063 – 12 13 24 (telefonsvarare) info@foreningengamlaostersund.se

 

Företal

 

Årsskriften 1977 ägnades till stor del musiken genom den ganska långa ar­tikeln om Östersunds orkesterförening. Detta år står bildkonsten och i någon mån teaterkonsten i centrum. Jag hade hoppats att få en artikel om David Cederberg och Sällskapet för jämtländsk konstkultur (SJK) av sällskapets förste sekreterare Gustaf Näsström. Vid förfrågan sade sig denne vara mycket intres­serad för ämnet men av hälsoskäl kunde han inte åtaga sig. I stället har han överlämnat ett manuskript till ett föredrag, av vilket det har blivit en artikel, som bör vara av stort intresse för denna årsskrifts läsare, skriven som den är på ett som vanligt för Gustaf Näsström levande och uttrycksfullt språk.

Jag är väl medveten om att den artikel om David Cederberg och SJK, som jag publicerar i denna årsskrift, och till vilken jag huvudsakligen fått mate­rialet, utom från artiklar av Gustaf Näsström, även från makarna Bernhard och Hedvig Önstad och inte minst från David Cederbergs efterlämnade hustru Gus­ti Cederberg, inte på något sätt kan ersätta en på personlig kontakt grundad framställning, men jag tror ändå, att den skall fylla en lucka i Östersunds se­nare historia.

I och med invigningen av den nya teatern kan det vara motiverat med en återblick på verksamheten inom den gamla teatern. I någon liten mån kan må­hända den genomgång av några av den gamla teaterns gästböcker som gjorts och de minnen som meddelats av Ragnar Ohlson sägas innebära en sådan åter­blick.

Då det nästa år är 100 år sedan järnvägen kom till Östersund (1879), är det önskvärt att så mycket östersundsk järnvägshistoria som möjligt kunde samlas. Jag uppmanar därför medlemmarna i Gamla Östersund och även utomstående intresserade att rannsaka sitt minne, söka i sina gömmen efter ev. foton och över­huvudtaget hjälpa till att åstadkomma ett järnvägsnummer av årsskriften.

Östersund i oktober 1978

Hans Jacobsson

 

Ur Sven Johan Kardells dagbok
III . År 1887
Inledning och noter av Hans Jacobsson

 

År 1887 var ett betydelsefullt år i Sven Johan Kardells liv. Det var t ex under detta år han första gången blev vald till riksdagsman och inledde ett 14-årigt ledamotskap av 2:a kammaren.

Sedan länge hade Kardell varit intresserad av allmänna värv. Redan på 1870- talet blev han stadsfullmäktigeledamot, och tidvis var han även ledamot av drätselkammaren. Inom landstinget spelade han en betydelsefull roll. Intresset för rikspolitiken tycks hos K. ha vaknat relativt sent och liksom när det gäller många andra växt fram i och med tullstriderna, som nådde sin första kulmination just år 1887. Via Östersunds Arbetareförening, i vilken K. var en populär ordförande, kom han även att bli ledare för lokalavdelningen av Föreningen mot livsmedelstullar, bildad den 12 febr. 1887.

I dagboken kan man följa hur Kardells politiska intresse gradvis väcks, just när det gäller tullfrågan. I febr. 1885 noterar han, att det uppstått ”strid i vårt land om skyddstullarnes införande”. — ”Jag skrifver i Östersunds-Posten mot dem.” I jan. 1886 medverkade K. till att även Östersunds Arbetareförening skrev på den petition mot skyddstullarna, som Arbetareföreningen i Gefle tagit initia­tivet till. I mars s å konstaterar K., att ”luften är ordentligt bemängd med protektionism”.

Då den närmast frihandelsvänlige Oscar II upplöste 2:a kammaren i mars 1887, därför att den hade antagit rågtullen med 111 röster mot 101, var K. verksam för att få en frihandelsvänlig riksdagsman för städerna Östersund och Hudiksvall, som tillsammans bildade en valkrets. Vid ett sammanträde med de frihandelsvänliga på rådhuset i Östersund (26/3 1887) fungerade K. i borgmäs­tare Stapelmohrs frånvaro som ordförande. Som riksdagskandidat uppställdes landshövdingen i Jämtlands län friherre John Ericson, oaktat att han tidvis var så angripen av gikt att han måste bäras. E. hade tidigare varit riksdagsman: le­damot av 2:a kammaren 1867—75 och av l:a kammaren 1882—86. Under sin andrakammarperiod räknades han som en av ledarna inom lantmannapartiet.

Vid elektorsvalen i Östersund (4/4 1887) segrade frihandlarna med 158 röster mot 46 för protektionisterna. Bland de elektorer, som tillsammans med elekto­rerna från Hudiksvall den 23 april valde landshövd. Ericson till andrakammarledamot för den sk majriksdagen 1887, var Kardell, som själv redan vid denna tid torde ha varit påtänkt som riksdagsman, om inte E. ställt upp.

Inför de ordinarie höstvalen 1887 undanbad sig landshövd. Ericson bestämt kandidatur, och det var då som den 15 juli Kardell föreslogs till riksdagsmannakandidat av bl a baptistpredikanten Hellström. K. förklarade enligt dagbo­ken, att han var olämplig och inte hade tid. ”Men få se hur det går!” — Vid valet i sept. 1887 segrade K. med inalles 153 röster. Hans protektionistiske mot­ståndare Överstelöjtnant O. G. Nordenskjöld fick 140 röster. Det var alltså en knapp seger, och det var endast tack vare sin röstövervikt i Östersund (105 rös­ter mot för Nordenskjöld 60), som K. vann. Av Östersundstidningarna verkade främst Jämtlandsposten för K., medan Östersunds-Posten var ganska kallsinnig och Jämtlands Tidning arbetade för Nordenskjöld. (Se f ö om valet i artikeln om S. J. Kardell i årsskriften 1973, s 16 f!)

En annan sak, som allt mer intresserade Kardell under år 1887, var hur det skulle bli med rektoratet vid Östersunds Elementarläroverk. Allt ivrigare upp­manades gamle rektor Abraham Sundberg att avgå. I sept. 1887 försökte man från konsistoriets sida tvinga honom till att begära avsked. Själv menade S. att han var vid full vigör, trots de fyllda 74 åren, men K. konstaterar, att han nu ser ”maläten ut med sina skrynkor (!) och sitt långa, stripiga, hvita skägg”. ”Om hans efterträdare glunkas olika. Biskopen lär ha föreslagit mig, men saken har stött på motstånd i konsistorium.” I oktober 1887 besöktes K. av lektor Karl Fant, som frågade huruvida K. ville bli rektor. ”På mitt nekande, då jag redan har större inkomster, än jag som rektor skulle få, förklarade han, att han själf gärna skulle blifva det, ehuru Lagergren förklarat honom olämplig — — —. Lagergren styr konsistorium!” K. menade att Fant skulle bli en bra rektor. ”Dock tror jag, att han bränner sina kol förgäfves; förmodligen är Sundbergs efterträ­dare redan designerad.” —

Det senare visade sig vara fallet, då i stället för Fant, som var sjuklig, teo­logie lektorn i Jönköping C. A. Hägglund utsågs till rektor i Östersund från den 1 jan. 1888. Enligt en anteckning i K:s dagbok den 14 dec. 1887 anlände denna dag rektor Hägglund till staden medförande fru (havande) och 5 små barn samt en moster och två pigor.

Innan jag mera direkt citerar dagboken, några ord om släkten: I början på jan. 1887 avled K:s svärfader Viktor Emanuel Perman, f d schatullmakaren, på Gubbhuset i Stockholm. — I samband med en resa till Stockholm, som K. gjorde i slutet på juli och början på augusti 1887, skildras familjens stockholmsmed- lemmar i övrigt. Efter faderns, gruvkamreraren Johan Kardells död den 28 jan. 1876 hade tydligen modern, Maria Kardell, f. Norberg, flyttat till Stockholm, där hon på Sergelgatan 8 hade en lägenhet tillsammans med K:s yngsta syster Maria, kallad Mia, konstnärinnan, som en tid på 1880-talet hade vistats i Paris och som sedan blev anställd som dekorationsmålare vid Rörstrands porslins­fabrik. Av K:s övriga systrar (inalles fyra) var ytterligare två, Ida och Hildur, gifta och bosatta i Stockholm. Den fjärde systern Lotten, gift Ljungqvist, dog redan den 23 sept. 1881. En annan stockholmsanhörig var Jenny K:s kusin Emil Perman, som vid denna tid som ung underläkare tjänstgjorde på Sabbatsbergs sjukhus.

På egen hand gjorde K. en avstickare till Köpenhamn med ångbåt (nerresan) och tåg (uppresan). I denna ”vidsträckta” stad, där han tog in på Grand Hotell till priset av kr 1.50 per dygn, besökte han de redan på den tiden kända sevärd­heterna: Tivoli, Torvaldsens museum, Glyptoteket på Ny Carlsberg, ”Dyrehaven” (Zoologisk Have) vid Fredriksbergs slott, Klampenborg osv. Den 7/8 var han efter att ha åkt nattåg från Sundsvall åter i Östersund, där ”jag med hjärtlig glädje välkomnades af min kära gumma Jenny”.

1887 Jan. 7. Afled i Stockholm på Gubbhuset min svärfader Victor Em. M. Perman, f d schatullmakare. Han dog af gulsot. Han var född i Östersund 1812 i mars. Han var glad och öppen till lynnet, stark till kroppen, men icke mycket arbetsam. —

Jan. 16. Sammanträde af arbetareföreningen för att discutera tullfrågan. Sam­manträdet var fåtaligt besökt, men diskussionen var liflig. Förberedande åtgär­der vidtogos till bildande af en filial af förenigen mot lifsmedelstullar i Stock­holm. —

3/2 I natt dog byggmästare Albert Rissler1, övf. 65 år gammal. Han var son till doktor Rissler på Hornsberg, hvilken egendom äfven sonen innehaft, tills han för ett par år sedan sålde den. I många år var han flottchef utefter Indalsälfven. Han var en oförarglig, föga begåfvad man af den äldre stammen, drack gärna sin kvällstoddy och tog sina supar till maten, var för öfrigt gästfri och liberal, då han kunde, ty hans affärsställning var svag. —

D 21/2 Kl 1/2 6 i dag på morgonen väktes vi af eldsignalen, då jag, ehuru illa­mående, klädde mig och begaf mig ut. Eld hade utbrutit i Järnvägshotellet, där Jämtlands gille i natt haft en maskeradbal, som slutade först klockan 4 på mor­gonen fullständigt. Hela denna ståtliga trädbyggnad, ett af stadens största och prydligaste hus, som sträckte sig dels efter Storgatan, dels efter Järnvägsgatan (Gränsgatan) nedbrann jämte tillhörande uthus i grunden. — Elden begränsades trots häftig sydvind tack vare vår ypperliga ångspruta.————–

D 3/3 I dag på morgonen kl 6 afled efter ett par dagars sjukdom i sina bästa år (f 1845, sål. ngt öfver 41 år) handlanden härstädes Didrik Cappelen Smith2, som förlidet år gjorde cession och sedan fick ackord. Han var en driftig köpman, hvarföre hans obestånd väkte stort uppseende———- —. I yngre dagar var han sjöman och reste med norska fartyg; han var nämligen norrman. Han var af medelstorlek, af satt och stark kroppsbyggnad, talade sakta och något hest, men betänksamt, samt var mycket arbetsam. Han efterlemnar enka, född Vendela Isaksson, och fem minderåriga barn. Hans lif var försäkradt för 25 000 kronor. D. 10/3 Fornminesföreningens första allm. sammankomst i läroverkets solleni- tetssal. —

D. 15/3 Fd rådmannen Ol. Thalén3, född i Östersund 1809, afled kl 1 på mor­gonen i dag, 77 år 2 månader gammal. Han hade åtskilligt att berätta om den tiden, då apot. Perman stod i spetsen för samhället. Han var länge stadens en­de (förste?) källarmästare, har äfven varit stadsfullmäktig, ledamot af drätsel­kammaren o. fattigvårdsstyrelsen m m. Han var något öfver medelhöjd och starkt byggd samt hade ett om klok förslagenhet vittnande anlete, var för öf­rigt godlynt och log mycket. Med mig var han god vän och slöt sig gärna till mig samt ville, att jag skulle hälsa på honom ngn gång, hvilket jag dock tyvärr aldrig gjorde. Det var på hans sedan ett decennium upphörda källarlokal, som jag d. 16 jan. 1869 intog min första toddy här i staden, sedan jag nyss förut genomfrusen anländt hit från Falun.

22/3 Kl. 1 e m reste, inbjudna af rådman Fresk4, jag jte svåger Olsson, öfverstelöjtnant Nordensköld5 och Fresk själf ut till Ope landtmannaskola. Vägen togs öfver Brunflovikens is, där ypperligt isföre fanns. Vänligt mottagna af dir. Broman6 med fru samt andre läraren herr Ljungdahl öfvervoro vi först tvänne lektioner med de 13 eleverna, åto sedan en god middag, besökte därpå en gammal fjärdingsman, som hade en mängd fornsaker, af hvka åtskilligt skänktes till fornm.föreningen, och återreste så hem samma väg vi kommit. —

 

 

28/3 I dag har spannmålsprotektionisterne valmöte på stadshuset. Ledare: Ol. Larsson i Häste7. 27 pers. närvarande. —

23/4 Kl. 11 fm i dag valdes landshöfd. frih. John Ericson till riksdagsman med alla afgifna röster, 19 till antalet (elektorsröster). Då jag uppvaktade honom med besked om utgången, uttalade han sin förhoppning, att vi, då vi en gång lockat fram honom på den politiska arenan igen, icke måtte svika honom. —

14/5 I dag kl 6 1/4 e m uppvaktades rektor A. Sundberg med sång och hurrarop af gymnasieförbundet. Denna uppvaktning innebar eg. en protest mot dr Hugo Wickström (Krister Svahn), som i sin tidning Jämtlandsposten på ett i hög grad brutalt sätt uppfordrat rektor S. att afgå, emedan han skött sina skrifningar så illa under året (bl a dåligt resultat i studentexamen, min, utgivarens anm.) Sant är väl det, liksom äfven att han i fjol stod på en balans af nära 9.000 kr, som betäktes genom insamling. Många ville så väl då, som äfven nu hans afgång. Men dr Wickströms brutalitet har åstadkommit en stark reaktion till den 73- årige mannens fördel. —

18/5 Karl XV har i dag sin prof tur. — Härligt väder, men nederbörden är klen. —

21/5 Svåger Olsson och jag hafva i dag på eftermiddagen varit öfver till Frösön, där borgmästare I. von Stapelmohr8 på en naturskön plats bygger sig en vil­la i norsk säterstil. Utanför huset åt sjön till ligger en gammal grafhög, som i vår närvaro genomgräfdes, utan att något annat anträffades, än något kol och aska.

I dagens nummer av ÖP omtalas, att tre lärjungar vid läroverket deltagit i ett nattligt störande uppträde utanför trädgårdsmästare Nilssons bostad för nå­gon tid sedan. De lära ha varit berusade och haft för afsigt att knacka sig in till en där boende tvetydig kvinna, som kastat vatten öfver dem, då de bombarderat huset med stenar och fört oljud. —

D 5/7 I går öppnades det stora lantbruksmötet i Trondhjem. På väg dit passe­rade i dag kl 10 f m konung Oscar II jte kronprins Gustaf och kronprinsessan Viktoria. Vistelsen här omkr. 20 minuter. Officiellt skulle inga högtidligheter föranstaltas. Men landshöfd. frih. Ericson hade i bref dels till borgm. Stapel­mohr, dels till red. Hugo Wickström anordnat om ett äfven så festligt, ehuru mindre officiellt mottagande. Ute på perrongen mottogos de kungliga af tjugo hvitklädda små flickor, som öfverlemnade buketter; samt af ett antal högtidsklädda herrar och damer, i spetsen borgmästaren, officerskårerna, landsstaten, de flesta stadsfullmäktige, rektor Sundberg o. någre andre. — Därifrån passe­rade de kungliga personerna genom stationshuset och utträdde på en provisorisk estrad. Därutanför stodo goodtemplarne, blåbandisterne och arbetareföreningen med sina fanor och standar samt dessutom en väldig skara folk. Där på platsen vidtalades jag att utbringa lefvet för konungen, hvkt jag gjorde, då jag till all lycka i elfte timmen klätt mig i högtidsdräkt. Landshöfd. hade näml. i sitt bref till Stapelmohr föreslagit mig ss ’populär’ till nämnda uppdrag, ehuru jag ej officiellt underrättats därom. Sedan folksången spelats, framkallades jag af ko­nungen själf till estraden, där jag presenterades för kronprinsparet, hvarpå han och kronprinsen båda samtalade med mig, den förre om Frösöbiblioteket, om årets abiturienter, om den härvarande landtbefolkningen, den senare om den dåliga väderleken samt om den tid jag varit i Jämtland—————————————— . Kronprinses­san var mycket söt och enkelt klädd. —

15/7————- 1 natt dog efter en tids sjukdom redaktören af Jämtlands tidning J.W. Blomqvist9, född i Blekinge 1841 i maj. Han var lång och teml. korpulent, med rödsprutigt ansigte, tjock hals och något matta ögon. Han log mycket och var mycket artig, dock utan att på något sätt krypa. Baptistpredikant Hellström10 har i dag erbjudit mig kandidatur till riksdagsmannavärfvet för städerna Östersund och Hudiksvall för nästa treårsperiod. —

2/8 —— Under min frånvaro (den i inledningen omnämnda resan till Stock­holm o. Köpenhamn) har kommissionslandtmätaren Gillis Kuylenstjerna11 skjutit sig själf, sedan han förut drifvit växelförfalskning.——————————————————————————— Han var af medel­ storlek o. väl växt, mörk, excentrisk, vanligen gladlynt o. treflig umgängesbroder samt allmänt omtyckt. Han var några dagar äldre än mig, sål. 45 V2 år gammal, samt efterlemnar enka och barn i stor fattigdom. —

24/8————- Kl 9 e m folkfest i goodtemplares ordenssal för nykterhetskämpen medic. doktor E. Grenholm12, nu bosatt i Stockholm o. Jämtlands läns repr. i riksdagens första kammare. Efter anmodan höll jag hälsningstalet, sedan or­kestern förut spelat ett stycke. Talet in extenso intaget i Jämtlandsposten. Jag kände mig mycket generad. —

 

Utsikt över Stortorget mot Frösön på 1880-talet.

