063 – 12 13 24 (telefonsvarare) info@foreningengamlaostersund.se

Badhusparken

”….Då det icke kan komma att dröja så synnerligen länge innan staden får ett badhus mera centralt beläget och på grund av den förorening som kloakerna åstadkommer av vattnet vid Badhusparken, så kan namnet Badhusparken i orienteringssynpunkt bli missvisande. Vi föreslå därför att nuvarande namnet byts ut mot SJÖPARKEN!”

Det här var ett förslag till Stadsfullmäktige den 15 november 1923. Det skulle dröja femton år innan det nya badhuset stod klart på Rådhusgatan och Badhusparken fick tills vidare heta Badhusparken och gör det än idag. Någon som har något nytt förslag? Men varför namnet Badhusparken?  Om man är nyinflyttad Östersundsbo så måste det väl ändå bli lite förvirrande. För här finns ju ändå inget badhus?

Från allra första början gick strandlinjen mycket längre in. Ja, nästan uppe där Strandgatan går idag. Den lilla plats där man då kunde gå ner mot Storsjön kallades för Sjötorget.  Fram till mitten av 1800-talet låg där stadens äldsta tvättstuga. Man kunde även få sig ett ”renande” bad där. När sen järnvägen byggdes vid slutet av 1870-talet, revs de närliggande husen (tvätt- och badstugan med) och man började schakta och fylla ut marken mot sjön.

Det fanns en önskan från befolkningen om ett ha ett badhus i staden, vilket ledde till att år 1881 stod det första riktiga badhuset där. Badhuset var delvis byggt på pålar i sjön och var ett kall- varmbadhus, med varma sittbad, finsk bastu och dusch. Och ville man bada och simma så gjorde man det i Storsjöns ”varma vatten” inom det av pålar inbyggda delen. Marken omkring och framför badhuset fylldes på av grus och schaktmassor och sakta men säkert bildades en liten udde mot Frösön.

Året 1889 brann en hel stadsdel (Myran – Storgatans södra del) ner i Östersund. Hela 16 gårdar med 20 bostäder och 18 uthus mm följde med lågorna. När man rensade upp efter branden samlade man schaktade man allt bråte ner mot Sjötorget och härmed växte området snabbare till det hur det ser ut idag. När man väl hade jämnat ut marken, planterat gräs, träd och buskar hade staden plötsligt en ny park – Badhusparken!

Badhusparken utvecklades genom åren. 1903 byggdes en musikpaviljong och kort därefter tillkom en fontän. På helg- och söndagarna gjorde människor ifrån alla samhällsklasser utflykter runtom i parken. Söndagen var för övrigt den enda lediga dagen i veckan. Helgdagarna förr i tiden var ju någonting extra och spatserandet runt Badhusparken fick en mer högtidligare inramning eftersom det så gott som alltid strömmade levande musik (oftast från en mindre blåsorkester ur I5.s musikkår) från paviljongen. Man kan idag bara tänka sig ljudmattan från blåsorkestern blandat med tjuten från ångbåtarnas visslor (fler än tio ångbåtar kunde ibland gå ut från hamnen). Tala om nostalgimys…

I oktober 1921 avtäcktes ett konstverk som skulle hyllas, kritiseras och diskuteras i åratal efteråt. Det var Olof Ahlbergs staty ”Far och son” som kom till Badhusparken. De flesta var nog nöjda och stolta, men en del kritiker menade att ”Fadern håller ju i sonen på ett felaktigt sätt! Barnet kan ju ramla ner!”  Det som ändå diskuterades mest var ju att fadern var helt naken. Många ”ärbara kvinnor” vågade helt enkelt inte titta på statyn. Och de som gjorde det riskerade att visa sina rodnade kinder. En handlare i staden ville rädda alla dessa ”chockade ”kvinnor och kom med förslaget att man kunde ju sy på ett par vadmalsbyxor på statyn.  Om ni tittar riktigt noga på konstverket, så ser ni att förslaget inte gick igenom.

