Cellfängelset

Cellfängelset

Historik

Cellfängelset låg på Cellgränd (numera Fältjägargränd) precis där Prästgatan börjar, strax ovanför dagens akutentré till lasarettet. Byggnaden ritades på 1850-talet och stod färdig 1861. Det var en standardiserad byggnad ritad av Vilhelm Teodor Ankarsvärd enligt det relativt nya Philadelphiasystemet. Den mycket vackra ursprungsritningen som är måttsatt med alnar och tum är daterad den 11 maj 1858.

Fram till 1800-talet använde man nästan uteslutande fästningar, källarvalv och gamla slott som fängelse. Så många fångar som rymdes hölls tillsammans i de tillgängliga utrymmena. Det enklaste sättet att förebygga både de sanitära och de moraliska olägenheterna av gemensamhetsfängelset var givetvis att ge åt varje fånge ett eget rum, även om det blev litet. Det hade man börjat göra, i liten skala, redan på 1770-talet i Philadelpia.

Självaste kronprins Oscar gav (anonymnt) 1840 ut en skrift: “Om straff och straffanstalter”, där han med stort engagemang och övertalningsförmåga förespråkade denna humanare fångvård. Kanske var det på grund av prins Oscars skrift som Riksdagen beviljade ett överraskande stort anslag som bland annat resulterade i Östersundsanstalten som kostade 81 725 riksdaler att uppföra!

Östersunds cellfängelse var en mindre anläggning med endast 34 celler fördelade på 3 våningar, med en administrationsdel som var ungefär lika stor. Administrationsdelen innehöll till en början också personalbostäder. Celldelen var utformad med en mittkorridor som ett öppet galleri genom hela byggnaden och celler mot ytterväggen.

Byggnaden fick ett, för tiden avancerat, värmesystem. Genom kanaler leddes varmluft in genom ett dubbelt bjälklag under cellgolven. Pottskåpet som stod omedelbart innanför celldörren var anslutet till ventilationssystemet.

Formspråket var enligt rådande konvention en anklang av medeltida fäste. Därav den tinn-liknande taklisten och framförallt de fyra karaktäristiska hängtornen i administrationsbyggnadens fyra hörn.

Byggnaden utgjorde en magnifik anblick som stadens högsta hus, överblickande den lilla staden från dess norra gräns. Cellfängelset blev ett uttryck för samhällets ordningsmakt.

Fängelsebyggnaden genomgick under sin livstid en del smärre förändringar och omdisponeringar. Den synligaste förändringen var att cellfönstren på 30-talet blev väsentligt större. Byggnaden putsades om och blev enfärgad istället för den tidigare tvåfärgade färgsättningen.

Personalbostäderna i administrationsdelen flyttades ut till en tvåvånings träbyggnad för att ge plats åt nya aktiviteter, som efter hand tillkom inom fångvården.

Byggnaden var i bruk som fängelse ända till september 1969, alltså i princip ända fram till rivningen.

År 1935 förklarades fängelsebyggnaden som byggnadsminnesmärke. Det hindrade dock inte rivningen 1970 för att ge plats åt lasarettets utbyggnad. Man diskuterade att behålla fängelsets södra fasad i lasarettet, men det kom aldrig längre än till diskussioner.

Rivningen föregicks av en uppmätning 1969 som utfördes av den arkitektfirma som ritade lasarettsbyggnaden, Wiman Arkitekterna.

En fotograf gjorde en inventerande fotografering, som idag finns i Jamtlis bildarkiv. En celldörr, ett stort fönster och några inredningsdetaljer togs tillvara vid rivningen och förvaras nu på Havremagasinet i Östersund.

Fängelset vid Stortorget – Tomt 7

Vårt enda ”riktiga” torg – Stortorget har ju tagit sig olika utseenden genom åren. Många minns det nog som ett slags kombination av torg och bilparkering.