 

D. 17/9 Riksdagsmannavalet för valkretsen Östersund—Hudiksvall. Jag vald med 153 röster, varaf 105 i Östersund.—————- Sedan 15/7 har partiet arbetat för mig, äfven de frireligiösa i Hudiksvall ha anslutit sig till mig. — — —

26/9 Jag utsatt för angrepp från Hudiksvalls Allehanda, mot hvilka våra orts­tidningar alla tagit mig i försvar. — Många här påstår, att jag är en svår popularitetsjägare, därföre jag i många år varit arbetareföreningens ordförande och nu blifvit riksdagsman — ett mål, som i sanning aldrig varit mitt. —

11/10 I afton sammanträder en mängd af stadens herrar för att bilda ett sk sällskap, hvilket skall förhyra en egen våning och där hafva
in- och utländska tidningar m m. Afgiften 20 kr per år, jte 5 kr:s inträdesafgift. —

D. 15/10 Härvarande af delning af svenska läraresällskapet sammanträdde i af­ton hemma hos mig, för att diskutera några fr. centralstyrelsen utskickade frå­gor. —

D. 18/10 Landshöfd. frih. J. Ericson med fru har kl 5 i dag middag — — —. Landshöfdingen, som lider svårt af sin gikt, bars till och från bordet af två be­tjänter. Det är stor synd med den mannen, hvilkens lifliga intelligens och ovanliga kraft uppenbarar sig i allt hvad han gör. Det är sant, att han ej är i besittning af någon boklig bildning, ehuru han samlat ett stort bibliotek. Stun­dom kan ha äfven förlöpa sig, men han är en framstående landshöfding i alla fall. —

Den 19 i denna månad afled i Hallen kommin. o. vice pastorn Johan Adolf Lilliesköld13, efterlemnande enka och 12 barn. Af de 11 sönerna äro flera i rätt goda omständigheter: 1 är major, 1 ord. häradshöfding, 1 vice d:o, 1 sparbankskamrer, 1 komminister. Men å andra sidan är 1 en försupen f d sergeant, 1 en bankrutterad supig järnvägsbokhållare osv. Em. länder det gubben till heder att ha uppfostrat hela skaran. Han var styf fiskare, fordom äfven jägare, var litet smulgråt och hade mycket födgeni, en egenskap som övergått på barnen. —

1/12 Som vanligt Oskarsbal hos landsh. frih. Ericson. Jenny kunde ej gå för sin fot, men jag var närvarande och dansade fyra fransoser.————-

6/12 Underrättelse har ingått därom, att till rektor Sundbergs efterträdare ut­setts den 35-årige teol. lektorn vid Jönköpings läroverk teol. kand. Hägglund14. Han lär vara en utpräglad s k läsare, för öfrigt som det säges en hygglig karl. Han är gift med en fröken Trotzig från Thorshällatrakten, hvars mor, född Odhner, är kusin till landshöfd. frih. Ericson.

8/12 — — — I går vigdes i Gefle redaktören af Östersunds-Posten Agathon Burman15 med Hanna Strömberg från Dalarne. Hon har en tid varit skänk­jungfru på Järnvägshotellet, och Burman hade från den tiden en dotter med henne. —

20/12 Slutexamen. Rektor Sundberg tog afsked af lärjungarne i ett efter vanan långt, men pjoskigt och salvelsefullt tal. Sedan gaf kollegiet middag hos Casp. Sjöberg för honom. Till middagen voro äfven Arbman och nye rektor Hägg­lund inbjudne. Dalén höll festtalet, i hvilket han upphöjde Sundberg nog så mycket åt skyarne eller rättare uppåt väggarne. —

NOTER

till utdraget ur Kardells dagbok III.

1) Rissler, Johan Albert, f 1821.

2) Enligt en artikel om ”köpmanshuset” D C Smith av Kickan Söderström i Jämten 1972 (s 111 f) öppnade Diderik Cappelen-Smith 1872 en kolonial- och vinhandel i Östersund. 1876 gifte han sig med Jenny Wendela Isakson. Mannens död orsakades av en lunginflammation, som han hade ådragit sig vid deltagandet i släckningen av branden i Järnvägshotellet den 21/2 1887.

3) Thalén, O. C., f 1809 d 1887, urspr. slaktare, övertog ”stadskällaren” 1846 och drev rörelsen i olika lokaler till slutet på 1870-talet. Han var naturligtvis sk illiterat råd­man (utan juridisk utbildning).

4) Fresk, Robert, f 1838 d 1889, grundaren av den kända lant- och partihandeln, som 1899 övertogs av bröderna Lundvall. Liksom O. C. Thalén var han illiterat rådman och spelade en stor roll i staden bl a som stadsfullmäktig o. dir. i Folkbanken. Mest känd torde han dock varit som ledare inom den från prosten Ernst Arbman i Sunne utgångna väckelserörelsen. I någon mån .karikerar Kardell honom i sitt romanmanu­skript ”Herr Ulrik Petersson. Berättelse av Lasse Nybergh. Med företal av Herr Joakim Prick”, där det är tydligt att förebilden för just denne Prick är Robert Fresk. (Se fö artikeln om Kardell i ÅGÖ 1973 s 28!)

5) Nordenskjöld, Otto Gustaf, f 1831 d 1902, öv.löjtn. o. chef för Jämtlands fältjägar­kår 1884—88, därefter överste o. chef för Kalmar reg. 1888—94.

6) Broman, Johan Fredrik, f 1839 d 1917, elev vid Ultuna lantbruksiinst. 1861—63, 1877 förest, för Ope Lantbruksskola, 1884 för Ope lantmannaskola, 1886—1914 sekr. o. skattmäst. i Jtlds läns hushållningssällskap. Hedersled, av Kungl. lantbruksakade­mien.

7) Larsson, Olof, i Häste, f 1840 d 1910, ,rd-man i 2:a kammaren 1879—81, landstings­man o. landstingskamrer, riksbanksdir. i Ösd.

8) Stapelmohr, Kristoffer Isidor von, f 1849 d 1916, borgmästare i Ösd 1879—1916, led. av rd:s 1:a kammare 1891—99 o. 1903—16.

9) Blomqvist, Johan Valfrid, f 1841 d 1887, red. för JT 1881, förut red. för Norrlands- Tidning.

10) Hellström, K. G., baptistpred.

11) Kuylenstjerna, Bror Gustaf Gillis, f 1842 d 1887, stud. 1864, lantmätareex 1872, kom.lantmätare i Jtlds län 1885. (Hustrun Hedvig Katarina K. var dotter till ränt- mäst. O. P. Hellberg.)

12) GrenhoLm, Erik Magnus, f i Rödön 1818 d i Sthlm 1889, prov.läkare i Ösd 1852— 76, lasarettsläkare därstädes 1859—68, prov.läkare i Vingåker 1876—79, ordif. Jtlds läns landsting 1871, i flera år ordf. i Ösdjs stadsfullmäktige, led. av rd:s 1 :a kam­mare 1885—88.

13) LiLliesköld, Johan Adolf, f 1804 d 1887, stud. i Upps. 1824, kom. i Hallen 1842, v. pastor, g.m. Erica Catharina Backman, f 1812 d 1892 ; bland sönerna: Johan Gustaf, f 1835 d 1917, stud. i Upps. 1858, major 1878 (avsked 1890); Carl Adolf, f 1837 d 1927, stud. i Upps. 1858, häradshövding i Jösse härad i Värmland 1879, led av rd:s 2:a kam. 1883; Erik Wilhelm, f 1839, stud. i Upps. 1859, kamrer i Sthlm:s spar­bank; Fredrik August, f 1844 d 1906, stud. 1865, revisor o. bokhållare i Maninförvaltningen från 1887; Gunnar Frans Leonhard Knut, f 1849 d 1935, stud. 1872, kom. i Kall o. ”pastor lapponum” 1883, khdc i Sveg 1892.

14) Hägglund, Carl Axel, f på Gimo bruk 1852 d i Uppsala 1938, stud. 1872, teol. kand. 1879, prästvigd 1881, lektor i kristendom o. filosofi i Jönköping 1882, rektor i Ösd 1888—’1918, teol. hedersdoktor 1907. Sedan 1882 var han gift med Anna Sofia Char­lotta Trotzig, f 1858. (Om H. se kap. XII i min bok om Östersunds elementarskola o. läroverk 1847—1947!)

15) Burman, Agaton Vilhelm, f 1847 d 1918, stud.ex. 1868. Litteratör o. journalist i Sthlm (i DN 1870—73). Grundare av o. red. för ÖP från 1877 (5/9), led. av stads­fullmäktige i Ösd 1884—1918. Genom sin farmor Susanna Magdalena Burman här­stammade han från de kända släkterna Burman o. Wargentin. Modern, Charlotta Karolina, var dotter till rektorn o. prosten Gunnar Backman.

 

Bland jämtländska konstnärer
Av Gustaf Näsström

 

Det är väl en allmän uppfattning att Jämtlands läns konstförening är en av de många grenarna på det rikt bärande träd, som den jämtländska lokalpatriotismen kan liknas vid och som blommade särskilt ymnigt just omkring år 1912, då konstföreningen bildades. Men efter denna älskliga inledning ska jag bjuda på en rejäl chock. I december 1932, då jag i Stockholms-Tidningen hade skrivit en stor och stolt artikel om den jämtländska lokalpatriotismen under rubriken Sveriges islänningar, fick jag ett brev från länets då främsta ”kändis”, som helt enkelt ville såga ner det i sig självt inkrökta jämtländska kulturträdet. Han skrev bl a så här:

”Vid minnesfesten över Frösö skola 1928 höll jag ett föredrag över ämnet Hembygd och världsborgarskap, i vilket jag så skonsamt och jämtlandsentu- siastiskt som möjligt sökte smuggla in i de hårda och vanligen mycket rymliga jämtskallarna den stora riktiga kulturidén: att förstå den kulturella livsinställ­ningens allmängiltighet och allmänmänsklighet och det smått torftiga och grönköpingsaktiga i att bara prata granna och gråtmilda ord om hembygd, ödemark, hemvävda mattor, häbbren och barfren. Jag har tom vågat säga Festin så
hä­diska ord som att jag som själv, som tondiktare, kanske var den förste som gjorde hembygdskärleken till ett stort dramatiskt-musikaliskt och poetiskt motiv, nu känner leda och äckel inför all den officiella och schablonmässiga hembygdskult som bedrives av Jämtlands officiella kulturpersonligheter. Mina ord: ’vi måste ransonera hembygdsjoltet en smula’, försatte honom i mållös häpnad, och för­modligen är jag nu i de rätttrogna ’isländska’ jämtkretsarna en sorglig avfälling och kättare. Det berör mig emellertid inte ett dugg, just emedan jag vet att vad Jämtland nu bäst behöver är en smula avspänning från sin landshövdingedrivna och en smula artificiellt-journalistiskt upphettade bondenationalism och några blickar ut till det verkliga Europa. — När man lyssnar till vissa hembygdstal här i Jämtland, får man det intrycket att landskapet i sin helhet, inte bara byg­den, är frukten av invånarnas målmedvetna, ihärdiga, andliga och lekamliga arbete, att de tillverkat Jämtland och sedan vila sig, som Gud, belåtna över sitt verk och aldrig tröttnande att när som helst lovprisa det.”

Ni har ju redan gissat vem som skrev det där: Wilhelm Peterson-Berger, her­ren till Sommarhagen, som sedan 1930 var hans året-runt-hage. Man kan förstå att han kände sig lite instängd bland alla selkrokar och mangelträn. Det var ju dock han som med operan Arnljot hade skapat det stora sceniska verket om hembygdskärleken, särskilt den jämtländska, som ett livsbestämmande ideal.

 

Bröstbild av Gustaf Näsström, målad 1975 av konstnären William Fleetwood.

 

Jag har ett pojkårsminne av urpremiären på Stocke på Frösön sommaren 1908, då första akten av pjäsen gavs utan musik men då det blänkte av hjälmar och sköldar bland buskar och råmade av bronslurar bort över Frösöns gröna ängar, och den rödkindade jämtlandsentusiasmen steg — som röken från Abels offer­eld — spikrakt upp mot den solgnistrande julirymden. Det var första upptak­ten till senare års Arnljotspel i backslänten nedanför kyrkan, vårt jämtländska Oberammergau.

PB:s Arnljot var en kulminationspunkt men samtidigt bara ett led i den långa raden av kulturmanifestationer i sekelskiftets Jämtland. I det sammanhanget får man inte förbise redaktören Johan Lindström-Saxon. Han bildade 1886 Jämt­lands läns fornminnesförening och han deltog med fyr och flamma i de ungdomsmöten, som vid slutet av 1890-talet hölls bl a i Hackås och Rödön och sam­lade bortåt 4.000 deltagare. De blev en viktig inspirationskälla för den ungdomsrörelse, som i detta sekels början — efter unionsupplösningen 1905 — fyllde vårt land med en ny och folklig nationell entusiasm. Den tog sig särskilt hurtfriska uttryck i Dalarna, där konstnären Gustaf Ankarcrona blev en dekorativ hövdingagestalt.

Jag tror mig faktiskt ha ett synminne av denna vasablonda kavaljer, då han sommaren 1908 stod framför gamla läroverket här i stan i samspråk med landshövdingskan Ellen Widén, han i grå vadmalsmantel, hon i blå sammetsdräkt. Kanske var det just då som han gav henne uppslaget att bilda föreningen Jämt­slöjd. Visst var han konstnär — en storsvensk herrgårdsmålare i skymningsljus — men framförallt var han intresserad av gammal allmogekultur och särskilt dess textila arv, och det var i det tecknet som den jämtländska hembygdsidealismen nu kom att utveckla sig. Fil kand Eric Festin, som hade varit i livlig verksamhet inom Norrländska studenters folkbildningsförening i Uppsala, kallades hem och blev sekreterare i Jämtslöjd, grundade friluftsmuseet Jamtli och blev omsider — 1919 — vårt lands förste länsantikvarie. Det var jämt och jamt och jämt och samt för hela slanten, och 1920 kom den väldige riksantikvarien Oscar Montelius upp och sträckte ut sin välsignande hand över all denna arkeologiska och etnografiska pionjärverksamhet.

Men bland alla bronsspännena och dubbelvävnaderna och selkrokarna var det en form av kultur, som kom i kläm, och det var bildkonsten, för den hade Fes­tin inte mycket sinne för. Och skulle det nu alls vara konst, så skulle det vara jämtländsk konst modell Johan Tirén eller möjligen hans målande dotter Stina, som Festin nog — med allt skäl — var lite förälskad i. Men så hände detta lyck­liga, att landshövding Johan Widén en höstdag 1911 på en gata i Stockholm mötte konstnären Anton Genberg, som berättade hur hans vän slottsarkitekten Agi Lindegren hade tagit initiativet till ett konstmuseum i Hudiksvall. Nu me­nade Genberg att Östersund inte borde vara sämre, och på själva hans 50-årsdag den 20 juni 1912 utfärdades upprop, som ledde till bildandet av Jämtlands läns konstförening och därmed till grundandet av ett konstmuseum här i sta­den.

I samma veva stod ju arkitekten F. B. Wallbergs nya rådhus färdigt och i några överblivna vindsrum i dess norra flygel bereddes den lilla museisamlingen en nödtorftig tillflykt. Det var ett 50-tal konstverk, och bankdirektör Carl Lignell, som genom flera decennier var den ledande själen i museiarbetet, hade hängt den lilla samlingen så gott sig göra lät i de ur belysningssynpunkt be­svärliga lokalerna. På nyåret 1914 kunde museet öppnas och det hölls sedan tillgängligt några förmiddagstimmar om söndagarna inför en mycket fåtalig publik — mest turister, minst stadsbor.

