063 – 12 13 24 (telefonsvarare) info@foreningengamlaostersund.se

 

Företal

 

Återigen föreligger en årsskrift för Föreningen Gamla Östersund. Även denna gång har det snarare varit brist på utrymme an brist på material. Icke desto mindre beklagar jag att jag liksom när det gäller föregående årsskrift själv do­minerat årsskriften alltför mycket. Det är i högsta grad önskvärt att fler med­lemmar lämnar bidrag till årsskriften, t ex i form av en berättelse av den typ som Erik Palm bidragit med till detta årsskriftsnummer.

Vad serien av utdrag ur Sven Johan Kardells dagbok beträffar så har jag från flera håll blivit uppmanad att ge ut dagboken i bokform. Det är givet att den vore värd att ges ut på detta sätt, men det är i så fall ett stort företag, då dagboken ju är synnerligen omfattande. Jag uppfattar de Kardellska dagboks­anteckningarna närmast som en gruva som man kan bryta ur. En del lämpar sig för en fortgående östersundskrönika, sådan som den jag börjat publicera i års­skriften och vars andra avsnitt nu föreligger, en del skulle kunna användas för t ex en bok om östersundare i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Yt­terligare stoff skulle kunna berika en framställning av Jämtlands och — om än i begränsad omfattning — Sveriges riksdagshistoria under i stort sett samma tid. En lokalhistoriker från Dalarna och Falun kan också finna en hel del osv. överhuvudtaget kanske det vore värt att utge ett större verk med ”Kardelliana”.

Artikeln om Östersunds Orkesterförening och dess föregångare har från en syn­punkt sett varit lätt att skriva, då den senare orkesterföreningens källmaterial är föredömligt bevarat på landsarkivet. Jag är medveten om att framställningen skulle ha kunnat utfyllas med muntligt insamlat material, men av olika skäl fick artikeln absolut inte bli längre, om jag även skulle få med något av musik­livet i Östersund under äldre tid. Vad detta sistnämnda beträffar har jag an­vänt de få källor som stått till buds.

Östersund i oktober 1977

Hans Jacobsson

 

Ur Sven Johan Kardells dagbok
II. Personer och händelser på 1880-talet (tom 1886).
Inledning och noter av Hans Jacobsson

 

Ehuru Sven Johan Kardells dagbok, omfattande åren 1880—1922, på nästan varje sida bjuder på sådant, som kan vara av intresse för främst östersundare, kan det inte vara någon mening i att följa dagboken dag för dag, månad för månad. Ett avgörande skäl för att endast publicera den i utdrag är dess omfatt­ning: tusentals tättskrivna sidor. Många anteckningar är givetvis ett slags upp­räkningar eller återkommande notiser, som t ex att det var middagsbjudning där eller bal där eller sammanträde med den eller den föreningen. Såväl ett urval som en redigering är alltså ofrånkomliga. I fortsättningen har jag vid publice­ringen av dagboken tänkt göra på följande sätt: Först tar jag i en inledande översikt upp några allmänna drag och ger i förbigående några kortfattade upp­gifter, därefter låter jag Kardell själv komma till tals i några längre, speciellt intressanta avsnitt. För fortsättningen på 1880-talet har jag vad beträffar det sistnämnda valt ut vissa skildringar under de betydelsefulla åren i Östersunds historia 1882 och 1886. Just under dessa år sväller dagboken tidvis ut anmärk­ningsvärt mycket.

Liksom i det i Årskriften 1976 publicerade utdraget förekommer det natur­ligtvis i fortsättningen av dagboken en rad personliga notiser eller familjenotiser, dock inte så breda skildringar som de redan publicerade. Den l:a oktober 1880 flyttade Kardells från den Lundgrenska fastigheten till sjökapten Hammarströms gård mitt emot Peter Olssons gård vid Storgatan (nuv. Riksbanken). Där bodde familjen i övervåningens 3 rum och kök för en hyra av 500 kr om året. — I jan. 1882 säger sig K. ha läst en bok ”Helsans evangelium”, som ”torde komma att göra mig till vegetarian”. I juni samma år har man satt ”frö i kryddgården”. — En sorglig händelse i släkten inträffade i nov. 1882, då den i föreg. dagboksutdrag nämnda Helfrid Perman, efter en tids avtynande, avled endast 15 år gammal. — Den 15/6 1883 sålde Peter Olsson sin gård till riksbanken, var­efter han och hans familj inflyttade i samma gård där Kardells bodde. Det nära grannskapet orsakade tydligen en del tillfällig osämja. I början på febr. 1886 kom Jenny och Eva ihop sig om sopningen i nedre förstugan, vilket fick till följd att Jenny sade upp våningen. ”Vi skola åter flytta!” Redan den 10 febr. blev det dock försoning. — I sept. 1886 händer det tydligen en hel del inom familjen. Den 17 sept., samtidigt som en vild nordväststorm rasade, framfödde Eva Olsson ”en rask pojke”, som den 10 okt. döptes till Ejnar Viktor. ”Måtte han väl stå bi i lifvets stormar!” Själva fick Sven Johan och Jenny Kardell inga barn. Enligt en notis i dec. 1885 funderade de tydligen på att skaffa sig ett fosterbarn, men det gick den gången om intet. Ungefär samtidigt som Ols­sons fick tillökning, gjorde farbror Erik Perman konkurs, inte för första gången. Då K. gått i borgen för honom, blev det stora förluster och bl a måste K. för att tillfredsställa kreditorerna låna upp 2 000 kronor.

Av dagboken framgår att Sven Johan Kardell i hög grad var vad man kallar sällskapsmänniska. Han noterar ofta de middagar och baler han och ibland även hans hustru är bjudna på. Landshövding Ericsons tillställningar finner han stela, inte minst ”landstingsmiddagarna.” Då och då återkommer uppgifter om den s k Klubbens sammankomster. Det var tydligen en sällskapsförening inom en mycket begränsad krets.

En annan sällskapsförening, som Kardell var hedersledamot i, var den s k ”Blå kammarn”, en litterär klubb, sammansatt av närmast ungdomar. Så småningom ägnade man sig i denna sammanslutning mest åt dans, delvis konstnärlig sådan.

Något som enligt vad som framgår av dagboken i hög grad intresserade K. var de teaterföreställningar, som då och då förekom i staden. Han redogör all­tid ordentligt för dem och ger ofta kortfattade recensioner. K:s teateranteck­ningar skulle otvivelaktigt vara av stort värde, om man ville få ett begrepp om teaterlivet i en avlägsen svensk småstad i slutet på 1800-talet. För att anteck­ningarna skulle komma till sin rätt fordras dock relativt stor kunskap om tea­terlivet i Sverige överhuvudtaget och om de olika teatersällskapen i synnerhet. — En annan ”passion” som K. hade var cirkus. Han försummade aldrig någon cirkusföreställning i Östersund, och även vid tillfälliga besök i t ex Stockholm och Köpenhamn gick han på cirkus.

Det är givet att notiser om vädret inte saknas i Kardells dagbok. Dock är det naturligtvis inte fråga om några systematiska meteorologiska anteckningar. Den 24 maj 1885 (pingstdagen) noteras, att isen har gått, anmärkningsvärt sent, men så var också våren 1885 kall och ruskig. Först i slutet på juni antecknar K. den första, verkliga sommardagen (27/6). Följande år 1886 var det betyd­ligt varmare i juni: en tropisk värme, som dock i slutet av månaden (efter 20/6) följdes av kyla och blåst. För den 22 maj 1887 anger K. temperaturen till +22 grader och fortsätter: ”Allt börjar nu kläda sig i vårens ljuva skrud.” I mitten på juni detta år rasade en orkanlik nordväststorm. För den 11 juni står anteck­nat: ”1 natt förstördes båthamnens skyddsvägg i norr, det blir dyrt för oss delegare i den samma.” Ännu den 24 juni var det ”samma nordvestliga blåst”. — ”Och nästan inget regn på hela tiden, utom i början. Köld och torka — sköna utsigter för lantmannen och oss alla!” Först den 26 juni lugnade västan sig.

Till skillnad från de många ”sommarbilderna” bjuder K. den 30 dec. 1887 på en vinterbild: ”En vacker dag: 10 grader kallt, klart och soligt. Väldiga snö­massor ligga därute på marken och taken.” Han fortsätter med att sätta in män­niskor i bilden: ”Den gamle mjölkgubben, med skygglappen för ena ögat, stum och med nedslagen min, drager liksom alltid förbi fönstret. Valter Olsson sitter vid lilla bordet därborta och studerar Grimms sagor. — Jenny dammar och torkar möblerna, och jag gnor med skolans räkenskaper.”

Skolan, ja, det är självklart att förhållandena vid läroverket, K:s arbetsplats, ofta behandlas i dagboken. Höstterminen 1880 presenterar K. med anledning av ett kollegiesammanträde sina kolleger en efter en. Från vissa synpunkter är det beklagligt att jag inte hade tillgång till denna presentation, då jag skrev min bok om Östersunds Läroverk 1847—1947, men från andra synpunkter kanske det är en fördel, då det hade varit risk för att jag sett lärarna allt för mycket med K:s ögon. Det är nämligen tydligt att han bedömer dem ganska partiskt: Vännerna och då främst ”liberalerna”, de som har samma politiska inställning som K., skildras genomgående mera sympatiskt, t ex Augustin, medan en sådan

 

 

 

politisk motståndare som J. E. Dalen knappast är skönmålad. Med dessa reservationer publicerar jag den kardellska presentationen av Östersunds Läroverks kollegium ht 1880 nedan.

“D. 25 Aug. Jag sof middag i två timmar. Gick sedan upp pä kollegiesammanträdet kl 5, där under Landsh. Asplunds1 presidium dryftades frågan om uppförande af ett nytt läroverkshus av trä, samt om vidtagande af åtgärder beträff. Frösö bibliotekshus, som i följd af ett egobyte kommit att ligga på kapten Behms jord, sål. på ofri grund.

Sedan föredrogs frågan om terminsafgiftemas erläggande; föredragande rek­tor Abr. Sundberg. Denne gråhårige och gråskäggige hedersman är nu 66 år gammal, är föga kraftfull som rektor och dålig lärare i latinet; ordar mycket om pedagogik och barnauppfostran, men har vanligen nya åsigter vid hvarje samtal; är envis och ibland häftig, men tillika svag och lättledd af hvar och en, som förstår sig på honom. Hans dåliga affärer göra det omöjligt för honom att begära pension, hvartill biskopen och många andra uppmanat honom. Alltid luggsliten och med ett föga vårdadt yttre, är han å andra sidan vänlig och väl­villig. —

Lektor Dalen2 undervisar i matematik och fysik. Han är en lärare af gamla skolan, som gärna skulle använda käppen, om han vågade; är snäsig och häf­tig mot lärjungarne; konservativ i åsigter och envis som synden. Har gråsprängt hår och skägg; ser ut som en gammal varg. Har goda affärer anses vara mindre samvetsgrann.

 

 

Lektorerna Hammargren2 och Brandt ha tjänstledighet; svåger Olsson är förut föreställd, och jag själf torde väl småningom uppenbara mig i dessa rader. — För Hammargren vikarierar nu i Lefvande språk på 4:de året studeranden O. V. Sallander3 fr. Uddevallatrakten, en ung något korpulent man, mörk med ett icke ofördelaktigt yttre, något excentrisk i åsigter; mycket noga och af mätt i sina rörelser, notabene i skolsalen. Beskedlig; en smula lättsinnig i affärer; förlofvad med en piga fr. Alsen.

För Brandt vikarierar i grek. adj. fil. dr N. M. Jonsson2, f. 1831. En heder­lig, rättänkande, godmodig man; talar litet i näsan, snusar mycket. Något mer än medelstor, med någorlunda hull; begagnar glasögon. Är tillika telegrafist. — Är något envis, uppträder gärna mot rektor, som han föga lider; mycket miss­tänksam, hvilket visar sig, då han fått en toddy i sig. —

Adj. fil. dr N. D. Augustin är redan omtalad. Han är född 1827. Har stora kropps- och själskrafter. Är kraftfull; har ett klart, genomträngande förstånd och stora umgängesgåfvor. Är äfven hersklysten och egennyttig; antager gärna en öfverlägsen ton. Till åsigter framskridet liberal. — Undervisar i moders­målet.

Adj. och regm.pastorn C. G. R. Svenson2 är af ungefär samma ålder med Augustin. En mycket sirlig och fin herre, mörk, begagnar glasögon, små stöflar; går vanl. ngt långsamt, lider af hemorrhoider. Är mycket het, grälar ibland med rektor och förgår sig då lätt. Annars vänlig, skrattar han i synnerhet hjärtligt, då Kökeritz berättar anekdoter. Undervisar i kristendom.

 

 

Adj., fil. kand O. E. Lindström2, f. 1834. Är kort med stort hufvud och kort, krusigt, ljust här. God lärare är han omtyckt af lärjungarne. Gammal ungkarl; har väl reda på etiketten och är särdeles gentil. Går alltid klädd i cylinderhatt; begagnar sommartiden ‘en tous cas’. God kamrat; umgås i alla möjliga sällskaper. Beklagar sig ofta högt öfver knektarne och grälar mycket i kortspel, i synnerhet i preférence, där han anser sig vara och äfven anses för en mästare. Reser sig vid sådana tillfällen från stolen och ger sin medspelare ovett, så att det är en lust att höra på. Stark snusare. Undervisar i lefvande språk. 2:a tenor.

Adj. C. Helge E. Kökeritz2, f. 1842. Mörk, med glasögon och skägg, samt efter en sjukdom röd, vanställd näsa. Har gott hufvud och lätt för att uttrycka sig; men föga fast till karakteren har han aldrig haft energi nog att taga ngn högre examen, än mogenhetsexamen. Är väl bevandrad i litteraturen, har godt minne och berättar ofta cyniska historier med talang. Lättsinnet stort; tål icke mycket, super därför ofta af sig; då han blir mjuk och klen som en trasa. Är mycket ömtålig och snarstucken. God undervisare i matematik och historia. 2:a bas. Skicklig kortspelare.

Adj. Axel Gillberg2, f. 1843. Liten, rörlig som ett qvicksilfver, ser, ehuru försedd med glasögon, snarare ut som en liten bodisko, än som skollärare. Glad i sällskap, håller ofta tal och skrifver t.o.m. vers. God kamrat. l:a tenor, sträc­ker han, då han sjunger, på halsen, så att den blir hälften smalare än eljes. Är tillika bank-kassör. Undervisar i andra klassen; omtyckt af sina lärjungar. —

Adj. fil. kand. Magnus Holmbäck2, f. 1842. Medelstor och ngt korpulent; tung till lynnet och musikalisk. Täml. tvärsäker; kritiserar gärna. l:a bas, anförare för qvartetten. Äfven bankkassör. —

Adj. fil dr Esb. Edholm2, f. 1840. Medelstor, skäggig, ser otillgänglig och butter ut. Talar föga. Låg länge i Uppsala; torde hafva goda kunskaper.

Vicar. läraren J. Söderqvist2, halt, lam i ena armen, något stammande. Envis och egenkär, tror sig om nästan mycket. Har en tid varit e.o. telegraf assistent; vikarierar för Augustin, som sökt partiel tjänstledighet.

Ritläraren, majoren i armén Myhlfeldt2. Tysk till börden, några och sextio år gammal, knarrig, understundom uppslupen i sällskaper. Gemytlig och prak­tisk i konsten att taga sig fram.

Gymnastikläraren kapten Brandelius2. Tjock som en öltunna; rödsprutig i ansigtet; stolt öfver sin krigiska karakter. —

Musikläraren, direktör Blomström2, en tjock och godmodig herre om c:a 40 år; ogift. Ser gärna, att man skämtar en smula med honom.

Vic. läraren Hugo Hammargren4 har ännu ej inträtt i sin verksamhet. —” 1882 ”2/4 Flere östersundsbor har i dag afrest t. Förenta Staterna, såsom må­laren Bergsted t, hans bror bref bäraren m fl.—————-

19/4 Börjat kläda mig som jägerian (?). Upsala studenter opinerat för religions­frihet. Dalen ursinning, med håret stående på ända o. gnistrande ögon, ordar om tidens fördärv. — Charles Darwin dog i dag.———-

D. 20/7 Kl. 9.23 på aftonen ankom hit fr. expositionen i Sundsvall konung Oscar II jämte sina fyra söner och storhertigen af Sachsen-Weimar. Supé hos landshöfding Asplund.

