneldivan med grön plysch, där far i huset vilade middag eller där man fick ligga med en pläd över sig, om man var konvalescent. Symaski­nen stod vid fönstret.

Nästa rum mot söder (e), till vilket ledde tre enkeldörrar, kallades kontoret. Panelen var densamma som i föregående rum, tapeten var en gyllenlädersimitation men med bladmönster i jugendstil. Korkmattan hade samma gulbrun­gröna mönster med små ringar som ännu finns i övervåningens södra sovrum. I detta rum fanns ett större bokskåp med glasdörrar och ett stort skrivbord. Dagmar Larsson läste alltid sina läxor här. över bordet hängde en lampa med två gröna skärmar av den typ som brukar kallas ”skomakarlampa”.

Hörnrummet mot söder och väster (f) innanför den stora öppna verandan, som på den tiden hade en bred trappa ner till trädgården, hade fortf. skurgolv och vita paneler som på Thuressons tid. Väggarna ovanför panelen var indelade i fält med förgyllda lister omkring, och i fälten en sorts guldbrokadliknande tapet. Det var Larssons enda finrum och kallades ”salongen”. Här fanns en salongsmöbel gjord på Erik Alströms Möbelfabrik i Östersund, kristallkrona med långa stavprismor i jugendstil och en gul och vit indisk matta. Stolar och soffa var klädda med himmelsblå sidenbrokad och där fanns en palm på piede­stal. Gardinerna hade husets fru själv broderat, tyll med applikationer av moll. A C minns att det var höjden av salighet att smyga sig in i detta rum, som var strängt barnförbjudet.

Till det stora rummet mot Strandgatan (g) med burspråk ledde dubbla dör­rar, som emellertid avlägsnats för att det skulle bli ljusare och öppnare. Dubbel­dörrarna till hallen fanns dock kvar ända till nästa renovering, men stod i all­mänhet öppna. Detta rum hade också skurgolv med en stor blå yllematta på i något sorts rutigt mönster. Det kallades vardagsrummet eller ibland blå rum­met. Här stod pianot och mitt på golvet ett soffbord med fåtöljer och stolar. Soffan var en stor ”turkisk divan” med panelvägg och hylla bakom med hurtsar och bokhyllor på sidorna. Kuddar och överkast var i kelimmönster. Här hade man bytt ut den stora kakelugnen från Thuressons tid mot en av glaserat blått kakel byggd öppen spis med öppningsomfattning av hamrat järn med sjöhästliknande mönster i dekoren (bild 12). Denna ”kakelugn” finns i dag på andra våningen i hallens södra innervägg mot sängkammaren.

Från blå rummet kom man in i det mörkt turkosblåa serveringsrummet (h) med ingång till kök (i) och ”stora skafferiet” (j) för torra livsmedel och ner­gång till källare. Där fanns den stora handmangeln och en liten diskbänk med vask men endast med kallvattenkran. I den fasta skåpinredningen, som gick ända till taket, fanns draglådor i mängd med etiketter på. Fortfarande är det mesta av inredningen kvar.

Från serveringsrummet kom man in i köket (i), som var målat i gulbrunt, mycket konstfärdigt ådrat. Här var en stor vedspis med huv över. Bredvid ved­spisen en splitterny gasspis med bakugn och en varmvattenberedare med gas­låga. Staden hade nämligen givit firman Graf i Stockholm koncession på ett gasverk, efter det att saken stötts och blötts i åratal sedan 1911. Gasverket bör­jade att leverera gas just i november 1916. Av den fasta skåpinredningen tog vedlåren avsevärd plats och naturligtvis de stora lårarna för mjöl, socker och gryn. Den långa arbetsbänken utmed fönstret mot norr hade också plats för en separator. Under l:a världskriget var familjen nämligen delägare i en ladugård tillsammans med andra barnfamiljer. Denna ladugård låg dock inte på tomten utan mellan Storgatan och Prästgatan, och man höll sig med 4 kor. Tidvis hade man höns och åtminstone vid ett tillfälle gris i källaren. Vid den tiden var det

 

 

vanligt att butiksägare hade kosthåll för personalen och även logi, och det gick åt mycket mat. Mitt på köksgolvet stod ett stort arbetsbord med marmorskiva, utmärkt att baka på. Ingången till lilla skafferiet (k), som var ett kallskafferi, fanns på östra väggen bredvid dörren till köksingången.

Till höger om dörren till detta skafferi fanns dörren till matrummet (d), som vid nästa ombyggnad skulle bli frukostrum och arbetsrum för sömnad o dyl. Det hade blomrandiga tapeter med små blomsterkransar i mönstret och en vit rund kakelugn.

Den stora hallen (b) i husets mitt var ganska mörk, då den endast fick se­kundärt ljus. När gas infördes i Östersund, hade man också gasljus i hallarna till en början och det släcktes aldrig utan brann ”med tynande låga”. Att man sedan bytte ut det mot elektriskt ljus berodde bl a på rädsla för gasförgiftning. Samma taklampor användes även i fortsättningen men apterade för elljus. Det var ganska fula mässingslampor med krusidulliga armar och glasskärmar med blomkalkformer. De gav ett mycket kallt ljus. I ett hörn i denna stora hall stod ett bord med en trattgrammofon och en hylla med ”stenkakor”. Vid väg­garna stod några gjutjärnsbord och något dussin wienerstolar med perforerade sitsar uppradade. Dessa inventarier inköptes från ”Sällskapet” vid tillträdet.

Trappan till övre våningen (se bild 6) började strax till höger om ingången från innertamburen. Den var långsträckt och ”lättgådd”, som någon uttryckte sig, och hade ett vackert svarvat balusterräcke, som även omgav trappstupet i övre hallen. Under trappan fanns ett utrymme, som under Thuressons tid först

 

 

hade en torrklosett och sedan fick en vattendito. Ett mycket ålderdomligt tvätt­ställ (bild 7) finns fortf. kvar i ett toalettrum på övre våningen. Däremot har den väggpissoar, som troligen inrättades under ”Sällskapets” tid, försvunnit vid ombyggnaden 1936.

Rummen på andra våningen fick också en ansiktslyftning 1916. För att inte trötta läsarna skall jag skildra dem mer summariskt. Det lilla sydöstra rummet fick en fräsch ljusgrön tapet. Från detta rum kunde man komma in i ”trapprummet”, så kallat för att vindstrappan utgick därifrån. I detta rum fanns bl a ett jättelikt skåp efter ”Sällskapet”, där Standard-Larsson, som också var prak­tiserande homeopat (han hade utbildningscertifikat från det tyska Hahnemansinstitutet), förvarade sockerpiller i olika storlekar, en apoteksvåg och bruna flaskor med essenser för potentiering av mediciner. Nästa rum i sydväst fick 1916 väggarna klädda med en ljusrosa ”strukturtapet”. Detta rum användes senare som barnkammare för tvillingarna Torsten och Stig, men först hade Dag­mar Larsson och hennes kusin Anna Nille detta rum tillsammans. 1926 omtapetserades det och beboddes av Asta Carlström och den då 6-åriga systern Eva.

Det stora rummet med balkongen mot Strandgatan var övre våningens vack­raste. Här ersattes den gamla kakelugnen med en sådan i jugendstil i en färg­nyans mittemellan lindblomsgrönt och ljus oliv. Väggarna hade en Morristapet i samma gröna nyans som kakelugnen tillsammans med ljusbrunt, grått och en mild turkosfärg. Korkmattan var i det kaukasiska mönstret. Det var makarna Larssons sovrum till tvillingarnas födsel. Till det hörde två rymliga garderober och det hade direkt ingång till badrummet. Efter gasens införande uppvärmdes badvattnet i en gasuppvärmd behållare och den gamla vedkaminen togs bort.