Badhuset då?  Badhuset hade som sagt en kallbadsdel och en varmbadsdel. Besökte man varmbadsdelen fick man krypa ner i varma karbad på upp till 55 grader. Därefter blev man av badhusets tvätterska (om man ville) intvålad, renborstad och rensköljd. Man hade olika öppettider för män och kvinnor. Och detta visades genom flaggning. Blå flagga för män och vit för kvinnor. Det var också 20 öre billigare för tjänstefolk och arbetarefamiljer. Att nyttja badhuset var alltså inte enbart en lyx för det högre samhällsskiktet.

Ida Larsson skriver i sin dagbok:

Fredag 29 september 1905

På eftermiddagen kom Brita och hämtade mig. Och då gick vi till badhuset och badade. När vi hade badat så gick vi på Storgatan och köpte karameller.

När det var isfritt utnyttjades kallbadet (Storsjöns vatten) ofta till att bedriva simskola. Östersunds simsällskap (bildat 1913) lyckades ett år få ihop bidrag, så att alla folkskolebarn i hela Östersund fick fria bad och simskola.

Från 1920-talet blev vattnet runt Badhusparken allt sämre och sämre p.g.a. föroreningen från stadens kloaksystem. Det gamla badhuset var också både slitet och ansågs för litet och omodernt.  Nu började man utreda frågan om att bygga ett nytt badhus som kunde kombineras med en gymnastikhall längre upp i staden. Och 1938 stod det nya badhuset klart på Rådhusgatan 54 (Mitt emot Södra Skolan). Samma år revs det gamla badhuset.

Något som är värt att nämna är att när man i Östersund skulle utreda om att bygga ”den nya kyrkan”, kom faktiskt förslaget om att bygga den i Badhusparken! Man kan undra hur det hade sett ut?  Parken hade då troligtvis fått ett nytt namn. Törs vi gissa på Badhuskyrkparken?

Jim Hedlund

Hamnen

Ibland om somrarna kan jag plötsligt bli alldeles varm i kroppen. Men det är inte direkt från ”de varma vindarna” som drar in över staden, nej detta är ett helt annat fenomen. Det är när jag hör den tjutande ångvisslan från Thomée – ångbåten som trafikerat Storsjön i över hundra år. Att bara veta att hon finns kvar där i vår hamn, att hon fortfarande ”tuffar på”  runt på Storsjön (Om båten nu verkligen får göra det mer?) och ropar ut sitt TUUUUUT:  ”Här kommer jag – Thoméeeeee!”  Tala om att ge charm och trivsel till den lilla staden Östersund. Och med charm kommer man som sagt långt. Thomée tillsammans med ångaren Östersund är det enda som idag finns kvar av ”Storsjöflottan”, som en gång måste ha varit en mäktig syn från Östersunds hamn. Om man nu sluter ögonen och fantiserar; Hur var det för ca 100 år sedan?

I och med närheten till järnvägsstationen och att hela sexton socknar hade ångbåtsförbindelse till Östersund, blev hamnen en viktig knutpunkt för både järnväg- och ångbåtstrafik. Ångbåtarna stod för en mycket stor del av hela Storsjöbygdens gods-, frakt- och passagerartrafik. Det fanns nästan inte en by efter sjön som inte dagligen såg en ångbåt som tuffade förbi eller ankrade vid byns brygga. Runt 1910 var ångbåtstrafiken på Storsjön som störst. Hela 19 ångbåtar (Odin, Framåt, Carl XV, Östersund, Thomée, Bergsviken, Aktiv, Öring, Trafik, Idog, Vivo, Bravo, Hebe, Saga, Fram, Frej, Movik, Aspnäs och Tor) trafikerade Storsjön samtidigt och konkurrensen mellan båtarna var ibland stenhård. Det var ett folknöje att stå vid hamnen och höra rop, svordomar och skällsord från arga kaptener som irriterat sig på ”sina kolleger”. Östersunds hamn sprudlade av liv, ljud och rörelse. Ni som idag hört Thomées ångvissla kan ju bara tänka er hur det lät, då ibland upp till tio båtar tutade igång samtidigt.

Genom båttrafiken fick den lokala handeln en rejäl skjuts. Det skeppades hästar och kreatur, potatis och spannmål, jordgubbar och mjölk, ja all sorts produkter som ett jämtländskt jordbruk kunde frambringa fraktades via ångbåtstrafiken. Ångbåtarna var även viktiga när träindustrin började nyttja vattenvägarna vid sina transporter. Hjulångaren Carl XV var den största finaste och lyxigaste båten av dem alla. Med sina två vackra skovelhjul, två master och salutkanoner i fören, blev ”kungliga Calle” den populäraste båten i hela Storsjön. Carl XV var även utrustad med både dam- och herrhytter, pentry, salong och en stor matsal.

I sin dagbok skriver 12-åriga Ida Larsson om sin färd mellan Östersund och Änge på Frösön:

Lördag 10 juni 1905

….   Klockan halv fyra gick vi och hämtade Anhild och Elsa. Då gick vi ner till båten. Vi for med Thomée. När vi kom dit var de nere vid bryggan och mötte oss. Vi var en hel hop flickor och pojkar som var bjudna… När vi for hem igen åkte vi med Carl XV. Vi gick upp på däcket och vinkade och de som stod kvar på bryggan ropade – Hurra! ….

Båtarna gick så länge sjön var öppen. Man åkte t.ex. ut till Norderön på julotta när möjligheten fanns. Det fanns även båtar som endast gick mellan Östersund och Frösön. Ångaren Gurly t.ex. gick mellan hamnen och Framnäs, där ”Gla-Hans Märta” hade en av sina restauranger. På 1890-talet kostade en enkel tur mellan Östersunds hamn och Framnäs 10 öre. Och turerna var populära, inte minst för att det var spritservering ombord (med bra priser – nästan som taxfree).

Vid marknadsdagarna var det extra fart vid hamnen. Då var det liv och rörelse ända upp mot Stortorget. Handlare, trängdes med marknadssugna stadsbor och bönder. Det var skrik, skratt, högljudda diskussioner och munhuggningar. Ibland kunde det t.o.m. bli bråk. Så här beskriver Kapten Hammarström det hela i sina anteckningar från ångaren Framåt:

.…Vid sådana tillfällen lefdes Herrans glada dagar; fri utskänkning af alla slags spritvaror ombord och god tillgång å pengar gjorde sitt till att förhöja den gloria hvilken som ett skimmer omstrålade den tidens marknadshelger. Alla ville ta del av marknadens festlighet. Blodiga näsor och sönderrifna kläder följde i släptåg och lämnade spår efter en allt för öfversvallande lifsglädje. Även marknadstillfällena i Oviken och vid Sventa gästgifvaregård voro goda turer och för de resande riktiga högtidsstunder då lif, glädje och pängar täflade om herravälde….

Apropå det här med festandet ombord så skriver Hammarström:

….Champagnen flödade och gick så in i allas anspråk så att en gång ombord på Framåt en ung landsbo nöjde sig med att få den serverad i djup  tallrik och åt den med sked med den lugnaste och belåtnaste min i världen….

Det var inte bara båttrafiken som gjorde hamnen levande. Under vinterhalvåret arrangerades trav och hästkapplöpningar på isen utanför hamnen. Det var också populärt med tävlingar där man tolkade med skidor efter hästar. Alla dessa arrangemang var mycket uppskattade och drog för sin tid en stor publik.

I sanningens namn måste vi väl ändå säga att periodvist har Östersunds hamn en attraktionskraft även idag. Som barnförälder med ett brinnande intresse i vintersport och friluftsliv gläds jag nu av att vinterstaden/vinterlandet har öppnat i ett par veckor framåt, vilket i mitt tycke är ett strålande vinterarrangemang. Hur mycket lek, skratt och glädje ger inte det?

Nu hoppar jag tillbaka till sommartid igen. Min dröm även om den nu är lite naiv är, att under just sommartiden ha en riktigt levande hamn. Ja, nästan som om centrums nöjesliv kunde flytta ner mot sjön. Tänk; Ett restaurang- och caféstråk och små mysiga butiker i ett pärlband från hamnen bort mot Minnesgärde. Och givetvis att under kvällen återigen att få höra Thomées charmiga tjut.

Jim Hedlund

Gamla Teatern – Europas största Ordenshus i Östersund

När nykterhetsrörelsen (Godtemplarrörelsen) kom till Jämtland fick den en stor genomslagskraft. Bara i Östersund bildades åtta loger. År 1883 bestämde man sig för att bjuda in resten av Sveriges alla loger till ett jättemöte. Men till det behövdes det en stor lokal.

”- Vi har ju ingen lokal!” Känns det igen? Men Östersundsborna visste att ska man ha något, måste man själv jobba för det. Man köpte två tomter vid Nytorget (Gustav den III:s torg).

Och för att kunna bygga där var man tvungen att flytta på både vägen till Brunflo och på en stig som stadsbornas kor gick på mot sina betesmarker. (Tänk vad mysigt att dagligen se kossorna lämna staden för klöverbete österut.) Man annonserade i lokalpressen och uppmanade folk att hjälpa till i byggandet. Och det gav resultat! Frivilliga kom med spadar, hackor och spett och sen grävdes grunden med stor entusiasm. Något bygglov lär man inte ha kommit ihåg att söka. Fast huset byggdes ändå. Här fanns inte tid till små petitesser. Finansieringen ordnades genom insamlingar, basarer och lån. Och vid midsommaren 1884, när storlogemötet skulle äga rum, stod huset där… Man sa att det var Europas, ja t.o.m. världens största logebyggnad! Och folk kom det. Man hade sålt över 3000 biljetter till invigningsfesten. Till Östersund vallfärdade nu människor från Sveriges alla hörn. Ja, en del hade t.o.m. tagit sig hit från Amerika! Världen skulle nu bli nyktrare och i stället för att supa skallen i bitar skulle man erbjudas kultur i alla former. Faktum är att vi har logerna att tacka för mycket. De såg till att ”vanligt folk” i Sveriges alla byar fick tillgång till kulturella institutioner ex. teater, bio och bibliotek mm.

Under åren har huset använts av många andra än nykterhetsrörelsen. Det har fungerat som ett allaktivitetshus. Här har föreningar som sysslat med välgörenhet, mission, teater och diverse idrotter haft sin verksamhet. Ja, här har även arrangerats boxnings- och brottningstävlingar, teaterföreställningar, filmvisningar, loppmarknader och inte minst föredrag. Några tungviktare ur Sveriges politiska historia; Hjalmar Branting och Kata Dahlström höll sina brandtal här. Ja, tänk om dessa väggar kunde tala.

1944 sålde godtemplarna huset till Östersunds stad. Lokalerna hyrdes sen ut till olika kulturföreningar. Men som vanligt har rivningsdebatten varit het genom åren. Östersunds stad var inte intresserad av att renovera det slitna huset, de ville riva. Det bildades en aktionsgrupp för att stoppa rivningen och man lyckades rädda huset. Idag har huset nya ägare. Det har renoverats, men man har bevarat mycket av den tidiga interiören och exteriören. På andra våningen finns t.ex. ordenslokalen kvar. Ta gärna en tur dit upp och insup lite 1800-tals logekänsla.

Om de som var med och byggde huset 1883 såg dagens verksamhet, skulle de säkert ”skrika i högan sky”. I huset som skulle stå som ett tempel för den totala nykterheten, kan man idag läska sig med diverse drycker.  Ja, tiderna förändras och vi med dem. Jo! Vilken liten by man än kommer ifrån, så kan man nästan vara säker på att den har ett logehus.