D. 21/7 Revy på Frösö läger. Jag fick i biblioteket besök af excellensen Posse5, landshöfdingarne Bergström6 och Ryding7 m fl. — Kl 5 gav konungen middag. Kl 7 utfärd på Storsjön. Staden hade förhyrt ångbåtarne Carl XV och Thomée, där ombord vistades konungen med familj, inbjudna gäster och värdar. Odin, Östersund, Necken och Framåt följde efter med passagerare. Kl 1/2 10 sam­lades på Stadshotellet den mest lysande samling, som Östersund någonsin sett. Utom de furstliga personerne sågos ministrar, landshöfdingar, presidenter m fl. De äro inackorderade här i staden. Hos mig bor landssekr. Asker fr. Hernösand. 20 tidningskorrespondenter. — Anmärkningsvärt, att konungen aldrig gjor­de någon rond bland sina värdar, ej häller vid middagen visade sig för dem af sina gäster, som ha under generalmajors rang. —

D. 22/7 I dag middag i Storlien. Kungen med följe reste kl 8 f m. Ingen hän­förelse bland åskådarne; svaga hurrarop, likgiltiga, stundom inga helsningar. — Norrlands nations sångare ankommo på aftonen; gåfvo konsert för nationens byggnadsfond i stadens kyrka.

13/9 På Sundbyberg i närheten av Sthlm har i dagarne aflidit jägmästaren i Östersunds revir G. E. Brandberg, 52 år gammal (f. 1823). 1859 utnämnd till jägmäst. härstädes. Jag gjorde hans bekantskap kort efter min ankomst till Ösd 1869, då vi intogo våra mål hos Karolina Westberg. B. var nitisk, trol. även skicklig tjensteman; gammal ungkarl efterlemnar han med Ingeborg Andersson 2 söner och 1 dotter. B. var road af sällskap, notabene manliga, drack då gerna ett glas; berättade ofta smått elaka historier, ansågs därföre mycket elak. — Jag vet dock, att han kunde vara både vek och godhjärtad; ej är det underligt, om en ädelsinnad man blifver misantrop här i verlden. — Medelstor, något lutande såg han ut som en gammal trapper, där han framgick stödd på sin käpp, åtföljd af sina hundar. Blind på gamla dar flyttade han till Stockholm.———————

18/9 Kl o. 1 i natt väcktes vi av ropet, att elden var lös. Vi rusade upp o. funno, att eld utbrutit i nästa kvarter i uthusen hos bagar Åslund. Jag samlade i hast ihop vigtiga papper o. dokument samt begaf mig sedan ut. I början mycken oreda, isynnerhet vid bergningen af möbler och handelsvaror. Omsider kommo sprutorna, o. elden bekämpades från alla sidor. På morgonen vid 6-tiden var all fara öfver, då kvarterets inre bestod af rykande högar, medan boningshusen vid gatorna stodo kvar, om ock delvis skadade. — Jag arbetade vid lilla spru­tan nr 7, som uppställdes på tullvaktmästare Hallströms8 gård o. så liten den än var, med mycken framgång bekämpade elden från den sidan. —

13/10 på aftonen avskedsfest på nya järnvägshotellet för till Sthlm flyttande lektoren L. O. Hammargren2. Han har i flere år varit tjenstledig för sjukdom o. har nu fått afsked med pension. Af naturen rikt utrustad har han genom ett tygellöst o. supigt lefverne förstört sig. En man i hvarje tum är han dock redan vid 66 års ålder en bräcklig gubbe. — Med alla sina fel älskades han af lärjungarne, af hvilka han mycket respekterades. — I länet hade han stort anseende, var både stads- o. landstingsfullmäktig.

29/10 Jämte svåger Olsson hört hr A. W. Berg i nya bönhuset. Han är goodtemplarordens chef i Sverige o. håller föredrag i ordens riktning. Hans vältalighet är icke ringa, hans svada är ymnig, men opolerad o. rustik.——————–

19/12 Kl 1 i dag på fm afled i Sthlm af hjärtförlamning vår landshöfding J. Gustaf Asplund1. — Slaget oväntadt, hårdt, i synnerhet för familjen. — Han var född ångermanlänning 1821, studerade i Lund, blef assessor i Göta hofrätt, sedan rev.sekr.; blef 1866 landsh. här i länet. Han var välvillig, vek, partisk, mycket musikalisk. För sitt läns utveckling nitälskade han varmt; hans lifs stora gärning var norra stambanans fortsättning genom Jämtland (eller tvärbanan), s. hufvudsakligen genom hans (o. Nils Larssons9 i Tullus) ansträngningar kommit till stånd. Han upplefde ock dess högtidliga invigning i somras. — Han vista­des i egenskap af ordf. i en s k lappkomité i Sthlm, då han dog. Folkelig och tillgänglig var han äfven medlem av Ösds arbet.för., hvars ordf. jag varit; i för:s namn öfverlemnade han till mig en silfverkaffekanna vid 1879 års julgille. I hög grad älskare o. idkare af musik var han själen i sällskapslifvets mus. nöjen samt bragte till stånd ett musikaliskt kapell; anordnade äfven stundom konserter för välgörande syften, o. var då själfv dirigent. — Han hade svart hår, svart helskägg o. mörka ögon, för hvilka han begagnade glasögon; gul hy; af medel­längd, hvarken mager eller fet. Naturl. hade han äfven belackare o. kallades någon gång skomakaren!

1883 Sept. 17. Landsh. frih. Ericsson10 haft soupé kl 7 e m för landstingets med­lemmar, riksbankens styr. o. tjenstemän m fl. Där var äfv. hans halfbror, öfverbandir. Elworth, med hvkn jag jämte Rissler11 o. Augustin spelade vira. Naturl. var där litet stelt, men värden o. värdinnan voro förekommande o. artiga. — Dir. Elworth lär vara naturlig son till öfversten N. Ericsson, af honom aflad med en fröken Lillieskiöld här i Jämtland, sedan gift med prof. Schlyter12 i Lund. 4/10 Fröken Sundberg13 d y, som jämte sin äldre syster Augusta i en följd av år haft flickskola härstädes, har i dag flyttat till Uppsala, där den äldre systern redan är. Deras skola upphörde i våras. Den var i det hela illa organiserad och led brist på lärarkrafter. Jag var flere år lärare i densamma.

20/10 Vi börjat med klubben, som sammanträder hvar 14:de dag. Medlemmar: Olssons, Permans, Edvalls14 o. Kökeritz2 jte vi. I dag hos oss. En tidning Hoftrumpeten utges.

4/11 Bjuden till goodtemplarlogen Nordstjärnans årsfest.

Nov 26. Folkskolans nya, efter ritning af arkitekten Melander i Sthlm upp­förda hus invigts i dag. Bland invigningstalarna: folksk.insp. J. Kjellin15 o. t f stadspred. Nilsson. — Herr N:s bilder, då han sade, att det gamla skolhuset 1881 hemsöktes af en snyltgäst ( = elden) och att det nya uppvuxit som en svamp ur jorden, voro litet egendomliga.——

1884 20/4 Prästval: kom. F. Öberg16 fr. Ås o. v. pastor E. Boden17 fr. Ytterhogdal. ö. läsarepartiets kandidat. Detta parti, under ledning af rådm. Rob. Fresk, har — — — utöfvat ett slags inqvisition öfver folks lefnad, om också Fresk inlagt förtjänster om barnhemmet. Anonyma bref mot Bodén, som trots allt valdes!

22/9 På aftonen kl. 8 blef fröken Renborg18, förest, för nya flickskolan, af en lömsk niding illa skuren med knif i ena klinkan.

10/11 Dr Artur Hazelius19 fr. Sthlm helsat på mig, talat om en organisation af en komité för Nord. mus.

1885 16 o. 17 Jan. Marknad i Järnvägsh:s festvåning för det nord. mus. Ofant­lig trängsel. Jenny klädd som norska vid tort- o. konfektbuffeten. Min visa om eldsvådan gick åt med glans.

18/5 Lovise Augustin20 af liden i dag, f. 30 juli 1846. Hon var dotter till rektor Nordquist o. dennes hustru, död i lunginfl. på 1870-t. Hon var af ett mildt och välvilligt sinnelag och godt förstånd, enkel och anspråkslös, hade äfv. teatraliska anlag. Hon uppträdde i vintras som grefvinnan i tablån Porträterne vid soarén för Nord. mus. Hon hade i sitt äktenskap 10 barn, af hvilka 3 söner o. 5 döttrar öfverlefva. — Augustin är djupt nedböjd.———————————————————————

Aug. den 3. Tidningen för i dag meddelar, att khdn i Sveg Nils Löfvenmarck21 af lidi t den 1 dennes, 39 år o. 29 dagar, efterlemnande enka f. Signe Amnéus o. 4 små barn. Han var en man med godt hufvud och glatt lynne, var i yngre år en stor upptågsmakare, som gerna gycklade med allt och slog sig ännu på sista tiden lös af hjärtans grund, då han kom in till Östersund.-

1886 10/2 I dag kl 3 e m afled f. häradshöfdingen Johan Gunno Hasselberg, £. d. 29/5 1808 i Flistad i Vestergötl. Stud. i Upsala 1827, hofrättsex. 1831, efter åttsk. förordn. 6/3 1849 utnämnd till häradsh. i Jämtl. nora domsaga, öfvertog 1879 ——– den nybildade östra domsagan. From 1866 års början afsked med pension. — — Han var en verklig hedersman, rättskaffens och djupt religiös, räknades till de s k läsarna, ehuru han visst icke var någon fanatiker.——————– Litet långsam i vändningarne var han, betänksam och konservativ. Dagligen tog han långa promenader, tog äfven länge kalla bad in på höstarna. Rask och kry för öfrigt, var han svag till sin syn o. hade på slutet endast ledsynen i behåll.———————-

D. 29/2 Fröken Hedvig Jägerhorn jämte Jämtlands gilles sångqvartett gåfvo i dag en konsert.———– Fröken Jägerhorn, dotter af fängelsedir. Jägerhorn här i staden, har en vacker röst, som utbildats under fleråriga studier i Stockholm o. Paris. Hon hade redan börjat vinna anseende som utmärkt artist, då hennes bana i höstas afbröts genom förlofning med en förmögen präst i Bohuslän. Han ville ej tillåta henne uppträda vidare.

Den 12/4. Våren gör goda framsteg. Flera af våra handlande hafva gjort konurs; så t ex järnhandi. N. P. Hellström, diversehandl. D. C. Smith m fl. Kramhandl. C. Wennerström inställde i går betalningen, kramhandl. O. Carlsson an­ses skola följa. — — Arbetareföreningen börjar åter upplifvas; i synn. herr J. Lindström (Saxon22) arbetar för detta mål.

 

Del av östersundsbild från 1880-talet.

D. 25/6 I dag hafva hit ankommit de första 25 ex. af min tryckta bok Minnen fr. Fjällbygden o. Fyrisvall. Boken är åsatt ett pris af 1,75.——————–

Aug. 20. Biskop Landgren anländt till staden och sökt mig, då han i morgon ämnar sig ut till biblioteket på Frösön. Rektor Sundberg o. jag suto uppe hos honom en timme på kvällen och språkade. Den 76-årige mannens krafter äro ännu stora, åtminstone själskrafterna. Han är underhållande och har godt minne. Egendomligt för honom äro vissa drastiska kraftuttryck.

Sept. 13. Lärarne samlats till kollation på gästgifvaregården där den nykomne vikar, lektor dr Hugo Wickström23 (= Christer Svahn) hälsats välkommen. Far­bror Er. Perman gjort konkurs i dag. Jag förlorar mycket på honom.———————-

D. 18/10. Jag jte häradshöfd. Geete och svåger P. Olsson varit hos landshöfd. Ericsson på middag kl 5. öfverläggning om bildande af en jämtländsk forn­minnesförening. — — —

23/10 Östersund firar i dag minnet af sin grundläggning för 100 år sedan. Split, emedan goodtemplarne i god tid betingat sig reg.musiken, så att societeten måste taga musik ifrån Helsinge reg. Revelj genom stadens gator kl 1/2 8 på morgonen. Staden festligt prydd med flaggor; tribun eller estrad för sångare och musik på torget, som dessutom var prytt med marschaller. Stater o. kårer samlade sig i residenset kl 11 fm. Kl 1/2 12 procession till kyrkan, där prosten Frändén24 i Brunflo predikade. Kl o. 2 samling i läroverkets solennitetssal, hvarest nedsattes en komité, för att utarbeta förslag till stadgar för en fornminnesförening. Med­lemmar: landsh. Ericsson, Geete, Olsson, red J. Lindström och jag. Kl 1/2 6 em fackeltåg af goodtemplarne under musik till torget, där denna musik förenade sig med stadens, o. där en manstark kör afsjöng åtskilliga sånger. Både offentl. o. privata byggnader festligt illuminerade, is. ikring torget. — Kl 1/2 8 samling i Goodtemplarhuset; entrée 50 öre. Jenny och jag inbjudne, då jag skulle hålla festtalet. Detta, som rörde sig kring Östersunds historia under det förflutna sek­let, höll jag äfven, sedan förut dels musicerats, dels baptistpred. Hellström öppnat festen med ett hälsningstal i tendentiös anda, riktadt mot dans, krogar och bränn­vin samt Gustaf III :e isynnerhet. — Jag komplimenterades af åtskillige för mitt tal. Jag uppträde äfven under den andra afdeln. med ett kväde, i hvilket jag skämtsamt framställde stadens uppkomst. — Omkr kl 11 aflägsnade jag mig och begaf mig till den glest besökta balen på järnvägshotellet.

D. 24/10. Jämte Jenny, Olssons o. Anna Perman promenerat till den sk villa­staden på andra sidan östersundsbron, utgörande egendomen Hornsbergs förra område. Platsen inköptes för ett par år sedan af rådman A. P. Fjellman25 och grosshandl. N. O. Näs26. De hafva uppdelat området i tomter, af hvilka många redan försålts, men blott fyra börjat bebyggas, förutom Fjellmans eget reserve­rade område, där han uppfört en ny storartad villa. Allt ser, utom Fjellmans egendom, ut som en verklig nybyggarkoloni.-

4/11 I natt gjordes ett försök till mordbrand i Jan Svenssons gård vid Storgatan, i det att en bunt fyld med dref och sågsprån, genomdränkt med gasolja efter mid­nattstiden påtändes i en förstuga, dock utan all skada. Jan Svensson, som ett par år varit goodtemplare och mycket ordentlig, är häktad. Han har förr varit misstänkt för mordbrand 3 gånger.

D. 8/11. Man har vittnen på Jan Svensson. Innanför den omtalta förstugan bodde ett par glädjeflickor. Dessutom bodde där en fru Rislund, hvars piga varit barberare Nilssons speciella käresta. Hon skulle resa till Amerika följ. dag. Därföre var Nilsson uppe o. lär jämte nämnda flicka hafva sett Jan Svensson aflägsna sig från platsen för dådet. Det var flickorna som släckte elden. — Stenar hade blifvit kastade i pumpstocken, för att göra pumpen obrukbar. —

1/12 Oskarsbal hos landshöfd. frih. Ericson. Under aftonens lopp underrättades jag, att jag nämnts till riddare af nordstjärneorden.            Rektor Sundberg gra­tulerade mig, men Dalen tydligen grön af afvundsjuka.—–

NOTER

(Sådana som fått noter i dagboksutdraget i föreg. årsskrift ej upptagna.)

