063 – 12 13 24 (telefonsvarare) info@foreningengamlaostersund.se

 

Företal

 I företalet till Föreningen Gamla Östersunds årsskrift 1978 sades det, att årsskriften 1979 skulle bli ett ,,järnvägsnummer,, med anledning av att det den 1 december 1979 är 100 år sedan det första persontåget anlände till Östersunds då nybyggda järnvägs­station. Även på annat sätt, t ex genom en utställning, planerades ett minnesfirande av denna viktiga händelse i Östersunds historia. Då Östersunds kommun tillsatte en kommitté för firandet av 100-årsjubiléet av järn­vägens tillkomst till Östersund och denna kommitté i början på detta år bestämde sig för att bl a av väderleksskäl förlägga firandet till den 25 augusti, uppstod frågan om ett samordnande av kommitténs och Föreningen Gamla Östersunds jubileumsfirande. Det beslöts då att de artiklar i årsskriften för 1979, som ur olika synpunkter behand­lar järnvägens tillkomst, skulle publiceras i förväg som ett särtryck ur årsskriften för detta år och att även en ”järnvägsutställning” skulle ordnas av föreningen i utställ­ningsrummen i Stadsmuseets hus. Bland orsakerna till detta beslut kan framhållas, att en dubblering av minnesfirandet minst av allt var önskvärt, att Gamla Östersunds fi­rande, om det t ex förlädes till tiden för årsmötet, skulle komma post festum och att föreningens deltagande i ett allmänt, hela kommunen omfattande firande skulle ge föreningen en betydande goodwill både hos kommunala myndigheter och hos allmän­heten. Det lyckade minnesfirandet på den för denna sommar ovanligt vackra lördagen den 25 augusti har i hög grad rättfärdigat de beslut föreningens styrelse tog vid planerandet av firandet våren 1979. I enlighet med dessa beslut utkommer nu årsskriften för år 1979 med, förutom de ovannämnda ”järnvägsartiklarna” (en relativt utförlig redogörelse för den diskussion och de politiska beslut, som föregick järnvägens byggande liksom för själva järnvägsbygget, en artikel grundad på minnesanteckningar från arbetet på Östersunds järnvägsverkstad samt ”reportage” från några järnvägsfester i Östersund), fortsättningar på serierna Ur Sven Johan Kardells dagbok och Ur Östersunds stadsarkiv samt föreningsartiklar, inalles 56 sidor. Östersund i oktober 1979 Hans Jacobsson

 

Då järnvägen kom till Östersund

En framställning om främst den mellan-norrländska tvärbanans tillkomst och betydelse för Jämtland och Östersund. Av Hans Jacobsson

1. Det politiska avgörandet.

Länge var man i vårt land skeptisk när det gällde byggandet av järnvägar i Norrland. Man föreställde sig att redan i södra Sverige snö och kyla åtminstone under tre månader på året skulle hindra eller försvåra järnvägstrafiken. Hur skulle det då inte vara i Norrland med minst sex månaders vinter? Ett annat skäl mot järnvägar i Norrland, och väl mera verklighetsbetonat, var att landet där till allra största delen var ödemark, så att järnvägar absolut inte skulle bära sig. Vad skulle man forsla på de norrländska järnvägarna utöver ett fåtal passage­rare? Timmer och malm var för tunga och skrymmande, och vad de förra be­träffar hade man en svår konkurrent i flottlederna. En skeptiker till järnvägs­trafik i Norrland förfäktade, att norrlänningarna hade sin av naturen givna han­delsväg över Bottniska viken och att de på järnväg ej hade annat att frakta än ”smör, ripor, renstekar, lin och väfnader” (Statens Järnvägar 1856—1906, Del I: s 105). Redan i planerna för de sk stambanorna, uppgjorda på 1850-talet, ingick den norra stambanan med en första utbyggnadsetapp från Stockholm till Uppsala och en andra ev. till Gävle, men när det under inverkan av främst Nils Ericson bestämdes, att västra stambanan skulle gå söder om Mälaren, fordrade järnvägsintressenterna norr om Mälaren, i Bergslagen och i Dalarna en ny sträckning av norra stambanan. I stället för att gå öster om Sigtunafjärden, alltså den när­maste vägen, till Uppsala, ville man ha en linje Stockholm—Tureberg—Giresta— Sevalla—Sala etc. Från Giresta, ett par mil nordost om Enköping, skulle man så bygga en bibana till Uppsala. Många, främst norrlänningar, vände sig förbittrat mot detta försök att göra som man sade den norra banan västlig. Emellertid fick man finna sig i, att sedan järnvägen Stockholm—Uppsala enligt alterna­tivet öster om Sigtunafjärden blivit färdig, det fortsatta järnvägsbygget först skedde västerut till Sala och Krylbo för att sedan böja av mot norr och vid Storvik nå Gävle-Dala järnväg, som färdigställts på privat väg redan 1859. När det sedan gällde fortsättningen norrut tvekade man länge. En bana nära kusten ansågs obehövlig, därför att kuststäderna och kustsocknarna hade bra sjöfartsförbindelser, åtminstone sommartid. Dessutom var en kustbana av strategiska skäl olämplig, även om den lades några mil från själva kusten. Kostnaderna beräk­nades bli mycket stora, bl a till följd av brobyggnader över de många och nära kusten breda älvarna, som måste överkorsas. En bättre norrländsk bana vore kanske en sådan från den isfria Trondhjemsfjorden, vilken säkerligen snart skulle få järnvägsförbindelse med Kristiania, fram till riksgränsen vid Skurdalsporten och därifrån sydväst om Storsjön i Jämtland samt vidare söderut till Ljusdal, Bollnäs och slutligen Storvik, alltså tillsammans med en del av den redan byggda Gävle-Dala järnväg en diagonalbana Trondhjem—Gävle. Ev. kunde man tänka sig nordligare utfarter mot Bottenhavet, t ex via Ljusdal till Hudiksvall, eller en linje norr om Storsjön och norr om Indalsälven till Sundsvall. För att ned­bringa kostnaderna borde en sådan bana, vilken sträckning den än kunde få, byggas smalspårig. På denna punkt i framställningen kan det vara på tiden att uppmärksamma vissa jämtländska strävanden att få till en liknande diagonal- eller tvärbana. På allvar tog planerna form vid Jämtlands läns landstingsmöte 21/9—24/9 1868 i Östersund. Då väcktes genom en skrivelse från dåv. landshövdingen Johan Gustaf Asplund förslag om att landstinget borde göra en underdånig framställ­ning hos Kungl Maj:t ”om uppgörande och framläggande för Riksdagen av ett fullständigt förslag rörande norra stambanans sträckning”. I landshövdingens skrivelse säges att ”bristen på lätta vägförbindelser verkar på ett lands ekono­miska tillstånd lika förderfligt som ett stördt blodomlopp på menniskokroppens välbefinnande, ty vägarna äro trafikens ådror”. Vidare framhålles, att ”Jemtland, fjettradt vid den skandinaviska bergsryggen, midt emellan tvenne om­kring 20 mil från dess medelpunkt aflägsna haf, länge i sin afskildhet kännt behofvet af lättade förbindelser med deras kuster, länge insett, att dess ekono­miska utveckling berodde på en förbättring af dessa förbindelser”. Jämtlands ypperliga jordmån ger det under goda år skördar utöver dess behov, men då det är ”utsatt för hemsökelser af fjällvindarne och vidsträckta myrors frostländighet” slår skörden ofta fel, varför spannmål måste iniföras. I bägge fallen, liksom när det gäller utvecklandet av boskapsskötseln, fordras bättre kommunikationer. För att åstadkomma sådana skapades Jämtlands kommunikationsled, ”samman­satt af omväxlande vatten- och landsvägar”, men till följd av dyra omlastningar förfelade den sin verkan. Nu stod förhoppningarna till att Jämtland på ett eller annat sätt kunde anknytas till en framtida utbyggnad av norra stambanan. För att bevaka Jämtlands järnvägsintresse tillsattes en landstingets järnvägskommitté, vari invaldes följande ledamöter: ordf. J. G. Asplund, landskamrer C. H. Ek­berg, landssekr. P. G. Rissler, doktor E. M. Grenholm, l:e lantmät. Chr. Bur­man, apot. C. A. Lignell, riksdagsmannen, f talmannen i bondeståndet Nils Lars­son i Tullus samt kapten Axel Wästfeldt. Till kommitténs sekr. utsågs härads- skrivaren och sekr. i Hushålln.sällsk.- C. J. Cavallin. Då man inom Jämtland liksom i Norge inte fick något gehör för sina järnvägsplaner på statligt håll, började man fundera på att åstadkomma en privat järnväg. Sommaren 1869 hölls järnvägsmöten i Sundsvall och Trondhjem, och på hösten s.å. erhöll man ett anbud från den engelska ingenjörsfirman Lucas o. Wilkensson. Givetvis kunde man inte bygga järnvägen utan statsunderstöd, men då riksdagen anslagit c:a 10 miljoner rdr såsom understöd till privata järnvägs­byggen, hoppades man på ett statsbidrag på c:a 4 miljoner rdr för den svenska delen av linjen. Resten, o. 1 miljon rdr, skulle tillskjutas av Jämtlands landsting och städerna Östersund och Sundsvall. Landstingets bidrag skulle tas upp genom en extraordinär landstingsskatt så konstruerad, att skattebetalarna, huvudsak­ligen fastighetsägare, i de socknar, som direkt berördes av järnvägen, skulle be­tala fullt, medan de övriga skulle betala efter en sjunkande skala, beroende på avlägsenheten till banan. Som väl var, får man säga, blev det inte något av med det privata järnvägs­bygget, frånsett att i början av år 1872 koncession till en privat smalspårig bana Sundsvall—Torpshammar beviljades, till vilken bana Jämtlands landsting satsade 100 000 rdr och Östersunds stad 15 000 rdr. Under tiden hade de statliga myndigheterna börjat röra på sig. I april 1870 fick Styrelsen för statens järnvägsbyggnader i uppdrag att göra undersökningar för den norra stambanans fortsättande från Storvik i huvudsaklig riktning över Bollnäs och Ljusdal till Torpshammar i Medelpad, varifrån förbindelse borde upprättas med Sundsvall samt vidare västerut norr om Storsjön och söder om Åreskutan med direkt eller indirekt beröring av Östersund. Detta var som att kasta en sten i en myrstack och det blev en minst sagt livlig rörelse bland jämvägsintressenterna i Norrland. Redan i aug. 1870 hölls ett järnvägsmöte i Här­nösand av närmast folk från kustbygderna och övre Norrland. Den sträckning som man på detta möte kom överens om var en östligare, den s k Hybo—Ny- lands-linjen, från orten Hybo strax sydost om Ljusdal förbi Dellensjöarna och fram till Ljungan jämförelsevis nära dess utlopp i havet, vidare över Selånger, alltså strax väster om Sundsvall, Vifsta varv och Indalsälven vid Bergeforsen till närheten av Nylands lastageplats vid Ångermanälven, som till denna punkt är segelbar för större fartyg. Det skulle alltså bli en längdbana genom kust­landet. I en senare etapp skulle en tvärbana kunna dragas från trakten av Ny­land genom Ragunda till Krokom, varifrån den sedan skulle sammanfälla med den förut tilltänkta banlinjen över Åre och Skurdalsporten till Trondhjem. Det var inte främst att viktiga delar av Jämtland, t ex Revsunds- och Brunflobygderna, inte skulle beröras av banan och att Östersund skulle anknytas endast med en bibana, som gjorde att Härnösandsmötets förslag mottogs med stark förbitt­ring i Jämtland, utan det var givetvis det att Jämtlands förbindelser söderut skulle avsevärt förlängas genom kroken över Nyland. Redan Hybo—Torpshammarlinjen var från jämtländsk synpunkt en ”kroklinje” — hur mycket mer då denna nära 30-milakrok. — Då järnvägsbyggnadsstyrelsens undersöknings­resultat framlades den 12 maj 1871, befanns det dock, att man stannat a/ för linjen Storvik—Bollnäs—Ljusdal—Torpshammar (nära 25 mil lång och kost­nadsberäknad till 10 1/4 miljon rdr), b/ för en linje Torpshammar—Riksgränsen (nära 28 mil lång samt till en kostnad av 13 1/4 miljon rdr) samt c/ Torpsham­mar—Sundsvall (nära 6 mil lång och till en kostnad av 2 1/4 miljon rdr). Vägen från utredningsförslag till kunglig proposition blev mot vanligheten ganska kort, och redan till riksdagen 1873 förelåg en proposition, föreslående a/ en bredspårig järnväg från Storvik till Hybo, därifrån till Torpshammar eller en öster därom belägen punkt på den redan koncessionerade järnvägen Torps- hammar—Sundsvall plus b/ en smalspårig tvärbana från Torpshammar ”med direkt eller indirekt beröring av Östersund” till Aspåsnäset (Krokom) samt vi­dare till riksgränsen. För detaljundersökning av lämpliga sträckningar skulle anslås 200 000 rdr. Det kan sägas att propositionen kom vid en läglig tidpunkt. Den ekonomiska uppblomstringen hade bäddat för ett nyvaknat järnvägsintresse, och de miss­modiga rösterna i järnvägsutbyggnadsfrågan, som gjort sig gällande ännu 1871, hade delvis förstummats i riksdagen, dock med undantag av Emil Key och några andra ledande lantmannapartister, som fortfarande endast ville ge understöd åt nya privata banor. Skulle staten bygga vidare, borde man i varje fall i fort­sättningen gå in för smalspåriga banor. Så t ex borde även stambanan Storvik— Hybo byggas smalspårig.

 

 

Statsutskottet tog propositionen nästan oförändrad. Den enda ändringen, som för framtiden blev betydelsefull, var skrivningen att linjen från Hybo skulle gå till “Torpshammar eller annan lämplig punkt på sträckan mellan Sundsvall och rlksgränsen”. Härmed skapades möjlighet för den senare segrande Ånge-linjen. I kamrarna uppstod det en strid om spårvidden. Som skäl för en bredspårig bana även för tvärbanan anfördes bl a, att man på denna bana måste räkna med tung godstrafik, t ex träkol till de mellansvenska bruken. En omlastning i exempelvis Torpshammar skulle bli mycket kostsam samt i hög grad fördröja transporterna. Regeringens och utskottets förslag försvarades av en rad inflytelserika riksdagsmän: F. F. Carlsson, Karl Ekman o. A. G:son Bennich i FK samt K. E. Casparsson, Jöns Rundbäck o. Liss Olof Larsson i AK. Resultatet blev att bägge kamrarna beslutade i enlighet med utskottsförslaget (i FK: 82 för, 16 mot, i AK: 102 för, 58 mot).

Saken borde alltså nu vara klar, även om linjerna ännu inte var detaljplanerade och även om anslagsfrågan Inte var slutgiltigt löst. Då inträffade det egendomliga, att en ny proposition till 1874 års riksdag i viss män rev upp beslutet från år 1873. Det ansvariga statsrådet, civilminister P. A. Bergström, utsattes för stark kritik. I den nya propositionen föreslogs tvärbanan ändrad till bredspårig, vilken spårvidd ju hade hävdats av en del riksdagsmän redan 1873 och som efter riksdagsbeslutet hade yrkats i en promemoria av chefen för järnvägsbyggnadsstyrelsen K. G. Beijer. Förutom ändring av spårvidden innehöll propositionen också en ändring av 1873 års anslagsplan. Banorna skulle byggas 1875—80. För det första året skulle anslås 3 milj. rdr, för det andra 4 Va milj. och för de fyra  återstående 6 milj. vardera. Det meddelades vidare att järnvägsbyggnadsstyrelsens detaljplan för linjen Hybo—Krokom skulle kunna vara färdig först 1875. I detta sammanhang framskymtade, att linjen först borde byggas norr om Hybo och Ljusdal till Wälje, strax sydost om sjön Hennans södra ände, varifrån man antingen kunde tänka sig en bana rakt norrut till Ånge eller enligt de ursprung­liga planerna till Torpshammar. I det förstnämnda fallet måste givetvis järn­vägen Sundsvall—Torpshammar byggas fram till Ånge. Man kan säga att två konkurrerande huvudlinjer hade utkristalliserat sig: den östra el. Håsjö-linjen, den västra el. Revsunds-linjen. Den förra skulle gå från Wälje till Torpshammar och därifrån till Håsjö och sedan söder om Indalsälven till Krokom. Den se­nare avsåg en sträcka Wälje—Ånge—Gällösund—Östersund—Krokom. Denna linje var något kortare (23 mil mot 25 1/7 mil) och därigenom också något bil­ligare (13 lh milj. rdr mot 15 milj.). I det sistnämnda beloppet ingick inte en ev. bilbana till Östersund. Det som komplicerade linjevalet var att det med allt större eftertryck hävdades att man måste ta hänsyn till norra stambanans vidare sträck­ning norrut mot övre Norrland, närmast gällde det en bana fram till Ångermanälven vid Sollefteå. Ur den synpunkten var Håsjö-linjen att föredra. Givetvis kunde man från den västra sträckningen bygga norrut, t ex från Gällösund till Sollefteå, men sträckan Gällösund—Håsjö var 6 mil och det innebar en för­dyring, som mer än val skulle ta ut den vinst man skulle uppnå genom att byg­ga banan efter den västra linjen. Av kostnadsskäl borde man alltså inte föredra den ena linjen framför den andra. Den stora frågan, ställd på sin spets, var i stället: Skulle man välja Torpshammar—Håsjö-kroken till nackdel för huvud­delen av Jämtland och speciellt Östersund, eller Ånge—Bräckekroken (man lutade alltmer mot linjen Bräcke—Håsjö i st f Gällösund—Håsjö) till nackdel för kustlandet och övre Norrland?

I stort sett fick regeringen igenom sin proposition 1874, men i AK fogades till beslutet ett påpekande, att ”det behandlingssätt denna fråga erhållit, icke synts tillfredsställande”. Linjevalet uppsköts till riksdagen 1875. Viss om att opinionen i denna fråga var mycket splittrad i kamrarna ställde regeringen i propositionen till riksdagen 1875 frågan om linjerna öppen. Riksdagen skulle få välja. Där­med bäddade man för en väldig strid, och som vanligt i en järnvägsfråga av denna typ var det tillräckligt att känna till vederbörande riksdagsmans hemortsadress för att även veta hans ståndpunktstagande till de olika alternativen. Rent objektivt var det mycket som talade för Torpshammar—Håsjö-linjen. Statsutskottet förordade också denna linje med ogillande av den västligare lin­jen, ”som på det övriga Norrlands bekostnad gynnade en provins (Jämtland) som blott inbegrep 1/8 av hela Norrlands befolkning”.