Det är väl numera inte många som minns museet från de första åren, men jag råkar göra det, och det beror groteskt nog på att vi gymnasister tvingades att varannan eller var tredje söndag bevista högmässan i gamla stadskyrkan, vilket betydde att vi satt på orgelläktaren och hade allsköns fnitterbus för oss i stället för att lyssna till prosten Öhrstedts eller pastor Öbergs predikningar, som måhända hade gett större utbyte. Efter tvångsgudstjänsten brukade jag — stundom i sällskap med klasskamraten Bengt Hamrén — gå raka spåret upp i museet för att ägna några timmar åt studier, som alltför ofta avbröts av en papegojpladdrande vaktmästartant, fru A., som på sitt sätt ville öka den valuta 25-öringen i entré ställde i utsikt.

Museet var — om man så vill — en 50-årshonnör till jämten och konstnären Anton Genberg, men han hade själv skaffat nästan alla presenterna, och det be­rodde på att han var en mycket vänsäll umgängesmänniska, som mellan skål och vägg träffade praktiskt taget hela den stockholmska konstnärsvärlden och bytte konstverk med många av dem. Bl a var han medlem av Anders Zorns kä­gelklubb Klotilda, som brukade slå käglor på Djurgårdsbrunn och sedan träffa­des till en supé på Zorns stamkrog 55:an vid Drottninggatan, där de mellan punschhalvorna dansade hambo med flickorna i köket till tecknaren Hilding Ny­mans tjoande handklaver. Det är förklaringen till att i Genbergs första samling gåvor också ingick Zorns oljemålning Ungbjörken. Dess nakna ungflicksgestalt i en björklövsdoftande skogsmiljö har en slank friskhet, som kontrasterar mot den salongsporr, som Zorn tyvärr ofta hemföll åt på äldre dagar. Ett par andra målningar att mycket glädjas åt var en fransk skogsinteriör (från Eaux-Bonnes) av Alfred Wahlberg och ett blont och silvertonat Djurgårdsmotiv av Axel Lind­man.

För en gymnasist var det högtidsstunder att få möta så förnäma konstverk, och jag vill gärna bekänna att de många timmarna i museet på rådhusvinden medverkade till att bestämma mitt val av levnadsbana, inte minst sedan jag en sommardag 1914, då det pågick en verkligt kvalificerad kulturvecka här i stan, fick höra Carl G. Laurin med sin hesa och kraxande stämma leva sig in i ett stockholmsmotiv från Danviksklippan av John Kindborg — en gåva av Carl Lignell — så entusiastiskt att umgänget med konsten kändes inte bara som en estetisk njutning utan också som ett väsentligt livsvärde. Jag står alltså i en gam­mal tacksamhetsskuld dels till länets konstförening och dels till Carl G. Laurin. Jag är glad åt att ha fått skriva förordet till en ny upplaga av hans debutbok, Konsten och skolan och konsten i hemmet. Det känns som ett handslag mellan två generationer.

Carl G. Laurin och Anton Genberg, dessa oscariska livsnjutare mellan Opera- källaren och Hasselbacken, hade en tydlig gemenskap i sin fryntliga bonhomie och sitt grundligt dokumenterade intresse för god mat och goda drycker. De bru­kade råkas i glada kretsar, t ex i Konstnärsklubben och Sällskapet Idun, men också i Sveriges allmänna konstförenings styrelse, där Carl G. iakttog att Gen­berg ”var i diskussionen ofta rätt ‘konstnärlig’, dvs helt utanför logikens la­gar”, men också att ”hans kamratliga, älskvärt barnsliga, vänliga väsen var med skäl skattat av oss”. I ett brev till målaren Gottfrid Kallstenius i februari 1939 kommer Laurin också in på ämnet Genberg och skriver att ”vackra Anton var begiven på slagsmål, gärna drack punch, hade sympati för surströmming och gärna undvek diskussioner. Under de nära fyrtio år, som jag råkade honom i Konstföreningen, hörde jag honom aldrig komma med ett omdöme, vare sig un­der förhandlingarna eller under supén, såvida man inte räknar det kärnsvenska ‘skål* för ett inlägg. Det var emellertid en hederskula i största allmänhet.”

Så långt Carl G. Laurin. Anton Genberg kunde göra intryck av en alltigenom sangvinisk människotyp, mysande av jovialitet och skrattande sitt ljusa, gnäggande, ibland hickande skratt åt det mesta i livet. Men hans temperament rym­de också koleriska inslag, som gjorde honom till en fruktad husbonde hemma bland hustru och barn. Till mina första minnen av honom hör just ett koleriskt utbrott en julidag 1920 framför trappan till vår gamla stadskyrka. Det hade sin orsak i att jag samma dag i Östersunds-Posten hade publicerat en artikel, där jag mellan tusen artiga krumbukter lät förstå att Genberg hade missgynnat den unga konsten och favoriserat sina egna generationskamrater, när han valde materialet till konstavdelningen på det årets stora utställning ute vid Jamtli. Det där retade Genberg så att han alldeles tappade besinningen, han svor och bannade och slog vilt omkring sig med sin käpp, och det hängde på ett hår att han gett mig en bastonnad, som säkert hade varit både välförtjänt och välgöran­de för en ung lymmel. Men efter den där utvädringen av de onda andarna blev vi — som man ofta blir efter en rejäl inbördes utskällning — goda vänner allt till hans plötsliga död en januarinatt 1939, just då han kom hem direkt från en fest i frack och sedan aldrig behövde uppleva någon vardag mera.

Sommaren 1920 var en verklig högsäsong i den här stans konst- och kultur­liv. Den framstår i minnet som ett glittrande pärlband av evenemang, som bröt den provinsiella isoleringen och förde hit ett antal notabiliteter på högsta riks­nivå. Kärnan i det hela var ju hushållningssällskapets stora utställning ute vid Jamtli, där den då unge och genom hela sitt liv sällsport hembygdstrogne ar­kitekten Robert Berghagen hade format paviljongerna och där konsten och konst­hantverket delade utrymmet med näringslivet.

Men därtill kom att här hölls en av de kulturmässor, som Richard Bergh hade tagit initiativ till under sitt chef­skap för Nationalmuseum och som blev en av de första impulserna till kultur­livets decentralisering från Stockholm ut i landsorten. Jag glömmer aldrig den strålande julidag, då Nationalmuseets dåvarande överintendent E. G. Folcker från rådhusets terrass höll öppningstalet för den utställning av museets franska 1700-talskonst, som under några veckor pågick inne i rådhussalarna och där man kunde möta många toppsaker i det franska 1700-talsmåleri, som Carl Gus­taf Tessin hade hemfört från Paris och som ger vårt Nationalmuseum en he­dersplats inom denna epok i den europeiska konstens historia. Boucher — Char- din — Greuze — Fragonard — Paris!

Ett antal centrala kulturpersonligheter hade rest till Östersund, bl a riksanti­kvarien Oscar Montélius, som med sin dånande stämma och sin myndiga aukto­ritet talade om kulten av Sancta Maria och dess utveckling genom tiderna. På friluftsteatern vid Jamtli uppfördes i solnedgången Henrik Ibsens Härmännen på Helgeland med sådana stjärnor som Gerda Lundequist-Dahlström, Victor Sjöström och Tore Svennberg från Dramatiska teatern. Man kunde säga att ri­kets estetiska kultur den sommaren bjöds jämtarna i ett utsökt koncentrat. Och intendenten Erik Wettergren, flott, världsvan och slagfärdig, var mässans press­kommissarie och rände runt på redaktionerna och hetsade upp ett publikintresse av dittills oanad styrka. Det kan bara jämföras med de nutida musikveckornas.

I denna festliga sommar 1920 frodades också det lokala kulturlivet. Ute på Hov hölls det soupers dansants men också musikaliska soaréer med sådana näk­tergalar som Madame Andrejeva Skilondz. Och i gamla musikpaviljongen i Bad­husparken trummade och blåste Fältjägarnas och A 4:s orkestrar varje kväll för den på sandgångarna flanerande publiken.

Badhusparken skulle ju den här sommaren få ett bestående monument i form av Olof Ahlbergs bronsstaty Far och son. Den kom till i hög grad tack vare en symaskinsagent P. A. Persson, kallad Singer-Pelle, en verklig konstentusiast ur de breda lagren. Han arrangerade soaréer i stans biografer, och jag skrev en alldeles för storståtlig prolog till en sådan soaré, där jag i slutraderna skildrade
”konstnärens — jämtens — bild i den mattgyllne bronsen av fadern,
härdig och reslig, en gudarnas like i manvulen skönhet,
lyftande knubbiga barnet mot solen och rymden och sakta
tryckande fadersvälsignelsens kyss på dess frodiga läppar.”

Fullt så hög uppskattning mötte nu Olof Ahlbergs skulptur inte i alla läger.

 

Far och son av Olof Ahlberg.

 

Från barnavardskunnigt håll påpekades det med skärpa att fadern höll om so­nen på ett felaktigt sätt — man kunde tyvärr riskera att barnet ramlade ur faderns bronsgrepp — och en handelsman vid namn K. Axel Karlsson, som hör­de till anständighetens mest nitiska väktare i staden, erbjöd sig att helt gratis skänka ett par vadmalsbyxor av hans egen garanterat hållbara tillverkning, som Fadern skulle kunna skyla det allra värsta av sin nakenhet i. Det blev nu trots många instämmanden i spalterna inte av, och sedan dess har ju själva an­ständigheten bytt byxor många gånger.

Ja, den där sommaren 1920! Det var första gången Östersund framträdde som ett låt vara tillfälligt centrum för svensk nutida konst med tonvikt på Norr­land, och många norrländska konstnärer sökte sig dit för att känna sig mitt uppe i smöret. Bl a minns jag att Helmer Osslund reste upp från sin usla stuga i Granvåg utanför Sollefteå. Vi hade träffats i Stockholm under vintern och nu ringde han mig med sin lite suddiga röst och bad mig hjälpa honom att finna ett ställe där han kunde få hänga lite tavlor. Jag talade vid rektorn för läro­verket, Ragnar Arbman, och han gick med på att den där målaren — vad han nu hette — kunde få hänga några saker i övre korridoren i läroverket. Och så kom då den lille runde blankslitne Helmer Osslund med två säckar tavlor över axlarna och tömde dem på golvet i korridoren och hängde upp en massa små skisser, som han målat på smörpapper och klistrat på pappkartong och ramat in i tunna omålade lister, som han själv nubbat ihop och försett med ett snöre på baksidan. Och där hängde de och dinglade snett och vint härs och tvärs på läroverkspojkarnas klädhängare längs väggarna, tills han mot aftonen plockade ner dem i säckarna igen och ställde in dem över natten i lärarnas torrklosett i samma våning.

Det var en patetisk bild av ett stort geni i trånga villkor, och jag blev så hjärtesnörpen att jag släpade med mig min mamma, som tjänade lite extra på att ha skolpojksinackorderingar, och övertalade henne med diverse estetiska trollformler att köpa tre av de där målade lapparna för inte mindre än — 350 kr i ett för allt. Hon var länge ångerköpt efter denna sentimentala och vanvet­tiga välgörenhet, men jag tror att hon i sin himmel tröstar sig med att priset för de tre tavlorna har blivit — hundrafaldigt. Osslund å sin sida blev så hä­pen och rörd över affären att han bjöd mig på middag på Grand hotells som­marveranda en trappa opp i ett gammalt tvåvåningshus av trä öster om själva hotellet med utsikt över Stortorget, och medan solen sjönk över Åssjön och kas­tade sitt flammande röda återsken över torgets husfasader, berättade han om sitt irrande fattigmansliv.

Mitt sista minne av honom är 18 år senare, från mars 1938. Då höll han sin stora retrospektiva utställning i Konstakademin, som Gotthard Johansson, Nils Palmgren och jag baxade fram till en stor succé. Själv låg han på en madrass på golvet inne i utställningskontoret, hopkrupen som en lappgubbe på ett ål­derdomshem i Jukkasjärvi, för sjuk och för trött att själv kunna visa sin ut­ställning men med ett skimmer av lycka i de tärda dragen över att äntligen ha fått visa vad han dög till och att ha fått erkännande för det. Några månader se­nare var han död. Och nu säljs hans målningar för väldiga summor på konst­auktioner i Stockholm. Nog är det något galet i detta att konsten har blivit ett marknadsvärde för spekulationslystna gamar, som hackar de feta bitarna ur svultna konstnärers kvarlåtenskap.

Naturligtvis sökte sig också många jämtländska konstnärer hem till Öster­sund den där sommaren 1920. De solade sig bland sina egna verk i utställning­ens konsthall och om aftnarna skålade de för varandra och för konsten i en syrénberså i Stadskällarens trädgård. Kapellmästaren i den lilla musikpaviljong­en kunde gärna — på rådman Iwan Wikströms begäran — ha tagit upp den sången Träumerei, för ett drömmeri var det ju för dessa provinsmålare att plöts­ligt se sig uppmärksammade av publiken och omskrivna i tidningarna och få sina verk inköpta av grosshandlarna. Jag har kvar en hastig blyertsteckning av Acke Åslund, där han i en godmodig karikatyr framställer den runde Anton Genberg ridande högt på ryggen av en snörflande premieringstjur, flankerad av Ante Karlsson-Stig och Acke på mera stillsamma gångare.

De där tre herrarna var de mest populära av länets målare den gången. An­ton Genberg hade ju sin trygga förankring inom det högre borgerskapet, och Ante Karlsson-Stig tog väl närmast arvet efter honom som fjällmålaren på mo­det. Acke Åslund i sin tur var ju först och främst hästtecknaren, som hade sitt egentliga hem i världen på hingstuppfödningsanstalten Wången, på kreaturs­marknaderna på Nytorget (det som nu heter Gustaf III:s torg — Gud bevare konungen!) eller varhelst A 4 drog ut på manöver.

Sommaren 1918 låg Acke och Kalle Örbo och jag i Tossåsens fjällby uppe på gränsen mellan Jämtland och Härjedalen. Det var en solbenådad sommar. Kalle målade landskap och bönder och Acke nästan bara hästar. Efter hans död fick jag mig tillsänd en målning som han hade lovat mig redan 1918. Den fram­ställde en betande norsk fjordhäst mot en fond av Lunndörrsmassivets blånande ryggar. En gång på 60-talet visade jag den för den kända rotfläterskan Gertrud Nilson, som i seklets början hade sitt sommarviste i Tossåsen. Hon såg min fjord­häst och utbrast förtjust: Men herre Gud! Det är ju Kullbergs-Märra. Det var den finaste kritik Acke Åslund kunde få: ritade han en häst, så var det till alla delar just den hästen och ingen annan häst i hela världen. Kullbergs-Märra allt­så i det här fallet.

Lika exakt som han var, när han tecknade ett porträtt av en häst, lika bakom och bortom var han i sitt privata liv. En mera godhjärtad och barnslig människa har Gud Fader inte skapat, åtminstone inte i vår tid. Han hade de mest tokstolliga idéer. Bl a ville han reformera vår kalender så att söndagen skulle av­skaffas och tisdagen och torsdagen byta plats. Men i all sin skrattande vilsenhet inför det praktiska livet greps han på gamla dar av en underlig passion: lump­samlarens. Eric P. Hamrell och jag besökte strax efter hans död den lilla stuga nedanför Sofiakyrkan, där han bodde under sina senare år — just i den trakt där nu Hasse å Tage skriver sina revyer — och en av hans grannar visade oss då på ett par lårar, som Acke lämnat in till förvaring hos honom. De var pe­dantiskt bräddade med idel lump: utslitna skoborstar, glödlampor, aluminiumpannor och allsköns klädtrasor. Men i hans hem fann man i en byrå stora sedlar, bankcheckar och andra värdesaker, som han tillsammans med hela sin konst­närliga kvarlåtenskap hade testamenterat till Jämtlands läns konstförening. Det var den gode jämtens sista, stora gåva till sin hembygd.

Så långt hade jag hunnit i den här texten den solblanka söndagsaftonen den 22 maj 1977, då jag plötsligt drabbades av en hjärtinfarkt. Min text var avsedd som föredrag vid Jämtlands läns konstförenings högtidssammankomst den 9 juni s.å. Men så — pang! — kom skottet mot hjärtmuskeln. Det blev nu i stället bara att ringa återbud till Östersund och beställa ambulans till sjukhuset i Ängelholm — en av de bittraste stunderna i mitt liv. Till all lycka kunde Anton Svensson, detta fenomen av kunnighet och tjänstvillighet, ersätta mig i talarstolen ute på konstmuseet, och Hans Jacobsson accepterade välvilligt tanken att låta trycka min text i dess fragmentariska skick. Den skulle ha kulminerat i närbilder av Olof Ahlberg, August Berg, Paul Jonze och Olle Ågren. Men det ville sig inte så.

 

Rektor David Cederberg och Sällskapet
för jämtländsk konstkultur
Av Hans Jacobsson

 

En man, som på 1920- och 1930-talen och även senare fram till sin död 1956 spelade en stor roll i Östersunds kulturella, konstnärliga och kyrkliga liv, var rektor David Cederberg. I nedanstående artikel vill jag ge en kort biografi av honom samt en presentation av hans kanske förnämsta skapelse: Sällskapet för jämtländsk konstkultur (SJK).