Går vi 100 år bakåt i tiden var ”Stora torget” verkligen en del av stadens hjärta, med många marknadsstånd och handel varje vecka. Barn och unga drog sig gärna till torget för att få känna på marknadspulsen.

Går vi ytterligare 100 år bakåt i tiden var handeln kanske inte lika stor som vid år 1900. Men då fanns här en byggnad som många idag höjer sina ögonbryn åt, när de får höra om det. Här fanns Östersunds första fängelse! Fängelset flyttade år 1800 från Frösön in till staden. Byggnaden uppfördes på tomt nr 7 vid torget. Ja, där ni idag ofta kan handla god mjukglass och nygjorda väldoftande munkar.

Fängelsebyggnaden hade två våningar och källare där fångarna oftast förvarades tillsammans. Runt byggnaden satte man upp ett högt staket. De grövre brottslingarna hade ”black om foten” (järnbeslag med järnkula) för att inte kunna rymma. Straffet var oftast ett antal dagar på vatten och bröd, ofta i kombination med kyrkoplikt. Utanför byggnaden ner mot torget fanns en spöpåle och skamstock. Det var vanligt med offentliga skam- och spöstraff vid 1800-talets början. Ja, pedagogiken inom fångvården var på topp.

Att bygga rymningssäkra fängelser är en konst. Men vid 1800-talets början hade inte Östersundsborna lärt sig den konsten än. Här rymdes det i parti och minut. T.ex. År 1810 rymde inte mindre än sju fångar samtidigt. Fyra av rymlingarna var för övrigt kvinnor. År 1811 rymde fem fångar, varav tre var kvinnor. Så det här med jämlikhet funkade ju perfekt! Men fångvaktarna blev det synd om. Slarvade man med en fånge skulle man straffas. De förlorade sina tjänster och sattes själva på vatten och bröd i åtta dagar. Femton år senare; 1 april 1826, fick de kanske plåster på såren då hela byggnaden brann ner till grunden. Man lyckades i alla fall i sista stund rädda de två fångarna som då satt där. En nödlösning för stadens fångförvaring blev nu att inhysa ”missdådarna” i samma lokaler som stadens första sjukhus hade, inte helt konfliktfritt förstås.

Jämtlands Länscellfängelse

”…ett sorgligt bevis härpå har jag haft i en ung sjuttonårig qvinna, som jag under tvenne månader hon hvistades i härvarande fängelse, sökt lära läsa och bereda till sin första nattvardsgång. Men lättfärdigt väsen och djup okunnighet i förening med största ohågsamhet medgives inga framsteg. Hon blef äfven sedan ett lastens och syndens barn.”

Texten är hämtad från fångpredikanten Carl Gustaf Robert Svenssons årsredovisning av religions- och skolundervisningen vid Jämtlands Länscellsfängelse i Östersund år 1864.

Idag är det nog inte många Östersundsbor som vet att där Östersunds sjukhus är beläget idag, fanns en byggnad som hade en helt annan funktion för oss människor… Med sin front mot Prästgatan, stod en av Östersunds historias största och mest respektingivande byggnader, som satte sin prägel på stadens utseende i över hundra år…

Här stod en gång Jämtlands Länscellfängelse!

Länsstyrelsens projekt: Kalejdoskop – Ge röst åt tysta kulturarv, vill ge en bild av fängelset, som klassas som en av Östersunds största och mest spektakulära byggnader i stadens historia.

De frågor jag ställde mig var: Hur fungerade fångvården? Vilka arbetade där? Och vilka rutiner fanns i fängelset? Samt att även lyfta fram olika människoöden som återfinns ur Fångvårdsanstaltens arkiv.