Inom denna provins var man inte heller helt ense. En av Jämtlands riks­dagsmän, Hans Andersson i Bringåsen, gav i jan. 1876 ut en broschyr: ”Tankar om de föreslagna jernbanorna i Norrland”, där han ivrigt argumenterade för Torpshammar—Håsjö-linjen. Kan hans ståndpunktstagande ha berott på att han trots Bringåsens närhet till Östersund företrädde t ex Lits-intressena? Hans An­dersson använder sig av det vanliga greppet vid argumentation i järnvägslinje­frågor, nämligen att Överdriva fördelarna med den ena linjen och nackdelarna med den andra. Hans huvudsyfte var att visa att det skulle bli avsevärt mera trävarutrafik efter östra än efter västra linjen. Företrädarna för den sistnämnda menade att en järnväg utefter Indalsälven skulle utkonkurreras av älven som flottled, men enligt Hans Andersson skulle flottningskostnaderna bli högre än kostnaderna för järnvägstransport, ett även för den tiden anmärkningsvärt och tvivelaktigt påstående. Ett annat ifrågasatt argument i den Anderssonska broschy­ren är att östra linjens folkmängdsområde skulle med 50 % överstiga den västra linjens. Man behövde givetvis inte gå så långt som Hans Anderssons motstån­dare, grosshandlaren och trävarufabrikören N. O. Näs, gjorde i telegram till vissa riksdagsmän, där han till östra linjen endast räknade Stuguns socken med o. 1500 invånare mot de c:a 12 000, som i Bräcke, Revsund, Lockne, Brunflo etc skulle beröras av den västliga järnvägslinjen. Mest invändningsfri är Hans Anderssons argumentation, när han påstår, att den östra (norra) linjen skulle bli mer betydelsefull för norra Jämtland, t ex för Hammerdal, en bygd med stora framtidsmöjligheter. Mest tvivelaktig ställer sig H. A.:s argumentation när det gäller Östersunds öde. Han försöker på allvar göra gällande, att Öster­sund närmast skulle ha nackdelar av att järnvägen gick genom staden. ”Hvad nytta kan väl staden tillskyndas derigenom att många bantåg genomlöpa den­samma, om den icke blir ett centrum för en eller annan del av provinsens han­del?” Tvärtom skulle en bibana vara bättre, för då skulle ju passagerarna tvingas stanna i Östersund! Han menar, att städer har gått tillbaka, sedan de fått järn­väg, medan köpingar och andra handelsplatser har uppstått.

Redan 16/12 1874 hade emellertid de tidigare nämnda ”Jemtlands och Öster­sunds jernvägskomiterade”, utsedda av landstinget o. stadsfullmäktige, fast­ställt sin ståndpunkt i linjefrågan i en underdånig framställning till Kungl. Majrt. Förut hade man varit tveksam om man skulle gå in för den ena eller andra linjen. Nu hade man emellertid funnit att tiden var inne för att besluta sig. Man skilde därvidlag mellan tvärbanan och stambanan. Vardera banan mås­te gå så gent på sitt mål som möjligt. Vad tvärbanan beträffar, så innebar det att den kortaste sträckningen mellan den norska banans ändstation vid gränsen (Storlien) och Torpshammar, dit järnvägen från Sundsvall redan var färdig, var att föredraga, nämligen det västra alternativet eller den s k Revsundslinjen. När det gällde stambanan så vore den bästa sträckningen för Jämtland o. Östersund från Hybo genom Ramsjö till Ånge. Sedan skulle stambanan sammanfalla med tvärbanan till Gällö, varefter stambanan kunde dragas från Gällö över Håsjö till Sollefteå. Den enda nackdelen som man kunde se var, att trafiken Sunds­vall—Sollefteå måste gå i krok, men Sundsvall o. Sollefteå hade ju ångbåtsförbindelse. Skulle Kungl Maj:t o. Riksdagen ändå stanna för den drygt 10 mil längre Hybo—Torpsmammar—Håsjö—Stugun—Krokom-linjen, så hoppades man på direkt anknytning med Östersund från Stugun via Dusnäsviken o. vi­dare till Krokom. Det i särklass sämsta vore Östersunds anknytning via bibana. Man bemötte en del argument mot Ramsjölinjen, att den t.ex gick genom obygd, med att järnvägen just skulle bryta ny bygd. Och Ramsjö-skogarna liksom de i Revsund skulle ge timmer och träkol för bl a de mellansvenska järnbruken. En annan synpunkt som framfördes var att Trondhjem borde ha så gen förbindelse med Norrland som möjligt. På den punkten irriterades man högeligen över ett förslag, som bl a framfördes i Jämtlands Tidning, att linjen i Norge inte skulle gå genom Meraker (i Stjördalen) utan upp förbi Levanger och i Verdalen, vilket givetvis skulle medföra en annan sträckning även i västra Jämtland. Järnvägs­linjen skulle komma in i landskapet vid Skalstugan och sedan gå antingen söder eller norr om Åreskutan, i det sista fallet helst väster om Kallsjön förbi Huså bruk. Argumenten var att Jämtland kom närmare en isfri hamn, Levanger, att man skulle få närmare till Namsos, då järnvägen dit en gång var byggd, att det skulle visa sig vara oöverkomliga höjd- och omöjliga snöförhålknden vid Stor­lien etc. Två av de kommitterade, landshövding J. G. Asplund o. riksdagsmannen i AK Gunnar Ericsson i Mörviken, Åre, tog upp den kastade stridshandsken och genmäl te bl a att Levangers hamn var igenslammad, att järnvägen till Namsos stod i vida fältet, att snöförhållandena vid Skalstugan var väl så svåra, men framförallt att det skulle vara ett allvarligt kontraktsbrott att riva upp det re­dan fattade beslutet om Merakerlinjen.

Ända till det slutgiltiga avgörandet vid riksdagen 1876 fortsatte den bittra och intensiva striden om Revsundslinjen resp. Håsjölinjen. Vid riksdagen 1875 hade FK uttalat sig för den förra, medan AK ännu en gång vekt skjuta på av­görandet. Nu (1876) föreslog regeringen (närmast civilministern Thyselius) i sin proposition Revsunds-linjen. Men ”Håsjöarna” gav inte upp. En motion för linjen Hybo—Wälje—Torpshammar—Håsjö—Näskott med bibana från Krokom till Östersund inlämnades i AK av Fr. Malmberg med instämmande av en hel rad norrländska riksdagsmän, bland dem Hans Andersson i Bringåsen. En motskrift, försedd med utförlig statistik, utarbetades av den nyvalde riksdagsman­nen för Östersund—Sundsvall, fil dr Severin Axell. Enligt denna genomgick Revsundslinjen ett område med c:a dubbel så stor folkmängd och med ung. tre gånger så stor skogsareal som Håsjö-linjen. Emellertid föreslog Statsutskottet med 14 röster (varibland 2 ångermanlänningar) mot 10 (varav 8 från FK) Håsjölinjen, dock med direkt anknytning till Östersund från Stugun via Dusnäsviken. Lit skulle alltså inte beröras av järnvägen. De 10 reservanterna yrkade på Revsundslinjen.

Spänningen var minst sagt stor inför avgörandet i de båda kamrarna den 29 april 1876. I FK väntades i likhet med föregående år Revsundslinjen segra, men i AK var utgången ytterst osäker. Att avgörandet tillmättes stor vikt fram­går bl a därav att regeringen i FK företräddes av civilminister Carl Johan Thy­selius, senare Sveriges förste ofrälse statsminister, samt i AK av statsminister Louis de Geer. Särskilt den förre utsatte Statsutskottets förslag för skarp kritik. I den efterföljande nästan dygnslånga debatten i kamrarna yttrade sig i FK 9 för Revsundslinjen o. 6 för Håsjölinjen. I AK var siffrorna 14 resp. 11, medan en ledamot inte ville ha någondera linjen. Redan ”slaktade” argument framfördes från ömse håll. Det var som en debattör framhöll på samma sätt som med guden Tors bockar. Slaktade och uppätna på kvällen, var de åter levande på morgo­nen följande dag. De sakligaste och sakrikaste inläggen framfördes i FK av den kände järnvägsbyggaren Claes Adelsköld för Håsjö-linjen o. av författaren av reservationen i Statsutskottet L. M. Nordenfelt, även han järnvägsspecialist, för Revsundslinjen. Den förre förnekade inte att Håsjö-linjen, för så vitt man inte byggde vidare norrut mot t ex Sollefteå, var den trafiksvagaste, och att det vid Torpshammar var fråga om att övervinna en 500 fots (cia 150 m) stigning, högre än vid Ånge. Adelsköld tänkte sig att man i Torpshammar kunde sätta in extralok, men att det säkert hade blivit besvärligt att med ånglok få upp tågen där, framgår därav att en gammal ånglokomotivförare för mig berättat hur han och eldaren ofta slet hårt för att få upp speciellt godstågen från Ånge mot Dysjön o. Bräcke, alltså uppför en lägre stigning än den vid Torpshammar. I detta sammanhang kan sägas att ”Håsjöarna”, dock inte Adelsköld, i debatten på­stod att en ingenjör Larsson funnit ett c:a 100 fot lägre pass vid Torpshammar. Det var bara det att järnvägslinjen då skulle ha blivit inte obetydligt längre och alltså dyrare. Dyrare, ja, vilken var dyrast av de två omstridda linjerna? Att Håsjö-linjen, som var 3—4 mil längre och delvis gick genom oländigare terräng, var dyrare, var självklart, för så vitt man inte i Revsunds-linjen räknade in sträckan Gällö el. Bräcke—Håsjö för vidare utbyggnad till Sollefteå, för då blev hela ”Revsundspaketet” ung. lika dyrt som ”Håsjöpaketet”. Men var det så säkert att den ännu inte färdigprojekterade linjen Gällö (Bräcke) — Håsjö skulle komma till stånd? FK-ledamoten A. O. Wallenberg, den kände grundaren av Stockholms enskilda bank, menade för sin del, att det sedan tvärbanan enligt alternativet Revsundslinjen var färdig och sedan denna bana anslutits söderut, var välbehövligt med en järnvägsbyggnadspaus, eftersom man då hade byggt järnvägar för nära 200 milj. kr, huvudsakligen upplånade i utlandet. I nuva­rande läge vore det farligt att föra norra stambanan 7 mil högre upp i Norr­land till Håsjö. Man kunde ju inte bli stående där. Beslöt man sig nu för Håsjölinjen, skulle det vara ett löfte att bygga vidare.

Just detta löfte var å andra sidan Håsjö-linjens förespråkare måna om att få utställt, och det är inte att undra på att övre Norrlands riksdagsmän genom­gående röstade för denna linje. Ett av Adelskölds mest bestickande argument mot Revsundslinjen var att fir­man James Dickson o. Co, som hade stora skogar utmed densamma, inte skulle använda järnvägen för timmertransporter utan i stället flotta sitt timmer, där­för att det skulle ställa sig alltför dyrt med järnvägstransport på grund av ev. omlastningar både i Torpshammar o. t ex Sundsvall. Firman hade ju sina såg­verk i Svartvik, söder om Sundsvall! Adelsköld bemöttes talangfullt av den store jämtlandsförespråkaren i FK Axel Bennich, vid denna tid generaltulldirektör, 1860—65 landshövding i Jämtlands län, men framförallt som sagt av L. M. Nordenfelt. Några citat från den sist­nämnde: ”Det är inte lätt att lyfta ett tåg 500 fot i höjden” (med syftning på stigningen vid Torpshammar). ”3,3 milj. kr. är också pengar” (med syftning på att Revsundslinjen var billigare än Håsjölinjen). ”En kustbana kan komma i framtiden” (och i ett sådant perspektiv är det bäst med en verklig inlandsbana nu). Liksom de inflytelserika FK-ledamöterna Petre o. C. Fr. Waern betonade han att för Stockholm och hela södra Sverige vore det bäst att få så gen för­bindelse till Trondhjem som möjligt, med andra ord via Revsundslinjen. Några ”norskätare” muttrade då något om ”en unionell bana” som skulle gå före stam­banan genom Norrland. Liksom i AK var flera förstakammarledamöter tveksamma om vilken linje som var bäst, men flera av dem sade sig vilja följa regeringen enligt principen ”in dubio pro rege” (”i tvivelsmål för konungen”). Jämtlands egen företrädare i FK, landshövding J. G. Asplund, avhöll sig av ”grannlagenhet” från att yttra sig, men alla visste ju var han stod. Vid omröstningen i FK sent på kvällen lördagen den 29 april 1876 segrade Revsundslinjen så stort som med 92 röster mot 28. I AK försvarades regeringspropositionen av statsminister de Geer i ett ganska kort anförande. Det kunde han göra, därför att den förutvarande civilministern Axel Bergström företrädde regeringen i denna kammare. Den sistnämnde fram­höll bLa att den av honom förordade Revsundslinjen i stort sett följde den gamla trafikleden mellan Sundsvall och Östersund och att den till övervägande del gick genom odlade bygder.

 

 

Försvaret för Revsundslinjen sköttes i övrigt förtjänstfullt av Severin Axell, Pehr Lithner och Nils Larsson i Tullus. Som skäl för Axells östersundsintresse har, förutom att han var Östersunds riksdagsman, anförts att han, ehuru född medelpading, tillbragte några år vid Östersunds elementarskola. Helt oegennyt­tigt var emellertid nog inte hans engagemang för Revsundslinjen, då hans trä­varubolag hade intressen i skogarna invid denna linje. Mer ideellt jämtländsk torde Pehr Lithner, född 1825 i Mörsil invid sjön Lithen, fil dr, hovpredikant o. kyrkoherde i Torp, ha varit. (I detta sammanhang kan en tredje ”medelpa­ding”, sundsvallsbon, rektorn o. bankdirektören i Sundsvalls ensk. bank Erik Berggren nämnas. Han var född i Berge i Offerdal och hade varit klasskamrat med Nils Larsson i Tullus i Frösö trivialskola, där f ö även Lithner hade varit elev. Erik Berggren verkade för Revsunds-linjen och överhuvudtaget för att Jämtland och Östersund skulle få järnväg under sin tid som riksdagsman i AK för Östersund—Sundsvall 1873—75.) Axell försökte visa att det nordliga Norrland inte hade någon verklig fördel av att norra stambanan ”rycktes upp till Håsjö”, då t ex Skellefteå endast hade 2,5 mil längre väg till Sundsvall och därifrån 9 mil kortare väg söderut. — I ett ganska affektbetonat anförande förklarade Lithner, att järnvägen från Torpshammar mot Håsjö och vidare västerut skulle gå genom 12 mil öde bygd utan ”folk eller fä” och att det överhuvudtaget var fråga om det gick att bygga en bana där. I varje fall skulle det ta lång tid, då man först måste bygga särskilda underhållsvägar. Utefter den andra linjen kunde man däremot till myc­ket stor del använda den redan befintliga landsvägen för transport av materiel. För norrlänningar längre norrut kunde Håsjöbanan bli ödesdiger, därför att dess dåliga trafikunderlag skulle avskräcka staten att bygga ytterligare järn­vägar i Norrland. Talet om att man från Håsjö skulle kunna föra lappmarksprodukter söderut, bemötte han med att ”jag tror inte att man i hela Stockholm kan äta upp så många renstekar som behövs för att mata ett enda bantåg”. I sitt som vanligt väl utformade och återhållsamma inlägg påminde Nils Lars­son i Tullus om att det hade uppstått en enahanda tvist i Norges storting. Där hade en falang velat låta tvärbanan sammanfalla med en annan bana 5 mil i riktning mot Namsos och därefter gå in i Sverige via Verdalen, m a o tvärbanan skulle blivit betydligt förlängd. Förslaget avslogs emellertid med stor pluralitet. Nu vill en motsvarande falang i den svenska riksdagen få tvärbanan att avvika från den genaste vägen till Norrlands förnämsta handelsplats vid Östersjön norr om Gävle, nämligen Sundsvall. Liksom Lithner påvisade han Sundsvalls bety­delse. I staden var 4 olika banker verksamma, medan Norrland norr därom hade endast 2 provinsbanker. Tulluppbörden i Sundsvall var 1873 dubbelt så stor, nära 400 000 kr, som i alla städerna norr därom, nämligen c:a 200 000 kr. Östersund-Duved hade en tulluppbörd på drygt 150 000 kr. Alltsammans vi­sade hur viktigt det var att få en gen bana Östersund—Sundsvall. Den temperamentsfulle landshövdingen i Västernorrlands län Curry Treffenberg hade knappast någon lyckad dag, när han försökte försvara Håsjö-linjen mot den medelpadska-jämtländska trions angrepp. Han medgav, att om han kunde se tvärbanan utan sammanhang med den norrländska järnvägsfrågan i övrigt, skulle han rösta för Revsundslinjen som den bästa, men av hänsyn till Ångermanland och övre Norrland måste han kämpa för Håsjölinjen. Dock ver­kar det som om han knappast fick kammaren med sig, när han framhöll övre Norrlands stora framtidsmöjligheter, liksom den andrakammarledamot, som me­nade att Tornedalen var Sveriges ”Nildal”. Det stora lantmannapartiet var minst sagt splittrat i linjefrågan. Emil Key ville ha Håsjölinjen och kunde alls inte se att Statsutskottet, som AK:s skäm­tare Casparsson påstod, hade ”växlat in på fel spår”, medan den alltmer in­flytelserike partiledaren Carl Ifvarsson menade, att det var viktigt att välja Revsundslinjen för att få en bana som bar sig. Dalarepresentanten Liss Olof Larsson var liksom Emil Key missnöjd med att Statsutskottet föreslagit kroken Stugun—Dusnäsviken—Östersund—Krokom: ”Jag kan inte finna, att Östersund är en så viktig punkt, att den skulle föran­leda den stora trafiken mellan Västerhavet och Bottenhavet att gå en mils krok till Östersund för att hälsa på den lilla staden, som inte har mer än 2 000 in­vånare. Jag kan inte finna att det kunde behöfvas någon järnväg alls till en så liten stad.” Hade detta yttrande spritts i Östersund, hade det utan tvivel mot­tagits med fy-rop! Vid omröstningen befanns det att Revsundslinjen hade segrat med 112 rös­ter mot 71. Redan kl 10.55 e.m. den 29 april avsände landshövding Asplund i sin förtjusning ett segertelegram till Jämtlands Tidning: ”Refsundslinjen har segrat… Måtte det lända till wårt lands bästa!” Man kan säga, att Östersund och huvuddelen av Jämtland fick högsta tänk­bara utdelning, då 1877 års riksdag även beslöt sig för linjen Hybo—Välje— Ånge i stället för den av många förordade Hybo—Välje—Torpshammar. Ännu i dag består ju den s k jämtlandskroken på norra stambanan, men dess nack­delar för t ex Sundsvallsregionen har ju upphävts genom tillkomsten av ostkust­banan.

2. Järnvägsbygget

Själva järnvägsbyggets huvuddrag är kända. Vad tvärbanan beträffar, så kunde man inte 1875 sätta i gång bygget på den ännu inte fastställda linjen Torps- hammar—Ånge—Östersund—Krokom, vilket hade varit det naturliga. (Järn­vägen Sundsvall—Torpshammar var ju färdig.) I stället måste man börja bygga efter den fastställda linjen väster om Krokom. Redan 1874 hade en del material och arbetsredskap på ångbåt förts från Norrköping till Sundsvall och därifrån under vintern 1874—75 transporterats delvis efter häst till lastageplatsen Lillviken vid Storsjön intill Brunflo. Fram på försommaren 1875 gick så trans­porten vidare på ångbåt till Ytterån, och sedan kunde arbetena så smått börja efter linjen Ytterån—Eggen, alltså i riktning västerut. I slutet på 1876 hade man där terrasserat färdigt en sträcka på 1,6 mil. Då hade man också efter klar­signal från regering och riksdag börjat bygga från Torpshammar västerut mot Ånge.