David Cederberg föddes i Skogstibble (Upplands län) 15/7 1885. Fadern var inspektor Rudolf Cederberg och modern Charlotte Cederberg, f. Fluhr. Genom att fadern blev föreståndare för Björkbacka ålderdomshem i Östersund, kom so­nen att till stor del få sin uppväxttid i denna stad. Åren 1898—1904 genomgick han 6 klasser vid Östersunds högre allmänna läroverk. Då han hade tydlig konst­närlig begåvning, sökte han i 19-årsåldern in vid Högre konstindustriella skolan i Stockholm, där han avlade teckningslärarexamen 29/5 1909. Efter ett par års verksamhet som teckningslärare i Stockholm, dels vid Tekniska skolan därstädes, dels vid Sundbybergs tekniska skola, blev han 1977 teckningslärare i Arboga, först som vikarie och sedan efter något år som ordinarie. Då teckningslärarinnan vid Östersunds läroverk Anna Mathilda Hultqvist pensionerades 1/11 1914, blev teckningslärartjänsten där ledig och David Cederberg sökte den och utnämndes 25/1 1915. Han verkade sedan som teckningslärare i Östersund i 30 år till 1945, då han begärde tjänstledighet fram till pensioneringen 1950. David Cederberg var den förste manlige teckningsläraren i Östersund, som hade lärartjänsten som huvudsakligt levebröd. Den förste teckningsläraren vid dåvarande elementar­skolan i Östersund, majoren Gustaf F. Muhlfeldt, var i hög grad teckningslärare vid sidan av och skötte tjänsten de första åren utan arvode. Även senare be­tjänade man sig av halvtidslärare: målaremästare J. P. Moberg, dennes son J. F. M. Moberg och ingenjören P. A. Kjellin. Först 1896 fick läroverket en teckningslärare på ”heltid”, Edla Hilda Charlotta Kristina Kramer, som dock redan 1901 måste avgå i samband med giftermål och efterträddes av ovannämnda Anna Mathilda Hultqvist.

Vid sin slutgiltiga avgång från lärartjänsten 1950 skrev David Cederberg någ­ra minnesanteckningar från skolans värld, speciellt Östersunds läroverks. Han säger sig där under en nära 40-årig tjänstgöringstid kunna räkna sina lärarkamrater i över 100-talet och kanske sina elever med ett 5-siffrigt tal. Tecknings­lärartjänsten i Östersund betecknar han som ”en önskeplats”. ”Fastän upplän­ning hade jag haft mina skolår häruppe och nu skulle jag efterträda min egen lärare i teckning, dvs min lärarinna fröken Anna Hultqvist, och få min respekt­ingivande rektor som kollega. Det var med spänning jag ögnade igenom kata­logen från läsåret 1914—15 för att se vilka lärare som ännu stodo kvar efter 10 år. Där fanns förutom rektor Hägglund lektorerna Munchhausen och Pira och även adjunkterna Ljungstedt, Finell och Nordström”. När det gällde rektorn satt den ingrodda respekten kvar en tid, ”tills den helt övergick i vördnad till den gode och i dubbelt måtto rakryggade mannen”.

 

 

David Cederberg som lärare.

 

Av lektorerna höjde ”Munchis” redan sjätteklassgymnasisternas självkänsla genom att kalla dem för ”herrar gymnasister”, medan ”filosofen” och lektorn i svenska, historia m m Pira sänkte densamma genom att ständigt tala om ”jämmerliga stackare” och ge re­kordlåga betyg på de svenska skrivningarna.

Den lärare som David Cederberg säger sig aldrig skola glömma var dock Karl Ljungstedt. ”Till sitt yttre oansenlig var han likväl en av de störste i kollegiet, genom sin godhet, sitt ingenium och genom sin absoluta frihet från viktighet. Hans närvaro värmde.” — Alfred Finell, ”Finken”, var av en helt annan typ. ”Snäll och god var också han, men han inbjöd — i motsats till Ljungstedt — till skoj och skämt”. Lektionerna tog han nog ganska ytligt, desto mera i gasen var han då på de många fester där han ”strängade sin lyra för kvinnan”. — ”Då steg stämningen åtskilliga grader och vem som njöt mest, Finken eller kvin­nan, var svårt att avgöra”. — Starke Arvid Nordström till sist, också han ung­karl, hade sin egen undervisningsmetod. ”Han låtsades ingenting kunna och då måste ju lärjungarna undervisa honom.”

Var teckningslärartjänsten för David Cederberg en önskeplats, så var Ceder­berg en önsketeckningslärare för Östersunds läroverk. Om hans konstnärliga begåvning och förmåga, helt visst en förutsättning för en god teckningslärare, råder det inga tvivel. Bl a vittnar en omfattande och värdefull konstnärlig pro­duktion, mest akvarellmålning, därom. Att han också var en skicklig pedagog och framförallt en omtyckt lärare, omvittnar så väl äldre som yngre student­generationer, mao elever från slutet av 1910-talet till mitten av 1940-talet. Som teckningslärare kom Cederberg i kontakt med praktiskt taget alla skolans elever under sina lärarår. Visserligen hade han eleverna under endast få timmar varje läsår, men i gengäld följde han dem år från år. Som den utåtriktade, för människor starkt intresserade person Cederberg var, tänker jag mig att han ofta fick fungera som ett slags kurator och yrkesrådgivare, före resp. kurators- och
yrkesrådgivarinstitutionernas tillkomst. Det är självklart att hans råd betydde mest för de speciellt konstnärligt begåvade eleverna.

Med hänsyn till det som ovan sagts är det inte underligt att David Cederberg tidigt kom att intressera sig för yrkesundervisningen i Östersund, och 6/7 1921 förordnades han till rektor vid Östersunds Stads Lärlings- och Yrkesskolor. Det var eg. 1902 års Tekniska aftonskola, under annat namn inrättad redan 1887 av folkskoleinspektör J. Kjellin, som i enlighet med den nya stadgan för den kommunala yrkesundervisningen av år 1918 ombildades och under det nya namnet underställdes Kungl. överstyrelsen för yrkesundervisning. En mera ele­mentär slöjdskola hade funnits tidigare (1881—86) med förutom slöjd konstruk- tionsritning, bokhålleri, skrivning och räkning som ämnen. Tekniska aftonskolan var tillgänglig även för kvinnlig ungdom. Under drygt 17 år undervisades i me­deltal per år 120 elever: 70 pojkar och 50 flickor.

Som rektor för Lärlings- och Yrkesskolorna kom Cederberg att fungera i inte mindre än 25 år. Han avgick i samband med 25-årsjubileet vid slutet av vårterminen 1946. Här finns det inga möjligheter att skriva dessa skolors his­toria, i synnerhet då arkivalierna i den mån de finns kvar ännu är oordnade. Något bör dock sägas, då annars inte David Cederbergs gärning framstår i sin helhet. Nedanstående uppgifter är tagna ur ”25-årsberättelsen 1921 —1946”.

Under Cederbergs tid som rektor ökade antalet elever från 100 läsåret 1921 — 22 till det sjudubbla, dvs 705, läsåret 1945—46. Redan efter två år var elev­antalet mer än fördubblat. Åren 1928—34 låg det strax under eller strax över 300. Läsåret 1936—37 överskred antalet 400, 1943—44 500 och 1944—45 600. Av de inskrivna fullföljde mellan 60 och 70 % sina kurser. Redan från början var antalet kvinnliga lärjungar större än antalet manliga, och kvinnodominansen ökade med det stigande antalet kurser i klädsömnad, konservering och matlag­ning. Det totala antalet elever beräknas i 25-årsrapporten ha varit o. 6 000, varav många deltagit i undervisningen 2 år eller mera. Åldern varierade mellan 14 och 57 år.

Lärarantalet redovisas till nära 100, varav ett 50-tal ”professionella” lärare, c:a 25 från läroverket, resten från stadens övriga skolor. Bland lärarna märks vidare 15 ingenjörer, 4 köpmän, 9 kamrerare, kontorister etc och 6 hantverkare: 2 svetsare, 1 smed och 3 sömmerskor. Ingen av lärarna torde ha varit heltids­anställd. Den lärare, som vid sidan av rektor Cederberg hade det största antalet terminer, var ämnesläraren Einar Eriksson från Praktiska mellanskolan (real­skolan) med 50 terminer. Skrivläraren Erik Kallström räknade 48, sömmerskan Pauline Lundqvist 46, läroverksadjunkten J. Danell 39, kanslisten John Erics­son 38, ingenjören Charles Jakobsson 37, sömmerskan Lotta Holm 36 och läro­verksadjunkten Ragnar Söderberg 35 terminer. De ovanstående torde ha utgjort den mer eller mindre fasta lärarstaben.

Som inspektor fungerade de 4 första åren borgmästare Alb. Olsén, sedan nära 10 år rådman Birger Liljedahl, följd av folkskoleinspektör C. Sehlin och lektor Helge Stenar under vardera c:a 5 år. Ordförande i styrelsen var under de 15 första åren bankdirektör C. Lignell och därefter bankdirektör E. Leon Erics­son. Bland övr. styrelseledamöter märks maskininspektör H. Wåhlstedt, v. ordf. 1921—31, grosshandl. J. A. Lundvall och fröken Agnes Ericsson.

Vad beträffar kurserna så bokförs de till minst 90 % som lärlingskurser. De olika typerna av kurser varierade något under årens lopp. Inom den egentliga lärlingsskolan fanns en avdelning med två årskurser för handel, en specialavdel­ning, också tvåårig, för minuthandelsbiträden, samt ettåriga kurser för handel, elektriker och hushållsgöromål. Mot slutet tillkom två olika kurser för kontorsställda. Redan från början fanns utanför den egentliga lärlingsskolan särskilda kurser för äldre: i yrkesritning (3 olika kurser), i svenska språket, i engelska och tyska språken (med fortsättningskurser), i handelsräkning, stenografi, maskin­skrivning, bokföring (med handelslära och skattedeklaration), textning (speciellt för affärsanställda), linnesömnad, klädsömnad, hemkonservering, ekonomisk mat­lagning osv. Det var alltså ett verkligt stort utbud av kurser.

Någon egentlig yrkesskola torde endast tidvis ha funnits. Ibland räknas i redogörelserna kurserna i yrkesritning dit. Från och med läsåret 1940—41 fanns beredskapskurser för svetsare, såväl gas- som bågsvetsning.

Det är inte svårt att förstå att skötseln av så omfattande skolor, som Öster­sunds Stads Lärlings- och Yrkesskolor utgjorde, med dess många korttidsanställda lärare och med dess till ålder, yrken och socialt ursprung så olika elever, var en högt påkostande uppgift. Därtill kom de problematiska lokalförhållan­dena. De enda lokaler, som skulle kunna betraktas som skolornas egna, erhölls 1936 i stadens fastighet Köpmangatan 24. I övrigt fick man inhysa sig i Läro­verket, Praktiska Mellanskolan, Västra folkskolan, IOGT-huset, Rådhusets käl­lare osv. En av de erforderliga tre verkstadslokalerna låg långt uppe i Lillänge. Så mycket mera beundransvärt är det att Cederberg lyckades få till stånd en, som det omvittnats, mycket bra skola och att han till och med kunde glädja sig åt en inte obetydlig elevverksamhet. För den sistnämnda stod närmast elevklub­ben Firmitas, som ordnade utfärder och spec. en varje år återkommande vårfest.

Det bör också betonas att Lärlings- och Yrkesskolorna var mycket billiga. Staten balanserade de första åren på mellan 20 000 och 25 000 kr och uppgick 1946 till 37 000 kr. Ungefär hälften av detta belopp tillsköts av staden, resten utgjordes av statsbidrag eller erlades i terminsavgifter. Rektorns arvode belöpte sig till den även för den tiden blygsamma summan av 2 000 kr, på slutet ökad till 2 500 kr.

Årsavslutningen den 18 maj 1946 fick som sagt en särskilt högtidlig prägel genom att skolans 25-årsjubileum då firades samtidigt som dess omtyckte och uppburne rektor avgick. Tacket till David Cederberg från eleverna framfördes av en f d elev, disponent E. Sundström. Även en representant för Kungl. över­styrelsen för yrkesundervisning liksom skolans inspektor framförde tack till lä­rarna och särskilt till den avgående rektorn.

Mot slutet av sitt liv, dvs från o. mitten på 1930-talet, engagerade sig David Cederberg starkt för kyrkliga angelägenheter. Man vill gärna tänka sig att det låg någon form av omvändelse bakom detta engagemang, och i varje fall måste det vara fråga om en fördjupad kristen tro. Även när det gällde detta område sparade sig inte David Cederberg. Det är främst två aktiviteter på det kyrkliga området som bör uppmärksammas. Den första gäller hans medverkan till upp­förandet och inredandet av Östersunds nya kyrka. Liksom beträffande den gam­la kyrkan blev tiden från de allra första planerna till den tidpunkt då kyrkan stod färdig för invigning lång, i sista fallet c:a 40 år. Man kan säga att det var två kommittéer som arbetade för en ny kyrka i Östersund. Den första, som till­sattes 7/10 1915, hade o. 1925 inte kommit längre än att man hade bestämt platsen, fått till stånd preliminära ritningar samt insamlat eller fått medel an­slagna, dock otillräckliga. — I mitten på 1930-talet togs kyrkobyggnadsfrågan upp på nytt av bl a komminister Petrus Öberg, och den 18 maj 1936 tillsattes så en ny byggnadskommitté med kyrkoherde Arvid Rönnlund som ordförande. Som medhjälpare hade han bl a David Cederberg. I en artikel i Gamla Öster­sunds årsskrift 1941 ger denne några data, siffror och namn från kyrkobyggna­den. Jag vill inte upptaga utrymmet med att referera denna artikel, bara påpeka att de slutliga ritningarna av professor L. I. Wahlman fastställdes den 19/3 1937, det första spadtaget togs den 28/2 1938 och grundstenen lades den 3/9 1938. Vid det sistnämnda tillfället läste Cederberg upp en egen, för högtidligheten skriven dikt. I sin redogörelse för kyrkans tillkomst betonar Cederberg den stora offer­villighet som visats kyrkan och som hugfästs i en särskild gåvobok med över 1 000 namn. Man tar säkert inte fel, om man påstår att Cederberg själv i hög grad inspirerade denna offervillighet. Speciellt gällde det att få in så mycket som möjligt till utsmyckningen som t ex till Olof Ahlbergs figurfris på huvudporta­len, hans evangelistsymboler i predikstolens ljudtak, Jacob Ängmans silverkors och silverkandelabrar samt framförallt Hilding Linnqvists stora kormålning i al fresco. Att David Cederberg som insamlare och rådgivare haft sin hand med vid tillkomsten av dessa värdefulla konstinslag i den nya kyrka är ingen hem­lighet, och det var helt visst en stor dag i hans liv, då han den 14 juli 1940 som kyrkvärd, vid sidan av den andre kyrkvärden lantbruksingenjör M. Hägglund, fick vandra i spetsen för den stora invigningsprocessionen med, bland andra präster, stiftets biskop Torsten Bohlin.

Den andra kyrkliga aktivitet, som förknippats med David Cederberg och som inte får saknas även i en kort biografi av honom, är hans nästan 20-åriga le­darskap av Östersunds kyrkobrödrakår. Vid 10-årsjubileet 1947 ger kårens dåv. sekr. sedermera kyrkoherden och prosten Gösta Bjermqvist honom det fina be­tyget, att han sedan Östersunds kyrkobrödrakårs bildande den 6 febr. 1937 lett och alltjämt leder kåren ”med entusiasm, klokhet och verkligt tjänarsinne”. Un­der de första 10 åren hade kårens medlemssiffra ”sakta men säkert” från 16 vid starten nått 59. Liksom när det gäller andra David Cederbergs ”skapelser” var verksamheten inom kyrkobrödrakåren mycket livlig både internt och utåt. Om den inre verksamheten vittnar ett 10-tal möten varje år med bibelstudium, dis­kussioner osv, om den yttre verksamheten gudstjänster, konserter och offentliga föreläsningar. Inte mindre anmärkningsvärda är de många initiativ som togs för att vidga och fördjupa det kyrkliga livet i Östersund och den stora insamlings­verksamheten, speciellt till Syster Emmas Sommarhem. — För att få ett begrepp om verksamhetens mångsidighet kan man citera t ex följande ur Gösta Bjermqvists 10-årsrapport för verksamhetsåret 1940-41: ”Församlingsafton i Oden­sala. — Beslut om medverkan till att trosbekännelsen läses högt av församlingen vid högmässan. — Beslut om anordnande av kristet medborgarmöte i kyrkan 1 maj. — Vårkonsert i kyrkan varje år. — Aftonandakter i kyrkan varje tisdag och fredag under juli, augusti och september. — En stående kyrkobrödradag varje höst. — Anslag till stipendier för deltagande i ungdomskurser. — Julbe­spisning. — Stiftskonvent.” — En längre tid blev också vårkonserterna ett stå­ende inslag med början som sagt 1941, då sångerskan Emma Lampert, hennes make prof. H. Lampert, violinisten Göran Föllinger och Frösökören medverkade.