Från badrummet kom man in i ett rum mot norr, som faktiskt före 1916 var en del av en dublett, då man inte kunde komma in i det från hallen, utan en­dast från badrummet och det nordostligaste rummet. Detta rum fick ett eget tvättställ intill den runda vita kakelugnen. Efter tvillingarnas födsel flyttade deras fader in dit. Det hade en jättestor tidskriftshylla med hyllmetervis av in­bundna årgångar av de flesta publikationer, som ”Sällskapet” överlåtit vid för­säljningen. För att man skulle kunna komma in i detta rum gjordes en dörr­öppning i väggen och en brygga över trappgapet.

Dörren till det nordöstra rummet låstes och ljudisolerades och det ombonades och försågs med en vitlimmad öppen spis, för att Magnus Larssons åldriga moder, Ingeborg Månsdotter, som bott hos sin yngre son några år, skulle få det så hemmalikt som möjligt.

 

 

Hon var född 1832 och blev änka efter Lars Anders­son på Kilen 1910. Då Anders Kilians, den äldre sonens, hustru Anna hade tbc, ansågs det inte lämpligt, att farmor bodde kvar hemma på Kilen, dit hon dock återvände ”för att få dö hemma”, vilket hände 1922. Farmors rum blev sedan jungfrukammare.

Vindsvåningen, som bildade liksom ett korsformat rum med armar åt alla fyra väderstrecken, hade 1916 inga inredda rum. I den norra korsarmen stod stora brödbord, där årsförrådet av hembakat tunnbröd, paltbröd och ärtbrod låg i stora högar, täckta med rena lakan. I den östra armen fanns utefter de båda väggarna djupa lårar, där det uppsorterade smutsiga linnet förvarades i väntan på halvårsbyken. I den södra armen inreddes o. 1920 ett rum, där Larsson bru­kade hålla till med sin målning, när det var för kallt att vara på vinden under glaslanterninen mitt på taknocken. Denna lanternin avlägsnades helt o. 1970, därför att det läckte in på vindsgolvet, och det var för dyrt att ersätta de uppruttna trälisterna kring glashuven. Under lanterninen var en plattform, dit man kunde klättra upp på en stege, och där man hade en vidunderlig utsikt över hustaken.

Källarvåningen innehöll rymliga förrådsrum, pannrum, kol- och vedkällare och en tvätt- och bryggstuga, som tycks vara helt intakt än i dag. Dar fanns en stor gammaldags bakugn, där man förr bakade minst en vecka varje höst, och en stor bykgryta med ångskåp att leda ut ångan. Den gamla sköljbassängen finns också kvar.

År 1924 skedde så den stora ombyggnad, som skulle ge ett par av Öster­sunds inredningsarkitekter möjlighet att visa lejonklorna. Magnus Larsson gav sin van arkitekten Erik Paulsson, ”Konst-Paulsson”, i uppdrag att göra en ny vacker inredning i bottenvåningen.

Erik Paulsson, född i Häggenås 1881, utbildad som möbelarkitekt vid Tek­niska skolan i Stockholm 1907—04, var en mångsidigt begåvad man med tusen järn i elden, inte minst fackligt, och han var en eldsjäl när det gällde att mark­nadsföra hantverk som kvalitetsprodukt, oavsett vilket område det gällde. Före utbildningstiden i Stockholm hade han 1900—01 haft anställning som ornamentsbildhuggare hos skulptör Olsson i Umeå, och några år efter studietiden hade han varit anställd hos Svensk Hemslöjd i Stockholm. Studieresor till Tysk­land och Frankrike 1908, till Tyskland, Italien och Schweiz 1910 samt till Eng­land, Holland och Frankrike 1922 gav honom internationella utblickar och kontakter. Sedan 1908 bedrev P. självständig yrkes- och affärsverksamhet. Vid den här aktuella tiden, 1924, var han styrelseledamot i Östersunds Fabriks- och Hantverksförening och ordförande i Sällskapet för Jämtländsk Konstkultur. År 1923 hade han övertagit Erik Alströms Handels- och Fabriks-Aktiebolag, som gått i konkurs under Alströms efterträdare. Firman fortsatte nu under nam­net Paulssons Möbler.

Hur dynamisk Paulsson än var kunde han inte hinna med allt utan måste skaffa sig medhjälpare. Som arkitektassistent anställde han en ung lovande för­måga, Axel Larsson. Denne var född i Torp i Medelpad 1898 och fick sin ut­bildning på Högre konstindustriella linjen vid Tekniska skolan. Liksom Pauls­son bedrev han studier utomlands. Efter anställningstiden hos P. blev han med­arbetare vid Svenska Möbelfabrikerna i Stockholm, där han kom med nya fris­ka idéer, som väckte stor uppmärksamhet vid Stockholmsutställningen 1930. På inredningsområdet blev han pionjär för den nya sakliga ”blonda” stil med udda möbler, som kom att bli känd som ”Modern Swedish”. Som möbelarkitekt är han representerad vid Nationalmuseum och Nordiska museet samt vid Röhsska museet i Göteborg. När han avled 1975 i februari, hade han en im­ponerande meritlista bakom sig.

Sitt första stora arbete fick Axel Larsson som sagt som Paulssons assistent vid ombyggnaden av den bruna villan på Strandgatan. Hans efterlämnade ma­ka, fru Brita Larsson i Stockholm, kommer mycket väl i håg, att hennes då­varande fästman arbetade med detta projekt. Tyvärr finns dock inte hans rit­ningar bevarade från ett så tidigt stadium av hans verksamhet. Inte heller har det varit möjligt att få tag på några ritningar av Erik Paulsson. Denne hade oturen att göra konkurs under depressionsåret 1932, varefter han avflyttade till Stockholm. Det torde nu vara omöjligt att göra boskillnad mellan vad som är Erik Paulssons och vad som är Axel Larssons verk av den nästan intakta in­redningen från 1924.

Asta Carlström var livligt intresserad av de spännande ombyggnadsplanerna och kommer väl ihåg hur man hade täta sammanträden i hemmet med stora byggnadsritningar som breddes ut på borden. Planeringen och det slutliga fär­digställandet måste ha tagit minst ett halvt år. Paulssons verkstäder kunde inte klara av hela beställningen utan mycket av den fasta inredningen, paneler, kasettak, stora dubbeldörrar och sådant, utfördes på Bodafors Möbelfabriker. De möbler, bord, stolar och länstolar, som specialritades för hallinredningen, gjordes dock på Paulssons verkstäder.

Vad utfördes nu under denna renovering? Den gamla innertamburen (a 2) fanns kvar, men målades i brunt med bibehållen panel. Dörren från tamburen till det sydöstra rummet (c) ersattes med vägg. Hela väggen mellan kontoret

 

Den fasta soffan i hallen (nyinredningen 1924).

 

(e) och den stora mörka hallen (b) revs ner, så att hallen blev vinkelformad (Se planen av bottenvåningen på s. 40). Dessutom flyttades ytterväggen på det gamla kontoret, nu hallen, ut i nivå med salongen och fick ett femluftsfönster, så högt uppe att en väggfast soffa fick plats under fönstret. I hörnen bredvid den väggfasta soffan sattes väggfasta hörnskåp, på östra och västra väggarna kompletterade med väggfasta bokskåp. På västra väggen i vinkel mot soffan placerades ett ”högsäte” med skulpterad överkant på ryggstödet. Till denna soffhörna ritades också stolar i en stramt egyptiserande stil (upptäckten av Tutanchamons grav hade åstadkommit en ”egyptisk våg”) liksom ett biblioteksbord och två länsstolar. Taket försågs med imiterade bjälklag. Väggarna hade som förut höga paneler med fyllningar, nu i italiensk rotvalnöt liksom den fasta inredningen och möblerna. Värmeelementen byggdes in i gallerskåp med skivor av brun marmor ovanpå. Bilderna nr 9 och 10 visar en del av den nya hallinredningen, dock är det ursprungliga möbeltyget, komponerat av Alex­ander Bergner i mustigt orange och rätt mörkt blått med motiv från Klövsjömässhakens foder, utbytt mot röd plysch. Färgsättningen i salongen (f) hade gjorts av Paul Jonze: väggfälten, vars förgyllda lister bronserades, fick en läcker rosafärgad nyans och mellanfälten en i harmoniserande violett.

På hallens östra sida, där den gamla väggen varit, byggdes en öppen spis, gjord av handölstäljsten (se bild 6) och skulpterad för hand av en av Paulssons duktiga medhjälpare, skulptören Fjellström (förnamn okänt).

 

 

Det stora rummet med burspråk mot Strandgatan förvandlades till en rep­resentativ matsal, med paneler och kasettak av ek i mellanbrun färg. Den gamla blåa kakelugnsbyggda öppna spisen ersattes med en stor öppen spis i Gripsholmsmodell, också den i täljsten och även den skulpterad av Fjellström. Till väggarna hade beställts en damast från Belgien i naturfärgat linne. Den monterades dock inte upp förrän 1930. I stället målades väggarna antikgröna ovanför ekpanelen. Dubbeldörrarna till serveringsrummet var skulpterade med ett symbolmotiv i varje ruta liksom verandadörrarna. Dessa symboler var av ikonografiskt vanliga typer: evighetstecken, lyckotecken, solsymboler osv. (se bild 11). Förändringarna i de övriga rummen och köket inskränkte sig till ommål­ning, rostfri diskbänk (plåten måste svetsas med skarv, så nytt var det med rostfritt!) och nya tapeter. 1930, då salongen blev radiorum, fick den och sam­tidigt sydöstra rummet nya parkettgolv.

Erik Paulsson berättade många år senare för Gunnar Hellqvist, som nu bor i denna våning, att han med berättigad stolthet, som förstärktes vid ett åter­seende, fortf. ansåg denna inredning vara en av sina vackraste.

Magnus Larsson ville liksom Alfred Thuresson ”bo som folk”. 1935, elva år efter den stora ombyggnaden 1924 hade han flyttat därifrån, från Strandgatan, från Östersund för att bo året om på landet. Då kom det tillbaka, det smy­gande ryktet om Strandgatan 6 som ett hus som förde otur med sig. Det gick illa för alla som bott där! Jaså, sa folk, dom kunde inte bo där längre, Lars­sons heller. Det spökade förstås för svårt! Tänk på alla ”jungfrur” som inte

 

 

vågat stanna kvar i tjänsten för spökeriets skull! Den vita damen! I ett så ge­diget trähus som den bruna villan knakade det onekligen litet extra i trappor och väggar vid temperaturförändringar särskilt vintertid.

År 1936 ändrades huset till två lägenheter och det tillkom ett extra enkelrum med pentry på vinden, förutom det rum som redan fanns där. För att nå de övre våningarna ombyggdes den östra balkongen och förstugubron till ett trapp­hus ända upp på vinden. Innertrappan togs bort och där trapptoaletten var gjordes ett badrum. Källartrappans nergång blev toalett. Köket moderniserades helt. Men på det hela taget verkar den Paulsson-Larssonska inredningen märk­värdigt fräsch och intakt.

I den övre våningen märks ombyggnaden mer. Där har ”farmors rum” bli­vit kök. Liksom i undervåningen har hallen fått en vinkelarm: det är ”trapprummet” som fått väggen mot hallen utslagen och försetts med ett brett fön­ster. Som tidigare nämnts har den blå kakelugnen hamnat i hallen. Balkong­rummet mot väster har fått parkettgolv och en modern öppen spis i st f den vackra jugendkakelugnen. Huset i sig självt är alltså inte så förstört som malicen säger. Däremot är den förändring omgivningen genomgått närmast kata­strofal.

Det hela började eg. med att hörntomten vid Köpmangatan bebyggdes. Där låg ännu på 1920-talet ett gammalt timmerhus, som ansågs eller troddes vara Onkel Adamsgården. I ”Gamla Östersund i bilder” finns det avbildat och betecknas som regementsläkaren P J Afzelius’ gård. På 1930-talet byggdes på den­na tomt, Köpmangatan 20, ett tegelhus, som nu ingår i den otympliga huskropp som utgör Landsstatshuset.

 

Huset i nuläget.

 

Direktör C J Hellqvist, som 1945 köpte den bruna villan av Magnus Larsson, lockades eller tubbades att sälja övre hälften av dub­beltomten mot Köpmangatan till Länsstyrelsen. Då förstördes allén mot Köp­mangatan. År 1953 sålde C J Hellqvists sterbhus huset till staten under expropriationshot. Efter detta följde stympning av tomtområdets planteringar, och den del av tomten som utgjordes av stadens överskottsjord mot Strandgatan togs i anspråk för breddning av gatan i samband med tillkomsten av trafik­apparaten till den nya Frösöleden. Träden på den vackra Esplanaden hade skattat åt förgängelsen redan 1941. Alfred Thuresson skulle vända sig i sin grav, om han fick se hur den vackra småstadsbebyggelse, som han och hans generation lämnat i arv, förstörts. Men förhoppningsvis kommer den moderna teknikens hus inte att klara sig mer än c:a 50 år. Sedan är det dags för rivning av det nya fula och restauration av det gamla så gott det går. Eja vore vi där!

 

Ur Östersunds stadsarkiv

Fortsättning av Borgerskapets protokoll, tolkade av Landsarkivets tjänstemän.

 

Publiceringen av Östersunds äldsta kommunala protokoll började i Gamla Öster­sunds Årsskrift 1947. Angående utgivningen meddelades i Årsskriften 1951 bl.a. föl­jande: ”Principerna vid utskrivandet ha varit att diplomatisk noggrannhet eftersträ­vats, ehuru den icke alltid varit möjlig att helt uppnå, när det gäller Permans delvis stenografibetonade handstil, där särskilt ordsluten sällan äro helt utskrivna (se bild i årg. 1947, sid. 20). För att inte göra texten onödigt tröttsam att läsa har den nor­maliseringen vidtagits, att ringar och pricker över å, ä ö tillagts, där det är oomtvistligt att dessa bokstäver avsetts. Normaliseringen av stora och små begynnelsebokstäver har däremot icke gjorts, och likaså har förlagan följts ifråga om ords uppdelning resp. sammanskrivning, ehuru det kanske icke gått i alla fall. Bokstäverna I och J ha nog i en del fall behandlats som en och samma bokstav.”

Denna trohet mot de konceptartade och svårlästa protokollen har vållat både ut­givare och tryckeri mycket merarbete utan att vara läsarna till stort gagn. Utgivarna avser därför att nu varsamt fortsätta normalisering och modernisering utöver de 1951 dragna gränserna. Stavningen kommer även i fortsättningen att i huvudsak följa ori­ginalet, men vokaliskt j återges med i (t.ex. originalets ”jnnevonare” tryckes ”innevonare”). För att underlätta läsningen kommer interpunktion, bruket av stora bok­stäver och uppdelning resp. sammanskrivning av ord att anpassas efter textens inne­håll.

Det i Årsskriften 1974 publicerade protokollet från den 5 november 1825 är det sista i volym AI:1 av Borgerskapets protokoll, som förvaras i landsarkivet. De proto­koll som nu står i tur att publiceras ingår i volym AI:2, vars sidnumrering torde vara en direkt fortsättning från volym AI:1, fastän bladförluster har åstadkommit en lucka i nummerföljden.

Nov 26 Hattmakar . ..
mamsell Lind . . . .
för 1825 me . . .

Dec. 6 Emotogs Kongl. Befallningshafd Comunicatjon på Hr. Fäldtcamer Bergers ansökning om någon gratificatjon för haft besver med
Stadscassaräkenskaperna. Hwar öfver de äldsta afgaf sitt utlåtande
d. 7 i sama månad med afslag.
Likaledes inkom Hr Majorn örbom inlaga till Konungl. Befallningshafv att befrias från Titel af Contingentborgare, men med d 7 Decemb Rättighet drifwa sin fergerirörelse i Slandrom, vilket äfven de besvarade äldsta bllligade, då Hr. Majorn upfyller sina skylldigheter så till dessa 3:e staden som Kongl. Maij:st och Kronan för denna Färgerirörelse. Äfven afgafs utlåtande på Conting. Borgaren Ol. Sellin ansökning att befrias från denna borgerliga Rörelse, Hvilket de äldsta medgaf, då han upfylde alla onera så till staden som Kronoutlagor till detta årets slut.

Pag. —  ansökning om Bell
. . . . inrättande i öfra rumen i prästbygningen.

Stadens äldsta medgaf nyttan till Landcasterschola inrättande, men kunde icke tillstyrcka några medel af Ståndcassan innan den länge tilltänckta Stall och fähusbygningen å Prästgården efter idag uprättadt förslag blifvit wärkstäldt, äfven att den landmäterförättning af T. Tidström efter Räkning fådt sin dehlliquid.

Pag. 886 3. Stadscass Rödéen emotog af T Ekman omhänderhafde Reversser och Handlingar, och tillika framlades för de Äldste influtna medel under hans tjenstetid bestigande sig till Rdr 45.35.5 Rgs äfven som en räkning af Snick Sundström för gjordt arbete i Kyrckan warmed han godtjorde sin skuld eft. M. Permans Deb. med Rdr 9—32 sk. Rgs som uptagen i öfra summan. Tillika framlemnar S. Perman den af T Krook emotagna Renta med Rdr 9.20 Sk. B:o samt af Hufvudsumman Cont: Rdr 48.24 sk. B:o med Revers på Rdr 40 B:o samt skuldsedel af T Wedin stor Rdr 67. 4 sk. 11 rst B:o — — — Ränta. Äfven ingick skuldsedel af Timerm. Harman på den undfängna Tomten Rdr 6—32 sk B:o.

4. anmärkning var gjord för 1823 och 1824 pä debetering dels för litet dels för mycket.

5. Wedin ätog sig holla Ståndwakt nästa Marknad.

6. uplästes Past Ocklinds anmärckningar vid sin Löhns fördelande:
Borgerskapet önskade han kunde skjälf upbära efter denna antekning upläst d 15 December.
Sam Perman, A. Holmberg, P. Wallberg, E. Stadin, J. S. Biberg, O. Lindström,, N. Ol. Rödén, Eric Moberg, J. Wedin, E. G. Thelberg, Anders Ocklund, J. S. Biberg.

Pag. 887 1825
Decemb. d. 21 war Samanträde med de äldsta att betalas 4de afbetalningen på M. Permans utgifna skuldsedlar — tillika med Stadspredicantens Löhn för 1825.

1 :m upgaf Hr Stadscass: Rödéen att Garfv. E. G. Thelberg inkomit med sin Revers till utbyte mot dess faders utgifna (1815 d 25 Aug) skuldel på Rdr 33.16 sk. med uplupen ränta tillsamans stor Rdr 56 Rgs.

2:o Nämde Smed. Lindström och Fjellman att vad Brandwakten widkomer önskade de rättvist att då nya Tomterna ännu är obebygt borde de befrias derföre afgiften flera än den tomt han bor uti.

3. uplästes Konungl. Befalln. Hafd brefv till Borg. Ordförande om afskrifning för utgifna medel till Riksdagsfullmagerna8) från 1800 till och med 1823 med mera. Tillika att af ständscassan inflytande medel få godtjöra Landtm. förättning i Odensala och Stallbygnaden å Prästtomten. waraf idag Perman utagit för Landtm Rdr 32.32 Banco — — Till Biberg för maten Rdr 6—32 för dagsverk på förättning där Pehr Ersson och Ol. ödbom bekom till betalning med Rdr 1 6 sk. Banco vardera.

4. Idag influtit genom Stadscassörn Rdr 42.34.8
………………………………  ……noch inkom 32.
…………………………………………….  ………43.18.8

Upläst och godkändt intygas
Samuel Perman, Eric Moberg, Ol. Lindström, Eric Fjellman, Jonas Wedin.

Pag. 888») 1826
Februar d 11 war de äldsta tillsamans att öfverse nedanståände Stads och Ståndcassans intrader i Contanter.

1:m aflefvererade apoth Perman till Cassan sin redogörelse enligt Räkning på Medel som varit honom anförtrodde, bestigande sig till Rdr 143—32 Sk Banco —. NB obserwerades att Hr Comiss Ekman war efter öfversigt på balance med Rdr 1.25.10 rst Rgs som de äldsta ansågo kunna för hans hafda beswär få wara godtjorda.

2. Betalte Hr Postmast Granström för 1823 et 1824 års Stadscasseafgifter efter Debetsedlar Rdr 4-14-10 rst Banco.

3to Nedlades i Kistan Contanter Rdr 69. 8 sk Banco jämte T Rödeens Reversal

4. antogs till nycklarnas förvarande vid Cassan Hr Hand. Stadin och Garfvaren E. G. Thelberg som nermast boände —

5. Till utgifters bestridande beslöts att Hr Stadscassörn Rödéen skall inneholla efter sin speciflcatjon på influtna medel dels under marknan samt vad mera promorian inneholler bestigande sig till Rdr 66.24-6 rst Rgs

6. Beslöts att Antcprenadauctjon skulle utlysas från Predikstolen i morgon om upsättande och inredande af Fähusbygnaden på Prästgården i wår, för billigaste pris, NB med Cautjon, man får upfyllande.

7. wid upläsande af Subskribtjonslistan på Qvarnbygnan woro 23 personer nervarand af dem som skrifvit under
upläst och ärkännes af
Sam Perman, E. Stadin, J. Wedin, C. E. Granström, P. Wallberg, J. S. Biberg,, O. Lindström, E. Moberg, E. G. Thelberg, Ad. Holmberg.

Pag. 889 1826
d 11 Februar emotog J. Wedin Brandvagtslistan för att gjöra utdrag till indrifning —

d 11. Tillkännagafs att Dagsverkskarin Hagberg ärböd sig efterträda Brandvakten Holmberg med samma vilkor och Löhn, som beviljades. Hagberg börjad ropa Brandwackt d 20 Januar •—

1826 Mart. d 28. woro de Äldsta samlade för att öfverse så vähl influtna Medel sedan sista samanträdet som under denna Marcknad med mera.

1:mo. uplästes Marknadslistan för Gregoricmarknan detta år och war influtit Ståndpänningar Contant Rdr 123.32 sk. Stånd imillan Marcknera Rdr 17.24 för Uplag Rdr 14-18. Ståndwagt Rdr 74-16 ang. markn. sk och den Rdr 1-Rgs som woro obetalte för Sundsten 16 sk Norberg 16 sk Thunström 6 sk antekning å Listan bör afskrifvas — NB dubbelt men för Hr Rådm. Sellstedt bör medlen infordras äfven hadde influtit de ä förra Marknadslistan Resterande Weijnbergs 1 Rdr 29.13)

2:d wid upläsande af ofvanstäände inkomster föreslogs att staden skulle åtaga sig genom Stadsmedlen upbyggande af den påbegynte Qvarnen, men som enhälligt afslogs; Likvähl med bifall att om Hr Doct Rissler wille Låna dässa medel till sama behofv honom först skulle ärbjudas.

3:t alla gamla skulldir sä för M Pcrman som T Wedin tid, böra genast indrifves medelst Restlängd och ansökning hos Konungl. Befallningshafvan skje med uttryckcligt åläggande att genast betala eller förklara.

Pag. 892 4. wid efterfrågan hos Stadscassörn om de influtna Medlens aflämnande, svarade han att han icke nu hadde räknmg el contanter på wad han utgifvit, som de äldsta misstyckte, men lofvade Rödéen då Kyrckorådet skulle nu om Lördag d 1 Aprill samlas då hafva räkning och Contanter för hela sin upbörd. Hvilket de äldsta medgaf med Ja

Herr Fältcamreraren Berger
Tullinspect. Holmberg
Postinspect. Granström
Regementsskrifw. Biberg
Handl. Söderberg
Dito Hedin
D:o Stadin
Wagnmak. Moberg
Smeden Lindström
Skräddaren Wallberg
Garfwaren E. G. Thellberg

Östersund d 7:de Dec. 1825
Samuel Perman, Herr Major Örbom, Borgaren Sellin

Vänd om papperet.

Pag. 884: För Jungfru Strömstedt Banco Rdr sk. r. föreslås 5 • Summan är rigtigt föreslagen
J. Wedin, E. G. Thelberg, A. Holmberg, P. Wallberg, J. S. Biberg,, C. E. Granström

Östers d 7 Decemb 1825
Sam Perman

 

Årsmötet 1974

 

På sedvanlig dag, den 23 oktober, ägde Föreningen Gamla Östersunds 51- årsmöte rum i Stadsfullmäktiges f d sessionssal i Rådhuset, till trängsel fylld av närmare hälften av föreningens 434 medlemmar. ”Vi inom styrelsen har funderat på att det kanske är dags att byta till en större lokal, men samtidigt är det svårt att bryta en gammal tradition. Vartenda årsmöte, utom ett, har vi haft fullmäktigesalen som mötesplats sedan 1930”, sade ordf. Åke Jansler i sitt hälsnings- och inledningsanförande, i vilket han också kunde hälsa 21 nya med­lemmar välkomna.

I styrelseberättelsen, som föredrogs av sekr. Åke Wisvall, redogjordes som vanligt för alla de gåvor, som skänkts föreningen, massor av gamla fotografier och vykort, böcker, såsom en telefonkatalog från år 1904, nakterhuset (ej ak­terhuset som det uppgavs i en av stadens tidningar!) till den gamla pråmen ”Staden I” osv. (Se närmare bihanget till årsberättelsen!)

Vid årsmötet avgick f rektor Anton Svensson ur styrelsen efter att ha varit med i den i 12 år. Han utsågs till föreningens femte hedersledamot. Denna hedersbevisning var jämväl ett tack för den långa tid som han verkat som redak­tör för årsskriften samt för hans hängivna och kunniga arbete för ”gamla Ös­tersund”, manifesterat främst i hans överväldigande fotografiska dokumenta­tion. I Anton Svenssons ställe invaldes Nils Uhlin i styrelsen. I övrigt blev det omval, frånsett att Hans Jacobsson, årsskriftens redaktör, ersatte Uhlin som styrelsesuppleant.

I likhet med vad som förekom vid de två föregående årsmötena höll en an­nan hedersledamot, arkitekt Robert Berghagen, ett brandtal, som gick ut på att alla måste hjälpa till att söka bevara så mycket som möjligt av den gamla be­byggelsen i Östersund. Speciellt efterlyste han en plan för bevarandet. En så­dan uppgjord av sakkunnigt folk, t ex sådana från arkitekthögskolan, skulle givetvis kosta en del, men en sådan plan skulle nog löna sig i längden. Om man satte i gång med bevarandearbetet nu, kanske ett resultat skulle kunna föreligga vid tiden för stadens 200-årsjubileum.

Efter årsmötesförhandlingarna höll läroverksadjunkt Hans Jacobsson före­drag om ”Två framstående rektorer vid Östersunds läroverk”. Det handlade om rektor Jonas Nordqvist, som började sin rektorsbana 1833 vid Frösö skola och som sedan blev den förste östersundsrektorn, i och med att Frösö skola flyttade till staden och ombildades till elementarläroverk. Den andre rektorn, som skildrades i föredraget, var Carl Axel Hägglund, rektor vid Östersunds läroverk 1888—1918. Den intresserade hänvisas till föredragshållarens bok ”Sapientia Duce. Östersunds elementarskola och läroverk 1847—1947”, kap. I o. II samt kap. XII, från vilka det huvudsakliga innehållet i föredraget ta­gits. De allra första exemplaren av boken förelåg och uppvisades årsmötesdagen. Nämnas bör, att en av rektor Hägglunds söner, f d lantbrukaren Erland Hägglund, Vike, Rödön, som genom muntliga meddelanden berikat framställ­ningen av sin fars historia, var med och åhörde föredraget.

Sedan det eg. årsmötet avslutats samlades över 100 av de närvarande till supé i Hantverksföreningens lokaler i f d Kafé Temperance. Vid kaffet efter supén kåserade Sven O. Persson, Jämtlands företagare nummer ett, om sina upplevel­ser som pojke på och invid Nytorget i Östersund (nuv. Gustav III :s torg). Man fick genom kåseriet en levande och roande bild av livet på och miljön kring torget: Bengt Banke med sin tjur Putte (kåsören läste upp en visa som denne herre skrev då han ansåg sig illa behandlad), stallarna för de många marknadsböndernas hästar, kafé Svea, marknadsevenemangen med gungor, skjutbanor och framförallt cirkus. Den store idolen var Brazil Jack, en stilig karl med långt hår. En gång återstod av hans cirkus endast en häst, men med hjälp av Sven O. Persson och hans pojkkamrater lyckades Brazil Jack i alla fall få till stånd en ”wild west show”. En som verkligen fångades av cirkus­livet var den sedermera så kände Harry Söderman. Han följde helt sonika med cirkusen till nya platser och avvek till sin moders förskräckelse från staden.

Själva torget såg på den tiden (o. 1910) helt annorlunda ut jämfört med nu. Det var närmast en stenöken med några popplar planterade på en av sidorna.

I slutet av sitt med stort intresse och bifall mottagna kåseri, av vilket ovan­stående referat tyvärr endast ger en blek bild, berättade Sven O. Persson om hästhandlaren m m Erik Jacobsson från Odensala. Inte minst roande var histo­rien om hur den klipske Erik Jacobsson som konfirmand fick stå tillbaka för två av sina kamrater, som blev etta och tvåa, medan han själv blev trea, och om hur han reagerade på denna orättvisa. Ettan var en pojke från Kläppe, vars far hade hjälpt prästen med getmjölk till dennes lungsjuka dotter. Erik Jakobs­son skyllde därför sin lägre placering på ”getdjävuln från Kläpp”.

Som vanligt vid Föreningen Gamla Östersunds fester löstes en del andra be­rättares tungor. Tiden för uppbrottet var dock tyvärr inne.

 

FÖRENINGENS FUNKTIONÄRER 1974—1975

 

Ordförande:
v. Ordförande
Sekreterare:
Skattmästare:
Övr. styrelseledamöter:
Borgmästare Åke Jansler
Kanslichef Lennart Edström
Överstelöjtnant Åke Wisvall
Direktör Anders Lundvall
Överste Rolf Kjellin
Advokat Frans Victor
Häradsskrivare Nils Uhlin vice sekr.
Styrelsesuppleanter: Läroverksadjunkt Bertil Nilsson
Läroverksadjunkt Hans Jacobsson
Rådman Lars Herlitz, klubbmästare
Intendent: Häradsskrivare Nils Uhlin
Revisorer: F. d. Bankkamrer Olof Nilsson
Kamrer Hans Alftrén
Revisorssuppleanter: Disponent Elis Sundström
Kamrer Alfred Ahlström
Redaktionskommitté: Läroverksadjunkt Hans Jacobsson, ordf., redaktör
Tekniker S. Gunnar Svensson
Major Lennart Westerberg
Museinämnd: Borgmästare Åke Jansler, ordförande
Läroverksadjunkt Bertil Nilsson
Överstelöjtnant Åke Wisvall

 

Årsberättelse 1974

 

Styrelsen för Föreningen Gamla Östersund får härmed avgiva följande be­rättelse över verksamhetsåret 1973—1974.

Föreningens årsmöte hölls som vanligt på stadens födelsedag den 23 oktober i ”stadsfullmäktigesalen” i Rådhuset.

Lördagen den 27 oktober 1973 samlades medlemmarna med damer till ju­bileumsmöte med supé i Österängsskolan. Vid detta samkväm hade även med­lemmar i Kvinnliga föreningen Gamla Östersund inbjudits deltaga.

Vid årsmötet besöktes Stadsmuseet av 35 st medlemmar, som samtidigt titta­de på den separata minnesutställning som anordnats med anledning av före­ningens 50-årsjubileum. Från den 23.10 fram till den 3.11 besöktes denna ut­ställning av 544 personer.

Stadsmuseet har under verksamhetsåret icke varit öppet för allmänheten. På grund av omdisponering av förrådsutrymmen i museets källarvåning flyttades där förvarade saker upp i utställningsvåningarna, som därigenom ej kunde öpp­nas för allmänheten. I mitten av augusti blev förrådsutrymmet klart. Golvytan är mindre än tidigare, men genom att hyllkonstruktionen går på räls, har unge­fär 125 hyllmeter erhållits. Vidare har nedgång till källaren ordnats genom att en trappa har öppnats från nedre utställningsvåningen.

I skrivelse 12.12.1973 till kommunstyrelsen i Östersund har styrelsen enträget vädjat till Östersunds kommun att fatta beslut och vidtaga erforderliga åtgär­der för bevarande av de sista resterna av den gamla bebyggelsen vid Strand­gatan och Köpmangatan.

Till Föreningen Heimbygda har ur Linda Olséns donationsfond under året såsom gåva överlämnats 15 000 kr att användas för Stadskvarterets iordning­ställande i Fornbyn Jamtli. Därmed har ur fonden utgått sammanlagt 45 000 kr för detta ändamål.

Föreningen har även under det gångna verksamhetsåret låtit fotografera en stor del av de fastigheter i Östersund, för vilka rivningslov sökts, i den mån föreningen icke tidigare ägt fotografier av dessa fastigheter. Bevakningen av rivningsobjekten har även detta år utförts av fotografen Viktor Lundberg. Den­ne har fotograferat även ovannämnda minnesutställning samt Tullkammarens interiör, före renoveringen.

Rivningslov har begärts för bland annat följande fastigheter:

12.11.1973 Lasarettet 1
24.04.1974 Slakteriet 3, Prästgatan 58
06.02.1974 Borgmästaren 5, Köpmangatan 54 (gatuhus)
06.02.1974 Borgmästaren 6, Köpmangatan 56 (gatuhus)
13.02.1974 Stg 1003, Hantverksgatan 7 och Grundläggargränd 4
13.02.1974 Sippan 1, Brunflovägen 7
21.05.1974 Borgens 1 och 2, Prästgatan 20 och Stortorget 7
05.06.1974 Björken 10, Brunflovägen 41.

Erhållna gåvor under verksamhetsåret redovisas i bilaga A.

Intendentskapet har under verksamhetsåret skötts av B Nilsson och N Uhlin. Jägmästare Torsten Carlsson har hjälpt till med bl a katalogisering av böcker och fotografier.

Föreningens årsskrift — den trettiosjunde — utdelas vid årsmötet. Som redak­tionskommitté har fungerat adjunkten Hans Jacobsson, rektor Anton Svensson, majoren Lennart Westerberg och teleteknikern S Gunnar Svensson.

På Samuel Permans grav har på årsmötesdagen nedlagts en krans.

Under året har följande medlemmar avlidit:

09.11.1973 543 Distriktschef Leander Ohlsson
29.11.1973 443 Löjtnant Erik Hagberg
14.12.1974 218 överste Georg Gardin
18.12.1973 435 Köpman Harry Norenius
28.12.1973 74 Köpman Gustaf Ågren
15.01.1974 235 Köpman Olof Axel “Ersa” Ericsson
27.01.1974 568 Direktör J O Westvall
31.01.1974 549 Landsantikvarie Lennart Björkquist
23.03.1974 321 Bankvaktmästare Viktor Lundmark
23.05.1974 357 Direktören Erland Sundström
28.05.1974 299 Rådman Albin Lindeberg
20.06.1974 588 Provinsialläkaren Torsten Suwe
26.06.1974 243 Avdelningschef Olof Lindgren
29.06.1974 202 Bankkamrer Waldemar Medin
17.08.1974 336 1 :e drätselbokhällare Sven Wall
30.08.1974 708 Byrådirektör Thore Manneby
02.10.1974 210 Stationsinspektör Sven Rohdén
08.10.1974 729 Ingenjör Folke Myrin

Vid föregående årsmöte invaldes 15 nya medlemmar i föreningen. Medlemsantalet utgör för närvarande 434 (före årsmötet).
Styrelsen har under året utgjorts av följande personer:
Ordförande: Borgmästare Åke Jansler
Styrelseledamöter: Direktören Anders Lundvall, skattmästare
Kanslichef Lennart Edström, v. ordf.
Överstelöjtnant Åke Wisvall, sekr.
Överste Rolf Kjellin
Advokat Frans Victor
Rektor Anton Svensson
Styrelsesuppleanter: Häradsskrivare Nils Uhlin, v. sekr. och intendent
Adjunkt Bertil Nilsson, intendent
Rådman Lars Herlitz, klubbmästare
Revisorer: F. Bankkamrer Olle Nilsson
Kamrer Hans Alftrén
Revisorssuppleanter: Disponent Elis Sundström
Kamrer Alfred Ahlström
Beträffande föreningens ekonomiska ställning och räkenskaper hänvisas till revisionsberättelsen.

Östersund den 23 oktober 1974
Åke Jansler

 

BILAGA A.

Förteckning

över under verksamhetsåret 23.10.1973—22.10.1974 influtna gåvor.

 

Arkitekt Robert Berghagen, Stockholm: 2 st fotografier av gamla Frösöbron (träbron) (21X14 cm) foto: Tora Pettersson. 10 st fotografier
(monterade på 5 st A4 ark) med motiv från Östersund.

Målarmästare Olle Björk, Östersund: Östersunds Fabriks- och Hantverks­förenings Porträttmatrikel år 1923 med anledning av föreningens 80-åriga till­varo.

F. Kommunalarbetaren Karl Dahl, Östersund: 5 st fotografier. 1913 års kon­firmander i Östersunds kyrka. Fastigheten Repslagargatan 3 (nuv. Rådhusg. 5) under uppförande omkring år 1905. Slåtterarbete på stadsgården i Odensala omkring år 1913. Vägarbete vid Trekanten, Lägden, omkring år 1932. Rege­mentsmöte i Lockne år 1922, I 23.

Förrådsmästare Jan Eliasson, Östersund: Nakterhus som tillhört pråmen ”Sta­den 1”. Höjd 36 cm, mässing. Kompasscertifikat daterat 23/1 1946. Ramat och glasat fotografi (37X32 cm) föreställande stenkrossen i kv. Mullvaden år 1920 med personal. Alla namngivna.

Fru Mia Englund: Gruppfoto (29X23 cm) föreställande grundläggare K. Englunds familj år 1897. Böcker: Strömgren: Industri och hantverk i Jämtlands län 1939. Östersunds historia del I 1786—1862 (häftad). AB Jämtlands Folk­banks minnesskrift till 75-års jubileet 1949. O. J. Näslund: Flottningsteknik. ”Vem är det” ÖP:s veckoserie av jämtgubbar och rim, del 2 år 1923.

Glasmästare Roland FermÖstersund: Ramat och glasat foto av ”Joffa” Karl Josef Nilsson (30X39 cm).

Köpman B. Hagsäter, Östersund: Jämtlands läns möbelhandlareföreningsprotokoll och kassabok åren 1931—1941.

Fröken Carin Hermansson, Brunflo: 3 st fotografier (vykort) från Flickskolan i Östersund år 1913.

Jämtlands Folkbank, Östersund: Jämtlands Folkbank 100 år. Minnesskrift av Per Nilsson-Tannér.

Kamrer Helge Kjellin, Vällingby: Fotostatkopia av sid 4 Tidningen Upsala 28/11 -22 ”Den gamle rektorn hyllas. G. A. Hägglund 70 år”. Foto av teologie doktorer vid Linnéfesten i Uppsala.

Överstelöjtnant Lennart Kjellman, Östersund: 4 st fotografier, varav två från järnhandlare G. Lundholms sommarställe i Lugn vik med sammanlagt 17 per­soner namngivna (10,5X14,5 cm). Ett fotografi (8X9) från Lundholms gård, Repslag. 8. Ett fotografi (vykort) från Nordiska skidspelen 1913 å Frösön.

Kvinnliga Föreningen Gamla Östersund: Kakelugnsskärm 114X59 cm. Träsnideriarbetet utfört av bildhuggaren Pål Pålsson. Sömnaden förfärdigad hos Ellen Paulssons tapisseriaffär. Ramen i ek. Bakstycket med zinkplåt.

Carl-Fredrik Langeén, Wendela Langeény Elin Söderström /. Langeén, Märta Alsén /. Langeén, Gustaf Langeén, Maria öste /. Langeén, Elisabeth Wrangel f. Langeén: Ramad och glasad tavla (50X60 cm). Litografi av Johan F. Lang­eén föreställande överlantmätare F. C. R. Langeén.

Rådman C. G. Lindelöwy Östersund: ”Tal om de fria konsters värde och nytta” av C. F. Adelcrants 23/7 1757 med svar av Pehr Wargentin (48 sidor).

Sjökapten Olle Lindgren, Örnsköldsvik: Fotoalbum med 32 bilder från Ös­tersund och Jämtland (foto Tora Pettersson) 24 st 20X13 cm och 8 st 10X16 cm. 2 st födelsedagsböcker från år 1883.

Direktör Albert Lundvall, Göteborg: Jämtlands tidning nr 86 B. En min­nesskrift vid 50-årsjubileet 1895.

Direktör Anders Lundvall, Östersund: 3 st tidningsurklipp, 19 st namngivna personfotografier (6X9 cm), 4 st namngivna personfotografier (10,5X14,5 cm). 1 st foto av residenset (16X22,5 cm). 1 st aktiebrev i Gusta Stenhuggeri. 1 st aktiebrev i Östersunds Badhusaktiebolag. 1 st aktiebrev uti Sällskapets För­lagsaktiebolag i Östersund. 3 st vykort (Badhusparken, Frösöläger). 2 st reklam­tryck: ”När får Östersund ett förstklassigt hotell?”. Historik rörande Träd­gårdsodlingen i Jämtlands län 1929. Matsedel från utställningsrestaurangen Hov den 8 juli 1920. Andelsbrev och stadgar uti föreningen Östersunds Folk­park år 1906. Tidningsurklipp Allers Familjejournal angående Axel Karlsson- Brodda ”Karlssons-klister”. Förvaltningsberättelse år 1944 för fastighetsaktie- bolaget Handelsmannen. Kassabok från Thilde Lundvalls mjölkaffär, Präst­gatan 9, åren 1896—97. Godtsköps-Resekarta n:o 1 öfver Sverige år 1883. Bud­bäraren, evangeliska fosterlandsstiftelsens tidning april 1869. Porträttmatrikel år 1923 med anledning av Östersunds Fabriks- och Hantverksförenings 80- åriga tillvaro.

Överstelöjtnant Herman Lövsund, Flen: 1 st fotografi från Gamla Kyrkan mot Frösön (12X18 cm). 2 st vykort från utställningen år 1920. 1 st vykort från I 23 :s övningsområde mot Frösön år 1920.

Fru Maja Malmquist, f. Uhlin, Stocksund: Saxon: Jämtland och Härjedalen från äldsta tider till våra dagar, år 1912.

Kapten Allan Malmqusit, Stocksund: Jämtlands Travkörningssällskaps jubi­leumsskrift 1832—1932.

Dist.åklagare Nils Nohlman, Uppsala: Festmarsch tillägnad Föreningen Gam­la Östersund av W. Nohlman.

Fru Daga Norenius, Östersund: Köpehandlingar angående Östersunds barnko­lonier i Åsa år 1920.

Herr Åke Oden, Stockholm: Särtryck ur Postryttaren 1973: ”Storsjöpost”.

Bokhandlare O. Pagels, Östersund: 5 st gamla vykort från Östersund. 1 st nytt färgband till FGÖ:s skrivmaskin.

Ing. Åke Pellving, Östersund. Förslag till vatten- och avloppsledningar å tomten nr 62 uti Östersund (ritning). Tomten nr 126 Storgatan (ritning). Sta­tens banvaktstuga nr 1662 (ritning). Herr Eliassons gård nr 16—156 Köpman­gatan (ritning). 6 st anmälningar över indragande av vatten och avlopp år 1893.

Byggnadschef Göran Stigenius, Östersund: Ramat och glasat fotografi från Gamla Kyrkans torn år 1860 (18X24 cm). Fotografi från stensättningen av Rådhusplanen på 1930-talet (19X30 cm).

Redaktör Knut Svedjeland, Östersund: 80 st fotografier med motiv från Ex­po Norr, Sporthallen, John Ericssonsskolan och Travbanan.

Köpman Bror Svensson, Östersund: Antecedentia om firman Bröderna Svens­son, Östersund och grosshandlare Olsson.

Tekniker Gunnar Svensson, Östersund: Byordning för Jemtlands län 1822.

Rektor Anton Svensson, Östersund: Ramad och glasad tuschteckning av Torger Saether (33X26 cm) 1956. Motiv: Poppelallén, Strandgatan, på 1930-talet.

Herr Karl-Erik Uddegård, Östersund: Rikstelefonabonnenter del VI, januari 1904. Fotografi (17X23 cm) personalen vid fraktgodsexp. i Östersund vid slutet av 1920-talet med åtta namngivna personer. 17 st personfotografier med namn.

Häradsskrivare Nils Uhlin, Frösön: 5 st färgfotografier från Föreningen Gam­la Östersunds utställning med anledning av 50-års jubileet (9X13 cm). Trä­skiva 29X33 cm som ingått i ett skrivbord tillverkat av snickare O. M. Berg­man i Östersund 1888 för Läroverket i Östersund. Enligt bläckskrift på trä­skivan var bordet tillverkat i Uhlins verkstad i januari månad.

 

Revisionsberättelse

 

Undertecknade, utsedda att granska räkenskaperna för Föreningen Gamla Östersund för tiden 1 oktober 1973 till 30 september 1974 få härmed efter fullgjort uppdrag avgiva följande berättelse:

Tillgodohavande 30.9.1973……………………………. ………………….25 211:85

Inkomster:
422 st betalda årsavgifter……………………………….. 5 074:—
Sålda böcker, skrifter etc………………………………… 1 215:50
Räntor ……………………………………………………………1109:— ……..7 398:50
Tillgodohavande och inkomster Kronor……………………………….. 32 610:35

Utgifter:
Årsskriften…………………………………………………. 12 228:50
Årsmötet ……………………………………………………..3 410:65
Trycksaker, annonser, porton etc ……………………1 227:15
Uppvaktningar……………………………………………….. 512:50
Kontorsutensilier m. m……………………………………. 612:60
Minnesutställningen…………………………………….. 1 101:—
Skatt…………………………………………………………… 1766:— ……..20 858:40
Kassabehållning ……………………………………………………………….11 751:95
Kronor…………………………………………………………………………….. 32 610:35

Tillgångarna äro placerade å kapitalräkningar i Sundsvalls Enskilda Bank och Jämtlands Folkbank, å postgiro samt hos redogöraren i form av kontanter kr 428:— och nom. kr 700:— Svenska Statens premieobligationer.

MUSEIFONDEN
Tillgodohavande 30.9.1973……………………………. 5 791:75

Inkomster:
Bankräntor …………………………………….412:—
Gåva av Karl Lignell ……………………..5 000:— …..5 412:—
Summa kronor ……………………………………………11 203:75

Utgifter:
Samlingarna………………………………. 341:40
Försäkring ………………………………….231:— ………..572:40
30.9.1974 tillgodohavande i Sundsvallsbanken 10 631:35

ANNA och GOTTFRID ROMANS UNDERSTÖDSFOND
Tillgodohavande 30.9.1973 ………………………….26 597:51

Inkomster:
Bankränta _……………………………………………….. 1 515:84
Summa kronor………………………………………….. 28 113:35

Utgifter:
Gåva till 9 personer……………………………………… 1 350:—
30.9.1974 tillgodohavande i Jämtlands läns Sparbank 26 763:35
Summa kronor…………………………………………………….. 28 113:35

LINDA OLSÉNS DONATIONSFOND
Tillgodohavande 30.9.1973…………………………………. 112 733:85

Inkomster:
Bankräntor…………………………………………………………… 6 906:90
Summa kronor …………………………………………………..119 640:75

Utgifter:
Skatt …………………………………………………………………….6 675:—
Anslag till Heimbygda…………………………………………… 15 000:—
30.9.1974 tillgodohavande i Svenska Handelsbanken 31690:50
Jämtlands Folkbank……………………………………………. 32 671:30
Sundsvalls Enskilda Bank……………………………………. 33 603:95
Summa kronor………………………………………………….. 119 640:75

Tillgångarna i fonderna den 30.9.1974 utgjorde tillsammans kr 135 360:45.

Saldon å motböckerna äro av revisorerna kollade vid besök i bankerna.
Av protokollen hava vi tagit del.

Då anledning till anmärkning ej finnes fä vi tillstyrka ansvarsfrihet för den tid revisionen omfattar.

Östersund den 9 oktober 1974.
H. Alftrén    &   O. Nilsson

 

Meddelanden

 

Av föreningens äldre årsskrifter (1938—1974) finns det åtskilliga årgångar kvar, dock blott i begränsade upplagor. Helt utgångna är sålunda årgångarna 1938—42 och 1948. Förfrågan och event. rekvisition kan göras på Föreningen Gamla Östersunds expedition, Stadsmuseet, Rådhusgatan 42, 831 00 Östersund, tel. 063-12 13 24.

Intendenten träffas på expeditionen i regel måndagar kl. 17.00—17.30. Se f.ö. anslag på Stadsmuseets port!

 

Nya medlemmar i föreningen 23 okt. 1974:

 

Köpman Tage Arnstål
Köpman Gösta Berg
Kyltekniker Tage Carlsson
1:ste Förrådsman John Cronheden
Fabrikör Eric Eliasson
Motorvagnsf. Nils Erik Håkansson
Polismästare Gunnar Höglund
Läroverksadjunkt Hans Jacobsson
Stensättare Eric Larsson
Tjänsteman Sven Lenberg
Taxiägare Kjell Månsson
Optiker Olof Orvegård
Ingenjör Rolf Orvegård
Byggmästare Joel Persson
f d Köpman Fritz Pettersson
1:ste Kansliskriv. Carl Sehlstedt
Disponent Lars Swedberg
Tandtekn. Sigward Swenson
Teleingenjör Gustav Wadman
Industritjänstem. Karl Erik Westlinder
Köpman Holger Örbo

Sedan oktober 1974 avlidna medlemmar:

1974 20.10 Konsulent Tore Husberg, Alingsås
24.10 Kamrer Jonas Norlén, Östersund
2.11 Fanjunkare Karl Nordin, Östersund
15.11 Herr Karl Eriksson, Östersund
30.11 Advokat Erik Schmeling, Östersund
7.12 Fanjunkare Gunnar Svensson, Frösön
1975   1. 1 Disponent Nils Jonsson, Östersund
16. 2 Köpman Herman Hallin, Östersund
24. 2 Postiljon Gustaf Fundin, Östersund
27. 2 Herr Erik Ahlberg, Östersund
8. 5 Direktör Erik Söderberg, Örebro
23. 5 Major Sven Floden, Stockholm
11. 6 Taxiägare Kjell Månsson, Östersund
23. 7 Avdelningschef Folke Hägerström, Östersund
16. 8 Konstnär Eric Eljasson, Stocksund
16. 9 Direktör Hilmer Boo, Östersund
28. 9 Försäljare Oscar Magnusson, Östersund

Antal medlemmar i föreningen:

 

Antal medlemmar i föreningen, före årsmötet …………………………….433
Nyinvalda medlemmar 23 okt. 1974………………………………………….. 21
…………………………………………………………………………………………….454

Avlidna medlemmar okt. 1974—okt. 1975………………………………….. 17
Antal medlemmar i föreningen okt. 1975 (före årsmötet)……………..437

Därav är 5 hedersledamöter, 7 ständiga medlemmar, 411 årsbetalande och 14 passiva medlemmar.