År 1877 kom arbetena i detta senare avsnitt (tvärbanans l:a arbetsdistrikt under ledning av majoren vid flottans mekaniska kår A. T. Roos) i gång på all­var, så att sträckan Torpshammar—Ånge redan i december s å var färdigterrasserad och rälslagd. Samtidigt var man inom tvärbanans 2:a distrikt, där arbe­tena till en början leddes av majoren i Väg- och vattenbyggnadskåren O. F. Zander, senare från 1878 av dåv. kaptenen i samma kår H. E. Lundborg, färdig med en 4,5 mil lång transportväg från Duved till Storlien.

Arbetet med transportvägen var bitvis mycket besvärligt. I kärr och myrar måste kavelbroar utläggas, vilket var särskilt svårt på den egentliga fjällplatån från Enafors västerut, där det endast fanns lågstammig fjällbjörk. Då hästarna, mest norska s k fjordhästar, ibland sjönk djupt ned, måste arbetsfolket för hand släpa vägbyggnadsmaterialet. Såväl befälet som arbetarna bodde i tält, som flyttades allteftersom arbetet fortskred.

Nästa moment på denna sträcka var att bygga barackläger, vilket anförtrod­des de ännu så länge arbetslösa bergsprängarna. Varje läger omfattade 12 ba­racker, vardera rymmande 16 man, och bestående av trädstammar, som ställ­des lutande mot varandra och som täcktes med torv och mossa.

Vintern 1877—78 var med undantag för en kort period anmärkningsvärt blid, vilket gjorde att arbetet även på bandelen Duved—riksgränsen kunde hål­las i gång om än med vissa avbrott. (Förbindelsen över fjället österut var t ex avbruten i sex dygn.) Under sommaren 1878 kunde arbetena med banans terrassering forceras, då arbetet kunde pågå dag och natt, varför fjällplatån utefter järnvägslinjen erbjöd en mycket livlig anblick.

Inom tvärbanans 1:a arbetsdistrikt hade man 1 okt. 1878 kommit så långt, att linjen Torpshammar—Ånge kunde upplåtas för trafik, och även på linjen Ånge— Östersund framskred arbetet raskt, så att banvallen fram till Bräcke var färdig­byggd vid årets slut.

År 1879 fullbordades så linjen Ånge—Östersund, vilket möjliggjorde att det första tåget med passagerare kunde anlända till Östersund 1/12 1879.

 

Arbetsloket Hercules, använt vid järnvägsbygget öster om Östersund.

På den norska sidan nådde rälsläggningen den 28 juli 1879 riksgränsen, vari­från rälsläggningen underresten av året kunde fortsätta till Enafors. Längre ned påbörjades bron vid Järpen.

Medan dessa järnvägsbyggnader pågick efter tvärbanan hade man kommit långt även på stambanan. Den 1 nov. 1876 öppnades linjen Storvik—Ockelbo för trafik, den 1. nov. 1877 linjen Ockelbo—Holmsveden, den 23 sept. 1878 linjen Holmsveden—Bollnäs och den 1 okt. 1879 Bollnäs—Järvsö.

År 1880 nådde rälsläggningen på stambanan söderifrån sydändan av sjön Hennan. Man byggde emellertid även norrifrån. Den från tvärbansbygget lediga ar­betsstyrkan inom l:a distriktet hade börjat bygga söderut från Ånge och nådde Ramsjö i slutet på år 1880. Det var då blott en tidsfråga, innan t ex Östersund skulle få järnvägsförbindelse med exempelvis Stockholm. Denna viktiga hän­delse inträffade 16/9 1881, då den nära 10 mil långa sträckan Ljusdal—Ånge öppnades för trafik.

Samtidigt höll tvärbanan på att fullbordas i sin helhet. Linjen riksgränsen —Trångsviken öppnades för norsk trafik 16/10 1881. From 1/12 så kunde man västerifrån åka ända till Nälden. Redan ganska tidigt år 1882 var så alla arbeten Östersund—Nälden färdiga. Samtidigt uppfördes en banhall i Storlien. Och så var tvärbanan klar för den högtidliga invigningen i närvaro av konung Oscar II den 22 juli 1882.

Vid ett järnvägsbygge uppstår på vissa sträckor väntade eller oväntade svå­righeter. På tvärbanan var detta fallet med banken över Gällösund, för vilken det åtgick inte mindre än 66 400 kbm fyllnadsämnen. En annan ansenlig bank på samma bana är den vid riksgränsen strax väster om Storlien: 240 m lång och ända till 30 m hög. Till följd av dåligt berg måste i de större bergskärning­arna väster om Storlien betydande bergsmassor borttagas.

 

Arbetsloket Jemtland, använt vid järnvägsbygget väster om Östersund.

 

På järnvägsbyggets båda sträckningar Storvik—Ange (stambanan) och Torpshammar—Riksgränsen (tvärbanan) flyttades inalles drygt 6,5 milj. kbm jord och utsprängdes drygt 16 000 kbm berg för banvallens bildande. Därjämte anlades 1.256 avloppstrummor samt uppfördes 107 broar, därav en svängbro. För med banan korsande vägar anordnades 1.184 övergångar i banans plan samt byggdes 18 vägportar och 8 vägbroar. För banbevakningspersonalen uppfördes utefter järnvägslinjen 327 banvaktstugor, varav 14 för banmästare.

På tvärbanan anlades 23 stationer och 6 mötesplatser. I vissa fall uppstod strid om stationens läge. När det gällde bansträckningen genom Östersund förelåg i huvudsak två förslag: det ena med sträckning utefter Storsjön och med stationen där den nu befinner sig, det andra med sträckning högre upp och med stationen ungefär där A4:s kaserner nu ligger. Den förra banlinjen avstängde i viss mån staden från Storsjön, den senare skulle, om den blivit verklighet, ha delat den nuvarande staden på längden mitt itu. Att man valde “sjölinjen” berodde bl a på att det ansågs viktigt, att järnvägen kom så nära hamnen som möjligt. Tåg- och båttrafik skulle komplettera varandra.

Är huvuddragen av järnvägsbygget kända, är vardagslivet bland rallarna ute på linjerna mindre väl känt. Att arbetet var hårt och att rallarna slet ont, är inte svårt att förstå. Som när det gäller andra arbeten, var det vid järnvägsbyggandet vissa kategorier av arbetare som stod i högre klass än andra. De mest

 

Östersunds järnvägsstation från “stadssidan”. Huset färdigbyggt hösten 1879. Observera de nyanlagda planteringarna!

 

betydande var stenarbetarna. Före betongen var ju sten det enda brukbara ma­terialet för broar, kajer, husgrunder etc. Överallt hörde man efter banlinjen stensprängarnas verktyg borra sig in i stenarna, ofta stora jordfasta sådana. Även jordschaktarna väckte beundran, där de med spade och spett utplånade kullar och höjder och körde sina rallarkärror mot tippen i dalar och kärr. Antalet ar­betare på tvärbanan torde som mest ha uppgått till drygt 1 000 man. Arbets­förtjänsten i rallarlagen var 2—3 kr för 12 timmars dagsverke, alltså en timlön av c sa 20—25 öre. Inkvartering skedde i baracker, sommartid ibland i lador och uthus, på vintern även i gårdarna. Rallarklädseln var det stora förskinnet, slokhatt, stövlar och storväst.

Missnöje med arbetsförhållandena och arbetsförtjänsten uppstod naturligtvis särskilt om arbetet genom diverse komplikationer blev extra tungt. Då kunde mer eller mindre ”vilda” strejker utbryta. I augusti 1877 utbröt t ex en strejk vid arbetet i Hanebo, söder om Bollnäs. De 160 rallarna hissade ”såsom frihetsfana” den s k haltflaggan (tecknet till arbetsvila) och vräkte skottkärror, spett, skyfflar m fl verktyg ”huller om buller i en hög under förfärligt skrän”. Därefter begav de sig till kontoret för att kräva högre lön. Efter påtryckning från distriktsingenjören återgick dock 130 man till arbetet.

Enligt ÖP (12/6 1879) ”gjordes början till en strejk i tisdags af jernwägsarbetare på linien Pilgrimstad—Östersund”. Det var endast några dagar efter den kända Sundsvallstrejkens slut. C:a 300 banarbetare ”var stadda i anmarsch linien uppföre”, och de hade redan hunnit till Storvik i Brunflo, då de möttes

 

Tåget anländer till Östersunds västra station.

 

av järnvägsingenjörerna kapten Lundborg o. löjtnant Ingelmann. Dessa lyckades få de missnöjda att återgå till arbetet. Orsaken var inte främst den låga dagav­löningen utan det att rallarna uppskörtades av privata handlande med höga priser på livsmedel, främst fläsk och mjöl. Genom att arbetsledningen själv upp­köpte sådana varor och sålde dem till arbetarna, kunde priserna hållas betyd­ligt lägre. Att det ofta var ett nog så vilt liv i rallarlägren utefter banbygget står utan tvivel. Även själva staden Östersund hemsöktes. I sept. 1879 rapporteras i tid­ningarna om ”ett mord af upprörande beskaffenhet”. Det förövades på lördags­kvällen den 8 sept. ”å en af wår stads mest trafikerade platser — hörnet af Köpmannagatan och Kyrkogränd (nuv. Törnstensgränd)”. Det var ”en stillsam och fredlig arbetare H. E. Kalin från Kalanda socken i Wermland”, som vid nämnda tillfälle ”på det mest ohyggliga sätt och utan förutwarande anledning med tre eller fyra knifhugg i hals och hufwud dödades af en jernwägsarbetare wid namn Johan August Johansson-Bergqvist från Askeryds socken i Småland. Såwäl mördaren som en hans medbrottsling, Jonas Gustaf Samuelsson el. Salomonsson från Kronobergs län, häktades och sitta nu, Gudi lof, i godt förwar i cellfängelset.” Två månader senare dömdes förövarna till 10 resp 2 års straff­arbete. I sin självbiografi ”Vid 50 år. Minnen och hågkomster från norr och söder” berättar socialistpionjären Pär Axelsson från Valne i Lockne bl a även om järn­vägsbygget. Först kom enligt honom ingenjörer och schaktmästare på sommaren 1878 till Lockne för att staka järnbanan med hjälp av sina ”betjänte”, unga män i åldern 18—20 år. Sedan kom sommaren 1879 rallarna och satte sin prä­gel på folklivet. De var enligt Axelsson inte ”Guds bästa barn”, men det fanns bland dem enstaka ”underdjur” i form av s k läsare. Nästan varje söndag kom under sommaren 1879 tre eller fyra av dem för att deltaga i byns bönemöten. Sannolikt baptister sjöng de bl a den från engelskan översatta nykterhetssången: Fader, o, fader kom hem etc. ”De hade goda röster, dessa rallare, som i olikhet med nästan alla rallare voro mycket snyggt klädda, och vi unge voro mycket förtjusta i deras sång.” Fram på hösten 1879 fick stadsborna i Östersund alltmer kontakt med järn­vägsbygget. östersundstidningarna, JT o. ÖP, ger några glimtar men knappast mer. Enligt en notis i JT den 7 okt. 1879 ”lärer lördagsafton (4 okt.) skenlägg­ningen på bandelen Torpshammar—Östersund fullbordats. Innan något gruståg kan befara banan, måste åtskilliga ännu kvarstående arbeten försiggå. Dock uppgifwes såsom någorlunda säkert, att första lokomotivet är att förwänta i morgon e m. Några lastvagnar äro redan med handkraft hittransporterade på banan.” ÖP uppger den 9 okt. att det ”i går afton såg mycket lifligt ut på Ös­tersunds station, då lokomotivet Norrland med hela raden af vagnar lemnade Stationen och en stor mängd åskådare hade samlats”. — ”Också ha arbetena när­mast staden rastlöst forcerats och hela det vidsträckta området mellan staden och Minnesgärde har undergått en märklig förändring. Kring det smakfulla stationshuset ha på få veckor uppstått ett tiotal byggnader för olika ändamål: lokomotivstall, magasin, bostäder för tjenstemän, ekonomibyggnader m m”. För att skönhetens krav skall tillgodoses, har stationsplanen försetts med smakfulla trädplanteringar. Om vilket intryck det första gruståget gjorde finns en kort skildring i I. O. Holmers Minnen, i avskrift förvarade i Gamla Östersunds arkiv: ”När vi en höstdag 1879 fingo höra, att grusningen av banan till Östersund hunnit till Odensalaskogen, tågade vi efter sista lektionen på eftermiddagen dit. (I. O. Holmer var då elev vid Östersunds läroverk). När vi voro nästan framme vid ban­vaktstugan, där banken är ganska hög, korn lokomotivet frustande med grus­vagnar. Det blev brått för oss att pallra oss ned från banan. När jag stod där ganska långt nere och såg det väldiga lokomotivet med sina brinnande avgrundsögon, verkade det på mig alldeles överväldigande. Det hade blivit skymning och lokets lyktor voro tända.” 3. Något om järnvägens betydelse. Som avslutning på denna kanske alltför långa artikel kan jag inte underlåta att säga något om järnvägens betydelse för Jämtland och speciellt för Östersund. Att Hans Anderssons i Bringåsen profetior helt kom på skam är inte förvånande. I sin ”nationalekonomiska historik” i samlingsverket ”Statens järnvägar 1856— 1906” talar den kände ekonomhistoriske pionjären Eli F. Heckscher om ”den ögonblickliga verkningen” som järnvägens framdragande fick för Jämtland och Östersund. Medan folkökningen genomsnittligt per år under perioden 1871—75 enligt hans siffror för Jämtland var knappt 1.000 personer och för Östersund 70, var motsvarande siffror 1876—80: 1.417 o. 157, 1881—85: 1.515 o. 378. Perio­den 1886—90 innebar en tillbakagång av ökningen till 355 o. 118. Den starka frammarschen o. 1880 var enligt Heckscher desto märkligare som Sverige då upplevde ”en depressionstid som få”. Även de s k järnvägssocknarna och speciellt stationssocknarna fick en kraftig befolkningsutveckling, medan ickejärnvägssocknar, som t ex Kall och Oviken, gick tillbaka eller stagnerade. Heckschers slutsats blir: ”Norrländska tvärbanan är ett af de jämförelsevis få exemp­len i vårt land på att en järnväg kastats ut (!) i ett nästan obrukadt (I?) land och skapat industri, Ja, delvis tom landtbruk.” När det gäller svenska städer anser Heckscher, att Östersund och Borås varit de som mest profiterat på järnvägen. I sin demografiska uppsats ”Befolknings­utveckling och migration i Östersund 1865—95” har Britt Inger Karlsson högre siffror än Heckscher för åren 1876—80: i genomsnitt 177 personers ökning för Östersund, och 1881—85: 513, men lägre för 1886—90: 92. Emellertid torde ingenderas siffror vara höga nog. Så vitt jag kan se har bägge missat den be­folkningstillväxt, som ägde rum i Östersunds förortssamhällen Odenslund och Hornsberg på Frösön. Särskilt Odenslund utvecklade sig till ett järnvägsfolkets bostadsområde. Dess frammarsch är därför i högsta grad beroende av järnvägens tillkomst. Järnvägen fick givetvis verkningar på många områden. För de jämtska s k formännen innebar den i viss mån att brödet togs ur munnen på dem. Även ångbåtstrafiken på Storsjön berördes. Olle Sefastsson har i sin uppsats ”Storsjö­trafiken och järnvägen 1870—1900” konstaterat att ångbåtstrafiken på t ex Kvittsle, Ytterån och Trångsviken sjönk kraftigt efter järnvägens tillkomst, me­dan ångbåtsfrakterna fortf. hävdade sig till bryggorna vid Berg, Skanderåsen, Galhammar etc. M.a.o. där järnväg och ångbåtslinje ungefär sammanföll, föll ångbåtstrafiken ut, medan den för de järnvägslösa delarna av Storsjöområdet hävdade sig väl. Tack vare bl a det magasin för sjöfarten som byggdes i nära anslutning till Östersunds central var staden en knutpunkt för den kombinerade järnvägs- och ångbåtstrafiken. Det är alltså inte förvånande att Östersunds järn­vägsstation på kort tid ökade sin omsättning, så att stationen från 41:a plats i rangordningen bland Sveriges stationer nådde 15:e plats. Järnvägen fick mycket snart verkningar även för jämtlandsturismen. Redan före järnvägens tillkomst hade Åreskutan lockat som Sveriges lätt-tillgängligaste fjäll, men länge hade Åre som turistort konkurrens med luftkurorten Mörsil. År 1882 var t ex antalet tågresande till Åre 116, medan Mörsil hade inte mindre än 610 resenärer. Det var den begynnande vintersporten som kom Åre att slå ut Mörsil. Kall med Huså, som tidigare hade varit Åreskutans framsida, kom nu alltmer att bli baksidan. Vi har nu svårt att föreställa oss att en resa mellan Sundsvall och Östersund tog en hel dag, vilket följande tidtabellsannons vittnar om (6/12 1879): ”Ban­tågen afgå alla dagar från Östersund 7.55 med ankomst Sundsvall 6.10 em. Från Sundsvall 8.35 f m med ankomst Östersund 6.55 e m.” En resa Östersund— Stockholm tog två dagar med övernattning i Bollnäs. Det dröjde till den 1 okt. 1898 innan nattågen även ”vintertid” började rulla på Norra stambanan. KÄLLOR: Förutom 1 texten nämnda källor: samlingsverket Statens Järnvägar 1856—1906 o. östersundstidningarna JT o. ÖP kan nämnas: Rudolf Cronstedt: Beskrifning öfver Stam­banan genom Norrland, Sthlm 1889, samt riksdags- och landstingsprotokoll.

 

En tidtabell frän början av 1882 innan tvärbanan i sin helhet var färdig. Förbindelsen Östersund—Stockholm är klar liksom Trångsviken—Trondhjem. En stockholmsresa tog två dagar med övernattning i Bollnäs.

 

Minnen och intryck
från järnvägsbygget Torpshammar—Storlien och från järnvägsverkstaden i Östersund

Berättare: verkstadsmästare J. A. Eliasson
Upptecknare: kontorsskrivare E. R. Andersson

Det har slumpat sig så att i detta ”järnvägsnummer” av årsskriften en upp­teckning om främst arbetet och förhållandena i den gamla, just nu rivna järn­vägsverkstaden i Östersund kan publiceras. Uppteckningen, som gjordes redan i januari 1938, har skänkts till Föreningen Gamla Östersund av ingenjören Hans Anse, Linköping, och upptecknaren är hans farfar, kontorsskrivaren E. R. An­dersson. Berättaren är verkstadsmästaren J. A. Eliasson, född 1858 och således vid tidpunken för nedteckningen 80 år gammal. Långt in på sin ålderdom var han ovanligt kry och rask, arbetade i sina trädgårdsland på somrarna och skot­tade snö på gård och gata på vintern. Medan han var i tjänst, var han högt skattad av såväl över- som underordnade för sin stora kunnighet i yrket. Han var sträng och fordrande men alltid rättvis. Det var särskilt hans sinne för hu­mor som gjorde honom populär. Ofta berättade han om episoder från sin långa tjänstetid vid verket, och hans osvikliga minne även för de minsta detaljer gjorde berättelserna sällsynt levande.

Innan ordet överlämnas till J. A. Eliasson är det lämpligt att meddela några fakta om järnvägsverkstaden ur jubileumsskriften ”Statens Järnvägar 1856—1906”. I Torpshammar hade under byggnadsperioden en provisorisk järnvägsverkstad anordnats. Där fanns en liten smedja och ett större förrådsskjul, som apterades till verkstad med två spår. Skjulet bestod av enkla brädväggar och uppvärmdes vintertiden med ett par kaminer och belystes med fotogenlampor. Det är lätt att inse, att då inget effektivt arbete kunde utföras. Då Östersund utsågs till huvudstation för det nybildade norrländska järnvägsdistriktet, var det självklart att järnvägsverkstaden skulle överföras dit. Flyttningen ägde rum hösten 1881. Utom lokstallar uppfördes i Östersund en byggnad för lokomotivverkstad och alldeles intill en för vagnverkstad. Bägge hade s k uppställningsspår samt grav (fördjupning för att kunna reparera un­derifrån). I vagnverkstaden arbetade utom vagnarbetarna även snickare och målare. Kostnaden för dessa båda verkstäder uppgick till nära 40 000 kr. Redan 1884 utvidgades lokomotivverkstaden och 1890 även vagnverkstaden. Då hade också en särskild expeditions- och förrådsbyggnad byggts. Den för driften erforderliga ångmaskinen jämte panna hade varit uppställd i lokomotiwerkstaden, men som detta visat sig mindre lämpligt, uppfördes 1893 ett sär­skilt maskinhus. År 1897 tillkom en ny byggnad för vagnverkstaden, vilket gjor­de att den gamla kunde ändras till smedja och plåtslagareverkstad. Den nya verkstaden förlädes i rät vinkel mot den gamla, med vilken den sammanbygg­des. För att få plats måste man inköpa ett område från Karlsviks ångsåg, som gränsade omedelbart till det gamla verkstadsområdet. År 1899 förlängdes även lokomotivverkstaden åt öster.

 

Järnvägsverkstadens yttre före rivningen. Närmast t h logstallarnas gavel, så lokomotivverkstaden, därefter smedja, plåtslagarverkstad etc.

 

Trots de många utbyggnaderna visade sig utrymmet vara alltför litet, varför år 1903 en helt ny fribelägen vagnverkstad jämte en därmed sammanbyggd snickeriverkstad anlades. Moderniseringar samt om- och tillbyggnader har gi­vetvis även skett senare. Nu har den gamla järnvägsverkstaden, trots att den kunde sägas vara ett kul­turminne, skattat åt förgängelsen. Vid sidan av den s k bondverkstaden, Öster­sunds Mekaniska Verkstad, var järnvägsverkstaden Östersunds största industri med ett par hundra arbetare. Arbetarna liksom järnvägspersonalen i övrigt bo­satte sig nästan hundraprocentigt i ”förstäderna” Odenslund och Odensvik. Nu får äntligen verkmästare /. A. Eliasson komma till tals: År 1878, då ”järnvägsbyggnaden” Torpshammar—Bräcke pågick, erhöll jag anställning vid en provisorisk reparationsverkstad i Torpshammar, vilken stod under ledning av ingenjör Syberg, dansk till börden. Personalen bestod av ett tiotal man, som sysslade med diverse reparationer, mest åt ”järnvägsbyggna­den”, för vilken verkstaden egentligen var inrättad. Baron Mörner1), vilken verkade vid de trafikerade järnvägarna, hade inrett en gammal förrådsbod i Torpshammar till reparationsverkstad för de två lokomotiv — ”Tor” och ”Norr­land” — samt de vagnar, som trafikerade den färdigställda delen av järnvägen. En viss rivalitet uppstod mellan ”järnvägsbyggnadens” personal och verkstadsfolket, särskilt Sybergs gubbar, som av rallarna titulerades ”Sybergs dräng­ar”. Järnvägsbyggets karska smeder, stenarbetare och snickare samt material­vakter och ”skrivare”, vilka ansågo sig som ingenjörer allesamman, voro sannerligen inte goda att knäppa nötter med. Den gemytliga samvaron äventyrades dock aldrig.

 

Det inre av lokomotivverkstaden. Bild från 1920-talet

 

De s k stationsingenjörerna hade bl a till sitt förfogande en del hästfordon och kuskar för frakt av material utefter “järnvägsbyggnaden”. Dessa kuskar foro vårdslöst fram utmed vägarna till stor förargelse för bönderna, vilka i många fall måste ge sig i diket med sina åkdon för att helskinnade komma ifrån de obehagliga mötena med järnvägens kuskar.

Förhållandet mellan stationsingenjörerna och deras personal var fördomsfritt och utan krumbukter. En gammal kusk vid namn Lustig hos kapten Ingelman2) i Östersund hade begärt (eller kanske rättare av god anledning fått) avsked. Han ville ha ett tjänstgöringsbetyg av sin chef och fick också ett sådant av ungefär följande lydelse: “Kusken Lustig, som varit anställd vid järnvägsbyggnaden, tredje distriktet, har varit mycket rädd om djuren, när han lastade sitt fordon. Någorlunda nykter emellanåt.” Lustig, som ej kunde läsa, var nöjd och belåten till en början, men sedan han visat det “fina” betyget för en läskunnig kamrat och fått del av innehållet, blev belåtenheten något uppblandad.

Järnvägsbygget fortskred fram mot Östersund och järnvägen öppnades för trafik dit den 1 dec. 1879. Stora svårigheter bereddes byggarna vid Gällösundet, där bottnen var dyig. Efter årslångt arbete med fyllning och brobyggnader— den ena bron byggdes som svängbro med den kom aldrig till användning utan slopades — var ett besvärligt stycke järnväg äntligen fullbordat. Samtidigt pågick järnvägsbygget rlksgränsen—Östersund. År 1880 var denna linje klar till Duved samt 1881 till Nälden. Trafiken ombesörjdes av norrmännen på de fär­diga linjerna till 1881, då svensk personal tog hand om densamma. År 1882 var linjen från riksgränsen klar till Östersund och hela sträckan Torpshammar— riksgränsen öppen för allmän trafik. Samma år invigdes tvärbanan av Oscar II vid stora festligheter i Östersund och Storlien.

Som bekant hade det blivit bestämt, att Östersund skulle vara huvudort för norrlandsdistriktet. Där uppfördes ett lokomotivstall med till en början tre stall­rum samt en verkstad av rätt blygsamma dimensioner men byggd med tanke på utvidgning. År 1882 flyttades Torpshammarverkstaden till Östersund, dvs per­sonalen samt en del något så när användbara maskiner: en svarv, en chipp, en fältässja, en gammal lyftkran av trä med vev, allt för handkraft. Från Stock­holm Norra anlände diverse saker, mest skrotmässiga sådana, bl a en patron­svarv, en hyvelmaskin samt utrustning för en smedja för 6 eldar.

Samma år på våren förflyttades maskiningenjör Pettersson3) från Torpsham­mar till Östersund som chef för maskinavdelningen. Ingenjör Syberg utnämndes till verkmästare för östersundsverkstaden men tog avsked för att tillträda be­fattningen som chef för Nitedals Tändsticksfabrik i Norge. Som ersättare för Syberg ankom ingenjör Allan4).

På sommaren 1882 började verkstaden komma i gång med lokreparationer så gott sig göra lät med den primitiva verkstadsutrustningen. Belysningen utgjor­des av fotogenlampor, som osade mer eller mindre, så att verkstaden vid ar­betstidens slut för dagen ofta var fylld av rök. Uppvärmningen skedde med stora järnkaminer.

Personalen utökades så småningom och verkstaden utbyggdes och ändrades i mån av behov. När ingenjör Allan blev maskiningenjör, förflyttades ingenjör Wåhlstedt5) från Torpshammarbanan till Östersund som verkmästare.

Lokreparationerna bedrevos med två arbetslag i början. Ackordsarbete före­kom icke, penningackord infördes långt senare. Arbetarna hade daglön, de från järnvägsbygget kr 2:25, de övriga något mindre. Sedermera, troligen 1887, in­fördes timlönsystemet. Arbetstiden var 10 timmar om dagen, med början kl 7 fm och slut kl 6 e m samt rast mellan kl 12 och 1. övertid förekom i stor utsträckning, ja, ibland kunde arbetet pågå ett dygn i sträck. Vid linjearbete, dvs arbete utom stationsorten, ökades avlöningen med 50 %, varjämte natt­pengar utgingo med 50 öre per natt. Sjukhjälp utbetalades vid sjukdom med 50 öre om dagen, vilket belopp sedermera höjdes först till 75 öre och sedan till kr 1:50.

Som en egendomlighet kan jag omnämna, att allt målningsarbete utfördes av privata målare. Den tidens sed föreskrev också färg-gladare målning än nu. Jag erinrar om, att lokomotiven voro målade i bjärt rött eller grönt eller bådadera med vackra randningar i andra färger och med blänkande mässingsdomer. Det var nog inte så roligt att vara lokputsare på den tiden, då minsta fusk med arbetet genast föll i ögonen och beivrades av de kinkiga stallbasarna. Det första svarta lok, som uppenbarade sig i Östersund, väckte stort upp­seende och kom maskiningenjör Pettersson — vanligen kallad Pelle — att häpet utbrista: ”De va mej en svart f-n!” — ”Pelle” kunde förresten konsten att kom­ma med rätt ord på rätt plats. En gång, när målarmästare Lindeström stolt före^ visade en av honom nymålad postvagn, sade Pelle: ”Klutter!” samt vände på klacken och gick.

Kamratandan vid verkstaden var god. När några musikaliska yngre arbetare startade en verkstadens egen musikkår, satsade alla villigt sin skärv till inköp av instrument. Kåren övade i verkstaden och konserterade vid högtidliga till­fällen, vid födelsedagar, festligheter osv. Den upplöstes tyvärr med tiden, myc­ket beroende på att sex av medlemmarna emigrerade till Amerika. Visserligen återvände tre av emigranterna, men trots detta självdog kåren.

På verkstaden funnos bland personalen rätt många roliga och originella typer. I verkstadens pannrum regerade en liten gubbe, ettrig och snarstucken men ro­lig, och för de yngre arbetarna mycket lämplig som driftkucku, inte minst på grund av sina något invecklade fruntimmersaffärer. Han hette Eriksson, och då i hans åligganden även ingick att signalera med ångvisslan, kallades han ”Böl-Erik”. Verkmästaren, som var ekonomisk av sig, förehöll Böl-Erik gång på gång att han skulle krossa kolen bättre för att minska kolåtgången. Vid en sådan ”körare” utbrast Böl-Erik förtörnad: ”1 vill väl att jag ska skaffa en mortel å stöta kölena i.” En gammal filare, H .. ., var — åtminstone om man fick tro honom själv — mycket lärd och i synnerhet lagklok, vilket mest ådagalades genom omständlig­het i tal och obegriplighet i skrift. En gång, då H. hade varit ute och svirat samt troligen under arbetstiden underhållit den anskaffade florshuvan, råkade han somna på -ett visst ställe. Han blev då upptäckt och rapporterad. Då ingenjör Allan förebrådde honom det disciplinvidriga tilltaget att uppträda berusad under arbetet, började H. sitt försvarstal i bästa lagstil med motfrågan: ”Kan detta bevisas?” Då slöt Allan förhöret och lät saken förfalla. — Vid en av järn vägs­läkaren företagen allmän eftersyn i hemmen upptäcktes, att samtliga H:s barn voro ovaccinerade. Anmodad inkomma med förklaring häröver, avlät H. en skrivelse till läkaren av ungefär följande innehåll: ”Jag Anders Petter H., filare vid statens järnvägar, sjätte trafikdistriktet, har sex barn, vilket statistiken kan utvisa. Dag som ovan. A. P. H.. En plåtslagare, R…………… , var känd dels som synnerlig pedant dels för att i sitt tal uttrycka sig högtravande och grammatikaliskt Vid ett tillfälle var R. jämte några arbetskamrater inbjuden till ingenör Kuylenstjerna6) på julkalas. I ett tal tackade värden sina gäster för gott samarbete under det gångna året och vände sig då enligt R. särskilt till honom med orden: ”Skål, plåtslagarmästare R.” — Då fattade även R. sitt glas, talade och sade: ”Skål och tack, herr ingen­jör.” — Då R:s dotter skulle resa till Amerika, medföljde föräldrarna till Trondhjem. Vid avskedet var dottern ledsen och grät, varför R. tröstade henne med orden: ”Gråt icke, min dotter Augusta, än haver din fader en och annan tia i sin plånbok.”

NOTER:
1) möjl. överstelöjtnant C. H. H. Mörner.
2) Ingelman, G., löjtnant, senare kapten i Väg- o. vattenbyggn.kåren.
3) Pettersson, Carl Tycho, f 1842, examen ir. tekn. elem.-sk. i Malmö, maskinajrb. v. SJ 1860, ritare 1867 verkmästare 1877, maskiningenjör o. förest, för 6:e distr:s maskinavdeln. 1878, maskindir. i samma distr. 1885.
4) Allan, Gustav Leonard, f. 1852, ritare vid SJ 1875, verkmästare 1883, maskiningenjör 1887, maskindirektör och chef för maskinavd. i Ösd 1898, led. av Ösds stadsfullm.
5) Wåhlstedt, Erland Henrik, f 1853, bokhållare o. ritare vid SJ 1881—84, verkmästare i Ösd 1895. 6) möjl. Kuylenstjerna, Carl Sigurd, f 1866.

 

Interiör från lokstallarna.

 


Järnvägsfester i Östersund
En sammanställning ur ortens tidningar, främst Jämtlands Tidning.

 

Redan det första beslutet om tvärbanan den 22/3 1873 gav anledning till järnvägsfester såväl i Sundsvall som i Östersund. I den sistnämnda staden sam­lades en onsdag i mars c:a 200 personer till fest under ledning av landssekrete­raren Rissler, landskamreraren Ekberg och borgmästaren Rosén. Som skedde även vid senare järnvägsfester avsändes tacksamhetstelegram förutom till konungen och det ansvariga statsrådet civilminister Axel Bergström främst till länets lands­hövding och riksdagsman i FK J. G. Asplund ”för det nit och den kraft, hvar­med I fört ortens talan i jernwägsfrågan, hvarigenom I otwifelaktigt i wäsentlig mån till dennas lyckliga utgång bidragit. Framför äfven till ortens riksdagsmän wår tacksamhet för deras medwerkan i saken!” I ett telegram till Trondhjem uttalade man sin glädje över att snart ”få njuta wälsignelse af en lättare sam­färdsel med bröderna hinsides fjellet” och i ett annat till Sundsvall hälsade man dess invånare ”under tillönskan af all den wälsignelse och fördel af jernwägen de sjelfva hoppas winna”. Den stora järnvägsfesten i Östersund var dock den, som firades c:a två må­nader efter det för staden lyckliga beslutet i linjefrågan den 29 april 1876. Jöns Bromée i Billsta, senare under 28 riksdagar ledamot av AK för Jämtland och 1895—1900 det sk äldre folkpartiets ledare, minns festen som en av de mest oförglömliga han varit med om. Referatet i JT är ovanligt utförligt och kommer så nära ett reportage i mo­dern form som det var möjligt på den tiden: ”Förliden onsdag (28/6) firades i elementarskolan i Östersund den till den 21 i denna månad beslutade men till följd af H. M. enkedrottningens frånfälle till förstnämnde dag framskjutna fest, genom hvilken jemtländska befolkningen wille gifwa ett uttryck åt sin glädje öfwer den wid senaste riksdag beslutade twärbanan genom provinsen. Förutom stadsboar hade ett stort antal landtfolk, äfwen från länets aflägsnare socknar, infunnit sig, och kl. 3 på e.m. sagde dag woro den rymliga elementar­skolans lokaler uppfylda af högtidsklädda skaror, som funno sig angenämt öfverraskade af de lyckade och inbjudande anordningarna. Den för festens arrangerande utsedde komitéen hade på ett förtjänstfullt sätt löst sin uppgift. Förutom de till festrum apterade skolsalarne woro å den wackra skolgårdsplanen uppförda tält och salar af barr (!), afsedda att erbjuda till­flyktsorter undan solen, som nu under tre weckor trakterat oss +40 gr. cels. i skuggan. Flaggor, sköldar, löf och blommor hade blifvit af festkomitéen flitigt anlitade och förfelade ej sin werkan. Till festen hade blifwit inbjudne länets m fl riksdagsmän, bland hwilka ob­serverades hr landshöfd. och ridd. Asplund, fil d:r och ridd. Axell, bondestån­dets siste talman, ridd. Nils Larsson i Tullus, hofpredikanten Lithner och rektor Berggren samt det inom provinsen stationerade högre jernwägsbyggnadsbefälet.” I fortsättningen redogörs för matsedeln som upptog ”smörgåsbord, grönsoppa, graflax, ugnstekt gädda med champignoner, rostbeef med legymer, cirkassisk tunga, lybsk skinka med förlorade ägg och krusbär, gödkalfstek, arracspudding med citronsås, fruktpudding, gelé, glace, krokan, russin, mandel och dylikt; caffe”. Bland det rikliga uppbådet av winer märks: ”Haut Sauterne, Chateau Lafitte, Pisporter Mosel, Pale Sherry, 12-årig, Golden Sherry, Portwin superior, röd; dito very old, hvit; Champagne, Maraschino, Gréme de Moka, Punsch.” Raden av skålar ”öppnades af chefen för Jemtlands fältjägarekår Ryding”, som talade för konungen, vars skål utbringades ”efter dånande hurrarop och under fanfarernas klang”. — ”Provincialläkaren doktor Grenholm” harangerade landshövding Asplund ”Jemtlands förste jernwägsbyggare”, som genom­drivit ”hvad de fleste för blott några år sedan snarare sågo för wälwillig utopi än för praktisk utförbar idé”. Han slutade med orden: ”pugna est pugnata, victa est victoria” (”striden är utkämpad, seger är wunnen”). I sitt svarstal erinrade landshövdingen om invigningen av Sundsvall—Torpshammarjärnvägen, då vädret varit synnerligen vackert, men då ‘invigningståget närmade sig Torpshammar, hade mörka moln tornat upp sig på den västra ho­risonten, och när tåget skulle återvända »till Sundsvall ”ljungade en vredgad blixt liksom framåskande den knotande frågan: Hvi stannar tåget — hvadan wändér det i Torpshammar?” Det hade blivit en strid om fortsättningen, men nu var striden slut och ”man hade samlats icke till en segerfest utan till en fredsfest”. Han slöt med en skål för ”Jemtlands framtid”. Borgmästare J. J. Rosén vände sig till övriga riksdagsmän som verkat för järn vägsfrågans lösning: Lithner, Berggren, Axell, Nils Larsson och Gunnar Eriksson i Mörviken (Hans Andersson i Bringåsen var inte närvarande), och tackade dem varmt. Av svarstalen uppmärksammades framförallt hovpredikan­ten Lithners. (Jöns Bromée: Lithners svarstal trängde djupt in i allas, hjärtan. Ej ett torrt öga!) Han omtalade hur han, ”en jemtländsk hyddas son”, under sin barndom skådat ”sitt fosterland höjdt till ett af de främsta på jorden”, hur han ”som yngling swärmat för förverkligandet af barndomsdrömmen” och hur han slutligen ”som man gladt sig att, ehuru då mera tillhörande annan ort, fått wara med om kampen för framåtskridandet  af denna samma fosterbygd”. Bland det överflödande antalet skålar märktes i övrigt en sådan av Nils Lars­son för Sundsvalls stad, som bidragit med c:a 4 miljoner kronor för åstadkom­mande av banan Sundsvall—Torpshammar samt av ”Nils Nilsson i Hufwulswiken” för ”den gamle jernvägsingeniören och jemtländingen John Ericsson”. Tacksamhetstelegram avsändes till landshövding Axel Bergström 1 Örebro och till general tull direktör Axel Bennich i Stockholm. Från 35 jämtlänningar sam­lade till fest i ”Hjortens Have” 1 Trondhjem ingick lyckönskningstelegram som besvarades. Ute i tälten och lövsalarna fortsattes festen och samkvämet ”under glam, tal och skålar till frampå qwällen”. — ”Aftonen war innerligen wacker — vege­tationen stod i all den bjerta och saftiga utveckling som utmärker den jemtländska högsommaren — doft af syrén och wäppling kryddade luften. Walda stycken, exeqverade af fältjägarnas musikcorps, tonade i qwällen, allt ifrigare sprungo Ganymederna (kyparna), allt muntrare blefwo skrattsalfworna, allt eldigare talen, till dess omkring kl. 11 de artiga wärdarna kallade in till festsalen, der en lätt supée intogs. Härmed war festen slut.”