 

David Cederberg på äldre dagar.

 

Vid konserten 1942 leddes den s k Kantatkören av prof. Oskar Lindberg, vid konserterna 1944 och 1947 var det solistframträdanden av operasångerskan Han- ser Lina Göransson resp operasångaren Folke Andersson. Inte mindre impone­rande är föreläsningsverksamheten. Bland mera kända föreläsare kan nämnas, förutom Torsten Bohlin, prof. Anton Fridrichsen, docent John Kullberg, prof. K. B. Westman och docent Ruben Josefsson. I början på jan. 1939 ordnades en religiös-psykologisk kurs i samarbete med Härnösands stiftsråd, vilken kurs räknade o. 300 fasta deltagare, huvudsakligen lärare från olika delar av Jämt­land. — Vid de särskilda kyrkobrödradagarna talade t ex Cederberg själv över ämnet: Lekmannainsatser i vår kyrka, rektor Herbert Lagerström, gen.sekr. K. G. Fellenius m fl.

Det behövs säkerligen ingen mer dokumentation för att klargöra den mycket betydelsefulla roll som Östersunds kyrkobrödrakår under David Cederbergs hän­givna ledning spelade i Östersund och Jämtland under kårens första 20 år och för att tala med Gösta Bjermqvist: ”Homogenitet och enighet har präglat arbe­tet. Målet har varit ett enda: att göra det bästa för kyrkan.”

Den av David Cederbergs verksamheter, som på sin tid mest uppmärksam­mades, var emellertid utan tvivel hans grundande och ledande av Sällskapet för jämtländsk konstkultur (SJK). Innan jag går in på själva tillkomsten av detta sällskap, vill jag citera något av det som Gustaf Näsström skrev i Stockholms­tidningen i dec. 1947 med anledning av en utställning av modern konst i Öster­sund, arrangerad av den då ganska nybildade Östersunds konstklubb. Gustaf

Näsström sätter i sin artikel på ett skickligt sätt in SJK mellan Jämtlands läns konstförening, bildad 1912, och den 1944 stiftade konstklubben. Han menar, att ”historien om konstkulturen i Östersund är historien om en fortlöpande ra­dikalisering, där varje ny generation satt in sin opposition för att sedan köra trött i åldrandets tecken”. Det var främst Anton Genberg och Carl Lignell, som skapade konstföreningen och tiggde ihop både konstverk och byggnad ”till ett av landsortens största konstmuseer och öppnade därigenom en första bräsch i den provinsiella isoleringen”. Se f ö Gustaf Näsströms artikel ”Bland jämtländska konstnärer” i denna årsskrift! — År 1922 stod så nästa generation färdig. ”Nu var det stadens intelligentia som grep in: lärare, tidningsmän, musiker, målare och författare. Teckningslärare David Cederberg blev ständig ordförande och har fått uppleva en mångsidig aktivering av det lokala kulturlivet, som under mellankrigstiden i hög grad präglats av hans Sällskap för jämtländsk konstkul­tur. Jag var själv som sekreterare med om starten och minns hur hjärtans trev­ligt det var att få förarga de konservativa elementen med unga och fräcka horn­signaler”. Nu, 1947, finns det tecken som tyder på att ”SJK:s generation spelat ut sin roll och flyttat upp på gubbhyllan”, nu är det länsarkitekten Gösta Rollin, som med sin Östersunds konstklubb står för ”de friska och radikala fläktarna”. — ”Hans konstklubb har redan ett par hundra medlemmar och står i kontakt med ABF och andra folkrörelser”.

Liksom i ett nötskal har Gustaf Näsström i artikeln från 1947 fångat SJK och ställt in det mellan dess föregångare och dess efterföljare, som i motsats till SJK ännu lever. Personligen vill jag dock inte endast se SJK som en oppo­nentrörelse utan även som en fullföljare. Som Gustaf Näsström så klart mani­festerat i sin förnämliga artikel i detta nummer av årsskriften var just året 1920 ett glansår i Östersunds och Jämtlands kulturella liv. Det gällde inte bara kons­ten utan även musiken och i viss mån litteraturen. I årsskriften 1977 har jag behandlat det uppsving inom det östersundska musiklivet, som ägde rum i och med bildandet av en orkesterförening i april 1918. Denna hade, efter trögt portföre 1918, speciellt året 1919 en betydande verksamhet med 4 konserter och deltog i den redan nämnda kulturmässan sommaren 1920. Men sedan var det liksom pusten gick ur orkesterföreningen. I denna situation var det utan tvivel riktigt och viktigt att SJK bildades för att bl a se till att inte de kulturella ini­tiativ som tagits o. 1920 helt skulle rinna ut i sanden. SJK kom alltså till vid en läglig tidpunkt och fick, synes det mig, också en för ändamålet lämplig orga­nisation. Ett litet sällskap av verkligt aktiva var vida bättre än en bred organi­sation, som inte gjorde någonting.

Initiativet till och äran av SJK:s bildande har utan invändning tillskrivits David Cederberg. Från vissa synpunkter var han den idealiske kontaktmannen. Som lärare och rektor hade han stark förankring i lärarkåren. Bl a som kari­katyrtecknare — det var han som gjorde karikatyrerna till Effe Magnussons porträttserie Vem är det? i ÖP — hade han kommit i kontakt med pressen och överhuvudtaget blivit känd. Hans starka konstnärliga intresse och hans egen konstnärliga verksamhet hade knutit band till främst en del yngre
jämtlandskonstnärer. Dessutom ömmade han av allt att döma för musiklivet. Även littera­turen torde ha hört till hans intressen.

Det var den 27 okt. 1922 som David Cederberg lyckades få till stånd ett för­beredande sammanträde för bildande av en ny konstorganisation i Östersund

 

 

och redan den 12 nov. så stiftades så Sällskapet för jämtländsk konstkultur. Bland stiftarna märks redaktörerna Wilhelm Anér, Edvin (Effe) Magnusson och Hans Ericsson, möbelarkitekterna Axel Larsson och Eric Paulsson, lärarna Erik Zeilon och Pelle Olsson, konstnärerna Ante Karlsson-Stig och Åke Plantin, vio­linisten Göran Föllinger och pianisten Carl-Edvard Tollvik samt som redan nämnts sedermera Fil Dr Gustaf Näsström. Enligt stadgarna skulle sällskapet bestå av högst 20 aktiva medlemmar (senare utökat till 25). Det innebar att det utöver stiftarna till en början inte kunde tillkomma så många ytterligare med­lemmar. För att nämna några, så blev stationsinspektoren, konstnären m m Karl Tirén medlem 22/10 1923, skulptören Olof Ahlberg 23/2 1924, lektor Gudmar Hasselberg 29/9 1924, konstnären Bernhard Nilsson (Önstad) och bankdirektör Carl Lignell 26/2 1925, den senare sedan hedersledamot, rådmannen, senare borgmästaren Iwan Wikström 17/1 1926 samt distriktslantmätaren Heimer Wik­ström, arkitekten Anders Ekman, tandläkaren Birger Nässén och musikdirek­tören Olof Åhlund, alla 13/11 1927. På 1930-talet tillkom ett tiotal nya aktiva medlemmar och på 1940-talet ytterligare ett tiotal. Flera av de ovan nämnda och andra aktiva medlemmar avflyttade från Östersund, varefter de bokfördes som passiva medlemmar. Som sådana betraktades också enligt beslut 2/4 1938 alla jämtlandskonstnärer, som utan att vara aktiva medlemmar utställt hos SJK.

Den första styrelsen bestod, förutom av David Cederberg som ordf., av Eric Paulsson, Ante Karlsson-Stig, Göran Olsson-Föllinger och Gustaf Näsström, den sistnämnde sekr.

SJK:s första stora manifestation blev den soaré med tavelutställning, som arrangerades i december 1922. Den kallades i en lokaltidning presentationsfest. Liksom vid flertalet av följande fester hade man lagt ned mycket arbete på dekorationer: “färgfält i koboltblätt, bränd terra och blåviolett” och på belysning: dämpat elektriskt ljus och levande ljus ”i vackra höga stakar från Paulssons verkstäder”.

 

 

Det var möbelarkitekten Axel Larsson och den då unge konst­nären Göte Hennix, som hade åstadkommit detta. Det en timme långa soarépro­grammet inleddes av ett hälsningsanförande av David Cederberg. Efter en in­ledning om Jämtlands naturskönhet och jämtens skönhetssinne, manifesterat bå­de i allmogeslöjden och folkmusiken, skisserade talaren i följande ord det ny­bildade sällskapets program: ”Att göra alster såväl inom den bildande som lju­dande konsten från Jämtlands län kända och uppmärksammade både inåt och utåt, att visa att det inom dessa områden trots denna depressionstid, vilken inga­lunda uppmanar mecenater i vår provins, nu dock uppväxa konstnärer och konstnärligt begåvade personer, som äro värda att beaktas och understödjas. .

I slutet av talet hoppades han att få hjälp i dessa strävanden av de närvarande, bland vilka märktes landshövdingskan Ellen Widén.

Det korta hälsningstalet följdes av en ståtlig prolog, skriven och uppläst av sekreteraren Gustaf Näsström. Prologens magnifika avslutning, ett exempel på jämtländsk hembygdsdikt som än i dag gör intryck, citeras här nedan med för­fattarens medgivande:

Nu slumrar Jämtland kring oss i den stilla vinterkvällen, och
mörkret ligger ruvande och dorskt kring skog och vret.
Kring silvergråa stugorna i skuggan under fjällen gå sagan och
mystiken fram med tysta, skygga fjät.
Här röjer yx, här plöjer bill, med strama hårda tömmar
kör mödans folk sin nyttas ök mot jordiskt säkra mål,
Men bland dem vandra skådarna och biktarna i drömmar

 

 

Stående bakre raden fr.v.: ?, Tannér, Melin, Erik Byström, Effe Magnusson; främre raden: ?, ?, ?, Berghagen, Heimer Wikström, Önstad, Elias Nystedt. Sittande: ?, Ante Karlsson-Stig, Olof Ahlberg, Carl Lignell, Anton Genberg, D. C., Örbo, Edvall, Acke Åslund.

 

och resa längtans pelarhall mot himmelens kupol.
Av evighet är åkerns brodd, som gror i svarta tegen, av evighet
är konstnärns bild, när bilden är hans egen.
Om nyttans folk, om drömmens folk — behöva vi varann.
Så må vi ärligt följas åt i endräkt man vid man
till tröst och stöd i tro och dåd, då svält och svartalf tära,
i samfälld offerglädje för vår karga hembygds ära.

I SJK:s soaréer var de musikaliska inslagen självklara och så även vid presentationsfesten. Göran Olsson-Föllinger och Carl-Edvard Tollvik spelade egna verk, den förre sin ”Serenad”, den senare sin ”Fantasi”, och Pelle Olssons sång var ”både flärdlös och själfull”.

Emellertid hade under all den andliga välfägnaden blickarna sjunkit mot det framdukade smörgåsbordet och ”så ledde omsider klubbmästare Edvin Magnus­son folket in i de materiella löftenas land”. Givetvis avbröts ätandet av tal, bl a av ett versifierat sådant av den gamle adjunkten och sällskapsbrodern B. Al­fred Finell, vilken kanske något förekom kollegan Erik Zeilons hyllning till kvinnan, också den versifierad. En höjdpunkt var skalden Nils Magnus Folckes föredrag av sin egen dikt ”Rallaren”.

Efter supén öppnades den med stora förväntningar motsedda konstutställ­ningen i hotellets (Standards) kafélokal. Till skillnad från de senare utställ­ningarna var det en ”blandad” sådan, d v s av både yrkeskonstnärer och ama­törer. Bland de förra märktes Ante Karlsson-Stig med sina fjäll-, vår- och vin­terlandskap, t ex ”Skogstjärnen”, August Berg med några soliga och färgstarka saker men även med den mystikfyllda ”Valborgsmässoaftonen på Frösön”, som senare inköptes av sällskapet och skänktes till Jämtlands läns konstmuseum, Acke Åslund med några av sina hästar, Åke Plantin med akvareller och Göte Hennix med sin ”Sommardag”. De yngre jämtlandskonstnärerna var företrädda av J .E. Byström, Torger Saether, Bengt Hamrén och A. Bernhard Nilsson från Norderön (Önstad). De två sistnämnda betecknas av anmälaren red. Hans Erics­son med en viss reservation som modernister. Spinnsidan var företrädd av främst Maria Wrangel, f Asplund, med ett par porträtt, en etsning och ett fjällandskap. I viss mån var SJK en herrklubb, men man hedrade den tidigare kanske något förbisedda konstnärinnan och violinisten Maria Wrangel genom att välja henne till hedersledamot. — Skulpturen representerades av Olof Ahlberg med ett ”för­träffligt och porträttlikt huvud av Peterson-Berger samt den första (?) skissen till Far och son”. Bland amatörerna framhåller anmälaren särskilt adjunkten Erik Zeilon med några japanskt stiliserade akvareller samt ordföranden David Cederberg med sina välkända karikatyrer till Effe Magnussons ”Vem är det”-verser. Redan nu torde dock knappast Cederberg böra räknas som enbart amatör.

Efter öppnandet av utställningen vidtog dansen, som pågick till långt in på natten, men för att tala med en av tidningsreferenterna ”vi nalkas här den tid­punkt, då det skulle vara indiskret att fortsätta referatet”.

I enlighet med de tre uppgifter, som SJK föreläggs i stadgarna: a) att upp­muntra och stödja begåvningar inom den bildande konsten, musiken och littera­turen, b) att göra kulturalster från Jämtlands län uppmärksammade och kända, c) att behandla kulturella spörsmål, företrädesvis sådana som ha beröring med staden och länet, fortsatte SJK sin verksamhet i de banor, som man slagit in på redan 1922. Varje år (med något undantag) samlade man sig drygt 25 år framåt dels till en konstutställning, dels till en soaré (fest) med musikaliskt och litterärt program. Att redogöra för alla dessa utställningar och soarér kan inte komma i fråga. Något bör dock sägas om den tidvis livaktiga verksamheten.

I samband med jubileumsutställningen 1942 (20-årsjubiléet) gav David Cederberg och detta års utställningskommissarie red. Hans Ericsson några siffermäs­siga uppgifter om verksamheten: Besökarantalet på utställningarna hade från 1922 till 1941 stigit från c:a 800 till c:a 3 000, en siffra som 1942 och närmast följande år växte till c:a 5 000. Fram till början av år 1942 hade SJK på sina soaréer tagit in c:a 5 000 kr, på entréavgifter till konstutställningarna 11000 kr och på de konsttombolor, som anordnades, c:a 17 000 kr., allt i ett penning­värde som bör multipliceras med 10 för att vara jämförligt med vår tids. För de utställande konstnärerna spelade givetvis försäljningsresultaten en stor roll. I sin intervju 1942 säger Cederberg, att enbart Pelle Havne under årens lopp fått sälja för c:a 10 000 kr, en för denne sjuklige och tidigt bortgångne konstnär säkerligen mycket betydelsefull inkomst. Acke Åslund sålde också för­hållandevis mycket, 1942 för c:a 3 000 kr, liksom detta år även Erik Byström, förut sällan såld, som nu avyttrade inte mindre än 41 tavlor från sin separat­utställning. Det sammanlagda försäljningsresultatet 1942 uppgick till över 14 000 kr, en ökning från föregående år med 2 000 kr. I detta sammanhang bör även de inköp som gjordes till konsttombolorna påpekas.

Under de första åren hade man haft utställningarna på Hotell Standard, men ansvällningen av utställare och konstverk hade tvungit till överflyttning till Konstmuséet trots dess ur publiksynpunkt sämre läge.

Att konstnärligt värdera utställningarna kan inte komma i fråga. En viss upp­fattning om dem kan man få dels genom recensionerna i ortspressen, som ibland var ganska utförliga, dels genom att i varje årsskrift av Jämten på 1920- och 1930-talen ett tiotal konstverk från SJK-utställningarna är avbildade, dock ty­värr inte i färg. Då tydligen endast i undantagsfall några konstnärer utanför Jämtlands län var inbjudna, hade utställningarna en starkt provinsiell prägel, vilket väl så småningom framkallade opposition. En viss ensidighet i motivval var säkerligen också utmärkande för utställarna, framförallt en uppsjö på fjäll­motiv och överhuvudtaget landskapsbilder från Jämtland. Dock förekom även ganska mycket porträtt, inte minst självporträtt. Bland utställarna, utöver dem som redan nämnts i skildringen av den första utställningen 1922, kan följande nämnas: Erik Byström, Gustaf Edvall, Torsten Fridh, Ragnar Godin, Berta Hans­son, John Hedman, Eric Hemmingsson, Axel Hennix, Doris Hennix, Britta Iwald, Lotten Jansson, Pelle Johansson, Paul Jonze, Erik Kjellberg, Torger Saether, Stina Tirén, Filip Weiner, Olof Ågren, Acke Åslund, Karl Örbo, Erik Näsvall, den sistnämnde skulptör. Listan är tagen ur en medlemsförteckning 1945, vilket innebär att några då döda inte kommit med, t ex Anton Genberg och Pelle Havne. En sådan här naken uppräkning ger ju inte så mycket, men om två av de ovan nämnda, Anton Genberg och Acke Åslund står det en del att läsa i Gustaf Näsströms redan nämnda artikel i denna årsskrift, och om Paul Jonze och Olof Ågren har Anton Svensson resp. Robert Berghagen skrivit, in­tressanta och väldokumenterade artiklar i Jämten 1972 resp. 1974, om August Berg, Acke Åslund och Rune Sigvard, Per Nilsson-Tannér i ”Medmänniskor”, Ösd 1975.