1) Johan Gustaf Asplund, f 1826, d 1882, landsh. i Jtld:s län, 1866—82, led. av rd:s 1:a kam. 1868—82, insp. vid Ösds läroverk.
2) Jämför framställningen av lärarna i min bok om Östersunds elementarskola och läroverk 1847—1947! (om Hammargren bl a s 36 ff, s 65 ff, även ÄGÖ 1971 s 3 ff; om Dalen, N. M. Jonsson, C. G. R. Svensson, O. E. Lindström s 46—58; om Kökeritz, Gillberg, Holmbäck o. Edholm s 81—86; om John Söderqvist s 182 f; om Myhlfeldt s 209 f, om Brandelius s 213, om A. F. Blomström s 208).
3) O. V. Sallander tjänstgjorde i ö s d till vt 1886. Enligt I. O. Holmer flyttade han sedan till Sundsvall, där H. träffade honom i början på 1890-talet. Mot slutet av sitt liv var han sinnessjuk. Hustrun, “pigan Brita”, var enligt H. “en lång vacker kvinna med fint sätt”.
4) Hugo Waldemar Hammargren, f 1858 d 1928, stud. 1876, vik adj. 1880—81, senare advokat i Ösd, kallad “Hemmen”.
5) Arvid Posse, f 1823 d 1901, greve, statsmin. 1880—83, en av Lantm.p:s ledare.
6) Axel Bergström, f 1823 d 1893, civ.min. 1870—75, landsh. i Örebro län sedan 1876.
7) Landsh. Ryding (1839—1901) i Härnösand var sedan under många är K:s riksdagskamrat.
8) S. G. Hallström, f 1835 i Åre av bondfolk, d 1885, tullvaktmästare, en tid drätselkammareordf. i Ösd . Skadad vid eldsvådan.
9) Nils Larsson i Tullus, f 1822 d 1896, led av bondest. 1850—66, bondest:s talman 1862—66, led av rd:s 2:a kam. 1867—78, 1887. Led. av Lantbruks ak.
10) John Ericson, f 1834, d 1895, frih., landsh. i Jtlds:s län 1883—95, led av rd:s 2:a kam. 1867—75, 1887 samt av 1 :a kam. 1882—86. E. var son till den kände järnvägsbyggaren frih. Nils Ericson o. brorson till den ännu mera kände uppfinnaren John Ericsson. Den nämnde överbaning. Ellworth var inte oäkta son till landsh. E:s far utan till farbrodern.
11) Per G. Rissler, f på Hornsberg 1824 d 1907, landssekr. i Ösd 1856—94.
12) C. J. Schylter, f 1795 d 1888, prof. i Lund, rättshistoriker.
13) Fröknarna Augusta och Emma Sundberg hade en mycket besökt skola, inrymd Köpmang. 12. (Se ÄGÖ 1943—44, s 20 f.)
14) Möjligen C. W. Edvall, f 1844 i Söderhamn, o. hans hustru Maria, f. Serrander (fr Sundsvall). E. kom 1868 till Ösd som guldsmed fr. Sundsvall. (ÄGÖ 1961 s 16).
15) Jonas Kjellin, f 1836, folkskolinsp. 1878 — 1905.
16) L. O. F. Öberg, kom. i Ås 1881—87, khde i Vännäs fr. 1887.
17) Erik Bodén, f 1848. Stadspred, i Ösd 1884—90. Dömd för försummelser vid kyrkans uppbörd till avsättning 12/11 1890. Emigrerade till USA, där bl a red. o. baptistpräst.
18) Artur Hazelius (1833—1901), den berömde skaparen av Nord. mus. o. Skansen, hade goda kontakter med Jämtland o. framförallt med Kardell.
19) Alma Renborg, Ösd:s flicklärov:s första rektor 1884—1907.
20) I ett brevkoncept, daterat 2/8 1846, skrev rektor Nordqvist bl a följ.: “Jag har nyss fått mig en liten dotter, som förorsakat mig liten oro både i mit hus och huvud”. Det är tydl. sedermera fru Lovisa Augustin som avses (Jacobsson a.a. s 31 f).
21) Om Nils Löfvenmarck se Jacobsson a.a. s 110 ff.
22) Johan Lindström-Saxon, f 1859 d 1935, tidn.man, red för J P 1885—86, för J T 1891—1904, grundade Såningsmannen 1905.
23) Fil dr V. Hugo Wickströms lärartjänstgöring blev kort. Redan i slutet på år 1886 efterträdde han ovanstående Saxon som red. för IP.
24) Pehr Olof Frändén, f 1823 d 1910, khde i Brunflo 1882—1910. Under F:s tid som khde i Sveg 1864—79 brann prästgården upp, varvid 2 av hans barn innebrändes och han själv blev skadad.
25) A. P. Fjellman, f i ö s d 1824, son till färgaren o. rådmannen Erik Fjellman, färgarmäst. 1845, styr.led. i Filialbanken 1859—69 o. verkst. dir. i Sundsvalls ensk. banks östersundskontor 1870—87, rådman 1863—93, d 1893 (Se ÄGÖ 1941 s 3 ff!)
26) N . O. Näs, f 1829, grosshandl. byggde det nu nedrivna Grand Hotell. Spetsen på högsta tornet kallades gemenligen “nästippen”.

 

Om Odensvik och Axel Karlsson-Brodda
Erik Palm berättar.

 

Bland de östersundska förortssamhällena har Hornsberg och Odenslund blivit ganska mycket omskrivna, medan Odensvik kommit helt i skymundan. Orsaken är inte bara att det aldrig blev särskilt stort utan även att det var en utpräglad fattigförort. Det var i hög grad småfolkets tillhåll.

Liksom Erik Palms morfar var också hans far skomakare och gjorde bl a skor åt Burmans. Morfadern skickade på sin tid ett par skidpjäxor till en utställning i S:t Petersburg. Är 1899, ett år före E. P:s födelse, byggde fadern hus i Odensvik, dit familjen flyttade från Odensala. Efter hand tillkom det 8 ställen nedanför järnvägen, allesammans trähus, uppsatta av plank med mellanrum av sågspån. Tomterna var på 50 ggr 50 m, d v s 2 500 kvm. Det var mest verkstadsarbetare och järnvägare som bodde i Odensvik, vilket hade sitt ursprung från tiden för järnvägens tillkomst, alltså på 1880-talet.

På granngården växte den sedermera på sitt sätt riksbekante Axel Karlsson, senare med tillnamnet Brodda, upp. Han är född 19/3 1892 och alltså 8 är äldre än Erik Palm. Axel och E. P:s bror Jonas var mer jämnåriga och var under barndomsåren mycket tillsammans. Axels far, som tidigt blev sjukpensionerad, var s k lampist, d v s han skötte om lamporna på den verkstad, där han var anställd. Modern var tvätterska vid den “tvättinrättning”, som Odensviksborna hade ordnat nere vid sjön. Man hade sex tvättstampar samt t o m ett sk decauville-spår ut i sjön för en tralla, som spelades upp.

Något välbärgat horn var det givetvis inte som Axel Karlsson växte upp i, men inte heller vad som på tidens språk kallades “utfattigt”. Skolgången blev den vanliga folkskolan, och den skola som Odensviksbarnen gick i, var den uppe i Odenslund.

Redan i unga år kom Axel Karlsson ut i världen och redan i början försök­te han sig på än det ena, än det andra. Under 1:a världskriget var han en läng­re tid i Köpenhamn, ofta arbetslös. I annonser såg han att s k handpinnare ef­tersöktes till skofabriker. Så kallades de som sträckte ovanlädret på lästen. Utan något yrkeskunnande sökte A. K. ett sådant arbete men fick sparken efter två dagar. Han gav sig dock inte utan sökte nytt jobb som handpinnare vid en an­nan fabrik med lika dåligt resultat. Så fortgick det. När en köpenhamnsk sko- fabrikör mötte A. K. på gatan på arbetstid, sa han: ”Nu har Karlsson fått spar­ken igen.” Emellertid lärde han sig efter en tid handpinnaryrket och flyttade över till Stockholm, där han fick arbete på skofabriken Salamandern.

I början på 1920-talet var det i Sverige som i många andra länder en bety­dande arbetslöshet. Axel Karlsson träffades också av denna och uppehöll livet genom att sälja en del småsaker ute på gatorna i Gamla Stan, där han och en kompis bodde uppe på en vind. Det var nu han kom på idén med klistret. Dvs strängt taget hade han enligt en artikel i Allers kommit på det långt tidi­gare, nämligen då han som

Axel Karlsson-Brodda.

pojke fick rycka in som biografmaskinist på Metro­polbiografen i Östersund. Det hände ganska ofta att filmremsan gick av och då doppade man snabbt ned stumparna i en burk fylld med amylacetat. Med tiden blev det en hel del filmremsor liggande kvar i burken, och när de smälte i acetatet, blev det ett ovanligt hållfast lim. Karlssons klister gjordes således av acetat el aceton och gammal film. I och för sig var det alltså inget märkvärdigt. Det geniala, om man nu kan tala om det, var varunamnet: Karlssons Klister. Det slog verkligen, lät väl på något sätt hederligt svenskt. Därtill kom en ovanligt smart reklam. Det mest kända reklamtricket bestod i att en åsna fick gå före vaktparaden i Stockholm med ett plakat med påskriften: ”Jag använder inte Karlssons klister för jag är en åsna.”

Fram på 1920-talet kom emellertid Karlssons Klister i vanrykte, inte därför att det i och för sig var dåligt utan därför att man måste byta ut de från Tysk­land inköpta aluminiumtuberna mot svenska tuber, som inte var lufttäta, vilket gjorde att klistret snabbt torkade.

Det var vid denna tid som Axel Karlsson sommaren 1926 tillfälligt återvände till Östersund och Odensvik. Intresserad för allt nytt skaffade han sig radio, men den mesta tiden gick åt till att spela priffe tillsammans med några odens- vikare: snickaren Vive Hammarquist, Kalle Jonasson och Erik Palms bror Jo­nas Palm.

Efter några månaders dagdrivarliv i hemstaden kom A. K. på att han kanske skulle kunna försöka med sitt klister i Nordamerika. Då han var utan pengar, ”arbetade” han sig över Atlanten som stewart på Amerika-linjens Kungsholm. I Amerika hade han framgång. När han kom hem till Östersund julen 1929, visade han för sina bekanta upp bilder från en
5- och 1 O-cents basar, där hela skyltfönstret var fullt med Carlssons Glue (Karlssons Klister). En annan bild visade honom som deltagare i ett blomstertåg i Los Angeles, där han satt på en vagn, bestående av en jättetub som stång mellan hjulen. Under klistrets storhets­tid i Sverige hade han gjort många bekantskaper. Här i Amerika uppsökte han två av dem i Californien, närmare bestämt Hollywood, nämligen de kända filmregissörerna Victor Sjöström och Mauritz Stiller.

Vid hemkomsten 1929 ansågs Axel Karlsson god för 100 000 kr, ett stort be­lopp på den tiden, som han hade i amerikanska bankchecker. Tyvärr gick ban­kerna överstyr i den ekonomiska kraschen 1929—30 och så var han åter bar­ställd. Enligt Erik Palm hade han inte så mycket att han kunde köpa ett fransk­bröd. Ett resultat av Amerikavistelsen var dock att han hade gift sig. Hustrun hette Rosa, och det var väl hennes förtjänst, att A. K. inte förlorade tilltron till sig själv. I början på 1930-talet reste han för Åhlén och Holm och sålde spel­kort samt sitt klister, som han nu tillverkade själv.

Av något skäl kom han på en ny idé, nämligen att odla tomater i Bromma utanför Stockholm. Han konstruerade för det ändamålet ett märkligt, svängbart växthus. Det skulle vara inställbart efter solen. Emellertid utsattes det för åverkan av busungar och till slut brann det upp.

När Erik Palm o. 1938 träffade Axel Karlsson eller Brodda, som han nu bör­jade kalla sig, var han i full färd med ett nytt företag. Man hade länge klagat på de ålderdomliga och långsamma Waxholmsbåtarna, som trafikerade Stock­holms skärgård. (Just nu är det som bekant inne med dessa ”sotspyende” båtar.) Om man kunde skaffa snabbgående motorbåtar, skulle man kunna förbättra skärgårdstrafiken och t ex kunna konkurrera med exempelvis busstrafiken till Waxholm. A.K. lyckades få några penninggubbar att satsa, så att två större motorbåtar för 50 000 kr styck inköptes. Själv fungerade A. K. som reklamchef i bolaget. Sannolikt var det tänkt, att trafiken skulle kunna byggas ut, men när 2:a världskriget kom, uppköptes båtarna av staten för att användas i sjöbered­skapen. På sätt och vis var det en lysande affär, för staten betalade bra, men för A. K. innebar det att han förlorade sin tjänst

Men inte heller nu förnekade sig Axel Karlssons uppfinningsrikedom. Plötsligt blev det stor efterfrågan på gengaskol och A. K. satte då upp en ”kolarskola”.

Som framgår av det ovanstående hade A. K. tidvis betydande inkomster. Att han det oaktat inte kunde hålla sig på grön kvist någon längre tid, tillskrev han det förhållandet, att han inte behärskade bokföring. Hade jag gjort det, hade jag varit miljonär eller halvmiljonär, brukade han säga.

En framgång för Axel Karlsson-Brodda var utan tvivel, att hans tre barn, två pojkar och en flicka, alla tre studerade och tog examina. Han lär ha sagt att i dag stod alla mina barn omnämnda i DN med sina examina. Detta år, 1977, är A. K. 85 år gammal och bosatt i Stockholm, där han tydligen har det rela­tivt bra. Enligt Erik Palm var (är?) A. K. politiskt radikal, närmast kommunist. Själv skulle han säkerligen kunna berätta ännu mycket mer från sitt växlings­rika liv. Vad Erik Palm i ovanstående sammandrag berättat, må vara ett vittnes­börd om ett ovanligt jämtländskt livsöde.

 

Östersunds Orkesterförening
och dess föregångare
Av Hans Jacobsson

 

Hurudant var musiklivet i Östersund i äldre tid? T ex vid mitten av 1800-talet? Av annonser och notiser i t ex Jämtlands Tidning framgår, att trots stadens litenhet och avlägsenhet en hel del sångförmågor och musikkapell besökte den­samma. Men nu var det fråga om Östersunds lokala musikliv. Tyvärr är det endast glimtvis som man får någon uppfattning om det. Att olika sångkörer existerade är klart. Vad själva musiken beträffar så fanns det en del musikaliska familjer. En sådan var doktor Erik Magnus Grenholms familj. I Jämten 1938 återger Anna Werner vad doktor Grenholms fosterdotter fru Hulda Löfgren be­rättat. Under Uppsalatiden på 1850-talet var G. med i det kända sångsällska­pet O D (Orphei Drängar), där han lät höra ”sin sällsport vackra tenorstämma, som ännu i ålderns dagar hade kvar sitt välljud”. Även doktorinnan Maria Grenholm (f. Söderberg) var mycket musikalisk, ”mer än amatör på piano”. I det Grenholmska hemmet liksom på residenset hos landshövding Asplund samla­des man till otaliga musikaftnar, då landshövdingen och läroverksadjunkt Magnus Holmbäck spelade fiol med Maria Grenholm eller Emilie Burman (sedermera fru Holmbäck) vid pianot. För sången stod förutom d:r Grenholm ingenjör Kuylenstjerna, Flora Sundberg och Mathilda Charlier-Holmgren. Även apotekare C. A. Lignell och hans maka på Carlslund var mycket musikälskande, han en framstående sångare (baryton). På 1870-talet besökte den internationellt kände harpisten Sjödén Östersund. Då ordnades konsert i kyrkan, varefter det var stor supé hos Grenholms med sång och musik långt fram på natten.

Tack vare de militärmusiker, som huvudsakligen lät höra sig på Frösö läger, borde Östersund ha haft vissa förutsättningar att bli en musikstad. Det torde dock ha dröjt till slutet av 1800-talet eller början av 1900-talet, innan militär­musikerna på allvar integrerades i Östersunds musikliv.

Det organiserade musiklivet i staden började kanske med att Östersunds Mu­siksällskap stiftades den 1 mars 1894. Det var musikdirektören och musikläraren vid läroverket sedan 1877 Anders Fredrik Blomström, som tog initiativet till detsamma genom ett upprop i stadens tidningar. Liknande musiksällskap grun­dades vid denna tid på en rad orter. Så t.ex berättar Wilhelm Peterson-Berger i sina ”Minnen” om hur han en kort tid i början av 1890-talet var dirigent i ett sådant musiksällskap i sin hemstad Umeå. Där liksom i Östersund hade man tydligen såväl en orkester som en manskör och en blandad kör. P.-B. inövade och dirigerade sådana stycken som Södermans ”Hjärtesorg”, Griegs ”Landkjending”, G a des ”Elveskud” (för soli, kör och orkester) och Schumanns ”Zigeunerleben”.

Redan vid uppropet om musiksällskapets bildande anmälde sig 35 medlemmar. Av en medlemsförteckning från år 1897 framgår, att sällskapet då hade 43 med­lemmar, varav hälften damer. Den första styrelsen bestod av, förutom initiativ­tagaren dir. A. F. Blomström som musikanförare, den kände sånganföraren och kassören John E. Waesterlund som ordförande, bankdir. Carl Lignell som sekr.

 

 

och fruarna Thérése Kihlstedt o. Annie Graeve, fröken Anna Lignell samt herr Erik Långström som övriga styrelseledamöter. Redan i nov. 1894 efterträddes dock Waesterlund som ordf. av Carl Lignell och O. W. Movitz blev sekr. Följande år blev det nytt ordförandebyte, då tandläkaren John Rosendahl övertog ord­förandeposten. Denne, av Gustaf Näsström i ”Barndomsminnen från Folkban­kens värld” (ÅGÖ 1965) karakteriserad som ”den blide tandläkaren med sin lilla skäggtofs under den veka munnen” var länge en centralgestalt i Östersunds musikliv.