Vid början av 1800-talet rådde rent mardrömslika förhållanden i landets fängelser. Fångarna föstes ofta ihop oavsett ålder, kön, bakgrund eller typ av brott. Barn, ungdom och vuxna – kvinnor som män, satt tillsammans i gemensamma utrymmen. Det var direkt hälsovådligt att bli satt i häkte. De flesta fängelserna hade dåliga hygieniska förhållanden. Ofta var det mörka källarlokaler med dålig luft och brist på friskt vatten. Man blandade också grövre brottslingar med rannsakningsfångar, försvarslösa och tiggare. Det var vanligt med fylla och bråk. Hot och pennalism styrde ordningen mellan fångarna. Smittsamma sjukdomar och löss plågade fångarna ytterligare. För många fångar var helt enkelt själva fängelsetiden orsak till deras allt förtidiga död.

Straffet var samhällets hämnd på en ondskefull syndare som gjort en brottslig handling. Och hämnden skulle vara så pass hård och skoningslös att inte bara den syndige brottslingen, utan även den övriga befolkningen skulle avskräckas.

Den svenska rättskipningen från 1734-års lag var ändå inte lika hård som för en del övriga länder i Europa, t.ex. hade England dödsstraff för många fler olika brott än vad Sverige hade. Trots detta ansåg många inom den svenska societeten att vår strafflag var barbarisk och otidsenlig.

En lagkommité tillsattes 1811  för att se över Sveriges fångvård och försöka utreda möjligheterna till en ny fängelsereform. Lagkommitén arbetade även för att förändra Sveriges alla straffinrättningar.  År 1840 manade den dåvarande kronprinsen Oskar (senare Oskar I) att Sverige skulle anta en humanare straffreform. I sin bok ”Om straff och straffanstalter” (även kallad ”Den gula boken”) kritiserade han starkt bl.a. dödsstraff, skamstraff, prygel och andra kroppsstraff. Eftersom debatten om straffreformen var så kontroversiell, valde kronprins Oskar att skriva boken anonymt. Boken kom dock att spela den mest betydande rollen till den nya fångvårds- och cellreformen som togs vidRiksdagen år 1841.

Den nya reformen förnyade hela Sveriges straffsystem totalt. Kropps- och skamstraffen som ansågs som inhumana och togs bort. Man talade nu om att vårda och skola fångarna istället för att straffa dem. Det var frihetsberövandet som var det centrala i den nya straffutmätningen. Men systemet krävde en helt nya fängelsemodell än vad som hittills använts i Sverige. Nu skulle en fånge sitta ensam i en egen cell.

Idén med de nya cellfängelserna var efter Philadelfiamodellen från USA, där man redan under 1700-talet hade haft en mer humanare uppfattning om bestraffning och hur man behandlade fångar. Och mellan åren 1846 och 1880 byggdes inte mindre än 45 nya cellfängelser i Sverige, varav fängelset i Östersund (1861) var ett av dem.

Det var själva isoleringen som var syftet med cellsystemet. Genom att isolera en straffånge togs risken för påverkan och dåligt inflytande från andra fångar bort. Även fängelseprästens arbete med att omvända, skola och få fångarna att känna ånger och vilja till förbättring, underlättades av fångarnas isolering.

I Sverige infördes dock aldrig Philadelfiamodellen i sin absoluta form. Det fanns en del variationer mellan landets fängelser. Visserligen skulle fångarna sitta i sina egna celler, men under dagtid kunde man i en del fängelser med verkstäder inom byggnaden, få arbeta i grupp, dock under tystnad. Vid Jämtlands Länscellfängelse fanns till en början dock inte den möjligheten.

Den största förändringen i straffreformen var ändå den nya tanken på att uppfostra, skola och vårda istället för hämnd. Straffet skulle nu inte längre bara vara en vedergällning, utan fungera som en behandling – omskolning till ett förbättrat leverne. Målsättningen var att göra brottslingen medveten om det felaktiga i sitt beteende.Genom isolering i celler, religions- och skolundervisning samt arbete och mycket hård disciplin skulle en brottsling omvändas till en ordentlig samhällsmedborgare.

Lek med tanken; Hur hade Östersund sett ut idag ifall man hade sparat byggnaden och gjort något konstruktivt/kreativt av den?

Nya kommentarer måste godkännas av en administratör innan de eventuellt publiceras.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *