063 – 12 13 24 (telefonsvarare) info@foreningengamlaostersund.se

 

Företal

 

Av ekonomiska skäl har den årsskrift, som nu framlägges, måst skäras ned till 48 sidor, det sidoantal, som var det förhärskande fram till 1972. Redaktörens för­hoppning är att årsskriften det oaktat skall tillfredsställa föreningens medlemmar.

Speciellt glädjande är att i och med denna årsskrift Sven Johan Kardells dag­bok kan börja publiceras. Säkerligen kommer läsarna att finna den både inne­hållsrik och roande. I själva verket torde det vara något enastående, att en stad och dess innevånare under c:a 40 års tid presenteras på det sätt som sker i denna dagbok. Att den är en guldgruva för östersundshistoriker är uppenbart.

Liksom de senare två åren innehåller årsskriften en artikel av en kvinnlig med­arbetare. Det är denna gång en närmast litteraturhistorisk artikel om den kände läkaren och författaren C. A. Wetterbergh (Onkel Adam), skriven av ungdomsboksförfattarinnan och ”Onkel-Adam-specialisten” Brita Thornell. Den ger på ett levande sätt vittnesbörd om hur djupt fästad Onkel Adam var vid Jämtland och Östersund.

Den historik över Östersunds arbetareförening, som jag publicerade i årsskriften 1974, fortsättes i viss mån i denna årsskrift med en historik över Östersunds ar­betareinstitut. Sannolikt spelade institutet under en lång tid en större roll än ar­betareföreningen, och ännu på 1920- och 1930-talen var det ytterst livaktigt. En av dem som främst bidrog därtill var, vilket jag visat i uppsatsen, f konsul Rag­nar Ohlson, som den 14 september d.å. fyllde 80 år. Jag ber därför att som en senkommen hedersbevisning få tillägna honom denna uppsats. Ragnar Ohlsons betydelsefulla gärning för Östersund är för de allra flesta av denna årsskrifts lä­sare uppenbar. Jag hoppas att i framtiden få i årsskriften publicera hans memoa­rer eller i varje fall utdrag ur dem.

Östersund i oktober 1976.
Hans Jacobsson

 

Ur Sven Johan Kardells dagbok

I. Sensommaren 1880.
Inledning och noter av Hans Jacobsson.

 

I det tackbrev, som jag fick från Sven Johan Kardells måg Max Petersen, bosatt i USA, nämnde han, att han skulle sända sin svärfars dagbok till Läns­biblioteket i Östersund. From hösten 1974 är dagboken nu deponerad där. Utan att överdriva torde man kunna säga, att det är den värdefullaste dagbok, som behandlar det gamla Östersund. Det har synts styrelsen och årsskriftskommittén synnerligen angeläget, att åtminstone spridda utdrag ur dagboken publi­ceras i årsskriften. En början görs nu i innevarande årsskrift, och det är
me­ningen, att fortsättning kommer att följa.

Någon presentation av dagboksförfattaren är inte nödvändig, då en relativt utförlig biografi över Kardell publicerades av undertecknad i årsskriften 1973. Redan från K:s studietid i Uppsala, speciellt hans första akademiska läsår 1861 —62, finns dagboksanteckningar, ehuru mycket kortfattade sådana. De ger dock vid handen att förf. inte bara studerade med den äran (på mycket kort tid tog han sin examen: fil kand 28/3 1866, fil dr 19/5 så), utan att han även med energi ägnade sig åt kamratlivet, m a o festade om en hel del. Dagboksanteck­ningarna från den första uppsalatiden har sannolikt varit införda i almanackor och av stilen att döma renskrivits ganska sent (mot slutet av Kardells liv). Den egentliga, ”östersundska” dagboken börjar i augusti 1880. Någon dagbok be­handlande den mellanliggande tiden har antingen aldrig funnits eller av något skäl inte bevarats. Vi får alltså inte reda på någonting om Kardells 12 första år som lektor i Östersund. Hur kom det sig då att Kardell började med sin stora dagbok just år 1880? Ja, i och för sig behövs det väl inte någon annan förkla­ring än att Kardell i hög grad var en skrivandes karl och att det tydligen be­redde honom stort nöje att skriva ned sina upplevelser och ref lektioner. Men det finns kanske en speciell förklaring. Som framgår av dagboken hade han un­der badning fått ett sår i foten, varför han måste hålla sig stilla. Det kanske är en förklaring till att han då, närmast för att förströ sig, satte i gång med dagboksskrivandet.

Inför publicerandet av Kardells dagbok, om än i brottstycken, kan det vara skäl att ställa frågan: Står publicerandet i strid med hans innersta önskan? Vad avsåg han med dagboken? Det bör då först sägas att någon personlig, intim biktdagbok är det inte, tvärtom en ytterst utåtvänd dagbok. Grunden är ett starkt personintresse. Så vitt jag kan se är det värdefullaste i dagboken de personka­rakteristiker, de porträtt som förekommer i den. Dessa porträtt är inte alltid snälla, tvärtom ofta lätt satiriska, men av allt att döma alltid nyanserade och i många fall sannolikt på kornet. Även med sina närmaste raljerar han en smula. Den rika förekomsten av lätt satiriska porträtt gjorde det väl omöjligt att pu­blicera dagboken, om det fanns någon tanke på det, medan Kardell själv och de porträtterade personerna levde. Det finns dock direkta tecken på att Kar­dell skrev för eftervärlden. Ett tecken på det är då han på ett ställe i dagboken säger sig ”ej förut presenterat Eva (svägerskan) för framtiden”. Person­ligen tycker jag att Kardell ger en synnerligen ”tjusig” framställning av livet och människorna i Östersund under några årtionden en mansålder tillbaka. Som den verklige författare han är, har han både distans och närhet till vad han skildrar. Jag tror att alla, som är intresserade för det gamla Östersund, i Kardells sällskap verkligen skall få uppleva hur det var då, att det i jämförelse med vår tid var en idyll men inte en menlös sådan, inte utan sina taggar.

Vad själva återgivandet av dagboken beträffar, så har jag, då det är fråga om en källpublikation, bibehållit Kardells stavning. De enda ändringar som vidtagits är att några ovanliga och ”ogenomträngliga” förkortningar upplösts. De partier, som uteslutits, markeras med — — —. Själv slutar Kardell ofta sina stycken med —. I detta första dagboksutdrag har jag tagit med c:a 75 pro­cent av texten, med hänsyn bl a till att det är en introduktion. I fortsättningen torde det vara nödvändigt att ge endast brottstycken.

Onsd. den 11 Aug. Jag måste fortf. hålla mig stilla till följd av det sår, jag för­leden Torsdag vid badning utanför Hannes badhus1 vid Dalhem erhöll i foten af en glasbit. Lektor Brandt2 ankom mot middagen för att taga afsked; hvarvid jag fick en fullmakt att sköta hans affärer. Skulderna belöpa sig till c:a 12.000 kronor, så att uppdraget är föga angenämt. Brandt, närsynt i hög grad, klumpfotad, misstänksam och löjlig, har alltid varit otjänlig som lärare. På se­nare tider har han äfven börjat anlita glaset, hvilket gjort, att han skulle blifvit aktionerad3 i våras af biskop Landgren4, om ej Augustin5 och jag förmått ho­nom att begära tjänstledighet. Mig har han mycket besökt, långa tider en gång i veckan, hvarvid han kommenderat och pratat dumheter. — För framtiden slår han sig ner i Ume, där det lär vara billigt att lefva. —

D. 12 Aug. På f.m. fick jag en häst och åkte ut, först till dokt. Warodell6, som förbjöd mig att efterkomma en inbjudning fr. prosten Åström7 i Alsen, och till­sade mig att fortfar, behandla det ännu öppna såret med karbololja. Åkte sedan vidare till apot. Lignell8, utnämnd styrelseledamot för den dagliga förvalt­ningen i riksbankens afdeln.kontor här i Östersund, som öppnas den 1 inst. Ok­tober, och i hvilket jag är utsedd till styrelseledamot. Mitt eg. ärende var att sondera honom rör. hans åsigter, hvilken som borde utses till bokhållareplatsen till hvilken funnos många sökande; och jag fann, att han ansåg sig ej kunna förbigå Augustin, hvarmed jag naturl. var belåten. — Hemkommen träffade jag min svägerska Eva Olsson9, som kommit, för att öfverlägga om färden till Alsen. Men, då hvarken jag kunde följa med, ej heller Olsson10, som åtagit sig att beledsaga en tysk professor Nobbe till Åreskutan; så beslöto våra hustrur att äfven hålla sig hemma, hvarpå jag skref ett bref till prosten med underrät­telse om beslutet. Lille Walter Olsson11 fick emellertid tag i en kopp med kar­bololja, som stod i kakelugnen i sängkammaren, och nedsmorde sina kläder samt smakade äfven på — alt till sin mammas stora förtviflan. —

D. 13 Aug. I går afton förmälde sig häradsh. Sten Geete12 med fröken von Hohenhausen. Kl V2I linkade jag ner till sjön och rodde öfver med Jenny9 och Eva till badhuset. Där badade först de båda, sedan Olsson, som emeller­tid anländt, och jag. Vattnet angenämt svalkande; dagen vacker, 25 grader C. värme i skuggan. Återkommen till staden hvilade vi ut en stund i Olssons träd­gård och återvände sedan hem. För öfrigt, såsom vanligt, sysselsatt med katalogiseringen af Frösö bibliotek. —

D. 14 Ang. Badat. Hettan lika stark som i går; vädret lugnt och himlen klar hela dagen. Olsson rest ut på Frösön med den tyske professorn; någon Åreskutsfärd blir denna gång icke af. — Återfått ifrån snickar Strandberg den tafla, som jag skall lotta bort åt syster Mia13, lärjunge vid Högre Konstindustriela skolan i Stockholm. Den är en kopia efter Amalia Lindebergs ”Mors lilla hjälpreda” samt är ritad med svart- och hvitkrita. Eva varit hos oss en stund på eftermid­dagen. Medan Jenny sytt på en klädning åt sig, ha Eva och jag spelat piqué, samt jag efter vanligheten bråkat med henne. Jenny köpte af en bekant Offerdalsgubbe en del af vårt vinterförråd smör till 14,50 kronor lispundet, hvilket pris är nog högt; men så är det också äkta fjällsmör.

Den 15 Aug. Fortfarande vackert väder, med 25 graders värme i skuggan vid middagstiden. De flesta föregående Söndagar, åtm. eft. midsommar, ha varit ruskiga och regniga, så att ångbåtarnes lustturer varit dåliga. I dag tar sig Thomée, som går på Ytterån, en god recett. Carl XV är förhyrd till 70 kr af ma­skinisten Christoffersson och restauratrisen Ingeborg Larsdotter samt går till Dillne; men de göra sämre affär, emedan Thomée tagit bort musiken för dem. — Jenny och jag rodde efter slutad badning bortom Öhne, medtagande mat i ett par korgar, och inmundigade en af god aptit kryddad middag i det gröna. Vi hade förgäfves sökt förmå Olssons att göra sällskap. 6-tiden voro vi åter hem­ma. —

D. 16. Det milda vädret har slagit öfver i vestan, Jemtlands kalla fjällvind. Den visar dock i år öfverhuvud ett mildare skaplynne än vanligt. Vid middags­tiden for jag ut till Frösö biblioteksbyggnad med den sista foran böcker, som jag haft inne till katalogisering. Det är obehagligt, att biblioteksbyggnaden skall ligga 3/4 mil härifrån, midt på landsbygden, där biblioteket kan göra en­dast ringa eller ingen nytta. — Hemkommen gjorde jag, som vanligt, ett besök på ’Aber das’ eller ’Påfven’ eller ‘Ränteriet’ eller ‘Prevetet’ eller ‘Jeanalund’ el­ler ’Huset’ eller vad det nu månde kallas. Vid det jag där händelsevis vände hufvudet åt sidan, fick jag ibland andra anteckningar på väggen, gjorda af små okynniga händer, se min käre svåger, skollär. i Sundsvall A. P. Sundqvists högst egenhändiga namnteckning, med bifogadt datum 30/3 1880. Vid påsktiden i vintras helsade Sundqvist med Amalia och kopporna* på hos oss, och besöket med ty åtföljande glädje skall nog fortlefva i vårt minne. Men snart skola vi flytta fr. denna gård; och främlingar skola då bråka sin hjärna med detta ’Menke Tekel’ på husväggen, med detta ‘A. P. Sundqvist 30/3 1880’. Föga skola de väl kunna tänka sig, att upphofsmannen till detta är Sundsvalls korpulente, 45-årige skollärare. Ack, Sundqvist, hvad tjänar det till, att du söker göra dig odödlig; det går ej ändå; ty — skollärarna äro så många. Det synes bäst af det stora pågående skandinaviska skolläraremötet i Stockholm, i hvilket 5,500 per­soner lära deltaga. Men så hafva också affärsmän såsom Holmer och Ocklind14 m fl bönder till födsel och uppfostran, hvilka slagit sig på Mercurii tjänst, an­mält sig att deltaga i mötet, för att komma i åtnjutande af den mötesdeltagare beviljade nedsättning i afgiften på statens banor. De jämtarne äro sig lika! —

D. 17. Vestan ryter sin vrede fram öfver Storsjön, och Zefyrerna15 tjuta som onda andar kring husknutarna. Jag linkat ner till Augustin för att taga reda på några af honom lånade böckers titlar, och bedja honom hjälpa mig med bortlottningen af Mias tafla. Jag blef qvarbjuden till middagen. På e. m. ankom häradshöfding J. J. Rosén16, hvarpå vi spelade vira — 50 öre beten. Jag hade otur, förlorade 3,50.

 

 

Efter intagen supé ankom jag hem kring 11-tiden på qvällen.————- Då Augustin och jag äro ensamma, råka vi under samtalet alltid in på allvarliga ämnen, filosofiska eller politiska. I går började vi med att re­sonera öfver våra minnen från Upsala, hvarvid Augustin särskildt uppehöll sig vid sina upprepade missöden hos Spongberg17. Därefter språkade vi om skolan, kritiserade mötet i Stockholm, inom hvilket en altför trångbröstad och klerikal anda synes göra sig gällande och en ‘claque’ af läsare med hysjningar och stamp­ningar söka tysta ner hvar och en, som ej talar dem i lag. Råkade slutligen in på kapitlet om samtidens stora verldshändelser, kulturstriden i Frankrike, Grévys18 resa till Cherbourg, förvecklingarne i Turkiet och Afghanistan. Au­gustin vill ej tro på möjligheten af den franska republikens fortvaro någon läng­re tid, i det han anser, att de ‘oförsonliges* — radikalernes — språk skall göra alt förståndigt folk monarkiskt. Jag tror, att de radikale ej äro så farlige; dy­lika partier af ultras ha funnits i alla fria samhällen, men aldrig bildat deras kärna. —

D. 18 Aug. Kl 1/2 1 fick Jenny visit af sin faster Amalia Perman19 och farbror Erik Permans19 fru Hedda19. Den senare hade jämte man och sonen Erik19 i går på järnvägen återkommit från Sundsvall, där hon vistats c:a fem veckor hos sin syster Tea Johansson. Medan Jenny bjöd sällskapet på smultron, knackade det sakta på dörren. Jenny igenkände denna knackning och sade i irriterad ton: ”Är han nu här igen!” Sedan jag ropat: ”Stig på!”, öppnades dörren var­ligt, och in klifver min meddirektör i Styrelsen öfver Storsjöns Ångb. aktiebolag

 

 

Paul Olsson20, trähandlare och gårdsegare här i Östersund. Liten och senig, lång­sam och betänksam i tal och handling, är min vän Paul egentl. en liten filur af det hedervärda bondeståndet, som, efter att ha förtjänat en smula penningar, inflyttat till staden, där han nu söker spela en viss roll, ehuru han i själfva verket framkallar mycket löje genom sitt uppträdande. Han har alltid utomordentliga saker att berätta om sin verksamhet i bolagets tjänst, och förmälde äfven nu, sedan han omsorgsfullt igenläst dörren till salen bakom sig och förvissat sig om, att vi voro ensamme, i en hemlighetsfull, hviskande ton, att han vid Carl XV :s lusttur i söndags räddat hela bolagets heder genom sitt fasta uppträdande. Vårt samtal afbröts — tyvärr! — snart genom svåger Peter Olsson, som kom inrusande med pekfingret obestämdt riktadt på något obestämdt mål och frågade, om vi ej skulle fara åstad och bada. ‘Sätt dig, Peter!’, bad jag, men i samma nu var min svåger sin kos, och för mig återstod endast att afskeda vännen Paul, som lika tyst och gravitetiskt försvann, sedan han genom en snabb, forskande blick på cigarrstället förvissat sig om, att ingen förhoppning om någon cigarr funnes för honom. — På återvägen från badet upphanns jag af f. d. hattmakaren E. Åsén, som ville betinga sig frakt för 384 Centner div. maskindelar till Hackås spinneri. Herr Åsén är af medelstorlek, med röd tjock näsa, ser i allm. litet frånvarande ut, talar mycket sakta och i näsan och ler oupphörligt; har förut varit en verksam medlem i ynglingaföreningen, men torde på senare tid ha tutat väl mycket, för att vidare kunna räknas till denna fromma skara af psalmsjungande ynglingar frän 20 till 70 års ålder. Monsieur Åsén eger för öfrigt tegelbruk i Wällviken.

D. 19. Haft bibliotekstimme från 11—12. På e.m. gjort en utflykt på båt till Hammarbergs lott på Frösön. På min båt befunno sig Jenny och Eva med Wal­ter, förutom min värda person; på farbror Eriks han själf med sin fru Hedda, sina barn Helfrid och Erik samt Evas man Peter Olsson. Jag behöfver ej pre­sentera min kära gumma Jenny, f. Perman, nu 31 1/2 år gammal, ej häller min glada, vackra svägerska Eva, snart 30 år gammal, också icke hennes son Walter, 1 3/4 år. Men de öfrige kanske. Först då min ärade svåger, lektoren och fil. dok­torn Peter Olsson, f. d. docent i Lund i zoologi. En son af det bördiga Skåne är han född i Hörja år 1838, hvarvid dock bör observeras, att rektor A. Sund­berg21 härstädes påstår honom vara fr. Hurfva. hvilket emellertid på det be­stämdaste förnekas af honom själf. Han är mäkta lärd, har upptäckt och namngifvit en mängd nya arter och slägten af inhysehjon i fiskar, är en nitisk mynt­samlare och arkeolog. Är vidare vice förman eller direktör i Jämtlands folk­bank, stadsfullmäktig, f.d. ordförande i Drätselkammaren samt faster Amalias förklarade gullgosse. Hade förr åtskilliga sydsvenska eller snarare silfversparreska egenheter i sitt sätt att vara, gick gärna med ena armen i sidan, pe­kade och slängde med händerna, hastade brådskande fram genom gatorna, utan att se åt venster eller höger, hälst neråt. Mycket däraf har Eva nu tagit bort. Är för öfrigt god och from, går ofta i kyrkan, går till skrift en gång om året, hväser vänligt, då han helsar. Tjurar litet ibland och är mycket ordentlig och sparsam. — Klen mage! — Och se där farbror Erik Perman, född omkring 182022. Var fordom handlande här i staden, sedan bruksegare (Annedal), men blef lurad på den affären och cederade bonis. Handlar sedan med skogar och drar sig fram någorlunda bra. Ibland kan det dock vara litet si och så. — Gub­ben är godmodig och långsam i tal och handling, sofver långt in på dagen; starkt bygd och medelstor går han sin väg sakteliga framåt på två, korta, tjocka ben. Har hakskägg å la grofsmed. Han har god helsa, frisk ansigtsfärg, teml. tjock mage, älskar ett godt bord och goda spirituösa, har godt ölsinne. Men blir han het, då blir han det med besked; och envis kan han vara, så att han blir rent af oresonlig. Gift för andra gången. — Och faster Hedda, f. Göhle. Ett mycket fint fruntimmer, f. 1839. Talar i mild och blid ton, men kan oaktadt vara pepprig utaf sig. Har i allm. reda på cronique scandaleuse och fäller på grund däraf omdömen, som, då de fällas så saktmodigt, äro så mycket mera förrädiska. Tycker icke om pigor och fattigt folk, om de ej äro mycket flitiga och mycket tarfligt klädda. Är slutl. litet smått religiös, intresserar sig för välgörande stif­telser, går ibland på bön, som det heter. Tror sig ha underlifslidande och låter hrr doktorer esomoftast undersöka sig i ändalykten. — Jag har vidare att få presentera nämnda äkta pars dotter Helfrid, 13 år gammal, lång och ostyrig, med föga håg för läsning, men desto mera för *Slå dunk’, ’Ta fatten* och andra förströelser af samma slag. En äkta liten vilde, men godhjärtad. —

Slutligen min käre gudson Erik23, 7 år gammal, med mycket stort hufvud, or­dinär kropp, små ben. Naturen tyckes vid hans tillyxning ha ämnat bilda en jätte och först ställt till med hufvudet, men sedan ångrat sig och skyndat på med resten, samt expedierat fortkomstledamöterna i en handvändning. Rösten grof och hes; till humöret förr mycket grinig och sqvalleraktig, nu bättre. Har utgjort Evas förtjusning och af henne smekts och pressats både här och där.

Ja, så såg det herskap ut, som nu församlade sig på Frösö strand och Ham­marbergs lott. Snart puttrar kaffepannan, omsorgsfullt skött af Eva och Jenny.

 

E. E. C. Perman

 

På ett bord, stående i skuggan af höga björkar, bullades fram, hvad de resp. familjerna förmådde, och snart lyste allas anleten af belåtenhet, framkallad af den ljuva smaken på Evas mokka. Belåtenheten stegrades, då den lifvande dryc­ken förlänade den domnade fantasien nytt lif, och snart var samtalet i full gång; faster Heddas milda stämma tolkade de snedsprång, hennes medborgare och medborgarinnor syntes henne göra i diktens rosengårdar; farbror Erik log väl­villigt mot Eva och Jenny; och Evas klingande skratt stämde alla till glädje och munterhet. Valter slutade omkring eller ryckte ’moster Nenna’ i kjortlarna. Efter kaffedrickandet läste somliga tidningarna, andra roade sig med ‘Principa­lens förtviflan, ett slags spel, som Olsson nyss hemfört ifrån Skåne till Evas förströelse och sysselsättning, hufvudsakligen under den kallare årstiden; andra kastade krans. Farbror Erik och jag togo oss en liten toddy, äfven fruntimren blandade till litet åt sig; men Olsson, som är absolut, drack blott vatten. Så tillbragte vi vår eftermiddag; rodde hem kl 1/2 8. Vädret varmt och lugnt.

D. 20 Aug. Haft besök af kapten F. W. Banck på Odin, som inhämtade upp­lysning om åtskilliga seglatsen rörande ärenden och gaf mig notiser tillbaka. Banck är en af de få karlar, för hvilka Jenny ej hyser någon respekt. God­modig, enkel, harmlös är han en rask sjöman. — På vägen från badhuset fick Eva syn på en hop badande gossar. Betagen af förtjusning stirrade hon på dem, tills de tedde sig endast som ljusröda punkter vid horisonten. Själf är hon så rädd om sina behag, att hon höll på att få slag häromdagen blott, emedan hon tyckte, att jag var i närheten, då hon badade, men på pojkar är hon ej rädd att kika, tills hennes ögon värker. — Men, låt mans lilla Eva bliga, hon skall väl ha något roligt hon med. Blott hon inte vore så fasligt noga själf! —

Min hyresvärd f. närv. heter J. O. Lundgren24 och är telegrafkommissarie, en mörklagd, senig, skrytsam herre, stor kommunalman i egen tanke, svår i kortspel och lättsinnig i affärer. Hans hustru Carolina är en dotter af salig Pernilla25 här i staden och syster till ’ryske skräddaren’26, var piga, då Lundgren kastade sina ögon på henne. Hon är mjäkig och okunnig, lär vara svår mot mannen, men är fasligt mjuk och mör i munnen mot oss. Med sin man har hon 5 döttrar och 1 pojke, de flesta vilda och illa uppfostrade, olydiga och ohöfliga. Stoppa fickorna ofta munnen fulla med alt, hvad de komma öfver, ärt­skidor, sockerbitar, matvaror af alla slag, såsom ägg m m. Därom samtalade jag med Jenny häromdagen vid middagsbordet, och Jenny uttryckte sin stora ovilja öfver småherrskapet.

Den 21. Aug. Josefinadagen. Jenny sträckt upp sig i sin nya grå klädning, som, enl. hvad hon framför spegeln påstår, kläder henne utomordentligt väl. Hon har nämligen för vana att tillbringa en god del af sin tid med att betrakta sig i spegeln, en vana, som äfven smittat hennes yngre syster. — Sedan bar det utaf ner till Josefina Gillberg27, som hon uppvaktade med en väldig blomster- qvast. Nämnda fru Gillberg är dock ej rätt liden af min kära gumma, dels eme­dan hon är altför malitiös i tal och efter hennes åsigt litet intriguant, dels eme­dan hon har mycket mera löshår på hufvudet än Jenny. — Jag gick ner till Eva, för att höra, om hon ville fara öfver sjön att bada; men sammanstötte vid hennes grind med en gammal ungdomsbekant, arkitekten Hjort af Ornäs28 fr. Helsingfors med fru, född Ocklind, härifr. staden. De ämnade sig upp till Olssons på en liten visit, hvadan det ej blef någon badning utaf. Det är 14 år, sedan jag sist träffade vännen Hjort, i Stockholm. Då var han mycket ung och spenslig; nu hade han vuxit ut till en grof och stor karl med stora knäfvelbårar. Vår bekantskap daterar sig för öfrigt från Falun, där våra fäder voro grannar. I går hade han sökt mig under min frånvaro på andra sidan sjön. — Han bröt på finska, så att jag baxnade, ty han har ej varit i Finland mer än 7 år; gjorde det bestämdt en smula med avsigt.

D. 22 Aug. Dagens post meddelar, att samtidens störste fiolspelare, Ole Bornemann Bull29, den 17:de dennes aflidit af sannolikt magkräfta på Lysörn nära Bergen, där han föddes den 5/2 1810. — Jenny vill nödvändigt byta bort chiffoniern mot en byrå. Då hon i dag fick se instrumentm. Moberg30 på gården, bad hon mig för den skull gå ner och tala med honom om saken. Naturligtvis måste jag lyda men, då jag kom ner, så blef jag bjuden af Lundgren att dricka grogg i löfsalen med Moberg och Paulsson. Och jag gjorde så. Moberg är en mycket klok karl, t.o.m. utrustad med goda vyer, gammal stadsfullmäktig, me­delstor och något satt. En vän af glaset, har han dock aldrig förekommit öfverlastad, så långt min erfarenhet sträcker sig. Paulsson31 förestår vinhandeln här i staden, är född i Skåne; för öfrigt en godmodig pratmakare.

Den 23. Aug. Kl. är 1/2 6 e. m., och jag befinner mig i Ytterån i sällskap med Jenny och Eva. I morgse fingo vi oss, hvardera familjen, en hare fr. Artur Åström7 och beslöt så att resa upp och tacka dels för hararne, dels för inbjud­ningen. Kl 2 af reste vi på Thomée. Vackert väder, men någon blåst. Jenny haft några känningar af sjösjuka; men Eva hållit sig tappert. — — — Vi landför­des i båt och mottogos vänligt af sågverksinsp. Ol. Persson32, som åtog sig att skaffa roddare till Valne. Han och hans nätta hustru trakterade oss med ci­garrer, kaffe och kognak. — Sedan rodde vi öfver till Valne.———————————————————————————————– Jag sök­te få betala båtkarlarne, men förgäfves. Ol Persson hade förbjudit dem att taga betalning. Det enda, jag kunde göra, var att gifva dem litet drickspengar. — Vi sökte nu upp min vän Ol Olsson i Valne33, som har alt inrett på herremans- manér, Jag bad honom om skjuts till Alsens gästg.gård, hvilket vi också fingo, sedan han fåfängt sökt behålla oss qvar öfver natten. Vi trakterades med te och musik, som presterades från en speldosa, och åkte sedan vidare. Eva i en karriol och vi båda efter i en giggkärra. Kommo så fram 1/4 öfver 10, Eva täm­ligen skral. Den lilla sötnosen, som inte kan resa en smula, utan att få ondt! Nu ligger hon där på soffan, med en näsduk öfver ansigtet — en slagen hjält­inna, medan Jenny studerar de föregående arken af dessa blygsamma anteck­ningar. —

D. 24 Aug. Vaknar 1/2 28. Eva halfreser sig pigg och kry samt frågar, om vi äro vakna. Jag svarar ja, halfreser äfven mig och ser ömt på Eva, som får brådtom att betäcka sin nakna hvita barm, hvilket jag förklarar för onödigt. Nu stiger Jenny upp och kläder sig; jag måste vända mig mot väggen. Då uppstiger äfven Eva. Jag ligger stilla som en råtta.——————

I prostgården blefvo vi hjärtligt välkomnade af herr prosten34, fru prostin­nan och deras fyra söner: Bernhard, Arthur, Christoffer och Georg. Sedan till­bringar jag dagen med prostafar, som berättar torra historier, förevisar gamla pergamentsbref, examinerar mig i theol. doktorernas historia och för mig om­kring på fälten, där han med stolthet pekar på sitt präktiga korn och sina goda ärter.————- Omsider togo vi afsked, kuskades af Arthur till gästg.gården och lade oss där i samma ordning som föregående afton. —

D. 25 Aug. Resa till Valne kl 4; till Ytterån på båt kl 1/2 6; därifr. till staden kl. 7; ifr. Valne i sällskap med Ol. Olsson. Vädret vackert, dock något kallt på morgonen.————— Vi kommo hem, mycket belåtna med vår lilla utfärd, sedan vi erhållit nya prof på Jemtallmogens stora gästfrihet.——————–

I noterna hänvisar jag till bl a Christian Genberg: Då järnvägen kom till Östersund (Ösd 1948) samt till min bok: Östersunds elementarskola och läroverk 1847—1947 (Ösd 1974).

1) på Frösön — Kardell var även i senare år en trägen och entusiastisk kallbadare.
2) K. H. Brandt, f 1829, lektor i Ösd 1861—80 (Jacobsson, a.a. s 49).
3) aktionera = åtala inför domstol för försummelse i tjänsten.
4) Lars Landgren, f 1810, d 1888, biskop i Hsd fr 1876.
5) N. D. Augustin, f 1827, adj. i ösd 1857—97 (Jacobsson, a.a. s 50).
6) Emil Varodell, reg.läkare i Ösd, g m landsh. Asplunds dotter Anna.
7) Se not 34!
8) C. A. Lignell, f 1816, d 1891, apotek, i ösd 1843—55, bebyggde Björnmyran och bildade på så sätt mönsteregendomen Carlslund.
9) Kardell gifte sig 11/3 1871 med Jenny Eugenia Perman, f 1849, d 1926. Jennys yngre syster Eva Augusta var gift med Kardells kollega lektor Petter Olsson.
10) Peter Olsson, f 1838, d 1923, lektor i Ösd 1869—1905 (Jacobsson a.a. s 79 f.).
11) Walter Olsson (Vrak), f 1878, stud. i Ösd 1896, Fil Dr, jordbrukare.
12) Sten Geete, f 1843, d 1916, häradshövding i Jämtlands västra domsaga 1878—1912, ordf. i stadsfullm. i Ösd 1889—1910.
13) Maria Kardell, f 1856, d 1936, målarinna, anställd vid Rörstrands porslinsfabrik i Stockholm.
14) N. P. Holmer, lantbrukare i Odensala, sågverksägare. Med Ocklind avses möjligen Jon Ocklind, handl. o. hemmansägare i Mörsil.
15) Zefyr: i grekisk mytologi personifikation av västanvinden.
16) J. J. Rosén, f 1824 d 1889, borgmästare i ösd 1858, häradshövding i Jämtlands norra domsaga 1878.
17) Johan Spongberg, prof. i grek. i Uppsala 1853—74.
18) Jules Grévy, fransk president 1879—87.
19) presenteras längre fram i detta lagboksutdrag.
20) Paulus Olsson från Oviken, “Lill-Pål” kallad. Med sin hustru Maria hade han enligt Christian Genberg 5 söner och 3 döttrar. Sven o. Olof blev “trävarutjänstemän”, sedan stat.skriv. vid SJ, Karl o. Otto emigrerade till Spanien resp USA. Dottern Karin blev sångerska i Paris.
21) Abraham Sundberg, f 1813, d 1895, rektor i Ösd 1857—87 (Jacobsson a.a. s. 66 ff).
22) I sitt första äkenskap med Märta Maria Burman hade Eric Emil Constantin Perman f 1819, sonson till apotekare Samuel Perman, bl a sönerna Emil Samuel Perman, f 1856, stud. 1876, med dr, docent i kirurgi, överläkare på Sabbatsberg i Göteborg o. Olof Axel Perman, f 1858, d 1926, stud. 1877, rektor i Skellefteå.
23) Erik Magnus Perman, f 1873, stud. 1893, stat.insp. (som pens. bosatt i Stockholm).
24) J. O. Lundgren var Ösds förste telegraf kom. 1863—90.
25) Pernilla (Petronella), f 1800, gift Andersson.
26) Därmed avses Nils Nordenström, som blev framstående skräddare i Petersburg och som tog till sig alla Pernillas 4 söner, av vilka Anders, Nils och Carl kom att spela en roll i skrädderifirman. (ÄGÖ 1958).
27) Dotter till lanträntmästaren O. P. Hellberg (död 1886). Maka till adj. Axel Erik Gillberg.
28) Carl Gustaf Hjort af Ornäs, f 1845, d 1900, gm Maria Gustava Terese Ocklind, f 1852, dotter till handl. o. rådmannen John Ocklind, f 1824, d 1886, stadens ordningsman 1855—58. — En yngre släkting var Gustaf Christoffer Hjort af Ornäs, f 1866, d 1913, tandläkare i Ösd fr. 1891, bekant som främjare av friluftsliv.
29) Ole Bull, f 1810, violonist och tonsättare (Seterjentens söndag).
30) Erik Göran Moberg. Sonen Karl Erik, f 1858, stud. 1880, med dr, var stadsläkare i Ösd. Sonsonen Carl Allan Moberg, f 1896, stud. 1916, känd professor i musikhistoria i Uppsala.
31) Paul Jakob Paulsson. De tre sönerna Fredrik Wilhelm, Gustaf Viktor o. Jonas Linus tog studenten i Ösd resp 1889, 1892 o. 1893.
32) Olof Persson, f 1847, föreståndare för Ytterå bolag 1877—96, landstingsman.
33) Olof Olsson i Valne, nämndeman. Sonen Olof, “Vacker-Olle”, f 1861, stud i Ösd 1883, docent i matematik i Uppsala, lektor i Örebro.
34) Per Åström, f 1816 i Hallen, d 1892, stud. i Upps. 1838 efter studier vid Frösö skola och i Hsds gymnasium, khde i Alsen 1857, prost. Av prosten Åströms söner tog två studenten i Ösd: Seth Artur, f 1860, stud. 1880, Per Hampus Christoffer, f 1865, stud. 1883. Den förre studerade i Uppsala men avlade ingen examen. Den senare var bokhållare i Söderhamn, död genom självmord 1892. Den äldste, Alfred Bernhard, som var svag till hälsan allt från födelsen, slutade läroverket i VII:1.

 

Östersunds Arbetareinstitut
Av Hans Jacobsson

 

I min artikel om Östersunds Arbetareförening i årsskriften 1974 nämnde jag att från och med år 1899 ett sk arbetareinstitut fanns i Östersund och att detta, som blev en mycket livskraftig avläggare av arbetareföreningen, vore värt en särskild historik. Arbetareinstitutsrörelsen — då sådana institut bildades i ett flertal städer i landet, kan man väl tala om en rörelse? — skapades av den kände läkaren och folkbildaren Anton Nyström, i och med att han år 1880 lade grun­den till Stockholms Arbetareinstitut, som blev förebilden för de andra instituten. Då man i Östersund 1899 i valet mellan att bilda en vanlig föreläsningsförening eller ett arbetareinstitut stannade för det sistnämnda, kan det vara motiverat att i detta sammanhang något behandla Anton Nyström, som på många sätt var en märklig man. Han föddes 1842 i Göteborg, där fadern var grosshand­lare. På mödernet tillhörde han den kulturellt betydande släkten Silfverstolpe. Morfadern var Axel Gabriel Silfverstolpe (1762—1816), känd som ”skald, prosatör, politiker och grundlagstiftare”. Student i Uppsala 1860 entusiasmerades Nyström av Polenis sak 1863 och gick ut som frivillig läkare i den danska ar­mén i kriget mot Preussen 1864. På 1870-talet blev N. anhängare av den franske filosofen Auguste Comte, främst känd som ”positivist”, och var med i bildan­det av Positivistiska samfundet 1879. Då var han redan sedan 10 år tillbaka med. dr och hade öppnat praktik som specialist på hudsjukdomar i Stockholm. N. hade mångsidiga kunskaper men kunde enligt en levnadstecknare visa prov på en monumental naivitet. Han visste lösningen på alla frågor: t ex pauperismen, prostitutionen, antisemitismen, nykterhetsfrågan. Vid unionsbrottet 1905 blev han mycket upprörd över att norrmännen ville lösa den norska frågan an­norlunda än han tänkt sig: ”Vad är det för ett sätt — jag bara frågar”.

Det är mycket som tyder på att det var Sundsvallsstrejken 1879 som gav Anton Nyströms incitamentet till Stockholms Arbetareinstitut. Det var vid ett nykterhetsmöte i Stockholm i februari 1880 som han föreslog, att en fond skulle bildas för uppförandet av ett ”arbetareinstitut”. Det gick dock trögt med pen­ninganskaffningen, tills Louis De Geer skrev på (100 kr). Hjalmar Branting, som blev den store mecenaten, skänkte 3 000 kr. När de första föreläsningarna hölls i oktober och november 1880, skedde det i en förhyrd lokal, men så små­ningom fick man ett eget hus på Klara kyrkogata. Förutom föreläsningar an­ordnades konserter och utställningar. Även ett bibliotek inrättades.

När Östersunds Arbetareinstitut bildades den 27 november 1898 var det ett av de sist tillkomna arbetareinstituten. Redan den 13 november s å hade en interimsstyrelse tillsatts, bestående av Arbetareföreningens ordförande lektor Sven Johan Kardell, läroverksadjunkten B. G. Lundberg och folkskolläraren Carl Christenson. Bland initiativtagarna var även kontorsskrivare O. Gylfe, seder­mera sekreterare i institutets styrelse, och som närmast representerade stadens nykterhetsorganisationer. Under de 14 dagar, som förflöt mellan interimssammanträdet

 

 

 

 

den 13 nov. och stiftelsesammanträdet den 27 nov. antecknade sig inte mindre än 85 medlemmar i institutet, utöver de 18 som omedelbart antecknat sig. Då man redan för år 1899 erhöll ett anslag på 300 kr av stadsfullmäktige, kan man med fog säga att det var en god start.

Liksom de övriga arbetareinstituten var institutet i Östersund inte tänkt som enbart en föreläsningsförening, snarare då som en folkhögskola eller ett folk­universitet. Verksamheten var uppdelad på vår- och hösttermin, och man hade fasta föreläsnings dagar: torsdagar kl 8.30 em och söndagar kl 6.30 em Ofta förekom särskilt under de första åren föreläsningsserier på upptill 10 föreläs­ningar inom ett ämne, och man tänkte sig tydligen att åhörarna regelbundet skulle följa föreläsningarna. För den sakens skull fanns möjlighet att lösa årskort för 1 kr (tillika medlemskort i institutet) eller terminskort för 50 öre. In­trädet till en föreläsning kostade 10 öre.
manträdet den 13 nov. och stiftelsesammanträdet den 27 nov. antecknade sig inte mindre än 85 medlemmar i institutet, utöver de 18 som omedelbart anteck­nat sig. Då man redan för år 1899 erhöll ett anslag på 300 kr av stadsfullmäk­tige, kan man med fog säga att det var en god start.

Föreläsarna, som de första åren genomgående var hemmahörande på orten, främst lärare vid stadens läroverk och i någon mån stadens läkare, kan när­mast betraktas som till institutet fast knutna lärare. Ekonomiskt grundade man verksamheten på såväl statsbidrag som kommunala bidrag. De förstnämnda, som 1900—1906 årligen utgjorde 800 kr och sedan successivt steg till 1500 kr för att på 1930-talet falla igen, togs till en början ur ett särskilt riksdagsanslag ”till understöd vid anordnandet av föreläsningar för städernas
arbetarebe­folkning”. De sistnämnda utgjorde anslag från Östersunds stad, stigande från 500 kr år 1900 till 3 000 kr 1956. En lång tid på 1920- och 1930-talen, då in­stitutets verksamhet i viss mån var som störst, var anslaget 1.200 kr.

För att en föreläsningsanstalt skulle kunna få statsbidrag måste man ha en av länsstyrelsen utsedd s k inspektor. Tre av de ordinarie ledamöterna i styrelsen plus en suppleant skulle enligt stadgarna utses av stadsfullmäktige. De övriga tre styrelseledamöterna plus en suppleant valdes av institutets medlemmar. Den förste inspektorn var landssekreteraren L. Th. Jacobsson, vilken dock redan år 1900 ersattes av överste H. B. Holmberg. De tre av institutet valda första styrelseledamöterna var lektor S. J. Kardell (ordf.), kontorsskrivare O. Gylfe (sekr.) och maskintryckare E. O. O. Edström (kassör). Stadsfullmäktige utsåg major C. G. Skytte (v. ordf.), apotekare E. Hj. Wikander och byggmästare J. A. Hellström. Till institutets föreståndare valdes folkskolläraren, senare överlära­ren Carl Christenson. Som synes var det i stort sett högt uppsatta män i staden som utgjorde styrelsen, och då till en början de egentliga arbetarna saknade representation i densamma, kan man säga, att institutet var ett sådant för ar­betare, inte av arbetare.

Vid 10-årsjubileet 1909 återstod av den ursprungliga styrelsen endast J. A. Hellström (kassör) och föreståndaren C. Christenson. Den förste ordföranden resp den förste sekreteraren, d v s S. J. Kardell och O. Gylfe, avgick bägge med utgången av år 1907. Till ny ordförande valdes då regementsläkaren, seder­mera fältläkaren Th. Thorné, som satt kvar på ordförandeposten ända till år 1926. Ny sekreterare blev läroverksadjunkten fil dr O. Örström, som 1913 ef­terträddes av sem.-rektor C. Sehlin. Inspektor var 1909 häradshövding E. K. Leijonhufvud (inspektor 1907—1926 med ett avbrott 1911—1917, då lektor Karl Pira innehade denna post).

Den första tioårsperioden kan sägas vara den egentliga arbetareinstitutstiden. Under den följande tioårsperioden övergick institutet efterhand till att bli en vanlig föreläsningsförening, som liksom länets övriga inte alltför talrika föreläsningsföreningar sorterade under det i slutet på 1910-talet bildade Jämtlands föreläsningsförbund. Enligt den redogörelse över institutets verksamhet, som föreståndaren Christenson avgav vid tioårsfesten den 24 jan. 1909, hade un­der de första tio åren sammanlagt 416 föreläsningar hållits, uppdelade på föl­jande ämnesområden: Kultur- och litteraturhistoria: 153; Jord- och folkbe­skrivning samt reseskildringar: 50; Naturvetenskapliga ämnen: 45; Allmän his­toria: 32; Svensk historia: 21; Svenska språket: 23; Hälsovårdslära: 22; Sociala ämnen: 18; Stats- och kommunalkunskap: 12; Psykologi: 11; Samaritkurs: 10; Minnesfester: 10; Religionshistoria: 3; Blandade ämnen: 6. Dessutom hade 22 sk musikaftnar ordnats, den första 1901. Vid 18 av dem hade sångsällskapet H. D. (Hej Dunkom) uppträtt med bl a fru Therése Kihlstedt som solist. I års- redogörelsen 1909 sägs, att H. D., som grundades 1902 med redaktören Gösta Thalén som ordförande och bankkassören John E. Waesterlund som mångårig, högt förtjänt dirigent, ”fört kvartettsångens runor med den äran”. Vid några musikaftnar medverkade även det s k Amatörkapellet. Ytterligare någon sta­tistik från perioden 1899—1909: Sammanlagt hade det sålts 781 årskort, 2.820 terminskort och 47.602 inträdesbiljetter. Efter ett ganska trögt före i portgången (Särskilt höstterminen 1900 torde ha varit kritisk med en synbar minskning i besöksantalet) hade institutet gått framåt och nått förhållandevis höga åhörartal (högst 750). Medeltalet höll sig under perioden o. 200.

Det mest besökta evenemanget var inte oväntat en musikafton vid vilken Jämtlands fältjägares musikkår spelade enligt följande program: Rossini: Ouv.

 

till Wilhelm Tell; Wagner: Potp. ur Lohengrin; Peterson-Berger: Sommarsång; Grieg: Landkjending; Blankenberg: Gladiatorernas farvälmarsch. Dessutom fö­rekom sånger för baryton av Stenhammar, Josephson o. Sjögren, utförda av ingenjör I Bergström.

Den föreläsare, som stod i särklass när det gällde antalet föreläsningar, var läroverksadjunkten fil dr Karl Ljungstedt. Under tiden 1899—1909 höll han inte mindre än 128 föreläsningar i arbetareinstitutet. Fram till sin död i oktober 1916 torde han ha hållit närmare 180 föreläsningar. Därtill kom en massa fö­reläsningar på landsbygden. Även några av de andra läroverkslärarna var fli­tiga föreläsare, så t ex fil dr O. Örström med 54 föreläsningar fram til 1909, mest historia, fil dr P. Segerstedt 17 (naturvetenskap), fil dr B. G. Lundberg 12 (bl a geografi), fil dr Karl Pira 11 (kulturhistoria), lektor C. Cavallin 9 (likaledes kulturhistoria) osv. Tämligen flitiga föreläsare under denna första period var också reg.läkaren Th. Thorné 9 (hälsovård, samaritkurs), kapten H. Vanberg 16 (bl a astronomi), red.sekr. G. Thalén 15 (levnadsteckningar), fil lic Algot Holmqvist 10 (historia, minnesfester) och folkhögskoleföreståndaren greve Ro­bert Mörner 6 (blandade ämnen). Redan 1902 introducerades en föreläsningsgenre, som i framtiden kanske skulle bli den mest omtyckta, nämligen rese­skildringar, då bokförläggaren K. Bohlin föreläste om ”Jerusalem i forntid och nutid” samt om ”Yellowstone Park”, bägge föreläsningarna belysta med skioptikonbilder, och kapten A. Kuylenstierna talade om ”Inlandsresor i Kina” och ”Äventyr i Syrien under armeniska massakeråret”.

 

Den sk radikala klubben i Uppsala. Stående frän vänster: Hjalmar Branting, Karl
Ljungstedt, Karl Staaff. Sittande: Birger Palme, Gustaf Berggren, Gustaf Roos o. Gustaf Brakel.

 

Då Karl Ljungstedt intog en så central ställning inom den första tidens föreläsningsverksamhet i Östersund och Jämtland, har jag ansett honom värd en särskild biografi som föreläsare. Tidigare har jag i min bok om Östersunds lä­roverk (s 190 f) skildrat honom som lärare. Enligt samstämmiga vittnesbörd var han en mycket omtyckt och skicklig sådan och på sätt och vis en före­gångare inom pedagogiken och i sättet att behandla lärjungarna. Allt tyder på att Ljungstedt även var en mycket uppburen och skicklig föreläsare. I en tid­ningsartikel under rubriken Professor i Östersund menar Lars Larsson i Trusta, att Ljungstedts omfattande och engagerande föreläsningsverksamhet berättigar honom till denna titel, då han nu inte, som man kanske skulle ha väntat sig, blev professor i Uppsala eller Stockholm. En inspirerande framställning av Karl Ljungstedt som kulturpersonlighet och föreläsare möter oss även i en artikel av redaktör Hans Ericsson.

Karl Ljungstedt var född östgöte men gick i skola i Stockholm, där fadern var ämbetsman. I Nya Elementarskolan, där han som 15-åring intogs höstter­minen 1871, hade han bl a Karl Staaff till klasskamrat. Även i Uppsala, där han inskrevs som student vårterminen 1877, rörde han sig i Karl Staffs kret­sar. Gruppbilden ovan ger vid handen, att Lj. vad medlem av den politiska klubben R. K., vanligtvis uttytt Radikala Klubben, men initialerna kunde även utläsas som Republikanska Klubben. Den torde ha bildats o. 1881 och omfatta-

Karl Staaffs och Hjalmar Brantings umgängesvänner. Det är nära nog själv­klart, att Lj. även skulle bli medlem och verksam inom den kända radikala stu­dentföreningen Verdandi, grundad 1882. När i febr. 1883 ett arbetareinstitut bildades i Uppsala, hörde Ljungstedt och Staaff till dem som stod främst på lis­tan över föreläsare. De skulle gemensamt behandla svenska språket och även ge praktiska övningar. I sista stund blev Staaff förhindrad att medverka. Ljung­stedt, som var en av den kände språkprofessorn Adolf Noreens mest lovande lärjungar, måste överta hela serien. Ovanstående uppgifter har jag tagit ur Leif Kihlbergs berömda biografi över Karl Staaff (I), s 353. Kihlberg tillägger: ”Han (Lj.) blev en hängiven folkbildare under sin lärartid i Östersund. Lärjungar vitt­nar om det rotfasta frisinne som präglade hans insatser.” Själv anspelar Lj. san­nolikt på sin första föreläsningsverksamhet i Uppsala 1884, då han i sitt hög­tidstal vid Östersunds Arbetareinstituts tioårsjubileum 1909 säger, att han har 25 år som föreläsare bakom sig.

Karl Ljungstedt ägnade sig givetvis inte enbart åt föreningsverksamhet i Upp­sala. Han bedrev även framgångsrika studier. Fil kand blev han redan 1881, fil lic 1887 samtidigt som han disputerade för att bli fil dr. Hans fack var nor­diska och germanska språk, i vilka ämnen han blev docent 1888. Ett läsår var han förordnad som eo professor i Uppsala och 1895—98 var han akademisk lärare i språkvetenskap vid Stockholms högskola. Man frågar sig då, varför han 1899 avbröt sin tydligen lovande akademiska bana och blev läroverkslärare i Östersund. Sprit har satts in i bilden, och Lj. var helt visst inte den som under sin tid i Uppsala och Stockholm spottade i glaset, men någon alkoholist var han så vitt man kan se inte. När han efter två års tjänstledighet, under vilka han bl a utarbetade sin kända
Eddaöversättning, höstterminen 1904 återanställdes som lärare i Östersund, iakttog han i fortsättningen till sin död enligt uppgift av bl a Heimer Wikström, i vars familj han umgicks, obrottslig helnykterhet. Den sannolika förklaringen till att Lj. inte lyckades på den akademiska vädjobanan är måhända, att han med sin personliga anspråkslöshet och försynthet inte ansåg sig kunna eller vilja bekämpa det motstånd från vissa universitets- myndigheter, som han och hans Verdandikamrater utsattes för. Att som de mera hårdföra verdandisterna bryta sig en bana som tidningsman eller politiker låg inte för honom.

Tack vare ovannämnda tidningsartiklar av Lars Larsson i Trusta och Hans Ericsson finns ett par ögonvittnesskildringar av Karl Ljungstedt som föreläsare. Lars Larsson skildrar hur han som skjutskarl hämtade Lj. vid stationen och hur de samtalade på vägen från och till föreläsningslokalen, om bygden, som de for igenom, om himlavalvet och stjärnorna, om stillastående och utveckling. Då man kommit fram till lokalen och Lj. inspekterat densamma, satte han i gång med att ”av tillgängliga böcker och luntor bygga upp ett underläge i lämplig höjd för sitt manus. — Sedan verket så var färdigt, började Lj. sin föreläsning utan pråliga inledningar eller klangfulla anslag, och lutad över manuset och med händernas fasta grepp kring katedern talade han så under halvannan timme om nordiskt språkväsen, Snorres Heimskringla, Völuspa eller Havamal. Man såg så väl hur talaren njöt av sitt ämne … och när han vid enskildheter av särpräglad art eller intressanta episoder nästan blygt tittade ned på publiken med sitt goda leende, var också denna färdig att med leende tillbakakvittera det upplysande eller roliga”.

Hans Ericsson säger i sin skildring, att ”på den tiden togs i regel en akade­misk kvart, och sorlet var i full gång, när den lille, framåtlutade mannen dök in genom dörren och med snabba, ljudlösa steg trippade fram till katedern. Där stod han tyst en stund, flåsade i de stripiga mustascherna och såg ut över åhörarskaran. Nu kunde man höra en nål falla”. Då började han t ex med att läsa, nej skandera Tegnérs gripande och underbart ståtliga ”Sång till solen”: ”Dig jag sjunger en sång /du högstrålande sol!/ Kring din konungastol, djupt i blå­nande natt /har du världarna satt/ som vasaller…” etc. ”På uppläsningen följ­de oftast en skildring av skaldens liv och diktning, ytterligare interfolierad av utvalda diktprov. På liknande sätt presenterade han andra författare: Dante, Shakespeare, Byron, Goethe, Ibsen och Björnson m fl — utom svenska skalder”. Bland dessa senare var Gustaf Fröding och Erik Axel Karlfeldt, som Lj. per­sonligen sammanträffat med i Uppsala. Även svenska språket tog Lj. upp till behandling. Så t ex föreläste han höstterminen 1905 över sådana ämnen som ”förvrängningar och misstydningar av ord och talesätt”, om ”rättstavning och vrångstavning”, om ”vårt alfabet och dess historia”.

Det verkar som om Lj. alltid talade efter manuskript, som språkligt var syn­nerligen väl utformade och enligt en uppgift skall finnas bevarade (på läns­biblioteket?). Vad stilen beträffar var den klar och enkel, och språket var något puristiskt i Viktor Rydbergs anda. Så t ex använde Lj. det gamla nordiska var­da i st f det lågtyska låneordet bliva.

Vid tioårsjubileet 1909 fick Karl Ljungstedt i uppdrag att hålla högtidstalet, bl a eftersom han varit Östersunds Arbetareinstituts förste föreläsare den 25 ja­nuari 1899. Han talade 1909 över ämnet: Om folkbildning. Några få meningar ur talet: All historia och all erfarenhet bekräftar, att ”människorna varda bätt­re, ädlare genom större, djupare, vidgat vetande”. Det är därför oerhört ”vik­tigt, att den lärde och forskaren stiger ned till folket och meddelar det sina kunskaper”. — ”Men det måste vara fruktbärande kunskap”. — ”Det viktiga är inte multa utan multum, m a o det är bättre att veta mycket om litet än litet om mycket.” — ”En föreläsare i ett arbetareinstitut måste popularisera, men det är större fara att vara för mycket än för litet populär. Man får inte gå så långt att man blir enfaldig, och lägger man sina ord enkelt och rättframt, så förstår folket mer än man tror.”

Nu åter till Östersunds Arbetareinstituts fortsatta verksamhet. Av utrymmesskäl måste framställningen bli kort. När det gäller styrelsen så begränsar jag mig i stort sett till att nämna ordförandena och föreståndarna, de senare var vid skilda tillfällen därjämte både sekreterare och kassörer.

Efter Th. Thornés nästan 20-åriga ordförandetid bytte institutet ordförande med kortare intervaller: affärschefen Lewin Andersson 1927—28, lektor Arthur Eriksson 1928—30, redaktör Nils Andersson 1930—33, boktryckare A. Hedin 1934—35, folkskollärare Nils A. Larsson 1936—39. I oktober 1939 blev landskanslisten E. P. Hamrell ordförande, från att förut ha varit v. ordf. sedan 1936. Vid sin avgång från ordförandeposten i september 1955 hade han alltså varit ordförande i 16 år. Arbetareinstitutets siste ordförande var den kände
journa­listen Carl Melin, v. ordf. under hela Hamrells ordförandetid. Vid det sista pro­tokollförda sammanträdet 13/10 1961 fungerade ännu Melin som ordförande.

Det första föreståndarbytet ägde rum vid höstterminens början 1918, då lä­roverksadjunkt I. O. Löwing utsågs till både föreståndare och sekreterare. I dessa befattningar kvarstod han till 1927, då han efterträddes av folkskollä­rare Nils A. Larsson, som dessutom var kassör. Den sistnämnda befattningen hade under Löwings föreståndartid innehafts av kommissionären K. Gidén, en trotjänare inom institutet, som vid sin död 1940 hade varit medlem i 40, sty­relseledamot i 25 och kassör i 17 år. Liksom det gäller ordförandeposten blev det efter 1927 även snabbare byten på föreståndarposten: Nils A. Larsson 1927 —32, typograf Nils Olsson 1932—34, Adrian Petersson 1934—39, Ivan Lars­son 1940—42, landsantikvarie Lennart Björkqvist 1942—50, ombudsman M. A. Mårtensson 1950—54. Vid årsskiftet 1954/55 inträdde nuv. kyrkokamreraren M. E. Persson som institutets siste föreståndare — Eftersom föreståndarbefattningen åtminstone tidvis var mycket betungande, var den arvoderad, dock med ett ganska blygsamt belopp.

På den närmast rent formella inspektorsbefattningen satt från 1927 följande: överjägmästare P. O. Welander 1927—31, fördelningsläkare Th. Thorné, f d ordf., 1931—33, folkskolinsp. Herm. Gottfr. Pihl 1933—34, länsarkivarie Ro­bert Swedlund 1943—49. Institutets sista inspektörer var så vitt papperen ut­visar folkskolinspektör R. Sahlström och konsul Ragnar Ohlson.

Till slut kan nämnas, att grosshandlaren J. A. Lundvall, som 1912 efterträdde redaktör Agathon Burman som revisor, utsedd av stadsfullmäktige, fungerade på denna post ända till år 1936. En annan långvarig revisor var N. J. Petersson 1909—33, utsedd av institutets medlemmar.

Så till det viktigaste: verksamheten. Vid 50-årsjubileet 1949 uppgav dåv. ordf. E. P. Hamrell, att Östersunds Arbetareinstitut under de förflutna 50 åren hade anordnat över 1.700 föreläsningar med 265.000 åhörare. Under de följande c:a tio åren tillkom drygt 200 föreläsningar med c:a 30.000 åhörare. Sammanlagt skulle det alltså under något över 60 år bli 1.900 föreläsningar och c:a 295.000 åhörare. I sanning imponerande siffror! Medan siffran för antalet föreläsningar är tillförlitlig, kan man dock inte säga detsamma om åhörarsiffran. I årsredogörelserna, som från 1899 till 1948 trycktes, anges åhörarantalet per föreläsning genomgående i avrundade tal, framförallt under I. O. Löwings tid ganska kraf­tigt avrundade uppåt. Att åhörarantalet i och med hans tillträde som förestån­dare omedelbart mer än fördubblades är ju misstänkt! Det mycket intressanta medeltalet per föreläsning blir därigenom i hög grad osäkert. Med dessa reser­vationer vill jag dock ange dem för 10-årsperioder: 1899—1909: 200; 1909— 19: 245; 1919—29: 285; 1929—39: 114; 1939—49: 99; 1949—50: 110. Talet för perioden 1/7 1919—30/6 1929 skulle vara ännu högre, om alla teaterföre­ställningar medräknades. Det högsta medeltalet får man, om man väljer ut fem­årsperioden 1919—24: 389, jämfört med för 1924—29: 206. Tendensen är ganska klar. Från ett jämnt och tämligen gott åhörartal på o. 200 steg antalet åhörare kraftigt efter l:a världskrigets slut och i början på 1920-talet för att mot slutet av detta årtionde gå tillbaka, en tillbakagång som fortsatte på 1930-talet, tills det blev en stabilisering på c:a 100. Redan 1926 säger sig Ragnar Ohlson i sin årsberättelse för Jämtlands föreläsningsförbunds verksamhet märka konkurrens med radion, med ”den största minskningen inom Östersunds kristallområde”. Det bör dock påpekas att även under de sista åren vissa toppar i medeltalet förekom: t ex verksamhetsåren 1951/52: 256 o. 1953/54: 228. Det förstnämnda året drog förf. Per Nilsson-Tannér 325 personer med ett föredrag om ”Svenskar i Amerika”, förf. Albert Viksten 478 med föredraget: ”Bland guldgrävare och eskimåer i Alaska”, men framförallt upptäcktsresanden Sten Bergman tre fulla hus med över 2.000 personer. 1953/54 fyllde Sten Bergman åter två hus om sam­manlagt 1.300 pers. med samma föreläsning om ”Människor och djur på Nya Guinea”, men dessutom samlade pastor Karl-Erik Kejne 454 pers. på en före­läsning med titeln: ”Bland gubbar och gränder i Gamla stan” och dr Ernst von Post 421 pers. med en föreläsning om ”Kvinnan i övergångsåldern”. Ännu 1958/ 59, alltså i fullt utbruten teve-ålder, drog Sten Bergman över 1.200 personer. — Det skall dock tilläggas, att de egentliga föreläsningarna i regel samlade mindre antal folk än konserter, litterära aftnar och framförallt teaterföreställningar.

Att utöver dem som redan nämnts göra ett urval av de flera hundratals före­läsare som föreläst i Östersund är ingen lätt uppgift. För dagens ungdom och även för dem i yngre medelåldern är de väl enbart intetsägande namn, men för de äldre kanske namnen kan väcka minnen till liv. — Liksom före 1909 engage­rades även i fortsättningen en hel rad lokala krafter att föreläsa i Östersunds Arbetareinstitut. En hel rad av läroverkets lärare föreläste t ex på 1910- och 1920-talen och även senare, så rektor Ragnar Arbman med ett tiotal föreläs­ningar, adjunkterna R. Söderberg (5), F. E. Wahlberg (8) och Erik Zeilon (7). Den sistnämnde höll 1927 en litteraturhistorisk kurs omfattande 5 föreläsningar. Vid 40-årsjubileet, som firades den 14 nov. 1940, föreläste dåv. lektor Karl Erik Löfqvist om Verner von Heidenstam, medan dennes efterträdare lektor Arne Bengtsson vid 50-årsfesten den 23 jan. 1949 talade om August Strindberg, som just då var aktuell, eftersom det var 100 år efter hans födelse. Vid sist­nämnda minnesfest företrädde fil dr Iwan Bolin Folkbildningsförbundets cen­tralstyrelse och satte i ett anförande den ”levande” föreläsningen i en föreläsningsförening framför ett föredrag i radio.

Bland trägna lokalföreläsare kan f ö nämnas: fil lic Algot Holmqvist med 22 föreläsningar efter 1909, bl a högtidsföreläsningen ”Om kulturens vandring­ar” vid 25-årsjubileet den 27 jan. 1924, sem.rektor Carl Sehlin (18), bl a en serie om Jämtlands historia, greve Robert Mörner (10), kyrkoherde C. G. Eriks­son (12) samt Torsten Boberg (17). Den senare, som torde ha varit en omtyckt föreläsare på riksplanet, höll t ex 1921 inför 350 åhörare en föreläsning be­nämnd: ”Från Narvik till Nordkap”. Fram på 1950-talet föreläste två östersundska storresenärer konsul Ragnar Ohlson och med. dr Axel Odelberg om si­na resor, så t ex Ragnar Ohlson: ”Jorden runt på några dagar”, ”Egypten — nu och fordom” samt ”1 Kolumbus kölvatten till Västindien”, Axel Odelberg: ”Peru — guldets och sol jungfru arnas land” o. ”Bland storvilt och dvärgfolk i mörkaste Afrika”. Odelberg föreläste även över medicinska ämnen liksom flera östersundsläkare, bl a lan Lundholm.

Som lokala föreläsare får man väl även beteckna vissa jämtlänningar i för­skingringen, som t ex J. Stadling (1911: ”Leo Tolstoj och de ryska bönderna”), Gustaf Näsström (1924: ”Kyrkligt storfrämmande i Jämtland i början på 1500- talet”), Harry Söderman (1827: ”Den vita slavhandeln”), Halvar Sehlin (1950: ”Färder i svenska fjäll”) och Anton Sörlin (1958: ”Ljung och guckusko. På upptäcktsfärd i vår vilda flora”. Färgbilder). I detta sammanhang kan fil dr Hanna Rydh, en tid Östersunds ledande kulturpersonlighet, nämnas. År 1932 hette hennes föredrag: ”En arkeolog i Egypten — solskivans land.”

Redan på 1910-talet var mer än halva antalet föreläsare utombys. Så små­ningom bildades en kader av riks- eller turnéföreläsare. Flera av dem hade sannolikt föreläsningsverksamhet som sitt huvudsakliga yrke.

 

 

Uppgörandet av des­sa föreläsares turnéer kom efterhand att ombesörjas av det i slutet på 1910-talet bildade Jämtlands Föreläsningsförbunds föreståndare, vilken post 1923—30 in­nehades av sedermera konsul Ragnar Ohlson. Han utsågs även till föreläsnings- förbundets sekreterare och kassör efter adjunkt I. O. Löwing och övergick 1930 till ordförandeposten. Under sin föreståndartid ”förmedlade” han årligen drygt 200 föreläsningar plus åtskilliga konserter, litterära upplysningsaftnar och tea­teraftnar. Det är inte för mycket sagt, om man påstår att Ragnar Ohlson under den kanske livaktigaste tiden i Östersunds och Jämtlands föreläsningsverksam­het var den som i realiteten gjorde upp programmen. Att det var ett grann- laga arbete och ett ofta svårt pusselarbete är inte svårt att förstå. Fram på 1940- och 1950-talen övertogs förmedlingsverksamheten av länets bildningskonsulenter, först Husberg sedan Elis Svensson.

Bland utombysföreläsarna bör först nämnas den legendariske folkbildnings- pionjären E. H. Thörnberg (1873—1961), som besökte Östersund första gången 1905. Thörnberg var specialist på sociala ämnen. Andra tidiga riksföreläsare var dr Iwan Bratt, som samma år höll två föreläsningar om tuberkulos, och fil lic Rolf Nordenstreng, som tidvis återkom nästan årligen med någon geo­grafisk eller förhistorisk föreläsning. Tidigt möter oss också i årsredogörelserna teol kand C. Dymling, en originell och åtminstone under sin krafts dagar om­tyckt föreläsare. År 1912 talade han över ämnet: ”Vad är kultur?” I sept. 1928 höll han inte mindre än 5 föreläsningar i Östersund med ett från 300 till 640 pers. stigande åhörarantal. De två sista föreläsningarna handlade om ”Det un­dermedvetna själslivet” och ”Suggestion och viljekraft”. Dymling ansåg sig, en­ligt vad han berättat för denna artikels författare, ha förmåga att se in i fram­tiden. Bl. a. hade han som lärare ”anat” ett besök av det fruktade undervis­ningsrådet Johansson, över med Dymlings snarlika ämnen talade docenten, se­nare professorn Efraim Briem. I jan. 1921 hade denne en serie om 5 föreläs­ningar, som bl a handlade om ”Drömmarnas mysterium”, ”Christian Science” o. ”Spiritism”. Det berättas att Briem vid sina föreläsningar ibland lät mörklägga salen. — En av de första kvinnliga föreläsarna var, förutom Lydia Wahlström, med. lic. Julia Kinberg, som 1912 talade om kvinnlig hygien och sexuell upp­fostran. Samma år höll fil kand Elin Cederblom 5 föreläsningar om olika funk­tioner hos människan: matsmältning, blodomlopp, nervsystem, huden och dess vård samt bostadshygien. Följande år möter oss för första gången det kända föreläsarnamnet S. A. Duse (1913: ‘Kampen om Sydpolen.”, 1932: ”Minnen från Eldslandet.” o. ”Den svenska sydpolsexpeditionen 1901—04”, ledd av pro­fessorn, f d östersundsgymnasisten N. O. Nordenskjöld). En annan trägen fö­reläsare i Östersund på 1910- och 1920-talen var den tyskfödde prof. Th. Wal­ter med 9 föreläsningar med tyskgeografiska ämnen.

En föreläsare, som dominerade o. 1930, var prof. G. A. Jaederholm, som föreläste inför stor publik om barnpsykologi och barnuppfostran. En annan ofta förekommande gäst vid denna tid var fil lic Karin Schultz med astronomi som specialité. Vid skilda tillfällen besöktes arbetarinstitutet av den från många syn­punkter store folkbildaren fil dr Carl Cederblad, så t ex 1929 då han hade två föreläsningar om havet. Något senare tog han upp ”Kulturidealismens kris”. Nämnas bör även hans inte mindre charmanta norska fru: Johanne Grieg-Cederblad (t ex 1943: ”Bergen. Ett streiftog gjennem en orginal by.”).

Bland författare, som besökt Östersunds Arbetareinstitut, kan nämnas: den redan omtalade Albert Viksten (1924: ”Storfisket i Lofoten.”), fru Anna-Lena Elgström (1931: ”Amerikanskt kvinno- och hemliv.”), Harry Blomberg (1932: ”Silvergruvan i Nasafjäll. Ett drama i Pite lappmark.”), Ture Nerman (1933: ”Från blockhuset till skyskrapan.”), Sven Stolpe (1935: ”När flanören blev medborgare.”) och Johan Falkberget (1946: ”Två land — ett folk.”).

Politiker är få: eg. endast två, men två lejon: Fabian Månsson med ”Sverige under Sturarnas tid” och ”Dackefejden” 1928, och 1955 Ernt Wigforss med ”Minnen”.

Till sist några föreläsare inom den populära genren upptäcktsresor: prof. Gerhard Lindblom (1930: ”Negerliv i Östafrika.”), Gösta Moberg (1930: ”Med främlingslegionen i Marocko.”), Sten Bergman (for första gången 1930: ”Kamtchatka.”), prof. Gustaf Bolinder (1939: ”På indianstigar över Anderna.”), Tor­sten Orre (1944: ”Som kamelryttare i Nordafrika.”), förf. Hwang Tsu-Yii (1957: ”Med kinesisk vägvisare genom Mittens rike.” Färgbilder.).

Att den i särklass främste succéföreläsaren Sten Bergman, om vilken förut ta­lats, skulle vara den bäste av dessa ovan uppräknade är inte givet. Hur skall man då förklara hans oerhörda publiktycke? Massugestion? En som kunde tävla med Sten Bergman var forstmästare Stig Vesslén, som med en föreläsning om ”Naturen och djurlivet i Lapplandsfjällen” samt med sin film ”Kungsörnen” samlade 800 åhörare. Till sist den vid sidan av vår egen Edvin Magnusson ende idrotts föreläsa ren: dir. Anders Bergvall (1938: ”Olympiska spelen” o. ”Bad­frågan.”).

Innan jag slutar framställningen bör givetvis några ord sägas om konserterna, de litterära aftnarna och teaterföreställningarna. De förstnämnda började som sagt mycket tidigt och förekom ända till slutet. Att engagera hela orkestrar eller körer var i regel inte möjligt för en föreläsningsförening. Det fick bli en­staka musiker, violinister och pianister, och framförallt lutsångare. Vid musik­aftnarna 1913 medverkade t.ex. violinisten Sven Kjellström, pianisten A. Roth och konsertsångaren A. Ringström. Den förste, förstärkt till kvartett, återkom under de följande åren nästan årligen. En trägen gäst på 1920-talet var lut­sångaren Sven Scolander med Bellman-, Frödings-, Karlfeldts- och Elias Selstedtaftnar. Med rätt långa mellanrum återkom violinisten I. Mitnitsky, medan pia­nisten W. Witkovsky uppträdde nästan årligen på 1930- och 1940-talen. Även paret Nora Duesberg—W. Baranowsky lät flera gånger höra sig i Östersund. Från senare år kan nämnas lutsångarna Vilhelm Julinder och Olle Nygren samt pianisten Gunnar Hahn. Den största succén var dock tydligen en Marian Andersson-konsert 1934.

Bland uppläsningsaftnarna kan framhållas fru Ebba Sjögrens ”Norrlandsafton” samt hennes ”Sagoafton för barn” 1921, skådespelaren Åke Claessons upp­läsning ur August Blanches ”Ett resande teatersällskap” 1924, reoitatrisen Ragna Ljungdelis program ”Karelen” 1945 samt Lars Bergströms Janne Wängmanafton 1946.

Under 10 år (1922—1932) ordnade Arbetareinstitutet inte mindre än 47 sk billiga teaterföreställningar. Institutet fungerade på det sättet som senare Riks­teatern med dess lokala teaterförening. Vid 25-årsjubileet 1924 deklarerade dåv. ordf. Th. Thorné att institutets satsning på ”billiga teateraftnar av kända säll­skap med god repertoar” var att åstadkomma ”motvikt mot de mer eller mindre skabrösa farser, revyer o.dyl., som höll på att förgifta vårt folks litterära smak”. God repertoar, ja det får man instämma i. Se bara: Rydingska sällskapet spe­lade t ex Strindbergs ”Fadren” och ”Påsk”, Skådebanan Moliéres ”Äktenskapsskolan” samt Holbergs ”Erasmus Montanus’ och ”Jeppe paa Bjerget’, Hj. Lundholmssällskap Ibsens ”Ett dockhem”, ”Hedda Gabler” och ”Byggmester Solness”, Rydings sällskap Strindbergs ”Dödsdansen” samt ”Kristina” med Harriet Bosse i titelrollen. Något lättare underhållning var väl ”Dunungen” och Rolfs operetturné: ”Tre små flickor”.

Jag har nu kommit till slutet på min framställning om Östersunds Arbetare­institut. Att dess verksamheten genom åren var högst betydande är klart. Lika betydelsefull var givetvis de många hundra andra föreläsningsföreningarnas verksamhet. Det kanske är fler än undertecknad som med inte så liten nostalgi ser tillbaka på den ”gyllene” föreläsningsepoken.

Källor: Tack vare att jag lyckats spåra Arbetareinstitutets efterlämnade papper till dess siste föreståndare kyrkokamrer M. E. Persson har jag kunnat utarbeta artikeln någorlunda tillförlitligt. Den viktigaste källan är den värdefulla boken med en obruten serie årsredogörelser 1899—1948. Papperen kommer i fortsätt­ningen att finnas i Gamla Östersunds arkiv. Enligt uppgift av M. E. Persson hölls den sista föreläsningen i jan. 1965.

 

Minnen från Jämtland och Östersund i Onkel
Adams barntidning Linnea
Av Brita Tornell

 

Då C A Wetterbergh på våren 1837 sökte tjänsten som regementsläkare vid Jemtlands Fältjägarreg. i Östersund tog han ett djärvt steg. Han var född små­länning (1804 i Jönköping) och var då han sökte tjänsten bruksläkare i Fin­spång i Östergötland. För smålänningar och östgötar var Östersund detsamma som det övriga okända Norrland som de flesta visste så litet om.

Wetterbergh ville emellertid till varje pris från sin tjänst i Finspång som han vantrivdes med, han behövde en stadig inkomst eftersom han stod i begrepp att gifta sig med den unga prostdottern Hedda Brydolf som han var förlovad med — varför då inte Östersund likaväl som någon annan plats i Sverige.

Nya erfarenheter lockade dessutom Wetterbergh snarare än skrämde honom. Det man inte vet ska man ta reda på, okända områden bör man utforska, så­dana var Wetterberghs idéer. ”Man har i Sveriges södra provinser ett högst ofull­komligt begrepp om Norra Sverige”, skriver han i en av sina berättelser. ”Allt hvad som ligger ofvanför Upsala eller om man är mycket hemmastadd ofvanför Gefle, är ett okändt sagolikt land. Säkert är att mängden af svenskar har bätt­re reda på österrikiska kejsardömets provinser, än på Sveriges egna, och med mera sakkännedom kan tala om Hong-Kong än om Sundsvall.”

Man spårar ett kritiskt tonfall i raderna om att ”svenskar har bättre reda på österrikiska kejsardömets provinser, än på Sveriges egna”. Kanske återger de det svar som Wetterbergh brukade ge på de kommentarer han fick från folk då han i slutet av juni 1837 fick tjänsten i Östersund och bestämde sig för att flytta till Norrland.

Säkert är att Wetterbergh från början hade både vilja och ambition att göra sig bekant med det landskap han kom till, och att en sådan inställning oftast ‘leder till att man fäster sig vid den trakt man utforskar gäller också honom. Under de åtta år — från september 1837 till februari 1846 — som herrskapet Wetterbergh bodde i Östersund blev både han och hans hustru trots många sor­ger som drabbade dem så fästade vid staden och landskapet att de senare i livet såg tillbaka på östersundstiden som den lyckligaste perioden i sitt liv.

Kanske var det avståndet i rum och tid som delvis förgyllde minnena, men den sanningen står fast att östersundstiden var av stor betydelse för Wetter­berghs utveckling till författare. Han blev häruppe under pseudonymen Onkel Adam en känd författare i 1840-talets svenska litteratur.

Det var från Östersund han skickade sina kåserande berättelser till Afton­bladet, kritiska samtidssatirer som samlades till boken Genremålningar 1842. Både miljöer och personer kan vara hämtade från den småstad han bodde i — nog verkar t ex Generalmönstringen vara en upplevd historia som bygger på regementsläkarens iakttagelser, omsatta i författaren Onkel Adams träffande beskrivningar och friska ocensurerade kommentarer.

Handlingen är helt förlagd till Jämtland i den lilla romanen Tännforsen, men också i andra romaner och kortare berättelser utspelas händelserna häruppe. Och det landskap författaren beskriver är ett landskap han har sett, inte ”ett okändt sagolikt” utan ett välbekant men ändå sagolikt landskap. Beskrivningen av Tännforsen och naturen däromkring bärs upp av en kärlek till det Jämtland som sörlänningen Wetterbergh upplevt och som han vill beskriva för andra sör­länningar.

Onkel Adams författarskap har pedagogiska drag. Han vill ge sina läsare inte bara underhållning utan också kunskaper, t ex då han i Tännforsen utför­ligt beskriver hur det går till på ett Jämtlands-bröllop. Dessutom vill han på­verka och uppfostra samtidigt som han tänker på att tillgodose läsarens behov av spänning.

Tydligast framträder det pedagogiska draget i barntidningen Linnea som ut­kom med ett nummer i månaden från januari 1862 tom december 1871 med On­kel Adam som redaktör. Vid den tiden var han bosatt i Östergötland, först i Norrköping, sedan i Linköping. Från de stora romanerna på 50-talet hade Wet­terbergh övergått till berättelser, och artiklar i de många veckotidningar och ka­lendrar som fanns på den tiden, men han vill åstadkomma något som vägde mera tungt, och så försökte han sig på att realisera en tanke han enligt egna uttalanden länge gått och burit på — att skriva för barn.

Barntidningen blev ett lyckokast. Den blev så uppskattad att Onkel Adam uppmuntrades att fortsätta år efter år, tills han helt oväntat i decembernumret 1871 tillkännagav att han överlät tidningen till boktryckare Fridolf Wallin som förut haft hand om tryckningen.

Onkel Adam skrev själv det mesta i Linnea, särskilt i de första årgångarna. Ofta berättar han för barnen sådant som han har varit med om och i det sam­manhanget utnyttjar han också minnen från sin tid i Jämtland. Det är intres­sant att se vad han tror kan roa barnen och vad som också kan lära dem något om Norrland. Jag ska därför här stanna vid några ”jämtlandsartiklar” som jag funnit då jag forskat i Linneas många årgångar.

I december 1861 skickade Onkel Adam ut ett sk provnummer, med vilket han ville presentera sin tidning, dess program och innehåll, och därmed skaffa prenumeranter. Att innehållet i det första numret tilltalade läsarna var natur­ligtvis mycket viktigt för redaktören, eftersom han var beroende av prenume­ranter för en fortsatt utgivning.

Omedelbart efter redaktörens inledningsbrev Till Barnen!, undertecknat On­kel Adam, finner läsaren på sidan 2 som första artikel Berget Åreskutan i Jämt­land och ovanför rubriken en illustration som upptar mer än halva sidan. On­kel Adam har själv utfört teckningen. Vid ett besök i Onkel Adamsgården i Linköping förra sommaren upptäckte jag samma bild i ett av de fotoalbum som ligger på bordet i sällskapsrummet. Det var en liten akvarell i vykortsformat med precis samma motiv och under den stod skrivet: den 26 augusti 1839.

Det är väl troligt att akvarellen kommit till i samband med en utflykt upp i fjällvärlden och att den 20 år efteråt kom väl till pass för den lilla uppsats som Onkel Adam skrev i provnumret.

Efter en saklig inledning med uppgifter om ”bergets” läge och höjd som väl kunde ha stått i en uppslagsbok fortsätter Onkel Adam att berätta om hur man kommer upp på Åreskutan. Han var medveten om att barn behöver både fakta och spänning.

 

C. A. Wetterberg (juli 1868)

 

De flesta barn som läste provnumret var säkert från södra Sve­rige och bör ha känt en rysning vid det farofyllda och nästan exotiska i bestigningen av Åreskutan. ”Man kan, utan särdeles möda, ridande och gående bestiga berget, till hvars spets man dock slutligen måste klättra upp.”

Onkel Adam berättar här inte i jag-form, men den skildring han ger av bergsbestigningens slutmål, ”den kala spetsen, hvilkens högsta spets kallas Blåklack”, verkar självupplevd, och nog är det en inflyttad sörlänning som erkänner att ”det hela gör ett hemskt intryck”. Så här skriver han:

”Utsigten är vidsträckt både inåt Sverige och Norrige; men mera vild än skön. Man ser, så vida ej moln gå under våra fotter, en massa af bergspetsar sticka upp öfver mörka barrskogar, samt der och hvar spegelblanka fläckar och ådror genom skogarne, der sjöar och vattendrag gå fram. Blott undantagsvis ser man ljusgröna fläckar af någon björkskog eller några åkergärden. Det hela gör ett hemskt intryck och vanligen är det också kallt på bergspetsen. Samla sig moln deröfver, så kan man mitt i sommaren råka ut för ett snöväder
deruppe; ty ofta ser man, då det regnar i dalarne, Åreskutans spets insvept i ett tätt snöfall och att den flera dagar derefter är snöbetäckt.”

Artikelns slutrader är karakteristiska för författaren Onkel Adam och det århundrade han representerar. De speglar 1800-talsmänniskans tro på industrins välsignelser där han påminner om att på den sida av Åreskutan som man inte ser på bilden ligger Huså kopparverk vid Kallsjön och att på sjön går en ång­båt, ”säkerligen den, som i Sverige går högst öfver hafvet.”

Ett annat minne från östersundstiden bygger Onkel Adam på i artikeln Fjell- Lemmel i februarinumret av Linnea 1867. Också här finns en illustration all­deles i början, en fjällämmel, som författaren själv ritat och skurit i trä. Efter­som Onkel Adam saknade möjligheter att förse sin tidning med illustrationer i färg beskriver han i ord lämmelns färger: ”gulgrå, med en mörkbrun figur på ryggen, som liknar ett spaderess samt åtskilliga bruna, vågiga linier.”

Att Onkel Adam själv har sett lämlar, tom ”oöverskådliga massor”, för­säkrar han i inledningsraderna, där han också talar om för sina vänner, läsar­na, att det var ”då jag ännu bodde i Jemtland”.

Artikeln är skriven i jag-form men f ö komponerad på samma sätt som Ber­get Åreskutan, dvs författaren förenar fakta med spännande inslag, som med författarens egna ord lyder så här: ”När vi en afton rodde öfver Tännsjön för att bese nordens vackraste vattenfall: Tännforsen, fingo vi midt i sjön på afstånd se ett gulaktigt bredt bälte, mellan dess begge stränder.

Det var en Lemmelarmé, som der drog fram öfver insjöns vatten. När vår båt i stark fart nalkades, uppstod ett fasligt väsende bland de tappres täta le­der; men det var ej fruktan, utan vrede, som lät höra sig. Alla dessa små gula grimmiga varelser bjäbbade som valpar, under det att båten, oemotståndlig, gick tvärt genom kolonnen. Troligen omkommo några; men de fleste redde sig för­träffligt och fortforo att säga oss sanningens bittra ord på afstånd.”

I fortsättningen får läsaren veta att också i Östersund dit Onkel Adam ef­ter en vecka återvände, det vimlade av lämlar ”på alla gator och i alla träd­gårdar”, och han berättar hur han fångade några som blev så tama att de åt ur hans händer. När Onkel Adam berättar detta gör han det med den avsikten att uppmuntra barnen att iaktta naturen och undersöka det som lever och växer runt omkring dem.

Avslutningen lugnar de små läsarna som kanske tyckte att det lät alltför kus­ligt med de arméer av råttliknande varelser som spred sig bland de stackars jämtarna. Onkel Adam försäkrar: ”Man anser ej der oppe i Jemtland ett ’Lemmelår* för en olycka, emedan man påstår, att påföljande grässkördar bli desto ymnigare. Intet vet jag; men så säger man.”

Till barntidningen Linneas charm bidrog inte minst redaktörens vänliga, för­troendefulla inställning till sina unga läsare. Från det första numret betonade han att han ville vara deras vän, och som vän till vän gav han dem glimtar från sitt eget liv. En sådan verkligt personlig artikel är Tjenstefolket i samma nummer som Fjell-Lemmel. Från att ha framhållit hur viktigt det är med ett gott förhållande mellan husbondfolket och tjänarna ger han ett exempel från sin egen familj. Och här aktualiseras åter deras tid i Östersund: Han återger nämligen en dikt som han skrev till en tjänsteflicka då hon gifte sig efter att ha varit hos Wetterberghs i fjorton år, hon hade tydligen följt med dem då de flyttade från Östersund. Av den sexstrofiga dikten vill jag här citera de två stro­fer som just anknyter till detta.

”Så ha vi gått allredan här på jorden Tre vänner samman snart i fjorton år.
För vår skull glömde Du den kära norden,
Der Storsjön speglar och der forsen går,
Der snön sitt täcke öfver fjellen breder Och sommarsolen glömmer att gå neder.
Ty när vi gladdes åt det hopp, som grydde,
Åt barnens joller — ack! då var du med,
Och när de små till grafvens mörker flydde Och sorgen kom — då var Du också med.
Haf tack för allt! Välsignelse från höjden!
Till Dig, som delat smärtan liksom fröjden.”

Vad tjänsteflickan hette, när hon gifte sig och följaktligen också när Onkel Adam skrev dikten, vet jag tack vare en uppgift i en boksamlares, Ali Nouris, bok om intressanta böcker i hans ägo. Han nämner där en bok, ”Familje-Gåfvan eller Stycken egnade åt högtidligheter inom Familjerna jämte andra Vitterhets-Försök af C.C.U..”, som han köpt på auktion och i vilken följande häls­ning var inskriven: ”Till pigan Anna Norrman på hennes Bröllopsdag d. 29 Mars 1852 af Husbondefolket (Onkel Adam).” Därefter följde den dikt som Onkel Adam 1867 återgav i Linnea.

Linnea hade ett stort spridningsområde men hur många prenumeranterna var har jag hittills inte lyckats ta reda på. Att den lästes längst i norr i Haparanda och längst söderut i Ystad, att den tom hade läsare i Danmark och Finland vet jag av de signaturer med ortsbeteckningar som förekommer i Breflåda, en stående kommunikationsavdelning med läsarna, av redovisningarna till de in­samlingar som Onkel Adam satte igång genom sin tidning och av de namn­listor (också de bara med signaturer och ortsbeteckning) över barn som hade skickat sina fotografier till honom. I alla dessa ”källor” dominerar dock barn från Mellan-Sverige.

Det har roat mig att leta efter östersundsbarn bland Linneas prenumeranter. Säkerligen fanns det åtskilliga Linnea-läsare i den stad där av den äldre gene­rationen många kunde räkna sig till Onkel Adams vän- och bekantskapskrets.

Prenumerationerna på Linnea ombesörjdes för det mesta av bokhandlare, i Östersund av Ocklinds Bokhandel, som i januarinumret 1865 uppges ha för­medlat en gåva på 8:50 R:mt till den insamling som pågick i Linnea just då för ”sex faderlösa Danska barn”. Den insamlingen hade pågått sedan september 1864, och i den andra redovisningen av influtna gåvor finns följande anteck­ning: ”Östersund, sigill O. M., Från Emma och Wilhelm m.fl. 5 Rmt.”

Bland dem som Onkel Adam tackar för kort som han fått till sitt fotografi­album, Barnens Album, är östersundsbarnen ”Fritiof och Herman M-t och Bertha M-t Ö-sund, Ida M-t, D:o”. Det omtalas i nummer 12 år 1865 i en lång lista. Albumet innehöll vid det laget 110 fotografier.

Tack vare tillmötesgående från Länsmuseet i Linköping fick jag i somras till­fälle att se igenom Onkel Adams barnalbum. Där hittade jag då fotografierna på de östersundsbarn som Onkel Adam tackade för insända kort. I albumet har han skrivit ut de fullständiga namnen, Fritiof och Herman Myhlfelt un­der ett kort och Ida Myhlfelt under ett annat på samma sida. Pojkarna Myhlfelt står och stöder sig mot ett litet runt bord. De är kladda i långbyxor och långa kavajer och ser ut att vara, den äldre omkring 14 år, den yngre omkring 12. Ida sitter vid ett bord, klädd i en fin klänning med åtsittande liv och en mycket vid kjol. Hon har en bok i handen. Troligen är hon 15—16 år.

 

Frithjoff o. Herman Myhlfeldt
Söner till majoren o. ritläraren Gustaf Myhlfeldt o.h.h. Emma Gust. f Lucander.

 

Linneas vinjett föreställer mörk barrskog med Linnearankor i förgrunden och mjuka späda blomklockor som liksom dallrar på tunna stänglar. Onkel Adam var vinjettens upphovsman, och det är ingen tillfällighet att han för den valde blomman Linnea i svensk barrskog. Åtskilliga gånger möter läsaren i Onkel Adams verk en kärleksförklaring till den svenska barrskogen.

Linnea är Smålands landskapsblomma och Onkel Adam var ju född smålän­ning. Naturen kring hans barndomsstad Jönköping påminner om norrländsk natur med höjder och vidsträckta barrskogar. Linnea växer ju också i de norr­ländska skogarna. Kanske bidrog dessa likheter i landskapen, hans barndoms Småland och Jämtland, till att smålänningen Wetterbergh kom att älska den jämtländska naturen. Nog tycks han ha tänkt lika mycket på Linnea i norr­ländsk skog som Linnea i småländsk skog då han skrev följande ord i En liten historia om Linnea som blommar i Sveriges skogar i provnumret, december 1861:

 

 

Ida Myhlfeldt
Dotter till Gustaf o. Emma Myhlfeldt.

 

”Si! då fann han midt inuti den tysta barrskogen på en tufva, bortgömd af lingonris och beströdd med gulnade barr, en fläck betäckt med mörkgröna bladrefvor, från hvilka hundratals fina stjelkar sköto upp, prydde med små klockblommor, ljusröda som barnets kind, böjliga som dess sinne, då det växer upp i sitt lugna hem.—————– Hon var icke grann eller lysande den blomman; men ett skimmer af oskuld gjorde henne så behaglig — och hon, den spädaste af alla blommor, spirade upp från en fattig jordmån, dolde sig i skuggan af några gamla och väderbitna tallar, midt i den vilda skogen och i ett luftstreck, der vintern blev qvar halfva året.”

 

Ur Östersunds stadsarkiv

 

Fortsättning av Borgerskapets protokoll, tolkade av Landsarkivets tjänstemän.

Pag. 892 1826 Aprill var efter pålysning Auctjon på Torggödningen, då Öconomiedirect Wikström stadnade för högsta budit Rdr 1.24 sk Rgs för hela Torget.1)

Pag. 893 1826 Aprill d 15. war enhällig sammankomst till att i någon Mohn kunna fullgöra wad uplästa Kongl. Maij:t Beslut om medelande Husrum för Tullstyrelsen härstäds samt Wacktrum åt betjäningen.2)

1:m Beslöt Borgerskapet att med underdånig Böneskrift hos Kongl Maij:st söka unslippa de ålagda Husen upbygande för Tullstaten NB af Stadens medel men Sessjonsrumet lämnas till Tullstyrelsen och hos madam Mellberg blefv Rum betingat för Wacktbetjänten.

2- Som större dehlen af Stadens innevåner icke voro tillstädes som pålyst war, så ansågo de närvarande de bortovarande förfallna till de utsatta plickten 16 sk.

3t Rödéen lofvade skaffa Säkerhet för hela sin upbörd och då han fullgjort indrifning af utestäände fordringar utlofvade Borgerskapet att gottgöra honom något öfver den förr stipulerade Summan.

4to På begäran af Smeden Lindström att befrias frän Kyrckorådet valdes i hans ställe till Ledamot Hattm Söderlund.

5 gamla Hattmak Holmberg lofvades understöd af fattigcassan upläst och godkännes af
Sam Perman, Er. Fjellman, E. G. Thelberg, J. Wedin, Olof Lindström,, Eric Sahlstedt, Anna Zetterberg, P. Röström, Jon Svänsson,, Nils Ol. Rödén, P. Äström, And. Ocklund, Pär Moberg, Eric Moberg, Jonas Sundström

Pag. 894 1826 Maij 5 woro de äldsta kallade att öfvervara inbetalning af uteståände Stadsutgifter för alla Åren.

1m Betalt Snick Ljungberg för 1824 enligt T Wedins sedel Rdr 1-28-5 Banco- då Prästlöhn war godtjord förut, upviste Handl. Söderberg qvitto att han betalt d 21 Martii till Rödéen för 1823 och 24 Rdr 7-25-10 Bco och förut till Prosten Rdr 4. tillsammans.3) Hattmak Söderlund betalt sin debeterade skuld med Rdr 4-41-6 rst Banco.
upviste Eric Andersdöttrar sina afbetalningar däraf Marta betalt 32.4 för 1824 då rättvist bör återstå 32 sk 5 af samma räkning men för 1823 återstod 11 sk 16 rst

Reg. Biberg upvisade att förut var bet. Wedin 1824 Rdr 10 Rgs och idag Rdr 10.47.8 rst Rgs4) Ocklund betalt efter 1823, och 1824. Debetsedlar Rdr 5. 8 sk 4 rst Banco.

1826 Julii 4. Målar Sundin betalt på sin Debetsedel, som ej fants med – 3 daler

Pag. 896 2. Önskade Hr Landshöfd von Törne att Trän i de små intagorna mot Sjön inrättades med Trän.

3. frågas om den inlämnade skriften till Kongl Maij:st om befrielse från att holla Rum för Tullstyrelsen kan fä vila till klagomåhl upstod af härvarand öfvertullinsp Hallström att i denna ansökan då kunna begagna dät sama — Res. att få wila.

4. wid Redogörelsen som snart bör ingå till granskning och undergå Rivisjon bör alla Reverser med sin ränta wara intanade så för Stånd som stadscassan.

5. alla utgifter som hitils fått passera för Hemmanet utom Kronoutlagor, gästgifvareafgifter Saltpetterafgifter bör förfalla Såwida staden är grundlagd å Skatteheman. Jord som staden är grundlagd uppå och dess invånare fått fult betala vad som bör utgå både för det ena och andra.

6. Districktmagazin har genom Herr Landshöfdings von Törnes goda omsorg blifvit inrättadt i Böhlåsen i Oviken för Östersunds Stads Innevånare behof till ett belopp af 100 Tunnor frän Kronemagazinet —

7. Kyrckocassan för en blifvande Kyrcka äger Surna är nu emotagna Af Kyrckorådit där Prosten Dillner presiderar med fult ansvar för medlen.

8. alla inkomna Besvärsskrifter mot Stadscassören Rödens Restlängd till Konungl Befallningshafvande, har blifvit upläst och de älsta instämde uti det project ordförande uplästa förklaring på hela smörjan

Pag. 897 9. Sluteligen uplästes Häradsskrifv Rödéns brefv om sin oförmögenhet att skaffa borgen och ifölje deraf begärte afsked från Stadscassörstjänsten och i dass ställe åtog sig Smeden Lindström samma tjenst med samma lön — som Borgerskaplt med glädje antog —

10. utlystes Auctjon på Landshöfdingeresedensits Tomter med tillhöriga Jord på 10 År att nyttjas och förbättras då alla onera skall af arrendatoren tillika godtjöras — — och stadnade högsta budet med Rdr 4—8 sk Banco årliga af apothek Perman.
upläst af
Samuel Perman och J. Wedin

1826 Maij d. 12 öfverenskom jag å Borgerskapets vägnar med Madam Mellberg om ett Rum i dass Bygning till Tullstuga för Waktbetjäningen att så snart dät behöfs får tilltredas och hon åtnjuter Rdr 1. Rgs uti månaden därföre Såsom ödmjukast upfyllande af Konungens Respective Befallningshafvandes aflåtna skrifvelse af den 13 sistledne aprill, i anledning af Kongl. Maij:ts Nådiga Befallning d. 23 förrutgångna Martii, angåände Stadens skylldighet anskaffa tjenliga Rum till Tullkamare och Wacktstuga för General Tullstyrelsen i Jämtland, så har jag under öfverläggning med Stadens Äldste funnit att det Sessjonsrum som af Borgerskapet användes, må såsom Tullkamare genast begagnas, samt därjemte betingat ett bequämligt rum hos Enkan Madam Mellberg till Tullstuga åt betjäningen, hvilket jag härmedelst får äran inrapportera, Östers d. 12 Maij 1826.
SP

d. 21 Maij var enhällig sammankomst till väljande af fullmägtig vid blifvan gradering i Odensala by till enskiftes ärnåände d. 24. Maij.

1mo vid dätta målets afgörande önskade stadens innevånare om Hr Majorn Winnberg kunde öfvertalas åtaga detta besver emot ärsättning eljest måste de äldste å nyo samantreda.
Upläst och godkändt af
P. Wallberg A. Andersson Samuel Perman, J. Svensson Ol. Lindström J. Wedin, J Söderlund P. Erik Åström P. Moberg E Moberg

1826 voro de äldsta samlade att välja god män till den utsatta graderingen med Odensala by d. 24. Maij —

1m Beslöts att öfvertala Hr. Comisjons Landtmät. Fredricksson som och medgaf dätta besvär, och smeden Lindström samt bestås om dagen Rdr 1—24 sk Rgs, vardera.

2d Föreslogs att hädanefter nyttja vår kyrckklocka endast vid Predikningar, Begrafning och eldsvåda, utan nu bör inköpas en liten klocka att brukas vid sammankomster, auetjoner et andra samlingar.

3. Klockan kostar Rdr 1—24 Rgs af Enkefru Åström.

4. Såldes igår ett litet herberge för Rdr 3. 30 sk. Rgs och inropades af apothekaren Perman, som föreslog att sama skulle af Staden öfverlämnas emot . . . och upsättas på Prästetomten, vilket de äldste beviljade.

5. Skaffas en Geterska för Kohna och kan getningen börja [om] circa 14 dagar. Madam Holmberg har åtagit sig getningen emot 16 sk Rgs för varje koo.

6. I stället för Tullinspect Holmberg som för sjuklighet afsagt sig befattning bland de 10 äldste så beslöts att Garfvaren E. G. Thelberg intogs som ordenarie Ledamot 1 hans ställe och Hattmak. Söderlund inträder suplian
Östers d. 23 Maij 1826.
upläst och erkjendt af
J. Wedin Sam Perman Eric Moberg, Olof Lindström Eric Söderberg Eric G. Tellberg

Pag. 900 1826 Maij d 28 var samantrede med de äldste at ifall något anmärkningsvärdt war med graderingen borde sådant nu idag skje förty i morgon skall protocollet justeras och underskrifvas.

1mo Igenomsägs gradcringen öfver våra uthlotter Item och söktes jemkning som skulle underställas pröfning innan underskrift skjer.

2:do Madam Strid bör åtnjuta efter förr skedt beslut Rdr 2 Banco i quartalet— upläst.
Pehr Wallberg Sam Perman A. Andersson J. Söderlund

1826 d. 30 Maij samanträdde de äldsta att öfverlägga var staden skall få sin ersättning för afgående jordstycken af Åkern i Odensala, Tortans myran, Fäbodvallen och dass upodlingsland, Erickssved, Gövike ängarna samt bristande skog —

1mo Beslöts att sedan Minesgärdet och Drolet blifvit utbytta och fådt sin fyllnad, staden bör wid den skogstrackt den nu äger bibehollas wid Tandhögden och utföre med vad af skogen kan ökas, tillika få ärsättning för de ännu återståend stycken af vår jord, föreslås Risgolfvet och Kielldrolet såsom närmast liggande till vår skogs Trackt så longt där linia går åt Malmhögen och Kihlen. Dermed skedde minsta brydderi för mångas inblandning och ett länge önskat slut kunde winnas.

Pag. 901 2o Till godtjörande af skedda upodlingar föreslås att den gamle fullbordade odlingen bibeholles intill dass emotagaren äga bringas i lika godhet vid en länne el. ersättning efter mätes manna orden. Dock med vilkor att öppen rättighet lämnas odlingens nuwarande innehafware att velja om han emotager pengar arbetet verkställa.

upläst och godkjendt intygar
Sam. Perman, J. S. Biberg Eric Söderberg J. Wedin E. G. Thelberg, O. Lindström A. Ocklund J. Söderlund J. Sundström, J. Svenson Erik Moberg

Maij d. 30 kl. 3 eftermidagen voro de äldste församlade till att höras öfver dät project Hr Lands Secret. Winter å Odensalboernas vägnar föredrog.

Pag. 902 1826 Juni d. 4 war pålyst enhällig samankornst.

1m wäljes Ledamöter till Taxeringen och utföl så
af Riddersk: och Adeln
Hr Majom Stjernfelt

För Präste Ståndet
Stads Prcdicanten Ocklind

Stånds Perssoner
MagaZ.förwaltar Amneus
Reg.Skrifv. Biberg
Häradsskrifv. Rödén

Borgareståndet
Apoth Perman
Hand Söderberg
Do Wedin
Garfv: E. G. Thelberg
Hattm Söderlund
Tract Kindlund
Pehr Eriksson den äldre

2. Skiifteshagarnas efterseend — ock vägstycket samt Stora Bron — utsattes Tisdagen Kl. 8 om morgon halfva staden Norra Delen af Staden och bör hvar och hafva karl för sig eljest måste leijas emot betalning att icke arbete eftersattes.

3. Kyrckogårdens förseende och fortsatta digning lördags morgon Kl. 8 — Södra delen af staden, alt af Karlar efter förut sagt är.

Pag. 903 4. Auctjon på ärende Lotter
Svensmyran Glasmäst Pehr Åström
Wargmyran Garfv E. G. Thelberg
3 Lotter i Ranåsen Smed: Lindström
Björnmyran Pehr Ersson den äldre
2: ne Tomter Inspect Holmberg
3 D:o Handl. Wedin
wanliga Jordstycken Ljungberg, O. Lindström, d:o förut Liström nu Hamrin, d;o Wikström, d:o Landssecret Winter

5. Upläst flera från Hr Landshöfd komna utslag, uplästes och godkändes intygar

Sam Perman, P. Wikström J. Wedin E. G. Thelberg, Jon Svänsson Eric Moberg Pehr Wallberg, J. Söderlund J. Hallgren P. Röström, And: Kindlund, P. Åström

Pag. 904 1826 Inkom d. 29 Junii från Kongl. Comercie Colleg. om Stadens inkomster af Ståndpenningar och annat till stadens upkomst som besvarades d. 14 Julii 1826 enligt Conceptet.

Junii d. 14 ingafs af ordföranden till Konungens Befallningshafvanden ansökning au tillholla Hrar Lands Garner Ol. Berger och Lands Secret C. G. Winter med flere efter lista för uracktlåtenhet att bevista ett Dagsverke wid Graf Backen, och ärhölt genast påteknad Comunicatjon att med följd att plickta Rdr 3.16 Banco svara, — men som bland handlingarna bör förvaras.

Juni d. 17 inkom ansökning af sadelmak Allsén med anhollan om Burskap vilket g. blefv expedierat af de äldste med bifall efter lista.

Julii, 15 Insamlade Medel af Stadens Respective innewånare utom Hr Lands Höfd von Törne som på hela Landet utlofvat skjänka 12 Tunnor Korn att efter behofv utdelas i en saman räknad Surna efter Lista som upwisades till hr Lands Höfdingen med Rdr 15 4 sk. i Contant utom vad madam Strid ärhollit 8 sk Banco. Hr Landshöfd von Törne behagade gifva sin gåfva till staden medelst Rdr 6.32 Banco, Således, tillsaman Rdr 21—44. Banco:

Julii d. 18 war sammanträde med de äldsta att efter pålysning utdela saman skottet Rdr 21.12 sk. Banco förvandlat i följande effecter till de mast fattiga i staden till hågkomst och glädje af Hennes Kongl. Höghets Kron Prinsessans födelse af Härtigen af Skåne. — De fattiga som fingo åtnjuta denna utdelning af 2 Tunnor Korn 17 Banco och Ströming hård: en fjerd: får voro följande Ofärdiga Madam Strid. Änkan Wallbor — Wangm Moberg till understöd för sig omförtrodde Svärmoder Fryckbom Enkan och Glashandl. Fryckboms dotter, Gamla Brandwackten Holmberg, Enkan efter Garfv Joh. Thelberg. Jungfru Strömstedt — Magnus Permans Hustru till understöd för sig och 4 små barn. Handl. Hallgren hos Berg sig nog ändå sade sig icke behöfva.

2:o Badstugornas flyttande efter Hr Landshöfd. begäran till dess Lott nedom Landsvägen.
Obs! Tillkännagaf, att Hr Doct Rissler ämnade inkomma med ansökning om afflyttning med de förut upsatta 2:e Badstugor för Eldens hastiga kastning på Courhuset.

3:o Begärdes mynt utur Cassan till godtgörande till Hagberg för Stallbygningen 1 Prästgården som Brandvagt och för Öhne Jonsson.

4. Påmintes anskaffande af sävähl ordförande som Stadscassör.
Upläst och godkänt intygar
Samuel Perman, J. Wedin,  E. G. Thelberg

 

Årsmötet 1975

 

Årsmötesdagen har sedan lång tid tillbaka Stadsmuseet hållits öppet för Fö­reningen Gamla Östersunds medlemmar. Detta år var det en ny giv i och med att inte mindre än fyra olika årsmötesutställningar hade anordnats: 1) Sjöfarten på Storsjön. Med anledning av att ångaren Thomée fyllt 100 år. Anordnare: Ragnar Bohman o. Nils Uhlin. Visningsföredrag: Ragnar Bohman. 2) Kort och föremål från Gamla Flickskolan. Med anledning av Genbergsskolans rivning. 3) Byggnader i Östersund. Med anledning av Byggnadsvårdsåret, 4) Under när­mast föregående år influtna gåvor. — Utställningarna, som blev kvar tills in i december, var två söndagar med stor publiktillströmning öppna för allmän­heten.

Som sed är hölls årsmötet den 23 okt. i Gamla Stadsfullmäktigesalen på Råd­huset och som vanligt var salen full till bristningsgränsen. Ordf. Åke Jansler hälsade de närvarande välkomna och vände sig speciellt till de 26 nya med­lemmarna, som presenterades. Därefter hölls parentation över avlidna medlem­mar. I årsberättelsen, som upplästes av sekr. Åke Wisvall, nämndes bl a de stadsvandringar och tävlingar i stadens historia, som anordnats i samarbete med ”Korpen”, erinrades om att två av arkitekt A. E. Melanders hus hade rivits eller skulle rivas, nämligen Grand Hotell och Genbergsskolan, f d Flickskolan, samt uttalades ett speciellt tack till intendenten Nils Uhlin för hans arbete med iordningställandet av museet efter ombyggnaden. Bland erhållna gåvor märktes: 10 lådor diapositiv med register, återgivande byggnader i Östersund, skänkta av Anton Svensson och Gösita Rollin; Bertil Nilssons pärm med bilder från Odenslund: kvarteren Tulpanen, Blåklockan och Astern, som stod inför rivning samt Nils H. Lundgrens överlämnande av Anton Svenssons 80 bilder över Frösö skolas historia med texter och inspelat band (från Kommittén för Frösö Sko­las jubileum 1974).

Sedan revisionsberättelsen upplästs och ansvarsfrihet beviljats, berördes något frågan om höjning av medlemsavgiften. Frågan uppsköts till nästa år, då en ev. höjning till 20 kr måste ske.

Vid årsmötet förelåg avsägelser för tre av styrelsens ledamöter: ordf. Åke Jansler samt Rolf Kjellin och Frans Victor. Till ny ordf. valdes enhälligt Len­nart Edström, som omedelbart övertog klubban. Ordinarie ledamöter av styrel­sen blev: Anders Lundvall, Åke Wisvall, Nils Uhlin (samtliga omval), Bertil Nilsson, Lars Flerlitz, Flans Jacobsson (samtliga nyval). Suppleanter (nyvalda) blev: Bengt Sehlstedt, Lennart Westerberg o. Bengt Pålstam. Revisorer (omval): Olle Nilsson o. Hans Alftrén. Rev.suppl. (omval): Elis Sundström o. Alfred Ahlström.

Därefter var det tid för avgående ordf. Åke Janslers avskedstal. I detta er­inrade han om hur han för 16 år sedan efterträdde Iwan Wikström som före­ningens ordförande, vilket skedde med stor bävan, då denne ju spelat en ena­stående stor roll för föreningen och bl a var skaparen av Stadsmuseet. Utan hjälp av dåv. intendenten Erland Lindhammar hade det inte lyckats att föra arbetet vidare. En annan klippa under talarens tid som ordförande hade skattmästaren och tillika en tid v.ordf. Anders Lundvall varit. Den som utom styrelsen betytt mest var Gösta Rollin, främst såsom anordnare av utställningar. Åke Jansler

 

Avgående ordf. Åke Jansler och nye ordf. Lennart Edström framför porträttet av
häradshövding Sten Geete. Foto: Gunne Sundström

 

framhöll till sist att det hade varit mycket trevligt att vara ordförande i Före­ningen Gamla Östersund.

I sitt tacktal till de avgående styrelseledamöterna framhöll den nye ordföran­den Lennart Edström, att de tre, Rolf Kjellin, Frans Victor och Åke Jansler tillsammans kunde räkna 65 år i styrelsen. Till den avgående ordföranden Åke Jansler sade han i sitt speciella tacktal till denne, att Föreningen Gamla Öster­sunds historia i hög grad varit dess ordförandes. Särskilt nära till hands låg det att jämställa de två sista ordförandena Iwan Wikström och Åke Jansler, bägge söner av staden, bägge stadens borgmästare, bägge ordförande under en lång och i föreningens historia betydelsefull tid. Åke Jansler hade varit styrelsele­damot resp. ordförande under en tredjedel av föreningens tillvaro. För sitt en­gagerade arbete i förenings tjänst valdes Åke Jansler enhälligt till föreningens hedersledamot.

Då ingen begärde ordet med anledning av punkt 10 på föredragningslistan: övriga frågor, överlämnades ordet till dagens föredragshållare: sjukhusdirektör Birger Bragée, som talade över ämnet ”Östersunds lasaretts historia”.

Efter att inledningsvis ha redogjort något för sjukvårdens historia i Sverige i äldre tid, omtalade han att det första lasarettet i Norrland tillkom i slutet på 1700-talet. Först 1817 bestämdes det att ett lasarett och ett sk kurhus skulle inrättas i Jämtlands län. Den 3 febr. 1818 hölls det första direktionssammanträdet inför landshövding Törne. Den förste provinsial- och lasarettsläkaren var doktor Rissler. Den första lasarettslokalen inhyste endast några få bäddplatser. Spisordningen var ytterst enformig: nästan bara gröt, på söndagen något kött. År 1827 tillkom nya lokaler. Efter fängelsets brand måste en tid fångarna in­hysas i lasarettet, vilket gav sjukvården vanrykte. Då doktor Rissler år 1858 vid 77 års ålder avgick utan pension disponerade lasarettet sedan 1850 en ny byggnad med 20 sängplatser. Kort tid efter det nya landstingets tillkomst 1862 påbyggdes lasarettet, så att det ett par årtionden framåt hade 42 vårdplatser. Antalet läkare var två: Grenholm o. Hernblad. Under nästan 40 år (1890— 1928) var Halvar Graeve, som bl a var en skicklig kirurg, lasarettsläkare. Un­der hans tid beslöts det om ett nytt sjukhus, som stod färdigbyggt 1905. En sär­skild asyl innehöll en manlig resp. en kvinnlig dåravdelning. — Redan 1909 började Graeve med utbildning av sköterskor. Nya flyglar till sjukhusbyggna­den tillkom 1914 o. 1916. Under en stor del av Graeves tid var den kände lands­tingspolitikern Anders Mattsson från Salom i Hackås lasarettets syssloman. För­hållandet mellan överläkaren och sysslomannen var inte alltid det bästa.

Graeves efterträdare doktor Ritz kunde inte klara det odelade lasarettet. År 1931 tillträdde Axel Odelberg o. Ian Lundholm, den förre kirurg, den senare inre medicinare. I början på år 1941 fick så lasarettet två nya specialister: Aust o. Gezelius. År 1950 inrättades en särskild gynekologiavdelning. På 1950-talet var det 7 läkare på lasarettet, nu c:a 100. Sjukhuset har vackert läge men ty­värr inskränkt tomtareal. År 1958 fanns planer att lägga det på annan plats. O. 1950 kostade varje vårddag 50 kr, nu 500 kr.

Det intressanta och trevligt framförda föredraget avtackades med livliga app­låder.

Vid supén, som avåts i Hantverksföreningens lokaler i nyrenoverade gamla Temperance, kåserade till kaffet Anders Lundvall om Gamla Fresks. Lundvall upplyste inledningsvis om att firmans arkiv, numera deponerat i landsarkivet, omfattar 22 000—23 000 brev. — Robert Fresk växte upp som son till en små­handlare i Sundsvall. Till Östersund kom han först i samband marknaderna. År 1862 började Fresk sin verksamhet i Östersund genom att övertaga den gamla Wikströmska affären, grundad av den s k ekonomidirektören Per Wikström, som bedrev handel vid Köpmangatan 1810—38. Sistnämnda år övertogs affären av sonen Nils, som dock 1856 flyttade till Sundsvall. År 1872 lät Fresk flytta affären tiil östra hörnet Storgatan—Stortorget. Där var det både lanthandel och partihandel. Robert Fresk var vaken och pigg. Han annonserade flitigt, t ex 1875 hela 4 sidor. Firman hade mycket transporter. Första lastbilen inköptes 1925, men då var Robert Fresk sedan länge död (1889). Under sin östersundstid spe­lade han otvivelaktigt en stor roll i staden. Han var s k illitterat rådman, stads­fullmäktig samt direktör i Folkbanken. Främst var han känd för att vara myc­ket religiös och var deltagare i den från prosten Arbman i Sunne utgångna väckelserörelsen. Han hade många vänner bland prästerna. Charlotte Fresk: ”Tänk om Pappa ägnat sig lika mycket åt oss barn som ät prästerna!” Ett av Fresks stora intressen var Barnhemmet, och han försökte även hjälpa lapparna. — På 1870-talet gick många östersundshandlande över styr. Bara Smiths o. Fresks klarade sig.

År 1899 köpte Lundvalls far och farbror firman. Speceriaffären och färghan­deln behölls, men partiaffären övergick efter hand till Hakonbolaget. Numera är Fresks i sina nya lokaler en stor firma inom byggnadsmaterielbranschen.

Viktiga varor var förr: vin (se t ex vinlistan 1912!) — gästgivargården köp­te vin på fat —, snus — hela vagnslaster med Ljunglöfs snus —, amerikanskt fläsk — för skogsarbetare —, linolja, sill, zink, färger etc.

Robert Fresk hade stort hushåll: 12 barn. Till hushållet hörde dessutom bodbetjänster m fl, tidvis 30—40 personer sammanlagt. Förutom huset i staden ha­de Fresk en lantgård: Odensala nr 8. Där byggdes sommarbostaden Marielund, uppkallat efter Fresks hustru.

Kåseriet, som var mycket intressant, mottogs med stort bifall, och därmed var ett i allo lyckat årsmöte slut.

 

Årsberättelse 1975

 

Styrelsen för Föreningen Gamla Östersund får härmed avgiva följande be­rättelse över verksamhetsåret 1974—1975.

Föreningens årsmöte hölls som vanligt på stadens födelsedag den 23 oktober i ”Stadsfullmäktigesalen” i Rådhuset. Efter årsmötet samlades c:a 130 medlem­mar till gemensam supé i Temperance.

Stadsmuseet har under tiden 23.6—9.9.1975 hållits öppet för allmänheten dag­ligen kl. 13—16. Antalet besökande har under denna tid utgjort tillhopa 499 st, därav 261 vuxna och 138 barn. I samband med årsmötet besöktes stadsmuseet av 27 st medlemmar.

Föreningen har deltagit med ett fotomontage över bl a äldre väl bevarade och underhållna hus i Östersund i samband med de vandringsutställningar ”Hus att vårda” inom ramen för Europeiska Byggnadsvårdsåret, som av Länsmuseet anordnats under tiden 23.3—27.4.1975 i Länsmuseet och 25.6—20.7.1975 i Stadsmuseet/Ahlbergshallen.

Under våren 1975 anordnade föreningen tillsammans med Z-korpen och Länsmuseet rundvandringar i Östersunds centrala delar med frågetävlingen ”Känn Din stad”. Vidare anordnade föreningen den 5, 11 och 12 oktober 1975 under ledning av amanuensen Sune Persson, Länsmuseet, ”stadsvandringar” i de äldre delarna av Östersunds innerstad. Slutligen anordnade föreningen tillsam­mans med Jämtlands läns bildningsförbund och Länsmuseet den 12.5.1975 en föreläsning för allmänheten av arkitekten Fredrik von Plåten, Stockholm, om bevarandet av äldre bebyggelse i den gamla stadskärnan.

I anledning av arkitekten Robert Berghagens vid årsmötet 1974 framförda förslag till åtgärder för att bevara delar av den äldsta stadskärnan har styrelsen tillsatt en särskild arbetsgrupp med v. ordföranden Lennart Edström som sam­mankallande. Arbetsgruppen har under år 1975 hållit fyra sammanträden. Som resultat av gruppens arbete hänvisas bl a till förutnämnda deltagande i
vand­ringsutställningarna samt delaktighet i arrangerandet av arkitekten von Plåtens föreläsning på Länsmuseet. Sedan kommunens år 1971 tillsatta saneringskommitté i juni 1975 redovisat sin utredning rörande sanering inom delar av centrala Östersund har arbetsgruppen inte funnit sig t v kunna framlägga några ytter­ligare förslag i ärendet..

Rivningslov har begärts för bl a följande fastigheter:

20.5.1975  Ljungan 16, Odensalagatan 33
18.6.1975  Auktionisten 7, Prästgatan 18

Grand Hotell har nu rivits. Vidare har under oktober 1975 påbörjats riv­ning av Genbergsskolan (f d Östersunds flickskola). Båda dessa byggnader var ritade av arkitekten A. E. Melander.

Under verksamhetsåret erhållna gåvor redovisas i bilaga A.

Genom Östersunds kommuns försorg vidtogs under 1974 vissa ombyggnads­arbeten i Stadsmuseet, varigenom föreningen numera disponerar ett nytt rum i källarvåningen. Under våren 1975 har föreningens intendent Nils Uhlin verk­ställt noggrann inventering av de föremål, som tidigare förvarades i den gamla källarlokalen, och flyttat dessa till nya arkivrummet. Styrelsen vill uttala ett varmt tack till Nils Uhlin för detta och for hans jämväl i övrigt värdefulla in­satser som intendent.

Föreningens årsskrift — den trettioåttonde — utdelas vid årsmötet. Som re­daktionskommitté har fungerat årsskriftens redaktör, adjunkten Hans Jacobs­son samt majoren Lennart Westerberg och teleteknikern S. Gunnar Svensson. På Samuel Permans grav har på årsdagen nedlagts blommor.

Under året har följande medlemmar avlidit:

20.10.1974 Konsulent Tore Husberg, Alingsås
24.10          Kamrer Jonas Norlén, Östersund
2.11           Fanjunkare Karl Nordin, Östersund
15.11          Vaktmästare Karl Eriksson, Östersund
30.11          Advokat Erik Schmeling, Östersund
7.12           Fanjunkare Gunnar Svensson, Frösön 1.
1.1.1975   Disponent Nils Jonsson, Östersund
16.2.          Köpman Herman Hallin, Östersund
24. 2.         Postiljon Gustaf Fundin, Östersund
27 .2.         Köpman Erik Ahlberg, Östersund
8. 5.          Direktör Erik Söderberg, Örebro
23. 5.         Major Sven Floden, Stockholm
11.6.          Taxiägare Kjell Månsson, Östersund
23. 7.         Avdelningschef Folke Hägerström, Östersund
16. 8.         Konstnär Eric Eljasson, Stocksund
16. 9.         Direktör Hilmer Boo, Östersund
28. 9.         Försäljare Oscar Magnusson, Östersund

Vid föregående årsmöte invaldes 21 nya medlemmar i föreningen. Medlemsantalet utgör för närvarande 437 (före årsmötet).

Styrelsen har under året utgjorts av följande personer:
Ordförande: Borgmästare Åke Jansler
Styrelseledamöter: Direktör Anders Lundvall, skattmästare
Kanslichef Lennart Edström, v. ordförande
Överstelöjtnant Åke Wisvall, sekreterare
Överste Rolf Kjellin
Advokat Frans Victor
Häradsskrivare Nils Uhlin, v. sekreterare och Intendent
Styrelsesuppleanter: Adjunkt Bertil Nilsson
Rådman Lars Herlitz, klubbmästare
Adjunkt Hans Jacobsson
Beträffande föreningens ekonomiska ställning och räkenskaper hänvisas till
revisionsberättelsen.

Östersund den 23 oktober 1975
Åke Jansler

 

Förteckning
över influtna gåvor under verksamhetsåret 1974/1975

 

Arkitekt Robert Berghagen, Stockholm:
14 st. färgfotografier (9X12,5) med motiv från gårdar på Köpmangatan och Strandgatan.

A.B. Berner & Co, Östersund:
Jubileumsskriften ”Berners 1925—1975, en tillbakablick i ord och bild”.

Skogsmästare Anders Bragée, Stockholm:
Affisch ang. J. G:s teatersällskaps uppförande på Östersunds Teater den 25.11 1900 av lustspelet Bolagsflickan.
8 st. kataloger (1908—1915) över Östersunds Högre Allmänna Läroverk. Redogörelse för Högre Allmänna Läroverket i Östersund läsåret 1912—1913. Arbetsordning vid Östersunds Högre Allmänna Läroverk 1912—1913, 1913— —1914, 1915—1916.

Doktor Sture Brolén, Östersund:
Färgfotografier, omkring 1967: Strandgatan 1 och 1A, Strandgatan 1A — från Brogränd —.

Ingeborg och Valter Collin, Frösön:
Fotografi av Svenpersgården, Brunflovägen 9, på 1910-talet.
2 st fotografier av Brunflovägen 29 (Linnégatan 2) på 1910-talet. vykort, Repslagaregatan på 1910-talet, vykort, Östersund från Frösön, omkring 1900.

Generalkonsul Gunnar Dahlqvist, Stockholm:

11 st. fotografier, exteriörer och interiörer från familjen Frisendahls hem, Berg­vik, Frösön.

3 st gruppfoton från v. häradshövding Alarik Dahlqvists och Berna Frisen­dahls bröllop å Bergvik 1897 samt Axel Lindelius och Karin Rosenströms bröllop
1 st Sala 1896.
Gruppfoto från basar i Östersund 1892.
Fotografi av elever i 3:e klassen vid Östersunds elementarläroverk för Qvinlig ungdom höstterminen 1885.
2 st fotografier, gamla Frösöbron (före Oscarsbron).
Fotografi av Fjellmanska villan, Frösön, 1890.
Fotografi av gymnastikklubben i Östersund 1889.
Ett hundratal kabinettskort på gamla östersundsbor m.fl.
5 st. kataloger från Östersunds elementarläroverk för Qvinlig ungdom 1885— 1889 och Redogörelse för samma läroverk läsåret 1890—1891.

Civilingenjör Gunnar Englunds dödsbo, Frösön:
Protokollsbok för Östersunds Musikerförening.
Konvolut med affärshandlingar rör. John Englund.
Dokumentportfölj med affärshandlingar rör. disponent V. Englund och civil­ingenjör Gunnar Englund.

Hälsovardsassistent Eric Grahn, Frösön:
Fotografi från Fridhems brygga (Borggrens), Fillsta, sommaren 1896.

Redaktör Per Hallström, Östersund:
Inramat fotografi, vy från Storgatan på 1890-talet med bl.a. den fastighet (nu­varande nr 39) där Jämtlands Tidning hade sina lokaler.

Borgmästare Åke Jansler, Östersund:
Stadgar för Jemtlands läns Fångvårdsförening 1891.
Stadgar för Jämtlands läns Skyddsförening 1929.

Förste Assistent Kjell Kjelldén, Frösön:
2 ex. av Tidskriften Puoton-Sanomat, 1939, 1940.
11 ex. av Tidskriften Fältjägarposten, 1940—1941.
1 ex. av Tidskriften Fält jägaren, 1941.

Överstelöjtnant Sten Lindahl, Östersund:
Bibliofilexemplar nr 100 av B. Alfr. Finells ”Dagsländor, lyriskt allehanda ur ett gammalt minnesalbum”.

Köpman Torsten Lindblom, Östersund:
Minnesskrift rör. Östersunds centralstation (tryckt 1938).

Fil. dr. Gregor Lindqvists stiftelse, Östersund:
Konvolut med bl.a livsmedelskort från första världskriget.
10 st fotografier från Östersund mm.
Låda (20,5X12,5) med förstoringsglas i locket för visning av fotografier. Fotograf Wiktor Lundberg, Östersund:
Fotografi över Odenslund från Nya Kyrkans torn 1957.

Leander Ohlssons dödsbo, Östersund:
2 st. vägglampor av mässing från salongen i ångbåten Östersund.
1 st inramat fotografi av ångbåten Östersund (38X26).

Konsul Ragnar Ohlsson, Östersund:
Böcker och skrifter:

Ragnar Ohlsson: En bok om jämtskan.

Hans Jacobsson: Östersunds elementarskola och läroverk 1847—1947.

Edv. Bull: Jemtland og Norge.

Eric Blomqvist: Indalsälven — en kraftkälla.

Jämtlands läns Biblioteks Diplomatariekommitté: Jämtlands och Härjedalens diplomatarium.

Carl Melin: Hus med dubbel ingång.

Lennart Westerberg: Reformatorn på Kungsgården Johan Fredrik Boy.

Nils Hallan: Jemter på Levangermarknaden i 1680-årene.

Åkeriägare Erik Ringström, Östersund:
Karta över Östersund, upprättad år 1931 av stadsingenjör Frid. Eggwertz. Arkitekt Gösta Rollin, Östersund:
2 st Visbybilder av fotograf Anders Olsson, Östersund, troligen från 1870- talet.
8 st fotografier på karton (11X16,5), panorama bilder över Östersund i slutet av 1880-talet.

Fil. mag. Olle Sefastsson, Ås:
1 ex. av givarens uppsats ”Storsjötrafiken och Järnvägen 1870—1900”.

Fru Ulla Sundgren, Östersund:
1 st. flickskolemössa.

Direktör Elis Sundström, Östersund:
Historik ”Firman J. P. Hård — ett jämtländskt handelsföretag”.

Ingalill och Axel Thunell, Stockholm:
11 st fotografier (20X13,5) från 1910-talets Östersund, Frösön och västra Jämt­land.

Direktör Martin Waller, Åre:
Pantsedel nr 3631, utfärdad av V. E. Holm, Östersund, den 4 januari 1888. Fotograf Bengt Weilert, Östersund:
Ett hundratal fotografier (18X24): byggnader vid Prästgatan, jubileumsutställn. i Östersund 1945 mm ( + negativ)

Major Sven Widell, Östersund:
Fotografi (22X40), motiv från Östersunds hamn 1913.

Disponent Einar Winströms dödsbo, Östersund:
Konvolut med handlingar rör. Ope flygfält.

Östersunds kommun:
Glasad och inramad tavla med fotografier på Östersunds sista stadsfullmäktige­ledamöter 1970 (73X113).
Glasad och inramad tavla med fotografier på Östersunds första stadsfullmäk­tigeledamöter 1863 (53X75)
Inventarier från Genbergsskolan (f.d. Flickskolan):
1 st blankettskåp, 1 st piedestal, 1 st skolbänk och stol, 2 st ritbord, 1 st få­tölj, 3 st kartställ, 3 st ”svarta tavlor”, 1 st fällbart bord, 1 st karta, Carta Ma­rina, Olaus Magnus* karta över Norden 1539 (50X115), 1 st kapphylla. Östersunds-P osten:
38 inbundna volymer tidningsurklipp (Hallings bilder 1946—1971).

 

Revisionsberättelse

 

Undertecknade, utsedda att granska räkenskaperna för Föreningen Gamla
Östersund för tiden 1 oktober 1974 till 30 september 1975 få härmed efter fullgjort uppdrag avgiva följande berättelse:

Tillgodohavande 30.9.1974……………………………………….. 11 751:95

Inkomster:
421 st betalda årsavgifter……………………… 6 356:—
Sålda böcker, skrifter etc ……………………….1 776:35
Räntor …………………………………………………..689:—
Återbäring av skatt…………………………………. 416:—
Diverse………………………………………………. 1 820:— ……..11 057:35
Tillgodohavande och inkomster Kronor………………………. 22 809:30

Utgifter:
Årsskriften………………………………………… 7 057:50
Årsmötet ……………………………………………..299:—
Trycksaker, annonser…………………………… 555:90
Uppvaktningar ……………………………………..379:—
Kontorskostnader………………………………..1 178:85
Porton………………………………………………… 458:30
Skatt ……………………………………………………618:—
Diverse ………………………………………………….43:50 ………10 590:05
Kassabehållning……………………………………………………… 12 219:25
Kronor……………………………………………………………………. 22 809:30

Tillgångarna äro placerade å kapitalräkningar i Sundsvalls Enskilda Bank och Jämtlands Folkbank, å postgiro samt hos redogöraren i form av kontanter kr 164:— och nom. kr 700:— Svenska Statens premieobligationer.

MUSEIFONDEN
Tillgodohavande 30.9.1974……………………………. 10 631:35

Inkomster:
Bankräntor …………………………………….679:—………..679:-
Summa kronor ……………………………………………11 310:35

Utgifter:
Samlingarna………………………………. 840:85
Försäkring ………………………………….231:— ………1 071:85
30.9.1974 tillgodohavande i Sundsvallsbanken ..10 238:50

ANNA och GOTTFRID ROMANS UNDERSTÖDSFOND
Tillgodohavande 30.9.1974 ………………………….26 763:51

Inkomster:
Bankränta _……………………………………………….. 1 832:51
Summa kronor………………………………………….. 28 595:86

Utgifter:
Gåva till 10 personer……………………………………… 1 500:—
30.9.1975 tillgodohavande i Jämtlands läns Sparbank 27 095:86
Summa kronor…………………………………………………….. 28 595:86

LINDA OLSÉNS DONATIONSFOND
Tillgodohavande 30.9.1974…………………………………. . 97 965:75

Inkomster:
Bankräntor…………………………………………………………… 6 574:70
Återbäring av skatt………………………………………………….  925:-
Summa kronor …………………………………………………..105 465:45

Utgifter:
Skatt …………………………………………………………………….2 640:—

30.9.1975 tillgodohavande i Svenska Handelsbanken 33 788:20
Jämtlands Folkbank…………………………………………….  32 162:30
Sundsvalls Enskilda Bank…………………………………….  36 874:95
Summa kronor…………………………………………………… 105 465:45

Tillgångarna i fonderna den 30.9.1975 utgjorde tillsammans kr 140 159:81 kr

Saldon å motböckerna äro av revisorerna kollade vid besök i bankerna.
Av protokollen hava vi tagit del.
Då anledning till anmärkning ej finnes få vi tillstyrka ansvarsfrihet för den tid revisionen omfattar.

Östersund den 7 oktober 1975.
H. Alftrén och O. Nilsson

 

Antal medlemmar i föreningen

 

Antal medlemmar i Föreningen före årsmötet………………. 437
Nyinvalda medlemmar den 23 okt. 1975 ……………………….24
……………………………………………………………………………….461

Avlidna medlemmar okt. 1975—okt. 1976……………………. 17
Antal medlemmar i föreningen okt. 1976 (före årsmötet) 444

Därav 6 hedersledamöter, 7 ständiga medlemmar, 417 betalande medlemmar och 14 passiva medlemmar.

 

Sedan okt. 1975 avlidna medlemmar

 

1975 11.11  Kamrer Helmer Ling, Östersund
1975 12.11 Läroverksadjunkt Johan Aldberg, Östersund
1975 19.12 Fabrikör Henning Nordin, Östersund
1976 20. 1 Fabrikör Eric Eliasson, Östersund
1976 21. 1 Landsfiskal Valter Collin, Frösön
1976 23. 1 Byrådirektör Helmer Eriksson, Stockholm
1976  5. 2 Doktor Gösta Jansson, Östersund
1976 22. 2 Kamrer Gustaf Jörgensen, Östersund
1976 15. 3 Advokat Frans Victor, Östersund
1976 22. 3 Advokat Sixten Brolén, Östersund
1976 28. 4 Fotograf Wiktor Lundberg, Östersund
1976 15. 5 Gårdsägare Karl Huldberg, Östersund
1976  3. 6 Överläkare Bo Carstensen, Östersund
1976 14. 6 Järnhandlare Folke Staverfelt, Östersund
1976  3. 9 Vaktmästare Anders Backlund, Östersund
1976 29. 9 Länsläkare Jonas Eriksson, Östersund
1976  4.10 Professor Gustaf Herulf, Frösön

 

Nya medlemmar i föreningen den 23 okt. 1975

 

Läroverksadjunkt Johan Aldberg
Fastighetsassistent Hädar Dahllöw
Posttjänsteman Sigurd Dannevall
Forstmästare Bengt Ekman
Köpman Ragnar Forsberg
Överpostiljon Gösta Halvarsson
Tandtekniker Gunnar Hansson
Civilingenjör Sven-Gösta Hallbom
Försäkringsdirektör Bengt Ingmansson
Direktör Karl-Erik Johansson
Kamrer Helge Kjellin
Guldsmed Håkan Larsson
Guldsmed Per Larsson
1 :e Byråingenjör Jan van der Maaten
Resebyråchef Gunnar Nilsson
Köpman Örjan Nilsson
Överpostiljon Lennart Nordstedt
Civilingenjör Christer Persson
Överläkare Sven Prag
Sadelmakerimästare Carl Söderberg
Disponent Axel Thunell
Kapten Gunnar Valemark
Civilingenjör Gustaf Wiberg
Klädhandlare Hans Åsgårdh

 

Föreningens funktionärer 1975-1976

 

Ordförande:
v. Ordförande
Sekreterare:
Skattmästare:
Övr. styrelseledamöter:
Kanslichef Lennart Edström
Rådman Lars Herlitz, klubbmästare
Överstelöjtnant Åke Wisvall
Direktör Anders Lundvall
Häradsskrivare Nils Uhlin, intendent
Läroverksadjunkt Bertil Nilsson
Läroverksadjunkt Hans Jacobsson, redaktör
Styrelsesuppleanter: Major Lennart Westerberg
Kommunalrådet Bengt Sehlstedt
Tandläkare Bengt Pålstam, v. sekr.
Revisorer: F. d. Bankkamrer Olof Nilsson
Kamrer Hans Alftrén
 Revisorssuppleanter: Disponent Elis Sundström
Kamrer Alfred Ahlström

 

Meddelanden

 

Av föreningens äldre årsskrifter (1938—1975) finns det åtskilliga årgångar kvar, dock blott i begränsade upplagor. Helt utgångna är sålunda årgångarna 1938—42 och 1948. Förfrågan och ev. rekvisition kan göras på Föreningen Gam­la Östersunds expedition, Stadsmuseet, Rådhusgatan 42, 831 00 Östersund, tel. 063-12 13 24.

Intendenten Nils Uhlin, träffas på exp. i regel måndagar kl. 17.00—17.30. Se f ö anslag på Stadsmuseets port!