Av de omarbetade stadgarna, antagna den 25 januari 1897, framgår, att säll­skapet hade till ändamål att ”höja och förädla musiklifvet inom Östersunds stad och omnejd”. Sällskapets medlemmar skulle vara dels aktiva, dels passiva, de senare närmast understödjande. Verksamheten skulle bestå i musik- och sång­soaréer samt övningar för desamma. Dessutom förekom samkväm.

Vid ett sk allmänt sammanträde i okt. 1898 framställdes förslag om att säll­skapets verksamhet skulle inställas en tid, eftersom intresset under föregående vår visat sig mycket ringa. En av orsakerna var tydligen, att det uppstått vissa problem med sång- och musikanföraren. Vid årsmötet 4/11 1897 ersattes A. F. Blomström, av I. O. Holmer betecknad som ”en mycket välmående man, mörk och med stora mustascher”, som dirigent av kyrkomusikern Paul Ferien. Enligt Lennart Westlinder i artikeln ”Amatörteater i gamla Östersund” (ÅGÖ 1947) var denne ”en flink speleman också på det profana området”, som ”på sittande (sic!) fot kunde komponera melodier till visor, vilkas text han såg för första gången”. ”Han var en bellmansnatur, sällskapsmänniska och sångare med en rik och brokig, rätt så världslig repertoar, medförd från hans ungdoms nordiska Aten, Härnösand”. Enligt Erland Lindhammar (i ÅGÖ 1967) var F. ledare for den kända damkören ”Gastar och troll”. Som dirigent för större orkestrar och körer var Paul Ferien tydligen inte lika framgångsrik. I ett uppretat brev av­säger sig Ferlén redan i mars 1898 sin befattning som musik- och sånganförare i Östersunds Musiksällskap på grund av allmänt skolk vid repetitionerna. Det gick inte heller bättre för honom, då han långt senare skulle leda Östersunds Musikersällskap (varom mera nedan). — På pastor Öbergs förslag beslöts i okt 1898 att man skulle blidka Ferlén med att erbjuda honom ersättning för sitt
di­rigentarbete, varefter han ytterligare ett år fungerade som dirigent. Efter ett kort mellanspel med musikdir. C. A. Hyltén som sång- och musikanförare åtog sig slutligen tandläkaren J. Rosendahl denna uppgift. Då blev i stället regementslä­karen I. Rosengren ordförande.

Hur länge Östersunds Musiksällskap fungerade, har jag inte lyckats utröna. Det sista protokollförda sammanträdet är daterat 29/10 1903, men ännu år 1904 hade man av östersundstidningarna att döma en musikalisk soaré på Stadshotel­let, där körverket ”1 Rosengården”, dikt av K. A. Melin med musik av d:r Svedbom, framfördes. Solopartierna sjöngs av fru Th. Kihlstedt och d:r Rosendahl. Vidare spelade en nybildad (?) amatörorkester en Tannhäuserfantasi.

C:a tre år senare, närmare bestämt 18/12 1907, sammanträdde på Stadskällaren i Östersund en del yrkesmusiker, huvudsakligen militärmusiker, för att besluta, om man skulle bilda en lokalavdelning av Svenska Musikerförbundet eller en fristående Östersunds Musiker förening. Det sistnämnda blev tydligen beslutet, och från och med år 1908 kan en sådan musikerförening anses vara i
verksam­het. Den torde närmast kunna betecknas som ett mellanting mellan en musikerfackförening och en orkesterförening. Man tänkte sig att få till stånd en understödskassa för yrkesmusiker, och för att få pengar till en sådan skulle man ord­na konserter. Vid ett sammanträde 26/3 1908, där fanj. H. Haraldsson fungerade som ordf., dock inte helt till de församlades belåtenhet (Haraldsson försvarade sig med att han inte var goodtemplare och förut bara varit ”på en stämma om hundskatt”!), förklarade C. A. Odén, att det också gällde att höja musiken inom samhället. Det var tydligen i det sammanhanget som tanken på att ordna s k folkkonserter uppstod.

Tack vare att protokollsboken för Östersunds Mustikerförening av ingenjör Gunnar Englunds dödsbo överlämnats till Föreningen Gamla Östersund, kan man år för år följa föreningens verksamhet. Den 6 maj 1908 avlöstes interimsstyrelsen med styckj. L Lundgren som ordf. av en ordinarie styrelse, ledd av styckj. C. A. Olsson. V. ordf. blev styckj. L. Lundgren, sekr. C. Svärd, skattmästare serg. A. P. Ekström. Som dirigent fungerade till en början musikdir. C. A. Hyltén, som re­dan 1893 blev musikledare vid Norrlands artilleriregemente. Hans musikaliska kvalifikationer — han komponerade bl a marscher — fanns det inga tvivel om, men hans förmåga att leda en stor orkester och ännu mera att som musiklärare undervisa skolungdom lämnade säkert en del övrigt att önska. Han dog, efter att ha drabbats av slaganfall på gatan, på själva juldagen 1925.

Enligt stadgarna skulle orkesterverksamheten skotas av en särskild s k orkes­terdirektion med Hyltén i spetsen. Emellertid övertogs snart dess funktion av styrelsen. Den första konserten hölls den 2 maj 1909 i den sk G.T.-salongen. Vid denna konsert liksom vid den närmast följande i mitten på juni s å biträddes Musikersällskapet av Jämtlands Sångarförbund. Inkomsterna, c:a 750 kr, dela­des mellan de medverkande organisationerna.

Enligt Jämtlands Tidning hade den första konserten en imponerande verkan och man skar inte bara lagrar utan också guld, ty både salong och läktare var överfulla. Den andra konserten hade ej lockat så många åhörare, men både or­kester och kör var ännu bättre. Den förra speciellt i Bachs jubelfyllda ouvertyr.

Styrkt av konsertframgångarna beslöt man inom Musikerföreningen att anslå 85 kr till ett samkväm på Café Aspnäs, ”och visade det sig, när medlemmarna framemot morgonen troppade av hem, att det var väl använda pengar och är det att hoppas dylika anslag måtte beviljas litet oftare, ty det är säkert, att så­dana samkväm stärker föreningen inåt”.

Då Hyltén i en skrivelse begärde arvode som dirigent, förklarade man, att han lika lite som någon annan medlem skulle få något sådant, och då han vid­höll sin begäran, försökte man i nov. 1909 ersätta honom med musikdir. Paul Ferlén. Denne blev dock inte långvarig som dirigent. Redan för julkonserten s å ersattes han med styckj. C. A. Olsson. Musikerna menade att Ferlén saknade ledarförmåga. F. skyllde på att han inte haft tid att sätta sig in i stämmorna, men när det befanns att han inte ens öppnat paketet med stämmorna, tröt tålamodet och F. fick sparken, trots att han erbjudit sig att dirigera gratis.

Ungefär samtidigt med Ferlén inträdde grevinnan Maria Wrangel, en dotter till den förut nämnde musikaliske landshövdingen Asplund, som 1 :a violinist i musikerföreningen. Hon var även och kanske ännu mer känd som målarinna.

Då C. A. Olsson, ”Trum-Olle” kallad, måste åtaga sig dirigentskapet, valdes i början på år 1910 styckj. L. Lundgren till ordf. efter Olsson. Ny v. ordf. efter Lundgren blev styckj. J. L.Renström. Följande år skedde åter ordförandeskifte, då C. A. Odén blev ordf. Ny sekr. blev Arvid Lindblom. Åren 1912—1914 var det däremot inga förändringar i Musikerföreningens topp. Bara det att musik­dir. E. F. Samuelsson alltmer anlitades som dirigent.

Av protokollsboken att döma verkar det som om Östersunds Musikerförening hade sin glansperiod åren 1909—1911, då man hade sammanlagt 18 protokoll­förda sammanträden. Även antalet konserter var då stort: minst 12. Året 1913 var inte så bra: dålig ekonomi och fåtaliga konserter. Under 1:a vkr tycks det som om verksamheten till stor del upphört.

Vid ett extra sammanträde 22/12 1918 beslöts så, att Östersunds Musikerföre­ning skulle upphöra eller rättare sagt uppgå i en lokalavdelning av Svenska Mu­sikerförbundet. Som en av orsakerna därtill angavs, att en ny orkesterförening för Östersund hade bildats och att denna naturligt nog väntades övertaga or­kesterverksamheten. Då mötet var fåtaligt besökt, skulle en lista utsändas till medlemmarna, där de kunde uttala sin mening med ja eller nej. Östersunds lo­kalavdelning av Svenska Musikerförbundet bildades så vid ett sammanträde på Östersunds rådhus den 16 jan. 1919.

Innan jag lämnar Östersunds Musikerförening bör ytterligare något sägas om dess konserter. Anmärkningsvärt är att man ordnade flera välgörenhetskonserter, bl a konserter på påskdagen åren 1910 och 1911 för diakonissans arbete. Sist­nämnda år väcktes förslag av L. Lundgren om en konsert tillsammans med folk­skolans sångkör för att få in medel till folkskolebarnens ”skolvandringar”. För­slaget avslogs dock. I stället beslöt man i maj d å att spela på Sanatoriet Solhem och i förbigående ”dra några bitar på fattiggården”. Senare på året, den 23 okt., musicerade man vid stadens 125-årsfest och före jul deltog man i uppförandet av Stenhammars kantat Norrland.

Även lokalavdelningen av Musikernas riksförbund upprätthöll en del konsert­verksamhet långt in på 1920-talet. Man arrangerade ”Musikernas dag”, man anordnade påskkonserter och den 5/12 1920 hade man en välgörenhetskonsert för de nödlidande barnen i Berlin och Wien.

Vid ett sammanträde med ”musikvänner” i Östersund den 11 april 1918 gjor­des ett tredje försök att få till stånd en orkesterförening i Östersund. De när­varande hälsades välkomna av tandläkare J. Rosendahl, som tydligen var ini­tiativtagare, och till att leda dagens förhandlingar utsågs borgmästare Olsén. Enhälligt beslöts så att bilda ”en orkesterförening för Östersunds stad och om­nejd”. I stadgekommittén invaldes förutom Rosendahl bankdir G. Lenander och distr.lantmät. V. Holmbäck samt musikdirektörerna E. F. Samuelsson och K. A. Bergström. Stadgeförslaget antogs så på ett sammanträde på Östersunds rådhus den 8 maj, och den 11 maj valdes styrelsen: ordf. Rosendahl, v. ordf. Lenander, sekr. Flolmbäck, skattmästare distr.lantmät. A. Åslund, gillevärd red. Olof By­ström, övr.styr.led. bankkassör John E. Waesterlund. — Enligt stadgarna skulle utom aktiva ledamöter finnas passiva, vilka för en avgift av 5 kr skulle få till­träde till två konserter per år. De aktiva ledamöternas åliggande att närvara vid övningar, repetitioner och konserter inskärptes kraftigt.

Emellertid dröjde det innan den nybildade orkesterföreningens verksamhet kom i gång. En av orsakerna härtill var otvivelaktigt spanska sjukan. Den för­sta konserten, under musikdir. K. A. Bergströms ledning, hölls dock i G.T.- salongen den 3 december. Orkestern, 32 man, spelade då bl a Beethoven: Ouver­tyr till Prometeus, Haydn: Militärsymfoni och Grieg: Tempeldans ur Olav Trygvason (det sistnämnda enligt ÖP ”en första rangens njutning”). Publiken var stor: ca 400 personer. Yrkesmusikerna, som deltagit i repetitionerna och kon­serten, fick en ersättning med 15 kr (stråkarna 20 kr). Dirigentens arvode var 60 kr. För att möjliggöra den fortsatta verksamheten skulle ett anslag begäras av staden.

För den andra konserten, den 30 mars 1919, engagerades stat.insp. Karl Tirén i Bergvik som förstärkning till 1:a violinstämman. Även då framfördes ett verk av Beethoven, den första symfonin, liksom verk av Cherubini och Gounod.

 

 

År 1919 innebar otvivelaktigt en blomstringstid för orkesterföreningen med 4 konserter. Den 11 maj 1919 spelades huvudsakligen nordisk musik av bl a Söder­man (Ouvertyr till Jungfrun av Orleans o. Marsch ur Bröllopet på Ulvåsa) och Grieg (Högtidsdag på Troldhaugen). Under A. F. Samuelssons ledning framför­des den 20 nov. s å verk av Mendelssohn, Flotow och Bizet (Svit ur L ’Arlesienne) och orkesteråret avslutades den 19 dec. med en verkligt fin satsning, kulmi­nerande med Joseph Haydns Symfoni i G-dur (”mit dem Paukenschlag”). En­ligt en J.T.-recension ”låg det fart och liv över spelet”. Inte minst ”paukenschlagarens” glada anlete ”vid sina bombardemang” tilldrog sig uppmärksamhet. Dirigent och solist var vid detta tillfälle Bruno Esbjörn. Denne dirigerade den 8 april 1920 även en Beethovenafton. Som solist uppträdde han i Beethovens Konsert för violin med orkester (D-dur, Op. 61), då A. F. Samuelsson dirigerade.

Sommaren 1920 kulminerade i viss mån musiklivet i Östersund vid denna tid i samband med den kulturmässa, som hölls 9—12 juli d å. Det är dock oklart i vad mån och i vilken utsträckning orkesterföreningen medverkade. Att lokala förmågor var engagerade är fullt klart, men man hade också medverkande från bl a Kungl Hovkapellet. Det började den 9 juli med en festkonsert, dirigerad av W. Peterson-Berger och upptagande verk av denne kompositör: symfonin Same-Ätnam (med användande av lapska jojk-låtar) samt scener ur Arnljot (akt 2: I vildskogen). Dessutom förekom sånger till orkester av Emil Sjögren (solist: C. A. Holmquist). Konsertverksamheten fortsatte sedan med en Beethovenkonsert (10/7, upprepad 11/7) och inte mindre än tre kammarmusikkonserter i sta­dens kyrka. Vid de sistnämnda medverkade lokala förmågor, t ex fru Maria Wik­ström, piano.

 

 

Emellertid verkar det som om man åren 1919 och 1920 på något sätt förlyft sig. Det är tydligt att orkesterföreningens affärer kraftig försämrades och att publiken trots den stora satsningen med dyrbara solistframträdanden svek. På hösten 1920 tycks orkesterföreningen redan ha upphört med sin verksamhet. En viss ersättning fick man dock i de två konserter, som det antagligen vid denna tid bildade Östersunds Kammarmusiksällskap anordnade. Vid den första konser­ten framförde hrr Bruno Esbjörn, Karl Tirén, Magnus och Paul Nässén tre stråkkvartetter av resp Schubert, Mozart och Haydn, och vid den andra spelade fru Maria Wikström (piano) samt hrr Esbjörn (violin) och Paul Nässén (cello) bl a Pianotrio i Essdur av L. van Beethoven.

Efter några års tynande tillvaro upplöstes Östersunds Orkesterförening offi­ciellt den 16 nov. 1924. (I den bevarade kassaboken står det redan för den 4 dec. 1921: ”Behållning kr 1:72. Härmed avsomnade Orkesterföreningen.”) Ungefär samtidigt torde Östersunds lokalförening av Svenska Musikerförbundet i huvud­sak ha inställt sin konsertverksamhet. Om en från Munchen inflyttad tysk mu­sikprofessor, Hans Lampert, och hans fru, som var sånglärarinna i staden, inte hade samlat stadens sång- och musikkrafter till framförande av bl a stora oratorieverk, såsom ”Skapelsen” av Haydn och ”Elias” av Mendelssohn, hade det varit mycket tomt på det lokala musikområdet i Östersund i mitten på 1920- talet. Staden var givetvis inte utan seriös musik. Bl a ordnade det i föregående årsskrift behandlade Arbetarinstitutet en hel rad konserter.

Så var 1930 tidpunkten inne att för fjärde gången få till stånd en konsert­förening för Östersund. Denna gång var chanserna att lyckas betydligt större, då man nu kunde räkna med anslag och stöd från det år 1928 bildade Sveriges Orkesterföreningars Riksförbund. Den 27 okt. 1930 återupplivades alltså Öster­sunds Orkesterförening. (Enligt en anteckning i protokollet skall man redan år 1927 gjort ett försök att åter sätta liv i föreningen.) Till en del stödde den sig på krafter, som förut verkat för Östersunds musikliv, bl a den outtröttlige musikstyckjunkaren C. A. Oden, som blev ett stöd även för den nya föreningen till sin plötsliga död 29/10 1936, men även nya män trädde till: dåv. rådmannen Ivan Wikström (ordf. 1930—32), maskining. Ture Särnström (v ordf. 1930—32, ordf. 1932—39), musikfanj. G. A. Wickenberg (sekr. 1930—32, sedan en tid v. ordf.), Gustaf Westerlund (sekr 1932—35), ingenjör Gunnar Englund (sekr. 1935—42), musikstyckj. J. W. Nolman (kassör 1930—39) osv. Dirigenter var under 1930-talets första år musikdir. V. Lindström, den då på Frösön bosatte tonsättaren Wilhelm Peterson-Berger och violinisten Göran Olsson-Föllinger (den senare en tid även konsertmästare). Då Lindström hösten 1936 flyttade från sta­den, efterträddes han en kort tid av musikdir. G. Sundeil.