 

Lokstallarna i Östersund. Oljemålning av Lennart Svensson, aug. 1978. Foto Anton Svensson.

 

En annan järnvägsfestdag i Östersund var givetvis den 1 december 1879, då det första ordinarie tåget från Sundsvall anlände till staden. Det var ju också Oscarsdag, kungens namnsdag, enligt tradition även i Östersund firad med Oscarsbal. Referatet i Jämtlands-Tidning, som då inte längre var ensam tidning i staden (Östersunds-Posten hade tillkommit och hade något mer än ett år på nacken), är anmärkningsvärt torrt och med en svag underton av kritik. ”Dagen war glad och säkerligen glömde många i festyran morgondagens be­kymmer.” — ”Wid 3-tiden på eftermiddagen war omkring 150 personer sam­lade å stadens gästgifwaregård, der det naturligtwis för dagens betydelse åts och dracks med stor ifwer som skulle hela twärbanan warit öppnad.” Första skå­len utbragtes av landshövding Asplund för konungen. Nästa skål av stadsfull­mäktiges ordförande auditören O. Em. Ocklind ägnades åt de närvarande järn­vägstjänstemännen med den jättelike överdirektören Hahr i spetsen. Hrr kapten Lundborg och Hahr svarade med att utbringa en skål för Östersunds samhälle.

 

Storliens station, smyckad till invigningen 22 juli 1882.

Rådman Fjellman passade därefter på tillfället att önska den nytillträdande borgmästaren Isidor von Stapelmohr välkommen och utbringade en skål för ho­nom.

”Härefter tågade festfolket i spridda grupper ned till jernwägsstationen, där en wäldig skara människor war samlad för att åse ankomsten af första ordinarie jernwägståget tiill Östersund. Platsen omkring stationen war illuminerad och på höjden owanför stationshuset afbrändes ett fyrwerkeri.” — ”Staden hade för aftonen antagit en högtidlig uppsyn. De flesta hus woro festligt eklärerade och flertalet af herrar handelsmän hade till och med i glädjen öfwer den öppnade bandelen slagit igen sina butiker.” Vid Oscarsbalen senare på kvällen i ”elementarskolans hopträngda lokal” framfördes en allegorisk framställning i bunden form om ”det snabba framåt­skridandets mäktige ande”. En mängd telegram avsändes och ingick. Agaton Burman, ÖP:s stiftare och redaktör, rubricerade sin artikel: ”Wi hel­sar en ny tid för Jemtland, en förändring i dess ‘lifswillkor” och fortsatte: ”Den första december sätta wi i dag öfwer wårt nummer och helsa därmed en ny tid för Jemtland, en förändring i dess lifswillkor, sådan wåra fjellomkransade byg­der icke upplefwat allt sedan de lades under Sveriges krona, öppnandet af jernwägsförbindelsen med Sundsvall är ett stort steg till förwerkligandet af för­hoppningar, dem man för ett tiotal år sedan knappast wågade uttala; det är en länk fogad till den kedja, som skall omge och i sannaste bemerkelse införlifwa wår provins med det öfwriga Sverige och äfwen med wårt brödrafolk.” Till sist även några ord om tvärbanans slutliga invigningsfest den 22 juli 1882. Den egentliga invigningen, som förrättades av konung Oscar II, ägde rum i Storlien, men den föregicks av fester i Östersund och efterföljdes av fester i Trondhjem. Redan torsdagen den 20 juli, närmare bestämt kl 9.23 på aftonen, anlände det kungliga festtåget till Östersund. Konungen var åtföljd av kron­prinsen, tre svenska prinsar och storhertigen Carl Alexander av Sachsen-Weimar. På perrongen mottogs Hans Maj:t av stadsfullmäktige, magistraten samt av ett stort antal militära och civila ämbetsmän. Hälsningstalet hölls av stadsfullmäk­tiges ordförande auditören O. E. Ocklind, ”hvarefter konungen med sitt lysande följe uppsteg i de kungliga hofvagnarne och fortsatte färden utefter den med flaggor, wapen, guirlander, blommor och grönt smakfullt smyckade Storgatan fram till torget, der Jemtlands häst- och fältjägarekårer paraderade”. (JT 22/7 1882). På fredagen besöktes Frösö läger och efter middag på länsresidenset gjordes en utflykt med ”de festligt dekorerade ångbåtarne” på Storsjön. Dagen avsluta­des med supé i det nybyggda stadshotellet (järnvägshotellet). Oscar II skall där i nåder ha uttalt sig om den vackra utsikten över Frösön, Storsjön och ”de tindrande mäktiga fjälltoppar långt i fjerran”. Landshövding Asplund tolkade ”uti wältaliga ord folkets kärlek för konungen och konungahuset” och konungen svarade med att önska lycka och välgång för Jämtland. Sven Johan Kardell skriver i sin dagbok mera kritiskt om festen bl a följande: ”Kl 1/2 10 samlades på Stadshotellet den mest lysande samling, som Östersund någonsin sett. Utom de furstliga personerne sågos ministrar, landshöfdingar, presidenter m fl. — 20 tidningskorrespondenter. — Anmärkningsvärt, att ko­nungen aldrig gjorde någon rond bland sina värdar, ej häller vid middagen vi­sade sig för dem af sina gäster, som har under generalmajors rang.” När ko­nungen den 22/8 kl 8 f m fortsatte till Storlien, var det enligt Kardell ”ingen hänförelse bland åskådarne; svaga hurrarop, likgiltiga, stundom inga hälsning­ar”. Kanske hade östersundarna fått nog av järnvägsfester. Kanske hade en­tusiasmen ebbat ut.

 

Om skarpskytterörelsen och de frivilliga
i danska kriget    

En ögonblicksbild från Östersund på 1860-talet.

Då jag för annat ändamål genomgick riksdagsman Gunnar Erikssons i Mörviken omfattande brevsamling, som förvaras på Landsarkivet i Östersund, fann jag nedanstående brev, som kan vara värt att publiceras. Brevskrivaren Jonas Hansson, var son till en av Gunnar Erikssons grannar, och vid tidpunkten för brevet var han eller hade varit elev vid Elementarskolan i Östersund. Hans se­nare öden äro okända.
”Östersund d. 9:de Maj 1864.

Min kära wen!
Härjemte sänder jag dig några enkla uttryck för att berätta för dig hur det står till med mig. Jag vill besvära dig att uttaga mitt Prestbetyg och sända till mig så fort som möjligt, ty jag kan ej få mina Betyger godkända annars. — Här i staden har vi många roligheter, som ofta äro rörande iblandt. Den 5te April ingick jag såsom frivillig skarpskytt i Östersunds Skarpskyttekår samt deltagit i Sångföreningen, hvilket är mycket lifvande och angenemt. Den sista april uppkallades vi alla skarpskyttar till skolhuset kl 5 efm — marchen bör­jades och fortsattes öfver Bron med en munter fosterländsk sång till skjutbanan. Där drucko vi en afskedsskål för Löjtnant Liililjesköld1) och hans rässällskap (!) Snickargesellen N. Gustafsson2), Garfvaregesellen Målberg3), Skrifvaren O. Olsson4), hvilka skola frivilligt gå in i Danska kriget, från Östersunds skarpskytte­kår; innan återtåget till staden Börjades, framställde Löjtnant Forssgren5) ett rörande tal för de räsande (!) och qvarblifwande skarpskyttar. Marchen fort­sattes öfver Bron och upp till torget. — Andra dagen el. 1sta Maj på ef.mid. marcherade vi åter öfver Bron, till Tivoli, der skarpskyttechefen Moberg6) bjöd på punch. Derpå marcherade vi med en fosterländsk sång upp till jumnastiksalen (!). — Kl. 8 på qvellen skulle vi följa de frimodige Danske krigare till vägs; vi uppställdes på skolgården, hvar iblandt tvenne Löjtnanter stego i spetsen med sina Edla hästar och två stycken suflettwagnar ställdes efter truppen, hvari de åfwannemnde (!) Danska krigare togo sin Platts med sina förnemsta (!) wänner. Marchen tågade österut med en liflig sång. Utanför Änge kommenderades halt, hvarest vi höjde sista glaset med en hjertfull lyckönskan till deras företag. Der skildes vi med dem med ett allment Hurrarop.

Hälsa mina Föräldrar, Syskon, Grannar och Wenner
tecknat af Jonas Hansson.”

NOTER:
1) Johan Gustaf Lilliesköld, f 22/12 1835 i Sunne d 6/4 1917 i Sthlm, stud. 1858, underlöjtnant 1859, löjtnant 1865, major 1878—90; erhöll Danska erinringsmedaljen 1877.
2) Nils Gustafsson, f 1835, gesäll hos snickaren A. G. Norman.
3) antagl. Mollberg, f 1839, gesäll hos garvare A. G. Sandberg.
4) Olsson, Olof, “Buller-Olle”, f 1841 d 1921 (Se not s. 40).
5) Forsgren, C. Oscar, f 16/7 1822 d i Ösd 7/6 1870 löjtnant o. gymnastiklärare.
6) E. G. Moberg, if 3/10 1833 instrumentmakare. el. möjligen Moberg, J. P. f 6/10 1834, målarmästare d 1/12 1885.

 

Ur Sven Johan Kardells dagbok. IV
Åren 1888 och 1889.

 

Under år 1888 förde Sven Johan Kardell dagbok ovanligt sporadiskt. Så t ex fick ”hemmadagboken” vila under K:s första riksdagssejour 14/1—16/5 1888. På några lösa blad finns dock en del tämligen kortfattade och summariska an­teckningar från denna första riksdagstid.
Vid hemkomsten i slutet på maj 1888 återupptog K. dagboksskrivandet med några återblickar på vad som hänt i Ös­tersund under hansfrånvaro. — Även på hösten 1888 föreligger en lucka i dag­boken, nämligen från början av september till mitten av december, då han sätter i gång på nytt efter ytterligare några återblickar.

Enligt de lösa anteckningsbladen avreste Kardell med hustrun Jenny1) och tjänstflickan Kristin kl 9.50 fm den 14 jan. 1888 från Östersund med tåg. I sällskapet befann sig tre andra jämtländska riksdagsmän, nämligen Jöns Bromée2), Gust. Eriksson3) och Hans Andersson4). Vid ett kort uppehåll i Stafre ”bjöd oss trävaruhandlanden E. O. Sundin på champagne.” I Ånge tillstötte några medelpadska och ångermanländska riksdagsmän och i Bollnäs tillbragtes natten i det ”präktiga” järnvägshotellet. För Kardells.blev det ett uppehåll även i Gävle, ”där moster Pousette5) bjöd på frukostmiddag”.

I Stockholm tog Kardell med hustru och tjänstflicka in hos modern på Sergelgatan 8, där även systern Maria (Mia1) bodde. Av anteckningarna framgår att K. den första tiden i Stockholm och vid riksdagen orienterade sig och stiftade bekantskaper. Kamrarna samlades den första gången den 18 jan. kl 11 fm. I andra kammaren öppnades sammankomsten med ett tal av ålderspresidenten Karl Ifvarsson, varefter en deputation avgick till H. Maj:t ”för begärande af talmän”. Det högtidliga öppnandet skedde dagen därpå, då K. hade lyckats utverka en biljett till Jenny på läktaren. Redan den 21 jan., på Konungens födelsedag, var K. inbjuden till Slottet. Trots att K. var en bland c:a 2000 gäs­ter, fann Oscar II, som redan förut kände K., tillfälle att tala ”en stund med mig om den politiska ställningen”.

Den 24 jan. upplästes i andra kammaren ”under andlös spänning Högsta Dom­stolens utslag, som stadfäste valet af Stockholmsprotektionisterna”. Detta för­anledde enligt en senare anteckning ”allehanda rykten om riksdagsupplösning, ministärförändringar mm.” — Efter plenum den 31 jan. uppvaktade K. Oskar II. Konungen såg glad men litet matt ut; samtalade bl a om den norrländska järnvägsfrågan. — I mars var K. med om att bilda en riksdagsmannaklubb, där tydligen både frihandlare och protektionister skulle få vara med. ”Klubben skall stå på bred basis; allt tullpoliticerande vare förbjudet.” Möjligen var det fråga om en klubb för norrländska riksdagsmän. Bland initiativtagarna utom K. märks Bromée, Gust. Eriksson o. Ström fr. Kalix. Sammanträdena hölls på Café du Nord.

Det verkar som om Kardell så småningom kom med i svängen, vilket bl a följande anteckningar kan sägas vittna om: ”6/2 Med riksdagsmännen Gust. Eriksson och Bromée samt handl. O. Olsson6) fr. Östersund varit i Svea salen, som nu inviges, strålande af elektriskt ljus, förgyllningar och sammet. Publiken ej talrik. Där uppträdde fiolspelaren T. Aulin och sångerskan fröken Ek, hvarjämte flera orkesternummer utfördes. Konungen med svit var närvarande. — Sedan superade vi i Viktoria-kaféet, intogo munklikör på operakaféet och slu­tade på Hamburgerbörs.” — ”23/2 På middag hos talman Wijk7). — Sedan nachspil på Kung Carl o. på Operakällaren.” — ”23/3 Först på supé hos Kungen. Sedan på Karnevalen i Sveasalen.”

Något som Kardell och även hustrun denna första tid i Stockholm utnyttjade var tydligen att gå på operan och teatern. Av operor såg och hörde han Lohengrin, Carmen och Aida. Av dessa behagade honom Carmen mest. ”Af denna opera njöt jag vida mera än af Lohengrin, då dels handlingen var mera naturlig, dels de olika musikstyckena mera konkreta och tilltalande.”

Den sista delen av 1888 års riksdag, c:a en och en halv månad, har tydligen inte föranlett några anteckningar.

Efter riksdagens avblåsning den 16 maj återvände K. genast hem och hann vara med om läsårets avslutning i skolan.

Under senvintern och våren hade några prominenta östersundsbor resp jämt­länningar gått bort. Mest smärtsamt för Kardell var, att hans gamle vän kro­nofogde Per Englund8) .avled i Stockholm den 27 mars på grund av vattusot. Enligt den återupptagna dagboken var Englund ”en verksam, liflig, vaken, in­telligent man. Stor affärskarl och skicklig ämbetsman.” Hans hustru var född Festin och han hade många barn. E. gjorde sig bl a känd som nitisk brännvinsfiskal, dvs han ingrep kraftigt mot den efter år 1855 olaga hembränningen, vilket förskaffade honom många fiender, så att han inte alltid gick säker, när han vistades ute i provinsen. Även Englunds svåger, häradsskrivaren Cavallin9), hade under vårvintern avlidit. Han hade bl a gjort sig känd som Hushållnings­sällskapets sekreterare och var ”mekaniskt anlagd”.

Under höstterminen 1888 kom Kardell i närmare beröring med den nye rek­torn Hägglund1). Att ‘denne och K. inte kom så alldeles väl överens, framgår av följande ganska bistra kritik, som K. utsätter H. för: ”Rektor Hägglund gör intryck af att vara en ofördärfvad och välmenande, men oerfaren och själfklok herre, den där tror sig kunna uträtta hvad som hälst blott i följd af sin teolo­giska öfverlägsenhet. Högröstad och tilltagsen framhåller han oupphörligt sin upplysta vilja såsom ett efterföljansvärdt rättesnöre, men springer ofta å stad i ogjordt väder och begår ofta hos en sådan person oförlåtliga bockar. Hans för­nämsta företräde består i ett godt minne; är han i besittning af stor arbetsför­måga.” Detta omdöme avgavs i slutet på höstterminen.

För vårterminen 1889 hade Kardell återigen tjänstledighet ss riksdagsman. Även detta års riksdag avfärdas i dagboken med några få anteckningar. För den 14 febr. 1889 noterar han, att han denna dag hade sitt ”första off. uppträdande i 2:a kammaren. Jag försvarade min motion ang. biskopsvalens förändring.”

Det som detta år blev den stora förändringen i den Kardellska familjens liv var inte Stockholmsvistelsen, utan det att Sven Johan och Jenny Kardell tog ett fosterbarn. Av dagboken framgår, att de länge haft planer på att skaffa sig ett sådant. Då Jennys syster Eva och svåger Peter Olsson hade två pojkar, var det

 

Lektor Kardell i arbetsrummet i sitt hem, Kyrkgatan 21 (nuv 45).

 

kanske naturligt att man valde en flicka. Samma dag som riksdagen upplöstes, den 18 maj, fick Kardell ett erbjudande av fröken Amanda Kanth, ”boende Drottn.gatan 34, tre tr. upp, att upptaga hennes barn med kapten Erich Seybold.” Dr Emil Perman tillkallades och undersökte barnet, som befanns vara friskt. Redan den 21 maj avreste så Kardell med den lilla flickan, drygt två år o. -tre månader gammal, till Östersund. Resan och den första tiden i Östersund blev dock kanske inte riktigt vad K. tänkt sig. Det verkar som om han inte kunnat sätta sig in i vad det innebar att rycka ett litet barn upp med roten. Om detta och annat står det att läsa i nedanstående mer direkta utdrag ur dagboken.

”D. 26/6 1888 Under den häftiga nordvestliga blåsten i går nedbrann Sunds­vall och Umeå till större delen, äfvensom 60 hus i Lilla Edet vid Göteborg. Ska­dan anslås ensamt i Sundsvall till minst 30 millioner kronor. En fruktansvärd riksolycka!

4/7 Landtbrukaren, bankdirektören, trävaruhandlaren Lars Lithander10) afled sönd. den 1 juli, 64 år, 10 mån., 11 dagar gammal, i sitt hem Klöstanäs i Lit. D. 7/7 I förrgår började det regna. Regnet fortsattes i går, omväxlande med solsken; så äfven *i dag.

Förste landtmätaren F. W. Jonssons fru Mathilde11), född Winnberg, har i dag på morgonen aflidit af hjärtfel, omkr. 50 år. Hon var i sina yngre dagar kraft­full o. starkt bygd, samt var alltid munter, godmodig och road af gladt um­gänge. Då jag kom till Östersund jan. 1869, var hon ogift och hade en galanteribod, den enda i staden. Hon sålde äfven cigarrer, biljetter till koncerter o. spektakler etc. Hon hade sin bod i nuv. stadshuset. Hon lade alltid an på att hafva trefliga kvinliga biträden, såom Pauline Weltzin. Hennes butik var därfore en samlingplats för personer, som ville språka bort en stund……………….. Mycket skräp hade hon äfven och var rätt dyr. Jag köpte där mitt schackspelsbräde, äfvensom Jennys guldur, hvkt senare var af uslaste beskaffenhet. —

12/8 90 personer fr. Ängland, Amerika och Australien tillhörande föreningen för kristlige unge män, och föröfrigt själfve bestående af både gamle och unge, herrar och damer, hitkommo i natt och dröja äfven här i dag, för att hålla sabbatshvila. Gudstjänst i Goodtemplarhuset (kyrkan under reparation) samt en andaktsstund på Fritzhem. Middag för dem i hushållsskolans lokal. Äfven jag deltog. Något sekteristiskt hos dem kunde jag ej spåra. —

26/8 Företagit en utflygt med järnväg till Tegefors, beläget vid Åre elfven mel­lan Dufeds och Åre stationer samt själft försett med anhalt. Egendomen är na­turskönt belägen nedanför Mullfjället, med Åreskutan omedelbart i nordost, Renfjället på andra sidan elfven och grönskande kullar och höjdsträckningar görande dalen ännu mera pittoresk. Stället är bebygdt i villastil, där finnes en två ramars vattensåg m m, allt i godt stånd. På en platå nedanför Mullfjället ämnar egaren, grosshandl. N. O. Näs1), bygga ett väldigt hotell för luftgäster. Väl emottagne åto vi en splendid måltid och återreste på e.m.

D. 17/12 Jag har ej på länge annoterat något i dagboken, icke därföre att intet passerat, utan af tröghet. —

Dec. 27. Julafton voro Olssons hos oss, juldagen vi hos dem.

I dag hopsummerades de vid stadsfullm. valet den 20 dennes afgifna rösterna, hvarvid befanns, att motståndarne mot den beslutade dräneringen och vatten­ledningen segrat. Med undantag af tre kasserades samtlige äldre stadsfullmäktige, däribland E. G. Moberg12), som varit fullmäktig ända sedan 1863 och är en särdeles förståndig man. Resultatet bör i främsta rummet tillskrifvas en hänsyns­lös och länge fortsatt agitation, hvars främsta män varit intrigmakaren och storläsaren rådman Fresk1), vidare lektor Dalén1), rådman Fjellman13) m fl. — Jag röstade för de gamla fullmäktige. —

Dec. 28 Kl 5 på e.m. barnfest i källarmästare Johanssons14) lokal. Vi hade öfver 265 barn, hvaraf omkr. 200 inbjudne. Dansen och lekarne leddes med vanlig för­måga af f. fanjunkaren, nu handl. Ol Olsson8).

1889 22/2 Dr Grenholm1) aiflidit i dag. För c:a 3 veckor sedan var jag på kal­lelse hos honom för att bevitna en af honom till Östersunds stad gjord donation. Han var då förfärligt medtagen och matt och döden synbarligen nära. För en 10 å 12 år sedan flyttade han från Östersund, där han varit bosatt i många år ss provinsialläkare, och där han utöfvat en omfattande verksamhet som kommu­nalman och angenäm sällskapsmänniska. Han var särdeles musikalisk och god sångare. Han var gift med en dotter till afl. jämtländske kronofogden Veit Söder­berg1). Hon är pietistiskt sinnad och har, is. på senare tiden, utöfvat på honom ett starkt inflytande. Deras äktenskap var barnlöst..

Maj 21 Af rest med ångaren Westernorrland från Stockholm till Sundsvall.

 

Elin Kardell hjälpte redan som ung flicka sin far vid skötseln av biblioteket. Trots visst motstånd fick hon efterträda sin far som bibliotekarie. Bilden tagen på 1920-talet.

 

Lilla Ellen medföljde. En fröken Holmberg från Hernösand jte fru Gisslén omhändertogo henne, då hon visade aversion för mig.

Maj 22 Efter vacker, men af drifis på Ålands haf fördröjd sjöresa, framkommo vi till Sundsvall kl 10 f.m.—————– Staden såg egendomlig ut med sina efter fjolårets brand provisoriskt uppförda byggnader. — Såg på cirkus fröken Elvira Madigan, som en tid sedan dödade sig i sällskap med en löjtn. Sparre, gå på lina. —

Maj 23 Kl 9.40 f.m. med bantåget till Östersund. Ellen sköttes till Ånge af en fröken Lindblad, sedan af fru Hjertstedt. Jenny och Olssons jte Anna Perman mottogo oss vid stationen.

Maj 24—27. Lilla Ellen artar sig till en mycket häftig och egensinnig unge. Skriker nästan beständigt. Tål icke mig. Detta kan ej gå i längden. —

Juni 1. Rådman Rob. Fresk1) afled i dag kl 11 f.m. i magkräfta. — Fresk var vid sin död omkr. 50 år gammal. Han var född på Vermdön. Kom först hit som biträde åt dåv. handlanden, nuv. trävaruinspektoren Per Hammarberg, var då en glad person. Blef sedan egen handl., slog då om oh blef, hvad man kallar, läsare; ernådde omsider anseende för att vara en slags apostel här i staden, var god vän med alla p rester, enkannerligen prosten Arbman1) i Sunne …. Han var mycket liten och spenslig till växten, ansträngde sig uppenbarligen för att kunna taga ut stegen …. och brukade svänga sin käpp med en viss värdighet.

Han var nog gudfruktig, men han visste äfven utaf, att han stod litet bättre i vantarne hos vår herre, än de fleste … Fresk verkade mycket för barnhemmet, hvars upprättande var hans verk. Han samlade en rätt stor förmögenhet, trots sin hustru och sina efterlemnade tolf barn.

Juni 8. Anna Sieurin, min systerdotter, anländt hit fr. Kilafors, där hon är gu­vernant hos stat.insp. Berggren. Hon är nu 22 år gammal samt liknar mycket sin mor, min syster Svea. —

Juni 25. Jag af rätten utsetts till juryman i tryckfrihetsmålet: doktor Hemblom15) och red. V. H. Wickström1). Ett obehagligt uppdrag!

Lilla Elin artar sig bättre; vi har beslutat att behålla henne och den 21 dennes tillskrifvit modern därom. Vi anse namnet Elin bättre än Ellen. —

Den fortf. torkan väcker svåra bekymmer för årsväxten.

5/7 — Denna dag ankom fr. Stockholm Elins prestbevis o. vaccinationsattest. Inskref henne genast hos härvar. pastorsexpedition. Hon är född d. 7 febr. 1887, döpt den 9 i s. månad till Ellen Amanda Matilda. Vi har anhållit, att hon i dopboken måtte benämnas Elin Maria. —

6/7 — Juryn i tryckfrihetsmålet Hernblom contra Wickström haft sammanträde kl 10 f. m. Wickström dömdes skyldig efter mom. 8 i afs. på art. 1 o. 4 af se­rien ”Länslasarettet och dr Hernblom”, men frikändes i afs. på de öfriga. Utslag om tisdag den 9:de dennes. — Jag var med ss utsedd af rätten: ett sorgligt upp­drag.

9/7 Wickström dömts till 1.000 kr i böter, äfvensom att erlägga motpartens rättegångskostnader. — En stor del af den förblindade allmänheten anser juryn i sak ha tagit Hernbloms parti mot Wickström, en uppfattning som är alldeles oriktig.

10/7 Brukspatron Biesert18), riksdagsman i l:a kammaren för Jämtland och för närv. luftgäst i Mörsil, gjort visit hos mig. Han är från Vermland och har aldrig förut varit i detta län, hvars representant han är.

17/7 Lektor Ernst Carlsson17), son till afl. statsrådet F. F. Carlsson och själf historisk forskare, hälsar på mig i dag. Carlsson med fru ämnar vistas en tid i Mörsil. — På aftonen protestmöte i goodtemplarhuset mot juryn och domstolen. — Stormigt. —

19/7 Jag vid Jämtl. bibliotek. Doktor Carl Herslow18) fr. Malmö, en af 2:a kammarens mest framstående ledamöter, sökt mig i hemmet, och då han ej fun­nit mig, gått ut till biblioteket med sina två döttrar tre fjärdedels mil. Han vistades därute under en timme, kom ifrån Gellivare och Nordcap. Återvände gående till staden.

D 2/8 I dag varit ut till biblioteket med Jenny, Elin och Olssons. Elin nu hygg­ligare än förr. Jenny tycker t.o.m. mera om henne än om Ejnar Olsson. Hon kan vara mycket smeksam och glad samt är en bråkstake af prima rang. Att klättra, gunga, dansa, rida ranka, springa är hennes största lust. — Hennes värsta buse är kogubben, som håller till i kabinettet i kakelugnen, och i samma rum är äfven skamvrån belägen bakom puffen. —

D. 6/8 Besök af min bänkkamrat i 2:a kammaren brukspatron Farup19). Denne är till börden norrman o. egare af Ljusnedals bruk i Herjedalen. Han är en kämpastor gestalt, i umgänget artig och öppen samt road af skämt. Han har utpreglade anti- och sympatier, är landtmannapartist, men frihandlare. Han är känd för att vara lappbefolkningens förklarade fiende, är äfven föga huld de stora trävarubolagen. Vi ha varit mycket tillsammans i Stockholm. —

19/8 I våras, då jag låg vid riksdagen, af led på Rosenhill på Frösön förre insp. i Tunadals bolags tjänst… Carl Aug. Steenmark20), 79 år gammal. Han dog af förkylning samt var ända till sin sista 4 dagars sjukdom ovanligt kry och rask. Till det yttre var han lång och mager, ljuslagd, med kindskägg. Han älskade skämt och nöjen af alla slag, dansade ända in i höga ålderdomen, hoppade tom vid ett gladt tillfälle för några år sedan öfver en på en stolpe vid Hornsberg uppsatt glaskula. Något egentligt ljushufvud var han icke, skötte icke alltid sin inspektorsplats på det förståndigaste, men fick likväl af bolaget en hederlig pension, liksom äfven en kan.————- Han hade varit vän och ungdomsbekant till min far, som var blott två år äldre än han. Vi stodo alltid på god fot till hvarandra. —

26/8 I dag har det andra Hernblomska tryckfrihetsmålet mot dr Wickström förevarit inför rådstuvurätten, hvarvid jurymän utsågos. Äfven denna gång blef jag en af rättens män. — De häftigt sig mot hvarandra brytande åsigterna göra detta mål till det obehagligaste man kan tänka sig.————–

7/9 I en jordkula midt i skogen långt upp under Östbergets norra, dystra, åt Östersundet vettande sida bor sedan flere år en medelålders man, P. Jonsson vid namn. Han är norrman till börden och kopparslagare till yrket, men arbetar föga, liksom haus behov äro få. Hans kula är till större delen nedgrävd i jorden, hittills har röken gått ut genom en öppning i taket, men nu har man insamlat medel åt honom till uppförande av en ordentlig spis. Han är fromsint, religiöst sinnad, nykter, läser tidningar. — Hans intelligens är ej ringa. — — — I dag på e. m. har svåger Olsson och jag företagit en exkursion ut i Stadsskogen, un­der hvilken vi plockat riskor, som finnas i stor mängd. Hösten är vacker. Det blir godt i år på allt utom hö. —

11/9 Till marknaden, som börjar i morgon, har färdigbyggts en storartad stall­byggnad vid Nya torget. Där finns stallrum för 69 hästar. —

2/10 J. Sahlin21) har nyss af rådstufvurätten dömts till 7 års o. 3 månaders fäst­ningsstraff för mordbrand och bedrägeri vid brandförsäkring. Denne Sahlin, bördig från Lillsjöhögen i Lith och född 1860, gifte sig för några år sedan med en ung och vacker flicka från Stugun, hvilken tillförde honom 275 000 kronors förmögenhet. Denna har han till större delen gjort slut på medels ofantliga
bygg­nadsarbeten o.dyl. Han har nekat hårdnackadt men fällts på klara indicier. — 3/10 Ickeverställandet af stadsfullmäktiges beslut om vattenledning och drä­nering bär nu sina bittra frukter. Direktionen for Städernas brandförsäkrings­bolag har beslutit att fr. 1 okt. höja afgifterne här i staden med 50 procent.. — 10/10 I dag på aftonen spelparti hemma hos mig, då Jenny händelsevis hade för mycket fågel hemma för vårt behov. Hos oss samlade sig Augustin1), ryttmästare Södermark, Kökeritz1), Edv Ericsson22), Ol. Larsson i Häste1), adj. O. E. Lindström1), lektor Rosengren1), red dr Hugo Wickström1), kamrer Severin Sundeqvist22), svåger Olsson1). Lektor Fant1) och farbror Erik Perman1), som även voro bjudne, kommo icke.————— Elin var snäll under aftonen och neg för farbröderna vid deras ankomst. Hon har anlag för gourmanderi. —

20/10 Kl. 10.50 f.m. avled i sitt hem i den s.k. Brunflostaden här häradshöv­dingen i Jämtlands norra domsaga Johan Julius Rosén1). Han föddes i Öfverluleå d. 2/11 1824 af föräldrarne fänrik Johan Vilhelm Rosén o. Sofia Bodén.

Student i Upps. 1845, kam.ex. 1847, hovrättsex. 1849. Han blev 1852 Öster­sunds stads förste borgmästare och 1872 häradshövding. — — — Rosén var storväxt och mera fet än mager, stort ansigte med grovt tillyxande drag, stor näsa och stora, blå, något stelt blickande ögon. I domstolen tilltalade han alla med ‘han* el. hon. Så sträv han än syntes, hade han såsom borgmästare ofta svårt att hålla stången med sina skäligen styvsinta och stundom obilliga rådmän Fjällman och Fresk.

24/10 I dag på f.m. avled kamreraren i Sundsvalls handelsbanks härv. kontor Erik Wikström23) i Enköping, dit han rest iför att söka bot hos doktor Westerlund. Han var något över 29 år 7 mån. gammal samt gift med en dotter till förre traktören Per Jonsson här i staden. Han var blek och spenslig, med täml. fina drag, samt skägglös. Han var ej utan företagsamhet som affärsman. —

9/1/ Här i staden finnas tre unga fruar, som äro mycket begivna på nöjen och, efter hvad det säges, kurtis. Man klandrar i synnerhet deras sätt att nästan be­ständigt om dagarne uppenbara sig på stadens gator eller i dess butiker. Dessa fruar sägas flera gånger besökt cirkus Blumenfeldt, som nu gästar staden, och givit luft åt sin beundran för direktörens son, den framstående jockey-ryttaren Alex­ander. —

22/12 En ny tidning, Jämtlands Allehanda, redigerad av baptistpred. K. G. Hellström1), har i dagarne utsändt sitt provnummer. Av detta ser jag bl a, att jag kommer att inbjudas till ett massmöte av stadens nykterhetsvänner annandag jul. Föga angenämt!

31/12 Året 1889 närmar sig sitt slut. Dess vigtigaste händelse fös oss har varit upptagandet av vår fosterdotter Elin Maria, som nu slumrar därinne, medan Jenny sitter i hvilstolen bredvid mig och läser Östersundsposten. —

NOTER
till Ur Kardells dagbok IV:
1) Se not i förg. årsskrifter!
2) Bromée, Jöns, i Billsta, f 1841 d 1931, xd-man i AK 1887—1911. Ledare för (äldre) Folkpartiet 1895—1900. En av de ledande i Liberala samlingspartiet, vid vars bildande han spelade en betydande roll.
3) Eriksson, Gustaf, i Myckelgård, f 1840 d 1914, rd-man i AK 1887—90, landstingsman.
4) Andersson, Kains, i Bringåsen, f 1826 d 1900, rd-man i AK 1870—90.
5) En moster till K. var gift med Joh. Fredr. Pousette i Gävle, d 1880.
6) Olsson, Olof, “Buller-Olle”, f 1841 d 1921, fanjunkare vid Jd:s Hästjägare, hand]., deltog ss frivillig i Dansk-tyska kriget 1864—65. På sin tid en mycket känd “Östersundsfigur”. (Se ÄGÖ 1974, ,s 15 f !)
7) Wijk, Olof dy, ,f 1833 d 1901, affärs- o. kom.man i Göteborg, led av AK 1867—90 {talman 1880—90).
8) Englund, Per, f 1826 d 1888, kronofogde, en tid stadskassör, ägde egendomen Änge på Frösön.
9) Cavallin, Carl Johan, f 1816 d 1888, häradsskrivare i norra fögderiet 1847—52, i södra 1852—82, sekr. o. skattmäst. i Hushållningssällskapet 1845—86. Ägde gården Storg. 3, därhän ‘bedrev trädgårdsskötsel (Cavallins Blomsterhandel!).
10) Lithander, Lars, f 1823 d 1888, trävaruhandl., bosatt i Klöstanäs, Liit.
11) Mathilda Augusta Winnberg, f 1838, står 1867 o. 1869 mantalsskriven som handl. Maken Fredrik Wilhelm Jonsson dy, f 1829 d 1906, var 1:e lantmätare i Jtlds län 1881—94.
12) Moberg, Erik Göran, f 1833 d 1903, instrumentmakare. Enligt Christ. Genberg var M. “en lugn, jovialisk och mångbetrodd man”.
13) Fjellman, Anders Petter, f 1824 d 1893, färgare, rådman 1863—93, bankdir. förest. i Filialbanken 1859—69, sedan i Sundsvalls Ensk. Bank 1870—87, ordf. i Hantvenksför. 1862—82.
15) Hernblom, Knut Alfred, f 1840 d 1890, lasaretts-, kurhus- o. stadsläkare i Ösd 1869—90, 1876—86 äv. fängelseläk., de sista åren också militär- o. järnvägsläk. Sannolikt på grund av alltför stor arbetsbörda hemföll H. fram på 1880-talet åt morfinmissbruk o. utsattes för angrepp i JP, skrivna av red. W. Hugo Wickström, som i någon mån var berättigade men överskred all sans och måtta. I sin krafts dagar var H. en nitisk o. duglig läkare. I det Hernblomska hemmet växte en ung släkting till fru Regina H , f Odelmark, upp, nämligen Oscar Fredrik von Sydow, f 1873 d 1936. Denne blev senare civilminister 1914—17 samt landshövding i Luleå 1911—14 o. Göteborg 1917—34. En kort tid 1921 var han statsminister .Han slutade som riksmarskalk.
16) Biesert, J. C. N., f 1831 d 1913, bruksägare i Värmland, led. av FK 1883—1893.
17) Carlsson, Ernst, f 1854 d 1909, lärovenkslär., prof. i historia vid Göteborgs högskola, överdir. o. chef för Läroverksöverstyr. 1905—09. Bl a utgivare av Carlssons Skolgeografi.
18) Herslow, Carl H, f 1836 d 1933, läroverkslärare, tidningsman o. politiker, led. av AK 1877—86 o. 1888—93 {talman 1892—93). H. grundade 1870 Sydsvenska Dagbladet, varmed han 1871 förenade Snällposten och vars chefred, han var till 1907.
19) Farup, William, f 1824 i Norge d 1893, brukspatron på Ljusnedal, led av AK 1876—78 o. 1880—90.
20) Steenmark, Carl August, f 1810 d 1889, trävaruinsp., anställd i Tunadals bolag. S. ägde fastigheten Rosenhill på Frösön.
21) Det var Jonas Sahlin som tillsammans med överlärare Olle Westin grundade Jämtlandsposten och lät bygga dess nu rivna hus vid Kyrkogatan. Efter att ha prövat med Johan Lindström-Saxon som redaktör överlämnade man redaktörsskapet till V. Hugo Wickström. S. vidhöll sin oskuld såväl efter mordbrandsstraffet som vid senare indiciedomslut efter andra brott. Han lär ha levat in på 1940-talet. (Se kap. “Skandal i stan” i Per Nilsson-Tannérs bok Jämtska öden och äventyr!)
22) Edv. Ericsson o. Severin Sundeqvist var tjänstemän vid Riksbanken i Östersund, där Ol. Larsson i Häste var direktör.
23) Erik Wikström var far till Iwan o. Heimer Wikström, den förre borgmästare, den senare distriktslantmätare, bägge på sin tid ledande personer inom Föreningen Gamla Östersund.

 

Ur Östersunds stadsarkiv

Fortsättning av Borgerskapets protokoll, tolkade av Arne och Helga Öhberg.

 

1827 Oct 23 War enhällig samankomst, då nedanstående ämnen förehaddes och på sätt protocollet wisar expedierades.

1mo Wäljes 2:e ledamöter till markegångssättningen d. 3 November kl. 9 förmiddagen och utseddes traktör Hamrin, stadscass. Hedell.

2:do Wäljes revisorer till cassornas öfverseände3), då pastor Ocklind, Hr direct Wikström, färgarn Fjellman, handelsm. Stadin utseddes.

3. Uplästes afvittringsdomstolens utslag4) om enskiftes stadfästande emillan Odensala och Östersund stad och öfverenskoms att öfvertala Hr comiss. landtm. Jonsson, kyrkvärden Jöns Olofss. i Backen och Eric Jönsson, Torrsta, att företaga sig så vähl granskningen af ståndsskogen och ärsättning af jordaupodlingarna samt äfven innom oss skifte warje sin tillfallande lott. Härwid ingaf Hr landssecret. Winter en skrift1), som uplästes wilket de närvarande fant fördelacktigt om detta kunde wärkställas, hvilket skulle underställas Konungens Resp. Befallningshafv. granskning, och jämförelse med innehållet af 1:sta och 2:dra punct i fundatjonsbrefvet.

Pag. 935 4:o Brandsyn wärkställes att lördagen d. 27 kan brandsyn företagas förmidagen och till biträde af målarn Andersson och smeden Lindström och eftermiddagen 2:dra qvarteret skall göra tjenst vid sprutorna.

5. Afskedade skepparn Ström bör icke hysas el. blifva skrifven hos någon, wilket enhälligt bejakades.

6. Warken Hellstedt el. bokbindar Nordling wille Borgerskapet tillåta att vidare här mantalskrifvas.

7. Uplästes på begäran av Hr kronlänsm. Örbom förteckning på sådana personer5) i Östersund som icke mägtat betala el. ställa borgen för år 1813 undfången5) kronospannemåhl och underskrefs.

8. Uprättades bänckdelning i kyrckan.

9. Granskades och rättades classificatjon på stadens innevånare till godtjörande af årliga onera. Wärkstäldes.

10. Uplästes inkomna ansökningar till Höga Landshöfdinge. af garfv. Thelberg, sadelmak. Allsén och målarn Andersson att bekoma5) bygnadstomter. Dässa ansökningar wäckte Borgerskapets omtanka att ännu öka antalet5) genom fortsättning i den sträkan som nya tomterna i sednare tider börjat och fort6). Dock mot ärläggande af Rdr 6-32 sk Banco till stadscass. för var och att ingen äger bortsälja dänna undfångna tomt innan den är bygd och för rumet skuld7) kåhlhagar hädan efter lägges på annat ställe.

11. förbjudes att tillgripa skogen innan delning skedt att icke Odensalaboarne hugga af vår gamla innan granskning skedt på ståndskogen wid Rdr 25 för stubben både stadboar och bönderna.

12. Den upgorda ritningen wid begrafningsplattsen åtog sig smeden Lindström att fullgöra enligt utsatta pris efter materialsförslaget.

13. Hagberg bör genast i stånd sätta dät felande i stallbygning hos pastor.

14. uplästes och godkändes af
Samuel Perman äfven pastor Ocklind, snick. Sundström, uhrm. Milde, wangm. Moberg, Svensson, P. Hedell o. smeden Lindström, A. Andersson,, Nils Svedberg, A. Kinlund, Erik Norlund, P. Åström, Olof Öbom, sadelm. Björkman.

Pag. 937 1827 Den 23 Oct. utanordnat att af ståndcassemedlen godtgjöras enl. Höga Landshöfdingeembetets förr gifna resolution lösen till afvittringsdomaren Herr refvis.secret. Poijgnant för protocollet och chartor Rdr 4. 42 —
…………………………………………………………………………………lösen för utslag till d:o 2. 10 –
…………………………………………………………………………………………………………………..7. 4 – 8)

182 Octob. d. 30 woro de som icke wid förra sammankomsten woro tillstädes för att höra sig upläsas wad i förra samanfeomsten förehades till medelande af sina tankar.

1. uplästes i ordning warje punct och wad efter puncten widkom godkändes.

2. uplästes förra beslutet och ärkändes med ett tillag att öfvertala9) Hr captain Ludw. Winnberg att som ojäfoig5) wid dätta gjöromåhl biträda hvilket han och lofvade.

3. Likaledes uplästes och godkändes wad i förra sammankomsten 3:dje punct dicterar – se förra protocol. Hr Stadin fant för sin dehl vad Hr Landssecret. projecterat underställas Konung. Höga Befallningshafvande äfven Sahlstedt, Sundström, Nordlund, Söderlund, Hedell med tillökning enl. första och 2:dra puncter af fundatjonsbrefvet erholla norr om staden.
NB, obs. Dätta project synes ordföranden för närvarande förhastat tillstyrcka att den oss tillfallna skogstrackt skulle i stället att tjäna en var till wedbrand och bete.10)

Pag 938 icke förslå och oformligt och kostsam att frånskilja oss i lotter och förtaga efterkommande handtverkare och fabrikanter någon jordbit, eller att blifva taxerade af dem som nu fådt jorden sig tilldehlt sedan Konung. Befallningshafvande i längre tid tillåtit utvidga stadsplan med flera nya tomter.

4:de alla de öfriga puncterna godkändes med tillag wid 11 punct att witet Rdr 25 skulle delas, 2 delar angifvaren och 1 dehl de fattiga.

5. utses någon i mitt ställe att öfvervara ståndskogens öfverseende och gradering på gorda upodlingar och utsågs glasmäst. Åström och smeden Lindström.

6. Borgerskapet ansåg T. Krooks tomt, hvilken han fick som stadsgevalljer och af honom blef uptagen från fä fot samt blifvit utlyst för Rdr 100 Banco — förmodeligen för stängsel och upodling, vilket uplystes att denna jord förledit år gaf 30 skylar blandsäd — icke bör säljas annorlunda än upodlingar under vissa års bruk el. af efterträdaren i sama tjänst bifall 11) inlösas — och widmagthållas med ansvarsskyldighet för wanhäfd. 12)

7. utses ordningsman i 2:dr qvarteret. Skrädd. Wallberg fick all rösterna. De närvarand yttrade i händelse ansökningarna som inkomit skulle bifallas5) om tomter etc 13) så yrkade handl. Stadin, källarm. Sahlstedt, hattm. Söderlund, stadscass. Hedell att äfven och få samma rätt, ehuru de ansogo widare ökande häraf stridde emot plancartan.

8. uplästes gördelm. Granqvists ansökning att få tomt, som bewiljades. uplästes och bestyrcker
Sam. Perman, E. Sahlstedt, P. Hedell, Svänsson, J. Söderlund, Erik Norlund, E. Moberg, J. Sundström, John Strömberg.

1827
8)Oct. d. 6:te. Blef af stadscassomedlen betalt 1 Rdr 6 sk rgs såsom lösen för förordnandet åt ing. Jonsson, att werkställa oss emellan m.m. Förrut gifwit förordnande till Tit. Hedell att betala afvittringsdomarens utslag för sista skiljsmässan från Wästra Odensala byemän.8)

1828
Januar d. 14. Till Dramatiska Teatern har influtit Rdr 4 Banco af T. Möller för visat skådespel under marknän. Men som nu intet Dramatiska Theatrar existerar har dässa medel blifvit lämnade till stadscasso.

Pag.940-957
14) pag, 95g Hafvande beslutet och redan afgådt till Hr Landtm. Jonssons handlägning d. 5 junii tillika, då tiden war tilländalupen för vidare sökande. Dässutom kan ju Svedberg nyttja sin orklösa faders värkstad där ingenting fattas till hans arbetsflit fullbordan.

Upläst och godkänt intygar
Samuel Perman, Eric Gust. Thelberg, A. Andersson, Eric Fjellman, P. Wallberg, Olof Lindström.

upvistes för de äldsta 2:e malmstakar köpta el. inropade på auctjon hos handl. Eric Söderberg af undertekna^ för kyrkans räkning — Rdr 3-8 sk Banco.
S. P – n .
Conting. borgarn Forsgren blef förlidne winter död i Stockholm, upgifvet af Nils Jönsson, Fors och Westeråsen.

Pag. 959 Julii 31. Begärde Herr Capit. Lucander att få hyra Borgerskapets sessjonsrum i prästbygningen emot ärende för ett åhr. Då Borgerskapet kunde begagna sacristigan som förut till sina samankomster, hvilket pastor Ocklind föreslaget som en extra inkomst för stadscassan. Likvähl med underställande Borgerskapets pröfning.

Pag. 960 1828 Sept. d. 1 gifvit anvisning för landtmät. förrättningen till Herr inginör Jonsson att betalas af ståndscassomedlen Rdr 66 – 32 sk Banco.

1828
Octob. d. 2 var pålyst enhällig sammankomst till nedanstående puncters öfverenskomelse och afgörande, nemligen

1:m Brandsyn och sprutornas försökande utsattes dag. Beslöts att bransyn werkställes torsdagen nästa vecka, då sprutorna om afton försökes, där 4:de quarteret skall handtlanga. Tillsynsmän att åtfölja: ordför. urm. Nordlund och kakelm. Branting.

2. upläses öfverenskomelsen med ingenör Tidström om slutliqviden för stadens utbrytna jord ifrån Odensala.
Godkändes till alla delar.

3. Som nu 30 dagar måtte wara framgångna sedan Höglofl. Afvittringsrättens utslag fallit på wårt blifvande skifte i afradslandet Ranåsen, så böra wi skaffa oss carta därpå af Herr delningslandtmät. Lind, att15) sedan stänga15). Godkänd.
16) Ing. Lind träffades och cartan är reqvirerad den 3 october.18) Tillika söka öfverenskomelse med Frösö- och Odensalaboarna om iståndsättande af farbar väg, både winter och somar, ty winterwägen bör nu uphöra för Frösöboarna genom både lotter och afradslandet. Bör försökas med första.

Pag. 961 d. 3 octob. Tillsagt major Winnbergs måg i Mellbyn om öfverenskomelse med väglagning åt Tandhögden.17)

4. På begäran af Hr stadspred. Ocklund18) att Borgerskapet ville låta besiktiga alla de rum i 2:dra och 3:dje wåningen i prestbygning, som nu är fullgott och disponeras af Borgerskapet.5)

5. Trädplanteringen wärkställes nästa vecka fredag på Begrafningsplatsen.

6. Väljes 2:ne ledamöter till markegångssättningen d. 4 nov:ber kl. 9 om morgon. Beslöts att apothek. Perman, garfv. Thelberg.

7. Borgerskapet medgaf att spannemålsmätaren Hallgren och Stina kan tillåtas att slakta emot en uprättad taxa, dock obetaget borgerskapet att då dät faller så icke kan förhindras slagta.

8. Anmält handl. Stadin, att Eklunds Anna hadde bägge korstenarna bör efterses och om fara synes nedrifvas.

Östersund d. 2 octob. 1828. upläst och godkännes intygas
Sam. Perman, E. Stadin, N. O. Rödén, E. Nordlund, O. Bräckberg, J. Gustaf Borin, N. Svedberg, Björkman, C. G. Winter, A. Andersson, Eric Fjellman.

1828 Octob. d. 28. Tillskref Westra Odensalaboarna om utsättande dag till öfverseände af ståndsskogen och ärsättande af gjorda upodlingar genom Eric Ersson att befordras. Brefvet skickad med Dir. Wikström och d. 30 gik brefv med Eric Persson i Granbo till kyrkvärden Jöns Olofsson i Backen från T. Jonsson härom,
d. 29 October afsomnade enkan Mellberg, 76 åhr gamal utfattig.

NOTER
1) Pag 930—931 innehåller följande bilaga till punkt 3 av protokollet från sammanträdet den
23/10 1827:
Till Herr Ordningsmannen och Lofl. Borgerskapet i Östersund! Sedan Östersunds stad genom afvittringsrättens dom nu blifvit skiljd från Odensala by och erhållit bestämda egor, hvilka läget försäkrar om orubblighet, återstår för oss som bygga och bo i staden at öfverenskomma och besluta om et klokt användande af den jord vi fått. Ingen lärer väl neka at jorden bäst användes då den göres till högsta grad fruktbar, men at sådant icke kan ske så länge samfällighet äger rum synes vara lika ostridigt. Således bort med all samfällighet i egor af hvad namn den vara må! Skiftom så at hvarje tomt eller hvarje quarter får sitt stycke! och låtom det sedan bero på hvars och ens egen omtanka at inhägna och odla eller låta ligga för fä fot. Det är af sådane tänkesätt föranledd, som jag nu proponerar at förordnande för en lantmätare måtte sökas ofördröjeligen på det egotaxering må kunna företagas i denna höst, delning ske under vintren och utstakning på första vårdag.

Östersund den 23 oct. 1827
Georg Winter

2) Pag 932 — 933 saknas utan påvisbar textförlust.
3) Osäker läsning.
4) Utslaget finns intaget dels i protokollsvolymen s. 1064-1077 dels i Avvittringsrätternas arkiv, ÖLA.
5) Slutledel dolt i bokens ryggveck.
6) Osäker läsning med oklar innebörd.
7) Svårläst inskott. I handskriften synes ordagrant stå “och för för rumets skuld”. Då ” f ö r” kan antagas av misstag ha skrivits två gånger, har satsen återgivits med endast ett “för”.
8) Avsnittet ej skrivet av Perman.
9) Osäker läsning p.g.a. överskrivning. Ursprungligen synes här ha stått “widtala”.
10) Osäker läsning. Meningen i punkt 3 är oklar p.g.a. svårplacerade inskott, textförlust genom bladskada och bristande sammanhang mellan pag. 937 och pag. 938, där bladförlust av andra skäl dock inte kan påvisas.
11) Osäker läsning. Ordet synes vara insatt i efterhand.
12) Orden efter tankstrecket möjligen ej skrivna av Perman.
13) Orden “om tomter etc” står mellan raderna. Läsning och inplacering osäkra.
14) Pag. 940—957 saknas, synbarligen med textförlust.
15) Inskott mellan raderna.
16) Tillskrivet i marginalen utan inskottstecken.
17) Tillskrivet överst på sidan.
18) Synbarligen skrivfel för Ocklind.

 

Årsmötet 1978

 

Måndagen den 23 okt. 1978 avhöll Föreningen Gamla Östersund traditions­enligt sitt årsmöte på Rådhuset.

Ordf. kanslichef Lennart Edström kunde hälsa inte mindre än c:a 150 medlem­mar välkomna, däribland 27 nyinvalda. Sedan årsmötet stadgeenligt öppnats, ägnades de sedan okt. 1977 avlidna 16 medlemmarna några minnesord och en tyst minut. Bland de avlidna var tre förtjänstfulla medarbetare i föreningens årsskrift: skriftställaren Orvar Thuresson, teletekniker Gunnar Svensson, även ledamot i årsskriftskommittén, samt arkitekt Gösta Rollin. Den sistnämnde, en jämtländsk och östersundsk kulturpersonlighet både på musikens och konstens områden, hade även med sitt stora kunnande i hög grad medverkat vid ordningställandet av föreningens utställningar av olika slag.

Som vanligt hade föreningen enligt den till styrelseberättelsen fogade gåvo- redogörelsen erhållit en mängd gåvor. Det detta år största gåvopaketet var det som ovannämnde Gösta Rollins dödsbo skänkt. Särskilt nämnas bör också fru Ingeborg Collins, Frösön, gåvor av intressanta fotografier och band med tid­ningsurklipp, samlade av N. P. Agerberg, liksom den som vanligt rika skörd chefredaktör Sven Wallin låtit föreningen få sig tillsänd.

Efter stadgeenliga val, som i samtliga fall blev omval, var tidpunkten inne för övriga frågor. Det var mot vanligheten endast få sådana, som togs upp. Ett förslag, som kort motiverades av förslagsställaren, årsskriftsredaktören Hans Jacobsson, var att man borde försöka få till stånd en studiegrupp inom före­ningen för att främst studera stadens historia. På en senare under årsmötet ut­sänd lista antecknade sig 15 medlemmar som intresserade.

I stället för det sedvanliga föredraget visades vid detta årsmöte den film om Östersund och Östersunds-Posten, som filmfotografen Gösta Lundberg, gjorde under åren 1951—53. Tyvärr avled Gösta Lundberg en kort tid före årsmötet, varför han inte fick mottaga föreningens tack och de närvarande medlemmarnas uppskattning av filmen, som i kopia skänkts till föreningen av Östersunds-Posten.

Supén efter det officiella årsmötet intogs som vanligt på Temperance. Vid kaffet kåserade chefredaktör Nils Röhne på ett högst underhållande sätt om främst ett par av Östersunds-Postens chefredaktörer, Agaton Burman och Effe Magnusson. Den förstnämnde övertog 1877 det s k Holmbergska tryckeriet, från vilket tidningen Nya Norrland en tid hade utgivits. Från 5/9 1877 utgav han så Östersunds-Posten, ett 4-sidigt tidningsblad, som utkom 2 ggr i veckan och kos­tade 8 öre per lösnummer och 6 kr i helårsprenumeration. Själv gjorde han praktiskt taget hela tidningen. Det hela började på Storgatan 5. Via lokaler i Fresks hus kom tidningens officin 1881 till Storgatan 27, tills man 1930 flyttade in i det nuvarande ÖP-huset.

Agaton Burman var enligt kåsören en person präglad av eruptiv energi. ”Ingen rast, inget rost”, var hans valspråk. Från 1885 hade han säte i stadsfullmäktlge, där han också strödde sina idéer omkring sig.

 

 

Agaton Burman är utan tvivel värd en längre minnesteckning, men ändå intressantare skulle kanske en presshistorisk utredning om hans mellanhavanden med Jämtlands-Postens rykt­bare redaktör V. Hugo Wickström och den även i annat sammanhang kände Johan Saxon-Lindström, 1886 red för JP, 1890—1904 red. för Jämtlands Alle­handa resp. Jämtlands Tidning, vara. I viss mån var det Agaton Burman och ÖP, som gick segrande ur striden: segern manifesterades bl a därigenom att ÖP blev daglig tidning 1907.

Vid Agaton Burmans död 1918 övertogs redaktörskapet för ÖP av Edvin (Effe) Magnusson. Han var då 30 år, ungefär lika gammal som Burman var då han startade tidningen. Mellan Effe och företrädaren fanns det enligt kåsören många likheter. Idérikedomen och mångsysslandet var desamma. Effe var som bekant en idrottsledare av stora mått. Han var med när IFK Östersund bilda­des 1906, spelade en roll vid Hofvallens tillkomst. Han var även verksam inom nykterhetsrörelsen. Han var pionjär (lokal hallåman och programmakare) inom radion, dessutom revy- och vismakare.

Om det om Agaton Burman sades, att han som redaktör skrev kort, så sades det om Effe Magnusson att han skrev lite. Belysande för den skillnad som fanns mellan dem som polemiker, var att bägge vid speciellt polemiska tillfällen an­vände en klo som vinjett, men att Effe kallade den ”hönstassen”.

I samband med Östersunds Radiosällskaps invigningsprogram besöktes radio- officinen .av en överingenjör Ernst Magnusson. Presentationen mellan honom och Effe försiggick på följande sätt: Magnusson — Magnusson, E. Magnusson — E. Magnusson, jämte — jämte. Därefter blev det naturligtvis förbrödring.

En del tragikomiska situationer uppstod enligt Nils Röhne i radions barndom här i Östersund. Bl a var den voluminöse och tunge Effe ofta andfådd, då han skulle anmäla programmen, beroende på att han, sedan han fått klarsignal från ”teknikerskrubben”, måste springa upp för en trappa och genom flera rum, in­nan han nådde mikrofonen i utsändningsrummet.

Det med kraftiga applåder mottagna kåseriet avslutades med uppspelning av en skiva, på vilken Effe hade blivit intervjuad om radions äldsta tid i Östersund.

 

Årsberättelse

 

Styrelsen för Föreningen Gamla Östersund får härmed avgiva följande redo­görelse för verksamhetsåret 1977—1978.
Styrelsen har under året bestått av följande ledamöter:

kanslichef Lennart Edström ordförande
rådman Lars Herlitz v ordförande
överste Åke Wisvall sekreterare
bankdirektör Sven-Ivar Nordin skattmästare
häradsskrivare Nils Uhlin intendent
adjunkt Hans Jacobsson redaktör
adjunkt Bertil Nilsson klubbmästare
Suppleanter:
tandläkare Bengt Pålstam v sekreterare
kommunalråd Bengt Sehlstedt
major Lennart Westerberg bitr redaktör
Revisorer:
bankdirektör Stig Nillbrand
kamrer Åke Andersson
Revisorssuppleanter:
fastighetsassistent Hadar Dahllöw
kamrer Kjell Wahlström

Styrelsen har sammanträtt fem gånger.
Härutöver har ett flertal informella arbetssammanträden avhållits.

Föreningens årsmöte hölls som vanligt på stadens födelsedag den 23 oktober i f d stadsfullmäktigesalen i Rådhuset. Årsmötet bevistades av 141 medlemmar. Efter mötesförhandlingarna berättade konsul Ragnar Ohlson om Östersunds gamla teater. Vid den gemensamma supén på Temperance, som samlat 92 med­lemmar, kåserade Lennart Westerberg om militärmusiken i Östersund.

Under tiden 22 oktober—6 november anordnade föreningen i Stadsmuseet/ Ahlbergshallen en utställning av tavlor och teckningar — 288 nummer — ur föreningens samlingar. Samma tid visades även bilderna från föreningens fotout­ställning föregående år samt föreningens under året erhållna gåvor. Besöks­siffran cirka 800 personer, visar att denna ”höstutställning” tilldrog sig stort intresse från allmänhetens sida.

Stadsmuseet har hållits öppet för allmänheten dagligen mellan kl 13—16 un­der tiden 26 juni—25 augusti. Antalet besökande har under denna tid enligt besöksliggaren utgjort 490 personer. Under övrig tid har museet visats för cirka 300 personer, därav 250 elever och lärare från olika skolor. Totala antalet be­sök under verksamhetsåret torde kunna uppskattas till minst 1.000.

I januari förövades inbrott i föreningens lokaler i Stadsmuseet. Verkställd inventering visade att föreningen bestulits på ett mindre antal föremål, varjämte skadegörelse förekommit i lokalerna. Av de stulna föremålen har en mycket värdefull silverpokal återfunnits. Ersättningsfrågan med vederbörande försäk­ringsbolag har ännu ej kunnat slutregleras.

Efter samråd med landsarkivarie Lars Rumar har ur föreningens samlingar deponerats 36 volymer värdefulla originalhandlingar hos Landsarkivet i Öster­sund.

Den 27 februari representerade ordföranden föreningen vid Hembygdsföre­ningarnas samrådsorgans i Östersunds kommun sammanträde för diskussion och utarbetande av remissyttrande över kommunens kulturutredning.

Den 14 mars lämnade styrelsen Föreningen Gamla Östersunds remissyttrande över Östersunds kommuns kulturutredning.

Under året har Östersunds kommun välvilligt ställt två rum till föreningens förfogande i Rådhusets källare. Genom denna utökning av arkivutrymmena och genom uppoffrande arbete av föreningsmedlemmar med iordningställande av lokalerna har föreningen nu erhållit utmärkta lokaler för förvaring och fortsatt bearbetning och uppsortering av bl a fotografen Wiktor Lundbergs stora dona­tion av fotografier och fotografiska plåtar.

Liksom tidigare år har intendenten medverkat med tillhandahållande av bild­material och lämnande av uppgifter ur föreningens samlingar till olika personer och institutioner för uppsatser och artiklar i tidskrifter m m. Bl a kan nämnas värdefulla och intressanta bidrag till en blivande uppsats om arkitekten A E Melander, som skall ingå i Stockholms universitets publikation över bostads­arkitekturen och arkitektverksamheten i Stockholm under tiden 1850—1910.

Föreningen har under det gångna arbetsåret låtit fotografera de fastigheter i stadsbebyggelsen för vilka rivningslov sökts i den mån föreningen inte tidigare ägt fotografier av dessa.

Rivningslov har begärts för bl a följande fastigheter:
Getingen 7              Rådhusgatan 24  (Gamla epidemin)
Nejlikan, stg 915     Ängegatan 4
Stg 1422, 1423       Odensalasågen
Läkaren 1                Biblioteksgatan 10 (Gamla ÖP)
Läkaren 5                Postgränd 9 och 11

Under verksamhetsåret erhållna gåvor redovisas i särskild bilaga. Föreningens fyrtioförsta årsskrift utdelas vid årsmötet.
På Samuel Permans grav har på årsdagen nedlagts blommor.
Under året har före den 1 oktober följande medlemmar avlidit:

28 okt 1977    Socialchef Herman Pihl
8 nov              Löjtnant J Erik Edbom
19 febr 1978  Direktör Karl Hörnell
25 febr           Förste tullkontorist Artur Jemtehed
6 april            Trädgårdsarkitekt Per Zetterström
8 maj            Tekniker Gunnar Svensson
26 maj          Arkitekt Gösta Rollin
24 juni          Kupémästare Nils Kihlström
11 aug          Distriktsveterinär Ruben Magnusson
21 aug          Tandläkare Birger Nässén
9 sept           Förste expeditionsvakt Bertil Sävsberg
13 sept         Köpman Gustaf Starlander
17 sept         Skriftställare Orvar Thuresson
27 sept         Revisionsdirektör Kjell Sigeman

Vid föregående årsmöte invaldes 27 nya medlemmar i föreningen.
Föreningen hade den 1 oktober 1978 464 medlemmar.
Beträffande föreningens ekonomiska ställning och räkenskaper hänvisas till revisionsberättelsen.

Östersund den 23 oktober 1978
L Edström,  N Uhlin och Å Wisvall

 

Ekonomisk årsredovisning
för verksamhetsåret 1.10.1977—30.9.1978

Inkomster: Utgifter:
Årsavgifter 8 880:— Kostnad för årsskriften ., 8 142:50
Sålda böcker, skrifter 2 911:80 Årsmöteskostnad 369:90
Räntor 437:15 Trycksaker, annonser 788:90
Användningsavgifter 960:— Uppvaktningar 375:—
Diverse 50:— Kontorskostnader 676:90
Ing. kassabehållning 6 485:71 Portokostnader 62:30
 Skatt 623:—
Kostnader för fotokopier 127:50
Kostnad för reparation
p.g.a Inbrott 159:—
Utg kassabehållning 8 399:66
Kronor 19 724:66 Kronor 19 724:66

 

Museifonden
Inkomster Utgifter
Ränta 942:— Försäkringspremie 448:—
Ing kassabehållning 10 901:75 Kostnad för mtrl t. hyllor 433:05
Kronor 11 843:75 Utställningskostnader 344:65
Utg kassabehållning 10 618:05
Kronor 11 843:75

 

Anna och Gottfrid Romans
Understödsfond
Inkomster Utgifter
Ränta 2 494:56 Gåvor till 8 st personer 1 200:—
Ing kassabehållning 28 511:31 Utg kassabehållning 29 805:87
Kronor 31 005:87 Kronor 31 005:87
 Linda Olséns Donationsfond
Inkomster: Utgifter:
Ränta 9 746:45 Skatt 3 471:—
Ink kassabehållning 113 776:20 Utg kassabehållning 120 051:65
Kronor 123 522:65 Kronor 123 522:65
Östersund 1979-02-05
Sven-Ivar Nordin
Skattmästare

 

 

Sammandrag

av förteckning över influtna gåvor 1977—78, i original omfattande 8 sidor.

Gustaf Abrahamsson, Östersund: Adresskalendrar o. minnesskrift.

Greta Andersson, Östersund: Fotomontage: Jtlds Handelsbokh. för. 1922.

Hans Anse, Linköping: Minnesanteckningar (Se art s 21!).

Barbro Bergholtz, Östersund: 2 foton, bordsvisa.

Olle Berndtsson, Östersund: 2 foton, Rolf Karbelius: Östersundshus.

Rolf Byström, Östersund: 3 foton (Gustav III:s torg, 1920-talet).

Gudrun Bäck, Östersund: Frimärken för Lokalposten i Ösd 1945—47.

Ingeborg Collin, Frösön: 4 foton, bl a fr. storstrejken 1909; 2 band tidningsurklipp (sam­lade av N. P. Agerberg); 3 böcker av Anders Kilian; minnesskrift; ”samtidighetsdiagram”.

Nils Fahlander, Stockholm: Elevfoto (ÖHAL).

John Erik Folestad, Östersund: 2 tuschteckningar av Torger Saether.

Goda Vänner, Orden, Östersund: 3 tuschteckningar av red. John Eriksson.

Örgen Hedin, Handen: Fribiljettsbrev på SJ, extranummer (ÖP o. JK); kupletthäften; minnesskrifter (bl a Ösds järnvägsstation).

Carin Hermanssony Brunflo: Blyertsteckn. av E. Hillberg (Dalénska gården); 2 foton, bordsvisa.

Kurt Janssony Östersund: 3 kataloger (ÖHAL); 2 foton.

AB Jämtlands Folkbank, Östersund: Nålmaskin, använd i Ellen Paulssons Tapisseri o. konstslöjdsaffär.

Anders Jönsson, Östersund: Härnösands stift i ord o. bild.

Valborg Kjellin, Östersund: Protokollsbok för Ösds Slöjdskolestyr. 1879—1901 samt verksamhetsberättelser 1897—1901 (dep. i ÖLA); ordn.regler vid Ösds klapphus.

Anders Lundvall, Östersund: 5 foton.

Länstidningen, Östersund: 2 foton.

Emil Löthgren, Östersund: Avgångsbetyg; 3 foton (bl a fr. Södra skolan); gamla vykort (panorama över Ösd).

Per Malmsten, Stockholm: Almanack (1904).

Sven Melin, Östersund: Foto (fest på Grand 1920-talet).

Erik Modin, Frösön: Prislista för fastighetsstädning.

Ragnar Ohlson, Östersund: 3 Gästböcker i skinnband från ösds teater 1947—75 (Se ÄGÖ 1978!).

Hildur Persson, Östersund: Foto (Acke Åslund 60 år).

Karl-Axel Persson, Östersund: Förstoringsglas med belysning.

Gösta Rollins dödsbo, Östersund: En mängd böcker o. tidskrifter: bl a Jämtlands och Härjedalens Historia, Östersunds Historia, Jämten 1953—78, ÅGÖ 1938—47 o. 1956 —77, Jtlds bibi :s årsskrift 1932—56; foto i ram (Norska jakten 30/6 1867); tuschteckn. av Gösta Rollin (Östersundsmotiv); ritningar till äldre byggn. i Ösd; handlingar rör. Hofwerbergska gården; div. foton; tidningsurklipp.

Ingrid Sundelin, Enebyberg: div. foton (Ösas flickskola).

Einar Sundman, Järpen: Brandordning för Ösds stad.

Gunnar Thunell, Ystad o. Axel Thunell, Stockholm: 2 målningar i ram av Torger Saet­her; akvarell av Karin Lindelius o. 1905; 2 foton.

Karl-Erik Uddegård, Östersund: fotomontage: Ösds Praktiska skola 1894.

Nils Uhlin, Frösön: 5 färgfoton.

Sven Wallin, Stockholm: ”Hälsning till Hembygden från Jämtar i Canada o. USA”; F 4 — 40 år, 1926—66; ”In Memoriam Erik Festin 1878—1945”; 13 foton; gamla vykort med Östersundsmotiv.

Rolf Wikström, Östersund: 3 grafiska blad med Östersundsmotiv.

Östersunds kommun: Takarmatur fån olika lokaler i Rådhuset, komponerade av arki­tekt Fr. B. Wallberg o. tillverkade av hantverkare i Ösd.

Möbler från borgmästarens ämbetsrum i Rådhuset 1912—1960-talet.

Östersunds-Posten: Kopia av filmfotograf Gösta Lundbergs film ”Östersunds-Postens film från åren 1951—53”.

Östersunds-Posten o. fotograf Christer Morberg, Östersund: 4 foton fr. Gö:s utställ­ning 22/10—6/11 1977.

 

NYA MEDLEMMAR I FÖRENINGEN DEN 23 OKTOBER 1978

 

Bankkamrer Bertil Alftrén
Maskinchef Ragnar Andersson
Fabrikör Per Erik Carlsson
Grosshandlare Eric Engström
Kamrer Arne Eskilsson
Verkmästare Kjell Flodin
Herr Oscar Gardin
Fotograf Stig Hall
Kylmontör Bertil Hansson
Direktör Olle Hemmingsson
Gymnasieadjunkt Ingvar Hermansson
Distriktsåklagare Anders Jönsson
Studierektor Karl-Erik Lund
Ingenjör Kjell Nossbrant
Kontorist Erik Permansson
Möbelförsäljare Gunnar Persson
Bankdirektör Kjell Pettersson
Guldsmed Lennart Rådström
Ämneslärare Herbert Sjödin
Herr Roland Skyttberg
Flygtekniker Sven-Olof Sällström
Apotekare Gunnar Thunell
Major Sven-Erik Tornving
Jägmästare Rolf Tréhn
Byggmästare Folke Österberg

 

SEDAN OKTOBER 1978 AVLIDNA MEDLEMMAR:

 

5.10 1978      Filmfotograf Gösta Lundberg, Östersund
20.12            Överste Rolf Kjellin, Östersund
22.12            Distriktslantmätare Magnus Holmbäck, Frösön
22.12            Kapten Gunnar Valemark, Linköping
29.12            Polismästare Gunnar Höglund, Östersund
30.12            Tekniker Helge Norden, Östersund
7. 1 1979      Direktör Bengt Piculell, Östersund
17. 1             Forstmästare Bengt Ekman, Östersund
5. 2               Åkeriägare P. A. Persson, Östersund
9. 2               Kontorist Sven Köhlqvist, Östersund
15. 2             1:e Landskanslist John Ericson, Östersund
19. 2             Konditor Arthur Wedemark, Nora stad
2. 3               Direktör Erland Herlitz, Östersund
12. 3             Hovfotograf Georg Lingsell, Klässbol
14. 4             Köpman Holger Thorgerzon, Östersund
4. 5               Kassör Anders Jansson, Östersund
30. 5             Fil.doktor Gustaf Näsström, Förslöv
4. 6              Civilingenjör Fredrik Borggren, Östersund
12. 6            Disponent Per Branden, Östersund
2. 8              Köpman Verner Skoglund, Östersund
17. 8            Utbildningskonsulent Kjell Wallin, Frösön
13. 9            Grosshandlare Allan Östlund, Östersund
15. 9            Taxeringsintendent Joel Lind, Östersund
20. 9            Hemmansägare Erland Hägglund, Krokom

 

ANTAL MEDLEMMAR I FÖRENINGEN

 

Antal medlemmar i föreningen före årsmötet 1978 ……..464
Nyinvalda medlemmar den 23 okt. 1978 …………………….25
…………………………………………………………………………….489

Avlidna medlemmar 1 okt. 1978—30 sept. 1979………… 24
……………………………………………………………………………465

Därav 6 hedersledamöter, 5 ständiga medlemmar, 436 betalande medlemmar och 18 passiva medlemmar.

 

FÖRENINGENS FUNKTIONÄRER 1978-79

 

Ordförande:
v. Ordförande
Sekreterare:
Skattmästare:
Övr. styrelseledamöter:
Kanslichef Lennart Edström
Rådman Lars Herlitz
Överste Åke Wisvall
Bankdirektör Sven-Ivar Nordin
Häradsskrivare Nils Uhlin, intendent
Läroverksadjunkt Bertil Nilsson, klubbmästare
Läroverksadjunkt Hans Jacobsson, redaktör
Styrelsesuppleanter: Major Lennart Westerberg
Kommunalrådet Bengt Sehlstedt
Tandläkare Bengt Pålstam, v. sekr.
Revisorer: Bankdirektör Stig Nillbrand
Kamrer Åke Andersson
 Revisorssuppleanter: Fastighets.ass. Hadar Dahllöw
Kamrer Kjell Wahlström

Intendenten Nils Uhlin träffas på exp. i regel måndagar kl. 17.00—17.30. Se för övrigt anslag på Stadsmuseets port!

 

MEDDELANDEN

Av föreningens äldre årsskrifter (1938 — 1978) finns det med undantag av någon år­gång begränsade upplagor kvar. Förfrågan och ev. rekvisition kan göras på Förening­en Gamla Östersunds expedition, Stadsmuseet, Rådhusgatan 42, Östersund, tel 063/12 13 24.

 

Rättelser och tillägg till årsskriften 1978

 

I artikeln i årsskriften 1978 om Rektor David Cederberg och Sällskapet för jämtländsk konstkultur kar tyvärr insmugit ett par fel: förutom tryckfelet på s 19 rad 27 nedifrån 1977 för det riktiga 1911, namnangivelsen Munchausen på samma sida rad 3, skall vara Munchmeyer, och uppgiften på sid 31, rad 17— 18 nedifrån, att signaturen Caramba skulle vara Carl Melin, skall vara red. John Ericsson.

I namnuppräkningen på s 29 till bilden på s 28 finns flera frågetecken. Tack vare benägen medvefkan av Sven Wallin, Hedvig önstad och Brita Larsson kan jag nu komplettera raden av namn. På bilden syns stående, bakre raden från vänster: ark. Anders Ekman, Tannér, Melin, Erik Byström, Effe Magnusson; främre raden fr.v.: ark. Axel Larsson, Birger Nässén, dekorationsmålare Fritz Källberg, Berghagen, Heimer Wikström, Önstad, Elias Nystedt. Sittande fr.v.: Åke Plantin, Ante Karlsson-Stig, Olof Ahlberg, Carl Lignell, Anton Genberg, David Cederberg, Örbo, Edwall, Acke Åslund.