Så småningom blev det sed att inbjuda någon konstnär till separatutställ­ning, och han eller hon tilldelades då ett särskilt rum. Som den första separat­utställningen kanske man kan beteckna den minnesutställning över August Berg, som hölls i okt. 1925. Denne begåvade östersundsbohem har ju förutom av Tannér porträtterats av Gösta Rollin i Jämten 1973. Vid jubileumsutställningen 1942 var Erik Byström hedersgäst. Enligt recensenten i ÖP, Caramba, var hans ut­ställning SJK-jubileets stora upplevelse. Hans färger var nu klarare och renare. Vid utställningen i okt. 1943 hade konstnärsparet Britta och Olof Iwald en separatexposition, ”full av temperament, humor och skapande fantasi” (X-son i ÖP). Följande år hade man lyckats få en icke-jämtlänning, Carl Gunne, som separatutställare.

Då en uppmärksammad och lovordad Anton Genberg-utställning i Stock­holm i nov. 1931 flyttades till Östersund och kombinerades med en skulpturut­ställning av Olof Ahlberg, blev det inte möjligt att ha en sedvanlig SJK-utställning detta år. I stället anordnades en populär amatörutställning med inte mindre än 28 utställare, bland dem t ex fru Olga Bromé, fröken Lili Tirén, må­larmästare V. Flyckt, överstelöjtnant G. A. Geijer, folkskollärare Pelle Olsson och bankkassör W. Örnberg.

På den stora jubileumsutställningen 1942 kunde man möta nästan alla SJK:s målande konstnärer. Där visade t ex Stina Tirén några av sina välkända motiv från fäbodlivet och fjällhedarna i Arådalen. Karl Tirén hade återkommit med bl a sin tavla ”Första snön”, och Göte Hennix exponerade en detalj från sin stora målning i Kattstrupeforsens kraftstation. Paul Jonze hade tagit med sig ett litet urval av sommarens skörd från Kesudalen. Karl örbo var fylligare re­presenterad än förut med bl a ett känsligt landskapsmålen, t ex ”Rågskylar i Roslagen”, och några av sina levande och stämningsrika porträtt, t ex ”Två flickor i gräset”. Bengt Hamrén fortsätter enligt recensenten (Caramba, dvs Carl Melin) ”sin brottning med färgen” i t ex ”Blommande hagtorn, Tyresö”. Gustaf Edvall var som alltid ”sober och korrekt”. Bernhard Önstad, den fine återgivaren av landskapet vid Storsjön, var denna gång inte så rikligt före­trädd. Eric Hemmingsson, akvarellisten, stod som vanligt ”med ena benet i na­turalismen och andra benet i naivismen”. En intressant tavla på utställningen var Olof Ågrens ”Oljekvarnen”. — Den som dock, med undantag av Erik By­ströms separatutställning, kanske tilldrog sig det största intresset var Rune Sig­vard, som enligt recensenten ”rensat ut sotet” och fått fram klarare färger i den nästan chockerande nakenstudien ”Blommor och modell” och i den mys­tiska ”En sommarnatt”.

Skulptörerna var som vanligt mycket få, men Emil Näsvall visade bl a ett huvud av Ivar Lo-Johansson.

För att inte bli för långrandig måste jag här sluta redogörelsen för SJK:s från många synpunkter så imponerande årliga konstutställningar. Ännu ett stycke in på 1940-talet stod de i fullt flor. År 1943 visades t ex 295 tavlor och 10 skulpturer och 1944 var det 30 utställare. Bland de sistnämnda var inom den äldre generationen Bernhard Önstad med ”idyller från Arboga och Trosa” och Karl Örbo med sina ”hederliga folktyper”. Bland de yngre framhåller Carl Melin särskilt Torsten Fridh (”många strängar på sin båge”), Ragnar Godin (”tav­lor med själ, sinne för det måleriska och säkerhet i koloriten”), Pelle Johansson (”bättre och bättre”) samt Lennart Örnberg med sina sex fina stilleben.

Vid SJK:s soaréer förekom dels musik dels något föredrag, ibland med litte­rär anknytning. För att börja med föredragen, så kan bl a följande föredrags­hållare och ämnen nämnas: Karl Tirén om lapsk musik, Carl Sehlin om Arnljotgestalten och Evald E:son Uggla om Ernst Josephson. Vid 10-årsjubileet skulle Wilhelm Peterson-Berger berätta några personliga minnen av Erik Axel Karlfeldt, men han fick förhinder och ersattes av lektor Gudmar Hasselberg, som i sitt föredrag om Karlfeldt bl a nämnde, att denne, då han var informator i Bräcke, fick några dikter publicerade i Jämtlands-Posten under pseudonymen Frank Winge. Även vid 20-årsjubileet var Gudmar Hasselberg föredragshållare. Denna gång talade han om ”Den rike ynglingen i främmande land”, dvs om Snoilsky, Heidenstam och Hjalmar Bergman i unga dagar. — Även utanför so­aréerna ordnades föredrag, t ex 5 konsthistorika föreläsningar av den ovan­nämnde amanuensen vid Nationalmuseum Evald E:son Uggla i nov. 1925 och 4 föreläsningar om modern konst av fil dr Carl G. Laurin i sept. 1927. I dec. 1928 arrangerade SJK på Östersunds teater i samband med Viktor Rydbergjubileet en soaré med bl a föredrag av läroverksadjunkt Erik Zeilon om Viktor Rydberg och hans diktning.

När det gäller musiken var SJK:s verksamhet betydelsefull särskilt på 1920- talet, då det inte fanns någon orkesterförening i Östersund. År 1923 inbjöd SJK den tyska sånglärarinnan Emma Lampert och hennes make prof. Hans Lampert till Östersund och stödde i hög grad deras verksamhet som musikpedagoger. Bland annat utdelades ganska betydande belopp i stipendier till medellösa mu­sikstuderande, som i gengäld medverkade vid av SJK arrangerade konserter. Med hjälp av ett anslag på 500 kr från borgmästare Albert Ohlsén lyckades det för SJK:s musiker nr 1, Göran Olsson-Föllinger, att få till stånd stråkkvartetter på åtminstone fyra platser i länet. — Hösten 1930 ordnade SJK med bistånd av I 5:s musikkår och Frösökören en Peterson-Berger-konsert, då bl a dennes Umeåkantat framfördes. Möjligtvis blev denna av allt att döma mycket lyckade kon­sert signalen till ett återupplivande av Östersunds Orkesterförening den 27 okt. s å. Därefter hade ju musiken ett eget ”forum”, men givetvis fortsatte man inom SJK att ge sång och musik stort utrymme på soaréerna. Till sist bör sägas att en mycket stor del av äran att en musikskola bildades i Östersund tillkommer SJK.

Jag har med detta kommit till slutet av min framställning om David Cederberg och SJK. Jag beklagar, att den av utrymmesskäl och i avsaknad av person­liga minnen blivit alltför summarisk. Att David Cederberg var en sällsynt varm­hjärtad och inspirerande människa intygas inte minst av hans efterlevande maka i andra giftet, fru Gusti Cederberg, f Lidman. Makarna Bernhard och Hedvig Önstad säger sig särskilt minnas flera somrar kring 1930, tillbringade tillsam­mans med David Cederberg med familj samt dennes bror och syster och deras närmaste på Norderön, där det då fanns ett frekventerat pensionat. Ända in i sina sista år tog Cederberg på ett närmast faderligt sätt hand om många jämt­ländska konstnärer. Trots hans många engagemang stod hans och hans makas dörr alltid öppen för dem.

 

Från “Röda Rosor” till “Tigerlek”
Ur Östersunds Teaters Gästböcker 1947—1975.
Ragnar Ohlson bläddrar och berättar

 

Inledning.
Efter sitt föredrag, rubricerat som kåseri, vid Föreningen Gamla Östersunds årsmöte 1977, överlämnade f. konsul Ragnar Ohlson till föreningen tre gäst­böcker för Östersunds Teater, omfattande nära 30 år. Då det ansetts att denna minst sagt värdefulla gåva inte bör gå spårlöst förbi, har några sidor i denna års­skrift ägnats åt den.

Ragnar Ohlson har ju under minst 50 år varit ”teatermanen nr 1” i Öster­sund. Då en lokalorganisation för Riksteatern, först benämnd Riksteaterns pu­blikorganisation (RPO) i Östersund, senare Östersunds teaterförening, bildades den 29 sept. 1933 på Ragnar Ohlsons initiativ utsågs han till v.ordf., sekr. o. kassör, medan överläkare I. Lundholm stod för ordförandeskapet. Efter Lundholms avgång som ordförande efter 25 år blev Ragnar Ohlson själv ordförande och som sådan kvarstod han till 1977. Under en lång tid var han även ledamot av Riksteaterns centralstyrelse.

Att gästboksserien börjar i okt. 1947 har sin orsak i att Östersunds Teater, vi får väl nu kalla den Gamla teatern, då återinvigdes efter en omfattande re­novering. Detta skedde sedan staden 1944 inköpt det 1883 byggda IOGT-huset. Ursprungligen var det meningen att det skulle rivas och att ett medborgarhus, innehållande även en teater, skulle byggas på tomten. Dess bättre hindrades riv­ningen av brist på medel och i stället blev det som sagt en ganska omfattande renovering, vilken gjorde det möjligt att den gamla stora Goodtemplarsalongen under ytterligare drygt 30 år kunde fungera som stadens teater.

Gästböckerna och Ragnar Ohlson har ordet.

I gästböckerna redovisas c:a 320 pjäser och en mängd teaterensembler. An­talet skådespelare är uppskattningsvis c:a 4 000. Många namn återfinnes år efter år. Den som toppar namnlistan är Tord Stål med 16 namnteckningar. Därefter kommer David Eriksson (13), Kotti Chave (12), Olle Ek o. Ruth Kasdan (10), Margot Ryding o. Fylgia Zadig (9), Carl Ström o. Gösta Cederlund (8), Lisskulla Jobs o. Erik Rosén (7), Björn Berglund, Alice Eklund, Georg Fant, Linnea Hillberg o. Håkan Westergren (6), om man nu skall göra ett urval bland de mera kända skådespelarna. Som synes är det många ur det slitstarka andraplansgardet. Stjärnorna har naturligt nog gjort färre besök i Östersund, möjligen med undantag av makarna Ernst o. Alice Eklund, av vilka den sistnämnda som sagt haft åtminstone sex bejublade framträdanden i staden. Bland andra stjärnor kan nämnas: Stig Järrel (5), Nils Poppe o. Holger Löwenadler (4), Gunnar Björn­strand, Ester Roeck Hansen, Victor Sjöström o. Inga Tidblad (2). Dessutom kan noteras enstaka besök av Toivo Pawlo, Karin Kavli, Irma Christenson, Anita Björk, Gunn Wållgren, Agneta Prytz, Ulla Sallert, Tora Teje, Hjördis Pettersson osv. Utom ovanstående huvudsakligen talscenartister kan en del sång­artister nämnas: Adolf Niska (5), Hugo Hasslo o. Gösta Kjellertz (4), Dora Lindgren (3) samt ett par el. enstaka besök av Ruth Moberg, Björn Forsell, Bern­hard Sönnerstedt, Hjördis Schymberg, Göta Allard, Einar Beyron, Anders Näs­lund, Kjerstin Dellert och inte minst Jussi Björling. Av dansartister märks: Bir­git Cullberg, Elsa Marianne von Rosen, Teddy Rhodin o. Julius Mengarelli. Bland turnéledarna framstår främst Eric von Gegerfelt (11), Birgit Linder (11), o. Robert (Bob) Ryberg (16). Den sistnämnde måste som teaterman ha besökt Östersund otaliga gånger allt ifrån sitt första framträdande som skådespelare på Östersunds teater 1925.

De allra flesta föreställningarna har direkt utgått från Riksteatern (uppskatt­ningsvis 50 %), men även andra teatrar har bidragit, inte minst AB Göteborgs lyriska teater, som främst på 1950-talet besökte Östersund en gång på hösten och en gång på våren med någon av sina populära operetter, ss Greven av Lux­emburg, Läderlappen, Glada änkan, Dollarprinsessan osv. Åtskilliga högtids­stunder har beretts Östersunds teaterpublik av Kungl. Teatern Operan: t ex Figaros bröllop, Cosi fan tutte, Hoffmans äventyr, Rigoletto. Färre har den andra Kungl. Teaterns, Dramatens, besök varit, men dess skådespelare har varit desto flitigare genom att uppträda i t ex Riksteaterns turnéer. Av nordiska tea­terbesök kan nämnas Det norske Riksteatret och Svenska Teatern i Helsingfors. En hel rad mer eller mindre tillfälliga sällskap har givetvis särskilt under de tidigare åren besökt Östersund.

Det finns här inga möjligheter att redovisa de olika pjäserna. En mängd både mycket kända och mindre kända skådespelsförfattare är representerade. Av an­tika dramer kan nämnas Antigone (2 ggr) och Lysistrate (2). Shakespeare är självklart företrädd, dock inte så väl, med bl a Romeo och Julia, Så tuktas en argbigga, Trettondagsafton, Othello samt Britannicus, den sistnämnda med Järegård i huvudrollen. Av Moliére har spelats t ex Tartuffe, Den inbillade sjuke, Den girige och Mlsantropen, med bl a Holger Löwenadler i huvudrollerna. Märk­värdigt nog är Holberg representerad med inte mindre än 5 föreställningar: Jeppe på Berget (2 ggr), Erasmus Montanus, Den politiske Kannestöper samt Henrik och Pernille. Av Ibsen har bl a spelats Peer Gynt, Gengangere,

Hedda Gabler samt Vildanden, i ett par fall av norska skådespelare. Man hade kanske kunnat vänta sig fler än 7 Strindbergspjäser under de c:a 30 åren: Dödsdansen (2 ggr), Mäster Olof, Gustav Vasa, Fadren, Påsk, Spöksonaten och Ett drömspel. De fyra stora Hjalmar Bergman-pjäserna: Swedenhielms, Hans nåds testamente, Farmor och Vår Herre (med Tora Teje i huvudrollen) samt Markurells i
Wadköping, har östersundspubliken fått se. Av de många succépjäser, som slagit igenom, har även Östersund fått sin beskärda del, t ex Eliots Cocktailpartyt (med bl a Håkan Westergren, Margot Ryding o. Georg Fant), Himmelssängen (med Inga Tidblad), Slå nollan till polisen (med Bullen Berglund), Tjechovs Körsbärsträdgården (med bl a Annika Tretow o. Tord Stål), En kvinna efterlyses (med Märta Arbin), Jag älskar dig markatta (med Sonja Wigert), Vad vet mam­ma om kärlek? (med Ernst o. Alice Eklund), Katt på hett plåttak (med Carl Ström o. Ruth Kasdan), Topaze (med Allan Edvall) samt de outslitliga (?) ope­retterna: Lilla Helgonet (2 ggr), Annie get your gun (3 ggr), Vita hästen (3 ggr), Oh, mein Papa (2 ggr) samt My fair lady.

Av vad framgår av gästböckerna samt av vad Ragnar Ohlson framhåller är framförallt 1950-talet det stora decenniet i Östersunds teaterhistoria, såväl med hänsyn till antalet föreställningar, publikintresse som pjäsernas och spelets kvali­té. Det skall till mycket om den nya teatern skall överträffa!

Ragnar Ohlson var som nämnts ovan med i Östersunds teaterliv långt före 1947. Under senare år god vän med Hasse Ekman, som också hört till östersundsbesökarna, tog han hand om fadern, Gösta Ekman, vid dennes besök i Ös­tersund (före 1938). En gång bad denne visa honom utsikten från Frösö kyrka. Gösta Ekman var mycket imponerad men Ragnar Ohlson beklagade att det var molnigt. Han fick då till svar: ”Se så vackra moln!”

Ernst Rolf besökte självklart Östersunds teater med sina revyer. Då satte han verkligen sprätt på staden. Det var fulla hus på teatern och efteråt även fullt på krogarna. Ernst var mycket fordrande gentemot sina vänner men även myc­ket generös. Vanligtvis ringde han vännerna mitt i natten. Vid ett tillfälle fick Ragnar Ohlson order att följande morgon sätta sig på tåget och via Trondheim fara till Haugastöl efter Bergenbanan, där Rolf i bokförläggaren Cappelens mag­nifika sportstuga samlat sina vänner efter verkligt stora framgångar i Oslo. Det var vid det tillfället som Tutta Berntsen kom in i Rolfs liv. Senare besökte Tutta Rolf Ragnar Ohlson i Ås på väg till Åre.

Jussi Björling sjöng opera i Östersund bl a i mars 1945. Vid ett tidigare till­fälle inträffade det i TV:s Jussi Björlingprogram nämnda besöket hos Wilhelm Peterson-Berger på Sommarhagen på Frösön. Enligt Ragnar Ohlson gick det inte riktigt så till som det berättades i
TV-programmet. PB hade fått i uppdrag av DN att recensera ett framträdande av Jussi Björling och Hjördis Schymberg i Sundsvall. Då han kom sent, fick han en dålig plats och lät sitt misshumör gå ut över recensionen, som var kritisk men visst inte nedgörande. När Jussi och Hjördis sedan kom till Östersund ville de fara ut till PB för att visa att de kunde sjunga. Ragnar Ohlson skjutsade dem ut. Det var på senvintern och Jussi gick i snön i sina lackskor upp till Sommarhagen, där PB kom ut på trappan och bjöd in till frukost efter att ha yttrat: ”Nä, så rart främmande.”

Hur det kunde gå till på den tiden visas av att Jussi Björling, då han och hans sällskap efter föreställningen intog mat och dryck på Hotell Standard, att han då på de närvarandes begäran stämde upp några av sina arior.

En inte så belåten gäst var Bullen Berglund, som alls inte efter sitt spel i ”Slå nollan till polisen” gillade maten på Grand. Först sedan han i köket själv fått laga till sina berömda köttbullar lugnade han sig.

Vid ett besök som Victor Sjöström gjorde i Östersund skadade han sig i sam­band med en filmning och måste läggas in på lasarettet. Dottern, Guje, gift med Sture Lagervall, bodde då på hotell i staden för att kunna hälsa på sin far. Vid ett tillfälle, då Sture Lagervall ringde upp, var hon inte hemma på hotellet utan sades vara bjuden på supé av Ragnar Ohlson, vilket föranledde ett upp­retat telefonsamtal till denne.

Många eller kanske de flesta skådespelarna passerade Östersund utan att få några kontakter i staden men en del fick vänner. Ragnar nämner för sin del särskilt Ruth Kasdan och Tutta Rolf. Av de många ”stjärnor” han mött fram­håller han Margit Rosengren som den charmantaste och Gaby Stenberg som den skönaste. Det var f ö inte bara skådespelare som han skaffade till staden utan även sångerskor, som t ex Marion Anderson, som passade på att besöka Öster­sund på återväg från sin vän Sibelius, och pianister, som t ex Käbi Laretai. Hur många konsertevenemang har han inte ordnat på egen hand och utan kommunala anslag! För att till sist välja ut bara ett exempel: ett bejublat besök av Lily Gyenis zigenarorkester. Efteråt på Stadskällaren väckte de sköna och skönsjungande zigenerskorna furor bland t ex stadens unga fänrikar.

 

Ett potpurri av skådespelarnamn ur gästböckerna.

 

 

Ur Östersunds stadsarkiv

 

Fortsättning av Borgerskapets protokoll, tolkade av Arne och Helga Öhberg.

Pag. 920 1827 Aprill d 19 War enhällig samankomst med Borgerskapet att öfverse influtna medel i Stånd- och Stadscassorna etc. Rgs

1mo uplästes influtna medel för Januar 1827 Rdr 106.22 sk. och wid Gregorie marknad — Dit. — 248.16 NB inberäknad ståndafgift, ståndwakt. Stånd imillan marlknan och uplaget men saknades fabriqv. Drake uptagen, då han icke hade stånd på platsen el. lämnadt lass från sig. upläst influtna medel för 1825 Rdr 44—18 sk—6 Banco Dito ” 1826 Rdr 48—36 —4 rst Af cass. Permans uteståände gamla fordringar inkomit af
Handl. Söderberg Rdr 9—34 sk—4 rst Banco
Direct. Wikström — 9—34 — 6 rst och af Fäldtweb.
Hoffner på dass skuld 9—10 — 10 rst genom revers på 2 dra quartal.
uplästes alla befinteliga skuldsedlar med påteknat Borgerskapets beslut öfver warje.
Till dato har influtit contant af räntor på reverser Rdr 32—1 sk Banco.

2:do uplästes pastor Ocklinds räkning på bräder etc. till såwähl stallet som herberget och beslöts att godtjöras til T. Ocklind som för limerm. Harmans räkning, då medlen indrifves och skall utgöra Rdr 8 Banco, waraf skall afdragas dass skuld för tomten Rdr 6. 32 rst. 3:t Ifall intet Odensala byamen betalt awittringsdomen bör lagsökning pådrifva fullbordan.

4. De fattiga suplicerar om något understöd; beslöts att efterse . . . .  T. Biberg wad förut beviljat är och öka sama småningom.

5. 3:ne Rum i prästbygning besiktigades och befants vähl fulländade och wackra.

6. Svinkingningen fullbordas.

7. Getterna bortskaffas.

8. Dikena för Wangmak. Moberg och Snick. Ljungbergs Kåhlhagar åt gatan bör i stånd sättas i vår.

9. Alla Gärdesgårdar bör nu genast efterses att förekoma skada.

10. Sandförlng på gatorna werkställes i wår.

11. Inropades ett fällbord på fru Lundberg auctjon för Sessjonsrumett för Rdr 1—29 sk — 6 rst att betalas af Cassan.

12. Trädsplantering wärkställes efter förut skedd öfverenskomelse.

Östersund d. 19 aprill 1827.
Sam. Perman, P. Hodeill, Lindström, Moberg, E. Fjellman, Bräckberg, Pehr Moberg,, Eric Nordlund, Svensson, P. Åström.

Pag. 922 1827
Aprill d. 30 war ordförande i sällskap med Stadscass. Hedell och Garfvar Thelberg uti Nämnd. Eric Ersson gård wid Torget och besiktigades spisar och murar och befants de så klena samt utan rappning att röken syntes tränga fram på flera ställen, vårföre all eldning förböds Gårdsägaren tillåtas innan förbettring skedt.

1827 Maij 29 war efter pålysning allmen samankomst med Stadens innevånare, då följande ämnen förehaddes och beslutades.

1mo anskaffas en Likvagn cl. Bahr, lika som Listor att sänka neder Liken med hulika för begagnande bör betalas en billig afgift. Resollwerades att anskaffa en wagn så försed att den både somer och vinter kan begagnas. Listorna kan göras af sadeljordar öfverklädda med svart wallmar och behöfves 4 st. — 6 alnar longa. — Wangen anskaffas med stadiga hjul och öfverenskomes sedermera om inrättning som ofverlag.

Pag. 923 2:do Sotnlng bör wara wärkställd fredagen efter Pingst, då Brandsyn förättas på förmiddagen och Brandredskapen försökes på efterm., då Ordningsm. Eric Gust. Thelberg med dass quart. utgör manskapet därtill. Sotarn Harman bör sota 4 gger. om året el. en gång i quartal och betalas efter förr sked öfverenskomelse 8 sk. och 4 rst.

3. Broars, rennstenars och gatornas förbättras, så att syn kan wärkställas wid den skeände Brandsyn och den felande blifver genast tvungen.

4. Landtmäteriförättmngen är nu wärkstäld och som dät synes ganska wackert anländt omkring staden.

5. Geterska för kohna andslkaffas — och kan madam Holmberg fås, så önskad det en war emot 16 sk stycket. Början skjer med det första.

6. Fåhren som hoppa bör anten hällas el. om ingen ägare kan fås, bör ena örat afskäras.

7. Svinen gä ännu okingade och om ingen ägare fås, skares ena örat utaf, ägarna till warnagel.

8. Inhyses Olof Ers. från Halln är skräddare till profess. med hustru ooh 3:e omyndiga barn, vill köpa en tomt af wacktm. E. Bräckberg. Borgerskapet medgaf sedan snickarn Sundström åtagit sig ansvara för honom att icke dätta hushåll faller till besvär. Efter en stunds öfverläggning beslöts att intet emotaga dätta hushåll, utan han må förfoga sig till varje ort han finner.

9. Kyrckan plats bör skje wid gatan nedåt myran uti den kihl, som ligger utan för Landssecret. Winters tomter int il allmenna landsvägen.

10. Begrafniagsplatsen bör uprättas med plank så mot landsvägen som här åt staden, — uprättas ett material förslag förut och sedan utlyses till den minstbjudande och bör gärdesgården åt Doc. Zetterbergs lott af staden underhollas att ingen skada skjer.

11. Wäglagning och skiftas hagarna mot grannarna till Bakgatan. Diket utanför Begrafningsplatsen, äfven som gatan åfvan för Liströms tomt där Harman bor bör förbättras samt gatan åt kyrckan utsedda stall af Wallberg och Pehr Ers. och utsättas dagar. Beslöts att halfva staden i sänder skall användas, då dät tillsäges 8:ta dagar förut.

12. Glasmäst. Åström begär blifva borgare och mot ärläggande af Rdr 10 Rgs få af nya tomterna i myran näst intil uhrmark. Nordlund, vilket Borgerskapet enhälligt bevilljade.

13. Fru majorsk. Borin och Eklunds Anna bör utlägga gatan för sina lotter.

14. Hagastängningen innom staden mot grannarna bör genast i stånd sättas att undvika skada.

15. Trädplantering till prydnad å tomterna bör fortplantas på alla tomter.

16. All skjutning innom staden bör angifvas sedan detta är kungjort från prediikstoln.

17. Passlösa personer bör genast angifvas för Konungl. Befallningshafvande el. plickta efter passförfattningen Rdr 25 Banco.

Väljes ledamöter till taxeringen med Östers., som är utsatt till d. 27 Junii kl. 9 förmiddag.

För Riddersk. och adeln
Hr Majorn Stjernfelt

För Prästeståndet
Stadspredik. Ocklind

Ståndsperssoner
Herr Landssecret. Winter
Magazinsförvalt Amneus

Borgerståndet
Sam. Perman
Handl. Stadin
Dit. Hedell
Målarn Andersson
Smeden Lindström
Skrädd. Wallberg
Trackt. Hamrin
Pehr Åström

Bortarenderas arendelotterna.
Svensmyran Smeden Lindström Rdr 4
Wargmyran Garfv. E. G. Thelberg Rdr 2. 25
3 lotter i Ranåsen Smed Lindström Rdr 3. —
Björnmyran Målarn Andersson Rdr 2. —
2:e tomter fru Inspect. Holmberg Rdr 2. —
3:e D:o Hr Landssecret. Winter Rdr 5. —
Wanliga Jordstycken Ljungberg —.16
Liström lott —. 12 sk
Wikström —. 12 sk
Hr Landssecret kihl utgår till kyrka

intygar Östers d. 29 maij 1827 närvarande
Sam Perman, J. Wedin, E. G. Thelberg, Anna Zetterberg, P. Wallberg, E. Nordlund,, O. Bräckberg, Ol. Sellstedt, Granqvist, E. Moberg, Swensson,, P. Röström, N. Svedberg, Lindström, A. Anderson, P. Åström, J. Hamrin, E. Bräckberg, A. Odklund, Sundström, Ljungberg, El. Stadin, P. Amneus, E. Söderberg, Biberg, Nyholm, J. Söderlund, Georg Winter, Strömberg, Past. Ocklind, E. G. Thelberg, P. Moberg, Brodd.

1827 Juni d. 14 uplästes af Hr fanjunk. Söderlind för mig ert af ingenör Tidström utgifvet placat, att vi äger innom 30 dagar härefter föra besver om missnöje äger rum med landtmätareförättniingen med Odensala

Pag. 927 1827 Juni 20 woro de äldsta kallade att höras öfver nedanståände ämnen

1mo Guldsmed Carl Edvalls ansökning att blifva contingentborgare och bo i Oviken. De ällsta medgofvo Edvalls ansökning med wilkor att hafva en man här i Östersund som svarar för honom vid alla tillfällen och vad författningarna utstaka var han skall bo kan vi intet förändra.

2:o Landtmät. Tideströms besvärsansökning på enskiftesdelningen med Odensala att afgifvas efter 30 dagar. Enskiftet godkännes, sedan bristande skog anvisas och öfverenskomelse blifvit med grannarna fattat om ärsättning för gjorda upodlingar på svalmarken samt gärdesgårdar och lador.

3t upvistes 36 alnar väf med förfrågan att svärtas för att göras brukbara till listor att sänka ned liken i grafven. Res. att svärtas genast genom hattmak. Söderlund till begangnande.

4 Lösa qvinspersoner som hafva barn och äro i mantal teknade samt ofta begagna tillfälle genom bakning och slagtande och klädtvätt att föda sig utan någon nytta för samhellet; blifva de sjuka så faller de genast staden till last;: månne icke dässa borde skura kyrckan till midsommarsdagen. Beslöts enhälligt villka äro Sara, Eva — Ingebor, Boströms Anna, Marget hos Björkman, lösa pigan Britta hos Söderlund.

5 Sedan nu Begrafniingsplatsen är afröjd och jämnad, månne icke löfträn böra i höst planteras efter de stenrader, som äro lagda. Beslöts enhälligt, att de resterande på dagswerket skola förätta dätta beslut.

6 Taket på prästbygningen bör afsågas, och vid samma tillfälle efterses hufuen på taket att regnet utestängas. — Dätta kan medtalas någon som brister på dagswerken.

7 Dät förhänget som förut var satt öfver Sacristigan, har jag låtit tvättas och föreslås nu att styckas i 3 delar och användas på altarringen vid nattvardsgång. Borgerskapets äldste var nögd därmed och att öka med fransar, som ordförande framvisade.

Upläst och bcstyrcker såsom närvarande
Sam Perman, Eric Söderberg, J. Wedin, Olof Lindström, E, Moberg, P. Wallberg

1827 d. 15 Julii woro de äldsta kallade att höras öfver nedanståäende ämnen.

1mo uplästes bokbindaregesälln Nordlings ansökning att blifva bokbindare härstädes. Resolv. De äldsta kunde icke tillstyrcka hans antagand, då han på ett års förlopp på Correctjonsbus icke visadt någon förbättring, utan dageligen ännu står under upsikt.

2:o Färg. Fjellman anholler att han skulle få flytta sitt färgeri ned på den af staden tillåtna jordbiten åt sjön. Stadens äldsta ansog dätta icke på dänna aflägsna tomt kunna hindra wad han begärt.

3:t föreslogs ett materialförvslag äfven för staket wid grafbacken med ritning på grindar etc. bestigande sig till Rdr 30 Banco — ett för alt.

4 upläst och godkänt intygar
Samuel Perman, Eric Gust. Thellberg, A. Andersson, Ol. Lindström, Pehr Walberg, Eric Moberg, Jon Svenson.

1827 Sept. d. 3 af gick under fribref förtekning på handl. och handtwerk, etc. för 1822 enligt bref af d. 3 Aug. 1827.

 

Föreningens funktionärer 1977—78

 

Ordförande:
v. Ordförande
Sekreterare:
Skattmästare:
Övr. styrelseledamöter:
Kanslichef Lennart Edström
Rådman Lars Herlitz
Överste Åke Wisvall
Bankdirektör Sven-Ivar Nordin
Häradsskrivare Nils Uhlin, intendent
Läroverksadjunkt Bertil Nilsson, klubbmästare
Läroverksadjunkt Hans Jacobsson, redaktör
Styrelsesuppleanter: Major Lennart Westerberg
Kommunalrådet Bengt Sehlstedt
Tandläkare Bengt Pålstam, v. sekr.
Revisorer: Bankdirektör Stig Nillbrand
Kamrer Åke Andersson
 Revisorssuppleanter: Fastighets.ass. Hadar Dahllöw
Kamrer Kjell Wahlström

 

 

Årsmötet 1977

 

När ordf. Lennart Edström öppnade Föreningen Gamla Östersunds årsmöte den 23 okt. 1977 var inemot 150 medlemmar, varibland 5 hedersledamöter, sam­lade i rådhusets stora sal. Efter upprop och presentation av de 27 nyinvalda medlemmarna och efter parentation och en tyst minut för de 17 sedan oktober förra året avlidna medlemmarna, uppläste föreningens sekreterare Åke Wisvall årsberättelsen. Det som bör framhållas ur den är den livliga utställningsverksamhet, som förekom under verksamhetsåret 1976—1977. Det sammanlagda besöksantalet vid utställningarna och i museet måste ha uppgått till minst 3 000 personer. Antalet gåvor var detta år så stort att sekr. absolut inte kunde läsa upp den 8 sidor långa gåvoförteckningen utan måste nöja sig med att framhålla några givare, t ex konstnären Paul Sahlins c:a 50 blyertsteckningar från 1920- talets Östersund och redaktör Sven Wallins c:a 70 olika gåvor av fotografier, program etc. — Av den upplästa revisionsberättelsen framgick att föreningens ekonomi förbättrats något i jämförelse med föregående års. Det oaktat höjdes genom beslut på årsmötet på förslag av Nils H. Lundgren årsavgiften från 20 till 30 kr. Styrelsen hade föreslagit en höjning till 25 kr. — Vid de därefter för­rättade valen omvaldes samtliga i styrelsen liksom revisorerna. Då ordf. Lennart Edström framförde sitt tack för det förnyade förtroendet passade han på att tacka föreningsmedlemmarna och speciellt styrelsens medlemmar för ett gott samarbete under det förflutna året. Föreningens och styrelsens tack till ordför­anden framfördes av v. ordf. Lars Herlitz.