Trots en livlig och uppskattad konsertverksamhet (ung. 4 konserter per år) måste även den 1930 återupplivade orkesterföreningen en tid inställa sin verk­samhet, nämligen hösten 1939 — våren 1941, dvs i början under 2:a världskri­get. Det torde inte enbart varit kriget, som kastade sin skugga över föreningen. Även andra skäl till pausen fanns, bl a besvär med ekonomin och svårigheter med att få en bra dirigent.

Den 5 maj 1941 satte man i gång igen. På Arvid Owens förslag utökades nu styrelsen till 7 ledamöter. Ordf. blev red. Sven Wallin, som satt kvar som ordf. till 1951, då han efterträddes av dåv. överstelöjtn. Rolf Kjellin (1951—71). För- utvar. sekr. ing. Gunnar Englund, en lång tid föreningens ”allt i allo”, övertog den betungande sysslan som skattmäst. Ny sekr. blev Gunnar Losell. Även han intog en dominerande ställning inom föreningen, inte främst som sekr. utan som musiker, dirigent o. kompositör, fram till hösten 1948, då han flyttade från sta­den. Olika poster inom styr. innehades av kamrer Erland Häggbom (en tid v. ordf. o. sekr. efter Losell). Den av stadsfullmäktige utsedde repr. i styr. var först red. Edvin Magnusson, sedan rektor Torsten Sävborg, en tid även v. ordf. Fram på 1950-talet blev färghandl. W. Hallin sekr. och något senare landsarkivarie Olof Svenonius skattmäst., tills han 1961 efterträddes av Cliff Engström. Stadsfullm.repr. är sedan 1956 E. Nyländer. — Den nuv. styr. utgöres av Nils H. Lundgren ordf. (sedan 1971), Ingeborg Eriksson (v. ordf. sedan 1974), Nils Paulsson (sekr. sedan 1966), Erik Nordenström (skattm. sedan 1971, vidare: Karin Franzén, Thorsten Karlsson, Nils H. Nilson, Charlie Nyquist, Birgitta Sörenstam o. Arnold Österlund.

Rolf Kjellin spelade på sin tid själv med i orkestern (3:e fiol) och Nils H Lund­gren har uppträtt som recitatör i Lars-Erik Larssons ”Förklädd gud” o. Proko- fieffs ”Peter och vargen”.

I fortsättningen kommer jag att behandla dels några utvecklingslinjer inom föreningen, dels konsertverksamheten. Det måste dock bli mycket översiktligt. — Ända fram till år 1948 hade man uppdelning på aktiva o. passiva medlem­mar. De senare var dock på slutet bara 33 pers. I stället för passivt medlemskap infördes 1949 abonnemangsavgifter (först 6 kr). Redan då såldes 171 abonne­mang (följande år dock endast 134). Den nye ordf. Rolf Kjellin började med generalprogram, vilket ju var en förutsättning för att man med framgång skulle kunna sälja abonnemang. Generalprogrammet, alltså ett program för hela kon­sertåret, hade också åsyftad verkan, då antalet abonnemang steg till 245. Verk­samhetsåret 1954/55 nåddes en topp på 338 sådana, men sedan sjönk det igen: 1956/57: 232, 1957/58: 187, 1959/60: o. 130. 1961/62 måste den nye skattmästaren Cliff Engström konstatera, att det ekonomiska resultatet inte var
tillfreds­ställande. Under de följande åren i början på 1960-talet gick man back med o. 2 500 kr per år trots höjda kommunala anslag. Det här med den dåliga ekono­min var för visso ingenting nytt. Det hade ju redan orkesterföreningen från 1918 stupat på. Vid ett årsmöte 15/9 1944 förklarade H. Hedlund: ”Alla kon­serter har gått med förlust. Alla år har det gått med förlust.” Riktigt så illa var det inte, och det skulle ju eg. gå med förlust. Därför hade man anslagen.

Ett annat problem som tid efter annan gjorde sig gällande var motsättningen mellan amatörer och yrkesmusiker, främst när det gällde gagerna, dvs betal­ningen för deltagandet i repetitioner och konserter. Det var naturligt, att t ex en sådan musiker (framstående cellist) som rektor Torsten Sävborg inte fäste nå­got avseende vid ett ev. arvode, medan däremot speciellt militärmusikerna inte kunde arbeta gratis utan i hög grad var beroende av extra inkomster. Bland yrkesmusikerna fanns det nog på sina håll en uppfattning, att amatörerna och sty­relsen höll nere gagerna inom orkesterföreningen.

En annan motsättning, som även den för visso inte var enastående för Ös­tersunds Orkesterförening, var den mellan orkester och dirigent. Till en viss grad är väl en sådan motsättning naturlig, och spänningsförhållanden mellan dirigenten och spelarna behöver sannolikt inte göra avbräck på det konstnär­liga resultatet, men i många fall är en sådan motsättning givetvis att beklaga. Man förstår dock dirigenter, som blir irriterade över orkestermedlemmars dåliga disciplin, t ex när det gäller att infinna sig till repetitionerna, och man förstår kanske ännu mer orkestermedlemmarna, om de inte finner sig i att dirigenten i sin tur inte kommer till repetitionerna eller uppträder berusad under dem. Ett exempel på att en dirigent backade ur, har vi, då Wilhelm Peterson-Berger år 1939 åtog sig att dirigera en välgörenhetskonsert för insamling för efterlevande till offren vid en svår flygolycka med ett ambulansplan i Ångermanland. P.B. drog sig uppretad tillbaka ”på grund av otillräckligt besökta repetitioner” och vägrade tom att låta orkestern spela t ex symfonin Same-Ätnam, vilket gjorde att man måste skaffa fram ett nytt program. En dirigent, som kom i konflikt med orkestern och kanske framförallt med orkesterföreningens ledning, var G. Sundell, ord. dirigent 1937—39. Han beskylldes för nonchalans gentemot orkes­tern, och han i sin tur ansåg, att han motarbetades i sin karriär av några inom styrelsen.

Motsättningarna, som länge grott, kom nästan till explosivt uttryck vid ett möte på Ångbryggeriet, sannolikt anordnat av ingenjör Gunnar Englund, den 9 mars 1945. Mötet var närmast föranlett av en s k pamflett under titeln ”Musik”, som utgivits av musikdir. N. Sanden. Denne tog i skriften bl a parti för Sundell och överhuvudtaget för de lokala musikdirektörerna mot framförallt en så­dan amatördirigent som Gunnar Losell. Då orkesterföreningen 1941 återupptog sin verksamhet, engagerades för det mesta dirigenter från annan ort, s k
gäst­dirigenter. Med en lokal dirigent kunde man ha regelbundna repetitioner en eller två gånger i veckan, men med en gästdirigent blev det ett mycket forcerat repetitionsarbete. En tid var kapellmästaren vid Operan Sten-Åke Axelsson närmast ord. dirigent, men det var tydligen Gunnar Losell som dirigerade orkestern un­der en del av förberedelsearbetet. Dessutom fick han leda orkestern vid en del konserter, bl a då den 12 sept. 1943 hans egen komposition ”Rosenstaden”, var­om mera nedan, framfördes.

 

Repetition i Orkesterföreningen 1943. Från vänster: Gunnar Losell, Gunvald Olsson,
Walter Kallin, Bertil Sundin.

 

Med en viss rätt ansåg en del av yrkesmusikerna, att anlitandet av gästdiri­genter liksom gästsolister kostade alltför mycket, vilket gjorde att det inte blev något över till de lokala musikerna utöver de mycket blygsamma gagebeloppen. Å andra sidan bör framhållas att t ex Sten-Åke Axelsson i hög grad satte sprätt på orkestern.

Sanden och Sundell kände sig tydligen tillbakasatta och menade att man inom konsertföreningens ledning inte estimerade dem. Även musik- och sångläraren vid läroverket Ernst Bertil Eldhagen beklagade, att han inte togs i anspråk av or­kesterföreningen i någon större utsträckning.

Stämningen var till en början mycket inflammerad, vilket ett utförligt proto­koll vittnar om, men så småningom kom man till någon sorts uppgörelse, vilket följande replikskifte visar. Losell: ”Amatörerna skola inte betraktas som avskum och musikdirektörerna skola inte stå utanför.” Sundell: ”Dr Losell och jag kan nog samsas.”

Vid årsmötet i maj 1945 var tvisten nära att åter bryta ut. Såväl Sven Wallin som Gunnar Losell ställde sina platser inom styrelsen till förfogande för opposi­tionen, men Effe Magnusson, stadsfullmäktiges representant, förklarade att den hittillsvarande styrelsen i hög grad hade stadens förtroende, och många amatörer hotade att lämna orkesterföreningen. Det sades också, att man inte skulle kapi­tulera inför den i hög grad inskränkta kritik, som en utomstående, N. Sanden, gjort sig skyldig till i sin skrift. Alltnog Wallin o. Losell återtog sina avsägelser och styrelsen omvaldes på ett undantag när. Att Ångbryggerimötet liksom års­mötet i viss mån rensat luften, tycks framgå av det förhållandet, att vi hösten 1945 finner såväl Gustaf Sundeil som Gunnar Losell som dirigenter: den förre vid en Schubertkonsert (14/10) och den senare vid en operaafton (16/12).

Med tiden fick Östersunds Orkesterförening en förhållandevis riklig repertoar. Något lite statistik kan ge ett begrepp om den. Från åren 1930—70 har jag haft tillfälle att se programmen för c:a 100 konserter (ungefär halva antalet av de konserter som gavs). Frånsett den nordiska musiken var de mest spelade kompo­sitörerna följande: Mozart (30 verk), Beethoven (23), Haydn (16), Schubert (13), Bach (8), Wagner (7), Mendelssohn (7), Bizet (7), Händel (6) o. C. M. von We- ber (6). Därefter kommer J. Strauss d ä, Tjajkovskij, Debussy och Rossini med vardera 5 verk. Som synes är det den tyska musiken, som klart dominerar, fram­förallt då wienklassicismen, men även romantisk tysk musik är väl företrädd. Av romansk musik representeras italiensk med 15 verk, förutom Rossini av ton­sättare som t ex Verdi, Donizetti och Cherubini. Antalet verk av franska tonsättar är ett 20-tal: utom Bizet bl a César Frank, Ravel o. Gounod. Engelsk (amerikansk) musik är mycket obetydligt företrädd: enstaka verk av Gershvin, Coates, Benjamin Britten o. Elgar. Även företrädarna för slavisk musik är myc­ket få och med ett mycket litet antal verk: utom Tjajkovskij huvudsakligen Rachmaninov, Prokofieff, Smetana o. Dvorak.

Som framgår av ovanstående är det övervägande första rangens tonsättare, som är representerade. Mot slutet av 1930-talet försökte G. Sundeil lätta upp repertoaren med något enklare musik, såsom verk av Offenbach, Waldteufel o. Flotow.

Den nordiska musiken företräds av ca 160 verk (jämfört med drygt 200 utom- nordiska), alltså en mycket stark representation. Att så är fallet beror till stor del på att vid skilda tillfällen, mest på 1930- o. 1940-talen, inte mindre än 45 verk av W. Peterson-Berger spelades. Men även Grieg är väl företrädd (26 verk). Därefter kommer Svendsen (11), Söderman (10), Rangström (9), Sibelius (8), Emil Sjögren (5), Flugo Alfvén (4), Kurt Atterberg (3) samt C. Nielsen, Stenhammar, Gade, L. E. Larsson o. Oskar Lindberg med vardera 2 verk. Av lokala tonsättare (utom P.-B.) spelades enstaka verk av bl a Verner Lindström, Gun­nar Losell o. Göran Olsson-Föllinger.

Dominansen för P.-B. är förklarlig. Som dirigent framförde han huvudsakligen sina egna verk samt i någon mån sådana av Grieg o. Söderman, vilka tonsättare han kände stor samhörighet med. Säkerligen fanns det en del som ansåg att P.-B. tidvis fick alltför mycket utbreda sig inom Östersunds Orkesterförening. Man skulle nästan kunna säga att orkestern på t ex 1930-talet stod i P.-B:s slagskugga.

Att välja ut några konserter som särskilt lysande eller anmärkningsvärda är inte lätt. Många, oerhört många har säkerligen de musikaliska högtidsstunder varit som Östersunds Orkesterförening berett publiken.

 

 

Många läsare av denna artikel erinrar sig kanske någon alldeles särskild konsert som de av något skäl sätter främst. En som endast hört ett mycket begränsat antal östersundskonserter kan naturligtvis inte åstadkomma ett rättvisande urval.

Bland de stora Peterson-Berger-konserterna kan nämnas konserten den 26/4 1931, som hölls i I 5:s exercishus och åhördes av 1 100 personer. Då spelades bl a ett par av P.-B:s förnämsta verk: Symfonin nr 4 i A-dur “Holmia” o. “Norrbotten”, kantat vid Luleå stads 300-årsjubileum 1921. Det sistnämnda verket, kanske den förnämsta kantat som P.-B. skrivit, mottogs, enl. en östersundstidning “med hänförelse”. Senare på året upprepades en del av konserten i G.T-salongen, då “Norrbotten” radierades.

Vid P.B:s 70-årsdag den 27 febr. 1937 hölls en jubileumskonsert, dock endast med körer. Den 9 maj så dirigerade han emellertid orkesterföreningen med ett program, bestående av Symfoni nr 1 i B-dur “Baneret” o. “Törnrossagan”, svit ur musiken till sagospelet “Lyckan”. Efter denna konsert besjöngs P.-B:s insats av en av de medverkande i en tafatt men hjärteknipande dikt, hur han kunde mulna “vid något slutackord/, som kom surrande som en gammal Ford/”, men hur han också “i ögonen något av solsken fick/, när allt efter hans önskan gick/”.

 

 

 

Orkesterföreningen repeterar under ledning av Arnold Österlund. Sångsolister: Torsten Hising o. Dorothy Irving. Vid violinen: Ernst Elvgren

 

En konsert, som prisades mycket i lokalpressen, var den ”Jämtlands-konsert”, som Verner Lindström dirigerade den 6/12 1931. Då spelades P.-B:s Frosöblomster o. ”En fjällfärd” samt Göran Olsson-Föllingers Jämtländska låtar. Det hela avslutades med Jämtländsk rapsodi av V. Lindström, kulminerande i Jämtlandssången, som då väl fick sitt genombrott. Samma program upprepades den 15/2 1932 som ”Vinterspelens festkonsert”.

Den 5/5 1935 framfördes, som redan antytts för första gången Gunnar Losells ”Rosenstaden”, musik till dikter av Bertil Gripenberg. Medverkande var såväl Frösökören som östersundskören och Östersunds körsällskap. Enligt styrelsebe­rättelsen var det överfullt hus och god stämning. Emellertid utsattes Losells komposition för en nedgörande kritik av P.-B. i ÖP. Hör bara: ”Tonsättaren, läkare till yrket, är ännu inte ens amatör och hans opus tål ingalunda offentlig­hetens ljus.” Man borde ha avstyrt ”dylika endast för den intima vänkretsen av­sedda sällskapsspektakel”. I LT skrev dock märket H. S-e: ”Rosenstadens ton­diktare imponerade i sin dubbelroll som kompositör och dirigent.”

Redan på 1930-talet engagerade man en del gästsolister liksom egna lokala solister. Bland de förra kan nämnas harpisten Janine Moreau, som enligt JT visade prov på ”sin uppdrivna teknik och nobla föredragskonst”, bland de se­nare musikfanj. Erik Haraldsson, som uppträdde som solist i en fagottkonsert av Mozart (densamma som fagottisten Hans Samuelsson framträdde i under för­ra spelåret).

Under 1940-talet gjorde otvivelaktigt Östersunds Orkesterförening stora framsteg. Den största förtjänsten av att orkestern uppnådde så förnämliga re­sultat hade utan tvivel Sten-Åke Axelsson. Redan efter den första konserten (9/3 1941), en festkonsert för P.-B., som dock inte kunde vara närvarande, an­tagligen på grund av sjukdom, skrev en recensent: ”Den fulltaliga orkestern har aldrig klingat bättre”. Bl a uppfördes ”Gullebarns vaggsånger”, komponerade till minnet av P.-B:s mor och med text av Werner von Heidenstam. Solist:
opera­sångerskan Ruth Moberg. Ett annat P.-B.-stycke var Förspelet till ”Sveagaldrar”. Vid den efterföljande banketten framförde H. G. Pihl en hälsning från Sommarhagen.

Inför spelåret 1942 hade man stora förhoppningar, då publiken under föreg. år uppgått till i medeltal 500 personer. Vid en konsert 19/10 1942, dirigerad av Ivar Hellman, spelade östersundaren och flöjtisten Hilding Hedlund med ”im­ponerande pregnans och bestickande teknik” solostämman i Mozarts Konsert för flöjt och orkester. I den efterföljande Symfonin i D-moll av César Franck kunde man enligt en recensent följa ”en människas förtvivlade kamp mot ödet”. Den 23/11 så ledde Sixten Ehrling orkestern i Beethovens ”Etta”, som spelades ”klingande skön och genomskinligt klar”.

Även följande år under 1940-talet blev framgångsrika. Vid en jubileumskonsert 28/11 1943 (35-årsjubileum) framfördes med Sten-Åke Axelsson som diri­gent följande förnämliga program: Söderman: Uvertyr till Orléanska Jungfrun, Kurt Atterberg: Sinfonia piccola, Lars-Erik Larsson: ”Förklädd gud” till Hj. Gullibergs text. Solister: Karin Franzén o. Bror Heurling. Recitatör: Carl Melin.

Den 19/11 1944 framförde ännu en gästdirigent, Karl-Birger Blomdahl, bl a Stenhammars Symfoni i G-moll o. Lars-Erik Larssons Pastoralsvit. Musikanmä­laren Nils Sanden hade då tydligen fått nog av s k modern musik, ty han för­klarade att ”våra nu levande modernister äro ohjälpligt insyltade i dekadensens återvändsgränd”. — ”Dock kunde man spåra en viss musikalisk ådra i Larssons musik.”

Följande år, närmare bestämt den 26/5 1945, möter oss åter en tonsättare som gästdirigent, nämligen Hilding Rosenberg. Program bl a: H. Roman: Partita i c-moll o. Weber: Uvertyr till Friskytten.

Den 3/12 1946 spelade man för Greklands och Finlands barn under ledning av G. Losell bl a Schuberts ”ofullbordade” samt i början på år 1947 såsom hyll­ning till den 3 dec. 1942 avlidne Wilhelm Peterson-Berger bl a svit ur operan ”Adils och Elisiff”, danslek ur ”Ran” samt Psalm o. Intermezzo ur operan ”Domedagsprofeterna”.

 

Orkesterföreningens kör o. orkester vid en operaafton i Sporthallen 1972.

 

Vid pianisten France Ellegaards framträdande i Östersund 1947 sades det att man med en viss spänning väntade på mötet mellan en ”världsstjärna och en amatörorkester”, men det gick tydligen bra, ty redan följande år uppträdde hon på nytt som solist i Beethovens Konsert för piano och orkester. Vid samma till­fälle fick G. Losell som avsked för tredje gången framträda med sitt verk ”Ro­senstaden”, denna gång ganska omarbetat. Sångsolist var Torsten Hising och dessutom medverkade ”Gissurkören”.

I fortsättningen, när det gäller skildringen av 1950-, 1960- o. 1970-talen, mås­te jag bl a av utrymmesskäl bli mycket fåordigare. — 1940-talets gästdirigenter i all ära, men man har en känsla av att orkestern i det långa loppet mått bättre av att ha ord. lokala dirigenter, som Lennart Lunden 1950—54, Sven Melander 1954—56 och Arnold Österlund från 1956 till innevarande tid, alltså mer än 20 år. F n delar Österlund dirigentskapet med Regionmusikkårens ledare Olof Lindgren. De båda uppträder dessutom vid tillfälle som konsertmästare och so­lister. Det sistnämnda i den Atterbergkonsert för violin och viola, som är plane­rad till hösten 1977.

På senare år, räknat från 1951, har vid skilda tillfällen betydande oratorieverk framförts. Så t ex 1952 Händels Messias. I en artikel i LT med anledning av 60-årsjubileet i nov 1968 betecknas denna oratoriekonsert, då Lennart Lun­den i Tennishallen dirigerade såväl orkestern som sångare från praktiskt taget alla körer i staden, som orkesterföreningens kanske största ögonblick. ”När Hallelujakören intonerades reste sig den fulltaliga publiken. Sångare och musi­ker, dirigent, solister o. publik gav sig musiken helt i våld.”

I detta sammanhang bör nämnas att bland andra Joh. Brahms ”Ein Deutsches Requiem” framförts åtminstone 2 gånger samt även Mozarts ”Requiem” stått på repertoaren.

Som de viktigaste framstegen på senare år framhöll orkesterföreningens dåv. liksom nuv. sekr. Nils Paulsson, vid jubileet 1968, att antalet konserter ökat från 4 till 6, att man fr. 1961 fått en fast vokal ensemble, d v s en egen sångkör, och att Östersunds stråkkvartett liksom Östersunds blåsarkvintett utkristalliserats ur orkestern, ett bevis så väl som något på orkesterns höga standard.

Givetvis upphörde man inte helt med gästdirigenter 1950. Bland sådana från senare kan nämnas Dean Dixon, Stig Westerberg, Siegfrid Naumann, Gamba o. Herbert Blomstedt. Gästsolister liksom egna solister har anlitats i synnerligen stor utsträckning. Ett spelår, 1959—60, hade man inte mindre än 7 solister. I en operaafton med ett omväxlande program (avsnitt ur Fidelio, Cosi fan tutte, Barberaren i Sevilla, Aida, Furst Igor) sjöngs sopranstämman av Dorothy Irving, tenorstämman av Torsten Hising o. basen av Birger Eriksson. I Violakonsert, G-dur, av Telemann var Bengt Björk solist. En tredje solistkonsert förhöjdes av Leo Berlin med Brahms Violinkonsert, D-dur, och Hans Leygraf spelade Beethoven: Pianokonsert i Ess-dur i marskonserten 1960. I den avslutande kör- och solistkonserten i april s å spelade Gösta Lundqvist Dvoråks Violoncell-koncert, H-moll. Dirigent vid alla konserterna: Arnold österlund. — Även solister som Endre Wolff, Guido Vecchi o. Käbe Laretei har vid skilda tillfällen besökt Ös­tersund. Bland framstående solister som utgått från Östersund och Jämtland kan nämnas Karl-Ove Mannberg, Olof Nordlund och Ingrid Lindgren. Den först­nämnde, som väl snart är ett världsnamn, utförde solot i Wellls Konsert för vio­lin och orkester vid den avslutande konserten spelåret 1976/77, vid vilken kon­sert f ö Mahlers mäktiga Symfoni nr 1 framfördes av en orkester som förutom östersundsorkestern bestod av Sundsvalls symfoniorkester samt Regionmusiken i Nedre Norrland.

Lokalfrågan har aktualiserats vid olika tillfällen under årens lopp. Då den s k GT-salongen blev för trång, försökte man som ovan nämnts med I 5:s exer­cishus. Efter läroverkets ombyggnad 1934—35 användes i många år dess aula, som uppläts gratis mot det att skolans elever fick besöka konserterna utan av­gift. Ännu används denna aula vid mindre konserter, medan man för större konserter numera anlitar Sporthallen. Andra lokaler som kommit till använd­ning: Tennishallen, Filadelfiakyrkan, Nya kyrkan. Nu för tiden har såväl
skol­ungdom som värnpliktiga och handikappade fri entré till konserterna.

Vid ett samtal med Östersunds Orkesterförenings nuv. ordf. Nils H. Lundgren sade sig denne av flera orsaker se framtiden an med stor tillförsikt. En orsak är att orkestern har en god rekryteringsbas i bl a de kommunala musikskolorna. Gamla konsertmusiker blandas nu upp med unga lovande förmågor. En annan orsak är samarbetet med regionmusiken, en verkligt värdefull tillgång. En tredje sak som ger tillförsikt för framtiden är landstingets nya kulturprogram när det gäller musiken. Man har beslutat anställa en s k ”stråk-kärna” på 5 personer, som till hälften skall avlönas med statsmedel till hälften med landstingsmedel. Dessa ”stråkar” skall förstärka orkesterföreningen och överhuvudtaget utgöra en bastillgång för orkestermusiken i länet. Ytterligare en förhoppning som Nils H. Lundgren sade sig hysa var att man delvis med hjälp av landstingsmedel skall kunna skicka ut orkestern på landsbygden, m a o få till stånd flera konserter med samma program. Alltfort får dock orkesterföreningen lita till frivilliga kraf­ter och alltfort måste det till entusiasm och offervillighet för att hålla Öster­sunds och Jämtlands orkesterverksamhet på en hög nivå.

KÄLLOR:
Musiksällskapets o. Musikerföreningens protokollsböcker finns i Gamla Östersunds arkiv. Orkesterföreningens handlingar fram till o. 1970 finns i Landsarkivet.

 

Ur Östersunds stadsarkiv

Fortsättning av Borgerskapets protokoll, tolkade av Landsarkivets tjänstemän.

 

Pag. 906 1826
Aug. 27. War enhällig sammankomst utlyst, och Borgerskapet samlades till öfverlägning som följer uti nedan komande ämnen.

1mo Upläst utdelningen af de medel som samlades wid Kronprinsessans förlossning efter förwandling af de Contanter som Listan utvisar till säd och ströming och till de mast behöfvande innom staden utdelades.

2. Postmast. Granström Inkom med begäran om äntledlgande från Ledamot bland de äldsta. Borgerskapet föreslog Hr. Magazinsförwaltarn Amneus i dass ställe.

3. Föreslogs till Stadscassör Fäldtväbeln och Landscontoristen Söderlind och beslöts enhälligt dass antagande med wilkor att skaffa Cautjon för den upbörd han får under händer emot Rdr 50 Banco Löhn om året, —

4. Till fullmägtig vid utsatta Protocolljusteringen wid Enskiftesförrättnlngen i Odensala d. 30 Aug. blefvo utsed Ordf. S Perman och Smeden Lindström.

5. Uplästes Hand. Stadins och Häradsskrifv Rödeens samt Källarmäst Sahlstedts ansökningar om tillstånd att bränna. Resolv: att till dass man fått uplysnlng af författningen om en hvar för sin Jord kan äga rätt att bränna, kan Borgerskapet icke bevilja någon gemensam Bränvlnbrännlng af viss Person Tapeter och målning betalas om de fins

6. Föreslogs af Hr. Stadspast. Ocklind att sedan han fådt ärfordeliga mynt enl. Konungl Befallnings Utslag af d. 15 December nemlig Rdr 100 Banco till 2:ne Rums inredande i 2:dra våningen; men som ännu fordras golf i blifvande förstuga samt trappa att komma dit, så föreslog Ocklind att Borgerskapet icke wille skjälfva fullborda de 2:ne återstående Rummen tillika med inredning med trappor och Bräder i öfverste våning och fönster, emot nyttjande deraf i 10 åhr räknad ifrån dät blifver färdig såsom ärsatta hvilken värderades upstiga till Rdr 200 Rgs.

7. Qvinsperson Stons ansökning att fä bygga på Pehr Påhlsson halfva Tomt här i staden blef upläst, men af Borgerskapet gemensamt afslagit, då bevis saknades vad yrke hon täncker föda sig med och sina många Barn hädanefter.

8. Carl Erssons hos Sahlstedt ansökning att blifva Contingentborgare bifölls af allesamans efter sin önskan.

9. Uplästes Permans Redogörelseräkning på inkomst och utgifter som Staden har emottagit och utgifvit.

10. Besiktningsmän på Stallbygningen i Prästgården utsågs: Färjarn Fjellman, Smeden Lindström, och målaren Andersson som lofvade dät.

11. Marknadsvackt efter Tour

12. Borgerskapet beslöt att nödiga medel måtte förskottsvis lämnas Brandwakten utur Cassan.

1826 Septbr d. 19 War Enhällig samankomst pålyst

1mo upläste Perman sin inlaga om befrielse från ordförarskapet — — — Wedin och som Fullmägtig för E. G. Thelberg tillika all nervarande beslöto att med Kungörelse frän Predikstolen och efter wanlig tillsägelse skrifteligen samankalla Borgerskapet och Husägare sammanträda härstädes måndagen d. 25 Septbr Kl. 8 Förmiddagen till fullgörande af alla de måhl som idag icke kunde wärkställas af för få Ledamöter samlade de frånvarande får åtnöijas med de närvarandes beslut — öfverenskom att öfverse den trackt som nu blifvit tilldelat oss af Odensala Kl. 2 Eftermiddagen.
Intygar
Sam. Perman, J. Wedin E. G. Thelberg E. Nordlund, E. Stadin S. G. Borin Biberg, Söderlund Bräckberg P. Röström, P. Åström

1826 Septb. den 25 var enhällig samankomst pålyst sä frän Predicostolen som i alla Gårdarna upläst — med utsatt wilkor att de frånvarande fick åtnöijas med de närvarandes beslut och förekom

1mo uplästes Handl. Hallgrens Utslag af Häradsrätten af d. 9 October 1815 om dass ägobyte med Sven Jonsson och Olof Olofsson för Odensala Akcr.

2. uplästes apoth: Perman, sin afskedsansök; efter ökad Löhn till Rdr 66—32 sk Banco åtog Perman sig fortfarande af sama tjänstebefattning efter enhälligt beslut.

3. Beslöts att Löhn så för Ordförande som stadscassör skulle hädanefter förhöijas, till Rdr 66.32 Banco wardera och anhållas hos Hr Landshöfdingen att dän förra Löhnen för båda två tillsamman Rdr 53.16 skulle få ökas och tagas af ståndcassan till fyllnad af Rdr 100 Banco och Borgerskapet sedan ärsätta hvad eij kan ärhållas.

4. Till Stadscassör föreslogs efter ökat Löhn mot säker Borgen för Rdr 33-16 sk Banco innan handlingarna och medlen Emotog Hr Landscamer Weltz som skrifteligen åtog sig i samma tjänst. Beslöt tillika Borgerskapet att ordföranden skulle hafva ena nyckeln och Garfvarn Eric Gust Thelberg den 2:dra.

5. Väljes Ledamot till markegångstaxans uprättande för Innevarande Åhr till den 1 Nowember kl. 9 form. Valdes Apoth. Perman och Gästgifv Hamrin

6. Tillkännagaf Handl. Stadin sedan Doct Risslers sista anhollan om quarnbygnads inrättande i bäcken blifvit upläst, att Borgerskapet  förut gifvit Handl Liström och M Perman tillstånd upföra en dylik. Borgerskapet war af enahanda tanke att som T. Liström icke efter flera Åhrs förlöp fullgjort sitt åtagande till dato, så skulle Hr Doct Rissler et Comp. ärholla Borgerskapets enhälliga samtycke Emot dät utfästade löftet emot en skälig afgift —

7. Brandsyn förrättas Torsdagen d. 5 Oct. då Källarm Sahlstedt och Glasmäst. Pehr Åhström biträder och om afton bistår Hr Fjellmans qvart wid sprutan Kl. 3.

8. uplästes mantalsskrifningen wärkställande d. 14 Nowbr kl. 9 —

9. upvistes Rdr 1 Rgs som Major örbom lämnat för marknadsvackten sistförflutne oxmarknad att tillfalla stadscassan. Hvilken Rdr Öhne Jonsson fådt d. 9 Novbr.10

Upläst och godkänt intygar
Sam Perman, Strömberg Vedin Söderlund Borin, Madam Mellberg Vangmakar Moberg, Moberg Vallberg Sundström Lindström, Bräckberg E. Nordlund P. Röström E. Sahlstedt, O. Lindström P. Åström Per Ersson Erik Hagberg

1826 Oct 4 voro stadens Innevånare kallade att höras öfver Bränvinsbränningen för staden enligt Handl. Stadins, Källarmäst. Sahlstedts och Häradsskrifv Rödeens ansökningar med Häradsskrifv Öhléns uttalande öfver ämnet och sedan flera §5 i 1824 Kongl. Kungörelse blifvit uplästa rörande ämnet sä fattades af de närvarande följande öfverenskomelse att som Handland Stadin framlämnat en uprättad Lista Nemligen af Handl. Liström 2 Tomt, Capit. Wijnberg och Landssecret Wäster 3 Tomt, Målaren Andersson 1 Tomt, Färgarn Fjellman 2 Tomt, Hattm Söderlund 1 T., Hamrin 1 Tomt, And:PåhIsson 1 Tomt, Bräckberg 2 Tomt, Svenson 1 Tomt, Jungberg 1 D:o, Biberg 2 D:o, C. G. Granström 1 D:o, Svedberg 1 D:o, Lindström 2 Tomt, Strömberg 4 Tomt och som ofvanståäende personer lämnat Sin röst, med namnets underteknande till Handl. Stadin, hadde de närvande ingenting deremot, utom Källarmästar Sahlstedt som ansåg denna röstmetod icke vara efter författningens lydelse.
1826 Oct 30 Begärde Contingentborg Berglund befrielse från sin Borgarerätt härstäds och erhöll de äldstes bifall.
d. 30 Sökte Drängen Måns Ahlgren blifva Contingentborgarerätt härstäds, men fick allmänt afslag.

d. 31 Begärte Borgerskapets Ordförande hos Hr Landshöfd. och Ridd von Törne medelst inlaga att då Borgerskapet warit wid flera samankomster bekymrade att ärholla ordförande i stället för apothek S Perman och Stadscassör efter T. Rödéen, så beslöto de att öka lönerna för båda två med Rdr 50 Rgs och då apoth. Perman åtog sig Ordföranskapet och T. Weltzin att blifva Stadscassör om icke denna tillökning af lönerna för dessa Tjänster kunde nu som förut få tagas af ståndscassmedel då de inflöto — och som Landtmätareförättningen ännu icke war slutad, så anropades äfven härmed Hr. Landshöfd att hjelpa Borgerskapet, då han så vähl kände deras torftighet att af sama ståndcassa och fä taga de blifvande utgifterna —

d. 23 Nowbr hafver Borgersk äldsta med Bifall antagit Göran Hamrin till Contingentborgare.

1826 d. 7 December var enhällig sammankomst då följande ämnen förekom och beslöts

1m uplästes Hand E Stadins anmälan med vad vilkor han ville åtaga sig Stadscasstjänsten Nemligen Löhn Rdr 100 Rgs, Skrifmaterieler — samt rättighet att Bränna med 58 Kans panna så länge han tjänsten Skulle inneha el: 5 Åhr som föreslogs och Hand: Hedel åtog sig med Löhn Rdr 90 Rgs och skrifmaterialier för året äfven på 5 åhr.
Hr Landssecret Winter skrif mig till och upgaf Hr Räntm Lindahl till Stadscass. med Rdr 100 Rgs men föreslog T Weltzin att utreda mot särskilt arfvode som han föreslog till Rdr 25 Banco. Borgerskapet fattade dät beslut, att sedan de noga öfvervägat åfvanståände Herrars fordrade Lönewilkor för bestridande af stadscassörtjensten att Handelsm Hedel med Rdr 90 Rgs för alla tjensten åtföljande incasseringar i Löhn såsom Brandwagt och skrifmaterialier särskilt ärsatt åtog sig på 5 Åhr samt att vid varje åhrs slut ingifva redogörelseräkningar och derefter skaffa förnyad Cautjon, utgorde minsta anbudet warföre han want allas bifall till blifvande Stadscassör.

2. Uplästes Landshöfdingecmbetcts medelade skrifvelse af d 16 novbr om förbättrad Bygnad och Brandordning. Borgerskapet billigade att rätta vad uti 9 § Bygnadsordningen samt 16 § i Brandordningen föreskrifver.

3. Anskaffas en Brandwakt i stället för Hagberg. Borgerskapet antog Pelle Hindriksson som tjänt hos Söderberg med samma wilkor som företrädarns medelst Löhn, Ljus, Kjängor på ett åhr. NB med undantag af nya Bebygda tomtägorna i Myran /Lindström, Sundström, Moberg, Svensson, Hagberg, Mård/ som i dag åtagit sig att innom sig skjälfva hafva upslgten och dymedelst slippa dehltaga i utgiften för Brandwakten i staden

4. Skaffas Stånd vakt till blifvande Marknad nemligen 4 st:n om dagen åtog sig Harman att skaffa 32 till sig och ansvara för Ståndwakt a 24 Sk banco för war och en Wacktkarl

5. Uplästes Afwittringsrättens Utslag d. 21 Octob 1826 om Enskifte med Odensala

6. wid påseände af stall och fähusbygnad fants ännu flerafalldige fehl som får genast lagas af Hagberg — upläst och ärkännt intygar

Sam. Perman, E. Fjellman P. Amneus Eric Sahlstedt, Eric Söderberg J. Söderlund J. Wedin, E. G. Thelberg J. Lundström H. Strömberg, Jon Svänsson Pehr Eriksson O. Lindström, P. Röström P. Wallberg, A. Andersson P. Hedell, Ol. Lindström

Innan Borgerskapet skildes åt, beslöts att en dörr uptages uti gamla Sessjonsrumet åt Kyrckan och en Bänck inrättas bredevid Klockarestohl. Äfven beslöts att gamla Herberget skulle brädslås för utseändet emot gatan, och Knutarna af Stallbygningen för framtida varaktighet tillika öfverklädas — med Bräder.

 

Årsmötet 1976

I sitt hälsningstal vid Föreningen Gamla Östersunds traditionella årsmöte på stadens födelsedag den 23 okt. uttryckte ordf. Lennart Edström sin glädje över att trots lördagskvällen så många föreningsmedlemmar infunnit sig, bland dem även tre av hedersledamöterna: Erland Lindhammar, Åke Jansler o. Anton Svens­son. — Årsmötet började med att 24 nya medlemmar hälsades välkomna, var­efter de sedan föreg. årsmöte avlidna medlemmarna ägnades några minnesord och en tyst minut. Ordf. nämnde därvid särskilt två: Frans Victor, styrelseleda­mot i 17 år, o. Wiktor Lundberg, föreningens trogne fotograf sedan 40 år.

Årsberättelsen, som i sekr:s frånvaro, upplästes av t f sekr. Bertil Nilsson, finns liksom den till årsberättelsen fogade förteckningen över gåvor publicerad på annan plats i årsskriften. Bland det detta år överväldigande antalet gåvor märks det unika bord, som skänkts av Konrad Grinde och som sannolikt varit ”kollegiebord” redan i Frösö trivialskola i början på 1800-talet och sedan haft samma uppgift, då skolan i mitten på 1800-talet flyttades till Östersund och antagligen stått vid ena kortsidan i den stora lärosalen i Sapientia Duce. Gösta Rollin, en av föreningens stora givare, hade detta år bidragit med 129 kartong­blad med bilder på kvarter och hus i staden, tagna i samband med inventeringen 1969. Föreningens ”allt i allo” Bertil Nilsson hade skänkt ett album med bilder och planritningar över vissa rivningsdrabbade kvarter i Odenslund. De storar­tade gåvor i form av kontorsmöbler, som föreningen fått mottaga av Östersunds kommun, bör inte glömmas, inte heller t ex de intressanta bilder, tidningsur­klipp etc, som skänkts av Sven Wallin. Den verkligt stora gåvan detta år var dock de tusentals fotografier och plåtar, som föreningen fått av den i april 1976 avlidne fotografen Wiktor Lundberg. Därigenom har föreningens bildarkiv ut­ökats på ett enastående sätt. Ett prov på vad som erhållits genom Wiktor Lund­bergs donation gavs på den fotoutställning i två våningar, som i samband med årsmötet öppnades i Stadsmuseet. Mera om denna utställning i annat samman­hang.

Efter det att årsavgiften höjts till 20 kr, förrättades val av styrelse, varvid den gamla styrelsen omvaldes med ett anmärkningsvärt undantag. Anders Lund­vall, föreningens stöttepelare nr 1 under många år, hade med ålderns rätt be­gärt att bli befriad från den maktpåliggande skattmästarbefattningen och avgick dessutom ur styrelsen. Till hans efterträdare valdes Sven-Ivar Nordin. Samtliga revisorer o. rev.suppl. hade begärt att bli entledigade, vilket fick till följd en helt ny revisorsuppsättning: Stig Nillbrand o. Åke Andersson, ord.rev.; Kjell Wahlström o. Hadar Dahllöv, rev.suppl.

I sitt tacktal till Anders Lundvall erinrade ordf. Lennart Edström om att han på sin tid engagerades i och intresserades för Gamla Östersund av sin fader, som var en av föreningens stiftare, och att han redan efter ett par år inträdde i sty­relsen, i vilken han kunde räkna inte mindre än 39 verksamma år, såsom inten­dent, sekr., v. ordf. men framförallt som skattmäst. o. kassör i 28 år. A. L:s am­bition hade varit, utom att känna alla för:s medl., att se till att alla medlems­avgifter inbetalades, överhuvudtaget hade A. L., inte minst på senare år, varit som en klockarfar inom både styrelsen o. föreningen, och det var med allmän acklamation som han valdes till för:s hedersledamot.

 

Anders Lundvall för sista gången som fungerande kassör vid årsmötet.

 

I sitt svarstal betonade Anders Lundvall, att det enbart hade varit ett nöje att sitta i styrelsen för stadens populäraste förening och att han visst inte tänkte överge för. utan i fortsättningen på allt sätt och så långt krafterna räckte hjälpa till.

Föredragshållare vid årsmötet var Sven Schylberg, ledare för hembygdsvår­den i Brunflo och årets kulturprismottagare i Östersund. Han hade kallat sitt föredrag: ”Bygden kring Kastalen — från Jens i Odensal till Gunnar på Vamsta”. Då endast ett mycket utförligt referat eller helst en publicering av det sakrika och om stor kunskap vittnande föredraget i sin helhet kan ge det rättvisa och då det inte finns utrymme till något sådant, får jag här begränsa mig till några få rader. — Nuförtiden får Brunflo ofta ur turistsynpunkt stå tillbaka för t ex Frösön och Hackås, men i äldre tid, t ex under medeltiden, intog Brunflobygden en tätplats i landskapet, och det är i allra högsta grad på gammal kul­turmark som Östersunds kommun nu utbreder sig söderut. Antalet bönder i Brun­flo överträffades endast av Ovikens. En mängd gravar och gravfynd vittnar om både bondenäring och handel. Tidigt bodde några av Jämtlands ledande män inom Brunflo, t ex redan på 1000-talet lagmannen, om man får sätta tro till Snorre Sturluson. De viktigaste byggnaderna i Brunflo var och är kyrkan och kastalen. Redan på 1100-talet byggdes en mäktig korskyrka med anknytning till Sigtunas kyrkoarkitektur. Den ursprungliga kyrkan ersattes för c:a 200 år sedan av den nuvarande. Kastalen, den enda återstående i Jämtland, är sannolikt byggd före 1178.

Föredragshållaren överlämnade efter sitt intressanta och väl framförda före­drag som gåva från Brunflo hembygdsförening en ”
Brunflokastal”. För denna liksom för föredraget tackade honom i varma ordalag ordf. Lennart Edström.

Liksom föreg. år blev det efter årsmötet supé i de trevliga nyrenoverade lo­kalerna i Temperance. Vid kaffet kåserade denna gång Gustaf Andersson om ”Trav och hästar”.

Kåsören, som är född smålänning, sade bl a, att när han för 37 år sedan anlände till Östersund, så såg det inte ut som i dag. Staden var idyllisk och trevlig och omgivningarna var ännu orörda. Särskilt mindes han de vackra gårdarna i Odensala. Den tusenåriga kulturbygden är nu tyvärr till stor del utbyggd stad. — Han hade varit med om många och stora hästaffärer, bl a hästauktioner på A 4:s ridhus, där mer än 400 unghästar och föl kunde säl­jas. — Tidigt engagerades G. A. att tjänstgöra i tornet på Östersunds travbana, som var en av de första i Sverige. — På slutet av sitt hörbart uppskattade kå­seri, kryddat med en hel rad historier, gav Gustaf Andersson det en mera
all­varlig prägel genom att påpeka, att de gamla hästhandlarna, som nu till stor del var borta, hade otroligt mycket att berätta, vilket borde ha bevarats för framtiden. De var riktigt folk. Deras ord höll. Det behövdes inga papper.

WIKTOR LUNDBERGS-UTSTÄLLNINGEN

Föreningen Gamla Östersunds mer utåtriktade verksamhet har fram till de två senaste åren huvudsakligen bestått av årsmötet, årsskriften och stadsmuseet, vilket sistnämnda nästan endast varit öppet under sommarmånaderna. Nu har det tillkommit ytterligare en verksamhet, nämligen olika specialutställningar. Den mest omfattande och arbetskrävande specialutställningen har utan tvivel varit den stora fotoutställning som anordnades i samband med årsmötet 1976 och som till en början hölls öppen 23/10—7/11 1976.

Det står klart att denna utställning blev en stor framgång och den besöktes under angiven tid av minst 1 500 personer, av vilka många säkerligen för första gången upptäckt att det finns ett stadsmuseum.

Från början hade man inom styrelsen enbart tänkt sig en minnesutställning över hovfotografen Wiktor Lundberg (f 12/3 1890, d 28/4 1976), som började sin verksamhet i Östersund redan i början på 1900-talet, då han övertog Oscar Olssons berömda fotoateljé. I många år var Lundberg under sin livstid Förening­en Gamla Östersunds specielle fotograf, och nu har han genom arvsöverlåtelsen av sin överväldigande fotografisamling blivit det i ännu högre grad.

Ju mer man inom styrelsen arbetade med fotoutställningen blev det klart att det vore bäst med en allmän, tematiskt uppställd fotoutställning. Varje tema kunde få en skärm eller monter. Bland sådana teman kan nämnas: ”Kunglig­heter” (t ex Prins Wilhelm i skidtröja och prinsessan Maria i skiddräkt i Åre c:a 1908), ”Flyg” (t ex frih. C. Cederströms uppstigning på A 4:s övningsfält inför 6 000 pers. den 23 juli 1911, då han lyckades hålla sig några minuter över träd­topparna), ”Sjukvård” (t ex provisoriskt sjukhus i Västra skolan under spanska sjukan), ”Offentliga byggnader” (t ex olika stadier i Rådhusets byggnadshistoria), ”Gator och Gränder”, ”Kring
tidningskvarteren”, ”Panorama”, osv, osv. — Utställningen, som kunnat bevaras och visas även under innevarande sommar, har innehållit en del verkligt unika fotografier, tagna av Wiktor Lundberg o. andra, och har visat sig kunna tillfredsställa många olika intressen, både bland gamla och unga.

 

Årsberättelse

 

Styrelsen för Föreningen Gamla Östersund får härmed avgiva följande be­rättelse över verksamhetsåret 1975—1976.

Styrelsen har hållit sex sammanträden under verksamhetsåret.

Föreningens årsmöte hölls som vanligt på stadens födelsedag den 23 oktober i ”stadsfullmäktigesalen” i Rådhuset. Efter årsmötet samlades över 100 med­lemmar till gemensam supé på Temperance.

På årsmötesdagen samt söndagen den 26 oktober anordnade föreningen en utställning i Stadsmuseet kallad ”Ångbåtar på Storsjön” och visade sitt bild­montage från vårens utställning på Länsmuseet ”Hus att vårda”. Dessutom vi­sades föremål och bilder från Flickskolan, som revs hösten 1975, och under året erhållna gåvor.

Söndagen den 23 november visade Anton Svensson i Ahlbergshallen ljusbilder över äldre och yngre bebyggelse i Östersund.

I Sparbankens skyltfönster har under verksamhetsåret visats bilder ur före­ningens arkiv vid fyra tillfällen avseende äldre fotografier från Stortorget, Hamnen, Badhusparken, Strandgatan, I 23 (nuvarande I 5) och A 4 samt foto­grafier och föremål från utställningen ”Ångbåtar på Storsjön”.

Stadsmuseet har hållits öppet för allmänheten dagligen mellan kl 13—16 un­der tiden 15 juni—31 augusti 1976.

Antalet besökande har under denna tid utgjort tillhopa 495 st. Under våren har museet visats för cirka 150 skolelever. Höstens utställningsdagar besöktes av 320 personer.

Genom Östersunds kommuns försorg har vidtagits vissa ombyggnads- och re­parationsarbeten i Stadsmuseets bottenplan. Sålunda har anordnats ett pentry omedelbart till vänster om ingången till entréhallen. Vidare har öppningen mel­lan kapprummet och entréhallen försetts med glasdörrar. Ingången från kapp­rummet till föreningens expeditionsrum har igensatts. Ny ingång har anordnats till expeditionsrummet via f d Frösörummet. Väggar och tak i entréhallen och f d Frösörummet har ommålats och väggarna delvis försetts med textilväv.

Broschyrdisken i entréhallen har borttagits.

Genom de vidtagna åtgärderna har föreningen nu erhållit utmärkta lokaler för anordnande av temautställningar etc.

Föreningen har under det gångna arbetsåret låtit fotografera de fastigheter i stadsbebyggelsen, för vilka rivningslov sökts, i den mån föreningen inte tidigare ägt fotografier av dessa.

Rivningslov har begärts för bl a följande fastigheter:

26.1.1976 Majoren 2, Storgatan 6
26.4 Rådmannen 3, Kyrkgatan 20
Rådmannen 4, Kyrkgatan 22
Kaptenen 4, Kyrkgatan 25
28.6 Tulpanen 1, 3—8
Blåklockan 1—3, 5—8
Astern 1, 3—6, 8

Under verksamhetsåret erhållna gåvor redovisas I bilaga A.
Föreningens årsskrift — den trettionionde — utdelas vid årsmötet. Som redaktionskommitté har fungerat årsskriftens redaktör adjunkten Hans Jacobsson samt majoren Lennart Westerberg och teleteknikern S Gunnar Svensson.
På Samuel Permans grav har på årsdagen nedlagts blommor.
Under året har följande medlemmar avlidit:

11 nov. 1975         Avdelningschef Helmer Ling, Östersund
12 nov.                  Läroverksadjunkt Johan Aldberg, Östersund
19 dec.                 Fabrikör Henning Nordin, Östersund
20 jan.1976          Fabrikör Erik Eliasson, Östersund
21 jan.                  Landsfiskal Valter Collin, Frösön
23 jan.                  Civilingenjör Erik Helmer Eriksson, Stockholm
5 febr.                   Leg läkare Gösta Jansson, Östersund
22 febr.                 Kamrer Gustaf Jörgensén, Östersund
15 mars                Advokat Frans Victor, Östersund
22 mars                Advokat Sixten Brolén, Östersund
28 april                 Hovfotograf Wiktor Lundberg, Östersund
5 maj                    Gårdsägare Karl Huldberg, Östersund
3 juni                    överläkare Bo Carstensen, Östersund
14 juni                  Försäljare Folke Stafverfeldt, Östersund
3 sept.                  Museivaktmästare Andreas Backlund, Östersund
29 sept.                Länsläkare Jonas Eriksson, Östersund
4 okt.                    Professor Gustaf Herulf, Östersund

Vid föregående årsmöte invaldes 24 nya medlemmar i föreningen. Medlemsantalet utgör för närvarande 444 (före årsmötet).
Styrelsen har under årets utgjorts av följande personer:
Ordförande Kanslichef Lennart Edström
Styrelseledamöter Rådman Lars Herlitz, v ordförande och klubbmästare
Direktör Anders Lundvall, skattmästare
Överstelöjtnant Åke Wisvall, sekreterare
Häradsskrivare Nils Uhlin, intendent
Adjunkt Hans Jacobsson
Adjunkt Bertil Nilsson
Tandläkare Bengt Pålstam, v. sekreterare
Kommunalråd Bengt Sehlstedt
Major Lennart Westerberg

Beträffande föreningens ekonomiska ställning och räkenskaper hänvisas till revisionsberättelsen.
Östersund den 23 oktober 1976
Lennart Edström

 

FÖRTECKNING

över influtna gåvor under verksamhetsåret 1975/1976.

Då en detaljerad redovisning för det stora antalet gåvor som under verksamhetsåret influtit skulle ta flera sidor av årsskriftens dyrbara utrymme i anspråk, har endast namnen på givarna publicerats plus en summarisk redogörelse för gåvans omfång och art.

Köpman Gustaf Abrahamsson, Östersund: 2 foton (bl a Frösö läger).

Birgitta Albinssonf Ingegärd Hemmingsson o. Anita Jönsson, Östersund: Faktabok för årskurserna 3—4 i grundskolan.

Fru Karin Bach, Frösön: 1 foto + lärj.förteckn. (Läroverket 1885).

Fru Barbro Bergholtz, Östersund: 6 foton+ 5 redogörelser (Flickskolan) etc.

Fröken Olga Björkegren, Östersund: 2 foton.

Fru Mia Englund, Östersund: 1 foto.

Fru Lajla Erixon, Östersund: 1 foto + arbetsordning (Flickskolan).

Lärov.adj. Thorbjörn Folestad, Östersund: 1 lärarmatrikel.

Bokbandi. Knut Gislén, Strömstad: Akvarell av D. Cederberg + 1 foto.

Kanslist Konrad Grinde, Östersund: Ovalt bord, troligen från Frösö Triv.skola.

Fögderidir. Örgan Hedin, Handen: 3 skrifter (bl a Ösd:s Typografklubb 1885—1935).

Skådespel. Gustaf Hiort af Ornäs, Stockholm: 1 foto (tandläk. G. Hiort af Ornäs).

Fru Maj Höglund, Östersund: 5 foton (bl a ekon.dir. Pehr Wikström o. lärare o. ele­ver vid Flickskolan) + katalog (Flickskolan) etc.

Fru Sina Hörnfeldt, Östersund: 12 foton (bl a flickskoleelver på utflykt 1904). + redogörelse (.Flickskolan).

Borgmäst. Åke Jansler, Östersund: Tavla: Grand Hotell, av Douglas Borg.

Fd Mejerskan Anna Johansson Östersund; Svedjeland: ”Från bymejeri till storin­dustri”.

Jämtlands läns Sparbank, Östersund: 1 foto + oljemålning av hjulångaren Jemtland.

Exekutor Ernst Karlsson, Östersund: Diverse sigill, plaketter, betyg o. ”minnen” samt 19 foton (bl a mål.mäst. O. J. Pettersson samt Amalia o. Helena Pettersson).

Öv.löjtn. Sven Kylsberg, Östersund: Diverse idrottsprogram.

Hovfotograf Wiktor Lundberg, Östersund: Diverse fotoateljéinventarier fr Oscar Ols­sons Fotoateljé, bl a 2 ateljékameror, 5 diplom, inramade o. glasade foton, tusentals övr. foton o. fotonegativ (glasplåtar), div. journaler o. kontorshandl.

Dir. Anders Lundvall, Östersund: 2 foton (bl a Barnens dag 1906).

Fru Greta Medin, Östersund: 1 foto (konfirmander 1915).

Lärov.adj. Bertil Nilsson, Frösön: Pärm med foton o. kartor (58 blad): ”Med kameran före grävskopan i kvarteren Tulpanen, Blåklockan, Astern den 7 okt. 1975”.

Tandläk. Edvin Porad, Obbola: Blyertsteckn.: ”Mattis Armfeldt”.

Arkitekt Gösta Rollin, Östersund: Foton på hus o. gårdar m m, redovisade i ”Inven­tering 1969 av äldre bebyggelse i Östersund” (129 kartongblad).

Stiftelsen för Pauvres Honteux, Östersund: (gn Fru Ebba Herlitz,) 2 protokollsböcker.

F d Rektor Anton Svensson, Östersund: Frösö Triv.skola, 1 låda fotobilder (diaposi­tiv) + 1 ljudband + 2 ex. texter till bilderna (300-årsjubleet 8/9 1974), Jubileumsskrift (Odd Fellow-logen nr 35 Georg Adlersparre 1955—75).

F d rektor Anton Svensson o. arkitekt Gösta Rollin, Östersund: Östersunds bebyggel­se förr o. nu: 5 lådor fotobilder + register till bilderna.

Red, Sven Wallin, Stockholm: 4 foton (bl a radioinspeln. 1942 o. student jubileer) + div. program, tidskrifter, bordsvisor etc (bl a ÖP:s serie ”Våra herrar” från början av 1940-talet).

Hälsovardsinsp. Olle Wikén, Östersund: 3 foton (bl a backtävling i Alpbacken).

Köpman C. G. Wikström, Östersund: 1 foto (förstoring).

Fd över sköt. Gösta Åsell, Frösön: 1 foto (klass 3 b vid ÖHAL ht 1921) + katolog (ÖHAL).

Östersunds Arbetareinstitut (gn kyrkokamrer M. E. Persson, Östersund): Stadgar (1900 o. 1942). Redogörelser (1899—1948, tryckta, ett inbundet band 1899—1925). Protokoll (1932—61, 2 band), Verksamhetsberättelser, statsförslag etc (en pärm 1935—61).

Östersunds kommun, Fastighetskontoret, Östersund: Diverse kontorsmöbler från Råd­huset, ritade av arkitekt Fr. B. Wallberg, tillverkade av hantverkare i Östersund.

Fd Lokförare Svante Jonasson, Östersund: 2 foton (anställda vid SJ:s huvudverk­stad i Östersund).

Häradsskriv. Nils Uhlin, Frösön: ”Landsstaten i Jtlds län 1930”: porträttgalleri + Carl Sehlin ”Grunddragen av Jtlds o. Hjds historia”+l program.

 

Revisionsberättelse

 

Undertecknade, utsedda att granska räkenskaperna för Föreningen Gamla Ös­tersund för tiden 1 oktober 1975—30 september 1976 få härmed efter fullgjort uppdrag avgiva följande berättelse:

Tillgodohavande 30.9.1975                                                                                    12  219:25

Inkomster:
433 st betalda årsavgifter……………………………………………………. 6 495:—
Sålda böcker, skrifter etc ……………………………………………………  1 810:80
Räntor ……………………………………………………………………………..  722:—
Diverse ……………………………………………………………………………  453:—                 9 480:80
Tillgodohavande och inkomster Kronor                                                                  21 700:05

Utgifter:
Årsskriften ………………………………………………………………………  10 580:—
Årsmötet ………………………………………………………………………….  438:—
Trycksaker, annonser ………………………………………………………..  1 090:—
Uppvaktningar ………………………………………………………………….  332:—
Kontorskostnader ……………………………………………………………..  573:05
Porton …………………………………………………………………………….  694:10
Skatt ……………………………………………………………………………….  522:—
Diverse ……………………………………………………………………………  1640:—              15 869:15
Kassabehållning ……………………………………………………………………………………….  5. 830:90
Kronor……………………………………………………………………………………………………… 21 700:05

Tillgångarna äro placerade å kapitalräkningar i Sundsvalls Enskilda Bank och Jämtlands Folkbank, å postgiro samt hos redogöraren i form av kontanter kr 58:04 och nom. kr 700:— Svenska Statens premieobligationer.

FONDER

Museifonden
Tillgodohavande 30.9.1975          ………………………………………………………….. 10 238:50

Inkomster
Bankräntor ………………………………………………………………………………………….  780:—
Summa kronor ……………………………………………………………………………………..11 018:50

Utgifter
Samlingarna …………………………………………………………………………….. 234:—
Försäkring ……………………………………………………………………………….  231:—
Diverse …………………………………………………………………………………….  83:—       548:—
30.91976 tillgodohavande i Sundsvallsbanken ………………………………………. 10. 470:50
Summa kronor ……………………………………………………………………………………..11 018:50

Anna och Gottfrid Romans Understödsfond
Tillgodohavande 30.9.1975                                                                             27  095:86

Inkomster
Bankränta …………………………………………….. ………………………………………….  2. 015:35
Summa kronor …………………………………………………………………………………….29.111:21

Utgifter
Gåva till 9 personer ……………………………………………………………………………..  1 350:—
30.9.1976 tillgodohavande i Jämtlands läns Sparbank ……………………………. 27 761:21
Summa kronor …………………………………………………………………………………….29 111:21

Linda Olséns Donationsfond
Tillgodohavande 30.9.1975……………………………………………………………….. 102 825:45

Inkomster
Bankräntor…………………………………………………………………………………………. 7 408:05
Återbäring av skatt……………………………………………………………………. 771:— 8 179:05
Summa kronor………………………………………………………………………………… 111 004:50

Utgifter
Skatt ………………………………………………………………………………………………….2 484:—

30.9.1976 tillgodohavande i
Svenska Handelsbanken………………………………………………………………….. 36 201:25
Jämtlands Folkbank ………………………………………………………………………….34 535:30
Sundsvallsbanken……………………………………………………………………………. 37 783:95
Summa kronor ………………………………………………………………………………..111 004:50

Tillgångarna i fonderna den 30.9.1976 utgjorde tillsammans kl……………. 146 752:21

Saldon å motböckerna äro av revisorerna kollade vid besök i bankerna.
Då anledning till anmärkning ej finnes få vi tillstyrka ansvarsfrihet för den tid revisionen omfattar.

Östersund den 7 oktober 1976.
H. Alftrén      &       O. Nilsson

 

FÖRENINGENS FUNKTIONÄRER 1976—1977

 

Ordförande:
v. Ordförande
Sekreterare:
Skattmästare:
Övr. styrelseledamöter:
Kanslichef Lennart Edström
Rådman Lars Herlitz, klubbmästare
Överstelöjtnant Åke Wisvall
Bankdirektör Sven-Ivar Nordin
Häradsskrivare Nils Uhlin, intendent
Läroverksadjunkt Bertil Nilsson, klubbmästare
Läroverksadjunkt Hans Jacobsson, redaktör
Styrelsesuppleanter: Major Lennart Westerberg
Kommunalrådet Bengt Sehlstedt
Tandläkare Bengt Pålstam, v. sekr.
Revisorer: Bankdirektör Stig Nillbrand
Köpman Åke Andersson
 Revisorssuppleanter: Fastighets.ass. Hadar Dahllöw
Kamrer Kjell Wahlström

 

 

NYA MEDLEMMAR I FÖRENINGEN DEN 23 OKT. 1976

 

Källarmäst. Valle Andersson
Ingenjör Hans Anse
Köpman Knut Boström
Bankdir. Carl Brinkman
Bygg.ing. Carl-Olov Dovner
Tandläkare Erik Espmark
Krim.kom. Torsten Friman
Byrådir. Alf Josefsson
Ingenjör Lennart Malmliden
1 :e byråsekr. Sven Olof Nilsson
Kontorist John Nordlöf
Direktör Lars Nystedt
Ekonomichef Rolferik Persson
Landsantikvarie Sten Rentzhog
Ekonomidir. Erik Sand
Källarmäst. Bengt Sandberg
Herr Folke Stenberg
1 :e byråinsp. Sven-Åke Svensson
Arkitekt Olof Swensson
1 :e exp.vakt Bertil Sävsberg
Kamrer Kjell Wahlström
Utbildn.konsulent Kjell Wallin
Byrådir. Lennarth Wenner
Jur.kand. Bengt Ångman

 

SEDAN OKTOBER 1976 AVLIDNA MEDLEMMAR:

 

1976 27.10 Musikhandlare Sune Franzén, Östersund
13.11 Major Ragnar Graeve, Östersund
22.12 Förste reparatör Johan Ericsson, Östersund
30.12 Överstelöjtnant Hjalmar Öhrstedt, Stockholm
1977 30. 1  Direktör Olof A. Persson, Östersund
11. 3  Överkontrollör Erik Jönsson, Östersund
15. 4  Lokförare Karl Holmqvist, Östersund
23. 4  Förvaltare Daniel Ohlsson, Östersund
9. 5  Disponent Olof Nilsson, Östersund
25. 5  Överste Sven Öberg, Stockholm
10. 6  Banktjänsteman Hilding Siede, Östersund
19. 8  Köpman Johan Agerberg, Östersund
8. 9  Annonschef Kurt Holmbäck, Östersund
8. 9  1 :e Baningenjör Gustaf Wiberg, Östersund
14. 9  Verkstadsarbetare Eric Palm, Östersund
18. 9  Överstelöjtnant Bengt Lindberg, Östersund

 

ANTAL MEDLEMMAR I FÖRENINGEN:

 

Antal medlemmar i Föreningen före årsmötet 1976………………… 444
Nyinvalda medlemmar den 23 okt. 1976 ………………………………….24
…………………………………………………………………………………………468

Avlidna medlemmar okt. 1976—okt. 1977………………………………. 16
…………………………………………………………………………………………452

Därav 7 hedersledamöter, 6 ständiga medlemmar, 425 betalande medlemmar och 14 passiva medlemmar.

 

MEDDELANDEN:

Av föreningens äldre årsskrifter (1938—1976) finns det en del årgångar kvar, dock blott i begränsade upplagor. Förfrågan och ev. rekvisition kan göras på Fö­reningen Gamla Östersunds expedition, Stadsmuseet, Rådhusgatan 42, Östersund, tel. 063-12 13 24.

Intendenten Nils Uhlin träffas på exp. i regel måndagar kl. 17.00—17.30. Se f ö anslag på Stadsmuseets port!