När årsmötesförhandlingarna kom till punkten övriga frågor, tog hedersleda­moten Robert Berghagen, som nyligen fyllt 85 år, till orda och sade ung. föl­jande: ”Jag är en man utan framtid men inte utan framtidsperspektiv. Gör Stortorget till en grön oas! Upprusta länsmuseet! Sanera gamla stadskvarter i stället för att riva! Om nio år, den 23 okt. 1986, fyller vår stad 200 år — låt oss tillsammans göra jubileet värdigt!” — Därefter fick Karl Gustaf Sjöblom, även han en veteran i föreningen, tillfälle att uppmana styrelsen att göra allvar av hans år 1971 bordlagda förslag att göra en film om Östersund och dess in­vånare. Både Berghagens och Sjöbloms förslag hänsköts av årsmötet till styrel­sen.

Därefter var det tid för Ragnar Ohlson att ta till orda och berätta om Öster­sunds gamla teater. Denna byggdes som bekant 1883 såsom ett av Sveriges första och största goodtemplarhus. Det var verklig idealitet och entusiasm som låg ba­kom byggandet, där många bidrog med sin arbetskraft, t ex vid grundgrävning­en. Redan innan byggnaden stod helt färdig hölls i densamma ett storlogemöte med 2 000 deltagare. Att den stora salen, sedermera teatersalongen, kunde rym­ma så många, berodde på att den då hade två olika läktare. Såsom teater har salongen besökts av praktiskt taget alla stora svenska skådespelare under de sista nära hundra åren. När t ex Ernst Rolf kom till staden med sina revyer, ville han bli mottagen på stationen med regementsmusik. När det gällde Östersunds egen teaterhistoria, ville Ragnar Ohlson, som kallat sitt föredrag ett kåseri, minna om flickorna Hedman, som blev två verkliga världsstjärnor, samt om den kände skådespelaren och teaterchefen August Lindberg, som en tid var kypare och hov­mästare i Östersund. Efter föredraget överlämnade Ragnar Ohlson en synnerli­gen förnämlig gåva till Föreningen Gamla Östersund, nämligen tre gästböcker för Östersunds Teater 1947—1975 med uppskattningsvis c:a 4 000 namn, bland dem nästan alla Sveriges stora skådespelare under denna tid. Ordf. Lennart Ed­ström tackade givetvis varmt för gåvan liksom för föredraget.

Uppåt 100 av årsmötesdeltagarna samlades så till supé i Hantverksföreningens lokaler i Temperance. Stämningen var som vanligt hög och höjdes ytterligare av Lennart Westerbergs spirituella och innehållsrika kåseri om Militärmusiken i Östersund. Han hade i hög grad personliga minnen av speciellt I 5:s militär­musikkår både från dess militära vardag med revelj, tapto osv och från högtidliga tillfällen, såsom konserter i Badhusparken, majtåg genom staden etc. Bakom kå­seriet låg även forskningar om militärmusikens uppkomst och första tid, t ex i början på 1800-talet. I sitt tacktal sade ordf. Lennart Edström, att kåsören verk­ligen visat vad han kan, och hoppades att det inte var sista gången som Len­nart Westerberg lät höra sig vid föreningens sammankomster.

 

Årsberättelse

 

Styrelsen för Föreningen Gamla Östersund får härmed avgiva följande be­rättelse över verksamhetsåret 1976—1977.

Styrelsen har hållit sex sammanträden under verksamhetsåret.

Föreningens årsmöte hölls som vanligt på stadens födelsedag den 23 oktober i ”stadsfullmäktigesalen” i Rådhuset. Årsmötet bevistades av 112 medlemmar. Efter mötesförhandlingarna samlades ett 80-tal av dessa till gemensam supé på Temperance.

Från årsmötesdagen och till den 7 november anordnade föreningen i Stads­museet/ Ahlbergshallen en fotoutställning med över 800 bilder ur framlidne hov­fotografen Wiktor Lundbergs donation till föreningen jämte fotografier från föreningens arkiv. Utställningen som tilldrog sig mycket stort intresse från all­mänhetens sida besöktes av cirka 1.500 personer. Utöver fotoutställningen visa­des föreningens under året erhållna gåvor.

Stadsmuseet har hållits öppet för allmänheten dagligen mellan kl 13—16 un­der tiden 20 juni—2 september. Antalet besökande har under denna tid utgjort cirka 600 personer. Under övrig tid har museet visats för cirka 450 personer, därav 300 elever och lärare från olika skolor.

Efter fotoutställningens slut flyttades utställningsskärmarna i Ahlbergshallen till museisalarna och samtliga bilder från utställningen visades sedan fram till september då ett 15-tal skärmar med 500 fotografier flyttades till ålderdomshem­men Björkbacka och Västervik och visades där under tiden 20 september— 16 oktober.

I Z-kupolen (ishallen) visades fotografier och konstverk ur föreningens sam­lingar dels i samband med östersundspolisens utställning under tiden 14—19 maj i anledning av poliskårens 100-årsjubileum och dels i polisens monter under Expo Norrveckan.

Vid Östersunds Filatelistförenings utställning i Handelsbankens lokaler den 8—9 oktober i anledning av dess 50-årsjubileum visade bilder ur föreningen Gamla Östersunds arkiv avseende äldre fotografier från Postens olika lokaler i staden.

Föreningen har även bidragit med äldre bilder ur samlingarna till Östersunds-Postens artiklar under tidningens jubileumsår 1977.

Den 9 maj anordnade styrelsen en informations- och diskussionsträff i Stads­museet med ett 10-tal medlemmar i föreningen för att diskutera vilka möjlig­heter som kunde stå till buds för sortering och katalogisering av Wiktor Lund­bergs donation av fotografier och fotografiska plåtar. Syftet vore i första hand att undersöka huruvida medlemmar utanför styrelsen vore villiga engagera sig i det omfattande arbetet och bidraga med förslag till lämpliga åtgärder.

De vid informationsträffen närvarande medlemmarna förklarade sig villiga att hjälpa till med arbetets utförande och är det styrelsens förhoppning att uppsorteringen skall kunna påbörjas innevarande höst.

Under sommarmånaderna har ordföranden och intendenten haft ett antal arbetssammanträden i den av Östersunds kommun upplåtna lokalen i Rådhusets källare där de Lundbergska samlingarna förvaras.

Styrelsen har utrett frågan om anvisningar att tillämpas vid framställning av reproduktion och kopiering av fotografier och avfotografering av konstverk till­höriga föreningen ävensom om uttagande av s k användningsavgift i sådana fall.

Vid en av Heimbygda anordnad träff i Stadsmuseet/Ahlbergshallen den 25 april med hembygdsföreningar i Östersunds kommun för diskussion om respek­tive förenings verksamhet, framtidsplaner etc representerades föreningen av ordföranden, v ordföranden och intendenten.

Föreningen har under året ingått som medlem i Heimbygda. Föreningen har vidare varit representerad i en särskild referensgrupp till kommunens kulturut­redning.

Föreningen har under det gångna arbetsåret låtit fotografera de fastigheter i stadsbebyggelsen för vilka rivningslov sökts i den mån föreningen inte tidigare ägt fotografier av dessa,

Rivninglov har begärts för bl a följande fastigheter:
Stg 134, 203 A        Genvägen 35
Gräsanden 5           Nedre Järnvägsgatan 10
Psalmboken 2        Artillerig. 3. (lager och bostadshus på västra delen av tomten)

Under verksamhetsåret erhållna gåvor redovisas i bilaga A.

Föreningens årsskrift — den fyrtionde — utdelas vid årsmötet. Som redak­tionskommitté har fungerat årsskriftens redaktör adjunkten Hans Jacobsson samt majoren Lennart Westerberg.

På Samuel Permans grav har på årsdagen nedlagts blommor.

Under året har följande medlemmar avlidit:
27 okt 1976 Musikhandlare Sune Franzén, Östersund
13 nov         Major Ragnar Graeve, Östersund
22 dec         Förste reparatör Johan Ericsson, Östersund
30 dec         Överstelöjtnant Hjalmar Öhrstedt, Stockholm
30 jan 1977 Direktör Olof A Persson, Östersund
11 mars      Överkontrollör Erik Jönsson, Östersund
15 april       Lokförare Karl Holmqvist, Östersund
23 april       Förvaltare Daniel Ohlsson, Östersund
9 maj          Disponent Olof Nilsson, Östersund
25 maj        Överste Sven Öberg, Stockholm
10 juni        Banktjänsteman Hilding Siede, Östersund
19 aug       Köpman Johan Agerberg, Östersund
8 sept        Annonschef Kurt Holmbäck, Östersund
8 sept        Förste baningenjör Gustaf Wiberg, Östersund
14 sept      Verkstadsarbetare Eric Palm, Östersund
18 sept      Överstelöjtnant Bengt Lindberg, Östersund
11 okt        Fögderidirektör Sven Wikander, Östersund

Vid föregående årsmöte invaldes 24 nya medlemmar i föreningen.
Medlemsantalet utgör för närvarande 451 (före årsmötet).

Styrelsen har under året utgjorts av följande personer:

Ordförande
Kanslichef Lennart Edström
Styrelseledamöter
Rådman Lars Herlitz, v ordförande
Överste Åke Wisvall, sekreterare
Tandläkare Bengt Pålstam, v sekr
Bankdirektör Sven-Ivar Nordin, skattmästare
Häradsskrivare Nils Uhlin, intendent
Adjunkt Bertil Nilsson, klubbmästare
Adjunkt Hans Jacobsson
Styrelsesuppleanter
Kommunalråd Bengt Sehlstedt
Major Lennart Westerberg

Beträffande föreningens ekonomiska ställning och räkenskaper hänvisas till revisionsberättelsen.

Östersund den 23 oktober 1977
L Edström

FÖRTECKNING
över influtna gåvor 1976—1977.

På grund av att en fullständig förteckning upptar 8 maskinskrivna sidor har ett sammandrag måst göras i likhet med föreg. år.

Hans Anse, Linköping: Meddelanden från Östergötlands museum: Onkel Adam.

Sture Bergholm, Östersund: Div. fotostat kopior av givarens artiklar, tidningsex., vy­kort o. fotografier.

Greta Falkman, Stockholm: Modell av ångaren Thomée.

Roland Ferm, Östersund: Ordning för fångtransport norr om Bollnäs (1895).

Ordenssällsk. Goda Vänner, Östersund: Historik.

Birger Hansson, Östersund: Div. fotografier o. småskrifter.

Erik Horneij, Östersund: Sockerdosa, plakett, entrébilj. etc.

Ernst Karlsson, Östersund: 16 fotografier.

Sven Köhlqvist, Östersund: Fotografier, div. kataloger, matriklar etc, bl a JT:s Min­nesblad 1886, Brandordn. för Ösd 1897 o. 1919.

Per Lalander, Östersund: Skrift om Lalanderssläkten (1977).

Anders Lundvall, Östersund: Bl a ett 50-tal foton från Firman Rob. Freks Eftr.

Christer Morberg, Östersund: 17 foton fr. utställn. i Stadsmuseet 1976.

Gustaf Näsström, Förslöv: Karl Ljungstedts Filosofiska anteckningar.

Ragnar Ohlson, Östersund: Div. böcker, bl a om Minnesutställn. i Ösd 1945.

Firma Ost o. Vilt, Östersund: Foto frå Prästgatan 63 (1928).

Erik Ohtonen, Östersund: Insp.ber. fr. lasarettet i Östersund 1890 o. 1907.

Ernst Persson, Östersund: Foto av baptistkonf. i Östersund 1895.

Frida Rickheden, Östersund: Foto av grosshandl. Per Lalander.

Åke Rickheden, Östersund: Karta över Östersund 1920, b rev kortsalbum (början av 1900-talet), div. senare vykort (summa: 226).

Anders Ring, Östersund: Ridinstr. inom armén (1897).

Erik Ringström, Östersund: Div. foton, kupletthäften från revyer, visor.

Hadgine Rohdén, Östersund: Foton, bl a läroverkselever på militärövn. o. 1910, vy­kort, div. skrifter, bl a Ordn.stadga för velocipedåkn. i Östersund 1888, lottsedlar.

Rädda Barnen, Östersund: 8 ex. av Gamla Östersunds årsskrifter.

Paul Sahlin, Ås: Ett 50-tal av givaren utförda blyertsteckn. från 1920-talets Öster­sund.

Sven Schylberg, Brunflo: Modell av Brunflo kastal.

Verner Skoglund, Östersund: Foto på kronolänsmän 1896.

Oscar Smith, Östersund: Kataloger från ÖHAL 1888—1894.

Nils Uhlin, Frösön: 16 färgfoton fr. utställn. i Stadsmuseet 1976.

Sven Wallin, Stockholm: Ett 70-tal olika gåvor, t ex foton, bl a fr. jubdeums utställn. 1920, program från revyer, musikveckor, konferenser m m, bordsvisor fr. olika festlig­heter, minnesskrifter, kataloger, nothäfte etc.

Folke Viberg, Östersund: Renovering av gamla kollegiebordet fr. Frösö triv.skola etc.

Staffan Wigen, Östersund: Interiörer fr. JP i början på 1900-talet. Offsettryck.

Anna-Britta Wikén, Östersund: Div. foton, bl a fr. Jämtlands Kred.bank o. 1910.

Åke Winghall, Östersund: Fotopanorama över Östersund på 1860-talet.

Anna Åkesson, Östersund: Polisbriokor etc tillh. Knut Åkesson.

Östersunds kommun: 200 ex. av S. J. Kardelis bok om Östersund, tr. 1920. Östersunds Ork.för.: Protokollsbok för Ösds Musiksällskap 1894—1903.

Östersunds Polisdistr.: Bo Fredriksson: Ösds polis under 100 år.

AB Allan Östlund, Östersund: 250 st plastmappar o. 500 st. plastfickor etc.

 

 

Nya medlemmar i föreningen den 23 okt. 1977

 

Tandläkare Alf Berger
Fältläkare J. O. Bergfors
Lektor Björn Bruno
Åkeriägare Bengt Carlsson
Uppbördsdirektör Bertil Edling
Verkmästare Tage Ekman
Exp.förman Gustaf Gladh
Kupémästare Gunnar Halvarsson
Kammarrättsråd Hans Herlitz
Avdeln.direktör Ragnar Jacobsson
Affärsbiträde Kurt Jansson
Maskinreparatör Bertram Johansson
Kamrer Sven R. Jonasson
Rådman Carl-Georg Lindahl
1 :e reparatör Wilhelm Lindqvist
Verkstadsägare Ulf Olsson
Köpman Olle Persson
Köpman Helge Samuelsson
1 :e järnvägsexp. Bertil Sahlstedt
Handelsbiträde Holger Sundberg
1 :e reparatör Torbjörn Sundgren
Byrådirektör Lennart Sundström
Expeditionsvakt Allan Särenholm
Stationsmästare Rune Wallin
Yrkeslärare Örjan Welander
Verkmästare Odd Westman
Faktor Staffan Wigen

 

Sedan okt. 1977 avlidna medlemmar

 

1977 11.10 Häradsskrivare Sven Vikander, Östersund
28.10 Socialchef Herman Pihl, Östersund
8.11 Löjtnant Erik Edbom, Sollefteå
1978 19.2 Direktör Karl Hörnell, Östersund
25.2 1 :e Tullkontorist Artur Jemtehed, Östersund
6.4 Trädgårdsarkitekt Per Zetterström, Östersund
8.5 Tekniker Gunnar Svensson, Östersund
26.5 Arkitekt Gösta Rollin, Östersund
24.6 Kupémästare Nils Kihlström, Östersund
11.8 Distriktsveterinär Ruben Magnusson, Östersund
21.8 Tandläkare Birger Nässén, Östersund
9.9 1:e expeditionsvakt Bertil Sävsberg, Vällingby
13.9 Köpman Gustaf Starlander, Östersund
17.9 Skriftställare Orvar Thuresson, Östersund
27.9 Revisionsdirektör Kjell Sigeman, Östersund

 

Antal medlemmar i föreningen

 

Antal medlemmar i föreningen före årsmötet 1977…………. 452
Nyinvalda medlemmar den 23 okt. 1977…………………………. 27
…………………………………………………………………………………479

Avlidna medlemmar okt. 1977—sept. 1978…………………….. 15
…………………………………………………………………………………464

Därav 7 hedersledamöter, 6 ständiga medlemmar, 437 betalande medlemmar och 14 passiva medlemmar.

 

Meddelanden:

 

Av föreningens äldre årsskrifter (1938—1977) finns det med undantag av någon årgång begränsade upplagor kvar. Förfrågan och ev. rekvisition kan gö­ras på Föreningen Gamla Östersunds expedition, Stadsmuseet, Rådhusgatan 42, Östersund, tel. 063-12 13 24.

Intendenten Nils Uhlin träffas på exp. i regel måndagar kl. 17.00—17.30. Se för övrigt anslag på Stadsmuseets port!